Fru talman! Jytte Guteland har frågat finansministern hur hon avser att vända trenden med den ökande barnfattigdomen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som kommer att svara på den interpellationen. Vidare har Sanne Lennström frågat mig om jag och regeringen skulle kunna tänka oss att gå vidare med något av förslagen i Majblommans barnrättsrapport för 2026.

Fru talman! Jag vill börja med att påpeka att barnfattigdomen inte har ökat, enligt Statistiska centralbyråns framtagna mått för låg inkomststandard. Antalet barn som lever med låg inkomststandard har i stället minskat successivt mellan 2019 och 2024. För tiden därefter finns ännu inga uppgifter. Både antalet och andelen barn som lever i hushåll som uppbär ekonomiskt bistånd har minskat kraftigt sedan 2017, och nivåerna var 2024 de lägsta sedan åtminstone 1990. Detta skulle kunna vara ytterligare en indikation på att barnfattigdomen inte har ökat.

Sverige befinner sig dock i en utdragen lågkonjunktur. Även om inflationen nu har minskat har den tidigare höga inflationen påverkat hushållens ekonomi mycket negativt. Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder för att stötta hushållen, och vi ser det som angeläget att fortsätta göra det. Genom budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) har regeringen lämnat förslag och riksdagen beslutat om en rad åtgärder för att öka hushållens disponibla inkomster, bland annat sänkt matmoms, sänkt barnomsorgsavgift och höjda gränser för bostadskostnaderna i bostadsbidraget. Dessa reformer gynnar särskilt barnfamiljer med låga inkomster, vilket ofta handlar om ensamstående kvinnor med barn.

Den ekonomiska utsatthet som beskrivs i Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom i Sverige, som interpellanten hänvisar till, sägs till viss del hänga samman med att de familjepolitiska stöd som finns för barnfamiljer har urholkats alltmer. Jag vill dock påpeka att de barnfamiljer där föräldrarna förvärvsarbetar får behålla mer av sin lön genom att regeringen förstärkt jobbskatteavdraget. Samtidigt har de allra mest utsatta blivit fullt kompenserade för de senaste årens höga inflation. Riksnormen för försörjningsstödet höjdes med nästan 9 procent både 2023 och 2024. Sett över en längre tid har riksnormen för barnfamiljer stigit med mer än prisutvecklingen och därför mer än väl kompenserat för inflationen.

Dessutom är det värt att påpeka att regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden sammantaget har ökat den ekonomiska standarden procentuellt sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de två översta inkomstgrupperna. Detta har även lett till att den ekonomiska standarden hos befolkningen ökat och andelen med låg inkomststandard minskat under mandatperioden.

Välfärdsstaten är viktig för familjer som har det svårt. Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Men det bästa verktyget för att bryta ekonomisk utsatthet och motverka låg ekonomisk standard är egen inkomst av arbete. För att på längre sikt hjälpa ekonomiskt utsatta hushåll och minska barnfattigdomen är det otroligt angeläget att få fler i arbete.

Regeringen genomför en rad olika åtgärder som gemensamt syftar till att stärka arbetslinjen och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Att fler föräldrar går till jobbet innebär att barn får en mer stabil ekonomisk situation och en potentiellt högre ekonomisk standard, vilket är gynnsamt för barns utveckling och trygghet. Det återspeglas i att det enbart är 2 procent av sammanboendehushåll med två förvärvsarbetande föräldrar som har en låg ekonomisk standard. Bland sammanboendehushåll där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar är andelen med låg ekonomisk standard i stället 85 procent.

