Camilla Waltersson Grönvall

Herr talman! Tack så mycket, Maj Karlsson!

Det fanns fantastiska möjligheter redan för tio år sedan. Nog för att LVU-kampanjen har spätt på skepsisen mot socialtjänsten, som vi hade som störst bekymmer med under 2022 och 2023, men det har faktiskt funnits ett stort stigma kopplat till socialtjänsten under väldigt lång tid. Enligt de rapporter jag får ökar antalet nej, men vi har haft nej också tidigare. Det fanns möjligheter för tidigare regeringar av flera färger att göra något åt detta. Det kommer att ta tid, men jag och regeringen är inte beredda att låta ett enda år till gå utan att de här verktygen kommer på plats.

Ibland låter det som om hela socialtjänsten är emot detta, men jag möter en hel del socialsekreterare som säger: ”Ge oss verktygen att få med oss vårdnadshavarna, för utan dem kommer vi ingenstans, och då finns det bara LVU kvar. Ge oss den här möjligheten!” Det finns också de socialsekreterare som drar mig åt sidan innan jag ska åka och när det kanske inte är politiskt korrekt att säga det offentligt ändå säger: ”Alla mina kolleger håller kanske inte med, men vi måste få verktyg för att trycka på föräldraansvaret.”

Det är klart att vi ska utvärdera alla lagar. Det finns fler ledamöter som trycker på det. Jag vill bara säga att det är självklarheter för en moderatledd regering. Men vi kan ju inte utvärdera lagar som inte ens har kommit på plats, utan det behöver i regel gå ett år eller två.

Det är klart att vi ska följa upp detta och se vart det leder. Men här och nu rekryteras barn och unga in i kriminalitet. Föräldrar klarar ibland inte av ansvaret själva, men mycket av det vi efterfrågar är ganska rimliga saker som att man ska delta i föräldraskapsutbildningar och föräldramöten och se till att ens barn kommer till skolan. Då kan man få stöd och hjälp kopplat till sitt barn.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 augusti.)

Herr talman! Tack, Maj Karlsson, för frågan! Jag ifrågasätter naturligtvis inte att alla vill barns bästa, men jag ser att alla inte är beredda att göra nödvändiga reformer för att stoppa bland annat gängens rekrytering av barn och unga.

Jag har rest mycket både under min tid i opposition och som minister och träffat många av de barn som i dag sitter i den svenska samhällsvården. Det de ofta ger uttryck för är att de skickade signaler under hela sin uppväxt om att de behövde stöd och hjälp men att det aldrig fanns någon där. Många av dem har också upplevt omfattande våld och utsatthet i sitt hem och signalerat även det men inte fått stöd och hjälp.

Det är alltså tydligt att vi behöver göra mycket mer, och där är den nya socialtjänstlagen oerhört viktig och betydelsefull för att tidiga förebyggande och uppsökande insatser ska kunna göras. Jag vill även nämna sekretesslagstiftningen som trädde i kraft den 1 december. Den gör att det nu går att dela information. Jag vet att det finns oro kopplat till det också, men det handlar ju inte om vilken information som helst utan om relevant information som kan göra att socialtjänsten, polisen och skolan i nödvändiga fall, där det finns kopplingar, kan göra tidiga insatser. Har man inte information är det svårt att veta att det sker någonting allvarligt.

Jag vill än en gång understryka att den nya socialtjänstlagen är utgångspunkten för allt arbete. Jag skulle i princip önska att mellantvånget aldrig behövdes, men vi ser att många vårdnadshavare tackar nej. Vi ser att rekryteringen går fort. Det handlar ibland om två tre veckor, och då måste det finnas möjligheter att göra snabba insatser.

Herr talman! Jag konstaterar att Gustaf Lantz i båda sina repliker har lagt mer energi på att vara väldigt ledsen och besviken på behandlingen av hans eget parti i stället för att faktiskt stå upp för vad det är som gäller politiskt.

Vi är inne i en valrörelse, det är korrekt. Vi driver väldigt viktiga frågor, och de propositioner vi diskuterar i dag är på allvar. Då förtjänar diskussionerna att handla just om de propositioner som kommer att spela roll för om barn ska skyddas från involvering i kriminella gäng eller inte. Men Gustaf Lantz väljer att lägga fokus någon helt annanstans.

Det är dock detta som det i grund och botten handlar om: Hur ska det kunna finnas ett regeringsalternativ som på riktigt och med kraft kan driva igenom reformer som räddar Sveriges barn?

Under fyra år har vi visat att vi med stor kraft och beslutsamhet tillsammans kommer överens för att göra de här förändringarna. Men när man tar del av det som finns i följdmotioner och det som också Gustaf Lantz säger sig stå emot ser man ju att Socialdemokraterna inte är beredda att gå hela vägen för att skydda barn i utsatthet. Det hörde vi också i hans inlägg.

Det som är ännu allvarligare är dock att så många av de övriga oppositionspartierna faktiskt kommer att motsätta sig innehållet i det som är glappet mellan frivillighet och det allra mest ingripande tvånget som finns i svensk socialtjänstlagstiftning. Och där, mina vänner, är fortfarande Gustaf Lantz svaret skyldig.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen har varit tydlig med att vi inte är beredda att titta bort när barn far illa. Vi har arbetat intensivt med några av de största lagstiftningspaket som Socialdepartementet har sett. Det är bara socialförsäkringsbalken som har varit större.

Det är klart att vi när vi nu gör alla dessa stora förändringar är bekymrade över vad som skulle hända om olyckan är framme och det blir ett regeringsskifte. När det är så tydligt att alla kompisar i oppositionen säger nej är ju frågan hur Socialdemokraterna ska kunna hantera det som i dag är en oppositionsgrupp och eventuellt i framtiden ett regeringsunderlag där det inte finns stöd för att göra de här insatserna, det vill säga där Gustaf Lantz och hans parti står omgärdade av partier som är beredda att fortsätta titta bort.

Det är någonting som borde bekymra många i vårt land och som jag tänker allra ytterst drabbar de barn som med hjälp av den nya lagstiftningen faktiskt kan få stöd och hjälp i rätt tid. Det är ett stort problem, för det är en av de största samhällsutmaningarna vi står inför.

Nu ser vi att många siffror går åt rätt håll. Vi har lyckats sätta stopp för stora delar av det dödliga skjutvapenvåldet. Vi är inte färdiga på långa vägar, men det går åt rätt håll. Men den här frågan kommer att vara så avgörande för om vi kan rädda fler barn.

Frågan tillbaka till Gustaf Lantz blir därför: Hur ska Socialdemokraterna kunna klara det när de andra säger nej?

