Patrik Björck

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Min bedömning är som sagt att Niklas Wykman har humor. Det står jag fast vid, ingenting annat.

Sedan är det lite spännande: Har man förtroende? Niklas Wykman säger att folk borde ha förtroende för den skickliga regering som vi har nu. Men det har de ju inte! Statsministern har urdåligt förtroende.

Nu ska man förstås inte gå händelserna i förväg, och vi får se vad valresultatet blir. Men jag vet att det är kris och skräck i det moderata partiet för att regeringen har så otroligt dåligt förtroende hos folk. Det är kris och skräck bland ledande moderater. Även ute i kommunerna är man skräckslagen över det låga förtroende som regeringen i allmänhet och specifikt statsministern har. Om Niklas Wykman tycker att det är bra att mäta förtroendet blir det alltså lite lustigt.

Niklas Wykmans förkärlek för att prata om något helt annat än interpellationen handlar om är väl känd. Nu var det folkbokföringen som kom upp som ett sådant exempel.

Jag har haft förmånen att sitta i skatteutskottet under den här mandatperioden. Där har vi efterfrågat den utlovade folkbokföringsreformen. Man skulle räkna varenda tandborste, tror jag att man sa, men man har faktiskt inte gjort någonting. Man lovar och lovar, och så gör man ingenting. Det är väl inte så konstigt att folk inte har förtroende för regeringen eller för den som leder regeringen, i det här fallet statsministern.

Vi får väl se om Niklas Wykman kan hålla sig till detta i sitt slutanförande. Frågan är viktig och kan inte skojas bort. Det är viktigt att institutionerna – regeringen, oavsett politisk färg, och statsministern som institution – har högt förtroende för att demokratin ska överleva.

(Applåder)

Fru talman! Nu tror jag att Niklas Wykman hamnade lite i gungning, för nu höll han sitt slutanförande i sitt andra anförande. Niklas Wykman är känd för att avsluta sina interpellationsdebatter med att prata om helt andra frågor än dem som interpellationen gäller. Nu kanske vi slipper det slutanförandet, och Niklas Wykman kan använda sitt slutanförande till att prata om det som interpellationen handlar om. Det skulle jag vara tacksam för.

Men om vi ändå ska ta upp den tråden säger Niklas Wykman ”min bedömning är”, och så berättar Niklas Wykman vad hans bedömning är när det gäller svensk ekonomi. Nu har jag tyvärr inte med mig Finanspolitiska rådets senaste rapport, för jag trodde inte att vi skulle diskutera finanspolitik. Men jag hade kunnat ta med mig den, för jag kan konstatera att Finanspolitiska rådet inte delar Niklas Wykmans bedömning om det strålande med svensk ekonomi och hur den sköts. Niklas Wykman har naturligtvis rätt till sin bedömning, men det är väl bara några stycken, typ så många som det finns statsråd, som delar den bedömningen. I övrigt görs det nog helt andra bedömningar av svensk ekonomi.

Det här med hur en regeringsmakt tappar i förtroende hos befolkningen handlar faktiskt väldigt mycket om demokratins grunder. Jag skulle kunna läsa ur en borgerlig tidnings ledarartikel från i somras. Där säger man att människor ifrågasätter statsministerns omdöme och integritet; detta är något han har krattat för upprepade gånger. Det rör sig om en borgerlig ledarskribent. Man tar upp den här lägenhetsaffären när statsministern var socialborgarråd och pratar om all vänskapskorruption som förekom i den affären.

Sedan konstateras att den affären nu fortsätter in i den så kallade Fållöknastiftelsen, där statsministern har egna personliga och privata intressen. Man äger den här herrgården, som man hyr ut till en stiftelse, och det finns ett sammelsurium av olika vänskapskontakter. Man stöder varandra på olika sätt och har till exempel styrelsemöten i statsministerns tjänstebostad och liknande.

I en borgerlig ledarartikel beskrivs att detta är ett riktigt stort problem. Det handlar inte bara om att man får folk att arbeta gratis för den här stiftelsen. Det kan diskuteras; sådant kan väl finnas. Men man gör det genom att locka med ett bra nätverk. Om du kommer och hjälper statsministern att renovera hans bostad får du tillgång till ett bra nätverk, skriver man. Det kan dessutom konstateras att några av dem som hjälpte till med att renovera statsministerns bostad sedan fick höga statliga jobb eller befattningar.

