Sanne Lennström

Herr talman! Vi debatterar i dag ett förslag som vid första anblick kan te sig tekniskt och administrativt men som i verkligheten handlar om något ganska enkelt, nämligen att göra det lite lättare för föräldrar som välkomnar ett litet barn till världen. Förslaget att ta bort kravet på anmälan vid föräldraledighet innan man ansöker om föräldrapenning är ett steg i rätt riktning.

För oss socialdemokrater är det självklart att välfärden ska fungera i människors liv och inte tvärtom. När regelverk blir onödigt krångliga riskerar de att skapa stress och osäkerhet. Det kan också ta mycket tid för myndigheter som vill hjälpa. Våra myndigheter ska ges rimliga förutsättningar, och välfärden ska vara enkel att använda – rättvis i sin utformning och pålitlig i sitt utförande.

Vi socialdemokrater vill fortsätta se över nödvändiga förändringar för att föräldraförsäkringen ska vara så bra som möjligt. Det är bekymmersamt att man i dag är två personer som tillsammans får barn men att mamman oftast tar större delen av föräldraledigheten. Det är beklagligt, då barnet inte får lika mycket tid med båda sina föräldrar. Det är beklagligt för pappan, som förlorar viktig anknytningstid med sitt barn.

Försäkringskassan brukar säga: Det som är bra delar man lika på – så också föräldraledigheten. Men det är i dag mammorna som tar en orimligt stor ekonomisk smäll av den rådande ordningen. Man delar inte lika på de ekonomiska konsekvenserna av att få barn. Det leder till sämre lön, sämre karriärmöjligheter och sämre pension.

Herr talman! Det är ingen slump att majoriteten av landets fattigpensionärer i dag är kvinnor. Det uppstår ett lönegap mellan män och kvinnor precis efter att det första barnet har fötts. Jag tror egentligen att minst sex partier i kammaren tycker att den här ordningen är ganska orimlig. Tillsammans skulle vi behöva komma överens om åtgärder för att ändra på detta. Men det finns också två partier, i form av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som går till val med en politik som går ut på att man ska bryta mot EU:s work-life-balance-direktiv, och man vill inte jobba för en jämställd föräldraförsäkring på detta sätt. Man tycker att det är okej att avskaffa de reserverade månaderna i föräldraförsäkringen.

Det är viktigt att åtgärda dessa problem för mammornas skull, för pappornas skull och för barnens skull. Vi socialdemokrater tror verkligen att alla tjänar på en mer jämställd föräldraförsäkring. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i dagens betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Statsrådet nämner att det är stora skillnader i landet gällande bedömningen. Det är precis det som debatten handlar om. Det är en fråga om rättssäkerhet.

Det är inte okej att människor som bor i Skåne drabbas extra hårt av hårda bedömningar och att de ska förlora möjligheten att till exempel ta sig till jobbet eller följa med sina barn till en fritidsaktivitet.

Det blir en isolering och ett utanförskap, allt medan tre år har gått. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan: Kunde inte det som statsrådet efterfrågar ha utretts under dessa tre år som gått? Kunde man inte ha sett över den kompletteringen då?

Förutom tidsslöseriet finns ett annat slöseri som regeringens tröga maskineri också har lett till. Förvaltningsrätten går varm med resurser som rullar. Samtidigt tvingas till exempel blinda personer dras med överklaganden mot beslut om något som vi i detta rum verkar vara överens om att de faktiskt har rätt till.

Det är hög tid att göra verklighet av Trafikanalys förslag. Om jag ska sommarjobba extra här i riksdagen i augusti, min sista sommar som ledamot, hade jag väldigt gärna hanterat en produkt som lett till bättre kvalitet i färdtjänsten i hela landet.

Fru talman! I närtid har jag träffat Synskadades Riksförbund i Uppsala och deras ordförande här i riksdagen. På dessa möten fick jag viktiga medskick, som jag vill framföra i dagens debatt och till statsrådet.

Färdtjänsten är en av de absolut viktigaste individuella stödsatsningarna för att personer med funktionsnedsättningar ska kunna röra sig i och delta i samhället som andra och för att de ska kunna arbeta, studera eller utföra sysslor i vardagen.

Så är det tyvärr inte i dag. En orsak är, som nämnts tidigare, att lagen tillämpas allt snävare, vilket gör att allt färre får färdtjänsttillstånd. Detta beror inte på ändrad lagstiftning utan på ändrad rättspraxis, som olika huvudmän förlitar sig olika hårt på. Det skiljer sig även väldigt mycket åt mellan olika delar av landet. Gemensamma kvalitetskrav för färdtjänst saknas. Det leder till att färdtjänsten kan användas olika beroende på var i Sverige man råkar bo. Det här är allvarligt. Det har gått så långt att personer förlorat sina jobb på grund av utvecklingen.

Statsrådet har uttalat att detta är olyckligt, och jag instämmer verkligen i det. Men när man som minister ser en utveckling man inte är nöjd med gäller det att agera. Problemet hade som sagt kunnat avhjälpas om man gjort verklighet av de förslag som Trafikanalys lämnade våren 2023 – i morgon tror jag att det är exakt tre år sedan. Trafikanalys kom fram till att lagstiftningen är bristfällig och att det behövs förtydliganden av vilka kriterier som ska gälla för färdtjänst. Detta har även flera berörda förbund påpekat, bland annat Synskadades Riksförbund, vars medlemmar berörs av den här frågan – många drabbas hårt.

Men Trafikanalys förslag får ligga och damma i en skrivbordslåda. Regeringen påstår att det behövs mer kartläggning. Den kartläggningen hade kanske kunnat genomföras tidigare i så fall. I stället drar regeringen ut på detta och inväntar svar i januari 2027, det vill säga efter valet. Många drabbade känner att man utreder saker som man redan vet. Tiden går medan allt fler människor drabbas. Vissa blir av med den färdtjänst som de haft under större delen av sitt liv.

