Ida Gabrielsson

Herr talman! Jag fick inte något svar på varför vanliga löntagare ska bli glada när de fattiga blir ännu fattigare.

Jag skulle kunna ställa mig här och dra lite olika skämt som vanligt eller pressa finansministern. Det känns kanske lite som en förolämpning att jag i stället väljer att tacka Elisabeth Svantesson. Jag kom på att det kanske låter som att det redan är bestämt vem som ska vinna.

På riktigt skulle jag som person vilja tacka Elisabeth Svantesson, som jag tycker är en av de härligaste moderaterna, endast överträffad av ordföranden för finansutskottet, Edward Riedl – som person, men i politiken finns det övrigt att önska. Jag tycker att finansministern har deltagit aktivt i debatterna här i riksdagen och varit jämförelsevis saklig. Vi har haft olika uppfattningar, och någon gång, för länge sedan, gjorde vi upp. Tack för ditt engagemang i valrörelsen, och hoppas att vi ses ute i valdebatten!

Eftersom det här blir min sista debatt vill jag också tacka kansliet och övriga utskottsvänner. Nu har Elisabeth Svantesson till och med fått Martin Ådahl att påstå att han gillar kollektivavtal. Vem vet vad som händer, kanske blir det en riktig vänsterpartist av honom.

Herr talman! Finansministern! Det är som sagt snart dags för sommarlov. För en del barn innebär det kanske resor, utflykter och härliga dagar. För barn till ensamstående mammor som kämpar i kostnadskrisen för att kunna ge trygghet och glädje till sina barn innebär sommarlovet kanske något annat.

Barn startar livet med helt olika förutsättningar. De som redan har det tufft nog vill ni nu göra det ännu tuffare för. Jag minns själv hur jag som liten fick ont i magen när föräldrarna bråkade om att pengarna inte räckte till.

I regeringens budgetförslag lyser jobbsatsningarna med sin frånvaro. I stället är det sänkt akassa och inga barnbidrag till fattiga barnfamiljer som är flaggskepp för att fler jobb ska komma till. Regeringens eget finanspolitiska råd har dock dömt ut den så kallade satsningen. Det gäller även centerpartisten Martin Ådahls favorit: halverade arbetsgivaravgifter för unga. Det går mest till matkedjorna och de som redan är anställda i dag, inte till unga arbetslösa helt enkelt.

Det är oerhört dyrt, och det kostar mycket. Det är väldigt billigt att låta fattiga barnfamiljer ha kvar sina barnbidrag.

Vänsterpartiet gör tvärtom och höjer barnbidragen och ser till att den som drabbas av arbetslöshet har råd med en god försäkring. Vi investerar i jobb och sysselsättning framåt och satsar på dem som står långt från arbetsmarknaden.

Min fråga till finansministern blir: Varför anser regeringen att det är fattiga barnfamiljer som ska bekämpas och inte arbetslösheten i sig?

Fru talman! Vi var 18 i en skokartong på en motorväg, åt en näve varmt grus till frukost och blev piskade till sömns av vår pappa. Vilken lyx, svarar en av männen i sketchen – jag hoppas att jag säger det rätt – Fyra män i Yorkshire.

Fru talman! Nu är det tack och lov bara ungefär 90 dagar kvar till valdagen. Anklagelserna och överdrifterna haglar i en sådan takt och på en sådan nivå att det fick mig att tänka på den här klassiska sketchen, framförd av Monty Python, där fyra män tävlar i överdrifter.

Politiska företrädare för Tidölaget som före valspurten och det konstaterade opinionsläget ändå framstod som hyfsat rekorderliga människor, om än med fel politiska prioriteringar, har förvandlats till en samling tokstollar på steroider. Har du ett trollkonto på X – släng dig i väggen! Här kommer Sveriges statsråd. Svansens illa nedplitade ord i kommentarsfälten har blivit talepunkter för självaste statsministern. Bevare mig väl, fru talman! Har man inte tomtar på loftet men alla hästar hemma är det svårt att utstå svensk valdebatt.

När Vänsterpartiets budget för 2026 sänker skatten för alla som tjänar under 50 000 börjar statsministern yra om kommunism i söndagens Agenda. Men faktum är att Vänsterpartiets budget har samma skattenivå som statsministerns Tidöstyre hade så sent som året innan. Vi sänker skatten för vanligt folk, som fått stå tillbaka under krisen. De rika, som blivit rikare under krisåren, får i stället bidra lite mer. Detta är helt nödvändigt för att välfärden ska fungera bättre. Vi prioriterar mer pengar till sjukvården, höjda löner för dem som sliter i välfärdsyrken och kortad arbetstid. Därför har vi inte råd att subventionera städhjälp. Danderydsborna får betala sina egna räkningar. Det är viktigare för oss att alla äldre som behöver det kan få bra hemtjänst i hela landet.

Fru talman! Trösten är att oppositionen leder stort och att vi snart kan byta till en ny vänsterregering. Tidöstyret har prövat allt, men det biter inte på väljarna, verkar det som. Olyckskorpar har varnat för skattechocker och för att vi ska släppa ut alla brottslingarna ur finkan. De har skrämts med en farlig vänstersväng och hotat att fördela ministerposterna åt oss rödgröna. Till sist, när de har provat allt annat, genomför man Vänsterpartiets politik och halverar äntligen biljettpriserna i kollektivtrafiken.

Tidö framstår nog mest för folk som en otrogen partner som köper ett dyrt guldsmycke när det redan är alldeles för sent. Man går inte på det, verkar det som.

En sak har Tidö förstås rätt i, och det är att vi inte har lyckats samla ett gemensamt alternativ än. Synd, tycker jag som bekant. Identitetskriser brukar gå över efter ungdomsåren. Svaret på frågan ”Vem är jag?” brukar de flesta hitta till slut. Men C är helt klart på party like it’s 2018. I dag väljer jag dock glädje. Det här är trots allt bättre än att göra en Simona Mohamsson och plötsligt en dag vakna upp och inse att man identifierar sig med Jimmie Åkesson.

Fru talman! I kristider ska bördorna fördelas lika, men så har det inte varit. Hushållen har fått axla en alltför stor del av kostnaden. De som jobbar och sliter har fått reallönesänkningar och har knappt råd med boendekostnaderna. Sverige var tidigare ett av världens mest jämlika länder, med hög sysselsättning, stark välfärd och omfördelning. I dag sticker vi ut på direkt motsatt vis, med världens starkaste förmögenhetskoncentration. Under samma period som hushållen fått stå för krisnota efter krisnota har några få blivit smällrika.

Wall Street-riskkapitalister varnar för det svenska exemplet. Den svenska högern tävlar i stället om vem som älskar miljardärerna mest. Vi ska bekämpa fattigdom, inte rikedom, menar Tidöstyret, och så dumpar man genom sänkt a-kassa jobbkrisen på dem som drabbats av arbetslöshet. Åkesson verkar mest intresserad av ministerposter och gratisfester. Sjuka och arbetslösa struntar han i. I stället försöker han imponera på Kristersson genom att dra Lafferkurvan i partiledardebatten som en duktig liten pojke.

Men vinnarna är förstås som vanligt Liberalerna. I ren desperation väljer de konstigt nog att försöka imponera på en målgrupp som är så liten att den inte ens skulle räcka till för att ta dem över spärrgränsen. Fattigdomen har fördubblats. 100 000 fler är arbetslösa. Tillväxten är låg och utsläppen höga. Då kommer de med vallöftet om dubbelt så många miljardärer. Nationalekonomerna kallar förslaget löjligt och påpekar att Sverige redan i dag är ett skatteparadis för rika. Men det hindrar inte Sveriges minsta parti från att gå all-in.

