Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för frågan.

Jag är inte jätteorolig för att vi kommer att få stora problem med allemansrätten på grund av det här strandskyddsförslaget. För Moderaterna är allemansrätten viktig. Det är viktigt med en allemansrätt som fungerar på ett bra sätt och som inte missbrukas, för när den missbrukas sker det på någon annans egendom. Det finns ganska många exempel på hur allemansrätten missbrukas, men det är en annan debatt.

För Moderaterna är allemansrätten alltså viktig. Ledamoten ställde en fråga om huruvida den är mer eller mindre viktig. Om den enskilde vill bygga sitt drömboende på marken han äger bredvid en sjö kanske allemansrätten blir inskränkt på tomten vid den sjön. Det tycker jag är helt rimligt. Det tycker Moderaterna är rimligt.

I grunden handlar ju strandskyddet om förbud och inskränkningar. Ingången borde egentligen vara att det är tillåtet att använda sin mark. Sedan får man, precis som det här lagförslaget säger, peka ut vissa områden om de faktiskt behöver vara belagda med strandskydd eller strandhänsyn. Det naturliga borde dock vara att det i grunden är tillåtet.

Vi har haft den senaste strandskyddslagen på plats sedan 1975. Jag har väldigt sällan hört någon stå i den här kammaren och prata om att det borde betalas ut intrångsersättning för att någon är belagd med strandskydd. Många partier här inne är väldigt noga med det när det gäller andra frågor, till exempel skydd av skog – då ska det finnas pengar hos myndigheten för att betala enskilda när det görs inskränkningar. Men när det gäller strandskyddet har vi aldrig betalat ut pengar. Det känns som att vi aldrig ens har diskuterat huruvida det är en inskränkning som borde generera en peng till markägaren.

(Applåder)

Fru talman! Om Centerns – och Miljöpartiets – dåligt förhandlade förslag hade vunnit den här kammarens gillande 2022 hade vi haft bland annat de begränsningar som jag pratade om tidigare. Jag är inte säker på att kammaren skulle ha rivit upp lagstiftningen, utan då hade man i stället fått bli halvnöjd. Nu är vi mer än nöjda med det som röstas igenom i dag, även om det tog lite längre tid.

En anledning till att det tog lite längre tid är att man inväntade utredningen om areella näringar, och att den skulle hinna vara ute på remiss, för att kunna knyta ihop den med detta. Jag kan vara den första att skriva under på att det tar för lång tid. Jag tycker dock att det mesta av den bra lagstiftningen i de här husen tar för lång tid; jag är ju i grunden företagare.

Icke desto mindre är det nu på plats. Det genomförs, och vi har som sagt format en majoritet för det här. Jag tror att Centern, som jag håller med i väldigt många landsbygdsfrågor, skulle göra klokt i att börja förhandla de här frågorna med Moderaterna igen. Jag tror att man skulle få mer resultat då än vad man kanske får med dem som man har försökt att förhandla det här med under de senaste åren. Det är bara ett litet tips.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för jätteintressanta frågor.

När det gäller de delar där man redan har gått längre står det tydligt i propositionen att de ska fortsätta att gälla och inte rivas upp av den nya lagstiftningen. Det är otroligt viktigt, för denna klokskap ska bestå.

När det handlar om att ge kommunerna mer makt finns det delvis med, och jag har förhoppningar om att det ska bli ännu tydligare i den nya utredningen. Jag har kanske inte bara uttryckt kärlek för hur länsstyrelserna fungerar på många håll, och det här är en fråga där jag tycker att det inte fungerar särskilt bra. Jag tycker att länsstyrelserna ska ha så lite makt över strandskyddsreglerna som möjligt, för det är kommunerna som känner sina områden bäst och är måna om utvecklingen inom kommunen. Att ge mer av strandskyddsfrågorna till kommunerna bör vara en viktig del i den utredning som förhoppningsvis snart sjösätts och startar upp.

Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.

Det får inte ändras men måste bevaras. Det får inte rivas men måste skötas. Det får inte byggas, men landskapet ska hållas öppet. Med vilken hand, och med vilka pengar? Detta har enskilda gjort i alla tider. Med sina pengar, sitt arbete och sin svett har de skapat de naturvärden som samhället har så stor nytta av i dag. Samtidigt har vi ett antal lagstiftningar som ska begränsa markägares möjlighet att fortsätta att bedriva sin verksamhet och skapa sig ett liv utifrån vad de äger och har.