Vad väntar regeringen på? Förra fredagen sa statsrådet att man behöver nya siffror – statistiken har blivit förlegad, och det är vad som kan förväntas när åren går. Det finns dock frågor som regeringen har berett mycket snabbare. Vi ska öppna riksdagen i sommar för att bereda frågor som berör rättspolitik och migrationspolitik. Det brukar vi inte göra. Sommaren är egentligen tänkt till valrörelse, men dessa produkter läggs fram efter propositionsstopp. Detta gäller dock inte frågan om färdtjänst. Det är märkligt att man hinner med flera propositioner, bland annat om serveringstillstånd, men inte hinner ta fram kompletterande underlag för att rättssäkra bedömningen av färdtjänst. Där tar det många år, och känslan är såklart att det inte är en prioriterad fråga för regeringen.

Mina frågor till statsrådet är därför: Vad vill statsrådet säga till den som har förlorat sin färdtjänst? Tänker ministern göra något för att stoppa denna utveckling före januari 2027?

Fru talman! Jag tackar statsrådet och de andra ledamöterna för debatten.

Det sista förslaget i Majblommans rapport, som vi inte hann prata om, är en ålderstrappa i barnbidraget. Jag vill vara tydlig med att jag har lyssnat på vad ledamöterna och statsrådet har sagt i den här debatten. Det som gör mig frustrerad är att jag inte har fått svar på det som jag frågat om. Jag har frågat om rapporten men bemötts av åsikter om hur debatten i kammaren har varit, vilket statsråd som ska ta vad och vilka ledamöter som ska få vara med. Minuterna har bara tickat på utan att vi har fokuserat på rapportens fem förslag. Jag skulle vilja veta hur statsrådet ställer sig till förslagen. Det var det jag frågade.

Mot slutet fick vi i alla fall höra lite kritik från statsrådet mot att barnbidraget inte är så träffsäkert. Jag vill vara väldigt tydlig med att Sverige har råd att både höja barnbidraget och göra mer träffsäkra satsningar om man prioriterar rätt från politikens sida. Det har man råd med om man inte fokuserar på exempelvis skattesänkningar för rika personer.

Man pratar om vikten av att ha ett arbete. Det håller Socialdemokraterna helhjärtat med om – fler ska ut i arbete! Men just nu befinner vi oss i EU:s bottenträsk vad gäller arbetslöshet, och det ekar tomt vad gäller förslag från regeringen om hur vi ska ta oss ur detta. Jag efterlyser fler förslag om hur vi ska minska arbetslösheten i vårt land så att fler barn kan få se båda sina föräldrar gå till jobbet och så att fler familjer får en vettig ekonomi.

Jag tackar så mycket för dagens debatt.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att vara väldigt tydlig med att jag inte raljerade kring antalet ledamöter som är med i den här debatten. Ni är så varmt välkomna oavsett om ni kommer från regeringspartierna eller oppositionen.

Det jag däremot raljerade över var regeringens och regeringspartiernas förmåga att svara på en fråga, för det upplever jag fortfarande att ni inte har gjort. Jag ställde en fråga om hur regeringen och regeringspartierna ställer sig till den här rapporten. Jag har fortfarande inte fått något svar, så än så länge stämmer ju förutsägelsen från min kristallkula väldigt väl in.

Det kommer mycket statistik och klatschiga formuleringar här, men det räddar fortfarande inte regeringspartierna från det faktum att jag inte såg någon högerpolitiker över huvud taget när Makalösa Föräldrar var här och knackade på riksdagens port och demonstrerade mot barnfattigdomen i Sverige. Jag såg ingen minister och ingen riksdagsledamot, men typ 30 från Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och sossarna var där och lyssnade på ensamstående mammors berättelser om hur vidrig deras vardag faktiskt är.

Detta tycker jag är ett kvitto på att man inte har någon politik som man är stolt över. Vi har politik och förslag som vi är stolta över, och därför var vi där och mötte de här människorna.

Jag går vidare till förslagen, eftersom jag vill hålla fokus på dem.

Jag kommer från en liten kustkommun som heter Östhammar. Det är underbart att få se mina barn växa upp i norra Roslagen bland stränder, klippor och vatten. I vår kommun, som styrs av bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna – det verkar vara viktigt i sammanhanget – står få tillfällen till buds när det är dags för simundervisning.

I höstas var det till exempel dags för min äldsta, och då åkte man inte alls. Under våren ska man åka vid några få tillfällen. Jag hoppas bara att ingen av lärarna blir sjuk så att de här få tillfällena ställs in. Vi må bo vid vattnet, men ibland måste man ta en buss för att komma till stranden, och på vintern kostar det en slant att gå in i simhallen. Om du är ensamstående kanske du inte kan åka med två icke simkunniga barn, för det känns inte så tryggt.

Enligt Majblomman är det 53 000 barn i åldern 10–16 som inte är simkunniga. Samtidigt förväntar vi oss genom mål i läroplanen att man ska uppfylla detta. Förutsättningarna beror dock väldigt mycket på föräldrarna, och det ser väldigt olika ut när det gäller om man kan nå dit eller inte. Majblomman föreslår därför en nationell simkunnighetsgaranti. Det kan vara riktad simundervisning till äldre barn eller ett samarbete med simklubbar.

Jag var på Majblommans seminarium här i riksdagen. Där föreslogs även att man skulle kunna ha simskola utomhus med ungdomar som undervisar. En sådan har mina barn gått i, och jag kan därmed genom anekdotisk evidens berätta att det funkar väldigt bra.

I Uppsala har det rödgröna styret infört avgiftsfri sommarsimskola för alla som avslutat årskurs 2, och 2019 hade vi socialdemokrater ett förslag om simskolan i vår budget, men förslaget föll.

Simskolan är viktig. Det handlar om barnfattigdom, och det handlar om att förutsättningarna ser väldigt olika ut. Barnfattigdom kan få ödesdigra konsekvenser om barnen inte lär sig simma.

Jag undrar: Ser ministern något inom sitt eget eller andra statsråds områden som skulle kunna motverka barnfattigdomen och öka simkunnigheten bland barn och unga?

(Applåder)

Fru talman! Även jag vill inleda med att uttrycka besvikelse över hur denna debatt inleds. Jag är riksdagsledamot, och jag ställer en fråga till en minister. Men jag bemöts med statistik som ska motbevisa mig om att barnfattigdomen är mindre än jag tror eller inte existerar. Jag skulle kunna stå här och försöka försvara mig med att Majblommans utdelningar har ökat med 17,1 miljoner kronor de senaste tre åren. Jag skulle kunna berätta om alla de ensamstående mammor som hör av sig och berättar om att de inte har råd med vinterstövlar trots att de jobbar. Men det tjänar inte så mycket till eftersom jag har hört den här visan förr; vi har debatterat denna fråga ganska många gånger i de här talarstolarna.

