Maj Karlsson (V) om Förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan

Herr talman! Så var det då dags att inleda mitt livs sista anförande här i riksdagen! Jag vet att mina kollegor här inne helst vill att vi snabbar på lite, men jag tar mig friheten att använda min sista talartid till att breda ut mig och vara lite personlig.

Jag måste säga att jag under mitt liv haft ett ganska märkligt privilegium, om man får kalla det så. Det är nästan som att jag varit en fluga som fått möjlighet att sitta på samhällets olika skikts väggar och se vad som händer på nära håll. Jag har sett hur fattigdom kan prägla en människas hela tillvaro. Jag har sett kampen det innebär. Jag har mött barn som burit livets alla motgångar på sina små axlar. Jag har sett människor kämpa mot svårt missbruk, och jag har sett människor ta sig ur det. Jag har också sett människor som inte lyckats. Jag har förlorat vänner – människor som jag växt upp med och för vilka den sociala utsattheten till slut blivit för stor. Tomrummet efter dem är gigantiskt.

Men jag har också fått leva med medelklassens privilegier. Jag har fått spatsera runt här i demokratins högborg och göra min röst hörd. Jag har till och med fått vara på fest med kungen. Det finaste är att jag har fått möjlighet att komma nära människor från alla dessa världar. Genom det har jag sett något väldigt tydligt. Våra vägar börjar ofta skiljas åt redan i barndomen. Vilken uppväxt vi får och vilka händer som erbjuder oss stöd på vägen sätter riktningen för vår framtid. Med rätt stöd kan en mörk tillvaro ljusna. Med fel stöd kan det gå precis hur illa som helst. Därför har barns rättigheter blivit en av mina viktigaste politiska frågor. Det är där vi visar vilket samhälle vi faktiskt är och vilket samhälle vi faktiskt vill bli.

Herr talman! För att förstå min kritik mot regeringens förslag behöver vi titta bakåt. När jag började i politiken var socialtjänstens barn- och ungdomsvård i svår kris. Barnärendena var för många och resurserna för få. Nyutexaminerade socialsekreterare fick en arbetsbelastning de inte mäktade med. De erfarna flydde fältet eller arbetade sig själva i fördärvet. Av alla rapporter handlade en av dem som berörde mig allra mest om hur mycket tid socialsekreterare faktiskt hade till sitt förfogande för de barn de skulle hjälpa. Det kunde handla om någon timme på en hel utredning.

Någonstans där borde vi ha stannat upp och frågat oss: Vad är det egentligen vi håller på med? I jakten på slimmade organisationer och budget i balans lyckades politiken glömma något helt avgörande: Vi hanterade inte ärenden. Vi hanterade människor. Barns liv låg i våra händer.

Samtidigt som socialtjänstens akuta situation uppdagats har vi sett enorma brister även i vår barn- och ungdomsvård. Det handlar om vårdkedjor som inte håller ihop, om kriminella som äger och driver HVB-hem, om allvarliga brister och övergrepp inom Sis och om barn som om och om igen sviks av samhället. Det råder inget tvivel om att vi har och har haft enorma brister i vårt system. Vi har inte alltid kunnat erbjuda barn och föräldrar det stöd som varit bäst för dem, och det har naturligtvis haft ett högt pris.

Men även om det finns områden där vi har långt kvar, inte minst när det gäller Sis och HVB, har mycket också förändrats. Barnkonventionen har blivit svensk lag. Det sociala arbetet har utvecklats. Vi har nu en ny socialtjänstlag som ska bygga på forskning, förebyggande arbete och tillit. Det är en oerhört viktig reform. Just därför blir regeringens nya lagförslag så märkligt, för samtidigt som vi bygger en socialtjänst som ska arbeta förebyggande och skapa förtroende inför vi lagstiftning som riskerar att gå i motsatt riktning.

Herr talman! Vi delar problembilden. Föräldrar tackar för ofta nej till insatser. Steget mellan frivillighet och tvång är stort. Socialtjänsten behöver bättre verktyg för att hjälpa barn i utsatthet. Men vi är inte överens om vilka verktyg som faktiskt behövs.

