Sanne Lennström

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Motion till riksdagen 2025/26:4219 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:301 Skärpta villkor för anhöriginvandring Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tvingande regler om uppehållstillstånd även ska omfatta subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med EU-kommissionens riktlinjer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten för studenter som har studerat i Sverige en längre tid att vara ankytningspersoner, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en tydligare utformad bestämmelse som ger kvinnor och män samma förutsättningar att vara anknytningspersoner då barn inte är gemensamma, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag som innebär att den som vistats i landet under lång tid och har starkare anknytning till Sverige än något annat land inte ska utvisas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en allmän översyn av ventilerna i lagstiftningen där man säkerställer tydliga förarbeten och att det som behövs regleras i lag, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen antar förslag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3 i § enligt den lydelse som framgår av motionens bilaga 1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att väntetiden vid anhöriginvandring där barn är inblandat ska begränsas till maximalt ett år och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att höjningen av försörjningskravet ska begränsas till 1,10 gånger normalbeloppet vid utmätning av lön och bostadskostnaden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att arbetsrelaterade inkomster och ersättningar ska kunna beaktas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att försörjningskrav inte ska gälla vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd på grund av anknytning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att försörjningskrav inte ska gälla för forskare och doktorander och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att möjligheterna till DNA-analys bör utvärderas noga och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en vidare utredning av övergångsbestämmelser i syfte att upprätthålla rättssäkerheten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de lagändringar som omfattas av denna proposition ska bli föremål för en omedelbar och systematisk uppföljning, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering I propositionen föreslås skärpta villkor för anhöriginvandring där reglerna anpassas till EU:s miniminivåer. Skilda regler föreslås i fråga om möjligheten att vara anknytnings­person för svenska medborgare, nordiska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt respektive för personer med uppehållstillstånd. För den sistnämnda gruppen ska det som huvudregel krävas att anknytningspersonen vistats med uppehålls­tillstånd i Sverige sedan minst två år. Undantag ska bl.a. gälla för ensamkommande barn och för flyktingar i vissa situationer. Försörjningskraven som gäller vid anhörig­invandring ska höjas och gälla i fler situationer. Kravet ska gälla även vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Reglerna om uppehållstillstånd för anhöriga utanför kärnfamiljen ska anpassas till förlängningssituationer. Den som är under 21 år och tidigare har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn, men som fyllt 18 år, ska kunna beviljas uppehållstillstånd. Socialdemokraterna menar att Sverige fortsättningsvis behöver en stram, rimlig och hållbar migrationspolitik. Sverige har tagit ett mycket stort ansvar för flykting­mottagandet under många år, inte minst under flyktingkrisen 2015 när 163 000 människor sökte asyl i Sverige på bara ett år. En stor migration har mötts med en otillräcklig integrationspolitik. Det har förvärrat situationen i våra utsatta områden och det har drivit på framväxten av parallellsamhällen. Det har gett oss ett tillstånd där fler människor lever i trångboddhet och fattigdom, där gängen kan kliva fram när samhället dragit sig tillbaka. Det kan vi som socialdemokrater aldrig acceptera. Det var därför den socialdemokratiskt ledda regeringen stramade åt migrationspolitiken för att de som kommit till Sverige skulle få en rimlig chans att etablera sig – och för att samhället som helhet skulle fungera. Med en socialdemokratisk regering kommer den strama migrationen att ligga fast för att vi ska lyckas lyfta utsatta områden och skapa rimliga förutsättningar för integrationen att fungera. Vi har också fattat beslut om att vårt regelverk för migrationspolitiken bör ligga i linje med EU:s miniminivå. Men detta får inte förväxlas med en utvisningspolitik som nu framträder i regeringens och Sverige­demokraternas förslag till ändrade regelverk. För oss är det viktigt att människor som redan är i Sverige och som har gjort allt rätt, som jobbar och har lärt sig språket och som är våra kollegor, grannar och klasskamrater inte ska riskera utvisning. Sveriges regler för anhöriginvandring har varit mer generösa än jämförbara länders i vissa avseenden, vilket har lett till att Sverige haft ett högt mottagande vad gäller anhöriginvandring jämfört med andra länder. Vi socialdemokrater anser att i linje med ett stramare regelverk för asylinvandring samt arbetskraftsinvandring bör även villkoren för anhöriginvandring reformeras i syfte att åstadkomma en ansvarsfull, restriktiv och långsiktigt hållbar migrationspolitik. En utgångspunkt är att reglerna bör ligga i linje med EU:s miniminivå och följa EU-rätten och övriga internationella åtaganden. Reglerna ska inte heller leda till orimliga konsekvenser, och de ska beakta barnets bästa i enlighet med bl.a. FN:s konvention om barnets rättigheter. Tvingande regler om uppehållstillstånd ska även omfatta subsidiärt skyddsbehövande Uppehållstillstånd på grund av anknytning föreslås i propositionen även fortsättningsvis ges till en make, sambo och barn inom kärnfamiljen om det följer av familjeåter­föreningsdirektivet. För anknytningspersoner som är subsidiärt skyddsbehövande eller har beviljats uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder av motsvarande skäl ska reglerna vara fakultativt utformade. När det gäller åtstramningen av reglerna för personer som beviljats uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder har vi inga invändningar. Däremot när det gäller regelåtstramningen för subsidiärt skyddsbehövande ifrågasätter vi om det är rimligt att försämra deras rätt i förhållande till flyktingar. EU-kommissionen har i sina riktlinjer för tillämpning av familjeåterföreningsdirektivet uppmanat medlemsstaterna att ge personer med subsidiärt skydd liknande rättigheter som flyktingar. EU-domstolen har också i några domar gett uttryck för samma inställning. Ett flertal remissinstanser framför bl.a. att förslaget leder till mer skönsmässiga bedömningar, minskar förut­sägbarheten och försvagar enskildas rättigheter, särskilt när det gäller barn med status som subsidiärt skyddsbehövande. Flera förvaltningsrätter har också framfört att det i förslaget är oklart hur prövningen ska skilja sig från den nuvarande ordningen och efterfrågat förtydliganden. Mot den bakgrunden anser vi därför att reglerna för subsidiärt skyddsbehövande inte ska vara fakultativa utan tvingande och likställda med reglerna för flyktingar. Detta bör tillkännages för regeringen. Studenters möjligheter att vara anknytningspersoner Regeringen föreslår att studenters möjligheter att vara anknytningspersoner vid anhöriginvandring ska tas bort i andra fall än de som omfattas av tvingande EU-regler. För doktorander föreslår regeringen att det fortsatt ska finnas en möjlighet att vara anknytningsperson. Regeringen avser att bereda och återkomma med förslag på sådana förordningsändringar. Några remissinstanser, däribland Migrationsverket och Sveriges advokatsamfund, anser att det finns en risk för tolknings- och tillämpningssvårigheter med de parallella regelverk som förslagen innebär. Socialdemokraterna delar remissinstansernas oro för tolknings- och tillämpnings­svårigheter. Till det bör man också beakta att äldre studenter i större utsträckning har familjebildningar. Vi anser därför att universitetsstuderande som har studerat i Sverige en längre tid ska kunna vara anknytningspersoner för anhöriginvandring. Reglerna om uppehållstillstånd i fråga om barn måste förtydligas ytterligare För uppehållstillstånd på grund av anknytning föreslås det i fråga om barn som inte är gemensamma krav på att anknytningspersonen eller anknytningspersonens make eller sambo är vårdnadshavare för barnet. Flera remissinstanser framhåller att förslaget kan få negativa konsekvenser särskilt för kvinnor, eftersom kvinnors möjlighet att få rättslig vårdnad om barn är begränsad i vissa länder. I propositionen gör regeringen bedömningen att sådana situationer kan hanteras genom den föreslagna ventil­bestämmelsen om att kunna bevilja uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige vid synnerliga skäl. Flera remissinstanser är kritiska till den bedömningen. Länsstyrelserna i Dalarnas län och Norrbottens län betonar att lagen bör utformas så att kvinnor och män ges samma förutsättningar. Migrationsverket pekar på att det finns en risk för att ansökningar avvisas, eftersom avsaknad av vårdnad kan innebära att en ansökan inte har gjorts av en behörig ställföreträdare. Vi anser att regeringen därför bör återkomma med ett förslag med en tydligare utformad bestämmelse som gör det möjligt för kvinnor och män att i de nämnda situationerna bedömas vara anknytningspersoner på samma villkor. Detta bör tillkännages för regeringen. Utökade möjligheter till uppehållstillstånd för unga vuxna som tidigare har haft uppehållstillstånd I propositionen föreslår regeringen att reglerna som möjliggör beviljande av uppehålls­tillstånd för en nära anhörig utanför kärnfamiljen ska bli bättre anpassade för förlängningssituationer. Det ska gälla situationer som rör unga vuxna som tidigare har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn, men som fyllt 18 år. Uppehållstillstånd ska kunna beviljas i en sådan situation om utlänningen ingår i samma hushåll som anknytningspersonen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem. Det ska inte finnas något krav på att beroendeförhållandet ska ha uppkommit i hemlandet. Vi accepterar regelförändringarna men vidhåller vår uppfattning att ventil­bestämmelsen brister i fråga om stark anknytning. Vi konstaterar i likhet med flera remissinstanser att förslaget är otillräckligt och kommer att innebära en kortare respit för de berörda personerna. Risken med förslaget är att unga vuxna som har en stark anknytning till Sverige och som har bott här i många år, skött sig och gjort allt rätt ändå kommer att utvisas. Vi menar därför att det behöver snabbutredas hur den som vistats i vårt land under lång tid och som har en starkare anknytning till Sverige än till något annat land inte ska utvisas samt hur uppehållstillstånden i större utsträckning kan följa med föräldrarnas. Detta bör tillkännages för regeringen. Ventilbestämmelser Regeringen föreslår att det även fortsatt ska finnas en ventil som ger möjlighet att bevilja uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige om det finns synnerliga skäl. Vi delar uppfattningen att en sådan behövs. Men mot bakgrund av de oförutsedda svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen av nya lagar och särskilt mot bakgrund av de problem som uppstått i samband med hanteringen av ärenden där tonåringar utvisats, menar vi att en allmän översyn av ventilerna i lagstiftningen behövs. I den översynen är det viktigt att man säkerställer tydliga förarbeten samt att det som behövs regleras i lag. Detta bör tillkännages för regeringen. Kravet på väntetid bör begränsas För att uppehållstillstånd ska kunna beviljas på grund av anknytning till en person som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med stöd av reglerna i 5 kap. utlänningslagen föreslår regeringen att det som huvudregel ska krävas att anknytningspersonen har vistats med uppehållstillstånd i minst två år när ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning lämnas in. Ett flertal remissinstanser är negativa till förslaget och påtalar att den faktiska separationstiden