Jag ställer en fråga. Jag får till svar att jag har fel och att regeringens politik är väldigt bra på det här området. Jag får inget svar på den fråga som jag faktiskt har ställt utan mest bara statistik. Sedan kommer någon Tidöledamot, som har anmält sig till debatten, och säger att vår politik inte är bra på det här området och spelar kanske lite bad cop medan ministern kan stå här och vara lugn. I ministerns sista inlägg kommer det något om att S-kommuner inte sköter sig på detta område heller, och sedan är debatten över.

Det känns på något sätt väldigt ovärdigt för mig som försöker utöva parlamentarism. Det känns ovärdigt mot Majblomman som har skrivit den här rapporten – de ser ett stort problem och vill försöka söka lösningar. Det är ovärdigt mot dem som tittar på den här debatten i hopp om att jag ska få ett svar på den fråga jag har ställt.

Men vi fortsätter debatten, så får vi se om utfallet blir ett annat än det jag såg i kristallkulan.

Fru talman! Nu är det 2026, ett valår. Därför vill jag ägna den här debatten åt barnfattigdomen och vad vi kan göra åt det problemet. Majblomman har flera förslag, och jag vill veta vad ministern och regeringen anser om dessa. Jag tänker att det kan vara bra information att ha med sig i september när man ska gå in bakom en valskärm.

Vi tar det från början. Förslag nummer ett: Höj barnbidraget! Barnbidraget i Sverige har inte höjts sedan 2018, när vi satt i regeringsställning, och det har urholkats sedan dess. Vi är sist i Norden med att göra denna typ av satsning. Vi socialdemokrater är med på detta och har därför föreslagit en höjning av barnbidraget med 200 kronor. Regeringen har hittills vägrat. Anser statsrådet fortfarande att detta inte behövs, eller är det något man är villig att titta vidare på?

Nummer två: ensamförsörjartillägg. Barn till ensamstående är mer exponerade för barnfattigdom än andra. Majblomman föreslår därför ett riktat stöd. Tanken är att man inte ska behöva behovspröva, vilket minskar stigmatiseringen och antalet dyra prövningar, som min kollega Jytte Guteland nyss nämnde. Vi socialdemokrater har sagt att vi vill reformera bostadsbidraget. Vi kan även tänka oss att se över träffsäkerheten hos flerbarnstillägget. Kanske hade dessa pengar kunnat användas till ett ensamståendestöd. Men låt mig vara tydlig: Vi har ännu inte något förslag här, för vi har inte Rosenbad i ryggen med pengar för att kunna utreda den här typen av stora förändringar – men det har ministern. Vi är återigen sist i Norden med denna typ av reform, så vad anser ministern om den här typen av stöd?

Nummer tre: kollektivtrafik. Majblomman föreslår fri kollektivtrafik för alla mellan 12 och 18 år på kvällar, helger och lov. Detta ska ses som en del i rätten till en meningsfull fritid. Det ska gynna klimatet och även minska transportfattigdomen, som vi ser i vårt land. Vi socialdemokrater står bakom detta och inkluderar även 19-åringar och yngre studenter.

Detta är alltså tre av Majblommans fem förslag, och min fråga till statsrådet är: Vilka av dessa förslag kan statsrådet och regeringen tänka sig att på något sätt, helt eller delvis, ställa sig bakom? Jag hoppas få svar på den frågan.

(Applåder)

Herr talman! Årets fattigaste månad är här, och inte minst ensamstående har det väldigt tufft med tanke på de höjda hyrorna och de skenande matpriserna. En undersköterska kan i dag jobba heltid och ändå inte lyckas få ekonomin att gå ihop.

I morse hade Majblomman ett rapportsläpp här i riksdagen. Där föreslogs flera åtgärder som vi socialdemokrater har tittat på men som regeringen ännu inte har genomfört eller som den har avfärdat. Höjt barnbidrag och gratis kollektivtrafik under loven är två exempel på sådana åtgärder. Majblommans stöd till utsatta familjer har ökat med 17 miljoner på tre år. Barnfattigdomen ligger därmed på väldigt kritiska nivåer.

Vid seminariet träffade jag även Kronofogden. Antalet barn som har blivit utsatta för vräkning har stigit från 449 till 711 på bara fyra år, och då menar myndigheten att det dessutom finns ett stort mörkertal. Obetalda hyror är den vanligaste grunden för uppsägning av hyresgäster.

Min fråga går därför till socialförsäkringsminister Anna Tenje. Varför ser det ut så här, och vilka åtgärder kan ministern och regeringen tänka sig att vidta?

Fru talman! I ISF-rapporten framkom även att det finns en olikhet mellan hur Försäkringskassan har uppskattat och redovisat sina återkrav och hur ISF har presenterat det felaktiga återkrav som finns i rapporten. Låt mig åter understryka att detta är allvarligt. Jag välkomnar dock dagens diskussion, för det är viktigt att vi diskuterar rättssäkerheten, hur våra skattepengar används och förtroendet för svenska myndigheter. Som statsrådet nämnde är det också viktigt att hitta en balans. Det ska vara lätt att göra rätt.

Givetvis har individen ett ansvar, men myndigheten har också ett ansvar att upprätthålla sin ställning och sitt förtroende gentemot svenska folket. När man är i kontakt med svenska myndigheter är man i kontakt med svenska staten. Kontakten måste då ske på ett värdigt och rättssäkert sätt så att förtroendet upprätthålls.

Med det tackar jag för dagens debatt!

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för det positiva beskedet om utredningen! Jag ser fram emot att läsa förslagen framemot sommaren.

Det finns även andra åtgärder som vi har debatterat tidigare här i kammaren, bland annat med statsrådets kollega Slottner, angående att få bukt med problemet med att människor inte får tillräcklig hjälp med sina handlingar inför att de till exempel ska kontakta Försäkringskassan. Jag talar naturligtvis om att väldigt många av landets statliga servicekontor har lagts ned.