Det är klart att detta är väldigt anmärkningsvärt, tycker den här borgerliga ledarskribenten, som skriver en upprörd artikel om statsministerns agerande och också beskriver det som att detta är en tråd, en tendens – något som har följt statsministern under hela hans politiska gärning, långt innan han blev statsminister. Man använder dessutom ett urgammalt citat för att visa på detta: ”Caesars hustru får inte ens misstänkas.” Man säger att det citatet har levt i 2 000 år och kan användas för att beskriva förtroendet för Sveriges statsminister.

Det är klart att detta är oerhört allvarligt, Niklas Wykman. Det skulle vara väldigt bra om Niklas Wykman nu kunde förklara för mig, ledamöterna, dem som lyssnar och tv-tittarna hur regeringen ska göra för att återställa förtroendet. Bara det och ingenting annat skulle jag vilja ha svar på.

(Applåder)

Fru talman! Tack för svaret, finansmarknadsministern! Jag är dock precis lika upprörd som Eva Lindh över att statsministern inte är här och svarar på frågor som hör till hans ansvarsområde.

Interpellationen har överlämnats till mig, sa Niklas Wykman. Det är så det brukar låta när statsråden får ta över jobbet från statsministern för att statsministern kanske föredrar sin sommarledighet med familj, släkt och vänner. Kanske är de på någon herrgård någonstans, vad vet jag. I och med det ifrågasätter regeringen riksdagens bedömning. Det är möjligt för regeringen att göra det, men det är inte önskvärt.

Sedan anger, vilket är mer ovanligt, finansmarknadsministern ett skäl till att just han skulle svara på statsministerns frågor och därmed ta över ansvaret för regeringen. Det är att han ansvarar för en lag om skyldighet för vissa offentliga funktionärer att anmäla innehav.

Vidare hänvisar Niklas Wykman till en mängd andra dokument som tydligt faller under statsministerns, Statsrådsberedningens och Regeringskansliets ansvar. Det är möjligt att Niklas Wykman är ansvarig för någon lag där det här ingår, men sedan ansvarar faktiskt statsministern för övriga dokument som finansmarknadsministern hänvisar till.

Tittar man på regeringens hemsida efter vem som har ansvar för olika frågor ser man väldigt tydligt att det är Statsrådsberedningen, där statsministern är chef, som ansvarar för de här frågorna. Att finansmarknadsministern har ansvar för finansmarknaden och spel må vara hänt, men det här är djupt olyckligt.

Det innebär att min fråga om vilka åtgärder som statsministern avser att vidta för att tilliten till regeringsmakten ska kunna stärkas bara besvaras genom att diskutera reglerna kring försumlighet när det gäller aktieaffärer, som den borgerliga regeringen excellerar i. Det är egentligen inte det jag frågar efter.

Jag tog upp det som ett av många exempel, där den nuvarande regeringen, där statsministern har ansvar, har agerat på ett sådant sätt att tilliten till regeringsmakten föröds. Det är precis som Eva Lindh sa i föregående debatt: Det handlar om demokratin.

Vi har en regering som leds av en statsminister som agerar på ett sådant sätt, och som är ansvarig för en regering som agerar på ett sådant sätt, att tilliten till regeringen föröds. Min fråga var då hur man skulle kunna stärka den.

Det är naturligtvis orättvist att skicka fram ett juniort statsråd att ta statsministerns ansvar. Det är orättvist att utsätta Niklas Wykman för det. Det inser jag, fru talman. Men nu har regeringen valt att göra så, och då får jag vända mig till Niklas Wykman med mina frågor.

Niklas Wykman är ju känd för sin humor. Han sa att han är ansvarig för Statens fastighetsverk, och sedan sa han så här: ”En statsministerbostad ska med högt ställda krav på säkerhet vara en bostad för statsministern och hans familj samt ge goda möjligheter till representation.” Det har han ju helt rätt i. Statsministerns familj har genom sitt privata engagemang i näringslivet använt statsministerns bostad för representation.

