Patrik Björck

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Min bedömning är som sagt att Niklas Wykman har humor. Det står jag fast vid, ingenting annat.

Sedan är det lite spännande: Har man förtroende? Niklas Wykman säger att folk borde ha förtroende för den skickliga regering som vi har nu. Men det har de ju inte! Statsministern har urdåligt förtroende.

Nu ska man förstås inte gå händelserna i förväg, och vi får se vad valresultatet blir. Men jag vet att det är kris och skräck i det moderata partiet för att regeringen har så otroligt dåligt förtroende hos folk. Det är kris och skräck bland ledande moderater. Även ute i kommunerna är man skräckslagen över det låga förtroende som regeringen i allmänhet och specifikt statsministern har. Om Niklas Wykman tycker att det är bra att mäta förtroendet blir det alltså lite lustigt.

Niklas Wykmans förkärlek för att prata om något helt annat än interpellationen handlar om är väl känd. Nu var det folkbokföringen som kom upp som ett sådant exempel.

Jag har haft förmånen att sitta i skatteutskottet under den här mandatperioden. Där har vi efterfrågat den utlovade folkbokföringsreformen. Man skulle räkna varenda tandborste, tror jag att man sa, men man har faktiskt inte gjort någonting. Man lovar och lovar, och så gör man ingenting. Det är väl inte så konstigt att folk inte har förtroende för regeringen eller för den som leder regeringen, i det här fallet statsministern.

Vi får väl se om Niklas Wykman kan hålla sig till detta i sitt slutanförande. Frågan är viktig och kan inte skojas bort. Det är viktigt att institutionerna – regeringen, oavsett politisk färg, och statsministern som institution – har högt förtroende för att demokratin ska överleva.

(Applåder)

Fru talman! Nu tror jag att Niklas Wykman hamnade lite i gungning, för nu höll han sitt slutanförande i sitt andra anförande. Niklas Wykman är känd för att avsluta sina interpellationsdebatter med att prata om helt andra frågor än dem som interpellationen gäller. Nu kanske vi slipper det slutanförandet, och Niklas Wykman kan använda sitt slutanförande till att prata om det som interpellationen handlar om. Det skulle jag vara tacksam för.

Men om vi ändå ska ta upp den tråden säger Niklas Wykman ”min bedömning är”, och så berättar Niklas Wykman vad hans bedömning är när det gäller svensk ekonomi. Nu har jag tyvärr inte med mig Finanspolitiska rådets senaste rapport, för jag trodde inte att vi skulle diskutera finanspolitik. Men jag hade kunnat ta med mig den, för jag kan konstatera att Finanspolitiska rådet inte delar Niklas Wykmans bedömning om det strålande med svensk ekonomi och hur den sköts. Niklas Wykman har naturligtvis rätt till sin bedömning, men det är väl bara några stycken, typ så många som det finns statsråd, som delar den bedömningen. I övrigt görs det nog helt andra bedömningar av svensk ekonomi.

Det här med hur en regeringsmakt tappar i förtroende hos befolkningen handlar faktiskt väldigt mycket om demokratins grunder. Jag skulle kunna läsa ur en borgerlig tidnings ledarartikel från i somras. Där säger man att människor ifrågasätter statsministerns omdöme och integritet; detta är något han har krattat för upprepade gånger. Det rör sig om en borgerlig ledarskribent. Man tar upp den här lägenhetsaffären när statsministern var socialborgarråd och pratar om all vänskapskorruption som förekom i den affären.

Sedan konstateras att den affären nu fortsätter in i den så kallade Fållöknastiftelsen, där statsministern har egna personliga och privata intressen. Man äger den här herrgården, som man hyr ut till en stiftelse, och det finns ett sammelsurium av olika vänskapskontakter. Man stöder varandra på olika sätt och har till exempel styrelsemöten i statsministerns tjänstebostad och liknande.

I en borgerlig ledarartikel beskrivs att detta är ett riktigt stort problem. Det handlar inte bara om att man får folk att arbeta gratis för den här stiftelsen. Det kan diskuteras; sådant kan väl finnas. Men man gör det genom att locka med ett bra nätverk. Om du kommer och hjälper statsministern att renovera hans bostad får du tillgång till ett bra nätverk, skriver man. Det kan dessutom konstateras att några av dem som hjälpte till med att renovera statsministerns bostad sedan fick höga statliga jobb eller befattningar.

Det är klart att detta är väldigt anmärkningsvärt, tycker den här borgerliga ledarskribenten, som skriver en upprörd artikel om statsministerns agerande och också beskriver det som att detta är en tråd, en tendens – något som har följt statsministern under hela hans politiska gärning, långt innan han blev statsminister. Man använder dessutom ett urgammalt citat för att visa på detta: ”Caesars hustru får inte ens misstänkas.” Man säger att det citatet har levt i 2 000 år och kan användas för att beskriva förtroendet för Sveriges statsminister.

Det är klart att detta är oerhört allvarligt, Niklas Wykman. Det skulle vara väldigt bra om Niklas Wykman nu kunde förklara för mig, ledamöterna, dem som lyssnar och tv-tittarna hur regeringen ska göra för att återställa förtroendet. Bara det och ingenting annat skulle jag vilja ha svar på.

(Applåder)

Fru talman! Tack för svaret, finansmarknadsministern! Jag är dock precis lika upprörd som Eva Lindh över att statsministern inte är här och svarar på frågor som hör till hans ansvarsområde.

Interpellationen har överlämnats till mig, sa Niklas Wykman. Det är så det brukar låta när statsråden får ta över jobbet från statsministern för att statsministern kanske föredrar sin sommarledighet med familj, släkt och vänner. Kanske är de på någon herrgård någonstans, vad vet jag. I och med det ifrågasätter regeringen riksdagens bedömning. Det är möjligt för regeringen att göra det, men det är inte önskvärt.

Sedan anger, vilket är mer ovanligt, finansmarknadsministern ett skäl till att just han skulle svara på statsministerns frågor och därmed ta över ansvaret för regeringen. Det är att han ansvarar för en lag om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav.

Vidare hänvisar Niklas Wykman till en mängd andra dokument som tydligt faller under statsministerns, Statsrådsberedningens och Regeringskansliets ansvar. Det är möjligt att Niklas Wykman är ansvarig för någon lag där det här ingår, men sedan ansvarar faktiskt statsministern för övriga dokument som finansmarknadsministern hänvisar till.

Tittar man på regeringens hemsida efter vem som har ansvar för olika frågor ser man väldigt tydligt att det är Statsrådsberedningen, där statsministern är chef, som ansvarar för de här frågorna. Att finansmarknadsministern har ansvar för finansmarknaden och spel må vara hänt, men det här är djupt olyckligt.

Det innebär att min fråga om vilka åtgärder som statsministern avser att vidta för att tilliten till regeringsmakten ska kunna stärkas bara besvaras genom att diskutera reglerna kring försumlighet när det gäller aktieaffärer, som den borgerliga regeringen excellerar i. Det är egentligen inte det jag frågar efter.

Jag tog upp det som ett av många exempel, där den nuvarande regeringen, där statsministern har ansvar, har agerat på ett sådant sätt att tilliten till regeringsmakten föröds. Det är precis som Eva Lindh sa i föregående debatt: Det handlar om demokratin.

Vi har en regering som leds av en statsminister som agerar på ett sådant sätt, och som är ansvarig för en regering som agerar på ett sådant sätt, att tilliten till regeringen föröds. Min fråga var då hur man skulle kunna stärka den.

Det är naturligtvis orättvist att skicka fram ett juniort statsråd att ta statsministerns ansvar. Det är orättvist att utsätta Niklas Wykman för det. Det inser jag, fru talman. Men nu har regeringen valt att göra så, och då får jag vända mig till Niklas Wykman med mina frågor.

Niklas Wykman är ju känd för sin humor. Han sa att han är ansvarig för Statens fastighetsverk, och sedan sa han så här: ”En statsministerbostad ska med högt ställda krav på säkerhet vara en bostad för statsministern och hans familj samt ge goda möjligheter till representation.” Det har han ju helt rätt i. Statsministerns familj har genom sitt privata engagemang i näringslivet använt statsministerns bostad för representation.

Man får ändå ge Niklas Wykman en eloge, för det här är faktiskt ganska lustigt uttryckt. Det är just representationen i Sagerska huset det handlar om. Statsministerns familjs privata affärsintressen har ställt huset öppet och möjliggjort representation. Men det kan omöjligtvis vara det som var meningen med orsaken till att statsministern ska bo i en statsministerbostad.

Är det statsministerns privata affärsintressen som ska ges möjlighet till representation i Sagerska huset, Niklas Wykman?

(Applåder)

Herr talman! Försämrat akassan har ni ju gjort, arbetsmarknadsministern. Det gjorde ni 2006 också. Ni gör det så fort ni får möjlighet. Men det har ju inte fungerat. Ni har inte lyckats med er arbetsmarknadspolitik, som egentligen har ett enda svar på alla frågor: att försämra akassan. Det har aldrig funkat. Det funkade inte då, och det funkar inte nu.