Statens servicecenter erbjuder en verksamhet som hjälper den enskilde att förstå sådant som till exempel är kopplat till föräldrapenning eller sjukpenning. Försäkringskassan är en av de myndigheter som har funnits hos Statens servicecenter.

Flera av kontoren runt om i landet är nu nedlagda; i mitt distrikt gäller det bland annat kontoret i Östhammar och det i Enköping. Detta leder till att människor som tidigare har kunnat få hjälp med sina ärenden inte längre kan få det. Det finns många som behöver den hjälpen, bland annat personer som befinner sig i ett digitalt utanförskap. Detta kan också öka risken för att man utan uppsåt gör fel och sedan står inför ett återkrav.

Jag inser att det här är Slottners område, men jag ville ändå nämna att det är en viktig pusselbit för att hjälpa människor att göra rätt. Precis som statsrådet sa ska det ju vara lätt att göra rätt.

Nu när vi har sett rapporten från Inspektionen för socialförsäkringen skulle jag vilja fråga statsrådet om det finns en risk att det har riktats felaktiga återkrav på andra områden inom Försäkringskassan än dem som vi debatterar här. Jag vet att många oroar sig och undrar över detta, så det skulle vara fint med ett besked om det här i dag.

Fru talman! Den granskning som Inspektionen för socialförsäkringen nyligen presenterade visar något väldigt allvarligt, nämligen att mer än hälften av Försäkringskassans återkravsärenden gällande sjukpenning och föräldrapenning innehåller rättsliga brister.

Det handlar om totalt 202 granskade ärenden, och det rör sig inte om små avvikelser utan om så pass stora brister att de kan leda till felaktiga återkrav, oklara beslut och stora konsekvenser för helt vanliga människor som antingen är sjuka eller tar hand om sina barn. Kort sagt pratar vi om rättssäkerheten när våra medborgare är i kontakt med svenska myndigheter.

Rapporten visar att 59 procent av ärendena har minst en brist. Det kan exempelvis saknas motivering för beslutet. 22 procent innehåller brister i den materiella riktigheten, vilket alltså innebär att själva bedömningen inte är korrekt eller att det helt enkelt saknas underlag. 54 procent har brister i formell riktighet, som bristfälliga motiveringar till varför ett återkrav ens görs.

För sjukpenningen är situationen särskilt allvarlig; där har 74 procent av ärendena minst en rättslig brist. Gällande föräldraförsäkringen är motsvarande siffra 45 procent. Inte minst gällande sjukpenningen pratar vi om människor som redan befinner sig i en väldigt utsatt situation och som nu riskerar att mötas av felaktiga återkrav från staten.

ISF beskriver också hur Försäkringskassan saknar tillräckliga underlag, gör bedömningar som inte är rättsligt underbyggda och även använder mallar som gör att det saknas stöd i de individuella omständigheterna runt fallen. Detta gäller särskilt bedömningen av ond tro och eftergift, det vill säga om föräldern eller den sjuke har agerat uppsåtligt och inte bara gjort fel icke-avsiktligt.

Många beslut saknar dessutom begriplig motivering, vilket gör att människor inte ens förstår varför de har blivit återbetalningsskyldiga. Vi ser också att den interna organiseringen skapar risker i ansvarsfördelningen.

Allt detta handlar om rättssäkerhet. Slutsatsen från ISF är att Försäkringskassans återkravshandläggning är bristfällig, och i stort handlar det här om förtroendet för den svenska socialförsäkringen. Människor ska inte riskera att drabbas av återkrav på tiotusentals kronor för att staten inte har gjort sitt jobb. Rättssäkerheten får verkligen inte anses vara förhandlingsbar.

Jag är fullt medveten om att vi har självständiga myndigheter i Sverige, och flera av ISF:s rekommendationer rör Försäkringskassans interna arbete, organisation och rutiner. Jag vet dock också att regeringen har en utredning på gång som ska se över hur regelverket för återkrav i socialförsäkringen ska kunna utformas på ett effektivt sätt.

Jag läste en del om det här på regeringens hemsida. Man har väldigt starkt fokus på att komma åt bidragsfusk, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för att upprätthålla tron på systemet och på att vi förvaltar skattepengarna väl.

Utredningen ska presenteras i sommar. Kommer den också att ha fokus på bristerna gällande felaktiga återkrav, enligt ministerns bedömning i dagsläget?

Fru ålderspresident! Jullovet närmar sig. Vissa föräldrar ser fram emot att se barnens ögon tindra vid julklappsöppningen efter julbordet. De ser kanske fram emot att få gå på äventyrsbad eller bio, hälsa på släkten eller åka på semester. För andra innebär däremot jullovet ångest, inte minst för många av landets ensamstående. Där ställs oftare andra frågor, av typen: Kommer jag att behöva gå till Svenska kyrkan i år igen för att be om en julklapp? Hur ska jag ha råd med lunch till barnen när de inte får den i skolan?

Många barnfamiljer i Sverige har det väldigt tufft just nu. Matpriserna är höga, och hyrorna har skenat. Även arbetslösheten har ökat i vårt land. I regeringens egen budget, som vi debatterar här i dag, står det: ”Variationen mellan olika hushållstyper är stor och familjepolitiken har störst betydelse för hushåll med en ensamstående kvinna med … barn.” Låt därför dagens debatt handla om henne och hennes barn och om vad den familjeekonomiska politiken kan göra för dem!

För den politiker som är villig att lära sig om verkligheten är det inte svårt att se hur illa det faktiskt är. En mamma berättade för mig att hon dricker te när barnen äter, så att hon ska kunna spara pengar.

En annan mamma berättar att hon har ångest medan hon leker med sonen och hans plastdinosaurier. Hon vet inte hur hon ska kunna betala för maten som hon tog på avbetalning hos Klarna.

Två mammor berättade för mig att de silvertejpar sina handfat. Ytterligare en mamma berättade att hon får ångest när hon lånar pengar av sin egen mamma, för hon har ju redan en så skral pension.

Här kommer den rimliga motfrågan: Vad är regeringens ansvar i detta? Var är den familjeekonomiska politiken som ska hjälpa den ensamstående undersköterskan som har två barn? Hon jobbar, men hennes lön räcker inte till.