Fru talman! Hög produktivitet kräver fler arbetstillfällen. En växande ekonomi får vi genom investeringar, innovation och löntagarnas arbete. Hade en stark förmögenhetskoncentration i sig varit Guds gåva till mänskligheten hade vi inte haft låg tillväxt i ekonomin under samma period som antalet svenska miljardärer fördubblades. Man tjänar på passivt kapital. Med ränta på ränta tjänar man mer pengar i sömnen än vad en löntagare gör under ett helt arbetsliv. Det är då inte hårt arbete som lönar sig i dag.

Högerpolitiken leder inte bara till ökade klyftor utan också till en mindre produktiv ekonomi, färre jobb och mindre skatteintäkter att fördela. Sverige måste sluta curla de rikaste. De ska inte låsas in i undantag. Arbetsförmågan ska i stället uppmuntras, som för alla andra. Regeringen har fört en politik som hämmar innovation och investeringar. Vi måste lägga om nu och gynna dem som bidrar till svensk välfärd mer, inte dem som bygger luftslott och gör snabba cash. Spekulation och girighet kräver inte så mycket hårt arbete. Man kan till exempel köpa kommunala fastigheter och bli miljardär bara genom att hyra tillbaka dem till det offentliga.

Fru talman! Jo, det är sant.

Nu är det dags att beskatta miljardärerna. Wallenberg tyckte att svenskarna hade haft det för bra. Det måste vara dem han fokuserade på. Sverige ligger nämligen under EU-genomsnittet när det gäller beskattning av stora förmögenheter; vi har ingen.

Svenska barnfamiljer är fattiga. Sjukvården är nära bristningsgränsen, och krig härjar i närområdet. Då måste också den som har mest bidra och inte ges en frisedel när alla andra gör sitt. Aldrig i livet – då tar de Voien och flyr landet, menar högerpartierna. Vilka fördomar det finns mot det ekonomiska toppskiktet, säger jag. Det är klart att matjättarna och ”tech brosen” ställer upp som alla andra.

Och så har vi välfärdsbolagen. Varför ska företagarna egentligen vara i skolan och omsorgen? Vi måste avlasta dem och ta ansvar för välfärden själva. Den som varje gång har garanterad vinst genom skattebetalarnas pengar riskerar ju annars att förslöas. Välfärdsbolagen behöver uppmuntras att i stället starta riktiga företag med egna pengar och tjäna pengar för egen maskin. Därför ska vi avskaffa marknadsskolan.

Fru talman! Vi kan väl vara ärliga mot varandra och konstatera att det inte heller ligger mycket innovationskraft eller hårt arbete bakom matjättarnas, bankernas och elbolagens övervinster. Det är ju jättelätt – vips, så är det gjort. Det är bara att höja priserna och låta kunderna betala – inga fler jobb och ingen ökad produktivitet, bara mer klirr i kassan för ägarna och dyrare matkassar och bolån för hushållen.

I bästa fall öppnar regeringen plånboken och erbjuder plåster på såren genom bostadsbidrag, elstöd och ränteavdrag. I stället för att åtgärda de illa fungerande marknaderna och tvinga ned priserna med ökad konkurrens låter regeringen skattebetalarna stå för notan – staten och kapitalet. Vilket slöseri!

Fru talman! Moderaterna går till val under vänsterparollen rättvisa – kanske ett sista halmstrå för att försöka rädda sig kvar vid makten. Det blir en utmaning att sminka den grisen, kanske du tänker, när man regerar landet med snabbast växande ekonomiska klyftor.

Men, förstår du, orättvisa är inte enligt Moderaterna att vissa barn växer upp och får åka på fjäll- och solsemestrar medan andra barn inte kommer längre än till hyreshusets lekplats. I rättvisans namn ska bidragen för de sämst ställda sänkas. Bara så kan rättvisa skipas för hårt arbetande människor. Låg- och medelinkomsttagare får ingenting själva, utöver erbjudandet att glädjas åt att någon annan i alla fall har det mycket sämre.

Sänkt a-kassa ska ses som en satsning. Den som inte får sjukersättning ska se livet utan ersättning som en möjlighet. När barnfamiljer blir av med barnbidragen ska det leda till nya klassresor.

De orättfärdiga bidragsberoende ska göra rätt för sig och inte låsas in genom höjda bostadsbidrag. För de rättfärdiga avdragsberoende är det fritt fram att utan att skämmas stapla avdrag på varandra.

Det är orättvist, tycker de, att den med högst inkomst ska bidra mer. Det är jämlikhet i sig som är orättvisan. Ansträngningar ska löna sig, säger de, och i rättvisans namn får därför en minister med 120 000 i månadslön en skattesänkning som ger mer tillbaka i månaden än vad en brevbärare får på ett helt år. Den svenska modellen har vänts upp och ned, och i dag skickar vi pengarna uppåt.

Fru talman! Snart är valdagen här. Snart kan vi få en vänsterregering som tar Sverige i en ny riktning. Vänsterpartiet är garanten för att vallöftena om avskaffat karensavdrag, höjda pensioner, högkostnadsskydd i tandvården, mer tid med familjen och mindre tid på arbetet blir av.

Ska tilliten till politiken stärkas duger det inte att bara vinna. Du ska, när du lägger din röst på Vänsterpartiet, känna att det blir skillnad – det blir rättvisare och bättre. Den som är sjuk får rätt ersättning. Ingen tonåring får ett utvisningsbesked i examenspresent.

Jag kan inte lova allt, men jag kan lova att göra allt jag kan och lite till vid förhandlingsbordet för att Sverige ska bli starkare och jämlikare igen.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 2 i betänkande 20 och också till Miljöpartiets reservation 3 i betänkande 21.

(Applåder)

Fru talman! Är man ekonomisk talesperson för Tidös största parti bör man kunna svara på en enkel fråga.

Bläcket har inte torkat än för överenskommelsen. Underskottet är många gånger större än det som Vänsterpartiet föreslog i vårt investeringsmål. Det är utagerat. Vi kan inte gå med mer underskott. Nu får Danderydsborna börja betala sina städräkningar själva efter valet.

Jag ska berätta för Oscar Sjöstedt vad den allmänna löneavgiften är. Det är vad som har satts ut på lönebeskedet för att visa att löntagarna betalar en dold skatt, enligt Svenskt Näringsliv. Det kan man ha rätt i. Avgiften går rakt in i statskassan för att finansiera allt möjligt, till exempel de största posterna i er budget – stora skattesänkningar. Det var så under allianstiden, och nu ökar den igen.

Från början var den allmänna löneavgiften otroligt liten. Den infördes på grund av EU-avgiften. I dag är den över 12 procent – nästan 13 procent. Det betyder att man fattar beslut om att använda en mindre summa pengar i budgeten till exempelvis sjukpenningen och sjukförsäkringen. Det är därför vi har så mycket mindre pengar. Löntagarnas försäkringar är bankrutt på grund av att de används till annat, och nu tar man ännu mer pengar därifrån.