Sedan blir det nästan lite humoristiskt. Jag ber om ursäkt att jag skrattade till här i talarstolen, herr talman. Man fortsätter hålla på med sin slagordspolitik om att återupprätta arbetslinjen efter 20 år. Det blir ju bara slagordsmässigt. Verkligheten visar att det inte fungerar.

Arbetsmarknadsministern ger sig också in på siffertrixande. När vi kommer att summera Kristerssons mandatperiod kommer statsskulden att vara högre än när Kristersson tillträdde. Vem som helst kan ta fram de papperen. Det är offentligt och inget konstigt. Det är klart att man kan siffertrixa, leka och skoja med siffrorna. Men det har ingenting med verkligheten att göra. För man en politik som innehåller slagordsmässighet och siffertrixande är man desperat.

Jag tror att arbetsmarknadsministern ser att politiken är misslyckad. Jag tror till och med att arbetsmarknadsministern vet att politiken är misslyckad och kanske börjar ana att det finns en orsak till att högerregeringar alltid misslyckas med arbetsmarknadspolitiken, alltid misslyckas med den ekonomiska politiken och alltid misslyckas med tillväxten. De tre sakerna hänger nämligen ihop. Och då kör man också statsskulden i botten.

Det är resultatet av högerpolitik, oavsett om man är ideologiskt förblindad eller inte. Vi har det svart på vitt.

Herr talman! Jag argumenterade för att den slagordspolitik som togs fram inför valrörelsen 2006 om att återinföra arbetslinjen inte fungerade då. Man kan ha olika ideologiska ingångar, och jag tror att Littorin, Borg och Reinfeldt trodde på sin politik. Åtta års misslyckanden bevisade att de hade fel. Vi kan faktiskt gå ännu längre tillbaka i tiden och visa att det Johan Britz pratar om aldrig kommer att fungera.

Jag hade en debatt i torsdags med finansministern, och jag ställde en fråga till henne om alla högerregeringar som har funnits i modern tid efter andra världskriget. Det var regeringarna Fälldin mellan 1976 och 1982. De efterlämnade en stor skatteskuld, hög arbetslöshet och låg tillväxt. Sedan hade vi regeringen Bildt 1991 till 1994. Den efterlämnade en stor statsskuld, låg tillväxt och hög arbetslöshet. Sedan hade vi regeringen Reinfeldt från 2006 till 2014 som efterlämnade hög arbetslöshet, låg tillväxt och en stor statsskuld. Och nu kommer vi för fjärde gången att ha drabbats av en högerregering i Sverige.

När vi summerar mandatperioden, inte slagorden – det är viktigt att skilja på slagord och verklighet, resultaten, vad som faktiskt hände när man förde den politik som Johan Britz förespråkar – pekar alla siffror nedåt när det gäller ekonomi och tillväxt. Inga siffror pekar nedåt när det gäller att pressa ned arbetslösheten – de pekar uppåt.

Johan Britz blir svaret skyldig; han måste lämna slagordspolitiken. Det är inte bara jag som socialdemokratisk riksdagsledamot som är upprörd. Jag inledde med att säga att arbetsgivarna är upprörda över avsaknaden av arbetsmarknadspolitik. De fackliga organisationerna är upprörda över avsaknaden av arbetsmarknadspolitik. Man gör faktiskt ingenting när det gäller det som ministern slagordsmässigt försöker framföra i talarstolen.

Har det framkommit något reellt – något konkret? Finns det inte någon eftertanke om varför högerpolitik alltid misslyckas? Kan det vara så att arbetslösheten inte beror på att det är för ”fett” att vara arbetslös? Kan det vara så att man måste fundera på varför den politik som aldrig har fungerat tidigare inte fungerar nu heller? Man kanske får lyssna på näringslivet, som efterfrågar en aktiv arbetsmarknadspolitik och en möjlighet att anställa folk.

Det räcker inte att säga att man ska utbilda folk inom bristyrken, utan då måste man faktiskt göra det. Det görs inte i dag. Då hade vi inte haft den här arbetslösheten. Verkligheten är högerregeringarnas värsta fiende. Jag förstår att man ideologiskt och slagordsmässigt upprepar att arbetslinjen ska återupprättas. Sedan lämnar man efter sig hög arbetslöshet, hög statsskuld och låg tillväxt. Hur kommer det sig att finansministern i dag kan åberopa de goda statsfinanserna när hon försöker förklara varför man klarar av att skuldsätta sig ur kriserna? Den enda förklaringen till det är att vi mellan de fyra katastroferna – högerregeringarna – har haft socialdemokratiska regeringar som har städat upp i ekonomin och i arbetslösheten och fått landet på fötter igen. Det kommer vi att göra igen efter valet.

Herr talman! Det är ett spännande svar vi får från arbetsmarknadsministern. Jag kan konstatera att jag inte riktigt får svar på mina frågor.

Jag frågade om arbetsmarknadspolitiken hade uppnått det den avsåg att uppnå. Där verkar svaret från arbetsmarknadsministern vara att han är nöjd – business as usual. Det finns inga egentliga problem att hantera.

Då blir det lite komplicerat, eftersom det är en uppfattning som inte delas av särskilt många andra i det här landet. De arbetslösa är naturligtvis besvikna på avsaknaden av arbetsmarknadspolitik. Arbetsgivarna är besvikna på att de trots att de har behov inte får stöd för att kunna få anställbara personer med den utbildning och kompetens som krävs. Det är ändå detta som är arbetsmarknadspolitikens huvudsyfte: att se till att matcha de behov som finns hos arbetsgivare och arbetslösa så att man kan mötas.

De fackliga organisationerna är naturligtvis inte nöjda. Deras medlemmar står utan jobb, och de vill självklart att medlemmarna ska ha de jobb som finns.

En av de mest anmärkningsvärda delarna i svaret, herr talman, är att arbetsmarknadsministern pratar om att återupprätta arbetslinjen så att fler kommer i arbete. Det är anmärkningsvärt eftersom vi har debatterat detta i 20 år i denna kammare, lika länge som jag har suttit här. Efter valet 2006 hade jag dessa debatter med Littorin, Borg och Reinfeldt, som hävdade att de skulle återupprätta arbetslinjen med sin politik.

Jag är övertygad om, herr talman, att Littorin, Borg och Reinfeldt trodde på sin politik – att de 2006 faktiskt trodde att den så kallade arbetslinjen skulle minska arbetslösheten. Nu är ju det tragiska att verkligheten knackar på. När de avgick efter att under åtta år ha försökt införa arbetslinjen visade det sig att arbetslösheten i stället hade ökat under de två mandatperioder man fick på sig att försöka införa den så kallade arbetslinjen.

Nu försöker alltså Kristerssons regering och den nuvarande arbetsmarknadsministern återupprätta arbetslinjen. Efter 20 år har man alltså samma svar på vad lösningen är. Problemet är att det inte fungerade 2006 och att det inte heller fungerar nu.

Problemet med att arbetsmarknadspolitiken lyser med sin frånvaro är just den stora kompetensbristen. Många arbetslösa saknar kunskaper och kompetenser som behövs och som arbetsgivaren efterfrågar. Om man inte har en politik som löser det verkliga problemet utan bara som någon sorts mantra upprepar ett 20 år gammalt slagord från valrörelsen 2006 som efter åtta år visade sig inte fungera kommer resultatet att bli detsamma.

Det finns ett känt citat från en företrädare till arbetsmarknadsministern, nämligen hans partikamrat Johan Pehrson. Han sa att det har varit för ”fett” att vara arbetslös. Det var Johan Pehrsons sätt att beskriva arbetslösheten och arbetslinjen: Det har varit för ”fett” att vara arbetslös. Det upprepar nu den nuvarande arbetsmarknadsministern. Samma politik med 20 år gamla slagord, men ingen arbetsmarknadspolitik. Noll arbetsmarknadspolitik men hög arbetslöshet. Det duger inte, herr talman.

Fru talman! Nej, jag svartmålar absolut inte finansministern. Jag berättar däremot vad högerpolitik gör med ekonomi och arbetslöshet. Om man är högerpolitiker kan man såklart uppleva det som att man blir svartmålad. Men det är politiken jag svartmålar, bara så att vi är överens om det.

Vad är det som ska tas bort? frågar finansministern. Jo, det är högerpolitiken som ska tas bort. Om man misslyckas med tillväxten och misslyckas med arbetslöshetsbekämpningen, då bakas det en mindre kaka. Om man samtidigt lånar till skattesänkningar blir de nu hyfsade offentliga finanserna sakta men säkert sämre och sämre.

Finansministern har en sista chans att svara på min fråga.