Fru talman! Även jag vill inleda med att uttrycka besvikelse över hur denna debatt inleds. Jag är riksdagsledamot, och jag ställer en fråga till en minister. Men jag bemöts med statistik som ska motbevisa mig om att barnfattigdomen är mindre än jag tror eller inte existerar. Jag skulle kunna stå här och försöka försvara mig med att Majblommans utdelningar har ökat med 17,1 miljoner kronor de senaste tre åren. Jag skulle kunna berätta om alla de ensamstående mammor som hör av sig och berättar om att de inte har råd med vinterstövlar trots att de jobbar. Men det tjänar inte så mycket till eftersom jag har hört den här visan förr; vi har debatterat denna fråga ganska många gånger i de här talarstolarna.

Jag ställer en fråga. Jag får till svar att jag har fel och att regeringens politik är väldigt bra på det här området. Jag får inget svar på den fråga som jag faktiskt har ställt utan mest bara statistik. Sedan kommer någon Tidöledamot, som har anmält sig till debatten, och säger att vår politik inte är bra på det här området och spelar kanske lite bad cop medan ministern kan stå här och vara lugn. I ministerns sista inlägg kommer det något om att S-kommuner inte sköter sig på detta område heller, och sedan är debatten över.

Det känns på något sätt väldigt ovärdigt för mig som försöker utöva parlamentarism. Det känns ovärdigt mot Majblomman som har skrivit den här rapporten – de ser ett stort problem och vill försöka söka lösningar. Det är ovärdigt mot dem som tittar på den här debatten i hopp om att jag ska få ett svar på den fråga jag har ställt.

Men vi fortsätter debatten, så får vi se om utfallet blir ett annat än det jag såg i kristallkulan.

Fru talman! Nu är det 2026, ett valår. Därför vill jag ägna den här debatten åt barnfattigdomen och vad vi kan göra åt det problemet. Majblomman har flera förslag, och jag vill veta vad ministern och regeringen anser om dessa. Jag tänker att det kan vara bra information att ha med sig i september när man ska gå in bakom en valskärm.

Vi tar det från början. Förslag nummer ett: Höj barnbidraget! Barnbidraget i Sverige har inte höjts sedan 2018, när vi satt i regeringsställning, och det har urholkats sedan dess. Vi är sist i Norden med att göra denna typ av satsning. Vi socialdemokrater är med på detta och har därför föreslagit en höjning av barnbidraget med 200 kronor. Regeringen har hittills vägrat. Anser statsrådet fortfarande att detta inte behövs, eller är det något man är villig att titta vidare på?

Nummer två: ensamförsörjartillägg. Barn till ensamstående är mer exponerade för barnfattigdom än andra. Majblomman föreslår därför ett riktat stöd. Tanken är att man inte ska behöva behovspröva, vilket minskar stigmatiseringen och antalet dyra prövningar, som min kollega Jytte Guteland nyss nämnde. Vi socialdemokrater har sagt att vi vill reformera bostadsbidraget. Vi kan även tänka oss att se över träffsäkerheten hos flerbarnstillägget. Kanske hade dessa pengar kunnat användas till ett ensamståendestöd. Men låt mig vara tydlig: Vi har ännu inte något förslag här, för vi har inte Rosenbad i ryggen med pengar för att kunna utreda den här typen av stora förändringar – men det har ministern. Vi är återigen sist i Norden med denna typ av reform, så vad anser ministern om den här typen av stöd?

Nummer tre: kollektivtrafik. Majblomman föreslår fri kollektivtrafik för alla mellan 12 och 18 år på kvällar, helger och lov. Detta ska ses som en del i rätten till en meningsfull fritid. Det ska gynna klimatet och även minska transportfattigdomen, som vi ser i vårt land. Vi socialdemokrater står bakom detta och inkluderar även 19-åringar och yngre studenter.

Detta är alltså tre av Majblommans fem förslag, och min fråga till statsrådet är: Vilka av dessa förslag kan statsrådet och regeringen tänka sig att på något sätt, helt eller delvis, ställa sig bakom? Jag hoppas få svar på den frågan.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje för svaret på interpellationerna.

Rädda Barnens kommer i sin barnfattigdomsrapport från 2025 fram till att 276 000 barn levde i ekonomisk utsatthet år 2023. Rapporten gäller perioden 2019–2023.