Varför accepterar Sverigedemokraterna att löntagarnas sjukförsäkringar fortsätter att tömmas – bara för att sänka skatterna för de rikaste? Det skapar en utförsäkringsvåg, som Inspektionen för socialförsäkringen har gjort tydligt. Är det verkligen rätt, Oscar Sjöstedt?

Fru talman! Oscar Sjöstedt verkar vara en riktig skojare i dag. Antingen är han bara fräck, eller så kan han inte läsa sin egen budgettabell. Innan överenskommelsen om det ekonomiska ramverket ens har börjat gälla har ju Oscar Sjöstedt och regeringen skaffat ett större underskott än det Vänsterpartiet föreslog att vi skulle göra genom ett investeringsmål. Men det kanske inte räknas när man använder pengarna till att sänka skatten för de absolut rikaste.

När Oscar Sjöstedt och Sverigedemokraterna talar låter det som att de vill väldigt mycket när det gäller sjukförsäkringen. Samtidigt finns det redan en utredning om karensen, som Oscar Sjöstedt också tar upp, men den har stannat av. Inget har hänt med den under hela den här perioden.

När Vänsterpartiet hade inflytande drev vi igenom nya regler i sjukförsäkringen som gav rätt till ersättning. När Sverigedemokraterna har inflytande är vi tillbaka på ruta ett. Den allmänna löneavgiften kallas en stor del av löntagarnas sociala avgifter. Efter alliansens styre exploderade avgiften i storlek, samtidigt som sjukförsäkringen tömdes på hundratals miljarder för att finansiera enorma skattesänkningar som mest gick till de rika.

Nu har regeringen och SD flyttat ännu mer pengar från löntagarnas egna försäkringar till statskassan genom att höja avgiften rejält. Pengarna tas alltså från sjuka och används till skattesänkningar för de rikaste.

Min fråga till Oscar Sjöstedt är: Varför bidrar Sverigedemokraterna till att människor som är sjuka kastas ut ur systemet och nekas sjukpenning och sjukersättning?

Herr talman! Jag fick retoriska frågor men vill ändå säga att man använder olika mått. Riksnormen som Oscar Sjöstedt är så stolt över har urholkats och urvattnats, och därför får man ett visst resultat. Inkomstskillnaderna är de största på 40 år, även om 2025 och 2026 visar någon form av stabilisering. Det är bäst att kolla i verkligheten om det man säger verkar stämma.

Herr talman! Mycket står på spel inför stundande valrörelse. Ska vi lyckas byta ut dagens högernationalistiska regering, där också Sverigedemokraterna kommer att ta plats efter valet, krävs det att vi som i dag utgör oppositionen lyckas samlas.

Det handlar inte om vem som tar vem. Det är ingen dokusåpa eller underhållning vi pratar om utan hela Sveriges framtid. Då kan man inte stirra ned i golvet och hoppas på det bästa. Ska vi ha en regering som inte ställer människa mot människa? Det är viktiga saker det handlar om. Ska vi fortsätta linjen där tonåringar som levt hela sina liv här skickas ut för att de inte anses vara en del av Sverige, eller ska vi gå en annan väg?

Medborgarna förtjänar att vi gör vårt bästa för att Sverige ska gå i en annan riktning. Hushållen som knäckts under regeringens politik behöver känna att det blir annorlunda med oss. Med Vänsterpartiet ska en ny rödgrön regering inte tömma statskassan för att gynna dem som har allra mest. Den ska bistå vanliga hushåll, avskaffa karensen, få ned boendekostnaderna, höja barnbidragen och stärka sjukförsäkringen och a-kassan. Andra partier har säkert andra prioriteringar.

Ska vi vinna valet ska vi göra det på våra egna förslag, inte på motståndarens misslyckanden. Jag hoppas att vi kan föra fram våra förslag i valrörelsen, för Sverige behöver en ny regering.

Herr talman! Vänsterpartiet höjde pensionerna med 1 000 kronor när vi styrde.

När ledamoten nu beskriver vad som sker använder han mycket fantasi. Vi kan diskutera i kronor och ören, och då har ni lagt mest pengar till dem som har det bäst. A-kassan blir sämre efter tre månader, och de som har det riktigt tufft är de som är långtidsarbetslösa. Det är då det börjar kännas och märkas.

Vänsterpartiet kan absolut få igenom en förbättring av akassan. Tänker Sverigedemokraterna rösta ned den om Vänsterpartiet och Socialdemokraterna lägger fram ett sådant förslag? Det löser sig nog; vi får se hur det går. Men man kan åtminstone prova, och det har inte Sverigedemokraterna gjort.

Herr talman! Om man pratar i procent och den som har en krona får en krona till blir ökningen av stödet såklart 100 procent. Om någon har några miljoner får den såklart inte några miljoner till, men faktum är att den skattesänkning som regeringen har genomfört i princip motsvarar en årsinkomst för den som har sjukersättning. I kronor och ören har de som har mest fått mest, hur man än väljer att bolla med siffrorna.

Frågan är om det är rimligt att dra ned på akassan och se till att människor återigen blir utförsäkrade ur sjukförsäkringen. Är det rimligt att pensionärerna får klara sig utan höjda pensioner samtidigt som den som har 120 000 i månadslön får 6 000 kronor mer i månaden? Är det en rimlig prioritering för hushållen och svensk ekonomi?

Herr talman! Egna hemsnickrade diagram kan tyvärr inte dölja att man när man gör en skattesänkning som, även om den är bred, bland annat har en fördelning som riktar in sig enbart till dem som tjänar över 120 000 kommer den att hamna i de högsta inkomstdecilerna med mest pengar. Att indexeringar som man har sedan tidigare värdesäkrar ersättningarna, så att människor alltid har råd att köpa mjölk, hör till grunden i ett land som kallar sig välfärdsland. Det är ingen satsning.

Det som de facto har hänt är att man har sänkt akassan trots massarbetslöshet. Sverige är också det enda nordiska land som inte har höjt barnbidragen. Samtidigt har man satsat 6 000 kronor mer i månaden på dem som tjänar över 120 000. Är det bra för hushållen och för svensk ekonomi?

Herr talman! Jag ska inte gå in så mycket på att finansministern har gjort av med pengarna, utan jag tänkte gå in på själva fördelningsprofilen.

Vi har en lågkonjunktur som dessutom fördjupats, finansministern. Är det då rimligt att ha den fördelningsprofil som ni haft under den här mandatperioden, där de största satsningarna och åtgärderna gått till dem som tjänar allra mest? Så är det även om man tittar på samtliga skattesänkningar. Den grupp som har det bäst har fått störst andel.

Hade det inte varit bättre för Sveriges småföretag, ekonomi och barnfamiljer att till exempel satsa på höjda barnbidrag och stärkt akassa och se till att ekonomin kom igång och att hushållen klarade sig?

Herr talman! Sällan har omvärlden varit så skakig. Även Sverige påverkas av krigets fasor. I dag lägger regeringen och Sverigedemokraterna fram vårpropositionen för sista gången. Snart är valdagen här, och då kan vi ta landet i en annan riktning. Sverige är skörare än på mycket länge, och behovet av en regering som får Sverige att hålla ihop, som inte ställer människa mot människa och som skyddar hushållen och rustar välfärden är stort.

Herr talman! Jag tillhör inte den glada och glättiga skaran av politiker som firar varenda opinionsuppgång med en selfie på Instagram. Man ska inte ta ut saker i förskott, åtminstone inte vinster. Hur dåligt den här regeringen än har skött sig säkrar man valvinsten bäst på egna meriter. Man ska inte ropa hej förrän man har kommit över ån, sa min pappa alltid, och jag tänker inte utropa någon seger i förtid.