Svantesson fikar med matjättarna. Det hjälper inte. Kristersson talar om ljusare tider. Men det betalar inte en ny vinterjacka. Regeringen slaktar tillägget i bostadsbidraget inför sommaren.

Organisationer inom civilsamhället skriver samtidigt rapporter där man undrar om det är deras ansvar i stället för politikens att hjälpa barnfamiljer med de mest basala behoven.

Socialförsäkringsministern har valt att inte delta i dagens debatt. Men jag vill ändå syna hennes och Moderaternas vanligaste svar när vi debatterar barnfattigdom i kammaren: Skaffa er ett jobb! Jag har redan nämnt att många har ett jobb att gå till, men att lönen ändå inte räcker till om man exempelvis arbetar inom vården.

Men om du inte har ett jobb, vad gör regeringen för att du ska få det? Svaret är enkelt. Titta på propositionslistan! Den ekar väldigt tom. Regeringen gör ytterst lite, trots att vi ligger i Europas absoluta bottenliga när det gäller arbetslöshet.

Var är arbetsmarknadspolitiken som ska ge fler jobb, och som också skulle dra fler barn och deras familjer ur fattigdom? Jag efterlyser den. Jag efterlyser den på samma sätt som jag efterlyser ett höjt barnbidrag. Även det skulle leda till tillväxt.

Ger vi skattesänkningar till rika människor lägger dessa pengarna på ett sparkonto. Men om vi ger 2 400 kronor till en barnfamilj på ett år kommer de pengarna att gå till vinterjackor, stövlar och badbyxor, och entréer till bio kommer att lösas.

Det skapar också jobb. Att som sista land i Norden inte vilja göra en satsning i likhet med att höja barnbidraget är inte bara okänsligt mot barnfamiljerna. Det är också osmart, för det motverkar tillväxt som vi hade behövt.

Orimliga prioriteringar från regeringens sida gör att de svenska barnfamiljerna har burit kostnadskrisen på sina axlar. De är väldigt trötta nu. Målet om god familjeekonomi känns avlägset.

Jämställdhetsmålet i föräldraförsäkringen kommer vi inte heller att nå eftersom Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill avskaffa de reserverade månader som vi redan har, vilket även går emot EU som säger att två månader ska vara reserverade. Även där är läget låst.

Jag kan åtminstone glädjas åt att regeringen har lyssnat till vårt socialdemokratiska tjat om att utöka möjligheten till vård av sjuka barn, vab.

Är du exempelvis förälder till ett barn med diabetes underlättar det enormt att nu kunna använda det verktyget till att exempelvis introducera mediciner för skolans personal. Detta kommer från en utredning som tillsattes när vi var i regeringsställning, och vi välkomnar att regeringen åtminstone genomför denna förbättring.

Vi närmar oss ett nytt år, fru ålderspresident. Det är ett år där vi går till val på att höja barnbidraget med 200 kronor och att reformera bostadsbidraget så att det blir rimligt och ger mer till den som behöver det.

Vi vill bygga fler bostäder och minska trångboddheten. Vi vill ge lovlunch så att barnen slipper gå hungriga. Vi vill göra kollektivtrafiken gratis exempelvis på sommaren, så att du kanske kan ta dig till det första sommarjobbet.

Vi ska få igång tillväxten och dra upp Sverige ur det arbetslöshetsträsk som vi just nu befinner oss i. Vi ska skapa ett bättre Sverige även för landets barnfamiljer, och vi ska göra det tillsammans.

(Applåder)

I detta anförande instämde Malte Tängmark Roos (MP).

Herr talman! Jag hade också tänkt läsa upp slutordet från boken, men en annan ledamot hann före. I stället väljer jag att bemöta ledamoten Högströms inlägg tidigare. Det är nämligen väldigt viktigt att det framkommer i den här kammaren att problemet inte är att socialdemokrater vägrar se statistik, utan problemet är att regeringen vägrar se de ensamstående – anledningen till att mina kollegor här har kallat till debatten i dag.

Vi har ett kvitto på detta. Ni i regeringspartierna vägrade träffa de ensamstående föräldrarna, Makalösa Föräldrar, när de stod här utanför. När vi pratade med dem och frågade om några företrädare för regeringspartier hade varit ute och träffat dem sa de att ingen hade kommit. Är det verkligen sannolikt att ingen i denna kammare hade möjlighet att gå och träffa dem? Jag såg massor av centerpartister, sossar, vänsterpartister och miljöpartister. Jag tror att vi var 30 stycken medan jag stod där. Det är ett kvitto på att den familjeekonomiska politiken är för dålig – att de behövde vara där och bjuda på gröt och berätta om hur de dricker te i stället för att äta mat för att de inte har råd med mat till sig själva.

Men jag vill ändå återknyta till det slutord som lästes upp, för det är väldigt viktigt. Jag nämnde tidigare att vi har träffat Svenska kyrkan, Majblomman och andra. Den naturliga frågan till statsrådet blir: Är det verkligen meningen att civilsamhället ska dra ett allt tyngre lass i kampen mot barnfattigdomen, eller kan statsrådet erkänna att det behövs mer satsningar inom den ekonomiska familjepolitiken och att regeringen de facto har gjort alldeles för lite?

(Applåder)

Fru talman! Jag träffade under hösten Majblomman, Stadsmissionen och Svenska kyrkan. Alla dessa säger att det är nya grupper som söker sig till dem för att få hjälp med det som är mest basalt, såsom en födelsedagspresent. De får ta ett större ansvar när den familjeekonomiska politiken står tillbaka och inte gör tillräckligt.

Moderaterna brukar ofta i denna kammare hävda arbetslinjen. Det är en linje som också vi socialdemokrater tycker är väldigt viktig. Vi tycker inte att det bara ska strösslas med bidrag. Men för den ensamstående undersköterskan med två barn kan situationen ändå vara helt omöjlig. Det är för dyrt med kläder till växande barn. Hyran är skyhög. Man har inte råd att besöka en nöjespark på sommaren och än mindre att åka iväg en vecka på semester. Glassen är för dyr, och att handla mat ger ångest. Två mammor berättade för mig att de har silvertejpat sina handfat för att de helt enkelt inte har råd med nya. Många tvingas låna av sina föräldrar som är pensionärer, och sedan får man ångest för att man har tagit från mammas redan skrala pension.