Man får ändå ge Niklas Wykman en eloge, för det här är faktiskt ganska lustigt uttryckt. Det är just representationen i Sagerska huset det handlar om. Statsministerns familjs privata affärsintressen har ställt huset öppet och möjliggjort representation. Men det kan omöjligtvis vara det som var meningen med orsaken till att statsministern ska bo i en statsministerbostad.

Är det statsministerns privata affärsintressen som ska ges möjlighet till representation i Sagerska huset, Niklas Wykman?

(Applåder)

Herr talman! Försämrat akassan har ni ju gjort, arbetsmarknadsministern. Det gjorde ni 2006 också. Ni gör det så fort ni får möjlighet. Men det har ju inte fungerat. Ni har inte lyckats med er arbetsmarknadspolitik, som egentligen har ett enda svar på alla frågor: att försämra akassan. Det har aldrig funkat. Det funkade inte då, och det funkar inte nu.

Sedan blir det nästan lite humoristiskt. Jag ber om ursäkt att jag skrattade till här i talarstolen, herr talman. Man fortsätter hålla på med sin slagordspolitik om att återupprätta arbetslinjen efter 20 år. Det blir ju bara slagordsmässigt. Verkligheten visar att det inte fungerar.

Arbetsmarknadsministern ger sig också in på siffertrixande. När vi kommer att summera Kristerssons mandatperiod kommer statsskulden att vara högre än när Kristersson tillträdde. Vem som helst kan ta fram de papperen. Det är offentligt och inget konstigt. Det är klart att man kan siffertrixa, leka och skoja med siffrorna. Men det har ingenting med verkligheten att göra. För man en politik som innehåller slagordsmässighet och siffertrixande är man desperat.

Jag tror att arbetsmarknadsministern ser att politiken är misslyckad. Jag tror till och med att arbetsmarknadsministern vet att politiken är misslyckad och kanske börjar ana att det finns en orsak till att högerregeringar alltid misslyckas med arbetsmarknadspolitiken, alltid misslyckas med den ekonomiska politiken och alltid misslyckas med tillväxten. De tre sakerna hänger nämligen ihop. Och då kör man också statsskulden i botten.

Det är resultatet av högerpolitik, oavsett om man är ideologiskt förblindad eller inte. Vi har det svart på vitt.

Herr talman! Jag argumenterade för att den slagordspolitik som togs fram inför valrörelsen 2006 om att återinföra arbetslinjen inte fungerade då. Man kan ha olika ideologiska ingångar, och jag tror att Littorin, Borg och Reinfeldt trodde på sin politik. Åtta års misslyckanden bevisade att de hade fel. Vi kan faktiskt gå ännu längre tillbaka i tiden och visa att det Johan Britz pratar om aldrig kommer att fungera.

Jag hade en debatt i torsdags med finansministern, och jag ställde en fråga till henne om alla högerregeringar som har funnits i modern tid efter andra världskriget. Det var regeringarna Fälldin mellan 1976 och 1982. De efterlämnade en stor skatteskuld, hög arbetslöshet och låg tillväxt. Sedan hade vi regeringen Bildt 1991 till 1994. Den efterlämnade en stor statsskuld, låg tillväxt och hög arbetslöshet. Sedan hade vi regeringen Reinfeldt från 2006 till 2014 som efterlämnade hög arbetslöshet, låg tillväxt och en stor statsskuld. Och nu kommer vi för fjärde gången att ha drabbats av en högerregering i Sverige.

När vi summerar mandatperioden, inte slagorden – det är viktigt att skilja på slagord och verklighet, resultaten, vad som faktiskt hände när man förde den politik som Johan Britz förespråkar – pekar alla siffror nedåt när det gäller ekonomi och tillväxt. Inga siffror pekar nedåt när det gäller att pressa ned arbetslösheten – de pekar uppåt.

Johan Britz blir svaret skyldig; han måste lämna slagordspolitiken. Det är inte bara jag som socialdemokratisk riksdagsledamot som är upprörd. Jag inledde med att säga att arbetsgivarna är upprörda över avsaknaden av arbetsmarknadspolitik. De fackliga organisationerna är upprörda över avsaknaden av arbetsmarknadspolitik. Man gör faktiskt ingenting när det gäller det som ministern slagordsmässigt försöker framföra i talarstolen.