riskerar att bli mycket lång och framhåller dessutom att långvariga familjeseparationer kan fördröja integrationen och leda till negativa effekter för såväl individen som samhället. Det höjda försörjningskrav som föreslås (samt försörjningskravet som redan finns i dag) adderar även till en lång väntetid. Bland annat Arbetsförmedlingen menar att förslaget riskerar att leda till fördröjd etablering på arbetsmarknaden. Enligt familjeåterföreningsdirektivet får medlemsstaterna kräva att anknytnings­personerna ska ha vistats lagligen på deras territorium under en period som inte får överstiga två år, innan anknytningspersonerna kan återförenas med sina familje­medlemmar. Syftet är att ge medlemsstaterna möjlighet att försäkra sig om att familjeåterföreningen sker under goda villkor efter det att anknytningspersonen har vistats i landet under en tillräckligt lång period för att ha uppnått en viss nivå av integration. EU-kommissionen skriver dock angående bestämmelsen om väntetider i artikel 8 att för att inte påverka familjelivet på ett oproportionerligt sätt bör medlems­staterna hålla väntetiden så kort det går utan att undergräva syftet med bestämmelsen, i synnerhet när ärendet omfattar underåriga barn. Kommissionen anser att stater vid beräkningen av hur länge en referensperson lagligen har vistats i ett land bör räkna in all den tid personen tillbringat på medlemsstatens territorium i enlighet med nationell lagstiftning, redan från ankomsten. Flera EU-länder tillämpar i dag väntetid vid anhöriginvandring, men få tillämpar en så lång väntetid som två år. Vi socialdemokrater delar bedömningen att det bör finnas en viss väntetid för att ge nödvändig tid för att nå försäkran om en familjeåterförening under goda villkor. Vi kan dock konstatera att väntetiden redan i dag kan bli lång och att försörjningskravet kan leda till att väntetiden ytterligare förlängs. Till detta ska läggas de senaste årens rekord­långa handläggningstider i familjeåterföreningsärenden och den kritik som riktats mot Migrationsverket från både JO och JK. Att leva i mer än två år utan sina barn eller utan sina föräldrar om man själv är ett barn är för de flesta otänkbart. Vi anser därför att regeringens förslag inte är proportionerligt och föreslår i stället att väntetiden begränsas till ett år. Vi anser också, i likhet med EU-kommissionen, att väntetiden ska börja löpa från den tidpunkt då anknytningspersonen ansöker om internationellt skydd eller på annat sätt har legaliserat sin vistelse i Sverige. Vi föreslår därmed att riksdagen antar förslag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3 i § enligt den lydelse som framgår av motionens bilaga. För att förkorta den tid som barn är ifrån sina vårdnadshavare föreslår vi att väntetiden vid ansökan om anhöriginvandring då ett barn är inblandat utformas som ett tak och begränsas till maximalt ett år. Detta bör tillkännages för regeringen. En lägre höjning av försörjningskravet I propositionen föreslås att försörjningskravet även fortsättningsvis ska vara knutet till förbehållsbeloppet vid utmätning av lön men att kravet ska höjas från 1 gånger normal­beloppet till 1,30 gånger normalbeloppet vid utmätning av lön och bostadskostnaden. Dessutom föreslås att inkomst från en subventionerad anställning, ersättning från arbetslöshetsförsäkring, aktivitetsstöd eller andra ersättningar med anledning av arbetslöshet inte ska få beaktas. Vi socialdemokrater anser att det även fortsättningsvis ska finnas ett försörjningskrav och att det kan vara motiverat med en viss höjning. Regeringens höjning är dock oproportionerligt stor, vilket flertalet remissinstanser också påpekar, och den kommer att leda till stora svårigheter för familjeåterförening om anknytningspersoner inte har en mycket hög lön. Vi föreslår därför att höjningen begränsas till 1,10 gånger normal­beloppet vid utmätning av lön och bostadskostnaden. Vi föreslår dessutom att inkomst från arbetsrelaterade inkomster och ersättningar ska kunna beaktas. Detta bör tillkännages för regeringen. Inget försörjningskrav ska gälla vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd Regeringen föreslår att försörjningskravet ska tillämpas även vid en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd på grund av anknytning. Vi socialdemokrater ser en risk med att regeringens förslag kommer att bygga in familjesplittring i lagstiftningen och leda till fler utvisningar av familjemedlemmar. Vi anser därför att försörjningskrav vid ansökan om fortsatt uppehållstillstånd inte ska införas och avvisar därför regeringens förslag i denna del. Inget försörjningskrav ska gälla för forskare och doktorander Flera remissinstanser har påpekat att det kan vara skadligt för Sveriges konkurrenskraft och vår möjlighet att vara en attraktiv forskarnation om försörjningskrav införs för forskare och doktorander. Vi delar denna uppfattning. Försörjningskrav ska inte omfatta denna kategori. Detta bör tillkännages för regeringen. Möjligheten till DNA-analys bör utvärderas noga Regeringen anser att beviskravet för biologiska släktskap bör höjas och föreslår därför att det ska finnas möjlighet att styrka det åberopade biologiska släktskapet genom DNA-analys. Möjlighet till DNA-analys finns redan i dag och används i vissa fall. År 2024 användes DNA-analys i 544 ärenden (av totalt 24 504 anknytningsärenden enligt 5 kap. 3 och 3 a §§ utlänningslagen). Vi socialdemokrater anser, liksom de flesta remissinstanser, att DNA-analys kan vara viktigt för personer som saknar fungerande identitetshandlingar. Samtidigt finns det en risk för att frivilligheten urholkas om den som inte ger sitt medgivande till DNA-analys riskerar att nekas familjeåterförening. Det kan också uppstå svåra situationer, exempel­vis där ett barn blivit till av ett sexuellt övergrepp och det har förknippats med livsfara för modern att röja den omständigheten. Vi anser därför att detta förslag måste följas upp och utvärderas noggrant. Detta bör tillkännages för regeringen. Behov av övergångsbestämmelser Flera remissinstanser anför att det bör införas övergångsbestämmelser för alla förslag samt att de omständigheter som lyfts i förslagen talar för att övergångsbestämmelser kan behövas. Bland annat Uppsala universitet framför att frågan om övergångs­bestämmelser bör utredas vidare så att enskildas rättigheter inte riskerar att kränkas och att tilliten till den offentliga förvaltningens förmåga att upprätthålla rättssäkerheten inte försämras. Vi har i bedömningen av den här propositionen inte kunnat överblicka alla de omständigheter som kan uppkomma med de nya förslagen till lagändringar. Vi delar därför uppfattningen att regeringen bör se över frågan ytterligare. Detta bör tillkännages för regeringen. Uppföljning och konsekvenser Vi vill understryka, liksom flertalet remissinstanser återupprepat, att det sker många förändringar av lagstiftningen inom det migrationsrättsliga området. Det är svårt att få en överblick över de många lagförslagen och det är svårt att avgöra vilken den samman­tagna effekten kommer att bli. Lagstiftningsprocesserna har varit svåröverblickbara och lagförslagen på migrationsområdet har presenterats i en ordning som är bakvänd och otillfredsställande, vilket riskerar att ge en bristfällig lagstiftning. Regeringens arbetssätt har gjort det svårt att granska och bedöma konsekvenserna av alla dessa lagändringar på ett tillförlitligt sätt. Det finns risk för att de effekter vi har erfarit med de s.k. tonårsutvisningarna kan återupprepas inom flera av migrations­politikens delar. Mot den bakgrunden bör det för dessa förslag, liksom för övriga lagändringar på migrationsområdet som regeringen nu driver igenom, göras en grundlig uppföljning inom en snar framtid. Regeringen bedömer att förslagen i propositionen innebär att färre personer kommer att uppfylla kraven för att beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning. Flera remissinstanser, däribland Asylrättscentrum, Civil Right Defenders, Svenska Röda Korset, Sveriges advokatsamfund och Uppsala universitet, framhåller att förslagen, särskilt i de delar som avser väntetid och försörjningskrav, kommer att minska möjligheterna till familjeåterförening och står i konflikt med familjeåterförenings­direktivet och konventionsskyddade rättigheter. Likaså ifrågasätter flertalet remiss­instanser förslagens förenlighet med artikel 8 i Europakonventionen. Institutet för mänskliga rättigheter efterfrågar en grundlig analys av förslagens konsekvenser för de mänskliga rättigheterna. Förslagen bedöms även innebära negativa konsekvenser för barn, vilket påpekas av de flesta remissinstanserna. Det konstateras även att regeringens förslag riskerar att leda till ett splittrat regelverk som är svåröverblickbart och därmed leder till problem vid tillämpning. Vi socialdemokrater anser att mot bakgrund av de risker som finns för att förslagen får orimliga konsekvenser för enskilda och för samhället, bl.a. i form av skönsmässiga bedömningar och ventilregler som inte visar sig ge avsedda resultat, behöver de beslutade förändringarna bli föremål för en omedelbar och systematisk uppföljning. Detta bör tillkännages för regeringen. Bilaga 1 – lagförslag 5 kap. Krav på vistelsetid i Sverige för vissa anknytningspersoner 3 i § Regeringens lagförslag Föreslagen lydelse Om anknytningspersonen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får uppehållstillstånd på grund av anknytning till honom eller henne enligt 3 a §, 3 f § eller 3 g § 1 beviljas endast om anknytningspersonen har vistats i Sverige med uppehållstillstånd sedan minst två år när ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning gavs in. Kravet på vistelsetid gäller inte om 1. anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting och familjebanden mellan utlänningen och anknytningspersonen har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige, eller 2. utlänningen är ett barn som har fötts i Sverige och anknytningspersonen är barnets förälder och sammanbor med barnet i Sverige. Utöver det som framgår av andra stycket får undantag från kravet på vistelsetid medges om det finns särskilda skäl. Om anknytningspersonen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får uppehållstillstånd på grund av anknytning till honom eller henne enligt 3 a §, 3 f § eller 3 g § 1 beviljas endast om anknytningspersonen har vistats i Sverige med uppehållstillstånd sedan minst två år när ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning gavs in. vid tidpunkten för ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning, har vistats i Sverige sedan minst ett år räknat från den dag då han eller hon ansökt om internationellt skydd eller på annat sätt legaliserat sin vistelse i Sverige. Kravet på vistelsetid gäller inte om 1. anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande och familjebanden mellan utlänningen och anknytningspersonen har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige, eller 2. utlänningen är ett barn som har fötts i Sverige och anknytningspersonen är barnets förälder och sammanbor med barnet i Sverige. 3. utlänningen är ett barn under 18 år som befinner sig utanför Sverige och som ansöker om uppehållstillstånd på grund av anknytning till en förälder i Sverige. Utöver det som framgår av andra stycket får undantag från kravet på vistelsetid medges om det finns särskilda skäl. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Arber Gashi (S)

SEB har nyligen presenterat en analys som visar att kostnaden för att ha ett barn från födseln till 18 års ålder nu uppgår till cirka 2,2 miljoner kronor, vilket är en kraftig ökning på senare år. Samtidigt har barnbidraget inte höjts sedan 2018, och dess värde har urholkats av den höga inflationen och de ökade levnadskostnaderna. Barnbidraget är en av de viktigaste generella reformerna för att stärka barnfamiljernas ekonomi. När kostnaderna för mat, boende och andra nödvändiga utgifter ökar riskerar allt fler familjer att få svårt att få ekonomin att gå ihop. Mot denna bakgrund vill jag fråga finansminister Elisabeth Svantesson: Vilket ansvar anser ministern att regeringen har för att med sin ekonomiska politik stärka hushållens förmåga att bära de ökade kostnader som följer av att ha barn och vilka åtgärder vidtar ministern för att leva upp till det ansvaret?