Det är en fullständigt korrekt beskrivning av de fyra högerregeringarnas resultat när det gäller statsskuld och arbetslöshet som jag har gett. Statsskulden har gått upp och arbetslösheten har gått upp alla de fyra gånger som högern har styrt det här landet i modern tid. Det är bara fakta, och det kan vem som helst kontrollera.

Om vi nu har en hyfsat bra ekonomi i Sverige, kan finansministern berätta vad det beror på? Jag tror att de allra flesta förstår att det beror på att vi mellan de här fyra katastroferna med högerpolitik har haft socialdemokratiskt ledda regeringar som har städat. Och vi står beredda att städa upp igen.

Hur ska vi då städa upp igen? Jo, vi ska bygga välfärden. Vi ska bekämpa arbetslösheten. Vi ska ha en politik som främjar tillväxt. Då växer kakan. Kakan blir större. Vi ska då fördela den mer rättvist, för det smarta med socialdemokratisk politik är att den inte bara är god för hjärtat. Den är också smart och rationell för hjärnan. Hjärta och hjärna, det är socialdemokratisk politik.

Fru talman! Finansministern säger att skillnaden mellan socialdemokratisk och moderat politik är att vi har lämnat arbetslinjen. Jag skulle nog passa mig om jag var företrädare för en regering som hade misslyckats med arbetslöshetsbekämpningen. Om man efterlämnar en mycket högre arbetslöshet än den som rådde när man tillträdde får man problem med den typen av argumentation.

Sedan beror det naturligtvis på hur man definierar ett ord som arbetslinjen; det må vara hänt. Vanligt folk, höll jag på att säga – de allra flesta som lyssnar på den här debatten – menar nog att den som vinner när det gäller arbetslinjen är den som lyckas klara av arbetslöshetsbekämpningen. Det finns ingen arbetsmarknadspolitik hos den sittande regeringen över huvud taget – den existerar inte.

Det som jag beskriver är verklighet. Skillnaden i utfall för de fyra mandatperioderna med högerregeringar – de fyra ekonomiska katastrofer som har drabbat Sverige – har varje gång, efter summeringen av mandatperioden, varit en högre arbetslöshet och en högre statsskuld. Det är fakta som vem som helst kan kontrollera.

Vad är det för skillnad? Varför uppstår det här? Jo, det beror naturligtvis på vilken politik som förs. Det beror inte på tillfälliga, slumpmässiga händelser i omvärlden, utan det handlar om grundläggande politik. Den politik som förs beror på vilken ideologi man har, och vilken ideologi man har beror på vilka väljargrupper man företräder.

Moderaterna företräder i huvudsak dem som är rika och mäktiga – de som hade pengarna och makten innan demokratin infördes. Vi socialdemokrater företräder i huvudsak vanligt folk, som inte hade vare sig pengar eller makt innan vi såg till att genomföra demokratin och bygga välståndet i det här landet. Varje gång vi har försökt förbättra det här landet har vi gjort det av egen kraft, ibland ihop med Liberalerna, men alltid med högern och Moderaterna som motståndare. Det är fakta. Det är lätt för vem som helst att konstatera.

Finansministern sa i sitt svar: ”Mot denna bakgrund är det avgörande att ekonomin inte försvagas av höjda skatter som hämmar tillväxten.” Sedan förklarade finansministern hur man har sänkt skatterna. Bekymret är ju att skattesänkningarna görs med lånade pengar.

Dessa skattesänkningar har i huvudsak givits åt dem som har mest, alltså de grupper som Moderaterna företräder: de rika och mäktiga, de som hade makten och pengarna innan välståndet byggdes och demokratin infördes – den politik som Moderaterna hela tiden har motsatt sig.

Det är de rika och mäktiga som har fått ta del av Moderaternas politik, och det är ju inte så konstigt. Det är deras kärnväljare. Det är deras väljargrupper. Det är inte konstigare än att vi socialdemokrater – som företräder vanligt folk, hårt arbetande människor – vet att ordning och reda i ekonomin är helt avgörande om vi ska klara av att hantera konjunkturnedgångar, om vi ska klara av att hantera pandemier och om vi ska kunna klara av att hantera säkerhetspolitisk kris i vår omvärld.

Det här vet vi socialdemokrater, precis på samma sätt som vanligt folk som har en hushållsekonomi vet att man inte kan låna till konsumtion. Man kan inte låna till semesterresor, utan man bygger en stabil ekonomi för sig själv och sin familj. På det sättet gör vi socialdemokrater precis som vanligt folk gör: Vi bygger en stabil och säker ekonomi, vi lånar till investeringar och vi ser till att konsumtionen finansieras. Det klarar inte den här regeringen av. Därför går det väldigt illa för landet just nu.

Fru talman! Det var ett spännande interpellationssvar vi fick från finansministern. Finansministern började med att klargöra att Sverige har en låg offentlig skuldsättning och offentliga finanser i världsklass och att vi jämfört med andra EU-länder ligger bra till. Det är i och för sig sant. Men frågan är hur vi hamnade i det läget.

Fru talman! I modern tid har Sverige fyra gånger drabbats av ödet att styras av högerregeringar. Det var regeringarna Fälldin och Ullsten 1976–1982, regeringen Bildt 1991–1994, regeringen Reinfeldt 2006–2014 och nu regeringen Kristersson sedan 2022, som vi förhoppningsvis byter ut efter valet. Det här är viktig information för att kunna kommentera svaret från finansministern.

Varje gång högern har fått styra landet har Sverige nämligen fått sämre tillväxt, högre statsskuld och högre arbetslöshet. Vän av ordning blir då lite fundersam och undrar: Om högern varje gång levererar arbetslöshet och skenande statsskuld, hur kan det då komma sig att Sverige har, för att citera finansministern, ”låg offentlig skuldsättning och offentliga finanser i världsklass”?

För vän av ordning är det då viktigt att påpeka att mellan högerns regeringsperioder har Sverige haft socialdemokratiskt ledda regeringar, som varje gång med tuff, klok och rationell politik har fått städa upp efter högerregeringarna och sett till att fördela välståndet mer rättvist.

Ja, jämfört med andra EU-länder har Sverige faktiskt en lägre offentlig skuldsättning, och ja, globalt sett har vi hyfsat goda offentliga finanser. Men det beror inte på de fyra tillfällen när Sverige har drabbats av högerregeringarnas ekonomiska politik.

Det är omöjligt att få ihop denna ekvation.

Det är jätteviktigt att se sambandet mellan högerregeringarnas ekonomiska politik och hur ekonomin utvecklas och sambandet mellan socialdemokratiskt styrda regeringar och hur ekonomin och arbetslösheten då utvecklas.

Åhörare och tv-tittare! Många gånger när man hör en socialdemokrat eller en moderat tala kan man tycka att de låter ganska lika. Man kan få uppfattningen att det kan gå bra med antingen S eller M; det spelar inte så stor roll eftersom de vill samma sak och vill oss alla väl. Men då ska man kolla upp vad deras respektive politik tidigare har lett till.

Om högern varje gång man har styrt har lämnat efter sig högre arbetslöshet och högre statsskuld, hur kan det då komma sig, finansministern, att Sverige trots det har hyfsat goda offentliga finanser? Kan det ha att göra med att socialdemokratiska regeringar har styrt mellan högerregeringarna?

Herr talman! Jag hänvisar till protokollet från statsministerns frågestund därför att hans uttalande där är något som han naturligtvis inte kan krypa ur. Jag kunde ha hänvisat till en debattartikel i Aftonbladet, där statsministern uttalar sig ännu bredare om vad man vill föreslå. Enligt statsministern ”ska kvinnor alltid kunna känna sig trygga i Sverige. Därför måste det biologiska könet vara avgörande i fler situationer, där det annars kan leda till ökad otrygghet.” Man drar upp det här med fängelser, omklädningsrum, idrottstävlingar etcetera. Här är statsministern väldigt noggrann med att inte skriva under som statsminister. Statsministern skriver under debattartikeln som partiledare för Moderaterna tillsammans med två statsråd, Gunnar Strömmer och Camilla Waltersson Grönvall, som skriver under enbart som företrädare för Moderaterna. Man undviker alltså väldigt nogsamt att uttala sig som regering.

Det som är spännande med den här frågestunden är att statsministern uttrycker sig som just statsminister och i svaret på en fråga från en riksdagsledamot ger det här mycket specifika löftet. Han ger i sitt svar dessutom uttryck för att detta är någonting som är lätt och som ska komma snart. Det är helt okomplicerat, hör man statsministern säga i det svaret. Statsministern säger att man ska ha rätt att välja biologiskt kön – precis så och inget annat.

Statsrådet säger att hon aldrig backar. Det var ju spännande att vi fick se det hända för första gången då. Jag är inte så bekant med statsrådet sedan tidigare. Kanske var det första gången, kanske har det hänt förut – vad vet jag. Men den här gången backar statsrådet hela vägen in i väggen. Man skulle möjligen kunna ursäkta statsrådet med att hon gör det å statsministerns vägnar. Det är väl lojalt och fint och bra. Men det är inget svar på mina frågor.