Men visst behöver Sverige en ny regering, herr talman. Det har varit fyra hårda år. Kris efter kris har dumpats på medborgarna. Kostnaderna har rusat för maten, hyran och energin. Ensamstående mammor har haft och har det allra tuffast, och en stor del av arbetarna saknar kontantmarginal. De sparade pengar som fanns är för länge sedan slut, och nu finns inga marginaler kvar. Det är slut på pengarna i hushållens plånböcker.

Herr talman! En svensk regering kan givetvis inte stoppa världsomfattande kriser. Trumps nycker och Putins dröm om världsherravälde har finansministern liten möjlighet att påverka. Ekonomin påverkas ju inte bara i Sverige utan i hela vår omvärld; det vore inte seriöst att påstå något annat. Men en regering kan välja hur man hanterar de kriser som drabbar svensk ekonomi och svenska hushåll. En regering kan prioritera på vems sida man står när det blåser. Är det på affärsbankernas, vars vinstmarginaler är skyhöga, eller är det på hushållens, som tyngs av ännu en räntehöjning?

Tidöstyret har inte agerat för att fördela bördorna av krisen lika. Hushållen har genomgående fått stå med notan när illa fungerande marknader passar på att göra pengar på krisen.

Aja baja, säger finansministern till bankerna och matjättarna, som drev på inflationen och lät priserna skena. Men givetvis hjälper inte upprörda ord, utan den som vill göra något åt de barskrapade hushållens situation vet att det bara är handling som räknas. Pressa bankerna att sänka räntan, agera för ökad konkurrens bland matjättarna, se till att den sänkta matmomsen inte blir ett gigantiskt Icabidrag, inför Sverigepriser på el och stoppa kablarna!

I kristider ska bördorna fördelas lika, men så har det inte varit. Hushållen har fått axla en alltför stor del av kostnaden, och det är orimligt. Regeringen påminner lite om Titanic. Man kan inte göra så mycket åt att det finns ett isberg som man åker in i, men man har struntat i att ta med sig livbåtar till dem som finns på nedre däck. För barnen handlar det inte bara om ett missat kalas, om utflykter som inte blev av eller om att de inte har råd med sommarskor, utan för många av dem är det en hel barndom som nu har gått förlorad.

Det bästa för Sverige, tillväxten och barnfamiljerna hade varit om regeringen hade agerat i lågkonjunkturen. Trots att det hade varit bäst för svensk ekonomi om de hushåll som hade små marginaler hade fått mer så att ekonomin stimulerades valde regeringen det motsatta: att prioritera de absolut bäst ställda hushållen.

Ekonomin har stagnerat, lågkonjunkturen har fördjupats, småföretagen har för få kunder och regeringen har inte stått på deras sida. Samtidigt fanns regeringen där för dem som har en månadsinkomst på 120 000 kronor och som genom politiska prioriteringar i den här kammaren fick flera tusenlappar extra i plånboken varje månad. Det fanns inga rationella skäl att prioritera skattesänkningar för ministerlöner, och ändå valde regeringen att göra det, för de moderata kärnväljarnas skull, inte för Sveriges och barnfamiljernas.

Herr talman! Varför är det så att den som har minst alltid ska få mindre för att det ska skapas lust och energi, enligt högerregeringen? Man menar att barnfamiljer som får vända på varenda krona i själva verket gynnas av att man tar bort deras barnbidrag och att sänkt akassa när vi har massarbetslöshet kommer att göra att den som inte får råd med hyran känner sig mer motiverad.

Det är skillnad på folk och folk. När det kommer till de rikaste sparar vi inte på något, utan endast det bästa är gott nog. Här ska man unna sig. Det är den grupp som alltid verkar behöva bidrag och extra stöd för att orka jobba. Vi kan inte prioritera barnbidragen i stället, för då tar sig inte direktörerna upp ur sängen på måndagsmorgnarna. Om de inte får sänkta kapitalskatter snoozar de hela veckan lång. Finansministern tömmer statskassan enkom för deras skull – inte när barnfamiljer blir vräkta eller när pensionärer hamnar hos Kronofogden utan för att den som redan är förmögen ska få ännu mer.

Sverige har rekordhög arbetslöshet. Tillväxten är låg. Fattigdomen har fördubblats, och rekordmånga barn vräks från sina hem. Samtidigt har vi ett gäng miljardärer och en förmögenhetskoncentration som är tydligare än någonsin. Vanliga löntagare betalar betydligt större andel av sin inkomst i skatt än den rikaste procenten.

Sverige var tidigare ett av världens mest jämlika länder, med hög sysselsättning, stark välfärd och omfördelning. I dag sticker vi ut i motsatt riktning. Vi har gått om länder som USA och Indien i förmögenhetskoncentration. De som påstått att jämlikhet hämmar tillväxten medan klyftor gynnar den har haft fel. Att några blir väldigt rika gynnar inte Sveriges ekonomi, ger inte några jobb och skapar inte någon tillväxt.

Ska svensk ekonomi växa behöver vi en aktiv ekonomisk politik där staten investerar och omfördelar. Men den här regeringens prioriteringar är återigen tydliga. Rör inte mina miljardärer! står det på Svantessons banderoll.

Människosynen är lite bedrövlig. Om vi bad miljardärerna att bidra lite mer när svenska barnfamiljer är fattiga, sjukvården står på bristningsgränsen och krig härjar i närområdet, ja, då skulle de sticka, säger högern. Minsta lilla skattehöjning och de flyr landet med miljarderna.

Det kan väl inte vara möjligt, tänker jag. Det är klart att svenska miljardärer inte flyr utomlands när de behöver vara här och skydda hushållen och försvara landet. Vilka fördomar det finns mot det ekonomiska toppskiktet! Om det trots allt och mot all förmodan skulle vara så, ja, då kan vi införa en sådan exitskatt som många länder runt omkring oss har. Det är dags att beskatta miljardärerna. Det drabbar ingen fattig.

Herr talman! Det pågår ett enormt slöseri med svenskarnas skattepengar. Svensk välfärd har blivit en lekstuga. Sjukvården, järnvägen och skolan bedrivs internationellt. Men Tidöstyret pallar inte göra något åt det. Ideologiskt förblindade förkastar de all rationalitet för att slippa göra upp med det gigantiska misslyckande som privatiseringarna har inneburit.

Sverige har blivit ett låtgåland, och regeringen är marinerad i sin låtgåattityd. Skolor drivs av saudiska kapitalägare. Vårdcentraler används för att tvätta pengar. Nätläkare länsar statskassan, och samtidigt är kön till vårdcentralen oändlig. Lärartätheten dras ned för att vinsterna ska bli större. Hårt bröd till småbarnen och gangstrar som driver behandlingshem – så ser svensk välfärd ut 2026, och det är medborgarna som får betala. Barn klarar inte skolan. Kriminaliteten växer. Trots allt detta är det ingen som drar i nödbromsen.

Vinsterna i välfärden måste bort. Det är slutlekt. Arbetsförmedlingen och järnvägen behöver städas upp och byggas om.

Att äga välfärdsbolag är ingen konst. Det behövs det ingen arbetsskjorta för. Det krävs inte många knop för att göra vinst på välfärden, för det är vinst varje gång och skattebetalarna som betalar.