Motion till riksdagen 2025/26:4154 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:264 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om enhetlig begreppsanvändning i migrationslagstiftningen när det gäller skötsamt och hederligt levnadssätt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att återkomma till riksdagen med förslag till objektiva kriterier för krav på skötsamt och hederligt levnadssätt för uppehållstillstånd i enlighet med vad Lagrådet föreslår och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om krav på en grundlig uppföljning och tillkännager detta för regeringen. Motivering I regeringens proposition föreslås att en utlännings vandel (levnadssätt) i ökad utsträckning ska kunna beaktas vid prövningen av beviljande och återkallelse av uppehållstillstånd. Det huvudsakliga syftet med ändringen är att skapa större möjlig­heter att kunna avlägsna utlänningar från landet på grund av brister i deras vandel. Därutöver föreslås bl.a. att uppehållstillstånd av andra skäl ska kunna återkallas i fler fall än i dag. Det övergripande syftet är att åstadkomma skärpta regler för uppehålls­tillstånd. Återinför inte vandelsbegreppet Socialdemokraterna delar analysen att utlänningars levnadssätt i ökad utsträckning ska kunna beaktas vid prövningen av beviljande och återkallelse av uppehållstillstånd. Däremot har begreppet ”vandel” tidigare utmönstrats i svensk lag mot ett begrepp som bättre svarar på ett språkbruk som används i dagligt tal. Begreppet bristande vandel fasades ut ur utlänningslagen 1989 med motiveringarna att de inte längre användes i den praktiska tillämpningen och att begreppet ansågs obsolet. Vi är tveksamma till att åter­införa begreppet i utlänningslagen. En stram migrationslagstiftning gynnas inte av inslag som är tveksamma ur rättssäkerhetssynpunkt och som bygger på olika skiftande moraluppfattningar om vad som ska anses lämpligt eller olämpligt. I regeringens proposition om skärpta regler för svenskt medborgarskap föreslås begreppet ”skötsamt och hederligt levnadssätt”. Vi anser att samma begrepp kan användas för krav på levnadssätt vid uppehållstillstånd. Detta bör tillkännages för regeringen. Inför en definition av begreppet för skötsamt och hederligt levnadssätt för uppehållstillstånd I utredningen föreslås en definition av vad som är ett skötsamt och hederligt levnadssätt. Regeringen föreslår emellertid att det inte ska införas en särskild definition och att vandelsprövningen bör ge utrymme för en bred och allsidig bedömning av en utlännings levnadssätt. Lagrådet menar i sitt yttrande att det inte borde vara omöjligt att i lag ange de slag av vandelsbrister eller misskötsamhet som omfattas av regleringen. Av motiven framgår att de kategorier av vandelsbrister som omfattas är att en utlänning begått brott, utgör ett hot mot allmän ordning eller säkerhet, har brustit i regelefterlevnad, försörjer sig oärligt eller har obetalda skulder. Lagrådet menar att en möjlighet kunde vara att i lag åtminstone ange samtliga fem kategorier av vandelsbrister som ska beaktas. En sådan uppräkning blir givetvis uttömmande, vilket i princip anges vara avsikten, även om det inte helt utesluts att andra liknande omständigheter kan beaktas. Att det med en uttömmande lagreglering av vad som avses med vandel i övrigt inte blir möjligt att utan lagändring beakta andra liknande omständigheter menar Lagrådet är en klar fördel. Åtminstone bör i vart fall återkallelse av ett uppehållstillstånd som medför utvisning ha tydligt stöd i lag. Tydliga kriterier är önskvärt även i övrigt, särskilt för situationen då det är fråga om prövning av om ett nytt uppehållstillstånd ska beviljas för den som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som löper ut. Vi delar Lagrådets kritik och anser att vandelsbegreppet måste vara definierat och objektivt och vi ser klara fördelar med det förslag som Lagrådet skissar i sitt yttrande. Att regeringens förslag saknar en tydlig och avgränsad definition är en allvarlig brist. I likhet med Lagrådet tycker vi socialdemokrater att det är bra att regeringen har bemödat sig att tydliggöra och bemöta flera av de farhågor som väckts under utrednings- och beredningstiden av förslaget. Det görs exempelvis tydligt att vissa beteenden, som väl i någon mening får betraktas som normbrytande, inte i sig ska läggas till grund för en vandelsprövning: prostitution, tiggeri samt skadligt bruk eller beroende av alkohol, narkotika eller andra droger eller beroendeframkallande medel. Det klargörs också att vad en person har yttrat inte i sig kan läggas till grund för en återkallelse med mindre än att det är fråga om brott och att ett yttrandes straffbarhet avgörs i en allmän domstol inom ramen för ett brottmål (i förekommande fall enligt den särskilda ordningen för tryck- och yttrandefrihetsmål), inte inom ramen för en vandels­prövning enligt utlänningslagen. Vidare eftersträvas att i anslutning till skilda kategorier av brister – bristande regelefterlevnad, oärlig försörjning och obetalda skulder – närmare ange omständigheter som kan vägas in i bedömningen liksom under vilka förhållanden som en sådan brist inte bör anses utgöra en brist i lagens mening. Exempelvis anges i anslutning till kategorin obetalda skulder att det förhållandet att en skuld överlämnats till Kronofogdemyndigheten utgör en omständighet som talar för att personen har obetalda skulder, men för att obetalda skulder ska anses utgöra en vandels­brist krävs därutöver att personen har visat en tydlig ovilja att göra rätt för sig. Skulder­nas antal, omfattning och ålder måste då beaktas liksom den enskildes ansträngningar för att reglera skulderna. Att tillfälligt eller vid ett enstaka tillfälle hamna i ekonomiskt trång­mål ska inte anses utgöra en brist i vandeln. Det tydliggörs också att det krävs att det inte är fråga om misskötsamhet av bagatellartad karaktär. Endast ageranden och förhållanden som har uppenbart negativa konsekvenser för andra enskilda eller för det allmänna kan anses utgöra bristande vandel. Detta bör tillkännages för regeringen. Endast olagliga yttranden bör ingå i vandelsbegreppet Som framgår av propositionen ska ett yttrande som inte är straffbart inte kunna läggas till grund för bedömningen att en utlänning brister i sin vandel. Vi vill särskilt under­stryka detta viktiga klargörande eftersom det förekommit svårfattliga uttalande om detta från regeringsföreträdare. En svåröverblickbar lagstiftningsprocess På kort tid har regeringen lämnat ett stort antal propositioner med förslag som rör migrationspolitikens olika områden. Vidare har förslagen presenterats i en ordning som är bakvänd, vilket är otillfredsställande och riskerar att försvåra en fullgod lagstiftning. Lagrådet har i sitt yttrande över denna proposition pekat på att regeringens arbetssätt gör det svårt att granska och bedöma konsekvenserna av alla dessa lagändringar på ett tillförlitligt sätt. Vi delar den kritiken. Risken är stor att vi redan mycket snart kommer att få erfara att vi har en ny lagstiftning som innehåller mycket stora brister och att det kan få negativa effekter för enskilda människor. Det finns risk för att de effekter vi har erfarit med de s.k. tonårsutvisningarna kan återupprepas inom flera av migrations­politikens områden. Mot den bakgrunden bör det för dessa förslag, liksom för övriga lagändringar på migrationsområdet som regeringen nu driver igenom, göras en grundlig uppföljning. Detta bör tillkännages för regeringen. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Magdalena Sundqvist (S)

Motion till riksdagen 2025/26:4153 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att i stället för regeringens förslag om utmönstring av permanent uppehållstillstånd, införa etableringstillstånd för alla grupper som omfattas av förslaget om utmönstring förutom för kvotflyktingar, som även fortsättningsvis ska kunna beviljas permanent uppehållstillstånd, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de nuvarande bestämmelserna om offentligt biträde ska bestå, med ändringen att även ärenden enligt asylprocedursförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen ska omfattas av 18 kap. 1 §, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en grundlig uppföljning av förändringarna och tillkännager detta för regeringen. Motivering Som ett led i arbetet med att anpassa det svenska regelverket för beviljande av internationellt skydd och asylförfarandet till EU:s rättsliga miniminivå, föreslår regeringen i propositionen att möjligheten för vissa utlänningar att beviljas permanent uppehållstillstånd ska utmönstras ur utlänningslagen. Propositionen innehåller även förslag om anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Bland annat innebär förslagen att rätten till offentligt biträde vid handläggningen av ärenden om internationellt skydd hos Migrationsverket begränsas, att Polismyndigheten, Migrationsverket respektive regionerna ansvarar för utförandet av det nya s.k. screeningförfarandet, samt förslag på sänkta åldersgränser för att ta fingeravtryck och fotografier i vissa fall under migrationsprocessen. Miniminivåutredningens förslag Regeringens förslag bygger på förslag från den s.k. Miniminivåutredningen. Utredningen har även föreslagit att befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas för att ersättas med tidsbegränsade. Efter kraftig kritik under remissrundan har Sverigedemokraterna och regeringen pausat frågan till efter valet. Samtidigt kvarstår risken för att förslaget genomförs nästa mandatperiod om Tidöpartierna vinner valet. Vi socialdemokrater motsätter oss att redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd återkallas. Ett sådant system skulle innebära ett avsteg från grundläggande förvaltnings­rättsliga principer, där gynnande beslut i efterhand kan ändras till nackdel för den enskilde. Det skulle riskera att få stora negativa konsekvenser i form av ökad otrygghet, försämrad integration, risk för ohälsa och en betydande osäkerhet kring vilken form av uppehållstillstånd som ska kunna bli aktuellt vid en förlängningsansökan. Förslaget skulle också leda till en kraftigt ökad arbetsbelastning för Migrationsverket och rätts­väsendet till kraftigt ökade kostnader. Dessutom finns en uppenbar risk att en sådan princip även får återverkningar på beslut inom andra rättsområden. Lagrådets kritik av lagstiftningsprocessen Lagrådet påpekar att lagstiftningsprocessen med utmönstring av permanenta uppe­hållstillstånd har varit undermålig men att det är nödvändigt att få ny lagstiftning på plats inför EU:s migrations- och asylpakt. Lagrådet noterar att det är väl känt att minimiinriktningen går tillbaka på det s.k. Tidöavtalet och att Miniminivåutredningens uppdrag snarast har handlat om hur direktivens på förhand gjorda ställningstaganden ska kunna genomföras i lagstiftningen, i stället för att bli föremål för en utvärdering. Utredningens överväganden cirklar följ­aktligen runt vad den EU-rättsliga regleringen tillåter snarare än vad det övergripande syftet – bättre förutsättningar för integration och minskat utanförskap – bör föranleda i fråga om en mer restriktiv flyktingreglering. Med den strikta styrningen av Minimini­våutredningens uppdrag saknas därmed underlaget för en sådan konstruktiv remiss­behandling som regeringsformen förutsätter. Lagrådet konstaterar att remisskritiken mot förfarandet – som på detta sätt kan sägas ha underminerat en förutsättningslös och fullödig beredning – också har varit massiv. De menar att regeringen inte på någon punkt anlägger ett flyktingperspektiv eller ser till den enskilda människan och att man inte verkar beakta de principer om proportionalitet som genomsyrar Europakonventionen och även i övrigt präglar