Den ena interpellanten har påstått att barnfattigdomen har ökat med 100 000 barn. Den ökningen beror dock på att man har ändrat barnfattigdomsmåttet. För 2023 använde man en reviderad beräkningsmodell, och då hamnar man på att det är 276 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet.

Gränsen för låg inkomststandard har räknats om. I stället för att utgå från SCB:s nivå, som är lägre, utgår Rädda Barnen nu från Konsumentverkets beräkningar av faktiska kostnader för basbehov.

Fru talman! Med den nya beräkningsmodellen var antalet barn i ekonomisk utsatthet 321 000 år 2020. Till 2023 har det skett en minskning med 45 000 barn. Men det sker samtidigt en viss ökning med den nya modellen från 2022 till 2023, med 16 000 barn. Det är alltså 16 000 – inte 100 000, som det felaktigt påstås i interpellationen.

Om man hade använt den gamla beräkningsmodellen för 2023 hade siffran för barn i ekonomisk utsatthet varit 175 000. Med den tidigare beräkningsmodellen hade den ekonomiska utsattheten bland barn minskat från 2019 till 2022, och 2023 hade det skett en fortsatt minskning.

Vi kan enas om att Rädda Barnens rapport från 2025 kom fram till att det var 276 000 barn som levde i ekonomisk utsatthet 2023, med det sätt man mäter. Men att detta skulle innebära en ökning med 100 000 barn är en ren lögn.

Man kan inte göra en stor sak av att siffrorna skiljer sig åt när man använder olika sätt att mäta. Exempelvis kan man inte väga något i pund och sedan övergå till kilogram och sedan peka ut skillnaden.

Fru talman! Det finns en kraftig variation mellan och inom Sveriges kommuner när det gäller barnfattigdomen. Den lägsta andelen barn i ekonomisk utsatthet har Vellinge kommun, med 3,1 procent. Den kommun som har störst högst andel barn i ekonomisk utsatthet är Perstorp, med 30,6 procent. En förklaring är att andelen personer med utländsk bakgrund i Perstorp ligger på 33,2 procent. I rapporten konstaterar man att barnfattigdomen för personer med utländsk bakgrund ligger på 33,6 procent – att jämföra med personer med svensk bakgrund, där barnfattigdomen ligger på 5,8 procent.

Detta är ett arv från Socialdemokraternas tid i regeringen. Då förespråkade man länge en massinvandring till Sverige, under parollen ”ett Europa som inte bygger murar”. Vi ser nu konsekvenserna av Socialdemokraternas migrationspolitik – en ansvarslös och kravlös migrationspolitik. Bidragsberoendet har ökat markant, och arbetslösheten bland utrikesfödda är hög. Vi har en segregation som skapar spänningar i Sverige.

Fru talman! Under den här mandatperioden lägger vi om migrationspolitiken, så att det finns tydliga krav och incitament att komma i arbete och egen försörjning. Vi styr om arbetskraftsinvandringen från låglöneyrken till högkvalificerad arbetskraftsinvandring. Men det kommer att ta tid att få bukt med den segregation som har byggts upp under åren.

Det är viktigt att behålla en stram migrationspolitik framöver och arbeta aktivt med frivillig återvandring för den som inte lyckas bli en del av det svenska samhället. Det är bara med Tidöpartierna vi får en ansvarsfull migrationspolitik som kan lösa problemen med den segregation vi ser i dag.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för en viktig debatt och för att vi återigen står här och talar om ungefär samma frågor, vilket är viktigt. Barns uppväxtvillkor är inte bara en siffra i en rapport, utan det är framtiden för vårt land.