När jag tänker på företagare tänker jag på folk som jobbar hårt och som har startat och dragit igång något för egen maskin. Min pappa drev butik och gjorde tolv timmar per dag på butiksgolvet. Min mormor var den första kvinnan i Sandviken att starta ett städföretag.

Herr talman! Vi måste börja om och bygga Sverige starkt och jämlikt igen. Jag kommer tillbaka i nästa anförande och föreslår Vänsterpartiets prioriteringar.

(Applåder)

Fru talman! Så här skrev jag på DN Debatt när förhandlingarna om det ekonomiska ramverket drog igång:

Sverige behöver ett nytt investeringsmål på 1 procent för att klara omställningen och eftersatta tillfälliga investeringsbehov i infrastruktur. Ett utbyggt försvar, ett utbyggt rättsväsen och stora behov i välfärden ska finansieras genom skatter. Men för att frigöra pengar till det behöver det ekonomiska ramverket möjliggöra investeringar tillfälligt. För att förhindra ofinansierade skattesänkningar vill vi införa ett golv för statens åtagande, så att nedskärningar inte längre kan ske automatiskt utan politiska beslut och transparens.

Fru talman! Jag vet att det är lite osnyggt, men jag kan inte låta bli att säga: Vad var det jag sa?

För inte så länge sedan stod vi tillsammans på en presskonferens och presenterade den överenskommelse om ramverket som Socialdemokraterna och Tidöpartierna gjort upp om. Vänsterpartiet sa nej och lade fram ett eget förslag, men det fanns inget intresse av att kompromissa.

En samlad ekonomkår var överens om att den svenska ekonomin var i behov av nya tillfälliga regler som tillät investeringar i infrastruktur.

LO och Svenskt Näringsliv sa att det var nödvändigt för tillväxten och sysselsättningen. Sverige hade Europas näst lägsta statsskuld samtidigt som det fanns enorma behov. Trots det menade Tidöpartierna, S och C – jag glömde inledningsvis C och hade lagt med partiet i S – att det bästa för Sverige var ett stramt ramverk som förhindrade investeringar. Man enades om ett, enligt mig, dumsnålt ramverk.

På presskonferensen sades: Vi som står bakom överenskommelsen tar ansvar för statens finanser. Någon lade till att Vänsterpartiet som vanligt är oansvarigt och vill skuldsätta Sverige. Men man glömde att säga att ytterkantsgruppen på Finansdepartementet, den egna Långtidsutredningen, hade lagt fram samma kompromissförslag som jag.

Finansministern kallar Svenskt Näringsliv, LO och Vänsterpartiet för den nya treenigheten. Nu står vi här med ett oplanerat underskott trots att bläcket inte har hunnit torka på överenskommelsen. I medierna kan det uppfattas som att ingen visste att underskottet fanns förrän efter det att Finanspolitiska rådet hade lämnat sin rapport. Någon dag innan meddelade dock finansministern att pengarna var slut. Sanningen är väl den att redan sex månader efter att det nya ramverket presenterades gick statsministern ut på en presskonferens och sa att han tänkte låna till försvarsuppbyggnaden.

Kritiken var tydlig redan från start. Ett ramverk som ingen följer är inget ramverk. Hade man värnat ramverket hade man gjort det vi föreslog, nämligen kommit överens om ett mål för den kommande perioden som är förankrat i verkligheten och använt de frigjorda resurserna till investeringar och inte, som nu, till löpande kostnader.

Vill man hindra ofinansierade skattesänkningar hade förslaget om ett bibehållet offentligt åtagande gjort skillnad. Alla partier ställde sig dock, till sist, bakom försvarsuppbyggnaden. Vi i Vänsterpartiet hade hellre sett en delfinansiering genom en beredskapsskatt på höga inkomster, men det sa regeringen och Sverigedemokraterna nej till. Jag är glad att vi fick till det som experterna ändå förordar, det vill säga en tillfällig investeringspott som inte är löpande på 50 miljarder för att stärka infrastrukturen.

Vänsterpartiet har inte regerat än, och där måste jag skynda mig och passa på när jag fortfarande har möjligheten att skylla på tidigare regeringar och nuvarande regering. När ramverket inte expanderas för investeringar är det svårt att få plats med både och i ordinarie budget. Sänker man skatter år efter år och gör sig av med intäkter är det svårt att prioritera om när kostnaderna plötsligt ökar, men så har jag aldrig haft det ekonomiska ramverket som förstamajparoll.

Vad politiska ledare egentligen tycker innerst inne, bakom sociala medier-konton, måste vara omöjligt för folk att avgöra. Ministrarna är nätaktivister. Själv är jag en riktig tråkmåns. Jag har inte ens Tiktok, och jag orkar inte ens dreva mot någon tidöpartist som har sagt något på Internet. Jag vet; jag är körd i valet 2026.

Hur ska en sådan som jag ha en chans mot till exempel Jimmie Åkesson, som till och med producerar uppdateringar som kommer att trenda på X när han ligger och sover? I drömmar blir det ett perfekt högernationalistiskt narrativ, och dessutom klarar han att översätta ett språk han inte ens begriper – i drömsömn. Själv måste jag till och med sätta på texten som är avsedd för hörselskadade när jag kollar på svensktalande tv-program, särskilt om någon medverkande har en dialekt som härstammar från Skåne med omnejd.

Visst hade jag kunnat komma hit i dag, i bästa Tidöministeranda, med en spelad förvåning, och utbrista att Vänsterpartiet nu ska få städa upp i finanserna eftersom Svantesson har tömt ladan och gjort slut på alla pengarna helt för egen maskin. Jag hade kunnat sätta ett bamseplåster i pannan och berätta att jag haft en mardröm om att vi var tillbaka på 90-talet, att Anne Wibble stirrade mig i ansiktet och att den svenska statsskulden växt till ett monster som jagade mig medan jag krampaktigt höll mig fast i överenskommelsen i ramverket.

Men, fru talman, det är inte min stil. Jag står inte ut med trams. Det är viktiga saker vi diskuterar här. Jag vet; det är säkert otaktiskt. Ministerkontona på Twitter kommer att posta massproducerade angrepp på Vänsterpartiet ända fram till valdagen oavsett vad jag gör. Jag är inte född i farstun.

Men jag bryr mig inte. Någon gång måste man ju få diskutera politik också. Ärligt talat är jag mer orolig för välfärden och mina föräldrars låga pensioner än för statsskulden i sig. Förstå mig rätt! Visst är det cyniskt att regeringen låtit lågkonjunkturen cementeras, sänkt skatter för den som har mest och lämnat hushållen och välfärden i sticket, för att sedan ösa ut pengar i en valfläskbudget. Under decennier har kapitalskatter avskaffats, och den med absolut högst inkomst har fått mest – särskilt under den här mandatperioden.

Vi har nu nått vägs ände. Staten kan inte fortsätta att göra sig av med intäkter, om vi ska ha råd med välfärden. Den som tjänar 120 000 i månaden behöver inga skattesänkningar. Den med stora kapitalinkomster klarar sig bra utan att få del av reformutrymmet.