Den första fråga regeringen borde ställa sig är: Varför tackar föräldrar nej? Det kan handla om bristande tillit, om att insatsen inte motsvarar familjens behov, om att man inte förstår vad den innebär eller helt enkelt om att insatsen faktiskt är fel. Problemet är att vi inte vet tillräckligt mycket om varför föräldrar tackar nej. Då borde det första steget vara att ta reda på det, inte att börja med sanktioner.

Ändå föreslår regeringen möjligheten att förelägga vite till föräldrar som tackar nej eller inte följer socialtjänstens krav. Vi vet vilka som riskerar att drabbas: familjer som redan lever under ekonomisk och social press. Vad gör ett vite med en familj som redan har svårt att få pengarna att räcka? Risken är att ekonomin försämras ytterligare, att stressen ökar och att föräldrarna dessutom börjar undvika socialtjänsten av rädsla för sanktioner. Det vore en katastrof. Det är tid, tillit, kompetens och resurser som skapar förutsättningar för förändring.

Herr talman! En annan del av förslaget rör möjligheten att besluta att barn och ungdomar ska hålla sig hemma under vissa tider, i vissa fall med elektronisk övervakning och möjlighet för polisen att ingripa. Det är mycket långtgående åtgärder i något som samtidigt beskrivs som en social och förebyggande insats. Det finns en uppenbar risk att barn som befinner sig i en riskzon behandlas som om de redan vore kriminella. Det innebär en farlig stämpel som vi vet kan vara oerhört svår att bli av med.

Men det finns också en barnskyddsproblematik. Tänk om barnet behöver skyddas just från sitt hem! Tänk om det finns våld eller kontroll där! Tänk om det område där barnet bor är den stora faran! Vad händer då, när samhällets lösning blir att barnet ska låsas fast med en boja? Här blir paradoxen tydlig. Vi har precis infört en socialtjänstlag som ska bygga på forskning, förebyggande arbete och tillit. Samtidigt inför vi parallell lagstiftning som riskerar att bygga på kontroll och tvång, i direkt strid mot all kunskap vi har. Det är lite svårt att få ihop.

Herr talman! Vilken roll vill vi att socialtjänsten ska ha? För mig är den viktigaste rollen att vara en myndighet som människor vågar vända sig till när livet håller på att gå sönder, en myndighet där jag vågar berätta det allra svåraste, särskilt när det handlar om mina barn. För att det ska vara möjligt krävs förtroende, tid, kompetens och resurser, och det krävs insatser som faktiskt fungerar.

Jag tror på en socialtjänst som ställer krav när det behövs och som skyddar barn när föräldrar inte förmår att göra det. Jag är beredd att gå långt för att skydda barn. Men jag motsätter mig lagar som saknar tillräckligt stöd och som riskerar att bryta mot de principer som vi vet är viktiga för ett fungerande socialt arbete. Jag motsätter mig med bestämdhet lagar som riskerar att göra det svårare att söka hjälp.

Det första vi måste göra är att se till att den nya socialtjänstlagen får genomslag och att socialtjänsten får de resurser som krävs för att göra det arbetet. Sedan måste vi ta reda på varför föräldrar tackar nej. Därefter måste vi ta fram konkreta åtgärder som bygger på forskning och beprövad erfarenhet. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Herr talman! Nu ska jag snart avsluta mitt anförande, men jag vill säga några sista saker. Det har varit fantastiskt att få arbeta med er i socialutskottet. Jag har lärt mig så mycket, och jag är så tacksam över att jag har fått möjlighet att vara en röst för dem som inte alltid hörs mest.

Socialutskottet är unikt. Vi står upp för våra olikheter, men vi försöker samtidigt hitta vägar framåt med respekt. Det är att värna demokratin och att visa respekt för dem som behöver samhället allra mest. Det tycker jag är väldigt fint, så stort tack för det!

Jag vill också tacka all personal här i riksdagen. Det är ni bortom rampljuset som bär vår demokrati varje dag. För er är jag evigt tacksam, och inget hade gått vägen utan er!