Därför blir jag lite förvånad, eller jag kanske egentligen inte blir det, när ledamoten Lennström raljerar över att fler ledamöter är med i debatten. Det borde ju vara något positivt. Det borde vara bra att både oppositionsledamöter och Tidöledamöter är med i debatten. Det borde vara bra att vi faktiskt har den här debatten här i kammaren. Man verkar dessutom bli förvånad över att ungefär samma frågor får liknande svar. Men så kan det vara.

Att barn lever i utsatthet är alltid allvarligt. Och ja, många familjer har haft det tufft de senaste åren. Men vi måste också våga tala klarspråk om varför situationen ser ut som den gör och vad som faktiskt hjälper på riktigt.

När den moderatledda regeringen tog över efter åtta år av socialdemokratiskt och miljöpartistiskt styre ärvde vi ett Sverige med skenande inflation, höga räntor och snabbt stigande levnadskostnader. Det var inte en naturkatastrof. Det var en ekonomisk politik som försvagade hushållens motståndskraft, och barnfamiljer fick betala priset.

Sedan dess har regeringen arbetat metodiskt med att vända utvecklingen. Precis som statsrådet Anna Tenje tidigare beskrivit handlar det bland annat om att återupprätta arbetslinjen, för det är där den verkliga tryggheten finns – i egen försörjning.

Fru talman! Den bästa skyddsfaktorn mot barnfattigdom är inte ett bidragssystem som växer. Det är att barn ser sina föräldrar gå till jobbet. Ett arbete ger inte bara inkomst; det ger stabilitet, framtidstro och förebilder.

Därför har regeringen prioriterat att göra det mer lönsamt att arbeta. En vanlig barnfamilj med exempelvis en polis och en sjuksköterska har sedan 2022 fått behålla över 5 000 kronor mer i månaden. Det stärker hushållsekonomin brett, även för ensamstående och låginkomsttagare. I årets budget fortsätter vi på den linjen. Lägre förskoleavgifter och sänkt matmoms är bara ett par exempel på åtgärder som ger riktiga lättnader i vardagen. Det stärker familjer långsiktigt utan att låsa fast människor i bidragsberoende.

Samtidigt måste vi tala om hur begreppet relativ fattigdom används i den här debatten. Det måttet innebär att fattigdomen kan öka statistiskt även när människors faktiska levnadsstandard förbättras, bara för att någon annan har fått det ännu bättre. Det riskerar att förvandla en viktig social fråga till ett retoriskt slagträ. Det betyder inte att vi blundar för utsattheten, tvärtom. Barn som lever i ekonomisk utsatthet ska få stöd. Men politik måste handla om att lyfta människor in i arbete och egen försörjning, inte om att administrera utanförskap.

Fru talman! Skillnaden mellan oss och oppositionen är tydlig. De vill möta varje problem med nya bidrag. Vi vill bryta beroendet. De mäter jämlikhet i hur lika inkomster är. Vi mäter framgång i hur många som kan stå på egna ben. Det är så vi vänder trenden – genom jobb, företagande och en stark ekonomi, inte bara symbolpolitik. Barn förtjänar mer än debattpoänger. De förtjänar en politik som ger deras föräldrar makt att stå på egna ben. Det är precis vad den här regeringen med bland andra statsrådet Anna Tenje i spetsen faktiskt gör.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att ännu en gång uttrycka besvikelse över hur socialförsäkringsministern attackerar den här debatten. Jag tycker att det är märkligt.

Jag ställde frågor till Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson som rörde den breda politiken och vad man gör för att dämpa den svåra ekonomiska situation som många i Sverige nu lider av. Då fick jag till svar att det var socialförsäkringsministern som skulle svara på min fråga. Sedan väljer socialförsäkringsministern att hålla ett långt inlägg om finansministerns, möjligen också näringsministerns, områden i stället för att svara på vad socialförsäkringsministern gör inom sin portfölj för att hjälpa alla de barnfamiljer som lider av barnfattigdom i dag.