Herr talman! Innan jag inleder mitt anförande vill jag passa på att skicka ett varmt tack till två ledamöter som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag hoppas att jag kommer att ha fortsatt kontakt med Malin Höglund på många olika sätt, och jag hoppas att jag kommer att ha det med Maj Karlsson också.

I socialutskottet går jag och Maj Karlsson långt tillbaka. Med risk för att ge ledamoten dåligt rykte vill jag tacka för det stöd som jag känt många gånger, även som minister. Jag har blivit utfrågad och kritiserad, men jag har också fått väldigt mycket stöd. Det har jag uppskattat, både som kollega i utskottet och som minister. Vi har faktiskt delat både utskottsinitiativ, reservationer och till och med pressmeddelanden. Det kanske inte är så vanligt mellan moderater och vänsterpartister, men så är det.

Riktigt varmt tack till er båda! Och riktigt varmt tack för allt vi har kunnat genomföra tillsammans, Maj! Det har varit och kommer att vara betydelsefullt. Stort tack för det!

Herr talman! Det som vi debatterar i dag handlar helt enkelt om huruvida samhället ska välja att se bort när ett barn far illa eller om vi ska göra allt som står i vår makt för att göra skillnad och om vi ska välja att acceptera att vårdnadshavare tackar nej när det riskerar att bli ett LVU i andra änden.

Det är ju inte så att socialtjänsten inte arbetar med tvång redan i dag. Man arbetar till och med med det mest ingripande av tvång: att fatta beslut om ett LVU. Det ligger där borta om familjen inte klarar av att reda upp när ett barn är på väg att hamna fel.

Den här regeringen kommer aldrig att välja att se bort, utan vi är beredda att se till att det kommer på plats lagstiftning och reformer som gör att inte en enda unge faller mellan stolarna.

Regeringen genomför den största omställningen av svensk socialtjänst och svensk socialpolitik på över 40 år. Under den här mandatperioden har vi arbetat fram och fått på plats den nya socialtjänstlagen, som flera ledamöter har nämnt, med dess krav på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Vi har även arbetat fram en ny lag om omhändertagande, som vi diskuterade här i kammaren för en liten stund sedan. Nu diskuterar vi också en ny lagstiftning som ska ge ytterligare verktyg till socialtjänsten vid bristande medverkan.

Sammantaget är det tre mycket stora, mycket viktiga och mycket nödvändiga reformer för att socialtjänsten ska ha förutsättningar att möta dagens utmaningar.

Ungdomsbrottsligheten och utsattheten för barn och unga ökar i Sverige. Även om skjutningarna minskar och vi ser tecken på att utvecklingen äntligen går åt rätt håll är det för tidigt att slappna av. Vi måste fortsätta arbetet med att hindra gängen från att utnyttja barn och unga.

Vi måste också hitta bättre verktyg för att hjälpa barn och unga i behov av stöd, oavsett om det sker med eller utan vårdnadshavarnas medgivande. Socialtjänsten har en helt avgörande roll i detta men har alldeles för länge saknat verktyg för att möta utvecklingen.

Den nya socialtjänstlagen utgår, precis som den gamla, från frivillighet. Det är väldigt bra. Socialtjänstens arbete ska även framöver präglas av frivillighet. Vi vet – där är forskningen tydlig – att de som självmant medverkar till hjälp och stöd är mycket mer motiverade. Då har de insatser vi gör mycket större möjlighet att lyckas.

Därför utgår även den lag som vi nu diskuterar, som vi kallar lagen om mellantvång, från att insatser ska ges på frivillig väg, om det finns möjlighet till det. Frivilligheten ska alltid prövas först innan någon form av tvång sätts in. Man kan nästan säga att det är lagen som man hoppas aldrig ska användas, därför att socialtjänstlagen verkligen har lyckats fullt ut.

Problemet i dag är att socialtjänsten, om ett barn, en ung person eller en vårdnadshavare motsätter sig insatser, bara kan stå och se på tills problemen har växt sig så stora att det till slut i stället föreligger grund för ett omhändertagande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, det vill säga att göra ett LVU.

Det är tyvärr alldeles för vanligt att den som bedöms behöva vård motsätter sig insatsen. Nästan hälften – mellan 40 och 50 procent, beroende på var man tittar – av de familjer som erbjuds insatser uppges tacka nej till dessa. Under tiden far barn och unga illa.

Vi har alltså ett stort glapp i lagstiftningen mellan den helt frivilliga socialtjänstlagen och den så ingripande LVU. Den lag som jag strax kommer att redogöra för innehållet i kommer att fylla i det här mellanrummet. Syftet med lagen är inte att mer tvång ska användas eller att socialtjänsten ska vara mer repressiv – tvärtom. Syftet med lagen är att genom ytterligare skydd och stöd förebygga och förhindra att barn och unga far illa. Genom tidigare insatser ska socialtjänsten kunna avhjälpa problem innan ytterligare ett LVU-beslut måste fattas.

Vi hoppas alltså att lagen i förlängningen ska leda till mer förebyggande arbete och mindre ingripande åtgärder.

När nästan hälften av familjerna med barn som behöver stöd tackar nej till insatser samtidigt som allt fler barn far illa i kriminalitet och hedersförtryck kommer jag aldrig att acceptera att samhället står och tittar på.

Jag noterar att oppositionen är splittrad även i denna fråga. Till de partier som yrkar avslag på förslaget om den här lagen ställer jag frågan: Varför vill ni stå och se på när barn far illa? Varför vill ni inte ge socialtjänsten alla verktyg som finns för att hjälpa barnen?

Jag tror att vi här tydligt ser skillnaden mellan våra regeringsalternativ i höstens val. Det är ett regeringsunderlag som är överens om att ta itu med samhällsutmaningarna, och det är en splittrad opposition som fortfarande inte kan enas ens om problembeskrivningen och än mindre om lösningarna.

Lagen vi diskuterar, herr talman, innehåller en rad olika verktyg som socialtjänsten nu kommer att få till sitt förfogande. Insatser för enskilda ska i första hand ges med samtycke enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Men med den nya lagen om mellantvång ska socialnämnden kunna besluta om insatser för vårdnadshavare, barn och unga när det inte finns något samtycke.

Insatserna ska då anses förebygga eller förhindra vissa förhållanden i det egna hemmet eller beteenden hos barnet. Socialtjänsten får då ställa krav på dessa personer, så kallade särskilda villkor. Det är inga orimliga villkor som socialtjänsten ska ställa på den enskilda. För barn kan det handla om att delta i undervisningen i skolan, att hålla sig hemma nattetid och att vara nykter och drogfri. För vårdnadshavaren kan det handla om att delta i föräldraskapsutbildningar, gå på föräldramöten i skolan, upprätthålla rutiner och se till att barnet kommer iväg till skola och aktiviteter – det kan man till och med få hjälp med. Det är alltså helt rimliga saker som vi begär av en vårdnadshavare och av barnet eller den unge.