Herr talman! Den som lyssnade nu kan konstatera att jag fortfarande inte har fått svar på en enda av frågorna jag har ställt. Och den som lyssnade noggrant kan konstatera att statsrådet fyra eller fem gånger sa att det är viktigt att äldre har rätt att välja kön på personalen inom äldreomsorgen.

Nu var det inte det som var frågan, herr talman, utan det handlar om det som statsministern explicit har lovat: att man ska ha rätt att välja biologiskt kön på personalen. Statsrådet undviker nogsamt att säga det. Statsrådet har nog börjat fundera över om det statsministern lovade är möjligt att genomföra.

Att statsrådet lovar någonting är en sak. Statsrådet har lovat det som nämns i svaret: att man ska kunna välja kön. Det statsministern har lovat är att man ska kunna välja biologiskt kön. Det är inte riktigt samma sak.

Jag vill för säkerhets skull säga att det finns protokoll från den här kammaren från när statsministern vid statsministerns frågestund – då statsministern var här och representerade regeringen och sig själv som statsminister – på en direkt fråga svarade så här: ”Jag är lite förvånad av den debatt som har uppstått med anledning av förslaget att man som äldre ska kunna välja biologiskt kön på den person som utför mycket intima sysslor. Det är rätt anmärkningsvärt att detta har vållat kritik. Är det inte rätt självklart att man kan vara i en situation där man känner sig rätt sårbar – långt innan övergrepp begås? Talar inte de övergrepp som har begåtts för att detta är ett problem på riktigt? Jag är genuint förvånad över de kommuner som sägs inte ha velat polisanmäla händelser. Allt detta är allvarligt på riktigt, och därför har vi föreslagit en ändring som gör att man som äldre ska kunna välja vilket biologiskt kön den person ska ha som ska göra det allra mest privata åt en i ens hem.” Det är vad statsministern explicit har lovat här i denna kammare, och det undviker statsrådet att över huvud taget svara på, nämna eller ens diskutera.

Det handlar alltså inte bara om att statsrådet vägrar att svara på de mycket berättigade frågor som är kopplade till det löftet från statsministern; det är ju fullständigt relevanta frågor om man ska kunna genomföra det löftet. Nu backar statsrådet också från den här positionen genom att undvika det som frågan egentligen handlar om, det vill säga biologiskt kön.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt, herr talman, än att statsrådet har fått i uppgift av statsministern att försöka backa från det löftet. Statsministern har kanske börjat inse att statsministern har lovat något som statsministern kanske inte kan hålla. Statsministern kanske tycker att det här blir genant. Och då vill man backa ur.

Om jag utgår från statsrådets svar och inlägg här tidigare var det konsekvent kön och inte biologiskt kön som användes som begrepp. Det finns också med i det skriftliga svar som lämnats.

I det skriftliga svaret säger man också att regeringen ska återkomma i närtid. Även det backar statsrådet från nu, i sitt muntliga inlägg. Nu pratar statsrådet om att utredningen inte är tillsatt, att den kanske kommer – vem vet när och var – att det inte finns några direktiv eller tankar kring den här utredningen och att den kanske kommer någon gång. Det är inte i närtid, herr talman. Regeringen kan ju inte återkomma i närtid. I närtid är i så fall under innevarande mandatperiod.

Man backar alltså systematiskt från frågan och kommer troligen aldrig att svara på den.

Herr talman! Det är ju brukligt att tacka för svaret. Jag hoppas att jag får möjlighet att göra det när jag har fått svar på mina frågor. Det är ju helt tomt på svar på mina frågor.

Herr talman! Statsrådet räknade upp mina frågor i sitt svar, och sedan svarade statsrådet på en mängd andra frågor som jag inte har ställt. Det är visserligen bra information om att Ivo har stärkts, att man jobbar för att öka tryggheten och så vidare. Det är alldeles utmärkt, och jag har inga synpunkter på det. Men det blir lite konstigt i en interpellationsdebatt att den enda antydan till att försöka svara på frågan är att regeringen ska återkomma i närtid.

Det blir en märklig interpellationsdebatt, herr talman. Interpellationen är en del av riksdagens viktiga kontrollmakt där man förväntar sig svar från statsrådet på sina frågor. Det blir lite konstigt att debattera annars.

Ursprungligen hade jag tänkt att ställa min interpellation till statsministern, men jag avråddes av kammarkansliet att göra det eftersom det inte riktigt följde regelverket. Det böjer jag mig för. Då ställde jag i stället interpellationen till sjukvårdsministern, och regeringen överlämnade interpellationen till Anna Tenje, som är ansvarig för äldrevården. Det har jag heller inga invändningar mot.

Men jag är faktiskt lite irriterad, herr talman, över att jag inte får svar på mina frågor. För den som lyssnar ska jag upprepa frågorna, och jag hoppas att jag sedan får tacka statsrådet för svar på mina frågor.

Hur tänker regeringen utforma förslaget till rätten att välja biologiskt kön på personalen? Det här är någonting som regeringen – statsministern – har lovat. Har ministern för avsikt att föreslå att arbetsgivaren ska registrera könstillhörigheten på personalen? Kommer ministerns förslag att innebära att personal behandlas olika beroende på om det biologiska och juridiska könet stämmer överens eller ej? Kommer ministerns förslag att klargöra hur vårdtagaren ska informeras om personalens könstillhörighet? Har ministern tagit initiativ till en analys av hur den nya lagen om könstillhörighet påverkar möjligheten att utforma dessa regler? Kan ministern i så fall redogöra för resultatet? Det är en fråga som man naturligtvis kan svara ja eller nej på, men man kan åtminstone svara på frågan.

Om man ställer ut den typen av löften kan man naturligtvis diskutera om löftena är bra. Man kan ha olika uppfattningar om huruvida det är rimliga löften att ge. Men det som är viktigt, och som är en del av min möjlighet att utöva kontrollmakt över regeringen i en interpellationsdebatt, är att fråga sig om regeringen över huvud taget kan fullfölja löftena. Eller är det tomma löften som regeringen har gått ut med till de äldre, till medborgarna? För övrigt kan man tänka sig att löftena gäller fler grupper i samhället än äldre. Jag ska återkomma till det i mitt nästa inlägg.

Om man som Sveriges statsminister lovar något bör man faktiskt också kunna förklara hur man ska kunna fullfölja löftet. Om man lovar det bör man i en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag kunna svara på de enkla frågorna. Jag lyssnar i avvaktan på att få svar på mina frågor.

Fru talman! Det som den tidigare talaren från Miljöpartiet sa här i talarstolen blir en bra ingång till det jag tänker prata om. Det är en ledamot som vill göra två olika saker samtidigt och gå både framåt och bakåt.

Å ena sidan vill man stärka kvinnosjukvården, men å andra sidan vill man plocka bort ordet kvinna från sjukvården. Någonstans måste man veta vad som är upp och vad som är ned; det tycker jag att man kan kräva av en riksdagsledamot. Men jag kommer till det i mitt anförande.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 15. Jag är väldigt glad över att vi kan debattera den reservationen i dag. Jag tror att den här frågan har debatterats alldeles för lite och att det har informerats alldeles för lite.

De ledamöter som känner sig trygga med var de står i den här frågan och som vill att reservation 15 ska avslås borde väl ändå kunna känna sig trygga med att diskutera, debattera och informera om det här. Min uppfattning är att den tryggheten inte alltid är så stark bland dem som står för den nya lagstiftningen. Reservationen syftar till att upphäva riksdagsbeslutet från april 2024 om den nya könstillhörighetslagen. Det är den reservationen jag yrkar bifall till.

Det tas många beslut i denna kammare, fru talman. Det tas en del kloka beslut, och det tas en del mindre kloka beslut. Beslutet om könstillhörighetslagen är ett av de minst kloka beslut som tagits i denna kammare under de snart 20 år som jag har tjänstgjort här.

Många, kanske de flesta, beslut som klubbas här handlar om ideologiska uppfattningar och bedömningar. Då är det naturligtvis det parti och den ideologi man företräder som avgör om man anser att ett beslut är bra eller dåligt.

Och ja, det finns absolut ideologiska argument för att könstillhörighetslagen är dålig. Jag ska återkomma till det, fru talman. Men först och främst är det en lag som strider mot sunt förnuft – eller mot vetenskap och beprövad erfarenhet om man så vill. Den bygger på idén att kön är något man kan välja. Även om de som stöder den här lagen inte brukar vilja uttrycka det så är det precis det som står i lagen.

Man ska alltså kunna välja. I morgon kan jag välja att vara kvinna, och när jag har tröttnat på att vara kvinna kan jag välja att bli man. Om man skulle fråga folk utanför det här huset om det är en rimlig uppfattning skulle de flesta skaka på huvudet.