Majblomman beskriver många hemska historier. Hos mig fastnar en om en mamma som beskriver att hon dricker te för att dämpa hungern. Det är många föräldrar som berättar om vilka tips de har för att själva inte behöva äta så att maten ska räcka till för barnen.

Vi får höra i den här debatten om allt möjligt som handlar om bostäder eller näringspolitik eller sådant som rör den ekonomiska politiken. Samtidigt vill socialförsäkringsministern inte diskutera det med oss socialdemokrater. Men om man nu öppnar för den debatten undrar jag: Hur kommer det sig att den här regeringen inte har gjort flera av de saker som vi socialdemokrater har föreslagit?

Vi har föreslagit satsningar inom arbetsmarknadspolitiken, men det har den här regeringen sagt nej till. Samtidigt ökade arbetslösheten med den här regeringen, och den ligger fortfarande i topp bland de sämsta länderna i EU. Ungdomsarbetslösheten är den tredje högsta om jag inte missminner mig. Det är ett stort misslyckande när det gäller arbetsmarknadspolitiken.

Antalet konkurser är skyhögt. Det fortsätter att vara det. Det har planat ut något, men siffrorna gällande företag som inte klarar det klimat vi har just nu och den här regeringen var även i januari 2026 skyhöga. Vi vet att det skulle behöva göras jättemycket för att se till att svenska företag kan tro på framtiden med den moderatledda regeringen. Man gör inte det.

Det finns inte heller någon strategi. En strategi skulle kunna vara att satsa på innovation som rör grön teknik, men klimatministern och hela klimatpolitiken får ju underkänt. Jag har läst massor av rubriker bara den här veckan om hur lågt förtroendet för klimatministern är.

Nu har jag också pratat om sådant som inte rör socialförsäkringsministerns område. Nu går vi dock in på sådant som rör ministerns eget ansvarsområde, när det gäller just barnen och barnfattigdomen. Där finns också en rad saker man skulle kunna göra. Man skulle kunna öka barnbidraget så som Majblomman föreslår och som nordiska länder runt oss – våra grannar – har gjort. Detta valde den svenska regeringen att inte göra.

Senast barnbidraget höjdes var 2018, när vi socialdemokrater ledde regeringen. Vi tycker att man också nu skulle behöva höja barnbidraget. Vi ser också över om man skulle behöva satsa på att ge ensamstående ett extra stöd. Detta behöver utredas i Regeringskansliet, och det är något som den moderatledda regeringen har möjlighet att göra.

Vi tycker att man ska satsa på kollektivtrafiken. Överallt där vi styr försöker vi göra saker, som att försöka minska kostnadsökningarna och att man fritt får åka kollektivt på lov. Det skulle dock behövas ett stöd från regeringen för att till exempel kunna ha gratis kollektivtrafik för ungdomar, vilket är något som skulle underlätta väldigt mycket i plånboken för ensamstående.

Det finns så mycket att göra, men den moderatledda regeringen sitter med rumpan på händerna. Hela Tidögänget verkar vara otroligt passiva och nöjda, men det är inte svenska folket – det lovar jag.

(Applåder)

Fru talman! När man debatterar just barnfattigdomen med socialförsäkringsminister Anna Tenje eller andra ledamöter från Tidöpartierna lär man sig mer av vad de inte säger än vad de faktiskt säger – det har jag börjat inse. Det är sällan förslag som rör ministerns ansvarsområde lyfts upp när man pratar om barnfattigdom. Denna gång tycks det vara likadant.

Inte en enda gång har man kunnat bemöta något av de förslag som Majblomman har presenterat – vilket är en del av vad den här debatten handlar om. I stället har vi fått höra lika mycket av det vi blivit vana vid att höra: att det är de som tjänar allra bäst som ska få det lite bättre. Möjligen faller några smulor ned till dem som ligger längst ner i hierarkierna.