När villkor ställs upp för att stödja och hjälpa barn är det viktigt att också säkerställa att de efterlevs. För att säkerställa nykterhet och drogfrihet ska socialtjänsten kunna besluta att barnet eller den unge ska uppmanas att lämna drogtest. För att säkerställa att en ungdom följer villkoret att hålla sig hemma nattetid kan socialnämnden i vissa fall besluta om att efterlevnaden ska kontrolleras med elektronisk övervakning. Detta ska inte på något sätt ses som ett straff. Det är klart att det blir den sista tillgängliga möjligheten före nästa steg, som förmodligen blir ett LVU-beslut. Det handlar om den sista möjligheten att se till att en ungdom som är ute och rör sig i skadliga miljöer nattetid inte gör det. Elektronisk övervakning ska vara möjligt från 13 års ålder.

Socialtjänsten kan också ge ett vitesföreläggande för att förmå vårdnadshavaren att genomföra de insatser som nämnden anser är nödvändiga för att förebygga och förhindra att barnet far illa. Ett vite ska enligt lagen om viten bestämmas till ett så högt belopp att den enskilde kommer att följa beslutet samtidigt som hänsyn tas till ekonomiska förhållanden. Ansökan om utdömande av vite görs hos en domstol.

Därutöver innehåller propositionen förslag om att socialtjänsten ska kompletteras med så kallade allvarssamtal. Det innebär att ett barn eller en ung person som misstänks för sitt första brott ska kallas till ett samtal med vårdnadshavare, socialtjänst och polis. Kallelsen ska göras inom 24 timmar från att socialtjänsten fått information om brottsmisstanken.

Allvarssamtal kommer att vara en del av socialtjänstens tidiga, förebyggande arbete. Syftet med ett sådant samtal ska vara att identifiera vilka behov av stöd och hjälp som barnet eller den unge samt vårdnadshavaren kan ha samt att informera om riskerna med och konsekvenserna av att involveras i brottslighet. Det här innebär en tidig och tydlig markering från samhället om att brottsligt beteende märks och inte accepteras.

Det är naturligtvis av yttersta vikt att vårdnadshavare tar sitt föräldraansvar och säkerställer att allt görs för att barn och unga inte ska fara illa. Därför är det också viktigt att samhället ger vårdnadshavare rätt förutsättningar för att kunna ta det här ansvaret. Därför föreslår vi nu även en möjlighet till tillfällig föräldrapenning när föräldern behöver avstå från arbete i samband med deltagande i en insats som syftar till att stötta eller skydda barnet.

Rätten till tillfällig föräldrapenning gäller både om insatsen beslutas av socialnämnden utan samtycke med stöd av den nya lagen om mellantvång och om den beslutas med samtycke med stöd av socialtjänstlagen.

Regeringens hela arbete inom socialtjänstens område utgår från barnets bästa. All ny lagstiftning sätter barnets bästa i centrum, så även lagen om mellantvång. Lagen är ytterligare ett steg i socialtjänstens omställning till tidigare förebyggande arbete.

Vill man som vårdnadshavare inte samarbeta med socialtjänsten när ens barn far illa måste samhället få ställa krav och se till att de efterlevs. Vissa kan tycka att det här låter hårt, men för regeringen och för mig är valet enkelt. Vi kommer alltid att stå på barns sida. Motsträviga föräldrar som inte tar sitt föräldraansvar ska inte få hindra barnets rätt till stöd – alltså stoppa sitt eget barns rättigheter. Vi kommer inte att se på när barn går under.

Med den nya socialtjänstlagen, lagen om mellantvång och den lag vi diskuterade tidigare om omhändertagande stärker regeringen skyddet för barn och ökar barns rättigheter – hela vägen från det tidiga förebyggande arbetet till senare och mer ingripande åtgärder.

Vi kommer inte att titta bort när barn går under, för alla barn förtjänar att få en ljus och fin framtid.

(Applåder)

Herr talman! Det blir alltmer tydligt att det finns ett sätt att försöka flytta fokus från det som ändå är det viktigaste i den här lagstiftningen och i all lagstiftning som den här regeringen har arbetat med: att se till att barns rättigheter stärks.

När jag kom till Socialdepartementet fanns det väldigt lite som var förberett på det området. Det tror jag att även ledamoten är medveten om. Sedan dess har det pågått ett starkt arbete. Jag har uppskattat många av de debatter som har varit och uppfattat att det finns ett genuint engagemang. Men att man lyfter upp till exempel HVB-frågan i den här debatten är kanske ett tecken på att det är valrörelse ändå och att man försöker flytta fokus från att man faktiskt inte på riktigt har brytt sig om barns rättigheter. Jag kände igen det 2020, och jag känner igen det i argumentationen jag hörde från ledamoten för en liten stund sedan.

För oss, regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna, har det varit viktigt att lagstiftning för lagstiftning stärka barns rättigheter. Vi har gjort det i den nya socialtjänstlagen. Vi har skrivit centrala kapitel i både socialtjänstlagen och nya LVU. Vi har gjort det i en rad andra lagstiftningar. Jag nämnde också lex Tintin i mitt anförande.

Vi har också gjort det kopplat till HVB. Där har vi gjort allt det som den socialdemokratiska regeringen inte gjorde, trots att de fick 40 lagstiftningsdelar från Ivo för att kunna genomföra den här ändringen av lagstiftningen. Vi har gett pengarna, vi har tagit fram lagstiftningen och vi har gett mandat och verktyg. Och även där har vi sett till att barnets bästa är vägledande. Vi har stängt 56 hem hittills, medan Socialdemokraterna inte gjorde någonting.

Mina vänner! Barns rättigheter står i centrum. Jag är väldigt stolt över att vi tillsammans har genomfört det.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 augusti.)

Fru talman! Arbetet inleddes under våren 2020. Sex partier försökte vid upprepade tillfällen övertyga Socialdemokraterna om att det var rimligt att rekvisitet barns bästa fördes in i lagstiftningen.

Detta nekades. Vi hade inget intresse av att börja bedriva ett särskilt lagstiftningsarbete i huset. Men när det stod klart att vi inte fick något gehör fick det arbetet påbörjas.

Den utredning som jag sedan tog emot i egenskap av statsråd stod större delen av socialutskottet bakom. Jag tittar på flera utskottsledamöter som jag har haft glädjen att ha ett mycket fint samarbete med. Det arbetet har jag tagit vidare. Det här är ett lagstiftningsarbete som har tagit sex år, men lagen hade kunnat vara på plats redan under den förra mandatperioden om inte Socialdemokraterna hade motsatt sig den.