Fru talman! Det är slut på pengar. Det är slut på pengar på löntagarnas konton. Undersköterskor och busschaufförer orkar inte mer. Fattiga pensionärer, sjuka och arbetslösa vill inte veta att pengarna är slut. Staten är inte som en enskild medborgare, och statskassan är ingen klasskassa som man lägger in en slant i. Vi har alla möjligheter att fylla på med intäkter och ha ett något expanderat utrymme för tillfälliga investeringar. Vårt jobb är att trygga medborgarnas välfärd och skapa förutsättningar för tillväxten och jobben. Vi måste sänka hushållens kostnader för mat, el och boende. Akutrummen är fulla, och personalen är slut. Marknadsexperimenten fördyrar och utarmar välfärden. Ideologin har fått gå före det som faktiskt fungerar. Vi måste ta tillbaka kontrollen.

Sverige har fortfarande en av Europas lägsta statsskulder, och vi ska ha ordning och reda i finanserna. Det får vi med överenskommelser som är realistiska och som följs. Vi ska inte låna till löpande kostnader, och vi ska höja kapitalskatterna. Vi har fler miljardärer än någonsin. Hög kapitalkoncentration leder inte automatiskt till investeringar och tillväxt. Vi behöver bygga upp statens muskler igen, så att vi klarar jobben och välfärden. Nu är det medborgarnas tur. Ska vi åstadkomma det behöver vi städa bort nuvarande regering. Vi ska byta regering, och vi ska byta politik. Vi rödgröna måste grunda för att genomföra det vi nu lovat väljarna. Akassan ska stärkas, karensen avskaffas och välfärden rustas. Och vi ska se till att tonåringar som precis ska ta sitt första kliv ut i vuxenlivet, tar sitt första jobb eller vill studera vidare får stanna med sin familj och sina vänner.

Vi ska fokusera på vad vi vill åstadkomma, samarbeta och sedan genomföra det tillsammans i en rödgrön regering. Vänsterpartiet är berett att göra sitt för att städa upp efter högerpolitiken.

Det är inte möjligt att yrka bifall till skrivelsen, och jag har inte heller något annat förslag.

Herr talman! Vi hör många gånger att man har ärvt en kris och att detta härliga samarbete inte kan ha åstadkommit omläggningen eftersom det var så illa som det var. Jag håller med om att det är mycket dåligt för ett land om regeringen inte kan få igenom sin budget, men här går det inte ihop eftersom det var er budget som gick igenom i slutet av förra mandatperioden. Moderaterna har alltså haft lång tid på sig att påverka den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Nu har vi en av de lägsta tillväxterna i Europa och 100 000 fler arbetslösa. Trots att man har åstadkommit detta genom att inte agera i en lågkonjunktur, inte investera och inte se till att vanliga familjer får mer pengar i plånboken sänker man ersättningen för dem som man har försatt i arbetslöshet.

Visst finns det bra saker, och dessa är Vänsterpartiet också för. Vi har föreslagit sänkt skatt för alla som tjänar under 50 000. Men er starka princip att konstant gynna och omfördela till den lilla grupp som tjänar över 67 000 kronor i månaden har minskat tillväxten och gjort att sjukvården inte kan värnas och skyddas. Det går 10 miljarder mindre i reala medel till personal och patienter i välfärden. Är det värt det? Vore det inte rätt att omvärdera denna princip och se till att det blir fler jobb, mer pengar i plånboken och en stark välfärd?

Herr talman! När man lyssnar på regeringen, Sverigedemokraterna och finansministern hör man mycket tal om oro för hur vi som nu är i opposition ska kunna regera tillsammans. Jag kan ge Elisabeth Svantesson rätt i att detta självklart är en förutsättning för att man ska kunna styra ett land, men i grund och botten handlar det om mer. Det handlar om vad man tillsammans gör för Sverige, särskilt när man har fått till det. Detta måste vara mer intressant än hur en oppositionsgruppering ska kunna få till det ihop.

Det är självklart sant att man kommer att få välja utifrån principer. Vi har hört att Centerpartiet menar att regeringen och Sverigedemokraterna har en högernationalistisk och auktoritär agenda. Då får man bestämma sig för om man tycker att det är värre med höjda barnbidrag och stärkt akassa. Det utgår jag från att Centerpartiet kommer att meddela före valet.

Om man fokuserar på de principer ni arbetar utifrån nu, Elisabeth Svantesson, är det då inte dags att fundera över om det är rätt att i alla lägen prioritera principen att de som har mest ska få ännu mer? Sjukvården och välfärden har fått 10 miljarder mindre under perioden. Arbetslösheten har skjutit i höjden. Tillväxten är i botten. Vanliga barnfamiljer har inte råd att köpa både julklapp och julmat. Är det inte dags att omvärdera den principen?

Herr ålderspresident! Man kan ändå hoppas att det löser sig, tänker jag. Men vi får ta det senare; vi ska kanske inte förhandla här i kammaren.

Jag har stor respekt för att Centerpartiet, och särskilt ledamoten Ådahl, tittar på forskning och vetenskap. Ekonomer från höger till vänster har sagt att det tidigare har funnits ett slags incitamentsstruktur för jobb i försäkringssystemen men att det i dag, precis som ledamoten Ådahl lyfte, är helt andra åtgärder än sänkta ersättningar som skulle kunna leda till fler jobb. Det där kanske man alltså kan diskutera.

Vänsterpartiet har tidigare föreslagit att sjuklönekostnaden ska tas bort för mindre företag. Då var vi ensamma om det, men nu är vi fler. Jag ska ta tillbaka det i nästa budgetmotion – eller det kommer ju att vara en gemensam proposition, kom jag på, så det kommer att vara med i den.

Jag tror att det är viktigt är att fundera över de stora frågorna. Att få igång mindre företag så att de kan anställa fler kan absolut ses som åtgärder som riktas till långtidsarbetslösa, men jag tänker att detta också handlar om de stora diskussioner vi har haft – till exempel om att man kanske inte ska låna till löpande räkningar utan i så fall till investeringar i järnväg, infrastruktur och annat som ger ytterligare jobb i mindre företag.

Min fråga kvarstår. Vilka frågor skulle ledamoten Ådahl kunna tänka sig att prioritera högst i sin budget? Ingen av diskussionerna här tidigare handlade nämligen särskilt mycket om a-kassan, utan de handlade mer om landsbygden och tillväxten – och där håller jag helt med.

Herr ålderspresident! Jag tycker att man ska använda mycket positiv förstärkning. Det är min övertygelse, så: Till skillnad från Oscar Sjöstedt och andra, som blir bekymrade, blir jag glad när Martin Ådahl från Centerpartiet kommer upp i talarstolen. Ett sådant engagemang för att bekämpa arbetslösheten!

Jag har också stor respekt för Martins engagemang i Ukraina och för människors lika värde. Precis som ledamoten Ådahl säger spelade det ingen roll om mina kollegor hette Fatima eller Kenny när jag jobbade som behandlingsassistent. Det spelade ingen roll för min pappa, som har haft just ett sådant småföretag som Martin talar om, om hans anställda hette Sonja eller Rashim. Det är tillsammans som vi kan vända den utveckling vi har nu, och det är tillsammans som vi kan vända arbetslösheten.

Martin Ådahl vet att jag tycker väldigt mycket om honom, vilket förstås är en helt annan fråga än de budgetförslag vi har att debattera här i dag. Men det som är lite sämre i budgeten är kanske försämringarna av akassan och sjukförsäkringen. Finns det något slags insikt som har landat så att vi kan satsa på de delar vi har gemensamt när det gäller företagande och tillväxt? Vi har samarbetat mycket om infrastrukturinvesteringar men också om det som lyftes här och som jag tycker är oerhört viktigt, nämligen landsbygden och hur vi ska säkra att människor över hela Sverige får de medel som krävs.