Har det framkommit något reellt – något konkret? Finns det inte någon eftertanke om varför högerpolitik alltid misslyckas? Kan det vara så att arbetslösheten inte beror på att det är för ”fett” att vara arbetslös? Kan det vara så att man måste fundera på varför den politik som aldrig har fungerat tidigare inte fungerar nu heller? Man kanske får lyssna på näringslivet, som efterfrågar en aktiv arbetsmarknadspolitik och en möjlighet att anställa folk.

Det räcker inte att säga att man ska utbilda folk inom bristyrken, utan då måste man faktiskt göra det. Det görs inte i dag. Då hade vi inte haft den här arbetslösheten. Verkligheten är högerregeringarnas värsta fiende. Jag förstår att man ideologiskt och slagordsmässigt upprepar att arbetslinjen ska återupprättas. Sedan lämnar man efter sig hög arbetslöshet, hög statsskuld och låg tillväxt. Hur kommer det sig att finansministern i dag kan åberopa de goda statsfinanserna när hon försöker förklara varför man klarar av att skuldsätta sig ur kriserna? Den enda förklaringen till det är att vi mellan de fyra katastroferna – högerregeringarna – har haft socialdemokratiska regeringar som har städat upp i ekonomin och i arbetslösheten och fått landet på fötter igen. Det kommer vi att göra igen efter valet.

Herr talman! Det är ett spännande svar vi får från arbetsmarknadsministern. Jag kan konstatera att jag inte riktigt får svar på mina frågor.

Jag frågade om arbetsmarknadspolitiken hade uppnått det den avsåg att uppnå. Där verkar svaret från arbetsmarknadsministern vara att han är nöjd – business as usual. Det finns inga egentliga problem att hantera.

Då blir det lite komplicerat, eftersom det är en uppfattning som inte delas av särskilt många andra i det här landet. De arbetslösa är naturligtvis besvikna på avsaknaden av arbetsmarknadspolitik. Arbetsgivarna är besvikna på att de trots att de har behov inte får stöd för att kunna få anställbara personer med den utbildning och kompetens som krävs. Det är ändå detta som är arbetsmarknadspolitikens huvudsyfte: att se till att matcha de behov som finns hos arbetsgivare och arbetslösa så att man kan mötas.

De fackliga organisationerna är naturligtvis inte nöjda. Deras medlemmar står utan jobb, och de vill självklart att medlemmarna ska ha de jobb som finns.

En av de mest anmärkningsvärda delarna i svaret, herr talman, är att arbetsmarknadsministern pratar om att återupprätta arbetslinjen så att fler kommer i arbete. Det är anmärkningsvärt eftersom vi har debatterat detta i 20 år i denna kammare, lika länge som jag har suttit här. Efter valet 2006 hade jag dessa debatter med Littorin, Borg och Reinfeldt, som hävdade att de skulle återupprätta arbetslinjen med sin politik.

Jag är övertygad om, herr talman, att Littorin, Borg och Reinfeldt trodde på sin politik – att de 2006 faktiskt trodde att den så kallade arbetslinjen skulle minska arbetslösheten. Nu är ju det tragiska att verkligheten knackar på. När de avgick efter att under åtta år ha försökt införa arbetslinjen visade det sig att arbetslösheten i stället hade ökat under de två mandatperioder man fick på sig att försöka införa den så kallade arbetslinjen.

Nu försöker alltså Kristerssons regering och den nuvarande arbetsmarknadsministern återupprätta arbetslinjen. Efter 20 år har man alltså samma svar på vad lösningen är. Problemet är att det inte fungerade 2006 och att det inte heller fungerar nu.

Problemet med att arbetsmarknadspolitiken lyser med sin frånvaro är just den stora kompetensbristen. Många arbetslösa saknar kunskaper och kompetenser som behövs och som arbetsgivaren efterfrågar. Om man inte har en politik som löser det verkliga problemet utan bara som någon sorts mantra upprepar ett 20 år gammalt slagord från valrörelsen 2006 som efter åtta år visade sig inte fungera kommer resultatet att bli detsamma.