Jag lyssnade till ledamotens anförande. Det är tydligt att man väljer att inte förstå. Eller är det så att man inte vill, utifrån att det är valrörelse?

Det känns, utifrån vad ledamoten har sagt, främmande att man inte förstår att det är barnets röst och barnets åsikt som kommer att vara vägledande. Det är alltså inget barn som kommer att tvingas vara kvar i ett familjehem. Men det har varit för många barn som har tvingats över till ett biologiskt hem där man inte har anknytning och trygghet. Nu gör vi det möjligt att göra på ett annorlunda sätt.

Fru talman! Alla barn har rätt till föräldrar som ger dem omvårdnad, trygghet och en god fostran. Men vissa föräldrar har missbrukat sin rätt till barnet. I Sverige har nämligen barn egna rättigheter. I Sverige ska barns rätt att växa upp tryggt väga tyngre än föräldrars rätt till sina barn.

Det fruktansvärda fallet med Esmeralda, som kom att bli ”Lilla hjärtat” med hela svenska folket, satte ljuset på just det här problemet. När hennes fall blev brett känt våren 2020 blev det uppenbart att vi saknat tillräckliga verktyg för att skydda barn. Vi kunde konstatera att föräldrars rätt har gått före barnens bästa, och det kan vi inte acceptera.

I Sverige ska barns bästa gå först. I allt regeringens arbete på det socialpolitiska området har också barnets bästa stått i centrum. Moderaterna tog därför initiativ till en utredning för att se över LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Detta är ett arbete som har pågått nästan ovanligt lång tid. Det har pågått i sex år och kan verkligen inte sägas vara något hafsverk.

Lagen hade kunnat vara på plats för flera år sedan, men den förra socialdemokratiska regeringen vägrade att gå en majoritet i Sveriges riksdag till mötes. Det var en majoritet av sex partier: Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Vi stod alla bakom att barns rättigheter måste gå före vuxnas.

Det krävdes en ny regering, en moderatledd regering som får saker och ting att hända – saker som gör skillnad i människors liv på riktigt, saker som stärker barns rättigheter och skyddet för barn. Det här är ett livsviktigt arbete.

Vi genomför den största omställningen av svensk socialtjänst och socialpolitik på över 40 år. Under mandatperioden har vi arbetat fram och fått på plats den nya socialtjänstlagen med dess krav på förebyggande och kunskapsbaserat arbete. Om en liten stund ska vi diskutera lagstiftning som ska ge ytterligare verktyg till socialtjänsten för bristande medverkan. Och så har vi arbetat fram en ny LVU, som är ämnet för den här diskussionen.

Det har nu gått över 35 år sedan nuvarande LVU trädde i kraft. Den skrevs alltså fram på 80-talet. Den gamla socialtjänstlagen skrevs fram på 70-talet. Vi pratar om gammal, omodern lagstiftning. Samhället har förändrats på många olika sätt sedan dess.

LVU är, som alla vet, en skyddslagstiftning för barn. Samhället får möjlighet och skyldighet att ingripa när frivilliga insatser inte längre är tillräckliga. Barn och unga som har behov av skydd enligt lagen ska få det när det gäller att skyddas mot både skadliga hemmiljöer och egna farliga beteenden.

De samhällsförändringar som har skett under senare år, till exempel hedersrelaterat våld och förtryck och att allt yngre barn dras in i allvarlig brottslighet, kräver en lagstiftning som ger skydd på ett annat sätt till barn och unga.

För att göra lagstiftningen så överskådlig som möjligt föreslås att LVU ska ersättas av två nya lagar. Det som först och främst är viktigt för regeringen i den nya lagstiftningen är det som flera redan har nämnt, nämligen att vi stärker barnperspektivet. De nya lagarna innebär ett starkare barnrättsperspektiv än tidigare. De har som utgångspunkt att barn och unga som omhändertas för vård är egna rättighetsbärare.

Precis som i den nya socialtjänstlagen föreslås det att barns och ungas rättigheter ska framgå i ett eget centralt placerat kapitel i lagarna. Barns rätt till information och barns möjlighet att komma till tals förtydligas och stärks i den nya lagen, liksom den gör i annan lagstiftning som den här regeringen skriver fram. Vi gjorde samma förstärkning av barnrätten i den nya socialtjänstlagen, och vi har till exempel gjort det i form av tryggare hem för barn, det som ibland kallas lex Tintin, för att nämna två exempel. Men det finns många fler.

Sedan har vi den andra och kanske största och viktigaste nyheten i dag, nämligen en helt ny grund för omhändertagande. Det handlar alltså om att anknytning till ett familjehem ska ligga till grund för ett fortsatt omhändertagande. Det är grunden till varför vi säger att det här är lex Lilla hjärtat på riktigt. Barnet ska i vissa fall få stanna kvar i ett familjehem som han eller hon har fått en stark anknytning till och där denna anknytning till de biologiska föräldrarna saknas. Detta förslag innebär att barnets bästa i varje enskilt fall ska väga tyngst.

Det här är vad den förra regeringen inte ville lagstifta om i det lagförslag de kallade lex Lilla hjärtat, men det här är den lagstiftning som kommer att göra skillnad på riktigt. Den hade räddat livet på Esmeralda, och den kommer att rädda livet på barn som befinner sig i Esmeraldas situation. Det här är lex Lilla hjärtat på riktigt.

Den tredje stora förändringen är att förutsättningen för ett omhändertagande justeras för att bättre svara mot de behov av skydd och stöd som barn och unga har i dag. Det gör det enklare att skydda barn från hedersrelaterat våld och från kriminella miljöer. Dessutom begränsar vi möjligheten för hemtagningsbegäran, så att det ska gå sex månader från ett avslag till att en ny hemtagningsbegäran kan lämnas in. Det skapar trygghet och förutsägbarhet för placerade barn.

Barns rätt till offentligt biträde förtydligas, och det införs en rätt till offentligt biträde för både barn och vårdnadshavare i samband med beslut om umgänge och hemlighållande av vistelseort.

Vad gäller lagen om särskilda befogenheter för den statliga barn- och ungdomsvården kommer de flesta nuvarande bestämmelser om särskilda befogenheter att behållas. Vissa ändringar föreslås. Proportionalitetsprincipen lyfts fram ännu tydligare i lag för att markera och påminna om att en sådan bedömning är nödvändig för beslut om särskilda befogenheter.

Rätt till offentligt biträde införs för barn över 15 och unga som vill överklaga beslut om frihetsberövande åtgärder på de särskilda ungdomshemmen.

Vid kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ska den som utför detta som huvudregel vara av samma kön som barnet eller den unge.