Jag tycker inte att det är så konstigt att finansministern inte dyker upp i en debatt som handlar om barnfattigdom. När hon själv påstår att det måste börja löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden i Sverige är det inte så konstigt att hon inte dyker upp eller att hon kanske inte fullt ut ser den problematik som väldigt många lever i.

Jag har börjat inse att regeringen räknar procent, men barnen räknar kronor. Det handlar i praktiken om att inte kunna följa med på skolutflykten och att inte ha råd med fritidsaktiviteter. Matsäcken är tom.

Att här ignorera Majblommans förslag, eller våra förslag, är ett politiskt val. Att inte stärka de generella stöden till barnfamiljer är också ett politiskt val. Konsekvenserna av dessa val bärs inte av regeringen och inte av statsrådet, som har fått flera tusen kronor mer i månaden med sin skattepolitik. De bärs av barnen.

(Applåder)

Fru talman! Jag hade önskat en lite större intellektuell hederlighet från Tidöpartiernas företrädare i den här debatten.

Ledamöterna Högström, Persson med flera argumenterar för att deras partier vill lösa barnfattigdomen genom att få fler människor i arbete medan vi miljöpartister vill lösa allt med högre bidrag. Detta är inte sant; Miljöpartiet har flera förslag för en aktiv arbetsmarknadspolitik medan den här regeringen har presenterat försvinnande få propositioner på det området. Men framför allt vill vi inte höja bidragen för bidragens skull utan för att vi vill ha trygghetssystem som faktiskt fyller sitt syfte och uppfyller de mål som har satts upp för dem.

Barnbidraget finns till för att täcka barnets grundläggande kostnader och stärka familjens ekonomi, men den nuvarande regeringen har låtit barnbidraget urholkas till dess lägsta nivå på 50 år. Bara häromåret presenterade Riksrevisionen en granskning av bostadsbidraget där man konstaterade att bostadsbidraget inte uppfyller sitt mål om att alla barnfamiljer ska kunna efterfråga en bra och tillräckligt stor bostad, liksom att anledningen till det är att bostadsbidraget inte har höjts sedan 90-talet.

Vad är poängen med att ha trygghetssystem om vi medvetet inte finansierar dem tillräckligt? Jag tror inte att Moderaterna och Sverigedemokraterna vill avskaffa barnbidraget och bostadsbidraget – de har i alla fall inte sagt det rakt ut – så varför är de så hårdnackat ideologiskt emot att se till att bidragen uppfyller de mål som vi här inne gemensamt har enats om ska finnas?

Miljöpartiet vill ha trygghetssystem som ser till att inga barn växer upp i fattigdom. Vad vill Tidöpartierna ha? Jag vet faktiskt inte alls vad det är de vill.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är det fina i kråksången – att det ibland är Camilla Waltersson Grönvall som tar debatten om hur vi ska motverka barnfattigdom och de många vräkningar vi ser, inte minst i de socialdemokratiskt styrda städerna Göteborg och Malmö, eller för den delen att finansminister Elisabeth Svantesson ibland diskuterar hur man ska stärka hushållens ekonomi för att motverka den ekonomiska utsattheten för inte minst barnfamiljer.

Det är också fint att jag för min del kan ta den här debatten för att visa vad vi gör på olika områden för att trycka tillbaka utanförskapet och få fler att gå från bidrag till arbete. Framför handlar det om att det ska löna sig mer att arbeta. Människor ska kunna stå på egna ben och försörja sig själva, och därför behöver de få behålla mer av sina hårt förvärvade pengar.

Den här frågan är komplex, och därför är vi många som är involverade i och vill debattera den. Lite beroende på hur man ställer frågan får man också olika svar – svar som det kan landa på andra statsråd att ge – givet att vi inte har samma lösningar på problemet. Det är det som är det fina med demokratin, och det är väl det som är syftet med att det över huvud taget finns olika partier som står här och debatterar mot varandra. Det ledamoten Guteland lyfte fram som en svaghet ser jag alltså snarare som en styrka, det vill säga vikten av att ha flera lösningar på ett problem.

