Fru talman! Azra Muranovic har frågat mig hur jag och regeringen motiverar behovet av en ny utredning när Trafikanalys redan har lämnat förslag om förtydligade kriterier. Hon har även frågat när jag och regeringen avser att presentera konkreta lagförslag baserade på de slutsatser som redan har redovisats samt hur jag och regeringen säkerställer att personer med omfattande synnedsättning inte drabbas av ojämlik och rättsosäker tillämpning av färdtjänstlagen under tiden.

Jag har tidigare besvarat frågor och interpellationer på samma tema. Så sent som den 20 mars besvarade jag en i princip likalydande fråga från en partikollega till Azra Muranovic i en interpellationsdebatt. Jag kan försäkra Azra Muranovic att frågan om färdtjänst är viktig för regeringen och att jag fortsätter att följa den noga.

Som jag har förklarat i tidigare svar till riksdagsledamöter utgör uppdraget till Transportstyrelsen ett viktigt underlag i den vidare beredningen av rapporten från Trafikanalys. Uppdraget har till syfte att identifiera skillnader i tillämpningen mellan de olika tillståndsgivarna.

Någon ändring i den ramlag, lagen (1997:736) om färdtjänst, som reglerar rätten till färdtjänst har inte skett. Ansvariga huvudmän, i form av kommuner eller regionala kollektivtrafikmyndigheter, bör själva svara på varför de gör tolkningen att exempelvis personer med omfattande synskada inte möter de funktionshinder som innebär att tillstånd till färdtjänst ska beviljas enligt färdtjänstlagen. Lagen ställer inte upp något hinder för en mer generös tillämpning än vad som förekommer på flera håll i landet.

Fru talman! I närtid har jag träffat Synskadades Riksförbund i Uppsala och deras ordförande här i riksdagen. På dessa möten fick jag viktiga medskick, som jag vill framföra i dagens debatt och till statsrådet.

Färdtjänsten är en av de absolut viktigaste individuella stödsatsningarna för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna röra sig i och delta i samhället som andra och för att de ska kunna arbeta, studera eller utföra sysslor i vardagen.

Så är det tyvärr inte i dag. En orsak är, som nämnts tidigare, att lagen tillämpas allt snävare, vilket gör att allt färre får färdtjänsttillstånd. Detta beror inte på ändrad lagstiftning utan på ändrad rättspraxis, som olika huvudmän förlitar sig olika hårt på. Det skiljer sig även väldigt mycket åt mellan olika delar av landet. Gemensamma kvalitetskrav för färdtjänst saknas. Det leder till att färdtjänsten kan användas olika beroende på var i Sverige man råkar bo. Det här är allvarligt. Det har gått så långt att personer förlorat sina jobb på grund av utvecklingen.

Statsrådet har uttalat att detta är olyckligt, och jag instämmer verkligen i det. Men när man som minister ser en utveckling man inte är nöjd med gäller det att agera. Problemet hade som sagt kunnat avhjälpas om man gjort verklighet av de förslag som Trafikanalys lämnade våren 2023 – i morgon tror jag att det är exakt tre år sedan. Trafikanalys kom fram till att lagstiftningen är bristfällig och att det behövs förtydliganden av vilka kriterier som ska gälla för färdtjänst. Detta har även flera berörda förbund påpekat, bland annat Synskadades Riksförbund, vars medlemmar berörs av den här frågan – många drabbas hårt.

Men Trafikanalys förslag får ligga och damma i en skrivbordslåda. Regeringen påstår att det behövs mer kartläggning. Den kartläggningen hade kanske kunnat genomföras tidigare i så fall. I stället drar regeringen ut på detta och inväntar svar i januari 2027, det vill säga efter valet. Många drabbade känner att man utreder saker som man redan vet. Tiden går medan allt fler människor drabbas. Vissa blir av med den färdtjänst som de haft under större delen av sitt liv.

Vad väntar regeringen på? Förra fredagen sa statsrådet att man behöver nya siffror – statistiken har blivit förlegad, och det är vad som kan förväntas när åren går. Det finns dock frågor som regeringen har berett mycket snabbare. Vi ska öppna riksdagen i sommar för att bereda frågor som berör rättspolitik och migrationspolitik. Det brukar vi inte göra. Sommaren är egentligen tänkt till valrörelse, men dessa produkter läggs fram efter propositionsstopp. Detta gäller dock inte frågan om färdtjänst. Det är märkligt att man hinner med flera propositioner, bland annat om serveringstillstånd, men inte hinner ta fram kompletterande underlag för att rättssäkra bedömningen av färdtjänst. Där tar det många år, och känslan är såklart att det inte är en prioriterad fråga för regeringen.

Mina frågor till statsrådet är därför: Vad vill statsrådet säga till den som har förlorat sin färdtjänst? Tänker ministern göra något för att stoppa denna utveckling före januari 2027?

Fru talman! Jag tycker att det börjar bli väldigt tydligt vad den här debatten handlar om – inte om underlag, analys och beredning utan om politisk vilja. När regeringen säger att färdtjänsten måste utredas ytterligare måste man sätta det i relation till hur regeringen agerar i andra frågor. Där ser vi något helt annat.