Jag vill rikta ett varmt tack till de partier som har varit med på resan. Det gläder mig lite extra att i dag höra att Miljöpartiet – vid tiden då vi påbörjade arbetet satt jag själv i opposition i socialutskottet, men jag arbetade tillsammans med fem andra partier – ansluter sig till det som är själva kärnan i de förändringar som vi nu föreslår. Jag konstaterar att Socialdemokraterna väljer att återigen inte förstå vad som är barnets bästa. Det är i fokus.

Regeringen sätter alltid barnets bästa först. Den nya LVU-lagstiftningen är ytterligare ett bevis på detta. Det är en tydlig förstärkning av barns rättigheter. Alltför många barn, mina vänner, far fortfarande illa i Sverige, och det är därför lagändringarna är så efterlängtade. Vi visar nu tydligt att inget barn ska behöva dras in i kriminalitet eller tvingas leva under hedersförtryck. Vi visar att samhället alltid kommer att stå på ett utsatt barns sida. Vi visar att barns rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran går före föräldrars rätt till barnet.

Detta, fru talman, är ytterligare ett steg i regeringens omfattande arbete att ge alla barn i Sverige en trygg uppväxt och en ljus framtid.

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten, för interpellationen!

Man får titta på hur Vänsterpartiet agerar där de sitter med och styr om man verkligen vill göra en jämförelse och se hur det kan gå till i den så kallade verkligheten när Vänsterpartiet har inflytande. Då kan man bland annat titta på hur Vänsterpartiet har agerat i Göteborg, där partiet är ansvarigt för de här frågorna.

Där ser vi ganska frekvent att person efter person och deras anhöriga beskriver hur stödet har minskat och dragits ned. Man har förändrat bedömningar för personer som har exakt samma behov i dag som de hade för 20 år sedan. Personer som är aktiva och framgångsrika i Paralympics, till exempel, får förändrade insatser därför att de har lyckats vara självständiga – något som är själva intentionen med lagstiftningen i LSS.

Jag konstaterar – och detta har jag nu vid flera tillfällen repeterat – att det finns en rad olika delar som den här regeringen har genomfört under de här fyra åren. Det bedrivs nu ett pågående arbete som bland annat handlar om ett förstatligande av assistansen, vilket vi moderater drev redan när vi satt i opposition. Där arbetar vi nu parallellt vidare för att detta inte ska vara ett postnummerlotteri. Det ska inte spela någon roll var du befinner dig, utan du ska ha rätt till en likvärdig och rättssäker bedömning var du än bor i Sverige.

Så ska det vara när det gäller den här lagstiftningen, för där kommer den här regeringen att fortsätta arbeta vidare för att det ska bli lika förutsättningar och att man ska leva upp till de här intentionerna över hela landet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag inledde med att beskriva en lång rad delar som jag har genomfört under de här åren som är kopplade till en sedan länge efterfrågad nationell funktion när det gäller personer med intellektuell funktionsnedsättning och autism.

Regeringen har sett till att även personer som arbetar inom LSS nu omfattas av Äldreomsorgslyftet. Tolktjänsten är påbörjad. Det är lite anmärkningsvärt om ledamoten inte har märkt att utredningen har resulterat i just konkreta förslag. Regeringen bereder nu de övriga förslagen, så detta är under arbete på Socialdepartementet.

Det pågår också en lång rad andra saker, medan det tidigare har stått mer eller mindre helt still.

Eftersom ledamoten efterfrågar mer kan jag säga att det är mycket annat som har skett kopplat till de här frågorna där också mina kollegor har varit involverade. Regioner och regioner ska till exempel vidta förberedande åtgärder som behövs när det gäller verksamhet med höjd beredskap. Regeringen har avsatt 300 miljoner kronor årligen i form av ett statsbidrag till kommunerna för åtgärder för att stärka socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens beredskap så att den ska kunna upprätthållas också under höjd beredskap. Detta är frågor som också är kopplade till informationssäkerhet, kontinuitetshantering, beredskapsplanering, utbildning och övning.

I april i år beslutade regeringen om ett uppdrag till Myndigheten för civilt försvar där den med utgångspunkt i UNCRPD bland annat ska analysera vad tillgänglighet innebär när det gäller befolkningsskyddets kontext. Det gäller alltså att ta fram underlag som innebär att vi ska kunna kartlägga skyddsrums status, och det handlar då om tillgänglighetsanpassning. Man ska också ta fram ett metodstöd till våra kommuner.

Den 1 januari i år sänkte regeringen den så illa sedda och orättvisa funkisskatten. Det handlar om att ta bort inkomster i form av sjuk- och aktivitetsersättning för att ta bort skillnaden jämfört med arbetsinkomster. Det här uppgår till ungefär 1 700 kronor per år.

När det gäller elever och skolan har regeringen gett Specialpedagogiska skolmyndigheten i regleringsbrevet för 2024 i uppdrag att stärka arbetet med att ge råd och stöd till huvudmän när handlar om elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och omfattande frånvaro.

Jag skulle kunna hålla på väldigt, väldigt länge med att räkna upp åtgärder. Ett annat positivt exempel är kollegan Erik Slottner, som bjöd in funkisrörelsen när det gäller den digitala omställningen för att se till att digitaliseringen blir inkluderande och inte exkluderande. Det är ytterligare en viktig del i att samordna dialog med berörda aktörer och att främja, stödja och följa arbetet för att kunna få en ökad digital inkludering och en säker användning av digitala tjänster för alla. Tillgänglighetsdirektivet är en annan del i detta.

Ledamoten lyfter bekymret kopplat till att LSS är en lagstiftning som ska genomföras av kommunerna. Och ja, det bekymrar mig på riktigt att kommuner gör andra bedömningar än man har gjort tidigare av människor vars behov inte har förändrats. Det kan handla om insatser som har varit beviljade i 20 års tid, där kommunen nu gör en helt annan bedömning trots att de här människornas behov inte har förändrats. Ja, jag är alltså mycket bekymrad över att vi har kommuner som jag anser inte tar sitt ansvar.

Fru talman! Det korta svaret skulle möjligen kunna vara därför att allt gjordes under fyra år med det systemfel som ledamoten själv lyfte upp, som alltså måste vara ett systemfel som Tidöregeringen ärvt och som Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar eller för den delen Nadja Awad hade åtta år på sig att förändra. Men det skedde ingenting kopplat till kompetensutveckling på det vis som sker nu. Det hände ingenting kopplat till tolktjänst, som ledamoten lyfte upp, på det sätt som nu har skett.

Det som ledamoten nämnde om rekordstora besparingar är inte heller korrekt. Det har satsats mycket stora summor. Om vi tittar specifikt på schablonersättningen ser vi att det har satsats mer under de här fyra åren än vad man gjorde under de åtta år då ledamotens parti var med och stöttade S-MP-regeringen.