Det är väl också så – tack och lov – att vissa lösningar faktiskt är bättre än andra, och just nu har vi mandatet att genomföra de förändringar som vi har gått till val på. Vi har svenska folket bakom oss för att inte minst se till att fler går från utanförskap, lämnar bidragslinjen och återvänder till arbetslinjen.

Tittar man på effekterna för hushållens ekonomiska standard av regeringens förslag och våra aviseringar under mandatperioden ser man tydligt, oavsett hur man räknar, att den ekonomiska standarden procentuellt ökar sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de två översta inkomstgrupperna. Regeringens politik har också lett till att befolkningens ekonomiska standard ökar och att andelen just låginkomsttagare minskar.

Sanne Lennström har flera gånger varit inne på Majblommans förslag; jag hann inte dit i mitt förra inlägg. I sin rapport föreslår Majblomman framför allt förstärkningar av barnbidraget. Vad man då inte riktigt tar hänsyn till, och vad jag kan tycka att Socialdemokraterna inte heller tar hänsyn till i sitt förslag, är att majoriteten av barnen i Sverige inte befinner sig i de lägsta inkomstgrupperna.

Är det de barnen man vill inrikta sig på och stötta – barnen till de hårt arbetande ensamstående mammorna, inte minst, som har det tufft att få ihop det – ska man tänka på att alla barn inte befinner sig i den gruppen. Enligt offentlig statistik är det 125 000 barn som lever med låg inkomststandard, att jämföra med de 2,4 miljoner barn som skulle få ta del av det höjda barnbidraget eller studiebidraget. Många familjer har och har haft en väldigt svårt situation, och då är det fråga om prioriteringar. Hur stöttar vi de här familjerna på bästa sätt?

Regeringen väljer helt enkelt att rikta in sig på betydligt träffsäkrare reformer, som höjt bostadsbidrag och sänkt skatt på arbete – framför allt för låg- och medelinkomsttagare – samtidigt som vi mildrar effekterna för några av barnfamiljerna när det gäller de tuffaste utgifterna. Det handlar exempelvis om sänkt skatt på el och drivmedel samt, inte minst, den halverade matmomsen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet och de andra ledamöterna för debatten.

Det sista förslaget i Majblommans rapport, som vi inte hann prata om, är en ålderstrappa i barnbidraget. Jag vill vara tydlig med att jag har lyssnat på vad ledamöterna och statsrådet har sagt i den här debatten. Det som gör mig frustrerad är att jag inte har fått svar på det som jag frågat om. Jag har frågat om rapporten men bemötts av åsikter om hur debatten i kammaren har varit, vilket statsråd som ska ta vad och vilka ledamöter som ska få vara med. Minuterna har bara tickat på utan att vi har fokuserat på rapportens fem förslag. Jag skulle vilja veta hur statsrådet ställer sig till förslagen. Det var det jag frågade.

Mot slutet fick vi i alla fall höra lite kritik från statsrådet mot att barnbidraget inte är så träffsäkert. Jag vill vara väldigt tydlig med att Sverige har råd att både höja barnbidraget och göra mer träffsäkra satsningar om man prioriterar rätt från politikens sida. Det har man råd med om man inte fokuserar på exempelvis skattesänkningar för rika personer.

Man pratar om vikten av att ha ett arbete. Det håller Socialdemokraterna helhjärtat med om – fler ska ut i arbete! Men just nu befinner vi oss i EU:s bottenträsk vad gäller arbetslöshet, och det ekar tomt vad gäller förslag från regeringen om hur vi ska ta oss ur detta. Jag efterlyser fler förslag om hur vi ska minska arbetslösheten i vårt land så att fler barn kan få se båda sina föräldrar gå till jobbet och så att fler familjer får en vettig ekonomi.

Jag tackar så mycket för dagens debatt.

(Applåder)