rättsordningen. De förändringar som regeringen vill genomföra innefattar inte bara dessa förslag utan också andra förslag som sammantagna är omfattande och djupgående. Materien är svår­överblickbar, men Lagrådets bedömning är att en förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa. Beredningsarbetet är alltså behäftat med allvarliga brister. Lagrådet konstaterar dock avslutningsvis att det till följd av migrations- och asyl­pakten inte är möjligt att låta det rådande rättsläget bestå i avvaktan på ett omtag till. I ett sådant läge kan Lagrådet inte göra annat än att utan avstyrkan men med de syn­punkter som framgår av yttrandet lämna ärendet ifrån sig med en erinran om att detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och demokratiskt förankrad översyn inom en inte alltför avlägsen framtid. Utmönstring av permanenta uppehållstillstånd för vissa grupper År 1976 infördes permanent uppehållstillstånd och ersatte då det tidigare bosättnings­tillståndet. Ändringen innebar att utlänningar först beviljades tidsbegränsat uppehålls­tillstånd för en tid av ett år, för att därefter kunna beviljas permanent uppehållstillstånd. År 1985 infördes en ordning som innebär att permanent uppehållstillstånd beviljades redan vid första ansökan, om utlänningen hade för avsikt att bosätta sig i Sverige samt uppfyllde övriga villkor för uppehållstillstånd. Skälen för ändringen var bl.a. att minska myndigheternas arbetsbörda samt att förlängningar mycket sällan vägrades. Senare forskning har också kommit fram till att det är bättre för integrationen av flyktingar om man redan från början beviljas PUT. I samband med flyktingkrisen år 2015 uppmärk­sammades det att PUT hade en stark tilldragningsfaktor för flyktingar då det också bara var Sverige och Tyskland som inom EU tillämpade PUT som huvudregel. När migra­tionslagstiftningen tillfälligt skärptes år 2016 avskaffades därför PUT som huvudregel och ersattes med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Inom EU finns sedan år 2003 ett direktiv om varaktigt bosatta icke-EU-medborgares ställning som ger en liknande permanent status. Olika EU-länder har sedan dess valt att tillämpa EU-direktivet om varaktig bosättning olika. Regeringens förslag innebär att möjligheten att beviljas permanent uppehållstillstånd för vissa grupper bör tas bort. Utmönstringen föreslås gälla för en utlänning som är flykting, alternativt skyddsbehövande eller vidarebosatt, har ställning som varaktigt bosatt i Sverige, beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande om­ständigheter, beviljas uppehållstillstånd på grund av vissa bestående verkställighetshinder, eller beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan utlänning som nämns ovan. En utlänning med ställning som varaktigt bosatt i Sverige föreslås beviljas ett tids­begränsat uppehållstillstånd som ska gälla i fem år. Om en utlänning som har ett tids­begränsat uppehållstillstånd beviljas ställning som varaktigt bosatt i Sverige föreslås uppehållstillståndets giltighetstid omprövas och bestämmas till fem år. En sådan utlänning ska också undantas från kravet på arbetstillstånd. Socialdemokraterna står för en stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Det innebär att det regelverk som styr besluten på migrationsområdet bör stå i relation till EU:s miniminivå. Mot bakgrund av att det inom EU bara är ytterst få länder som beviljar permanenta uppehållstillstånd, utan i stället ger olika långa tidsbegränsade uppehållstillstånd, anser vi att det är motiverat att göra en förändring framåt. Med dagens system kan en person få permanent uppehållstillstånd utan en tydlig väg mot svenskt medborgarskap och en fastare anknytning till Sverige. Det riskerar att försvaga incitamenten för etablering i det svenska samhället. Men det behövs en lösning som tas fram på ett ordnat sätt. Det förslag som reger­ingen presenterat saknar tyvärr en genomtänkt och seriös utformning. Tvärtom är förslaget slarvigt utformat och riskerar att skapa ett otryggt och ineffektivt system som riskerar att få negativa konsekvenser för integrationen i Sverige. Lagrådet har bl.a. konstaterat följande: ”En förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa. Beredningsarbetet är alltså behäftat med allvarliga brister.” Detta är allvarlig kritik mot regeringens förslag. Regeringens förslag om att avskaffa permanenta uppehållstillstånd för flyktingar, alternativt skyddsbehövande och kvotflyktingar i Sverige måste också ses i ljuset av de skärpta kraven för medborgarskap, där tiden för hemvist som huvudregel föreslås öka från fem till åtta år. Kombinationen av dessa två innebär att processen till medborgar­skap riskerar att bli utdragen och osäker när personer behöver gå på flera tillfälliga uppehållstillstånd under lång tid. I de flesta fall kommer dessa tillstånd att behöva omprövas flera gånger innan medborgarskap kan bli aktuellt. Det här skapar en stor osäkerhet hos personer som vill leva i Sverige om hur länge de kommer att få stanna och om det alls är värt att våga satsa på ett liv i Sverige. Otryggheten slår inte minst mot barn och familjer. Vi vet att personer som tidigt får besked om att de får stanna i landet har bättre möjligheter att etablera sig och bli en del av samhället. När en person inte vet om den får stanna eller inte minskar också drivkrafterna att investera i en framtid här, dvs. att lära sig språket, utbilda sig eller etablera sig på arbetsmarknaden. Regeringens förslag riskerar därmed att få negativa konsekvenser för integrationen. Enligt EU:s regelverk finns möjlighet att få en permanent status som varaktigt bosatt efter fem års sammanhängande vistelse i Sverige. Regeringens modell riskerar dock att försvåra även denna väg. Om tillfälliga uppehållstillstånd inte beviljas utan avbrott, eller om grunden för tillståndet förändras, kan tiden börja räknas om. Detta kan leda till att personer i praktiken tvingas leva med tillfälliga tillstånd under mycket lång tid, i vissa fall upp till tio år eller mer. Även ensamkommande barn riskerar att falla mellan stolarna eftersom det inte är tydligt om de uppfyller försörjningskraven för varaktigt bosatt. Vi har den senaste tiden sett flera exempel på ärenden där tonåringar utvisas fastän de har sin familj här. I värsta fall kan regeringens förslag leda till ökade utvisningar av personer som har tillbringat stora delar av sina liv i Sverige och som är väl etablerade här. Regeringens förslag innebär också att antalet ärenden hos Migrationsverket kommer att öka kraftigt. Upprepade omprövningar av tillfälliga uppehållstillstånd är resurs­krävande och riskerar att förvärra redan långa handläggningstider. Det är varken effektivt eller ändamålsenligt. Mot bakgrund av den kraftiga kritiken mot regeringens förslag till utmönstring av permanenta uppehållstillstånd motsätter vi oss bestämt regeringens förslag till avskaffande av permanenta uppehållstillstånd. Vi anser att det i en mer ordnad form behöver skapas en ersättning för permanenta uppehållstillstånd för berörda grupper i form av ett etableringstillstånd, vilket bör tillkännages för regeringen. Inför etableringstillstånd Vi anser att det krävs en mer ordnad lösning än den regeringen föreslår. Vi föreslår därför ett etableringstillstånd för att den som lever upp till vissa språk- och samhälls­krav, jobbar och gör rätt för sig snabbt ska komma in i en samlad process för svenskt medborgarskap. Det skulle ge personer som etablerar sig i Sverige en tydligare väg till svenskt medborgarskap. Det skulle också stärka integrationen genom att uppmuntra till att lära sig språket, jobba och våga satsa på ett liv i Sverige. Ett etableringstillstånd ska vara ett längre tidsbegränsat uppehållstillstånd för personer som uppfyller uppsatta krav på språkfärdigheter, samhällskunskap och försörjning samt ett skötsamt och hederligt levnadssätt. Vi har länge krävt språk- och samhällskunskapskrav för permanenta uppehållstillstånd, och eftersom regeringen nu inför krav för medborgarskap är det rimligt att ställa liknande krav för etablerings­tillståndet för att ha bättre möjligheter att klara kraven för medborgarskap. Det som i dag är otydligt i regelverket för varaktigt bosatt är tydligt med ett etableringstillstånd. Till exempel ska försörjningskravet inte gälla för grupper som saknar realistiska möjligheter att uppfylla det, exempelvis barn utan föräldrar i Sverige. Det bör som huvudregel vara möjligt att söka tillståndet efter tre års laglig vistelse i Sverige, oavsett uppehållstillstånd. Etableringstillståndet ska gälla till dess att personen i fråga kan ansöka om och beviljas medborgarskap. Med etableringstillståndet blir processen mot medborgarskap tydligare och behovet av att återkommande korta uppehållstillstånd minskar. Vi anser därför att regeringen bör återkomma med förslag om etableringstillstånd enligt ovan för en tydligare väg mot medborgarskap. Uppehållstillstånd för vidarebosatta Regeringen har föreslagit att permanenta uppehållstillstånd ska tas bort även för kvot­flyktingar. Det här är de allra mest utsatta och som Sverige aktivt har valt att ta emot via FN:s flyktingorgan UNHCR. Lagrådet delar den bilden och framhåller att ”systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd”. Vi anser att de permanenta uppehållstillstånden behöver finnas kvar för kvot­flyktingar. Detta bör tillkännages för regeringen. Rätten till offentligt biträde i asylprocessärenden Regeringen föreslår ändringar i bestämmelserna om offentligt biträde. Dels föreslås vissa anpassningar och kompletteringar av reglerna för offentligt biträde som följer av asylprocedurförordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen. Dels före­slår regeringen att rätten till offentligt biträde ska utgå från EU:s rättsliga miniminivå. Lagrådet kritiserar den föreslagna regleringen och har synpunkten att det finns gränser för hur långt minimilinjen får drivas i det enskilda fallet. När det gäller barn måste också barnkonventionen beaktas. De ser därför behov här av en ventil. Detsamma anser Lagrådet att det gäller de strikta begränsningarna av ersättningsberättigad rådgivnings­tid. Här bör särskilt beaktas att när en advokat åtar sig ett uppdrag som offentligt biträde kan hen inte avbryta sin rådgivning bara för att den i lagen utmätta ersättningsbara tiden har konsumerats. God advokatsed ställer krav och särskilt när det gäller människor i nöd. Lagrådet avstår från att lämna konkreta förslag till ventilregler. Hur ett sådan ventil ska vara utformad behöver sannolikt utredas. Vi socialdemokrater delar den allvarliga kritiken från Lagrådet och föreslår därför att de nuvarande reglerna får bestå med den ändringen att även ärenden enligt asylprocedurs­förordningen och asyl- och migrationshanteringsförordningen omfattas av 18 kap. 1 §. Konsekvenserna av lagändringarna behöver följas upp Lagrådet konstaterar i sitt yttrande att de stora förändringar som regeringen vill genom­föra inte bara innefattar denna proposition utan även andra förslag som sammantagna är omfattande och djupgående. Materien är svåröverblickbar och Lagrådet bedömer att en förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta och brister i den demokratiska förankring som remissförfarandet är avsett att säkerställa. Beredningsarbetet är alltså behäftat med allvarliga brister. Till följd av migrations- och asylpakten är det dock inte något alternativ att låta det rådande rättsläget bestå i av­vaktan på ett omtag. I ett sådant läge kan Lagrådet inte göra annat än att utan avstyrkan men med de synpunkter som framgår av yttrandet lämna ärendet ifrån sig med en erinran om att detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och demokratiskt förankrad översyn inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi delar Lagrådets kritik och anser att de lagändringar som regeringen nu avser att driva igenom måste följas upp för att förhindra att enskilda människor drabbas. Detta bör tillkännages för regeringen. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Magdalena Sundqvist (S)