Nej, som jag än en gång får möjlighet att konstatera är det ett väldigt högt tonläge då jag och ledamoten möts i de här debatterna. Om man tittar på de åtta år som föregick de senaste fyra åren ser man att det faktiskt har skett en hel del. Det är ju vi som har tillsatt den utredning som ska ta i håll med minutbedömningarna.

Den utredning som jag nämnde i mitt inledande anförande och som regeringen tillsatte i maj har i uppdrag att presentera ett förslag på ett tydligare regelverk för långsiktiga och stabila förutsättningar för personlig assistans. Där har regeringen lyssnat på assistansanordnarna och på funkisrörelsen, som har bett oss att pausa införandet av den statliga assistansen. Vi kommer inte att pausa arbetet med den, men den fortsatta beredningen av den kommer att ske parallellt med att vi tittar på en utredning som handlar om de grundläggande behoven.

Precis detta gör vi, och det hade den tidigare regeringen, som stöddes av ledamotens parti, åtta år på sig att göra. Men det skedde absolut ingenting. Om man ska ha det tonläget i den här sortens debatt kanske man ska ha lite mer med sig i bagaget än vad ledamoten har.

Fru talman! Nadja Awad har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag har vidtagit sedan jag tillträdde för att förbättra livsvillkoren för människor med funktionsnedsättningar.

Regeringen har under mandatperioden genomfört flera viktiga satsningar för människor med funktionsnedsättningar inom områden som arbetsmarknad, krisberedskap, hälsa och digitalisering. Reformer på dessa områden bereds av andra statsråd. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att alla statsråd är ansvariga för funktionshinderspolitiken inom sina respektive områden. Eftersom frågan är ställd till mig och handlar om de åtgärder som jag har vidtagit kommer jag att ge några exempel på åtgärder inom mitt ansvarsområde.

Det är oerhört viktigt att de som arbetar med personer med funktionsnedsättning har rätt kompetens. I februari i år inrättade regeringen därför ett nationellt kunskapscentrum för frågor om intellektuell funktionsnedsättning och autism. Syftet är att höja kompetensen hos personal som arbetar företrädesvis i LSS-boenden för att den ska kunna bemöta de boende på ett bra sätt och därmed förebygga att otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder används.

Regeringen har även beslutat att förstärka och vidga Äldreomsorgslyftet så att även personal i LSS-verksamheter får möjlighet till kompetensutveckling på arbetstid.

Regeringen har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett stödmaterial för handläggningen av LSS-insatser. Stödmaterialet ska bland annat utgå från LSS intentioner och internationella konventioner. I uppdraget ska särskilt fokus läggas på insatsen ledsagarservice. Syftet med uppdraget är att öka likvärdigheten i kommunernas handläggning av LSS.

Den personliga assistansen är en viktig frihetsreform som ska värnas. Vi ser behov av att skapa långsiktiga och stabila förutsättningar för insatsen. I maj tillsatte regeringen därför en utredning med uppdraget att presentera förslag på ett tydligare regelverk för långsiktiga och stabila förutsättningar för personlig assistans (dir. 2026:33). Syftet med utredningen är att skapa ett regelverk som är tydligt och rättssäkert både för enskilda och för dem som ska tillämpa regelverket.

Barn och unga med funktionsnedsättning är tyvärr en särskilt utsatt grupp när det kommer till våld och övergrepp, vilket lyfts fram i regeringens nya tioåriga nationella strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck.

Därför har vi tillsammans med Arbetsmarknadsdepartementet gjort flera satsningar för att motverka våld mot barn och unga med funktionsnedsättning. Myndigheten för delaktighet, MFD, har fått i uppdrag att kartlägga och utveckla stödmaterial för att förebygga, upptäcka och utreda våld mot barn och unga med funktionsnedsättning och genomföra en fördjupad kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck mot personer med funktionsnedsättning (S2023/02178). MFD har också fått i uppdrag att med utgångspunkt i det nyss nämnda uppdraget sprida kunskap om våld mot barn och unga med funktionsnedsättning, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck (S2025/00473).

Regeringen har även beviljat medel till Stiftelsen Allmänna Barnhuset för att genomföra en studie om våld mot barn med intellektuell funktionsnedsättning.

Personer med dövhet har samma rätt till språk, utbildning och vård som andra. En väl fungerande tolktjänst är grundläggande för att personer inte ska stängas ute från samhället. Regeringen har därför fattat beslut om att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten vid MFD. Funktionen ska bland annat bidra till långsiktig utveckling och kvalitet i tolktjänsten för personer med dövhet, hörselskada eller dövblindhet.

För att stärka rättigheterna och nå målen för funktionshinderspolitiken krävs ett koordinerat arbete mellan flera olika aktörer. Därför har regeringen nu tillsatt en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken (dir. 2026:65). Den nationella samordnaren kommer bland annat att öka samordningen mellan statliga myndigheter, kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle och sprida kunskap om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Det finns flera saker som ledamoten och jag är helt överens om, till exempel att barn och unga som befinner sig i samhällsvård ska ha rätt att få en god vård av hög kvalitet.

30 års tid, säger ledamoten. Under flera av de åren har ledamotens parti lett landet, och man har ändå inte gjort några som helst åtgärder. Det är under den här regeringen som mandatet har kommit på plats, som verktygen har kommit på plats och som resurserna har kommit på plats.

Det allra mest anmärkningsvärda gäller lagstiftning som en myndighet hemställde till regeringen om för att kunna mota ut oseriösa och kriminella aktörer. Den lade man i en byrålåda i stället för att se till att myndigheten fick de verktyg som den behövde.

För den här regeringen är barnens bästa i centrum. Men vi ser också att vi behöver göra en lång rad olika åtgärder, vilket vi har gjort och fortsätter att göra. Informationsutbytet är helt avgörande. Sedan tror jag att ledamoten förstår att all information under utredningsskeden inte går att lämna ut. Det är ju själva vitsen när man gör utredningar, för att kunna säkerställa om det finns kriminalitet eller inte, att man inte lämnar ut den informationen så att också de kriminella kan ta del av den.

De här ska ut. De ska rensas ut ur det svenska systemet, oavsett vilken del av välfärdssektorn vi pratar om. Men det är särskilt brådskande och angeläget när det gäller verksamheter som just omfattar barn och unga.