Det finns ett känt citat från en företrädare till arbetsmarknadsministern, nämligen hans partikamrat Johan Pehrson. Han sa att det har varit för ”fett” att vara arbetslös. Det var Johan Pehrsons sätt att beskriva arbetslösheten och arbetslinjen: Det har varit för ”fett” att vara arbetslös. Det upprepar nu den nuvarande arbetsmarknadsministern. Samma politik med 20 år gamla slagord, men ingen arbetsmarknadspolitik. Noll arbetsmarknadspolitik men hög arbetslöshet. Det duger inte, herr talman.

Fru talman! Nej, jag svartmålar absolut inte finansministern. Jag berättar däremot vad högerpolitik gör med ekonomi och arbetslöshet. Om man är högerpolitiker kan man såklart uppleva det som att man blir svartmålad. Men det är politiken jag svartmålar, bara så att vi är överens om det.

Vad är det som ska tas bort? frågar finansministern. Jo, det är högerpolitiken som ska tas bort. Om man misslyckas med tillväxten och misslyckas med arbetslöshetsbekämpningen, då bakas det en mindre kaka. Om man samtidigt lånar till skattesänkningar blir de nu hyfsade offentliga finanserna sakta men säkert sämre och sämre.

Finansministern har en sista chans att svara på min fråga.

Det är en fullständigt korrekt beskrivning av de fyra högerregeringarnas resultat när det gäller statsskuld och arbetslöshet som jag har gett. Statsskulden har gått upp och arbetslösheten har gått upp alla de fyra gånger som högern har styrt det här landet i modern tid. Det är bara fakta, och det kan vem som helst kontrollera.

Om vi nu har en hyfsat bra ekonomi i Sverige, kan finansministern berätta vad det beror på? Jag tror att de allra flesta förstår att det beror på att vi mellan de här fyra katastroferna med högerpolitik har haft socialdemokratiskt ledda regeringar som har städat. Och vi står beredda att städa upp igen.

Hur ska vi då städa upp igen? Jo, vi ska bygga välfärden. Vi ska bekämpa arbetslösheten. Vi ska ha en politik som främjar tillväxt. Då växer kakan. Kakan blir större. Vi ska då fördela den mer rättvist, för det smarta med socialdemokratisk politik är att den inte bara är god för hjärtat. Den är också smart och rationell för hjärnan. Hjärta och hjärna, det är socialdemokratisk politik.

Fru talman! Finansministern säger att skillnaden mellan socialdemokratisk och moderat politik är att vi har lämnat arbetslinjen. Jag skulle nog passa mig om jag var företrädare för en regering som hade misslyckats med arbetslöshetsbekämpningen. Om man efterlämnar en mycket högre arbetslöshet än den som rådde när man tillträdde får man problem med den typen av argumentation.

Sedan beror det naturligtvis på hur man definierar ett ord som arbetslinjen; det må vara hänt. Vanligt folk, höll jag på att säga – de allra flesta som lyssnar på den här debatten – menar nog att den som vinner när det gäller arbetslinjen är den som lyckas klara av arbetslöshetsbekämpningen. Det finns ingen arbetsmarknadspolitik hos den sittande regeringen över huvud taget – den existerar inte.

Det som jag beskriver är verklighet. Skillnaden i utfall för de fyra mandatperioderna med högerregeringar – de fyra ekonomiska katastrofer som har drabbat Sverige – har varje gång, efter summeringen av mandatperioden, varit en högre arbetslöshet och en högre statsskuld. Det är fakta som vem som helst kan kontrollera.

Vad är det för skillnad? Varför uppstår det här? Jo, det beror naturligtvis på vilken politik som förs. Det beror inte på tillfälliga, slumpmässiga händelser i omvärlden, utan det handlar om grundläggande politik. Den politik som förs beror på vilken ideologi man har, och vilken ideologi man har beror på vilka väljargrupper man företräder.

Moderaterna företräder i huvudsak dem som är rika och mäktiga – de som hade pengarna och makten innan demokratin infördes. Vi socialdemokrater företräder i huvudsak vanligt folk, som inte hade vare sig pengar eller makt innan vi såg till att genomföra demokratin och bygga välståndet i det här landet. Varje gång vi har försökt förbättra det här landet har vi gjort det av egen kraft, ibland ihop med Liberalerna, men alltid med högern och Moderaterna som motståndare. Det är fakta. Det är lätt för vem som helst att konstatera.