Vi skulle inte ha haft så höga naturvärden i Sverige i dag om vi inte hade haft strävsamma självägande bönder. Så är det. Jag ser nästan aldrig stadsmänniskor skapa naturvärden, utan det är markägare som åstadkommer dem. Det är också markägare som har ansvaret för att de finns kvar, och det fungerar för det mesta väldigt bra. Nej, man får inte göra vad man vill med sin mark, men grundregeln ska inte vara förbud. Grundregeln måste vara att den enskilde får bruka och verka på sin mark.

Väldigt höga naturvärden kan beläggas med formella skydd, och då ska ersättning utgå. Här är vi helt överens. Men det målas upp en bild av att denna typ av frihetsreform blir domedagen för naturen och den biologiska mångfalden. Men så blir det inte, tvärtom. Markägare på landsbygden får i stället glädje i sina liv, vilket gör att de vill fortsätta att utveckla höga naturvärden där de bor och verkar.

(Applåder)

Fru talman! Jag vet inte om pengarna kommer att komma; jag ska inte föregripa höstens budgetdiskussioner. Men jag vet att Moderaterna i sina budgetar under åren i opposition prioriterade skötseln av redan skyddad natur och ville ha mer medel till det. Det har i alla fall varit en moderat ingång i diskussionerna, så mycket kan jag säga.

Jag tror fortfarande att en enskild som inte begränsas av för mycket förbudslagstiftning tycker om att skapa och även sköta höga naturvärden. Men förbud, pålagor, kontroller och så vidare stryper glädjen att bedriva verksamhet på landsbygden. Det är ett faktum. Frågar man vilken landsbygdsföretagare som helst blir svaret att det är detta som är jobbigt. Vi kan prata rovdjurspolitik, skattetryck och så vidare, men mycket handlar om att inte få göra det man har tänkt sig med det man äger och brukar, kanske över generationer. Jag tror att det är den stora stoppklossen i detta.

Jag är inte lika orolig som Emma Nohrén och Miljöpartiet för att detta kommer att bli en katastrof för naturen. Det målas ju upp som en katastroflagstiftning. Nej, att ta bort förbudet och göra detta möjligt kommer att gynna hela landsbygden.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för anförandet. I många delar är vi eniga. Det råder det inget tvivel om. Det som Joakim Järrebring efterlyser gällande ytterligare lättnader i strandskyddet kommer i del två. Det var inte heller med på det viset i det förslag som Joakim Järrebrings parti presenterade, och det var en av anledningarna till att vi röstade ned det.

Men det var inte det jag tänkte fråga om, utan jag skulle vilja kommentera den väldigt tydliga socialdemokratiska agitationen. Det handlade om klass och ekonomi. Det var rena förstamajtalet – skulle jag tro. Jag har aldrig varit på ett sådant arrangemang, men jag kan ju ana. Jag kanske inte heller har tänkt gå dit.

De som i dag har råd att köpa de hus som ligger vid vatten med fin utsikt är inte de som redan bor på landsbygden och är etablerade där. Till min del av landet kommer det till exempel många köpstarka norrmän och tyskar som köper de här husen. Det är inte de vanliga medborgarna som redan bor där som har chansen att köpa dem. De har rätt och slätt inte ekonomin, som Joakim Järrebring lyfte fram.

Därför är det jätteviktigt att vi får till förändringar, så att vanligt folk har möjlighet att bygga hus med de här fina utsikterna och så att folk vill bo på landsbygden. På så sätt kan vi få en fortsatt utveckling på landsbygden. Det stämmer alltså att det handlar om klass och ekonomi, men inte alls på det sätt som Joakim Järrebring lyfte fram i sitt anförande.

Men vi utesluter ändå den vanliga landsbygdsmedborgaren om vi inte förbättrar strandskyddet ytterligare, vilket vi vill göra i del två.

Fru talman! Joakim Järrebring nämner ”den viktiga balansen”. Ja, vi skulle sannerligen behöva få en bättre balans vad gäller just allemansrätten med tanke på vad syftet med allemansrätten var när den en gång instiftades.