Jag lämnar också talarstolen med oro. Barns rättigheter är satta under historisk press. Bara den här veckan fattas beslut som skakar alla barns rätt i grunden. Vi ser det i migrationspolitiken. Vi ser det i socialpolitiken. Vi ser det inte minst när barn nu riskerar att sitta i fängelse.

Samtidigt ser vi hur civilsamhället, som är det som håller våra barns ryggar, också är satt under hård press. Jag vill därför skicka med till alla er som ska ha ansvar för barnens framtid att ta den här situationen på största allvar.

Det är när det blåser riktigt hårt som vi på riktigt visar om vi håller. Det är just då vi ska se till att hålla våra viktigaste värden som högst. Om det är något som jag verkligen vill lämna efter mig när jag nu snart kliver ned från detta podium är det modet att stå upp för dem som behöver det allra mest. Nu kommer ni att behöva göra det för våra barn. Tack så hemskt mycket!

(Applåder)

Herr talman! Ett stort tack för de fina orden, Gustaf Lantz. Jag kan inte alls hantera det här. Det är väldigt märkligt att lämna riksdagen efter så här lång tid. Man försöker att hålla det ifrån sig.

Som Gustaf själv sa är det svårt när man ska skiljas från människor som man har tyckt väldigt mycket om. Jag har haft otroligt roligt med dig, Gustaf. Det har varit så intressant. Gustaf sitter och viskar till mig så fort det kommer någon fråga: Vad tycker du om det? Jag tycker så här. Man får alltid använda hjärnan tillsammans med dig. Det tycker jag är väldigt roligt.

Sedan är du en oerhört generös person som alltid kommer med komplimanger. Det tycker jag är något att ta med sig. Det är otroligt roligt att höra Gustaf när han säger till den ena eller den andra: ”Vad fin du är! Vilken fin blus du har! Vilken fin slips du har!”

Att få arbeta med en sådan kollega är otroligt. Tack så hemskt mycket för den här tiden, Gustaf!

Herr talman! Nu kan jag snart inte hantera det, faktiskt. Jag blir så otroligt rörd.

Ja, Ulrika, vi träffades också precis när jag var helt ny i riksdagen och i en ganska komplicerad fråga. Du har från dag ett varit och är så knivskarp. Alltså, man kan nästan vara lite rädd för dig i början.

(ULRIKA WESTERLUND (MP): Nu är det ju du som slutar, Maj.)

Jag vet, men jag måste också få dela med mig! Jag ska också gå härifrån. Man kanske inte gör så, men jag vill ändå säga att det är så intressant att få arbeta med en person som du, för du ger alltid ett annat perspektiv. Du är väldigt grundad i det du står för.

Lika mycket som jag hör alla fina ord kan jag verkligen från mitt hjärta säga detsamma tillbaka. Gud, vad hade jag gjort här under alla de här åren utan dig? Stort tack!

Herr talman! Alltså, nu går det inte längre, faktiskt.

Några av mina starkaste minnen av när du och jag började jobba ihop, Lina, är att vi ofta brukade gå ut, och så brukade vi säga vad vi egentligen tyckte om saker och ting.

(LINA NORDQUIST (L): Det där var ju hemligt!)

Jag vet! Jag säger inte vad vi tyckte. Men jag tycker att det har varit en sådan otroligt fin erfarenhet för mig att ta med mig av demokrati. Det är ändå ganska stort att få veta att man kan ha väldigt olika uppfattningar. Man kan tycka väldigt mycket, och man kan till och med vara hård mot varandra i debatterna. Men sedan kan man ändå gå ut och prata med varandra med stor respekt och ibland till och med erkänna när man har haft fel.

Någonstans är det ju så att vi kommer hit som människor. Vi kommer hit och representerar demokratin, men man kan ha olika verklig tilltro till den. Men på det sättet har jag verkligen fått med mig det från er, och jag tycker att det är så himla fint. Jag önskar att alla kunde få se att bakom alla de här hårda orden och allt vi gör här så pågår det också en massa andra saker. Det är otroligt vackert, tycker jag. Stort tack, Lina, och tack för de fina orden!

(Applåder)