Finansministern sa i sitt svar: ”Mot denna bakgrund är det avgörande att ekonomin inte försvagas av höjda skatter som hämmar tillväxten.” Sedan förklarade finansministern hur man har sänkt skatterna. Bekymret är ju att skattesänkningarna görs med lånade pengar.

Dessa skattesänkningar har i huvudsak givits åt dem som har mest, alltså de grupper som Moderaterna företräder: de rika och mäktiga, de som hade makten och pengarna innan välståndet byggdes och demokratin infördes – den politik som Moderaterna hela tiden har motsatt sig.

Det är de rika och mäktiga som har fått ta del av Moderaternas politik, och det är ju inte så konstigt. Det är deras kärnväljare. Det är deras väljargrupper. Det är inte konstigare än att vi socialdemokrater – som företräder vanligt folk, hårt arbetande människor – vet att ordning och reda i ekonomin är helt avgörande om vi ska klara av att hantera konjunkturnedgångar, om vi ska klara av att hantera pandemier och om vi ska kunna klara av att hantera säkerhetspolitisk kris i vår omvärld.

Det här vet vi socialdemokrater, precis på samma sätt som vanligt folk som har en hushållsekonomi vet att man inte kan låna till konsumtion. Man kan inte låna till semesterresor, utan man bygger en stabil ekonomi för sig själv och sin familj. På det sättet gör vi socialdemokrater precis som vanligt folk gör: Vi bygger en stabil och säker ekonomi, vi lånar till investeringar och vi ser till att konsumtionen finansieras. Det klarar inte den här regeringen av. Därför går det väldigt illa för landet just nu.

Fru talman! Det var ett spännande interpellationssvar vi fick från finansministern. Finansministern började med att klargöra att Sverige har en låg offentlig skuldsättning och offentliga finanser i världsklass och att vi jämfört med andra EU-länder ligger bra till. Det är i och för sig sant. Men frågan är hur vi hamnade i det läget.

Fru talman! I modern tid har Sverige fyra gånger drabbats av ödet att styras av högerregeringar. Det var regeringarna Fälldin och Ullsten 1976−1982, regeringen Bildt 1991−1994, regeringen Reinfeldt 2006−2014 och nu regeringen Kristersson sedan 2022, som vi förhoppningsvis byter ut efter valet. Det här är viktig information för att kunna kommentera svaret från finansministern.

Varje gång högern har fått styra landet har Sverige nämligen fått sämre tillväxt, högre statsskuld och högre arbetslöshet. Vän av ordning blir då lite fundersam och undrar: Om högern varje gång levererar arbetslöshet och skenande statsskuld, hur kan det då komma sig att Sverige har, för att citera finansministern, ”låg offentlig skuldsättning och offentliga finanser i världsklass”?

För vän av ordning är det då viktigt att påpeka att mellan högerns regeringsperioder har Sverige haft socialdemokratiskt ledda regeringar, som varje gång med tuff, klok och rationell politik har fått städa upp efter högerregeringarna och sett till att fördela välståndet mer rättvist.

Ja, jämfört med andra EU-länder har Sverige faktiskt en lägre offentlig skuldsättning, och ja, globalt sett har vi hyfsat goda offentliga finanser. Men det beror inte på de fyra tillfällen när Sverige har drabbats av högerregeringarnas ekonomiska politik.

Det är omöjligt att få ihop denna ekvation.

Det är jätteviktigt att se sambandet mellan högerregeringarnas ekonomiska politik och hur ekonomin utvecklas och sambandet mellan socialdemokratiskt styrda regeringar och hur ekonomin och arbetslösheten då utvecklas.

Åhörare och tv-tittare! Många gånger när man hör en socialdemokrat eller en moderat tala kan man tycka att de låter ganska lika. Man kan få uppfattningen att det kan gå bra med antingen S eller M; det spelar inte så stor roll eftersom de vill samma sak och vill oss alla väl. Men då ska man kolla upp vad deras respektive politik tidigare har lett till.

Om högern varje gång man har styrt har lämnat efter sig högre arbetslöshet och högre statsskuld, hur kan det då komma sig, finansministern, att Sverige trots det har hyfsat goda offentliga finanser? Kan det ha att göra med att socialdemokratiska regeringar har styrt mellan högerregeringarna?