Låt oss kalla det vi ser för vad det verkligen är: barnfattigdom i Sverige år 2025. Då måste man låta den familjeekonomiska politiken träda fram och göra något ordentligt. Man ska inte rycka tillägg i bostadsbidraget, inte vägra att höja barnbidraget och inte fika med matjättarna.

Det finns en hel del familjeekonomisk politik som vi socialdemokrater har presenterat de senaste åren och som verkligen hade kunnat göra skillnad för de här personerna. Men först och främst vill jag djupdyka i människor av kött och blod, som har sökt hjälp hos Majblomman, för deras röst förtjänar att få höras i Sveriges riksdag.

En mamma skriver: Vi lever i en tuff situation, och vi har det väldigt svårt att få det att gå ihop. Vi får inget stöd utifrån. Jag är ensam vårdnadshavare. Pengarna ska gå till kläder till pojkarna, och barnen behöver också pengar till sina fritidssysselsättningar. De behöver busskort på sommaren, men pengarna räcker inte till detta. Vi behöver pengar till transport för att hälsa på pappan. Vi kan inte göra det i dag, för vi har inte råd.

Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att barns möjligheter ska begränsas så mycket av hur mycket pengar föräldrarna har på bankkontot och bero så mycket på om föräldrarna bor ihop eller inte. Den här debatten handlar inte om det, men det finns såklart stora risker med att man till exempel stannar för länge i en våldsam relation för att man inte har råd att lämna den och vara ensamstående.

Vi socialdemokrater vill se ett ordentligt tillskott i tillägget till bostadsbidraget så att ensamstående kan få en drägligare vardag. Det är inte värdigt att spela på det sätt som man har gjort med tillägget till bostadsbidraget. Vi vill också höja barnbidraget. Alla våra nordiska grannländer har gjort olika typer av satsningar av det här slaget, men vår svenska regering har inte gjort det.

Det handlar om 2 400 kronor per barn och år som till exempel hade kunnat ge skor efter säsong, ett besök på ett sommarland, bio runt jul eller något annat som hade höjt livskvaliteten för dessa barnfamiljer.

Jag har läst regeringens budget, så jag är inte intresserad av att höra om satsningar i den. Jag skulle däremot vilja veta varför regeringen vägrar att höja barnbidraget trots att behovet finns och alla länder i Norden har gjort liknande satsningar.

(Applåder)

Fru talman! Om jag velat diskutera skattepolitik hade jag kunnat skriva en interpellation till finansministern. Jag förstår att statsrådet vill ta ut svängarna. Men vi efterlyser som sagt en familjeekonomisk politik här. Jag vill prata om barnbidrag och tillägget till bostadsbidraget, men det känns som att vi hela tiden rör oss runt det och pratar om en massa andra saker.

Jag behöver dock inte undvika den politiken – tvärtom. Det är inte Socialdemokraternas värsta mardröm att sänka skatten för personer som tjänar lite. Problemet är att regeringens förra budget hade fokus på att sänka skatten för rika människor.

Man kan inte ha en total avsaknad av familjeekonomisk politik. Om statsrådet läser sin egen budget kan hon se att det står väldigt tydligt att familjeekonomisk politik gör situationen bättre för landets ekonomiskt mest utsatta barnfamiljer. Men om man inte har en sådan politik får det de konsekvenser som vi har pratat om i dag: ångest och plastdinosaurier, te i stället för middag och sådant som vi verkligen inte vill ha i vårt land.

Jag konstaterar att vi nog inte kommer särskilt mycket längre i den här debatten. Jag hoppas dock att jag har fel och att jag får se mycket av den här varan i höstbudgeten så att situationen blir bättre för landets ensamstående. Jag tackar för dagens debatt. På återseende!

Fru talman! Jag förstår mycket väl hur tillväxt skapas, eller hur man tror att tillväxt skapas. Jag har läst nationalekonomi. Men jag har också läst statsvetenskap och vet att det finns olika ideologier och därmed också olika partier i den här kammaren som har olika idéer om hur man skapar tillväxt.

Men det är inte det vi efterlyser här. Det vi efterlyser är en rimlig familjeekonomisk politik på utgiftsområde 12, som är statsrådets ansvar.

Vi efterlyser också trovärdiga exempel, som sagt. I all statistik, såväl den i regeringens budget som SCB:s, ser man att det är de ensamstående, framför allt de ensamstående mammorna, som haft det extremt tufft i den kostnadskris som vi har genomlevt. Det är sådana exempel vi efterlyser. Vi efterlyser inte tvåsamheten där en sjuksköterska och en polis lever ihop. Visst kan de också ha haft utmaningar. Det sticker jag inte under stol med. Men det är just de ensamstående som regeringen inte vill möta, inte vill samtala med och inte vill genomföra åtgärder för. Det är problematiskt.

En av de föräldrar som har det tufft trots att hon har ett jobb är undersköterskan Sandra. Hon berättar att det endast var tack vare hennes mamma som hennes barn i somras kunde åka karusell och få äta några glassar. Hon säger: ”Det är jobbigt att snart vara 40 år gammal och inte kunna stå på egna ben. Det känns taskigt mot min mamma att ta pengar från henne som hon borde spara till sin pension.”

Sandra är långtifrån ensam. Som sagt har nästan en tredjedel av alla ensamstående mammor inte råd med en veckas semester utanför hemmet. Lönen räcker inte till, trots ett heltidsjobb. Resultatet är att dessa mammor får dåligt samvete och känner sig extremt otillräckliga.

Sandra beskriver också att hon är livrädd för att braka ihop och bli sjukskriven en längre tid.

Barnen betalar kort sagt priset för den kostnadskris vi haft de senaste åren.

Det saknas dock inte förslag i Socialdemokraternas skuggbudget för att åtgärda situationen. Vi har flera förslag som vi hoppas att regeringen verkligen ser över inför sin egen budget.