Därför har vi under den här perioden arbetat intensivt för att få alla delar på plats, och vi kommer inte att ge oss förrän det inte längre finns några välfärdskriminella i någon del av välfärdssektorn.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det är oerhört bra att ledamoten välkomnar det arbete som regeringen har gjort och gör, men frågan är varför detta inte skedde tidigare. Varför fick inte Ivo den lagstiftning de behövde? Varför fick man inte mer resurser när man behövde det? Varför fick man inte uppdragen om myndighetssamverkan från den förra regeringen? Vi ser ju vilken fantastisk effekt det får. Varför har man inte fått dessa verktyg? Vi ser dessutom att det var en kraftig tillväxt av privata aktörer framför allt under 2015–2019, alltså under år då den socialdemokratiska regeringen styrde landet.

Det blir lite svagt när ledamoten nu vet exakt hur man ska göra och dessutom hävdar att den här regeringen inte har agerat. Det är den här regeringen som har agerat medan den tidigare inte gjorde det. Jag hävdar med bestämdhet att hade mer skett tidigare hade vi inte varit i den situation som vi är i nu. Den här regeringen arbetar intensivt för att få bort oseriösa aktörer. Det är oerhört viktigt att barn och unga som är i behov av stöd också får det.

Det stämmer inte att de sekretessbrytande uppgifterna bara går åt ett håll. Det stämmer att från den 1 april förra året har myndigheter i uppdrag att lämna information till polisen för att man ska kunna identifiera om det finns misstanke om brottslighet. Den 1 december förra året blev det också så att man kan ha ett informationsutbyte mellan myndigheter när man ser att man behöver detta.

Vi har alltså arbetat intensivt, och en viktig del av regeringens arbete med att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten är att förbättra möjligheten för centrala aktörer att utbyta relevant information. Därför har regeringen rivit sekretesshinder i flera parallella spår.

Jag vill verkligen peka på att det inte finns någonting i dag som förbjuder en kommun att starta en HVB-verksamhet. Och när jag reser i landet ser jag ingen stor skillnad mellan kommuner som styrs av mitt parti och kommuner som styrs av ledamotens parti när det gäller att placera barn i privata kontra offentligt drivna HVB-hem. Ungefär 75–80 procent av barnen placeras i dag av våra kommuner i privata HVB-hem.

Jag tror att ledamoten var med på det socialutskottssammanträde där även justitieutskottet var inbjudet och där jag beskrev vad regeringen gjorde. Också Ivo och polisen var på plats. De var glasklara med att resurser, förutsättningar och lagstiftningsverktyg har en helt avgörande betydelse för om man kan fullgöra sitt uppdrag eller inte. Men de var också glasklara med att det finns en lång rad HVB-hem som bedriver en verksamhet av hög kvalitet, och det är viktigt för mig som socialtjänstminister och för den här regeringen. Barn och unga ska få vård av hög kvalitet.

Att på något sätt förminska eller smutsa ned de HVB-hem som i dag bedriver en god verksamhet med hög kvalitet och som ska stötta de barn och unga som behöver det allra mest tror jag inte är gynnsamt för vare sig de kommuner där ledamotens parti är med och arbetar eller för de barn som verkligen behöver ett bra stöd.

Vi ser i stället till att vi får bort de oseriösa aktörerna och att vi får kvalitet för barn och unga.

Fru talman! Tack till ledamoten för frågan!

Ledamoten och jag är fullständigt överens om att barn och unga som befinner sig i samhällsvård har en absolut rättighet att få känna sig trygga och säkra. Det är därför regeringen har bedrivit ett så intensivt och handlingskraftigt arbete för att se till att det också blir så.

Jag vill blicka några år bakåt i tiden, för det är relevant att se på hur den här situationen har uppstått. Under 2015 till 2019, då Socialdemokraterna, ledamotens parti, styrde såg vi en ganska stark ökning av antalet privata HVB-hem. Detta innebar naturligtvis att den myndighet som ska utfärda tillstånd för privata utförare fick en ökad arbetsbelastning. Men man såg också andra saker. Man såg välfärdsbrottslighet. Man såg också från myndighetens sida att man inte hade verktyg att möta detta problem. Därför lämnade myndigheten Ivo in en lista med inte mindre än 40 olika lagförslag som man ansåg att man behövde för att ta upp kampen med de välfärdskriminella.

När den här regeringen tillträdde kunde vi tyvärr hitta den här listan. Det var en hemställan med 40 förslag som låg i byrålådan. Socialdemokraterna hade valt att inte agera för att ge myndigheten de verktyg som myndigheten faktiskt behöver.

Jag tror att ledamoten håller med mig om att det är väldigt svårt för en myndighet att gissa sig till vilka som är kriminella aktörer, utan man behöver verkligen rätt verktyg. Därför har en del av dessa verktyg kunnat komma på plats och bli skarpare genom den proposition som trädde i kraft den 1 januari i år. Det handlar bland annat om vilande tillstånd.

Vi har alltså från den här regeringens sida genomdrivit den lagstiftning som behövs för att kunna bedriva det här arbetet. Vi har också gett myndigheten resurser. Det är svårt att arbeta effektivt om man inte har starka resurser. Det är många hundra miljoner som myndigheten Ivo nu får genom de olika tillskott som den här regeringen har sett till att de får.

Redan när den här så kallade listan dök upp – jag kan återkomma till den – fick man ett särskilt uppdrag. Man fick 6 miljoner för att, utöver den årliga tillsyn som redan sker av HVB-hem, göra en särskild tillsyn av samtliga HVB.

Detta handlar alltså om lagstiftning, resurser, verktyg och mandat. Ivo har tidigare inte haft förutsättningarna för att tillsammans med Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket bedriva ett effektivt arbete i jakt på just välfärdskriminella. Det har den här regeringen sett till att de har fått.

Det går inte en dag utan att jag önskar att detta hade skett tidigare. Jag tror att situationen inte skulle ha eskalerat som den gjorde om den tidigare regeringen hade hörsammat de krav och önskemål som Ivo framförde.

Nu har vi fått jobbet gjort och är i full fart med att hantera problemen. 39 hem har fått stänga sedan vi intensifierade tillsynen. Den här regeringen får saker att hända, och barn och unga ska naturligtvis kunna känna sig trygga.

Fru talman! Mattias Vepsä har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att förbjuda de verksamheter som har koppling till organiserad brottslighet och för att säkerställa att kriminella omedelbart stoppas från att driva HVB-hem.

Att oseriösa eller kriminella aktörer bedriver verksamhet med offentlig finansiering är oerhört allvarligt. Det innebär att välfärdens resurser missbrukas, men framför allt innebär det att barn och unga riskerar att inte få den vård och omsorg som de är i behov av och har rätt till. Det innebär också att dessa barn och unga riskerar att dras in i kriminalitet eller på annat sätt fara illa. Jag är fast besluten om att dessa aktörer ska stängas ute från omsorgen och att vårdkvaliteten ska säkerställas för alla placerade barn och unga.