Fru talman! Man får naturligtvis tro på vad man vill. Jag har inga som helst problem med det. Men faktum är att det finns två kön. Faktum är också att det kön som man föds till är det kön som man dör som. Det kan man inte göra någonting åt. Och tron att man kan byta kön är en vanföreställning.

Då kan man undra: Varför är det här ett problem? Vi lider väl av vanföreställningar lite till mans, och det är väl ens rätt att tro vad man vill? Det är, som jag var inne på, självklart ens rätt att tro på vad som helst. Och vanföreställningar är för de flesta av oss inget stort problem utan något som vi kan leva med i vardagen. För vissa individer blir dock vanföreställningar ett stort problem, och det kan till och med omöjliggöra ett bra liv. För dessa individer ska vården självklart finnas till hands och hjälpa till att skapa så god livskvalitet som möjligt. Om det innebär att man ska bekräfta vanföreställningen måste behandlande vårdpersonal bedöma. Men om vi låter vanföreställningar om verkligheten styra lagstiftning och myndighetsutövning blir det samhällsfarligt. Detta gäller naturligtvis alla vanföreställningar, inte bara den att man kan välja sitt kön.

Jag tror att de flesta av oss inser att om så kallade antivaxxare hade styrt Folkhälsomyndigheten under pandemin skulle det ha drabbat samhället svårt. Men, och det är viktigt, fru talman, det är självklart så att antivaxxarna har rätt till sin uppfattning. Jag kommer dock alltid att argumentera emot.

Man kan inte välja sitt kön. Man kan inte välja sin ålder. Man kan inte välja sina föräldrar eller en massa andra saker. Man föds med sitt genetiska arv och sitt kön. Man föds vid den tidpunkt man föds. Sedan kan man självklart ta makten över sitt liv och påverka och förändra världen och sig själv efter bästa förmåga – absolut.

Olika människor är också mer eller mindre nöjda med sitt kön, sina föräldrar eller tidpunkten för sin födelse. Men det är en del av livet att vara mer eller mindre nöjd med sin lott. Ibland kan man behöva hjälp med det. Ofta klarar man av att hantera det på egen hand, mer eller mindre.

När vi hanterar våra mellanmänskliga relationer är det vissa saker som vi behöver vara överens om. Ålder och kön är två exempel på det. Det är grundläggande för ett fungerande samhälle, såväl i det lilla livet som i lagstiftningen. Det är så grundläggande att det är märkligt att man ska behöva säga det här i Sveriges riksdag.

Då blir funderingen: Hur kunde vi hamna så här galet i en fråga som, när man förklarar den för folk, de allra flesta tycker är fel? Svaret på hur vi kunde hamna här innehåller naturligtvis många komponenter, för det är en komplicerad fråga; det ska erkännas. Men kort kan man beskriva det med några punkter.

Först och främst är det en samhällsförändring som har gått under radarn. De flesta har inte sett det hända, och har någon sett det har man tänkt: Det spelar ingen roll, för det rör ju inte mig. Låt gå! Det har tyvärr varit en undangömd fråga i den allmänna debatten. Det är därför jag är så glad, fru talman, att jag får lyfta fram den igen här. Förhoppningsvis kan det innebära någon form av förändring.

De som har drivit på den här förändringen med den nya lagen som antogs för två år sedan har haft en medveten strategi att prata så lite som möjligt om själva könsbytet. De har försökt koppla det till hbt-personers rättigheter. Och eftersom vi, tack och lov, lever i ett land och en tid där de flesta tycker att det är viktigt med hbt-personers rättigheter har man svalt det här utan att förstå vad det innebär.

När det till slut har blivit en debatt, om än alldeles för lite debatt, har nästa led i anhängarnas strategi kommit. Då handlar det om hot och hat och skambeläggande. Man börjar ifrågasättas, och man blir kallad homofob och transfob och andra invektiv.

Det finns säkert homofober och transfober bland dem som argumenterar emot att kön är valbart. Men i den svenska debatten skulle jag ändå vilja hävda, fru talman, att det inte är där motståndarna mot könstillhörighetslagen kan hittas. Det är först och främst den svenska kvinnorörelsen som har stått för motståndet mot könstillhörighetslagen, och där är det svårt att hitta homofobi och transfobi.

Detta att blanda ihop idén att kön är något valbart med den självklara rätten att få älska vem man vill – eller klä sig som man vill eller sminka sig som man vill – har varit en ful men framgångsrik strategi. Och det verkligt sorgliga är att anhängarna har tagit hela hbt-kollektivet som gisslan i en fråga som inte handlar om hbt-personers rättigheter. Det är ännu sorgligare att de använder strategier som hot och hat och skambeläggande mot dem som de ser som sina motståndare. Det är strategier som faktiskt har använts under lång tid mot just dem som har arbetat för hbt-personers rättigheter.

Att hbt-personer tagits som gisslan drabbar nu tyvärr hbt-personer, inte bara på individnivå utan också på samhällsnivå, då de som faktiskt inte vill att hbt-personer ska ha sina självklara rättigheter använder kritiken mot kön som valbart för att trycka tillbaka hbt-personers rättigheter. Den backlash som drabbar hela kollektivet ansvarar naturligtvis i första hand de reaktionära krafter för som aldrig har velat acceptera att man får älska vem man vill. Men de som blandade ihop frågorna från början bär också ett tungt ansvar för den utvecklingen.

Detta alltså kort om könstillhörighetslagen, hur den bygger på vanföreställningar, hur det varit möjligt att den kunnat gå igenom Sveriges riksdag och dessutom hur de idéer den bygger på har fått genomslag i svensk myndighetsutövning inom i princip alla samhällsområden.

Fru talman! Att vi har en lagstiftning som grundar sig på tro och inte på vetande, som grundar sig på vanföreställning och inte på vetenskap, är naturligtvis skäl nog att upphäva den. Men det finns andra tunga argument mot den lag som vi antog här för två år sedan och som nu gäller.

Det finns nämligen en orsak till att den samlade svenska kvinnorörelsen kämpade emot och fortfarande kämpar emot denna lagstiftning och en massa orimliga företeelser i samhället som visserligen inte ingår i lagstiftningen men som grundar sig på samma vanföreställningar och som drivs av samma grupper och personer.

Jag snubblade själv på den här frågan för ett antal år sedan, när jag i sociala medier noterade en märklig debatt. Den handlade om att man i vården – och nu kan Miljöpartiets ledamot lyssna noga – skulle undvika ordet kvinna. Det var en partikamrat till mig som röt ifrån och påpekade det orimliga i att sluta kalla kvinnor för kvinnor. Den här partikamraten drabbades då av just hot och hat på sociala medier.

Det som kvinnorörelsen såg var naturligtvis att om begreppet kvinna gröps ur, då försvåras jämställdhetsarbetet. Utan kvinnor ingen kvinnorörelse. Det är också därför som det företrädesvis är kvinnor som kämpar emot. Det är jämställdheten på alla plan i samhället som hotas. Ekonomiskt, politiskt och idrottsligt inflytande i alla former för kvinnor hotas.

För kvinnorörelsen är en samhällsanalys baserad på förståelsen av könsmaktsordningen helt central. Det är inte konstigare än att det för arbetarrörelsen är helt centralt att ha en klassanalys för att förstå hur samhället fungerar eller för den delen vara väldigt noga med arbetstagarbegreppet. Det är helt centrala begrepp för arbetarrörelsen på samma sätt som kön är ett centralt begrepp för kvinnorörelsen.

Männen kan skratta hela vägen till banken, styrelserummet eller prispallen. Det är inte manliga boxare som protesterar hos IOK när de upptäcker att de lottats mot fyra kvinnor på vägen till guldmedaljen. Det är kvinnor som upplever obehag när deras utrymmen, som till exempel omklädningsrum, inte upplevs som säkra. Det är kvinnor som känner sig hotade om de tvingas duscha med män. Det är också bara kvinnor som har hamnat i rättstvister när de ifrågasatt att detta förekommer.

Att könsmaktsordningen är biologisk är inget man kan komma runt genom att låta människor välja något som inte går att välja. Det är som sagt så självklart att det är märkligt att behöva säga det.

Den utveckling som ledde fram till det olyckliga beslut som vi fattade för två år sedan hotar både flickor och kvinnor, och det är viktigt att notera att det hotar flickor och kvinnor oberoende av deras sexuella läggning, fru talman. Alla flickor och kvinnor hotas av denna utveckling, och för att tillfredsställa i huvudsak en liten grupp män slänger man halva mänskligheten under bussen.

Det är naturligtvis också en risk att det blir mycket lättare att hävda att sexuell läggning är något man kan välja om det går att hävda att kön är någonting man kan välja. Om man kan välja kommer det alltid att finnas någon som tycker att man har gjort fel val, så för att tillfredsställa i huvudsak en liten grupp män slänger man, som jag tidigare konstaterat, hela hbt-kollektivet under bussen. Jag skulle säga att det är en stor risk man tar i hbt-rörelsen.