Jag har noterat att Joakim Järrebring flera gånger talat om att ”utnyttja” allemansrätten. Jag vet inte om det finns en tanke bakom det eller om det är en felsägning, men det är tyvärr just det som sker: Företag utnyttjar allemansrätten utan att markägaren är med på tåget och utan att avtal slutits. Man går alltså längre än vad man ska göra. Det finns en dom från Högsta domstolen, forsränningsdomen från mitten av 90-talet, som tydligt pekar på att det finns gränser för allemansrätten: Den får brukas i organiserad och kommersiell verksamhet, men det ska inte skapa olägenheter för markägaren eller skada marken.

Jag tror att vi har ett betydligt större jobb att göra där, för jag noterar hur naturturism i vissa delar absolut utnyttjar – precis det ord som Joakim Järrebring har använt sig av – allemansrätten för sina egna syften utan att ha den som faktiskt äger marken med på tåget.

Ser inte Joakim Järrebring en utmaning i detta? Det råder inget tvivel om att allemansrätten är viktig, men det finns ändå gränser för allemansrätten – eller? Det är min fråga till Joakim Järrebring.

Fru talman! Tack till Joakim Järrebring för ett intressant anförande!

Ideologin kommer tillbaka. Jag tycker att det är väldigt positivt att våra tal blir lite mer ideologiska så att skiljelinjerna blir tydliga och våra visioner för framtiden blir tydliga.

Jag hörde Joakim Järrebring säga att i Socialdemokraternas idévärld förvaltas resurser och natur gemensamt. Jag har snarare en vision om gemenskap utan gemensam detaljförvaltning, ett samhälle med sammanhållning, med den fria viljans gemenskap och med samarbete. Vi håller ihop. Vi samarbetar för att vi vill det. Det är min vision. Den ligger ett bra stycke bort, men det är min vision.

Jag gillar inte riktigt det jag hör i den socialdemokratiska ideologiska visionen, för det låter för mig som att Socialdemokraterna inte tror på människan. Socialdemokraterna tror att alla är egennyttiga och fifflar om de får chansen.

Det är inte min syn på människor. Det är inte min erfarenhet heller. Den är snarare tvärtom. Människor är oftast godsinta, kärleksfulla och altruistiska. Det är åtminstone min erfarenhet.

Ett exempel är att om man lättar på strandskyddet kommer den som äger marken att utveckla marken. Man kanske bygger ett hus åt sig själv. Man kanske bygger ett hus som man kan hyra ut till andra. Då ger man människor som inte har den plånboken att de kan köpa ett sådant ställe möjligheten att komma till ett strandnära läge.

Frågan blir då: Tror Socialdemokraterna på människan?

Fru talman! Vi tror nog på lite mindre detaljreglering än Socialdemokraterna även om vi tror på en i huvudsak reglerad marknadsekonomi. Men vi vill nog sätta lite mer tryck på tillit och mindre detaljreglering. Inte minst vill vi återskapa den tillit i samhället som fanns när jag växte upp.

Det finns en risk när man håller på för mycket med detaljregleringar för det gemensammas skull och detaljstyr individer och pålägger dem regler och osäkerheter, som byråkrati kan innebära: Man kan till sist landa i den version av socialdemokrati som jag inte tror finns överallt men som fanns i Sandviken när jag växte upp och som immuniserade mig mot socialdemokratin för all framtid. Där var det inte viktigt att hjälpa den som hade det dåligt, utan det var viktigt att ta ned den som hade det bra. Det kanske är bruksmentalitet, men så var det i Sandviken – om en inte får, då ska ingen få.

Jag tänker i stället att vi låter individens kraft blomma ut. Man får bygga den där stugan och hyra ut den. Sedan kan samhället till exempel ge alla familjer bidrag till en vecka på landet så att familjer som bor i staden, kanske i utsatta områden, får vara tillsammans en vecka och bryta osunda kopplingar till kamrater som leder en på fel väg. Så tror jag att man får in samhället på en bättre väg, utifrån hur jag ser att människan ser ut.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Lagändringarna i propositionen syftar till att skapa ett tydligare och mer ändamålsenligt strandskydd med bättre förutsättningar att bygga bostäder och utveckla och driva företag i strandnära lägen. Det här är alltså en frihetsreform. Det är en reform som sätter äganderätten i det ljus där äganderätten ska vara.