Vi har gång på gång föreslagit åtgärder som skulle ha givit många tillskott till de ensamstående, exempelvis att införa ett reformerat bostadsbidrag i stället för att slakta tillägget i bostadsbidraget. I stället för att stärka ensamstående har regeringen aktivt valt att ta bort pengar från landets ekonomiskt mest utsatta familjer. Det är tondövt. Vi har även föreslagit ett höjt barnbidrag, något som skulle vara väldigt välkommet. Regeringen vägrar även här, så här långt. Vi är sist i Norden med en sådan satsning. Vi har också föreslagit lovlunch för att avlasta föräldrarna under lov.

Alla dessa åtgärder hade givit ett stort ekonomiskt utrymme till ensamstående, som hade lättat bördan och kanske givit en möjlighet till en bättre semestertid tillsammans med barnen.

I stället möts vi den här hösten av väldigt många nedslående berättelser som kommer oss till del. Vissa barn kommer till skolan med berättelser om kulglass, vattenland, lekland och semester. Andra barn har i bästa fall haft mor- eller farföräldrar som kunnat bidra med någonting så att de kunnat åka en karusell eller äta en glass. Men i värsta fall kanske barnen inte har sett så mycket mer än lägenhetens fyra väggar och en mamma med ångest över att det är extremt mycket extra kostnader för att barnen inte längre får lunch i skolan. Detta är inte det jämlika Sverige vi eftersträvar 2025.

Därför vill jag fråga statsrådet: Vad vill statsrådet Anna Tenje säga till alla dessa ensamstående mammor som lämnar en sommar full av ångest bakom sig? Och vad tänker regeringen göra konkret för att detta inte ska upprepa sig nästa sommar?

Fru talman! Enligt statistik från SCB som publicerades i juli månad uppger 12 procent av befolkningen att man inte har råd att åka på semester utanför hemmet. Särskilt allvarligt är det för ensamstående mammor – där är det nästan var tredje som inte har råd. Och det här är en ökning jämfört med 2023. SCB påtalar att siffrorna visar att även personer som har jobb kämpar. Det finns många berättelser som belyser verkligheten i att ett heltidsarbete i dag tyvärr inte innebär att man klarar sin ekonomi.

Jag vill verkligen understryka att vi socialdemokrater tycker att det är jätteviktigt att man har ett arbete. Men den här undersökningen visar att regeringens ensidiga fokus på en jobblinje inte räcker för att skapa ekonomisk trygghet för alla. En aktiv familjepolitik för det utgiftsområde som statsrådet är ansvarig för behövs också, och jag efterlyser en sådan politik i dagens debatt.

Gång på gång i denna kammare har jag ställt frågan både till statsrådet Tenje och till statsrådet Svantesson om Sveriges barnfamiljer har det tufft ekonomiskt. Jag har inte fått ett tydligt ja på den frågan av någon företrädare för regeringen, men för mig och barnfamiljerna är det uppenbart. Hyrorna har stegrats, matpriserna har skenat och så även räntorna. Barnfamiljerna blir extra sårbara därför att barnen växer ur kläder och säsongerna skiftar.

Ja, det är tufft för barnfamiljerna. Men även om jag inte har fått ett tydligt ja på min fråga har det i denna kammare och i medierna i stället lämnats många tips från regeringsföreträdare: att skaffa jobb, flytta, ta extra pass, försöka pruta på Ica, handla i billigare affärer och så vidare.

Även ministerns svar till mig här i dag tycker jag inte känns förankrat i verkligheten, för vägunderhåll betalar inte en födelsedagspresent till ett barn. Och jag frågar inte hur ekonomin har förbättrats för en polis och en sjuksköterska som lever tillsammans. Jag frågar om förbättringar för den ensamstående undersköterskan som har två barn.

Det blir väldigt tydligt i dag att regeringen inte står på hushållens sida, och jag har ett väldigt belysande argument för detta: Statsrådet Anna Tenje träffade inte Makalösa Föräldrar när de var här och demonstrerade utanför riksdagen. Det gjorde ingen av regeringsföreträdarna. Det gjorde inte heller några riksdagsledamöter för regeringspartierna. Varför inte? Jag tror att det är för att ni vet att er politik saknar väldigt mycket på det här området. Ni försämrar för ensamstående föräldrar, och alla fina ord i den här kammaren förändrar inte det.

Men jag och flera kollegor som också är här i dag gick dit. Många av oss gick dit, även från övriga oppositionspartier, för vi har en politik som vi inte skäms för på det här området. Vi lyssnade på berättelserna, och vi följde upp med flera samtal. Det var berättelser om silvertejpade handfat. Det var berättelser om te i stället för middag så att barnen kunde få mat och berättelser om att leka med sonen och hans plastdinosaurier samtidigt som man har ångest över om räkningarna för den här månaden kommer att kunna betalas. Det var även berättelser om mat som handlas på Klarna och ständig rädsla för kronofogden. Inte minst var det berättelser om oro inför sommaren, då det blir än värre när man också ska ha råd med en extra lunch.

Att inte ha råd med semester är inte bara ett tecken på ojämlikhet. Det är ett uttryck för ett samhälle där välfärden monteras ned, för semester är inte lyx. Det är återhämtning och livskvalitet. Min fråga till statsrådet är därför: Tycker statsrådet att det är rimligt att semesterfattigdomen ökar i Sverige? Om inte, vilka konkreta åtgärder förutom vägunderhåll tänker statsrådet vidta för att fler barnfamiljer ska få råd med ett drägligt sommarlov – även ensamstående?

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Anna Tenje.

Hyror och matkostnader har grävt djupa hål i barnfamiljers bankkonton. För sju år sedan höjde den socialdemokratiskt ledda regeringen barnbidraget. På den tiden täckte bidraget 36 procent av en tioårings levnadsomkostnader, minus boendekostnad. I dag visar Swedbanks rapport att barnbidraget täcker 25 procent. Sverige är dessutom det enda landet i Norden som inte har höjt barnbidraget.

Trots att Sveriges barnfamiljer har det väldigt tufft ekonomiskt är regeringen ovillig att höja barnbidraget. Varför?