Regeringen har agerat och fortsätter att agera kraftfullt på flera fronter för att förhindra att oseriösa aktörer bedriver hem för vård eller boende, det vill säga HVB. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har genom sitt tillstånds- och tillsynsuppdrag en viktig roll i arbetet mot oseriösa och kriminella aktörer. Regeringen har gett Ivo flera uppdrag för att förbättra myndighetens förutsättningar att stärka och utveckla sitt arbete med att förebygga och motverka välfärdsbrottslighet.

Ivo fick 2024 ett särskilt riktat uppdrag gällande tillsynen av stödboenden och HVB som tar emot barn och unga (S2024/01643). Ivo har nu slutredovisat uppdraget, under vilket myndigheten stängde 39 verksamheter, och anger i sin slutrapport att arbetet mot oseriösa och kriminella aktörer inom hela omsorgen fortsätter att stärkas under 2026. Regeringen följer frågan noga.

Utöver nämnda uppdrag beslutade regeringen i maj 2025 om ett uppdrag till flera myndigheter att kraftsamla mot organiserad brottslighet i välfärden (S2025/01085). Uppdraget syftar till att bekämpa den kriminella ekonomin och stänga ute organiserad brottslighet från några av välfärdens mest brottsutsatta områden.

Den 1 januari i år trädde nya regler i socialtjänstlagen (2025:400) i kraft som innebär att tillstånd för bland annat HVB-hem som har varit vilande under en längre period kan återkallas samt att lämplighetsprövningen vid tillståndsgivningen även ska omfatta den juridiska personen, vilket bedöms försvåra bulvanupplägg.

Regeringen har också uppdragit åt en särskild utredare att föreslå åtgärder som stärker Ivos och kommunernas möjligheter att motverka oseriösa och kriminella utförare inom omsorgsmarknaden, Åtgärder för en sund omsorgsmarknad (dir. 2025:90). Utredaren ska bland annat analysera och ta ställning till om det behövs skärpta krav för tillstånd att bedriva verksamhet och om tillstånd ska kunna återkallas i fler situationer samt föreslå hur Ivo ska kunna ta del av uppgifter från misstankeregistret på ett ändamålsenligt sätt.

En viktig del av regeringens arbete är att förbättra möjligheterna för centrala aktörer att utbyta information. Den 1 december 2025 trädde en ny regel i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i kraft som gör det möjligt för myndigheter och kommuner att under vissa förutsättningar dela sekretessbelagda uppgifter om enskilda med varandra om det behövs för att bland annat motverka brottslig verksamhet.

Regeringen visar genom dessa åtgärder att frågan är av allra högsta prioritet. Jag vill också nämna kommunernas ansvar i detta. De har skyldighet såväl att noga följa vården av de barn och unga som vårdas i HVB som att följa upp verksamhet som de genom avtal har lämnat över till privata utförare.

När barn och unga behöver placeras i ett HVB måste vården där hålla god kvalitet och tillgodose deras behov. I juni 2025 tog regeringen emot den så kallade HVB-utredningens betänkande Hem för barn och unga (SOU 2025:83). Betänkandet innehåller förslag som ger personalen verktyg att upprätthålla trygghet och säkerhet för barnen och de unga. Betänkandet bereds nu på Regeringskansliet. Jag är mån om att göra allt som står i min makt för att barn och unga i samhällets vård ska känna sig trygga och få en god vård.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för frågan!

Det har naturligtvis varit fantastiskt roligt att få genomföra en lagstiftning som har varit efterlängtad så länge och som en moderatledd regering nu genomför för våra kommuner.

Jag reser mycket i landet och har sett många kommuner som nu ligger i framkant och som gjorde det redan innan lagstiftningen trädde i kraft. Där ser man nu effekter av tidigt och förebyggande stöd.

Det finns också kommuner som trots väldigt goda förutsättningar ligger långt, långt efter. Här handlar det ofta om politisk vilja och mod.

Det är så här: Lagstiftning i sig själv gör ingen skillnad, utan nu handlar det verkligen om att alla måste hjälpas åt – regeringen, kommunledningar och den enskilda socialsekreteraren. Det är inte valfritt att använda den nya socialtjänstlagen och den nya sekretesslagstiftningen, utan alla måste använda den nya lagstiftningen.

(Applåder)

Frågestunden var härmed avslutad.

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för frågan!

När den här mandatperioden inleddes hade alltså Ivo, myndigheten som är ansvarig för tillsynen av HVB-hemmen, varken resurser, lagstiftning, mandat eller verktyg för att kunna stänga ned kriminella hem. Den förra regeringen gav helt enkelt inte myndigheten de förutsättningarna, trots att Ivo till och med hörde av sig med en hemställan till den förra socialdemokratiska regeringen med 40 olika förslag på sådant som de ansåg sig behöva för att kunna sköta sitt uppdrag.

Den här regeringen har tagit fram den listan och vidtagit flera åtgärder när det gäller resurser och verktyg som myndigheten behöver, och arbetet är nu i full gång med att både identifiera och stänga de här hemmen. Inte mindre än ett fyrtiotal hem har fått stänga till följd av de här satsningarna.

I dag finns både resurserna, lagstiftningen, mandaten och verktygen för att se till att barn som befinner sig i samhällets vård ska få känna sig trygga.

(Applåder)

Herr talman! Att personer i behov av assistans ska få långsiktiga förutsättningar för att ha sina assistenter har varit en väldigt viktig del i regeringens arbete. Det var också därför vi bara för några dagar sedan presenterade en utredning som syftar till att ge bättre förutsättningar inför det arbete som bedrivs för att få en långsiktig statlig assistans på plats.

Ledamoten uppvisar kanske en viss faktaresistens genom att fortsätta upprepa att indexeringen har utlovats. I budgeten inför 2025 liksom i budgeten för 2026 säger regeringen att man undersöker möjligheten att införa en indexering. Det kvarstår – ingenting har förändrats.

Samtidigt presenterades ganska nyligen ett uppdrag till Försäkringskassan. Det uppdraget förbereds just nu. Det har varit tydligt och klart att det kommer att vara på plats inför nästa års budgethantering.

Herr talman! Sanningen är att fattigdomen totalt sett har minskat. Den reella barnfattigdomen har också minskat. Det som bekymrar regeringen är att det finns en grupp som fått det tuffare, och just därför har vi gjort alla de här insatserna.

Efter att ha besökt andra områden i världen med utanförskap, områden där man kanske har fyra generationer av utanförskap, vill jag säga att en av de absolut viktigaste insatser vi just nu gör – den bästa preventiva delen i allt detta – är att barn får se sina föräldrar gå till ett arbete och därmed bryta utanförskapet.

(Applåder)