Det finns ytterligare argument för varför denna utveckling är farlig. Enligt mitt sätt att se det är det en utveckling som undergräver demokratin.

Jag hör till dem som anser att folkrörelserna är en viktig del av den svenska demokratin, men om man med små, välorganiserade grupper kan ta över gamla organisationer med gott renommé och rykte och använda dem för nya syften riskerar vi tilliten till Folkrörelsesverige. Det kan gälla organisationer som RFSU, RFSL och Amnesty International, och det finns fler exempel.

Vi tittar på organisationen Amnesty International. Alla vet väl att den är på den goda sidan. Organisationen bildades för att stödja politiska fångar och arbeta för att man inte skulle fängslas för sina åsikter, men nu arbetar den för att skapa politiska fångar och fängsla dem för deras åsikter – och det är ju precis det som händer i dag med kvinnor som slåss för sina rättigheter.

Erfarenheten från vår omvärld pekar också på att den ideologi som denna olyckliga lagstiftning är ett resultat av har flera mål som man vill gå vidare med. Det handlar inte bara om att fritt välja kön, utan samma grupper har anammat den tokliberala valfrihetsideologin. De vill bland annat legalisera prostitution och surrogatmoderskap. Man ska ju veta lite vart man är på väg.

Det finns som sagt många och tunga argument mot denna olyckliga lagstiftning, både rent förnuftsmässigt och av ideologisk karaktär, och det finns mycket få och svaga argument för. Ett av de få svaga argumenten för det här olyckliga beslutet var att man skulle förbättra situationen för barn och unga med psykiska problem.

Mycket talar för att det är tvärtom. Det finns i dag inga vetenskapliga belägg för att unga med identitetsproblem och psykiska diagnoser skulle må bättre av att man bekräftar deras vanföreställningar; det finns mycket som pekar på att det är tvärtom. Det är också viktigt att komma ihåg att en vårdskandal gällande behandlingen av barn och unga faktiskt inträffade under den gamla lagstiftningen. Det var dock ett resultat av samma vridna verklighetsuppfattning som ledde fram till den lagstiftning som nu borde ändras.

För tydlighetens skull vill jag ändå påpeka att jag tycker att den gamla lagstiftningen, som gjorde det möjligt för vuxna att byta juridiskt kön efter noggrann utredning och ett myndighetsbeslut, var bra. Den hade en rimlig balans mellan samhällets behov av ordning och reda och en liten grupp individers speciella behov. Det här kan dock aldrig vara en valfrihetsfråga, för då går vi helt vilse, och det är det vi har gjort nu.

Att alla ska bli behandlade med respekt är viktigt, och att man ska få älska vem man vill är en självklarhet. Att man har rätt att tro att man lider av elallergi eller är född i fel kropp är en sak, men att samhället ska underordna sig den tron är en annan. När Strålsäkerhetsmyndigheten eller Socialstyrelsen inte hittar några vetenskapliga belägg för elallergi betyder det inte att man saknar respekt för de människor som anser sig lida av det. Det betyder att man tar sitt samhällsansvar.

Fru talman! Jag ska ta upp två exempel på hur galet det har blivit med den utveckling vi har haft på området självvalt kön. I samband med ett mycket uppmärksammat mord i vintras – ett fruktansvärt brott i kategorin mäns våld mot kvinnor – uppstod en märklig diskussion om huruvida mördaren var en man eller kvinna.

Expressen ansåg sig tvungna att skriva en artikel om varför man kallade den manlige mördaren för man. Artikeln finns naturligtvis på nätet, för den som vill läsa hela, men Expressens reporter beskriver i en kort sammanfattning situationen så här:

En tidigare chef till den misstänkte mördaren säger att den misstänkte mördaren identifierade sig som kvinna. Under häktningsförhandlingen sa åklagaren ”hon” om den misstänkte, och det gjorde även domaren i rättssalen. Den misstänktes egen försvarare sa återkommande ”han” om den misstänkte gärningsmannen. Medierna var kluvna: Dagens ETC skriver på nyhetsplats ”hon” men har debattinlägg om mäns våld mot kvinnor. Dagens Nyheter undviker att nämna kön. Det gör Aftonbladet också ett tag, men sedan övergår man till ”man”. Svenska Dagbladet och Sveriges Television skriver ”man”, och i Ekot rättar nyhetsuppläsaren sig när hon råkat säga ”man” och ändrar till ”person”.

Expressen konstaterar att det är uppenbart att det inte finns något gemensamt språk för den här händelsen – och förstår man inte att det är ett samhällsproblem vet jag inte riktigt hur tydligt det kan uttryckas.

En profilerad debattör i dessa frågor, som debatterar för att man ska kunna välja sitt kön, är en person som heter Lukas Romson. När man läser Lukas Romsons inställning blir det lite oklart, måste jag säga. Först konstaterar Lukas att det självklara pronomenet för den här gärningsmannen, eller misstänkta gärningsmannen, är ”hon” – och det har man ju rätt att tro eller tycka. Sedan fortsätter dock Lukas så här: Ja, jag tycker nog att man kan tala om mäns våld mot kvinnor även här. Den som till rätt nyligen levt och uppfattats som man kan inte så snabbt friskriva sig från privilegier eller för den delen programmera om över 20 år av social fostran.

Det innebär i så fall att Lukas menar att män som själva identifierar sig som kvinnor behöver ett antal år innan de av det omgivande samhället kan betraktas som kvinnor och till exempel få tillgång till kvinnliga rum. Det är alltså en ”hon” som ska betraktas som en ”han”. Det är lite förvirrat, minst sagt, och det här är då från en förespråkare som tror på denna dåliga lagstiftning.

Det andra exemplet är taget från riksdagsprotokollet från den 12 mars i år – jag kunde naturligtvis ha tagit många, men jag har redan överskridit min talartid, fru talman, så jag håller mig till ett exempel. Det är statsministerns frågestund, och statsministern får med anledning av uppmärksammade fall av övergrepp inom äldrevården frågan om äldre ska ha rätt att välja kön på personal.

Statsministern svarar: Herr talman! Jag är lite förvånad av den debatt som har uppstått med anledning av förslaget att man som äldre ska kunna välja biologiskt kön på den person som utför mycket intima sysslor. Allt detta är allvarligt på riktigt, och därför har vi föreslagit en ändring som gör att man som äldre ska kunna välja vilket biologiskt kön den person ska ha som ska göra det allra mest privata åt en i ens hem. Herr talman! Jag har mycket svårt att se att detta har något att göra med frågan om att kunna anmäla ändring av juridiskt kön efter utlåtande och att det har blivit lite lättare.

Det här är ju ett uttalande av statsministern som är väldigt förvånande och som väcker många frågor. Vi har i dag en ordning där kön helt och hållet är en fråga om självidentifikation. Hur ska arbetsgivaren hantera detta, och hur ska den äldre navigera i den här situationen? Det svarar ju inte statsministern på.

Statministern verkar dessutom inte ha förstått att lagen har ändrats, och det kan statsministern möjligen ursäktas för såtillvida att lagstiftningen inte kom till som en regeringsproposition utan tyvärr efter ett så kallat utskottsinitiativ. Statsministern har nu haft möjlighet att rätta till riksdagens misstag, men han har suttit på händerna i denna fråga, för statsministern tror att det bara har blivit lite lättare. Statsministern har inte förstått vad det är för lagstiftning som riksdagen har antagit. Det kan som sagt möjligen ursäktas med att han inte var inblandad.

Det var ett olyckligt beslut när könstillhörighetslagen antogs. Jag är övertygad, fru talman, om att den kommer att upphävas. Om det inte blir denna mandatperiod så blir det så småningom. Det är just det här med att verkligheten är väldigt svår att hålla sig ifrån i längden.

Jag tror att förnuftet kommer att segra.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)

Fru talman! Det är sant att det inte bara rör Tullverket. Men den här debatten handlar om Tullverket, och min fråga gällde vad Tullverket behöver till exempel i form av bemanning och nya verktyg utifrån de nya uppgifter man får. Det handlar till exempel om skannrar och om att utbilda hundar som kan sniffa på pengar. Hundar kan ju inte bara sniffa på knark utan även på kontanter. Det är investeringar som behöver göras, för det har varit många nya uppgifter på kort tid.

Det här är bra, fru talman, precis som ledamoten anför. Det är vi överens om, så det är inte där debatten uppstår. Debatten uppstår när de som är proffs på det här, som kan sitt jobb och vill göra sitt jobb, konstaterar att normala anslagshöjningar som i princip följer inflationen, löneutvecklingen eller något annat inte ger Tullverket möjlighet att utföra dessa uppgifter.

Regeringens bedömning när man gjort budgeten verkar ha varit att stora skattesänkningar är viktigast medan Tullverkets bekämpning av den organiserade brottsligheten inte är lika viktig, eller så har ledamoten och regeringen gjort en helt annan bedömning än Tullverket av vad de behöver för att fullgöra sina uppdrag.