Motion till riksdagen 2025/26:4152 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:263 Stärkt återvändandeverksamhet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen antar 17 kap. 6 § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att uppgiftsskyldigheten ska gälla när det finns starka skäl att anta att en utlänning saknar rätt att vistas i Sverige. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att uppgiftsskyldigheten ligger på myndighetsnivå och inte enskilda tjänstepersoner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att sidoinformationen begränsas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om beslagtagandet av elektronisk kommunikationsutrustning (mobiltelefoner) och tillkännager detta för regeringen. Motivering En grundläggande förutsättning för en långsiktigt hållbar migrationspolitik som mot­verkar framväxten av ett skuggsamhälle är att den som har fått avslag på sin asyl­ansökan eller av andra skäl inte får stanna i Sverige återvänder till sitt hemland. Därför är en väl fungerande återvändandeverksamhet central för att det ska råda ordning och reda i migrationspolitiken. Återvändandefrågorna har varit prioriterade av både den förra regeringen och den nuvarande regeringen. En rad åtgärder har vidtagits: Migrationsverket och Polismyndig­heten har intensifierat sitt arbete för att väsentligt öka återvändandet, polisen har fått ökade möjligheter att kunna använda sig av biometriska verktyg för identifiering, sedan år 2016 har antalet förvarsplatser ökat väsentligt och Skatteverket har genom ett flertal insatser upptäckt folkbokföringsbrott. I juli 2020 fick Statskontoret i uppdrag att analysera och föreslå åtgärder för att effektivisera Migrationsverkets, Polismyndighetens och Kriminalvårdens arbete med återvändande. Deras samt Riksrevisionens slutsatser togs vidare genom att den dåvarande regeringen tillsatte utredningen för stärkt återvändandeverksamhet (dir. 2022:91), ett arbete som den nuvarande regeringen tog över. Det är från den utredningen regeringens proposition härstammar. Propositionen föreslår en ny uppgiftsskyldighet för vissa myndigheter, en moderni­sering av reglerna för inre utlänningskontroll, fler verktyg för att kunna klarlägga en utlännings identitet samt att fingeravtryck och fotografier ska få användas i utlännings­ärenden i större utsträckning och mer effektivt än i dag. Vi socialdemokrater välkomnar att regeringen lämnar förslag på en förbättrad återvändandeverksamhet och ställer oss i huvudsak bakom förslagen. Vi har dock några synpunkter och förslag på förändringar. Ökat informationsutbyte – en ny uppgiftsskyldighet Regeringen föreslår att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket får en ny uppgifts­skyldighet som ger skyldighet att lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en utlänning inte har rätt att vistas i Sverige. Detta är en välkommen avgränsning mot vad regeringen initialt hade för avsikt att föreslå. Regeringen har utifrån Tidöavtalets skrivningar signalerat att t.ex. kommuner och samtliga myndigheter ska ha en uppgiftsskyldighet. Likaså har företrädare för Tidöpartierna signalerat att enskilda tjänstepersoner skulle straffas om de inte angav människor. Detta sätt att formulera sig både i tal och skrift har skapat stor oro och rädsla hos många. Protesterna från fackliga organisationer och civilsamhället har inte låtit vänta på sig. Detta föranledde också att regeringen tvingades backa från sina ursprungliga idéer. Bland annat uteslöts kommunerna och det är idag endast sex myndigheter som åläggs att dela information. Att regeringen och Sverigedemokraterna gång på gång tvingas backa från sina drakoniska och stigmatiserande förslag och uttalanden är så klart välkommet men sättet att förfara på är oansvarigt och vårdslöst. När det gäller den nya, betydlig mer avgränsade, uppgiftsskyldigheten att på eget initiativ lämna vissa uppgifter om en utlänning till Polismyndigheten, har det fram­kommit kritik om hur den är utformad. Förslaget om att uppgiftsskyldigheten ska gälla ”… om det finns anledning att anta att han eller hon saknar rätt att vistas i Sverige” är ett lågt beviskrav. Fackförbundet Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har i sitt remissvar bl.a. framfört att detta bryter mot hur offentliganställda normalt ska agera baserat på att ”principer om rättssäkerhet, objektivitet, likabehandling och beslut baserade på kunskap är vägledande”. Förslaget, så som regeringen utformat det, riskerar att öppna upp för en godtycklig bedömning kring vilka personer som ska anmälas. Vi föreslår därför att formuleringen ”… om det finns anledning att anta att han eller hon inte har rätt att vistas i Sverige” ersätts med lydelsen ”… om det finns starka skäl att anta att han eller hon inte har rätt att vistas i Sverige”. Uppgiftsskyldigheten åligger myndigheten – inte den enskilda tjänstepersonen Flera remissinstanser påtalar att det kan uppstå problem kring om enskilda tjänste­personer åläggs skyldigheter att lämna information. Arbetsmiljö, rekryteringsproblem och förtroendeskada kan komma att uppstå – något som exempelvis Kriminalvården har framfört i sitt remissyttrande. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco) och Offentliganställdas Förhandlingsråd (OFR) menar att ansvaret måste ligga högre upp än på enskild tjänsteman. Regeringen menar att detta ska regleras i respektive myndighets arbetsordning samt att den nya uppgiftsskyldigheten inte föranleder någon annan ordning i fråga om enskilda tjänstemäns ansvar än den som gäller i dag. Vi anser att regeringen bör tydliggöra att ansvaret för informationsutbytet ska ligga på myndigheten som sådan och inte på enskilda tjänstepersoner. Vi menar därför att det i lagen ska framgå att en arbetsordning inte får innebära att enskilda tjänstepersoner ska bära ansvaret för informationsdelningen. Detta bör tillkännages för regeringen. Regeringen bör säkerställa att mängden sidoinformation begränsas Frågan om vilka myndigheter som ska inkluderas är väl avgränsad. Det påpekas dock av många remissinstanser att skola, sjukvård och socialtjänst samverkar med berörda myndigheter och att det kan innebära indirekta effekter för just skola, sjukvård m.fl. En synpunkt som lyfts fram av Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) är att även om hälso- och sjukvården undantas så kan förlossningsverksamhet komma att indirekt omfattas av uppgiftsskyldigheten. Det kan i sig riskera att leda till att gravida som är tillståndslösa inte vågar föda barn på sjukhus. Detta är en allvarlig risk, och regeringen måste säkerställa att så inte blir fallet med regeringens lagförslag. Precis som fack­förbundet Saco resonerar i sitt remissyttrande menar vi att det behövs tydligare avgränsningar så att verkligen endast de i lag utpekade myndigheterna berörs. Vidare riskerar förslagen i propositionen att skapa stora mängder information som inte ingår i själva uppgiftsskyldigheten, så kallad sidoinformation. Fackförbunden Service- och kommunikationsfacket (Seko) och TCO menar att det är otydligt kring vilken sidoinformation som ska delas. Vi delar denna uppfattning och menar att detta behöver definieras tydligare. Punkten ”de omständigheter som ligger till grund för myndighetens antagande att utlänningen saknar rätt att vistas i Sverige” är tämligen bred. Regeringens motivering till beslutet öppnar upp för mycket vida tolkningar där smådetaljer ska lämnas vid minsta misstanke och integritetskänslig information sprids utan att det är nödvändigt. Utifrån att det ska vara starka skäl som ligger till grund för informationsdelningen menar vi att tolkningsutrymmet ska begränsas. Vidare har flera remissinstanser i beredningsprocessen ifrågasatt om regeringens förslag i tillräcklig utsträckning beaktar barnrättsperspektivet och tar hänsyn till det faktum att barn­konventionen är en del av svensk lag. Bland annat framförs risken för att ökad efter­forskning av personuppgifter kan leda till mer omfattande uppgiftsdelning än tänkt. Vi menar att barnperspektivet måste beaktas i ökad utsträckning och att särskilda hänsyn ska tas när barn är inblandade. Detta bör tillkännages för regeringen. Beslag av mobiltelefoner och liknande Vi välkomnar att reglerna om inre utlänningskontroll stärks på ett sätt som möjliggör effektivare inre utlänningskontroller än i dag. Vi tycker även att det är bra att myndig­heterna ges fler verktyg för att klargöra en utlännings identitet, bland annat genom en möjlighet att omhänderta och genomsöka utlänningens mobiltelefon, om det där kan finnas information om utlänningens identitet och utlänningen inte medverkar till att klarlägga sin identitet. Det är också bra att fingeravtryck och fotografier i större utsträckning ska kunna användas i utlänningsärenden. I regeringens förslag skärps möjligheterna för att omhänderta och undersöka elektronisk kommunikationsutrustning i samband med att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd eller internationellt skydd. Förslagen omfattar all slags utrustning för elektronisk kommunikation, men vanligen avses mobiltelefoner. Det är ett långtgående ingrepp i enskilda individers rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens enligt bland annat artikel 8 i Europakonventionen att undersöka elektronisk kommunikationsutrustning, t.ex. mobiltelefoner. Dessa rättigheter får dock med stöd av lag begränsas av skäl som gäller nationell säkerhet och förebyggande av oordning eller brott så länge regleringen är proportionerlig. I förslaget får information i en mobiltelefon undersökas för att vara till hjälp i arbetet med att klarlägga en utlännings identitet. Den föreslagna tiden för att kunna behålla en beslagtagen mobiltelefon, tre månader, har kritiserats av flera remissinstanser, bland dem Integritetsskyddsmyndigheten. Skälen till den långa tiden verkar vara mest motiverade av de långa väntetiderna hos Polismyndighetens forensiker eller tekniker. Lagrådet menar att förslaget i alltför hög utsträckning öppnar för omhändertaganden som inte kommer att uppfylla kravet på proportionalitet. Vi socialdemokrater delar Lagrådets kritik och anser att tiden tre månader bör begränsas. Tider på exempelvis en månad skulle vara betydligt mer rimligt med undantag för Säpo, som bör få ha telefoner i tre månader i enlighet med regeringens förslag. Detta bör tillkännages för regeringen. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Magdalena Sundqvist (S)

Försäkringskassan skriver angående föräldraförsäkringen: Det som är bra delar man lika på. Myndigheten syftar såklart på tiden du får hemma med ditt lilla barn. I dag tar papporna ut 31 procent. Det är väl dokumenterat att utvecklingen mot en jämställd föräldraförsäkring går långsamt. Det är dessutom väl belagt att lönegapet mellan män och kvinnor sticker iväg under småbarnsåren och är svårt för kvinnor att hämta igen. Detta resulterar i kvinnor som blir fattigpensionärer samt kvinnor som halkar efter i lön och karriär. Barnet får dessutom inte lika mycket tid med båda sina föräldrar. Två av riksdagens partier har meddelat att man trots detta anser att man borde avskaffa reserverade månader i föräldraförsäkringen. Detta bryter mot direktivet om balans mellan arbete och privatliv. Min fråga till jämställdhetsminister Nina Larsson är: Vilka konkreta åtgärder vill ministern och regeringen vidta för att uppnå målet om en jämställd föräldraförsäkring?