Herr talman! Jag hänvisar till protokollet från statsministerns frågestund därför att hans uttalande där är något som han naturligtvis inte kan krypa ur. Jag kunde ha hänvisat till en debattartikel i Aftonbladet, där statsministern uttalar sig ännu bredare om vad man vill föreslå. Enligt statsministern ”ska kvinnor alltid kunna känna sig trygga i Sverige. Därför måste det biologiska könet vara avgörande i fler situationer, där det annars kan leda till ökad otrygghet.” Man drar upp det här med fängelser, omklädningsrum, idrottstävlingar etcetera. Här är statsministern väldigt noggrann med att inte skriva under som statsminister. Statsministern skriver under debattartikeln som partiledare för Moderaterna tillsammans med två statsråd, Gunnar Strömmer och Camilla Waltersson Grönvall, som skriver under enbart som företrädare för Moderaterna. Man undviker alltså väldigt nogsamt att uttala sig som regering.

Det som är spännande med den här frågestunden är att statsministern uttrycker sig som just statsminister och i svaret på en fråga från en riksdagsledamot ger det här mycket specifika löftet. Han ger i sitt svar dessutom uttryck för att detta är någonting som är lätt och som ska komma snart. Det är helt okomplicerat, hör man statsministern säga i det svaret. Statsministern säger att man ska ha rätt att välja biologiskt kön – precis så och inget annat.

Statsrådet säger att hon aldrig backar. Det var ju spännande att vi fick se det hända för första gången då. Jag är inte så bekant med statsrådet sedan tidigare. Kanske var det första gången, kanske har det hänt förut – vad vet jag. Men den här gången backar statsrådet hela vägen in i väggen. Man skulle möjligen kunna ursäkta statsrådet med att hon gör det å statsministerns vägnar. Det är väl lojalt och fint och bra. Men det är inget svar på mina frågor.

Herr talman! Den som lyssnade nu kan konstatera att jag fortfarande inte har fått svar på en enda av frågorna jag har ställt. Och den som lyssnade noggrant kan konstatera att statsrådet fyra eller fem gånger sa att det är viktigt att äldre har rätt att välja kön på personalen inom äldreomsorgen.

Nu var det inte det som var frågan, herr talman, utan det handlar om det som statsministern explicit har lovat: att man ska ha rätt att välja biologiskt kön på personalen. Statsrådet undviker nogsamt att säga det. Statsrådet har nog börjat fundera över om det statsministern lovade är möjligt att genomföra.

Att statsrådet lovar någonting är en sak. Statsrådet har lovat det som nämns i svaret: att man ska kunna välja kön. Det statsministern har lovat är att man ska kunna välja biologiskt kön. Det är inte riktigt samma sak.

Jag vill för säkerhets skull säga att det finns protokoll från den här kammaren från när statsministern vid statsministerns frågestund – då statsministern var här och representerade regeringen och sig själv som statsminister – på en direkt fråga svarade så här: ”Jag är lite förvånad av den debatt som har uppstått med anledning av förslaget att man som äldre ska kunna välja biologiskt kön på den person som utför mycket intima sysslor. Det är rätt anmärkningsvärt att detta har vållat kritik. Är det inte rätt självklart att man kan vara i en situation där man känner sig rätt sårbar – långt innan övergrepp begås? Talar inte de övergrepp som har begåtts för att detta är ett problem på riktigt? Jag är genuint förvånad över de kommuner som sägs inte ha velat polisanmäla händelser. Allt detta är allvarligt på riktigt, och därför har vi föreslagit en ändring som gör att man som äldre ska kunna välja vilket biologiskt kön den person ska ha som ska göra det allra mest privata åt en i ens hem.” Det är vad statsministern explicit har lovat här i denna kammare, och det undviker statsrådet att över huvud taget svara på, nämna eller ens diskutera.

Det handlar alltså inte bara om att statsrådet vägrar att svara på de mycket berättigade frågor som är kopplade till det löftet från statsministern; det är ju fullständigt relevanta frågor om man ska kunna genomföra det löftet. Nu backar statsrådet också från den här positionen genom att undvika det som frågan egentligen handlar om, det vill säga biologiskt kön.