Att få en årlig uppräkning av myndighetsanslag är ingenting konstigt. Det får man även om man inte får nya uppgifter. Men för att Tullverket på sikt ska kunna fullgöra sina uppgifter hade det krävts rejäla anslagsökningar, och nu säger finansministern dessutom att pengarna är slut. Ladorna är tomma. Det blir inget mer de närmaste åren.

(Applåder)

Fru talman! Jag har en fundering som ledamoten kanske kan svara på. Vi är överens om förslaget i sak här i dag, men jag framförde i mitt anförande att det finns en stor oro över att det inte skjuts till medel som gör det möjligt för Tullverket att faktiskt genomföra de nya uppgifterna man får, uppgifter som vi här i riksdagen är överens om är viktiga.

I Tullverkets budgetäskande till regeringen konstaterar de att de gärna tar emot dessa nya uppgifter och vill vara med och bekämpa brottsligheten. De vill stärka sin beredskap. Man ska inte bara jaga enligt den klassiska tullverksamheten, utan man ska på ett mer övergripande sätt gå in för att hantera brottslighet. Vi pratar till exempel om utförsel av stöldgods. Det är uppgift efter uppgift som läggs på, och Tullverket konstaterar att man behöver större anslag för att kunna genomföra detta på ett sätt som man själv vill och som man känner ett tryck från riksdag och regering att göra.

Därför blir jag lite konfunderad, fru talman, när ledamoten menar att regeringen har mött upp dessa budgetäskanden, för det är faktiskt inte korrekt. Tullverkets bedömning av vad man behöver i anslag för att klara av de här uppgifterna är betydligt mycket högre än de anslag som regeringen har gjort i budgeten.

Min fråga är därför: Anser ledamoten att de budgetäskanden som Tullverket kom med var något som de hade tänkt ut på kammaren och att Finansdepartementet kunde här frågorna bättre? Eller har man helt enkelt sparat bort detta genom att föredra skattesänkningar före en effektiv tullverksamhet?

(Applåder)

Fru talman! Det är alltså skatteutskottets betänkande Kontroller av kontanta medel vid den inre gränsen som debatteras här i dag. Jag inleder med att yrka bifall till utskottets förslag.

Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt på riktigt att vi gör den här förändringen och att vi utökar Tullverkets möjlighet att kontrollera medel vid den inre gränsen. Det handlar alltså om att Tullverket ska få möjlighet att kontrollera in- och utförsel av kontanta medel vid gränserna mot andra EU-länder. Det är detta som är skillnaden mot det som gäller i dag.

Den reglering som föreslås motsvarar huvudsakligen den som gäller i dag för kontroll av kontanta medel i förhållande till länder utanför EU. Det föreslås således en anmälnings- och redovisningsskyldighet för kontanta medel till ett värde av minst 10 000 euro om de förs över gränsen mot ett annat EU-land. Det är det som är det nya.

Det föreslås att Tullverket ska ha befogenhet att vidta åtgärder för att kontrollera anmälnings- och redovisningsskyldighet och ha rätt att tillfälligt kvarhålla kontanta medel för vidare kontroll. Det föreslås också ett straffansvar som innebär att den som bryter mot anmälnings- eller redovisningsskyldighet kan dömas till böter. Regelverket möjliggör kontroller av införsel och utförsel även när det handlar om den inre gränsen. Det är ett viktigt och ändamålsenligt komplement till de olika initiativ som har tagits för att bekämpa den organiserade brottsligheten och den kriminella ekonomin. Det här tycker vi socialdemokrater naturligtvis är viktigt.

De föreslagna reglerna är en förutsättning för att myndigheterna ska kunna upptäcka, förhindra och försvåra att kontanter förs ut ur Sverige i den omfattning som sker i dag. Eftersom det verkar som att riksdagen kan vara enig om det här viktiga förslaget tror vi att lagändringen kan träda i kraft den 1 april 2026, fru talman.

Det här är inte ett litet bekymmer. Den exakta omfattningen av ut- och införseln av kontanter är svår att bedöma. Men det finns bedömningar om att det i alla fall rör sig om miljarder som på olika sätt förs ut ur landet – ofta med väldigt skumma motiv, kan man väl säga. Det är då viktigt att man från myndighetens sida får möjlighet att helt enkelt ha koll på rörelserna av medel så att de inte innebär att vi stöder tvättning av pengar eller att man för ut brottsvinster och annat.

Man uppskattar som sagt att den här verksamheten omfattar miljarder. Det är alltså absolut inget oviktigt eller smått problem.

Även om vi socialdemokrater stöder den här idén och alla förslag som motverkar brottslighet, kriminalitet, skattefusk, olika former av undandragande av medel eller vad det nu kan vara och även om vi är överens med regeringen och övriga partier i riksdagen om att genomföra detta är det viktigt att påpeka något, fru talman. Det handlar om att myndigheten ska lyckas genomföra de uppdrag som den får, förhoppningsvis från den 1 april 2026, med de utökade befogenheterna. Det finns naturligtvis en oro från myndighetens sida. Ska man ska klara av att göra det som vi politiker kräver av myndigheten? Man kan titta på Tullverkets budgetäskande tidigare i år. De har insett att de står inför många olika förslag från politiken om vad de ska syssla med och om ytterligare roller. Man vidgar över huvud taget Tullverkets så att säga situation när det gäller att vara med och bekämpa den organiserade brottsligheten. Då är det viktigt att det också tillförs medel framöver, så att Tullverket har en möjlighet att göra det här viktiga arbetet.

Man kan titta på andra delar av Tullverkets arbete, till exempel bekämpningen av narkotikasmuggling. Tullverket har slagit larm vid flera tillfällen. Jag tittar i en tidning från Gävle. Där står det:

”Väller knarket in i Sverige via Gävle hamn?

Det är omöjligt att veta. För trots att tullen varit på plats i flera år har man ännu inte fått de nödvändiga verktyg som krävs för att scanna inkommande containrar.”

Om Tullverket får en massa nya uppgifter men inte får resurser att genomföra dem finns det såklart en liten risk att det blir ett slag i luften. Det är det som vi socialdemokrater är oroliga för.

Det finns en annan tidningsartikel som tar upp det stora knarkbeslaget för några veckor sedan. Man konstaterar: Ingen svensk hamn har i dag fast utrustning för att röntga containrar i jakten på droger som smugglas in i landet. Tullverket får vänta på ny teknik.

Man kan hela tiden konstatera att de nya uppgifter som läggs på Tullverket inte följs upp med att man svarar på de behov som finns för att myndigheten fullt ut ska kunna genomföra detta.

Även om det här bara är, så att säga, på kort sikt kan vi se att det även på lång sikt finns anledning att vara orolig. Det kan vi konstatera efter Finanspolitiska rådets rapport. Om det har varit snålt med pengar till nya reformer är det tydligen enligt finansministern tomt i ladorna, och pengarna är slut. Om vi ska kunna förverkliga de intentioner som finns och de beslut som vi ska ta i dag måste vi naturligtvis ha en regering som förmår att sköta statens finanser, så att Tullverket kan ta sig an de nya uppgifter man får, till exempel när det gäller att ha kontroll på in- och utförsel av kontanta medel – eller för den delen narkotika. Även om debatten i dag inte gäller narkotika är det precis samma problem. Man får utökade uppgifter och utökat ansvar, men regeringen ligger efter med att tillskjuta medel.

Jag vill uppmärksamma dem som lyssnar på debatten i dag på detta. Ja, beslutet är bra i sak. Jag har ingenting att invända mot det. Men det finns en stor oro över hur den sittande regeringen sköter statens finanser. Därmed finns en stor oro överallt i landet i många olika verksamheter i många myndigheter för att man inte ska kunna motsvara de krav som ställs när det gäller att utföra arbetet fullt ut. Det kan gälla allt från sjukvård till tullverk.

Vi har stora krav på det offentliga samhället. Vi har stora krav på våra myndigheter. Det ska vi ha, men då måste också de som ska göra jobbet få en möjlighet att faktiskt göra jobbet. Där finns det mycket övrigt att önska.

Jag yrkar, som sagt, bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Vi pratar lite grann om vilket sällskap vi umgås i. Peter Kullgrens regering tillsatte kommissionären Jessika Roswall. Jessika Roswall, som alltså är EU-kommissionär och tillsatt på Peter Kullgrens uppdrag, har fått en fråga från De gröna i EU-parlamentet om hur hon ser på vargjakt. Enligt den av Peter Kullgren tillsatta EU-kommissionären ska förvaltningen utgå från en försiktighetsprincip. Finns det någon som helst osäkerhet ska jakt inte tillåtas. Detta är alltså vad Peter Kullgrens regering driver i Bryssel, via den av Peter Kullgrens regering tillsatta kommissionären. Det är klart att Peter Kullgren har lite att fundera över.