Motion till riksdagen 2025/26:4080 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:229 En ny mottagandelag Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att asylboenden på mottagningscenter inte ska kunna överlåtas i privat drift och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det vid anvisning till en kommun att ordna boende vid extraordinära situationer bör tydliggöras att utsatta områden i kommuner ska kunna undantas och att det undantaget i vissa fall kan omfatta hela kommuner, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det politiska ansvaret för kommunfullmäktige och kommunstyrelse bör tydliggöras när det gäller skyldigheten för berörda kommuner att ordna boende för ensamkommande barn, utlänningar med tillfälligt skydd samt asylsökande vid extraordinära situationer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att återkomma med lagförslag som avskaffar eget boende som en möjlighet för asylsökande under asylprövningstiden utom i undantagsfall och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen avslår regeringens proposition när det gäller förslaget om att undantag från kravet på arbetstillstånd endast ska kunna ges efter sex månader från det att asylansökan lämnades in. Motivering Regeringens förslag till en ny mottagandelag ska ersätta lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA) och syftar till att förbättra förutsättningarna för ett ordnat mottagande och en effektivare återvändandeprocess samt minska utanför­skapet. Förslagen bygger på en utredning som ursprungligen tillsattes av den dåvarande regeringen i september 2021. Socialdemokraterna ställer sig bakom merparten av förslagen i den nya mottagandelagen, men vi har några invändningar i vissa delar där vi lämnar alternativa förslag till beslut. Migrationsverkets huvudansvar I propositionen håller regeringen öppet för att lämna över driften av mottagnings­boenden till privat drift. Vi anser att det är Migrationsverket som ska bedriva mot­tag­nings­boenden eftersom verksamheten är att betrakta som ett slags myndighetsutövning. Inga privatiseringar eller vinstdrivande verksamheter ska tillåtas inom detta område. Erfaren­heterna med privata mottagningsboenden visar också att det i förlängningen är mer kostnadseffektivt att bedriva den här verksamheten i allmän drift. Vissa undantag kan göras för kommunal- eller föreningsdrift i vissa avseenden. Migrationsverkets ansvar att anvisa en kommun att ordna boende I regeringens proposition föreslås att den nya lagen ska tydliggöra Migrationsverkets ansvar att anvisa en kommun att ordna boenden för ensamkommande barn samt asyl­sökande och utlänningar med tillfälligt skydd om tillströmningen väntas bli särskilt omfattande. Även vid extraordinära situationer bör det tydliggöras att utsatta områden i kommuner ska kunna undantas och att det undantaget i vissa fall kan omfatta hela kommuner. Detta bör tillkännages för regeringen. Kommunens ansvar och befogenhet att ordna boende I regeringens proposition föreslås att den nya lagen ska tydliggöra att en kommun som anvisas att ordna boende för ensamkommande barn, en utlänning med tillfälligt skydd eller en asylsökande ska vara skyldig att ordna boende för utlänningen och ha befogenhet att göra det. Att kommuner smiter från sitt ansvar är en orimlig ordning. Ska integra­tionen fungera måste alla hjälpa till även i extraordinära situationer. Därför bör kommun­fullmäktiges och kommunstyrelsers ansvar tydliggöras avseende skyldigheten för berörda kommuner att ordna boende för ensamkommande, utlänningar med tillfälligt skydd samt asylsökande vid extraordinära situationer. Detta bör tillkännages för regeringen. Särskilda bestämmelser om bistånd – asylsökande I regeringens proposition föreslås att asylsökande i likhet med nuvarande lagstiftning ska ha rätt till dagersättning och särskilt bidrag, med vissa undantag, men att det endast ska lämnas till den som väljer att bo på ett asylboende där han eller hon har tilldelats plats. Redan när regeringens proposition En ny ordning för asylsökandes boende (2024/25:49) behandlades av riksdagen våren 2025 ansåg vi att regeringens förslag inte gick tillräckligt långt för att eget boende som alternativ skulle försvinna på riktigt. Vi konstaterar att även med detta förslag till en ny mottagandelag kommer eget boende att finnas kvar som en möjlighet. Färsk statistik från Migrationsverket visar också att cirka ett år efter att de nya reglerna trätt i kraft bor en betydande del av de asylsökande i eget boende (EBO). Av den senaste statistiken framgår det att drygt 60 procent av de asylsökande fortfarande bor i EBO medan knappt 20 procent bor i anläggningsboende (ABO). Många väljer eget boende trots att de inte längre får någon dagersättning. Därför är det förvånande att regeringen i sitt förslag till ny lagstiftning inte väljer att gå längre och tydligt avskaffar eget boende och behåller möjligheten endast i mycket begränsade undantagsfall. I flera andra europeiska länder, inklusive de nordiska länderna, är det en självklarhet att asylsökande under prövningstiden bor på ett anvisat boende där de också är enkelt nåbara. Eftersom det under de 30 senaste åren varit regel snarare än undantag att asylsökande i Sverige bor i eget boende, behöver en ny svensk reglering vara mer tydlig än vad som är vanligt förekommande i andra länder. En sådan tydligare lagstiftning bör även gälla i regelverket för utlänningar med avlägsnandebeslut. Vi föreslår därför ånyo att riksdagen tillkännager för regeringen att den bör återkomma med lagförslag som avskaffar eget boende som en möjlighet för asylsökande under asylprövningstiden. Tillträde till arbetsmarknaden I regeringens proposition föreslås att asylsökande endast ska ges rätt att arbeta utan arbetstillstånd först efter en viss tid i Sverige. Undantag från kravet på arbetstillstånd ska endast kunna ges efter sex månader från det att asylansökan lämnades in. Flera remissinstanser, bl.a. Polismyndigheten, varnar för att ett sexmånadersförbud kan leda till ökad risk för svartarbete. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Arbetsförmedlingen m.fl. varnar för att detta kan leda till försämrad integration och etablering. Mot bakgrund av dessa synpunkter och vikten av att ny lagstiftning inte leder till att gängkriminaliteten och utnyttjandet av svart arbetskraft ökar, föreslår vi att riksdagen avslår regeringens förslag i detta avseende. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Arber Gashi (S)

Motion till riksdagen 2025/26:3990 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:175 Skärpta krav för svenskt medborgarskap Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att följa upp utmönstringen av anmälningsförfarandet och säkerställa att dessa förändringar sker enligt barnkonventionens princip om barnets bästa, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vid beräkning av försörjningskrav ska även arbetslöshetsersättning, ersättning som lämnas vid deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program, som aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning, och etableringsersättning samt stöd vid nyföretagande beaktas vid beräkningen av årsinkomsten, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att 18 år ska utgöra gräns för kunskapskraven och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen antar regeringens förslag till ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap med den ändringen att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna ska ha den lydelse som framgår av motionen. Motivering I propositionen görs bedömningen att det svenska medborgarskapet, som det yttersta beviset för att man full ut ingår i den svenska samhällsgemenskapen, behöver värnas och respekteras bättre. Vi delar bedömningen att det svenska medborgarskapet behöver uppvärderas och stärkas. Det innebär i sin tur att vissa krav för att kunna bli svensk medborgare behöver skärpas och tillfogas. För oss är utgångspunkten att den som har flyttat till Sverige och är stadigvarande bosatt i vårt land också ska vilja bli svensk medborgare och fullt ut ingå i den svenska samhällsgemenskapen samt därmed dela skyldigheter och rättigheter som ingår i att vara svensk medborgare. Som svensk medborgare och varaktigt bosatt i Sverige är det rimligt att man kan förstå och göra sig förstådd på en grundläggande nivå svenska och ha grundläggande kunskaper om det svenska samhället. Det är också rimligt att man har en egen försörjning och har ett hederligt levnadssätt. Om man tidigare har begått brott bör det dröja längre tid för att kunna bli svensk medborgare. De nordiska länderna har på senare år infört nya krav och skärpt tidigare krav för att kunna bli medborgare. Mot den bakgrunden är det rimligt att även de svenska reglerna skärps och harmoniseras med lagstiftningen i de övriga nordiska länderna. Utmönstring av anmälningsförfarandet I propositionen föreslås att anmälningsförfarandet ska utmönstras så långt som möjligt. Vi delar den bedömningen då anmälningsförfarandet har ändrat karaktär sedan det infördes i mitten av 1900-talet. I dag är det en mer komplex prövning som behövs och som mer liknar de krav som ställs vid naturalisation. Det är därför rimligt att naturalisa­tionsförfarandet bör vara det huvudsakliga förfarandet för att förvärva svenskt med­borgarskap. Migrationsverket menar också att en mer renodlad prövning i det kvar­varande anmälningsförfarandet också kan öka effektiviteten i handläggningen. Men mot bakgrund av de synpunkter som bl.a. förs fram av Barnombudsmannen, bör dessa förändringar följas upp mer noggrant så att man verkligen säkerställer att de föreslagna förändringarna också är förenliga med principen om barnets bästa, enligt barnkonven­tionen. Detta bör tillkännages regeringen. Vi står också bakom införandet av barns rätt att självständigt förvärva svenskt med­borgarskap och som en konsekvens att barn inte längre ska omfattas av föräldrars för­värv av svenskt medborgarskap efter ansökan. Kravet på att hemvisttiden förlängs Sedan hemvisttiden senast sågs över har inte minst det försämrade säkerhetsläget och komplexiteten i arbetet med att upptäcka potentiella säkerhetshot förändrat behovet av en skarpare lagstiftning och längre hemvisttid. Av betydelse är också att flera av de nordiska länderna och många medlemsstater i EU kräver längre hemvist i landet för att förvärva medborgarskap, jämfört med dagens svenska krav. Vi menar därför att det är en rimlig åtgärd att förlänga hemvisttiden som huvudregel från fem till åtta år. Vi står också bakom övriga förslag till förlängningar av hemvisttiden som föreslås i propositionen rörande exempelvis flyktingar, statslösa och unga vuxna under 21 år. Självförsörjning som krav för svenskt medborgarskap Vi delar propositionens förslag om att det är motiverat att införa någon form av krav på självförsörjning vid ansökan om svenskt medborgarskap. Vi noterar att det redan i dag som huvudregel förutsätter att den som fyllt 18 år och ansöker om permanent uppehålls­tillstånd ska kunna försörja sig själv. Flera remissinstanser för dock fram att regeringens förslag på försörjningskrav riskerar att slå hårt mot personer som har svårt att etablera sig på den öppna arbetsmarknaden, exempelvis kvinnor. I likhet med Jämställdhets­myndigheten anser vi att det behövs konkreta, ändamålsenliga och riktade insatser för utrikes födda kvinnor och att man behöver ta hänsyn till mäns och kvinnors olika förutsättningar samt att det råder en bristande jämställdhet i utanförskapsområden och att det därför krävs aktiva åtgärder för att möjliggöra för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden. I likhet med utredningen och synpunkterna från flera remissinstanser anser vi att försörjningskravet inte bör vara för högt ställt. Det finns en risk att alltför höga för­sörjningskrav kan innebära ökad risk för missbruk av subventionerade anställningar. Propositionens förslag om krav på tre inkomstbasbelopp per år kan anses rimligt. Däremot delar vi Arbetsförmedlingens synpunkter om att även arbetslöshetsersättning ska beaktas vid beräkning av årsinkomsten. Vi anser även att ersättning som lämnas vid deltagande i ett arbetsmarknadspolitiskt program, som aktivitetsstöd, utvecklings­ersättning och etableringsersättning ska få beaktas vid beräkningen av årsinkomsten. På motsvarande sätt bör även stöd för nyföretagande också få beaktas vid beräkningen av årsinkomsten. Detta bör tillkännages för regeringen. Krav på kunskaper i svenska och om det svenska samhället Vi delar propositionens förslag om att det bör införas ett krav på