Jag uppfattade inte att delen om sänkta ersättningar lyftes särskilt mycket, och min förhoppning är att de kanske står längst ned på listan.

Herr ålderspresident! Den 19 november fyllde min pappa 70 år. Han älskar att sjunga. Vi har nu hyrt en karaokemaskin, och i helgen blir det en mindre tillställning på hembygdsgården – eller föreningshuset, som det nu heter – i Åmotsbruk.

För fem år sedan, under pågående pandemi, fick pappa alltmer extrema ryggsmärtor. Envis som han är ville han inte uppsöka sjukvården. Hans senaste sjukdag gick att spåra tillbaka till 1986 när min syster föddes. Det går över, sa han. Men det gjorde det inte. Han undersöktes för diskbråck och började med övningar. Hade hans kropp till sist gett upp efter alla 12timmarspass på butiksgolvet i betong?

Herr ålderspresident! Det tog alldeles för lång tid innan man kunde konstatera att min pappa hade fått en obotlig cancersjukdom som bryter ned skelettet. Jag fick vara med på högtalartelefon från hematologen när diagnosen fastställdes. Hans läkare Judith berättade om prognosen, och kontaktsjuksköterskan Eva fanns tillgänglig för hela familjen.

Nya läkemedel kunde dock pressa tillbaka sjukdomen en tid, och efter en tuff behandling kom han tillbaka till sitt älskade arbete. Nervsmärtorna finns kvar, men tack vare svensk sjukvård kan vi nu fira hans 70-årsdag.

Vårt land är fantastiskt när det fungerar som det ska. Trygghet och tillit är värt allt när det väl gäller. Vi måste vårda och stärka det som är bra med Sverige. Det finns något som är värt att kämpa för, och visst är det möjligt. Nedskärningar är inte förutbestämda utan ett resultat av politiska prioriteringar. Med andra prioriteringar än vad den sittande regeringen och Sverigedemokraterna har gjort under den här mandatperioden hade vi kunnat skydda sjukvården.

Kostnaderna för medborgarnas mediciner är inget som bara höjs automatiskt utan det görs efter fattade beslut i kammaren. Alla andra nordiska länder har höjt barnbidragen under kostnadskrisen, så det är klart att det handlar om prioriteringar – och kanske principer, som Oscar Sjöstedt lyfte fram tidigare. Vad är viktigast? Är det barnfamiljer, en sjukvård som fungerar och mediciner till pensionärer? Eller är det satsningar på de hushåll som har det absolut bäst ställt?

För Vänsterpartiet är valet enkelt, och det syns också i vår budgetmotion. Principen är att satsa på dem som har haft det tufft brett och på barnfamiljer, inte att sänka ersättningen ytterligare i akassan. Det är klart att den är en omställningsförsäkring, men nu handlar det om ytterligare sänkningar i akassan. Tvärtom ska människor ha möjlighet att ställa om.

Ibland kan man tro att man är med i dolda kameran när man lyssnar på Regeringskansliets och Sverigedemokraternas budgetpresskonferenser. De kallar stora och omfattande nedskärningar i sjukvården för satsningar. Men om man vill att pengarna ska gå till sjukvården lägger man dem på sjukvården, inte på skatteavdrag till mångmiljonärer. Det är egentligen inte svårare än så.

Alla vet att svensk sjukvård är i kris. Akutrummen är fulla, och väntetiderna är för långa. Vill man göra någonting åt det? Det går, men då måste man prioritera sjukvården. Det föreslår Vänsterpartiet i den budget vi ska rösta om i dag.

Sveriges tillväxt är i botten, och arbetslösheten och utsläppen är i toppen. Det är klart att vi hade kunnat göra annorlunda, till exempel valt att stärka de vanliga hushållen i stället för att lägga mest pengar på den som har en inkomst över 67 000 kronor. Faktum är att det hade varit bäst både för svensk ekonomi och för de svenska hushållen att göra tvärtom. Tillväxten skulle ha ökat, samtidigt som barnfamiljer haft råd med både julklapp och en ny vinterjacka. Så hade vi tagit oss ur lågkonjunkturen.

Vänsterpartiet gör därför andra prioriteringar utifrån andra principer än regeringen. Vi avskaffar karensavdraget, gör kollektivtrafiken billigare och höjer barnbidragen med 400 kronor.

Sverige har varit naivt och alltför länge haft en låt-gå-attityd mot illa fungerande marknader. Mat-, el- och bankmarknaden fungerar inte. I stället för att stärka konkurrensen eller pressa ned priserna lät man övervinster som drev inflationen skinna hushållen. Löntagarna fick ta hela smällen. Det var inte ett gemensamt ömsesidigt ansvarstagande i krisen.

Höga räntor på boende och chockhöjda hyror har gjort fastighetsägare och bankdirektörer rikare mitt under en kostnadskris. Det är för dyrt att vara svensk. Priserna ska ned, och de som har passat på att tjäna pengar under krisen ska bidra mer. De åtgärder vi lägger fram för ökad konkurrens på matmarknaden och bankmarknaden skulle kunna sänka priset på matkassen och bostaden. I Sverige ska man kunna leva gott och ha pengar kvar efter mat och hyra. Vi ska fylla vanligt folks plånböcker.

Herr ålderspresident! Den som går till val på att fortsätta sänka skatten för de mest välbeställda och samtidigt påstår att man kan rädda sjukvården ljuger. Det går inte ihop. Ska vi bygga ihop Sverige bättre, ska hela landet funka, måste några bidra mer än i dag. Samtidigt ska vi sluta slösa med våra skattemedel. Marknadsexperiment i sjukvården och skolan har gjort välfärden sämre. Det kan inte vara värt att behålla ett system som inte fungerar för att stora skolkoncerner och vårdbolag ska göra sig pengar på svensk välfärd.

HVB-hem ska inte drivas av kriminella. Vi behöver avkriminalisera välfärden och se till att varje skattekrona går till vad den är tänkt för. Jag hör här att man vill bekämpa gängkriminaliteten och ta av de gängkriminella klockorna, men varför har man då samtidigt bjudit ut statskassan? Staten ska ta över från kommuner som inte sköter sig – jag kan hålla med om skolan – men samtidigt ska saudiska bolag äga svensk skola. Det är något som inte går ihop här. Man måste göra något åt grundproblemen. Man måste värna skattebetalarnas pengar om det ska bli ordning och om man ska ta tillbaka kontrollen över den svenska välfärden och kriminaliteten.

Herr ålderspresident! Jag vet inte hur det är för dig, men jag har mycket svårt för det så kallade politiska spelet. Jag tycker nästan synd om en del av dagens journalistkår som får sitta och diskutera vilka kläder vi hade på oss vid riksmötets öppnande och försöka förstå vad ministrarna senaste twitterinlägg egentligen handlar om. Valfri realityshow bör vara mer spännande.

Men varför är sakfrågorna och den ekonomiska politiken så sällan i centrum för debatten? Den gångna mandatperioden kan bäst sammanfattas med ett paket väl inslaget i högernationalistisk syndabockspolitik. Men när lagren är borta finns inget annat kvar än klassisk moderat ekonomisk politik. Vi har alltså en regering som i mångt och mycket vill genomföra samma gamla högerpolitik, men eftersom det är främst de allt färre moderata kärnväljarna som delar den uppfattningen måste den gömmas bakom lager av auktoritär syndabockspolitik. Det är inte regeringen och Sverigedemokraternas budgetprioriteringar som har satt sjukvården i kris, bidragit till rekordhög arbetslöshet och försämrat försäkringssystemen – nej, det är invandrarna. Regeringen använder medborgare med utländsk bakgrund som sköld för att slippa en ansvarsutkrävande debatt där de själva, de som faktiskt har makten, granskas och utvärderas.