Vi har hört i flera tidigare replikskiften och även i anföranden om kampen mellan stad mot land. Jag vill absolut hävda att det här är någonting som verkligen kommer att göra skillnad på landsbygden. I staden får man ju redan bygga vid vattnet – ja, till och med på vattnet om man vill. Men vi som bor på landsbygden ska bygga så långt från vattnet som möjligt.

Det här är oerhört viktigt för att vi ska få en utveckling av landsbygden. Står den still kommer den per automatik att börja backa. Då dör landsbygden ut, och det är det ingen som vill.

Jag ska inte nämna namnet, men det var en tidigare minister i det röda laget som sa så här: När storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där. Ja, det måste fungera hela tiden, även för oss som bor där hela tiden. Ska det finnas folk på landsbygden som ser till att åkrar hålls öppna, att det finns affärer och att det fungerar att bo där måste man också ge dem förutsättningar att kunna bo där.

Därför är detta en viktig del. Som sagts tidigare är det del ett. Det kommer mer, men detta är en första och oerhört viktig del.

Även detta med kommuner kontra länsstyrelser har varit uppe, fru talman. Är det någon som har lokalkännedomen är det ju våra kommunpolitiker. Vi måste komma fram till en lagstiftning kring strandskyddet där vi verkligen litar på våra kommunpolitiker. Det är de som sitter i förarsätet. Det är de som har den lokala kunskapen. Det är de som vet hur det ser ut. De behöver inte sitta och titta på en karta och sedan försöka bilda sig en uppfattning. De vet hur det ser ut, och i annat fall är det inte längre – åtminstone inte i stora delar av landet – än att de kan åka ut och titta.

I betänkandet behandlas över 20 motioner som berör just det lokala och kommunala inflytandet. Det är motioner som går över den politiska mittlinjen. Det är alltså väldigt tydligt i motionerna att lokalkännedomen och kommunpolitiken är oerhört viktiga. Kommunpolitikerna måste ges större tyngd i detta, för det är de som vet.

Det pratas också om att ge legitimitet, fru talman. Jag ska citera ur betänkandet: ”Strandskyddet innebär en inskränkning i enskildas möjlighet att fritt förfoga över sin strandnära fastighet och därför bör utgångspunkten vara att strandskyddets omfattning inte ska vara större än vad som är motiverat utifrån strandskyddets syften. För att uppnå acceptans för reglerna är det också angeläget att kopplingen mellan strandskyddets omfattning och dess syften framstår som begriplig.” Det är bara att skriva under.

Låt mig ta ett exempel. I en kommun i Värmland var det en markägare som hade tänkt sig att göra en jordgubbsodling. Dock visade det sig att den mark där han började plöja var ganska blöt. I en dalgång fastnade han med traktorn. Den traktorn hade han tydligen inte användning för, för den blev stående där i två år innan han lyckades få upp den. När traktorn hade kommit upp hade det blivit en vattensamling där den hade stått, för där var det ganska vattensjuk mark.

Sedan skulle den här markägaren bygga en liten sommarstuga inte så långt därifrån. Han blev nekad på grund av den vattenspegel som hans egen traktor hade varit med och skapat när den stod där sedan han skulle göra sin jordgubbsodling.

Sådant, fru talman, ger verkligen inte legitimitet till den strandskyddslagstiftning vi har.

Det är också viktigt att vi ger våra lantbrukare möjlighet att ha dammar på sina marker. Det är jätteviktigt att man kan anlägga viltvatten utan att för den sakens skull bygga på sig ett strandskydd. Just detta med legitimiteten är jätteviktigt, inte minst för de gröna näringarna.

Fru talman! Det är tydligt att vi har en stor majoritet i kammaren för dessa förändringar, vilket är glädjande. Men vi har också två partier som tydligt pekar på att de gärna ser landsbygden som ett museum: Vi ska inte ha någon utveckling. Landsbygden ska konserveras i någon sorts drömtillstånd, vad det nu är.

Om vi gör det kommer landsbygden att dö ut, för då är det ingen som kan bo kvar, leva och verka där. Då har man inget att leva av. Därför är detta en jätteviktig reform för landsbygdens utveckling, även om det nu bara är del ett.