Jag kan inte tolka det på något annat sätt, herr talman, än att statsrådet har fått i uppgift av statsministern att försöka backa från det löftet. Statsministern har kanske börjat inse att han har lovat något som han kanske inte kan hålla. Statsministern kanske tycker att det här blir genant. Och då vill man backa ur.

Om jag utgår från statsrådets svar och inlägg här tidigare var det konsekvent kön och inte biologiskt kön som användes som begrepp. Det finns också med i det skriftliga svar som lämnats.

I det skriftliga svaret säger man också att regeringen ska återkomma i närtid. Även det backar statsrådet från nu, i sitt muntliga inlägg. Nu pratar statsrådet om att utredningen inte är tillsatt, att den kanske kommer – vem vet när och var – att det inte finns några direktiv eller tankar kring den här utredningen och att den kanske kommer någon gång. Det är inte i närtid, herr talman. Regeringen kan ju inte återkomma i närtid. I närtid är i så fall under innevarande mandatperiod.

Man backar alltså systematiskt från frågan och kommer troligen aldrig att svara på den.

Herr talman! Det är ju brukligt att tacka för svaret. Jag hoppas att jag får möjlighet att göra det när jag har fått svar på mina frågor. Det är ju helt tomt på svar på mina frågor.

Herr talman! Statsrådet räknade upp mina frågor i sitt svar, och sedan svarade statsrådet på en mängd andra frågor som jag inte har ställt. Det är visserligen bra information om att Ivo har stärkts, att man jobbar för att öka tryggheten och så vidare. Det är alldeles utmärkt, och jag har inga synpunkter på det. Men det blir lite konstigt i en interpellationsdebatt att den enda antydan till att försöka svara på frågan är att regeringen ska återkomma i närtid.

Det blir en märklig interpellationsdebatt, herr talman. Interpellationen är en del av riksdagens viktiga kontrollmakt där man förväntar sig svar från statsrådet på sina frågor. Det blir lite konstigt att debattera annars.

Ursprungligen hade jag tänkt att ställa min interpellation till statsministern, men jag avråddes av kammarkansliet att göra det eftersom det inte riktigt följde regelverket. Det böjer jag mig för. Då ställde jag i stället interpellationen till sjukvårdsministern, och regeringen överlämnade interpellationen till Anna Tenje, som är ansvarig för äldrevården. Det har jag heller inga invändningar mot.

Men jag är faktiskt lite irriterad, herr talman, över att jag inte får svar på mina frågor. För den som lyssnar ska jag upprepa frågorna, och jag hoppas att jag sedan får tacka statsrådet för svar på mina frågor.

Hur tänker regeringen utforma förslaget till rätten att välja biologiskt kön på personalen? Det här är någonting som regeringen – statsministern – har lovat. Har ministern för avsikt att föreslå att arbetsgivaren ska registrera könstillhörigheten på personalen? Kommer ministerns förslag att innebära att personal behandlas olika beroende på om det biologiska och juridiska könet stämmer överens eller ej? Kommer ministerns förslag att klargöra hur vårdtagaren ska informeras om personalens könstillhörighet? Har ministern tagit initiativ till en analys av hur den nya lagen om könstillhörighet påverkar möjligheten att utforma dessa regler? Kan ministern i så fall redogöra för resultatet? Det är en fråga som man naturligtvis kan svara ja eller nej på, men man kan åtminstone svara på frågan.

Om man ställer ut den typen av löften kan man naturligtvis diskutera om löftena är bra. Man kan ha olika uppfattningar huruvida det är rimliga löften att ge. Men det som är viktigt, och som är en del av min möjlighet att utöva kontrollmakt över regeringen i en interpellationsdebatt, är att fråga sig om regeringen över huvud taget kan fullfölja löftena. Eller är det tomma löften som regeringen har gått ut med till de äldre, till medborgarna? För övrigt kan man tänka sig att löftena gäller fler grupper i samhället än äldre. Jag ska återkomma till det i mitt nästa inlägg.

Om man som Sveriges statsminister lovar något bör man faktiskt också kunna förklara hur man ska kunna fullfölja löftet. Om man lovar det bör man i en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag kunna svara på de enkla frågorna. Jag lyssnar i avvaktan på att få svar på mina frågor.