tillräckliga kunskaper i svenska och om det svenska samhället för att kunna förvärva svenskt medborgarskap. När det gäller åldersgränsen är vi tveksamma till förslaget om att 16 år en bra gräns för kunskapskraven. I likhet med inkomstkraven menar vi att det är mer rimligt att myndig­hetsåldern 18 år utgör gränsen för kunskapskraven. Detta bör tillkännages för regeringen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser I likhet med synpunkterna från Lagrådet ställer vi oss frågande till propositionens avfärdande av behovet av övergångsbestämmelser. I propositionen saknas en närmare analys av hur säkerhetsintresset och det allmänna intresset av att regleringen omedelbart får genomslag förhåller sig till tyngden av de skäl som talar för att inne­liggande ärenden och överklagade beslut ska avgöras i enlighet med nuvarande reglering. Behovet av övergångsbestämmelser rör sig i detta fall i huvudsak om sam­hällets intresse av att inte myndigheters och domstolars möjlighet att behandla lika fall lika undergrävs av de långa handläggningstiderna i medborgarskapsärenden. Men det rör sig också om ett rimligt hänsynstagande till den enskildes tilltro till rättsordningens robusthet och till sökandens berättigade förväntan att den reglering som låg till grund för ansökan eller för att överklaga ett beslut inte undergrävs genom att regleringen under handläggningstiden avsevärt förändras till nackdel för denne. När det gäller säkerhetsintresset som ett motiv för det skärpta hemvistkravet, ett intresse som vid remissförfarandet har framförts av Säkerhetspolisen, noterar vi att regeringen i januari 2025 gett Migrationsverket i uppdrag att i samråd med Säkerhets­polisen och Polismyndigheten vidta ytterligare och kraftfulla åtgärder för att så långt som möjligt motverka att personer som utgör en säkerhetsrisk eller lever under falsk identitet beviljas medborgarskap. För oss är säkerhetsintresset i den här typen av ärenden viktiga och kan inte avfärdas. De utmaningar som finns för närvarande är inte regelverket utan handlar mer om otillräckliga resurser för de berörda myndigheterna, Migrationsverket och Säkerhetspolisen. Vi förutsätter att säkerhet fortsatt är prioriterat i handläggningen av medborgarskapsärenden. Till detta kan även anföras att kravet på kompletterande utredning i pågående ärenden som avsaknaden av övergångsbestämmelser skulle medföra, kan förväntas komma att belasta Migrationsverkets redan alltför långa handläggningstider. I februari 2026 fanns det hos Migrationsverket drygt 100 000 öppna medborgarskapsärenden. Även andra myndigheter kan komma att belastas med uppgiftslämnande av olika slag med anledning av de ändrade förutsättningarna för ett bifall. I de fall migrations­domstolarna återförvisar överklagade beslut till verket med hänvisning till instans­ordningsprincipen uppkommer ytterligare ärenden som Migrationsverket ska hantera. Sammanfattningsvis anser Lagrådet att det är olämpligt att införa den föreslagna regleringen utan övergångsbestämmelser och avråder från en sådan ordning. Vi menar att regeringen inte kan bortse från denna kraftiga kritik och de stora risker som finns för ytterligare förlängda handläggningstider. Förtroendet för Migrationsverkets myndig­hetsutövning riskerar ta ytterligare allvarlig skada om man inte tar hänsyn till behovet av övergångsbestämmelser. Vi anser således att det är angeläget att införa övergångs­bestämmelser i enlighet med de förslag som lämnas i betänkande SOU 2025:1 Skärpta krav för svenskt medborgarskap. Det innebär att riksdagen bör anta punkterna 2, 3 och 4 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna och att punkterna bör formuleras enligt följande: 2. Äldre föreskrifter gäller för ärenden enligt 7, 9 och 11 §§ som har inletts före ikraftträdandet. 3. Äldre föreskrifter gäller för ärenden enligt punkt 4 i ikraftträdande- och över­gångsbestämmelserna i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap som har inletts före ikraftträdandet. 4. Äldre föreskrifter gäller vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraft­trädandet. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Arber Gashi (S)

Motion till riksdagen 2025/26:3968 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av skr. 2025/26:137 Riksrevisionens rapport om förvar i migrationsprocessen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en handlingsplan för hur styrningen och uppföljningen av förvarsverksamheten ska förbättras för att uppnå ökad effektivitet, måluppfyllelse och rättssäkerhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska vidta åtgärder som säkerställer en förbättrad samverkan mellan Migrationsverket och Polismyndigheten när det gäller förvarsverksamheten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av åtgärder för att säkerställa att kompetensförsörjningen i förvarsverksamheten motsvarar behoven och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av åtgärder för att säkerställa barnperspektivet samt åtgärder för andra utsatta grupper i förvarsverksamheten och tillkännager detta för regeringen. Motivering Att hålla någon i förvar innebär en inskränkning i den personliga friheten. Därför ställs höga krav på att verksamheten bedrivs på ett effektivt, rättssäkert och humant sätt. Riksrevisionen har i sin granskning av förvarsverksamheten kommit fram till att den inte fungerar effektivt. Riksrevisionen skriver i sin rapport att Migrationsverkets och Polismyndighetens processer inte säkerställer effektiva beslut om vem som ska tas i förvar, myndigheternas samverkan är otillräcklig och Migrationsverket säkerställer inte att förvaren drivs på ett rättssäkert och kostnadseffektivt sätt. Detta beror på brister i myndigheternas styrning, uppföljning och analys av verksamheten. Detta medför risker för onödigt lidande för individen och för höga kostnader. Man konstaterar för det första att varken Migrationsverket eller Polismyndigheten har skapat tillräckliga förutsättningar för effektiva och rättssäkra förvarsbeslut. Trots att antalet förvarsplatser är begränsat arbetar inte myndigheterna strategiskt med att prioritera i vilka ärenden förvar ska användas. Detta leder till att personer ibland måste släppas ur förvar för att göra plats för mer angelägna ärenden. Orsaken är dels otill­räcklig vägledning, dels att Migrationsverket och Polismyndigheten saknar systematisk uppföljning av hur förvar används och vad åtgärden leder till. Detta gör att myndig­heterna inte kan prioritera sina åtgärder utifrån vad som ger effekt. Därmed finns risk för omotiverat höga kostnader för staten och onödigt personligt lidande. Man konstaterar också att det finns brister i samverkan mellan de ansvariga myndig­heterna på flera avgörande punkter inom förvarsverksamheten. Migrationsverket är beroende av Polismyndigheten för att eftersöka, frihetsberöva och transportera personen till förvaret efter beslut, men Migrationsverkets begäran om handräckning prioriteras inte alltid av polisen. Detta leder till att Migrationsverket får svårt att verkställa sina beslut om förvar och att de kan bli liggande i månader och i vissa fall upphävs. Under tiden kan personer hinna avvika. Det saknas även tydliga rutiner för hur förvarsplatser ska fördelas mellan myndigheterna, vilket har lett till en informell ordning där Polis­myndigheten ges företräde till förvarsplatserna, oavsett behov. Dessa brister bidrar till ineffektiva processer, förlängda ledtider och risk för minskad framgång i återvändande­arbetet. Migrationsverket har inte säkerställt att den operativa verksamheten på förvaren är tillräckligt välfungerande. Det förekommer att tvångs- och kontrollåtgärder genomförs rutinmässigt i strid med regelverket, och förvaren lever inte alltid upp till kraven på aktiviteter för de förvarstagna. Dessutom har förvarslokalerna påtagliga variationer i utförande och standard, vilket i sin tur påverkar boendemiljö och säkerhetslösningar. Delvis beror bristerna på att myndighetens styrning av verksamheten är otillräcklig. Migrationsverket har inte satt upp några tydliga mål för den operativa verksamheten på förvaren och inte följt upp verksamheten på ett systematiskt sätt, vad gäller vare sig kvaliteten i verksamheten eller kostnadsutvecklingen. Bristerna beror också på att Migrationsverket inte har säkerställt en kompetensförsörjning som motsvarar behoven. Det finns utmaningar både med att rekrytera och med att behålla rätt kompetens, fram­för allt vad gäller förvarshandledare. Dessa kompetensutvecklas heller inte i den takt som verksamheten kräver, vilket sammantaget har lett till en utbildningsskuld. Det ökar risken för incidenter och brister i bemötande av de förvarstagna. Vi menar att den kraftiga kritiken mot styrningen av och samverkan inom förvars­verksamheten också visar på att regeringen inte klarat av den viktiga myndighets­styrningen. Regeringen har i sin myndighetsdialog inte klarat att visa på de uppenbara brister som funnits och heller inte klarat av att prioritera resurserna så att de berörda myndigheterna kan klara av uppdraget. Det framgår nu med stor tydlighet att reger­ingens storstilade ambitioner att reformera alla delar av migrationspolitikens område inom en mycket begränsad tidsram har lett till omfattande negativa konsekvenser i den praktiska verksamheten. I stället för väl förankrade och grundligt genomförda för­ändringar ser vi i förvarsverksamheten ytterligare ett exempel på hur det blir när allt ska göras fort och fel. Förutom de brister i samverkan mellan myndigheterna som rapporten väl belyser finns även andra brister som nämns i rapporten. Mest uppenbara är de brister som finns i samverkan med de närmast berörda kommunerna där förvarsverksamheterna är för­lagda. Från kommunhåll framförs mycket kritik mot förvarsverksamheten och det saknas en enhetlighet i hur förvarsverksamheten bedrivs och hur samverkan ska ske med berörda kommuner. Det finns också en kritik mot att berörda kommuner inte ges tillräckligt med resurser för det utökade ansvar som faller på de kommuner där förvaren är förlagda. Även Riksdagens ombudsmän (JO) har nyligen granskat Migrationsverkets förvars­verksamhet på tre platser. Inspektionerna har visat att det finns åtgärder som behöver vidtas avseende den fysiska miljön, tillgången till hälso- och sjukvård, personalens bemötande och kompetens samt särskilda risker för personer med funktionsnedsättning och för personer med andra omvårdnadsbehov. Mot bakgrund av olika incidenter som har inträffat där barn har varit inblandade är det också viktigt att Migrationsverket i förvarsverksamheten säkerställer att barnperspektivet sätts i fokus. Det gäller även åtgärder för andra utsatta grupper, såsom personer med funktionsnedsättningar. Reger­ingen behöver i sin uppföljning av verksamheten säkerställa att detta också sker. Ida Karkiainen (S) Ola Möller (S) Sanne Lennström (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Arber Gashi (S)