Det blev tidigare en jättestor nyhet i Värmland att man befarade att tidigare upphävt strandskydd skulle kunna återinträda. När de nyheterna kom på SVT Värmland tog jag direkt kontakt med departementet för att säkerställa att så inte var fallet. De talade om för mig att det inte var så. Det kommer inte att kunna inträda på nytt. För att verkligen tydliggöra detta skrev man dessutom in att upphävande av strandskydd fortsatt kommer att gälla, även om det var intentionen i de texter som redan fanns – just för att vi inte skulle få denna typ av backlash som egentligen ingen önskar.

Fru talman! Detta är som sagt ett första steg, ett första bra steg. Jag ser absolut fram emot fortsättningen, del två, när den kommer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.

Jag ska ge Emma Nohrén rätt i att evidensen för att man dör om man inte får bo nära vatten är svag, men det var inte heller det jag sa. Jag förstår att Emma Nohrén försöker använda sig av poängen!

Emma Nohrén nämnde legitimiteten i frågan om ett dike som sätter stopp för en byggnation. Det handlar inte ens om att bo där man får se sjön eller tjärnen, utan i stället handlar det om att något är fel om till och med ett litet dike sätter stopp för byggnation.

För att landsbygden ska leva måste folk bo i kommunen och skatta till kommunen. På så sätt kommer pengar in till de delar som Emma Nohrén nämnde. Därför är det viktigt att vi skapar möjligheter, till exempel genom bränslepriser som fungerar. Vi tillskjuter mer pengar till våra lanthandlare, så att de kan utveckla sin verksamhet och finnas kvar.

Nu handlar det till stora delar om att underlätta och ta bort regleringar för våra gröna näringar för både jord och skog, för att inte sätta käppar i hjulet för våra lantbrukare som producerar vår högkvalitativa fantastiska svenska mat, eller för våra skogsägare som är klimathjältar därför att de sköter sin egen skog och ser till att den blir ett viktigt redskap i kampen mot klimatförändringarna samtidigt som skogen ger varor för att pressa bort fossil energi. Därmed blir det ytterligare en vinst. Det är de sakerna som gör att det blir lättare att leva på landsbygden, och det är sådant regeringen jobbar med.

Men lagstiftningen om strandskydd är något som ytterst få förstår, och då är något fel. Då måste vi göra om och göra rätt. Det är vad vi gör i den här första delen.

Fru talman! Jag tror inte att antalet sommarstugor i närheten av våra storstäder kommer att öka därför att de får bygga nära ett dike eller en bäck. Det är inte vad frågan handlar om. Men vi tar bort regler för inte minst landsbygden. Reglerna har legat som en våt filt och bromsat på ett sätt som har gjort att var och en inte har förstått varför en liten bäck ska bromsa mig från att bygga mitt hus. Jag vill bygga och bo på min egen mark, bosätta mig i kommunen och se till att det kommer in skatteintäkter till kommunen. Det blir en levande landsbygd. Och sedan handlar det om ett dike. Det handlar inte ens om att bygga nära en sjö, utan det är ett dike som sätter stopp.

Detta ger inte legitimitet åt frågan. Här handlar det om att använda någon sorts sunt bondförnuft i strandskyddet. Det finns en stor majoritet i kammaren för förändringen. Precis som jag sa i mitt anförande finns två partier som vill annorlunda, nämligen Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De vill konservera landsbygden i någon sorts förindustriell tid. Det är dit man strävar.

Vi har haft diskussioner om naturrestaureringslagen, och då har det varit prat om att vi ska gå tillbaka till förindustriell tid även där. Det är alltid landsbygden vi pratar om, nämligen att det är landsbygden som ska rättas till och repareras. Men är det någonstans där vi verkligen, enligt mitt sätt att se, har byggt bort naturen är det i våra städer.

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Andrea Andersson Tays anförande. Det blir, liksom i ett tidigare replikskifte, väldigt tydligt att det verkligen finns en ideologisk skillnad. Det har dessutom framkommit i våra tidigare replikskiften, i andra ärenden.

Jag blir ändå lite fundersam när Andrea Andersson Tay påstår att marken runt hundratusentals sjöar kommer att bebyggas, att vi inte längre kommer att kunna åka skridskor och att det kommer att avverkas helt ned till alla stränder.