När regeringen förändrar akassan och försämrar för människor går det att fatta beslut utan att hänvisa till allt som måste utredas i flera år. När regeringen driver fram förslag om angiverilagar är den beredd att gå vidare trots omfattande kritik och stora frågetecken kring konsekvenser. När regeringen föreslår förändringar i högkostnadsskyddet är det ingen beredningsprocess som lyfts fram som ett hinder. När regeringen lägger om biståndet går det att fatta beslut snabbt, trots att konsekvenserna blir dramatiska och långtgående.

Mönstret är tydligt när man tittar på den här regeringen. När den vill fatta ett beslut gör den det. Då är beredningstiden inte ett problem, remisskritik inte ett hinder och ytterligare utredningar inte nödvändiga, oavsett vad andra säger. Men i den här frågan, där man har chans att stärka rättigheterna för personer med synnedsättning, blir plötsligt beredningen avgörande. Då måste vi veta mer och utreda mer, trots att frågan redan är välutredd – det underlag som finns räcker inte.

Fru talman! Det är just det här som är kärnan. Vi vet att underlaget finns. Trafikanalys har redan analyserat rättspraxis, visat på skillnader i tillämpningen och konstaterat att lagen inte fungerar som avsett. Det här är egentligen inte en fråga där regeringen saknar kunskap. Det är en fråga där regeringen väljer att inte agera på den kunskap som redan finns. Då blir beredningen inte ett tekniskt argument utan ett politiskt argument – ett sätt att motivera att man inte gör någonting.

Fru talman! Det är därför svårt att förstå ministerns resonemang. Samma regering tvekar inte att gå fram snabbt i andra frågor. Men här, där man kan lösa ett tydligt strukturellt problem, väljer man att avvakta. Det är inte försiktighet som lyser fram, utan det är brist på prioritering. Låt oss vara ärliga: Den här debatten handlar inte om att regeringen inte kan agera utifrån det underlag man har utan om att regeringen inte vill agera.

Men om det nu är så att det råder brist på underlag: Vad exakt är det som ministern och regeringen behöver veta utöver det som Trafikanalys redan har utrett gällande tillämpningen av lagen?

Fru talman! Det som Transportstyrelsen nu ska titta på är skillnaderna i vilka kriterier som tillämpas vid tillståndsgivning. Det är mot bakgrund av att det har hänt en del sedan Trafikanalys lämnade sin rapport.

Jag redogjorde för några skillnader i landet där det har ökat på vissa håll och minskat på andra. Det är självklart viktigt att ansvar utkrävs där ansvaret ligger på den lokala och regionala nivån. Jag tror att det finns mycket att lära av de regioner där det har varit mer generöst.

Med det, fru talman, kan jag inte låta bli att gå tillbaka till det jag tidigare har sagt både en och två gånger i den här kammaren. Hur vissa huvudmän kan göra tolkningen att exempelvis personer med synskada inte skulle möta funktionshinder som innebär väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand kan bara de ansvariga huvudmännen svara på.

Det som Transportstyrelsen nu har i uppdrag att utreda är kriterierna som tillämpas så att vi får ett bättre underlag för att utkräva ansvar av de myndigheter som har ansvaret och ett underlag för de åtgärder som behöver vidtas för att fler ska kunna få den färdtjänst som de rätteligen har rätt till.

Med det hänvisar jag till tidigare svar. Den här frågan diskuterade jag i kammaren så sent som för tio dagar sedan.

Fru talman! Svaret på frågan är att ansvaret i dag ligger på kommuner och regioner. Vill riksdagen ändra det kan riksdagen fatta beslut om det, men ansvaret ligger där ansvaret ligger.

Det ser olika ut i olika delar av landet, och antalet färdtjänsttillstånd har ökat på flera håll. Det var en synlig nedgång under och efter pandemin, då Trafikanalys gjorde rapporten som det hänvisas till. Mot bakgrund av det finns det anledning att granska detta igen.

Det är möjligtvis lätt att skylla på någon annan. Men kommuner styrs av politiskt tillsatta fullmäktigeförsamlingar. I Kronoberg, som ligger lite söder om ledamotens valkrets, har färdtjänsttillstånden per invånare minskat med över 16 procent. I Kronoberg är Socialdemokraterna med och styr. Där man kan ta ansvar borde man ta ansvar redan nu på regional nivå. Kristdemokraterna är med och styr i Örebro, där färdtjänsttillstånden per invånare har ökat med 24 procent.

Det handlar just om de skillnaderna och att antalet färdtjänsttillstånd har ökat från 2004 och framåt. Det ligger nu på samma nivå som före pandemin. Det gör att vi nu behöver ha ett mer gediget underlag för att kunna utkräva ansvar för att de som har synskada inte ska få beskedet att de inte har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand. Varför det är så i dag kan bara de ansvariga huvudmännen svara på.

Detta är en angelägen fråga för regeringen. Vi ser allvarligt på detta. Det är därför Transportstyrelsen har fått det här viktiga uppdraget.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.