Fru talman! Jag måste erkänna att jag blev ganska mållös när jag hörde det senaste debattinlägget från statsrådet. Han sa att han sitter i en framgångsrik regering. Men jag stod ju här i talarstolen och berättade om en kvinna i Enköping som kommer att få väldigt långt att åka till närmaste kontor, som ligger i Uppsala. Hon lever med nedsatt lungkapacitet. Jag bad om ett svar till henne om hur hon ska agera när servicekontoret i Enköping läggs ned. Men vi fick höra statsrådet prata om ifall han sitter i en SD-regering eller inte. Han sa att hans regering är framgångsrik. Jag tycker att det är ovärdigt den här debatten.

Jag skulle också vilja spinna vidare på det ledamoten Adrian Magnusson var inne på: att det här handlar om demokrati. Det handlar om ansvarsutkrävande och om att vi står här i debatten i dag och utkräver svar på vilka konsekvenserna blir av att kontoren försvinner och mattan rycks undan för till exempel Enköping och Östhammar. Jag tycker att det är ovärdigt och väldigt sorgligt att de människor som vill ha svar om en försvårad livssituation inte kommer att få det.

Fru talman! Statsrådet säger att svaret står fast. Ja, det gör det – tyvärr, får vi tillägga. Beslutet drabbar verkligen människor av kött och blod. Därför tänkte jag spinna vidare på min kollega Eva Lindhs berättelse om personer som faktiskt existerar och som drabbas hårt av beslutet om nedskärning som regeringen har fattat.

Jag har blivit ombedd att under debatten berätta om Tilda. Tilda bor i Enköping, och hon har använt servicecentret flitigt. Hon är sjukpensionär, och hon har dyslexi och dyskalkyli. Hon har fått hjälp av både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan via servicekontoret i Enköping.

När jag frågar Tilda vad hon tycker är bra med Statens servicecenter svarar hon: Det finns ingen som är nedlåtande mot mig, och jag får hjälp.

Tilda fortsätter: Nedläggningen påverkar mig på väldigt många olika sätt. Jag har ingen familj som kan hjälpa mig. Efter att jag blev arbetslös hjälpte människorna som jobbar på kontoret mig, för jag behöver mer hjälp än andra. Många blanketter är tuffa för mig, bland annat hoppar bokstäverna lätt i de papper som ska fyllas i. Det är svårt att berätta för vänner hur sjuk jag är och be dem om hjälp. Jag vill inte oroa dem. Jag lever nämligen med 40 procents lungkapacitet, och det gör att jag inte kan resa långa sträckor, exempelvis till Uppsala där närmaste kontor kommer att ligga.

Tilda understryker att hon inte är den enda som befinner sig i en svår situation.

Samtalet med Tilda var känslosamt. Hon ville berätta sin historia för statsrådet i dag, och det var därför jag kallade till debatten. Jag har egentligen bara en enda fråga till statsrådet, som jag hoppas att jag får svar på: Vad vill statsrådet svara Tilda?

Herr talman! Statens servicecenter är ett sätt för staten att vara närvarande i hela landet. På ett servicekontor kan medborgare få hjälp med myndighetskontakter – det kan handla om till exempel Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Denna verksamhet är särskilt användbar för personer som behöver vägledning eller som befinner sig i ett digitalt utanförskap.

Visionen för Statens servicecenter är att tillsammans göra staten mer tillgänglig och effektiv. Den nuvarande regeringen väljer dock att gå i helt motsatt riktning, med en besparing som innebär att 35 kontor får lägga ned. Detta är motsatsen till lokal statlig service i hela landet då det kommer att innebära en längre resväg för många som redan i dag har knappa resurser på olika sätt.

Servicekontoren i Östhammar och Enköping är bara två av de kontor som kommer att behöva läggas ned med anledning av regeringens besparing på Statens servicecenter. För vissa som bor i den relativt stora kommunen Enköping kommer detta att innebära att man får en restid på en och en halv timme till närmaste kontor, som ligger i Uppsala eller Västerås.

Jag är emot den besparing som regeringen gör på Statens servicecenter. Det är denna besparing som leder till de nedläggningar vi debatterar här i dag. Regeringen och ministern kan inte två sina händer och säga att det är myndigheten som väljer vilka kontor som ska läggas ned, när man gör den här gigantiska besparingen.

Det är inte heller så att man vid nedläggningen bara har tittat på vilka kontor som nyttjats minst, utan man har även tagit hänsyn till hyreskontrakt. Om ett hyreskontrakt kommer att gå ut kan även det vara avgörande.

Under 2024 fick Enköpings kontor 9 377 besök – det är många. Många människor som har fått hjälp kommer i framtiden att stå utan ett kontor att vända sig till.

Det är många målgrupper som är beroende av dessa kontor. Man kan få hjälp med pensions- eller skattefrågor, som kontoret på Korsängsgatan i Enköping fram till nu har kunnat bistå med. Förra året ökade antalet besök på kontoren med 4 procent. Det handlar om äldre personer som inte har digital förmåga, men anställda vittnar även om en yngre målgrupp, nämligen ungdomar som har svårt med myndighetskontakter. Det här är en hjälp som nu kommer att flyttas betydligt längre bort från dem som bor i Enköping.

Detta är också en fråga om landsbygdens vara eller icke vara. Enköping och Östhammar är båda kranskommuner, och det är inte unikt att det mesta centraliseras till städer och att det är dit man måste åka för att få service. Det handlar inte sällan om både långa och ibland kostsamma resor i vårt land.

I en intervju i Sveriges Radio P4 Uppland med regionstyrelseordföranden för Region Uppsala, Helena Proos, påtalade hon detta. Statsrådet själv valde att inte medverka i intervjun och hävdade att sviktande besöksunderlag låg till grund för beslutet gällande Enköping och Östhammar. Men hur kan statsrådet säga så? När en sådan satsning är så pass ny har man inte givit verksamheten en rejäl chans.

Trots att verksamheten är relativt ny skulle jag verkligen inte vilja påstå att siffran för Enköping för 2024, 9 377 besök, är liten. Det är tvärtom många människor som har förlitat sig på en verksamhet som nu kommer att försvinna.

Det talar sitt tydliga språk att regeringen lägger landsbygden och de som bor där bakom sig. Därför vill jag fråga statsrådet: Hur tänker regeringen säkerställa att människorna i Enköping inte drabbas hårt av den här nedläggningen?