Motion till riksdagen 2025/26:3936 av Ida Karkiainen m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:136 Kvalificering till socialförsäkringen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:136 utom i den del som avser kravet på laglig vistelse i 5 kap. 2 § socialförsäkringsbalken. Motivering För oss socialdemokrater är den generella välfärdspolitiken en grundbult i vårt samhälle. Regeringens proposition syftar till att öka drivkrafterna till arbete för den som invandrat till Sverige samt minska invandringen till Sverige genom att minska tilldragningseffekten som man menar att de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna har för migranter. Den som är stadigvarande boende i Sverige, arbetar och betalar skatt, ska också få del av välfärdssamhällets alla delar. Därför är det också viktigt att den som kommer till Sverige som flykting eller arbetskraftsinvandrare ska försörja sig själv och sin familj genom arbete. Även för dessa gäller att man får del av välfärden efter behov och bidrag efter förmåga. Här kan kvalificering användas för rätt till vissa förmåner. Så är det redan i dag med de arbetsbaserade socialförsäkringsförmånerna och a‑kassan. Även vårt allmänna pensionssystem bygger på hur länge man har arbetat och hur mycket man har tjänat under sin yrkesverksamma tid. Det är också viktigt att nyanlända ges bra möjligheter att komma i arbete och inte­greras i det svenska samhället så fort som möjligt. Målet måste vara att de etablerings­insatser som samhället vidtar ska vara av så god kvalitet som möjligt samt ges under kortast möjliga tid. För att klara de utmaningar Sverige har på integrationsområdet är det fortsatt viktigt att Sverige har en stram och långsiktigt hållbar migration så att tillräckliga resurser kan fokusera på insatser som leder till att arbetskraftsdeltagandet ökar bland dem som kommit till Sverige under de senaste 15 åren. Över tid kan det vara nödvändigt att reformera trygghetssystemen och anpassa dem efter ändrade förhållanden. I det reformarbetet är vi inte motståndare till att man också i ökad utsträckning använder sig av kvalificeringsregler. Men sådana reformer får inte leda till att barns ekonomiska utsatthet ökar ytterligare. Barnfattigdom är redan i dag ett utbrett och allvarligt samhällsproblem i Sverige, och vi vet att ekonomisk otrygghet under uppväxten påverkar barns hälsa, skolresultat och framtida möjligheter. Barn riskerar att bli de som betalar priset om grundläggande familjestöd begränsas, vilket ytterst kan komma att betalas i ökad kriminalitet. De bosättningsbaserade stöden bygger i huvudsak på att det på grund av olika om­ständigheter har funnits skäl att ge ett extra ekonomiskt stöd för högre omkostnader. Det gäller framför allt barnfamiljer och familjer med låg inkomst och höga boendekostnader. Men det kan också gälla för personer med olika former av funktions-nedsättningar. Rätt till dessa stöd ges när man blir stadigvarande bosatt i landet. Ekonomiska konsekvenser Regeringen räknar med att förslaget stärker statens finanser med 1,2 miljarder kronor per år från det att reformen får fullt genomslag 2029. Samtidigt innebär förändringarna ökade administrativa kostnader för framför allt Försäkringskassan, men även Migra­tionsverket och Pensionsmyndigheten. Kostnadsökningarna beräknas uppgå till 240 miljoner konor. Utöver det kommer även kommunerna att drabbas genom att deras finanser förväntas försvagas uppemot drygt 500 miljoner kronor fr.o.m. 2029. Reger­ingen har inte för avsikt att kompensera kommunerna för denna kostnadsökning. Vi kan konstatera att det är de kommuner som kommer att ta emot flest invandrare som kommer att drabbas hårdast av förslaget. Återigen lägger regeringen ett förslag som drabbar kommunsektorn orättvist och som kommer att innebära ytterligare besparingar i skola, vård och omsorg. Risk för ökad brottslighet Det finns risk för att de föreslagna förändringarna kan ge upphov till ökad brottslighet. Främst beror detta på behovet av att försörja sig, som under kvalificeringstiden inte kan tillgodoses genom ersättningar från bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner. Dessa risker framhålls såväl av utredningen som flertalet remissinstanser. Det finns också en risk för att människor försöker kvalificera sig på olaglig väg, genom sken­anställningar och fusk med arbetsgivardeklarationer. I Danmark fick en liknande reform av bidrag till invandrare negativa konsekvenser i form av ökad brottslighet i allmänhet och särskilt bland de ungdomar som påverkades av reformen, och det gällde både egen­domsbrott och våldsbrott. Kraftig remisskritik och avsaknad av lagrådsbehandling I remissbehandlingen av utredningens förslag var de allra flesta remissinstanser tydligt kritiska till förslagen. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) avstyrker utredningens huvudförslag då de anser att det saknas stöd för de positiva effekter utredningen räknar med, och att de negativa konsekvenserna riskerar bli stora. Försäkringskassan har framhållit att ett effektivt genomförande tidigast kan ske två år efter att riksdagen beslutat att anta förslag om kvalificeringsregler, med hänsyn till bl.a. nödvändiga it-investeringar och informationsinsatser. Det ska jämföras med regeringens tidsplan som innebär att genomförandet ska ske på ett drygt halvår. Regeringen har även avstått från att remittera förslaget till Lagrådet. Vi anser att detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av den tunga remisskritiken och det faktum att förslagen kommer att direkt påverka många enskilda personers ekonomiska situation. Möjlighet för personer med höga inkomster att kvalificera sig snabbare Regeringen föreslår i propositionen att personer med högre inkomster ska kunna kvalificera sig snabbare till de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna. Det innebär att civilingenjören kan få rätt till barnbidrag för sitt barn redan inom sex månader medan undersköterskan i värsta fall kan få vänta fem år på att få rätt till barnbidrag. Vi förstår att regeringen önskar att denna regel ska göra att arbetskrafts­invandrare med hög inkomst inte ska drabbas av dessa regler i någon större ut­sträckning. Vi anser att detta är en djup orättvisa och helt går på tvärs mot det grundläggande syftet med de bosättningsbaserade socialförsäkringsförmånerna. När barnbidraget, lika för alla, infördes 1947 av dåvarande socialminister Gustav Möller var huvudsyftet att stödet till barnet skulle vara lika oberoende om föräldrarna var direktörer eller arbetare. Reformförslag på socialförsäkringens välfärdsförmåner måste utformas på ett mer jämlikt sätt som inte spär på de ekonomiska orättvisorna för barnen. Familjeekonomiska socialförsäkringsförmåner En annan viktig omständighet att ta hänsyn till är barnens situation i allmänhet och i synnerhet i ekonomiskt svaga hushåll. Barnfattigdomen i Sverige är inte ett marginellt fenomen utan ett växande strukturellt problem som påverkar barns vardag, hälsa och framtidsutsikter. Med den nuvarande regeringens politik har familjer med höga inkomster fått kraftiga förbättringar, framför allt genom sänkta skatter. Familjer med små inkomster har samtidigt fått kraftiga försämringar i form av allmänna prisökningar och höjda läkemedelskostnader samtidigt som de familjeekonomiska stöden har varit oförändrade och inte följt med i prisutvecklingen. När barnbidrag, bostadsbidrag och andra familjestöd urholkas i reala termer innebär det i praktiken att samhällets gemen­samma skyddsnät för barn försvagas. Det drabbar särskilt ensamstående föräldrar, barn i flerbarnshushåll och barn i hushåll med svag etablering på arbetsmarknaden. Som en direkt följd av regeringens politik har den materiella och sociala fattigdomen ökat kraftigt i Sverige under de senaste åren. År 2021 fanns 150 000 svenskar inom SCB:s definition ”Allvarlig materiell och social fattigdom”. År 2025 hade den siffran ökat till 408 000 personer – nästan en tredubbling. Antalet med ”Materiell och social fattigdom” har under samma tid fördubblats till 729 000 personer. Bakom dessa siffror finns tiotusentals barn som växer upp i hushåll där det saknas marginaler för fritids­aktiviteter, vinterkläder, en fungerande bostad eller oförutsedda utgifter. Forskning visar att ekonomisk utsatthet under barndomen ökar risken för sämre skolresultat, psykisk ohälsa och långvarig etableringsproblematik i vuxen ålder. Barnfattigdom är därmed inte bara ett individuellt lidande utan ett samhällsekonomiskt problem. Betydligt fler av de fattiga har utländsk bakgrund, även om ökningen är lika stor bland personer med svensk bakgrund. Mot den bakgrunden innebär det stora samhälls­risker om man medverkar till att göra familjer som redan är i en utsatt ekonomisk situation ännu fattigare. Regeringen räknar i propositionen med att 97 000 personer kommer att få sänkta inkomster med förslaget. Av dessa beräknas 50 000 tillhöra den tiondelen med lägst inkomster, och 42 000 barn beräknas beröras av förslaget när förändringen är fullt genomförd. Det innebär att en redan växande barnfattigdom riskerar att fördjupas ytterligare, särskilt i hushåll som redan befinner sig längst ned i inkomstfördelningen. Kvalificeringsvillkoren för barnbidrag (inklusive flerbarnstillägg) och bostadsbidrag har en större ekonomisk betydelse än övriga förmåner för framför allt barnfamiljers ekonomiska situation. Förslaget innebär att uppskattningsvis 30 000 hushåll som med dagens regler hade fått barnbidrag och eventuellt flerbarnstillägg inte kommer att ha rätt till barnbidrag 2029. Uppskattningsvis finns drygt 50 000 barn i dessa hushåll. Vi upp­skattar vidare att ca 9 000 hushåll som med dagens regler hade fått bostadsbidrag inte kommer att ha rätt till den förmånen 2029. Detta uppskattas påverka omkring 19 000 barn. Trots utfästelser från regeringen, bl.a. vice statsministern, väljer regeringen att lägga ett förslag som innebär att den redan alltför höga barnfattigdomen kommer att öka. Framför allt innebär förslaget att redan fattiga barnfamiljer kommer att bli ännu fattigare och att andelen familjer med absolut fattigdom kommer att öka. Det riskerar att permanenta utanförskap över generationer och fördjupa de klyftor som redan präglar vårt samhälle. Det innebär i sin tur ett ökat tryck på kommunernas socialtjänst eftersom allt fler blir beroende av ekonomiskt bistånd. Mot den här bakgrunden kan Socialdemokraterna inte ställa sig bakom de förslag till kvalificering som direkt kommer att bidra till ökad barnfattigdom. Vi avvisar därför kvalificering som omfattar barnbidrag, inklusive flerbarnstillägg, bostadsbidrag och föräldrapenning på grund- och lägstanivå. Socialförsäkringsförmåner till personer med funktionsnedsättning När det gäller de bosättningsbaserade stöden till personer med funktionsnedsättning har regeringen redan avvisat utredningens förslag om att kvalificeringen även ska omfatta assistansersättning till personer med funktionsnedsättning med motivet att det bör utredas vidare. Däremot går regeringen vidare med förslagen om att kvalificeringen ska omfatta omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning för personer med funktionsned­sättning. Vi menar att även dessa två socialförsäkringsförmåner bör utredas ytterligare och konsekvenserna bli bättre belysta och avvisar därför förslaget om att omvårdnads­bidrag och merkostnadsersättning ska bli föremål för kvalificering. Personer med funktionsnedsättning är redan en utsatt grupp och det finns inga skäl att tro att personer som nyligen har kommit till Sverige ska ha bättre förutsättningar att klara sitt uppehälle och sin vardag. På samma sätt bör även rätten till sjuk- och aktivitets­ersättning utredas vidare och konsekvenserna för den relativt begränsade grupp som i dag får det som nyanlända bör tydliggöras. Mot den bakgrunden avvisar vi även förslagen till kvalificering av merkostnads­ersättning och omvårdnadsbidrag samt sjuk- och aktivitetsersättning. Socialförsäkringsförmåner till äldre personer utan egen intjänad pension I regeringens proposition föreslås att även äldreförsörjningsstödet samt bostadstillägg för denna grupp ska ingå i kvalificeringen. Mot bakgrund av att regeringen inte går vidare med utredningens förslag om att även ekonomiskt bistånd ska ingå blir den minskade tilldragningseffekt som uppnås vara i det närmaste obefintlig eftersom äldre personer som kommer till Sverige som exempelvis flyktingar och som saknar intjänad pension kommer att få ekonomiskt bistånd från kommunen i stället för äldre­försörjningsstöd. Äldreförsörjningsstödet infördes 2003 med bl.a. motivet att avlasta kommunernas socialtjänst som tidigare har fått ge ekonomiskt bistånd för denna grupp. En återgång till den tidigare ordningen innebär därför att kommunerna återigen kommer att behöva ge ekonomiskt bistånd i flera fall och innebär en ökad administrativ och ekonomisk börda som de dessutom inte kompenseras för. Den här förändringen berör i dag en mycket liten grupp och man kan fråga sig om den byråkrati som förslaget ger upphov till i praktiken kommer att innebära en ekonomisk besparing för samhället. Mot den bakgrunden avvisar vi även detta förslag. Krav på laglig vistelse I propositionen föreslås att det införs ett krav på laglig vistelse för att anses som bosatt i Sverige enligt socialförsäkringsbalken och därmed försäkrad för bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner. Vi tycker att ett sådant förtydligande i lagstiftningen är rimligt, och vi stöder därför denna förändring av 5 kap. 2 § socialförsäkringsbalken. Ida Karkiainen (S) Sanne Lennström (S) Ola Möller (S) Åsa Eriksson (S) Jessica Rodén (S) Arber Gashi (S)

Majblomman släppte nyligen sin barnrättsrapport för 2026. Enligt den har deras utdelning sedan 2021 ökat med 17,1 miljoner kronor. En kategori som ökat mycket är ansökningar för kläder och skor, som ökat från 11,3 miljoner till 18,3 miljoner. Detta innebär att det finns många föräldrar som behöver ta hjälp för att ge sina barn det mest basala: kläder på kroppen och skor på fötterna. Majblomman presenterar i rapporten en rad förslag för att motverka barnfattigdom. Min fråga till äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje är: Skulle ministern och regeringen kunna tänka sig att gå vidare med något av förslagen?