Fru talman! Med de här ändringarna tror jag inte att det kommer att bebyggas runt hundratusentals sjöar i vårt land. Skulle det bli så tätt vill folk ändå inte bo där.

Jag har inte gjort någon undersökning, men jag skulle tro att jag tillhör de i den här kammaren som åker absolut mest långfärdsskridskor. När jag har åkt skridskor har det ännu inte hindrat mig över huvud taget att det ligger någon sommarstuga eller något hus i närheten av sjön.

Vad gäller avverkning avverkar man inte ned till vattenlinjen i dag. Man lämnar en skärm. Man visar generell hänsyn. Det ingår redan i dag. Det blir heller ingen förändring av det i och med det här lagförslaget.

Det Andrea Andersson Tay tar upp i sitt anförande är en form av skrämselpropaganda snarare än sanningen.

Fru talman! Det är glädjande att höra från en vänsterpartist om frihet för alla.

I ett tidigare replikskifte tog jag upp det här med ekonomin, som Andrea Andersson Tay nämnde nu. Återigen: I dag är det de med stora plånböcker som har råd att köpa de hus som finns nära våra sjöar och vattendrag. Men nu ger vi vanligt folk som inte har de stora plånböckerna möjlighet att bygga på sin egen mark. Det är skillnaden. Men Vänsterpartiet vill alltså inte gå med ens på det.

När det gäller att vi inte ska kunna använda oss av allemansrätten kommer det inte att byggas hus vid vartenda dike i hela Sverige. Men vi ser till att diken och små bäckar inte är med och hindrar en utveckling och sätter käppar i hjulet för någon som vill bygga ett hus. I retoriken låter det dock som att vi kommer att bebygga varenda strand vid alla sjöar som är mindre än ett hektar. Det låter på Andrea Andersson Tay som att vi kommer att bygga längs med våra bäckar som är mindre än två meter, på precis varenda meter och att det inte kommer att finnas en fläck kvar att gå på.

Men det är inte det som är sanningen. Återigen: Det här är en form av skrämselpropaganda. Möjligtvis handlar det om vänsterpartistisk avundsjuka över att några kan bygga. Jag vet inte, men det är i alla fall inte sanningen. Det kommer inte att bli så.

Fru talman! Tack, Andrea Andersson Tay, för föredraget!

Vi får höra att det finns faror här – att ett lättat strandskydd kan ge mindre tillgänglighet till vatten så att människor inte kan åka skridskor där de brukar göra det och man därför inte ska lätta på strandskyddet. Vi får höra att man i stället för att informera ska förbjuda människor att bygga på ställen som hotas av översvämningar på grund av klimatförändringar.

Vänsterpartiet och Andrea Andersson Tay utgår från en enda föreställning om vad människor vill. Är inte det kärnan i problemet med Vänsterpartiets politik? Man tänker sig att man ska jobba för alla människor och frågar sig vad de vill göra. Man tänker: ”Det är nog så de vill göra, och då ska vi se till att det blir så.”

Men människor och verkligheten är extremt komplexa. Ett lättat strandskydd gör till exempel att fler får råd att bo strandnära. Det ökar möjligheterna till utveckling. Kanske kan man starta en kanotuthyrning så att den som inte har råd att köpa en kanot kan hyra en kanot, kanske med hjälp av Kristdemokraternas fritidskort.

Ett problem enligt Andrea Andersson Tay är en upphackad strandlinje. Samtidigt vill man begränsa lättnaden till ett eller två hus, men om flera hus får byggas på samma ställe finns det ju större möjligheter att strandlinjen inte hackas upp. Om en kommun till exempel kan lägga flera hus i samma ände av sjön blir det ju mer tillgänglighet vid sjön totalt sett.

Fru talman! Andrea Andersson Tay nämner att det skulle vara en vägledning, men det är ju precis det jag efterfrågar. Det är bättre att ge vägledning eller ett tips till den som bygger om att det kanske kommer att bli översvämmat där om ett tag. Det är för övrigt bara en gissning, för prognoserna är väldigt osäkra.