Handen på hjärtat! Var inte politiken bättre förr, innan pr-byråerna byggde reformagendan? Nu kommer den politiska debatten aldrig till kärnan. Paketen är så väl inslagna, lagren så många, och när man till slut har tagit sig in i själva asken är den förvånansvärt ofta tom. Vi får se intervjuer på bästa sändningstid där journalister frågar ut politiker om reformförslag de egentligen inte ens själva tror på. Hur ska väljarna då begripa vad vi faktiskt sysslar med? Allt är metadebatter, och politiska ledare har sina egna sanningar och rätt till att själva få definiera vad som är sänkt akassa, ökade utsläpp eller hög arbetslöshet.

Det är för dumt. Visst – jag kan skriva detta på Twitter och hoppas få med det i analysen i någon podd. Men, herr ålderspresident, vi måste tänka nytt. Jag funderar i stället på att sätta upp en gammal hederlig arg lapp utanför Rosenbad. Men då kanske man blir anklagad för aktivism, så säg det inte till någon.

Sverige behöver en ny regering och en ny inriktning. Det räcker inte att inte vara med i Tidöstyret. Vi ska vara något eget, något bättre. Så kan vi bygga tilliten igen. Politik är fantastiskt. Jag tänker på det när jag fixar inför julen med min tioåriga dotter. Politik kan se till att alla barnfamiljer har råd att skapa julminnen ihop och att fler får fira sin pappas 70-årsdag.

Vi kan göra Sverige tryggare. Vi som vet att karensavdraget gör hål i plånboken och att välfärden måste komma först och som inte tror på ett vi och ett dem har något annat att erbjuda, något mycket bättre än negativa kampanjer, motståndarlag eller kopiering.

Ärligt talat, vem bryr sig om huruvida Romina Pourmokhtari egentligen bryr sig innerst inne? Det leder väl inte till någon klimatomställning att fastställa hur en ministers inre liv ser ut.

Låt oss gå djupare och diskutera hur staten kan ta ett större ansvar för att elen ska bli billigare och för att tågen ska komma i tid. Vänsterpartiet har förslagen. Vi ska öka tillväxten, skapa jobb och minska utsläppen. Om Sverige ska gå i en ny riktning måste vi som vill det samarbeta. Annars blir det ju bara prat. Om reformerna man lovar väljarna i valrörelsen också ska bli av behöver vi en ny majoritetsregering.

Vänsterpartiet har valt sida. Vi ska sänka boendekostnaderna, matpriserna och elräkningarna. Med Vänsterpartiets budget får alla som tjänar under 50 000 sänkt skatt; medicinerna blir billigare, och karensavdraget avskaffas.

När det gäller en halv miljon arbetslösa kan man inte skylla ifrån sig. Det som behövs är en ekonomisk politik som tar oss ur lågkonjunkturen. De flesta tjänar på Vänsterpartiets politik. Sverige ska byggas starkt igen med investeringar i järnväg och nya bostäder. Det är inte rocket science. Det är sunt förnuft.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservationer.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Politik handlar om prioriteringar och samarbeten. För att ledamoten Oscar Sjöstedt ska känna sig trygg kan jag säga att jag inte alls blir lika uppretad på Martin Ådahl som ledamoten verkar vara. Det kommer att lösa sig.

Frågan från mitt håll var: Är det rimligt att människor, i en situation med massarbetslöshet och där långtidsarbetslösheten ökar, efter 100 dagar ska få mycket mindre i plånboken? Det handlar om tusentals kronor. Är det en rimlig prioritering att göra i stället för att låta bli att ge en skattelättnad till den som tjänar 120 000 i månaden? Det som har skett är att en brevbärare får mindre i skattelättnader på ett helt år än vad partiledare Åkesson från Sverigedemokraterna får på en månad. Är det rätt prioritering? Är det att hålla vallöftet till löntagarna?

Man funderar på om det bara är prat. Nu röstar Sverigedemokraterna nej till Vänsterpartiets förslag att stärka sjukförsäkringen. Ni höjer skatten så att den som är sjuk och har sjukpenning eller den som är arbetslös får högst skatt. Den betalar mest skatt med Sverigedemokraternas politik. Allt fler – fler än tidigare – utförsäkras från sjukförsäkringen.

När ni sa att ni skulle stå på de här människornas sida och ge dem trygga försäkringar så att löntagare och vanligt folk skulle slippa känna oro – menade ni inte allvar då? Den frågan ställer jag till dig, Oscar Sjöstedt, och inte till Martin Ådahl.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag är väldigt tydlig med att vi inte kommer att köpa några försämringar i akassan, sa Jimmie Åkesson före valet. Nu får byggnadsarbetare och undersköterskor kraftigt sänkt akassa. Den trappas ned, och de avtalade försäkringar som de som har lite bättre lön har kunnat skaffa sig kommer inte att gälla.

Jag vill därför ställa en fråga till Oscar Sjöstedt. Vi har en situation med en halv miljon arbetslösa. Varför var det då viktigare att sänka skatten med 4 000 i månaden för den som tjänar så mycket som Jimmie Åkesson – 120 000 i månaden tror jag att det är – än att hålla löftet till löntagarna om a-kassan?

Fru talman! Jag ska erkänna en sak: Jag är lite av en nörd. Låt mig ta ett exempel. Jag var antagligen den enda i världen som trodde att det handlade om den svenska Malmbanan när jag fick ett sms från min partiledare där hon beklagade sig över att allt bara handlade om banan. Detta var i samband med att den förra jämställdhetsministerns bananfobi uppdagades. Menar du Malmbanan? Svarade jag, naiv som jag är.

Jag har inte flest följare på Twitter, men jag gillar att jobba. Jag ser hellre breda överenskommelser som garanterar industrin och hushållen billig el än kulturkrigar i en valrörelse. Jag vill förhandla, kompromissa och stå på mig så att pensionerna höjs och omställningen genomförs.

Fru talman! Var inte den politiska debatten bättre förr innan politiker började filma varandra och medborgarna i ett försök till negativ kampanj och när det handlade mer om sak än om person? Faktum är att om vi kunde hålla oss till att diskutera svensk sjukvård, jobb, tillväxt och vilka hushåll som ska prioriteras skulle jag till och med kunna tänka mig att låta bli att kommentera att turerna kring regeringens säkerhetsrådgivare framstår som ett avsnitt av Pang i bygget.

Det är ju sakpolitiken vi inte är överens om. Tro det eller ej, men jag har många bra saker att säga om finansministern som person – men inte om hennes politik. Valet ska handla om sakpolitik. Ska det satsas på välfärden eller på sänkta skatter för dem som har mest? Vi politiker ska köra med raka rör och prata om jobb, omställning och tillväxt. Det är vi skyldiga medborgarna. Jag kommer att bidra till detta i debatten och valrörelsen och föregå med gott exempel; det ska man alltid göra. Jag kommer att lägga fram Vänsterpartiets förslag på vad vi tycker behövs för att Sverige ska kunna lägga om kursen.