Vi har diskuterat vargfrågan många gånger, jag och Peter Kullgren. Jag vet att Peter Kullgren inte är så förtjust i att diskutera den. Om det bara handlade om teori, ambitioner och vilja skulle jag och Peter Kullgren säkert kunna komma överens. Men det är precis som krönikören i Svensk Jakt säger: Det spelar ingen roll, om resultatet blir noll. Det är bara resultat som räknas.

Förra gången vi diskuterade denna fråga, i maj förra året, sa Peter Kullgren: ”Vi har som sagt … sänkt vargens skyddsstatus på EU-nivå. Processerna för att justera referensvärdet och de nya miniminivåerna är i full gång och ska vara klara i god tid. […] Allt detta sammantaget ska leda till en effektivare jakt, nu och framöver, som tar oss närmare vårt mål om en minskad vargstam.”

Detta lovade Peter Kullgren här i denna kammare i maj 2025: att hans åtgärder skulle ta oss närmare målet om minskad vargstam. Vi ser resultatet nu. Noll tilldelade vargar i årets licensjakt är resultatet av Peter Kullgrens politik. Nu kan Peter Kullgren säga vad han vill i sitt slutanförande, men det är noll tilldelade vargar.

Herr talman! Jag vill bara, för att vi ska vara säkra på siffrorna, påpeka att Peter Kullgrens fyra år som landsbygdsminister ledde till 66 beslutade licenser för vargjakt. Under det sista året med en socialdemokratiskt ledd regering var antalet beslut om licensjakt 75. Ett år med en socialdemokratisk regering slår fyra år med Peter Kullgren. Smaka på de siffrorna, herr talman!

Eftersom jag vet att Peter Kullgren inte tycker om att debattera varg med mig tänkte jag att det kunde vara spännande att höra hur Peter Kullgren bemöter en krönika i tidningen Svensk Jakt. Rubriken är ”Den som gapar över mycket”, och krönikan handlar om landsbygdsminister Peter Kullgren. I Svensk Jakt skriver man följande – det är alltså inte jag som skriver, herr talman.

” … eftersom politiker bör bedömas utifrån vad de levererar i form av resultat, inte [nota bene!] utifrån vad de lovar, måste man dessvärre konstatera att den inställda vargjakten är ett misslyckande för den regering som 2022 gick till val på att minska den svenska vargstammens storlek.”

Krönikören i Svensk Jakt fortsätter: ”Ivern kanske berodde på att innevarande år är mandatperiodens sista för sittande regering?” Förhoppningsvis är det så; det verkar som att man på tidningen Svensk Jakt vet hur man ska rösta. Detta var en fundering från min sida. Krönikören fortsätter: ”Det är som bekant valår, och regeringen har lovat att sänka vargstammen. Att ivern över att infria ett vallöfte bidrog till att stoppa 2026 års vargjakt är ett faktum som inte saknar ironi.

Ordspråket ’Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket’ tycks således vara tillämpligt här. Beslutet kostade nämligen en vargjakt, och risken finns att det också kan leda till att nivån för gynnsam bevarandestatus för varg permanentas till 300 individer.

Det sistnämnda skulle i så fall vara ett fiasko för regeringen. Inte minst för landsbygdsminister Peter Kullgren (KD), som i praktiken satsat sitt jaktpolitiska förtroendekapital på att lösa just vargfrågan under innevarande mandatperiod.

Ambitionen är det inget fel på.”

Det sista kan jag hålla med krönikören om: Ambitionen är det inget fel på. Men det är resultat som räknas – att man faktiskt levererar på sina vallöften och låter människor på svensk landsbygd ha sin djurhållning och sin jakt, ta vara på våra beteshagar, värna den biologiska mångfalden, stärka vår livsmedelsproduktion, särskilt i det beredskapsläge vi har nu, och se till att det är möjligt att leva på landsbygden, föda upp sina får och bidra med både livsmedelsförsörjning och biologisk mångfald. Det är detta Peter Kullgren inte lyckas leverera, herr talman.

Orsaken till att mitt tonläge i debatten blir högt är att jag när jag besöker mina grannar ser hur deras får ligger rivna i hagen och hur man slår sönder livsverk för landsbygdsbefolkningen när man minskar möjligheten att leva på landet och bidra med biologiskt hållbart jordbruk, lantbruk och djurhållning. När detta urholkas kanske jag höjer tonläget lite, herr talman. Jag får be om ursäkt för det, men jag tror att det är nödvändigt. Peter Kullgren har ju faktiskt inte levererat något.

Det är bara att konstatera att de åtgärder som Peter Kullgren säger att han har vidtagit har lett till en licenstilldelning för noll vargar 2026. Det leder till att vargstammen ökar okontrollerbart under Peter Kullgrens ledning. Och vi kan notera, herr talman, att Peter Kullgren fortfarande inte har gjort något försök att svara på en enda av mina tre frågor.

Herr talman! Peter Kullgren gick till val på att minst halvera vargstammen och att öka jakten. Resultatet av Peter Kullgrens snart fyra år vid makten är att vargstammen ökar okontrollerat och att jakten är inställd. Det var dit vallöftena ledde.

Herr talman! Jag skrev den här interpellationen i början av november. Det vill jag att talmanspresidiet funderar lite grann över. Nu är det början av februari. Jag skrev den för att jag kände besvikelse över det beslut som togs i november om licensjakt på 48 vargar.

I dag, när landsbygdsministern äntligen – flera månader senare – behagar komma till riksdagen för att besvara frågor från oss ledamöter, är jakten nere på noll. Peter Kullgrens misslyckande är så fatalt och brutalt att det är svårt att föreställa sig hur det känns att möta väljarna igen med det bakom sig. Resultatet av Peter Kullgrens arbete är som sagt en okontrollerad ökning av vargstammen och inställd jakt.

Herr talman! Jag måste konstatera att det inte bara tar flera månader innan ministern kommer hit utan att när ministern väl gör det svarar han inte ens på frågorna. Det är respektlöst mot riksdagen och riksdagens valda ledamöter, som representerar folket.

Jag frågade om beslutet om 48 vargar lever upp till löftet att mer än halvera vargstammen. Det kom inte en tillstymmelse till svar på den frågan från landsbygdsministern. Jag hoppas att ministern svarar i sitt nästa inlägg.

Det blev visserligen noll, men frågan kvarstår: Om det hade blivit en jakt på 48 vargar, hade det inneburit en halvering av vargstammen? Naturligtvis inte. Man hade inte ens varit i närheten av målet 270 vargar. Den rimliga bedömningen i dag är att det springer över 500 vargar i Sverige, efter den föryngring som skett efter den senaste inventeringen. Eftersom det inte blir någon licensjakt på varg nu och det sker en ny, andra föryngring, kanske vi kommer att ha uppemot 600 vargar springande i Sveriges skogar snart.

Vargarna förstör för landsbygdsbefolkningen, djurägarna och jägarna och gör livet svårare på landsbygden. Samtidigt minskar den biologiska mångfalden eftersom vargen i det här sammanhanget är skadedjur.

Jag frågade också hur ministern ställde sig till reglerna för vargjakten. Jägarna var oerhört upprörda över reglerna för gps-spårning och liknande. Det fanns inte en tillstymmelse till svar från landsbygdsministern på den frågan. Dessutom frågade jag om ministern avsåg att vidta några generella åtgärder för att minska vargstammen. Men det kom inte en tillstymmelse till svar på någon av mina tre viktiga frågor.

Herr talman! Jag väntar med spänning på att landsbygdsministern ska använda sin tid i talarstolen till att faktiskt svara på mina tre mycket relevanta frågor nu när han äntligen kommit hit efter flera månaders fördröjning.

Herr talman! Edward Riedl går från klarhet till klarhet. Det blir bara värre och värre. Nu försöker Edward Riedl också att kasta sig på en ledamot som han vet inte har någon som helst möjlighet att begära ordet i den här debatten. Om Edward Riedl var allmänt oförskämd tidigare tar det här priset, skulle jag säga.

Om man sammanställer den moderata politiken och den socialdemokratiska politiken blir nettoutfallet för vanligt folk – för bilägare – absolut bättre med vår politik. Det är klart att miljardärer också äger bilar; det förstår jag. Men miljardärer, som gynnas av Edward Riedls politik, har ju faktiskt råd med en momshöjning på sina Lamborghini eller vad det nu är de parkerar på sina parkeringsplatser. De kanske till och med har råd med moms på helikopterplattor. Ursäkta mig, herr talman – det har inte med saken att göra. Jag vet inte hur det är med den saken, men de som gynnas av Edward Riedls politik drabbas inte av moms på parkeringsplatser. Förresten kanske det vore en bra idé att se över det där med helikopterplattorna, så att Edward Riedls väljare får vara med och bidra till samhället.

Nej, herr talman, Edward Riedls två inlägg i den här debatten var faktiskt riktiga bottennapp. Som tur är har vi en seriös och klok finansminister, så vi kommer snart att få ett sansat och bra inlägg i diskussionen om moms på parkeringsplatser.

(Applåder)