Då gör man i stället så att undantag inte kan ges från strandskyddet. Det blir alltså ett förbud. Men vi vet ju inte vad individen vill. Individen vill kanske bygga ett båthus, och då passar det alldeles utmärkt att det ligger vid vattnet. Ett litet båthus kan man faktiskt flytta om strandlinjen höjs lite grann efter 20–30 år, om man har byggt det på ett sådant sätt att det går.

Vi vet ju inte vad individen vill. Staten kan aldrig bli en ombudsman för vad människor och individer tycker. Det är en viktig princip, anser jag. Jag tror att Vänsterpartiet är på fel väg vad gäller den principen.

Fru talman! I dag är jag faktiskt lite extra stolt och nöjd över att stå här i talarstolen. Nu gör vi något som många har pratat om länge. Nu liberaliserar vi strandskyddet. Nu gör vi Sverige lite friare. Nu stärker vi äganderätten. Vi gör det under liberal flagg tillsammans i regeringssamarbetet. Det är en stor seger.

Strandskyddet, eller kanske snarare den hämsko det innebär för landsbygden i sin nuvarande utformning, är nog den politiska fråga som har följt mig allra längst, faktiskt sedan långt innan jag blev politiskt aktiv. Strandskyddet har så länge jag kan minnas varit ett samtalsämne hemmavid, av många anledningar. Frustrationen är stor på goda grunder.

Det råder inga tvivel om att det finns ett stort behov av att reformera strandskyddet. Vi behöver göra det mer ändamålsenligt, och vi behöver öka acceptansen för regelverket.

Fru talman! Det finns de som tar till riktiga brösttoner och menar att vi nu slaktar både allemansrätten och svensk natur. Så är det inte. Vi har inte ett bevarande av nuvarande strandskydd i den ena vågskålen och anarki i den andra.

Det vi gör är att vi tar ett första steg för att reformera, inte avskaffa, strandskyddet – ett strandskydd som i delar saknar både vett och sans. Det är en ordning som i grunden riskerar att rasera strandskyddets legitimitet, som redan är naggad i kanten.

Fru talman! Jag älskar att vara ute i naturen, att ta riktning mot en plats och ta mig dit till fots, gå genom skogen, över bäckar och förbi skogstjärnar. Jag stannar gärna till en stund i strandkanten vid en av alla de sjöar som finns i min hembygd. Kanske tar jag ett dopp. Det här är områden som i dag omfattas av ett generellt strandskydd. Men är det verkligen motiverat?

Att ha möjlighet att röra sig fritt i skog och mark är en ynnest. Förutsättningarna för detta är i princip obegränsade i Sverige i dag. Det är någonting som vi liberaler värnar.

Strandskyddets syften är just att trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden men även att bevara och värna den biologiska mångfalden, och det är viktigt.

Samtidigt har den utveckling av strandskyddet som vi har sett över tid, just för att tjäna dessa två syften, inneburit stora uppoffringar för privatpersoner, företag och samhällen, och kanske främst på landsbygden.

Nu står vi här med ett alltför strikt och långtgående strandskydd som hämmar både småföretagande och landsbygdens utveckling. Det får ibland helt orimliga konsekvenser.

För många som bor nära vatten har strandskyddet inneburit en kännbar inskränkning av friheten. Det är en inskränkning av att få förfoga över marken man äger, vårdar och förvaltar.

Därför är detta steg mot en liberalisering av strandskyddslagstiftningen både efterlängtad och välkommen. Strandskyddets syften kvarstår, men tyngdpunkten i avvägningen gentemot äganderätten ska förskjutas till fördel för mer frihet, som sig bör med en borgerlig regering vid rodret, och i riktning mot en stärkt äganderätt.

Äganderätten, denna liberala grundprincip, är styrande i så mycket av det vi reglerar här i kammaren. Den är garanten för att den enskildes intresse skyddas när staten beslutar om inskränkningar av ägandet.

Samtidigt är vissa inskränkningar nödvändiga för att upprätthålla en lång rad allmänna intressen. Det är för att skydda miljön, för att tillförsäkra allmänheten tillgång till naturen, för att kunna bygga infrastruktur och för att tillgodose försvarets intressen. Listan kan göras väldigt lång.

Var gränsen för dessa inskränkningar ska gå landar vi olika i. Det är helt uppenbart när man lyssnar till den debatt vi har haft här i dag. Faktum kvarstår: inskränkningar i äganderätten ska vara proportionerliga, rimliga och välmotiverade.

Tycka vad man vill om strandskyddet, men en sak är säker. Strandskydd för anlagda vatten är inte proportionerligt. Det är helt orimligt att strandskydd inträder om jag anlägger en damm eller gräver ett dike.

Nuvarande strandskydd tjänar oss absolut väl i vissa avseenden. Men i andra avseenden, och faktiskt ganska många, är det en byråkratisk koloss som lägger en våt filt över stora delar av vårt land. Till vilken nytta, måste man fråga sig?

Är det rimligt att det är som i Arjeplog, som redan har nämnts här i dag? Det är en kommun med en bit över 2 500 invånare och 8 800 sjöar. Är det rimligt att det i den delen av Sverige är ett generellt strandskydd vid i princip varenda liten vattenförekomst? Jag tycker faktiskt inte det.

Det hämmar en potentiell och nödvändig utveckling av landsbygden. Allmänheten, både de som bor, lever och verkar i och värnar om de mest glest befolkade delarna av Sverige, och för all del alla som besöker dessa trakter, kommer även om vi skulle få se en stor byggboom efter de reformer vi nu gör att ha alldeles ypperliga förutsättningar att ha tillgång till stränder.

Fru talman! Jag tror att jag har sagt detta förr i denna kammare. Sveriges landsbygd och glesbygd är inget Skansen. Vi som lever utanför städerna är inga statister.

Det jag och många med mig önskar är ett strandskydd som inte gör det onödigt svårt att leva, förvalta och utveckla samhället även utanför detaljplanerat område.

Men är inte strandskyddet viktigt för att värna allmänhetens tillgång till stränder? Jo, absolut. Är inte strandskyddet också viktigt för att värna och främja den biologiska mångfalden? Jo, helt klart.

Men är det rimligt att vi i denna ekvation tummar så mycket på äganderätten och därmed individens frihet, som nuvarande regelverk faktiskt gör? Svaret på den frågan är enkelt. Svaret är nej. De inskränkningar som görs måste vara välmotiverade och, återigen, proportionerliga. Det är de inte i dag.

Fru talman! Vad är det då vi föreslår? Jo, vi föreslår att det inte ska finnas något generellt strandskydd för små sjöar och mindre vattendrag. Vi föreslår att strandskyddet för sjöar och vattendrag för anlagda vatten som anlagts före juni 1975 ska tas bort, och så gör vi vissa lättnader för näringsverksamhet för areella näringar. Det är en viktig och välkommen reglering där vi ändrar så att företagande på landsbygden får bättre förutsättningar.

Fru talman! Jag kommer åter till frågan om strandskydd för anlagda vatten. Låt mig ta ett exempel från Lekeberg, min hemkommun. För ett tiotal år sedan, när jag var aktiv som kommunpolitiker, ville ägaren till en golfbana där det fanns två anlagda dammar i stället planera för villatomter. Men då blev det stopp. Länsstyrelsen sa nej. Dammarna som hade anlagts tio tolv år innan denna tidpunkt omfattades enligt länsstyrelsen av strandskydd.

Nu löste det sig till slut efter en hel del mankemang. Men det är inte rimligt att det anses vara strandskydd för anlagda dammar på en golfbana. Det inskränker helt klart äganderätten och har en negativ inverkan på samhällsutvecklingen, och det påverkar allmänhetens syn på strandskyddet.

Men går vi inte lite väl långt när vi avskaffar det generella strandskyddet för mindre sjöar och vattendrag? Nej, absolut inte. Den begränsning det innebär med strandskydd i dessa fall innebär förutom onödigt regelkrångel att det blir onödigt svårt att nyttja sin mark på det sätt man önskar. Det går faktiskt inte att motivera.

Nu ökar vi friheten för den som äger marken. Men är det inte så att det kan finnas anledning att ha strandskydd vid en liten sjö eller ett smalt vattendrag, om det just vid den sjön eller vattendraget är av särskild betydelse att strandskyddet finns kvar eller återinförs? Jo, det kan det finnas anledning till. Men det ska då motiveras väl och ske med stor återhållsamhet. Det är viktigt att poängtera.

Huvudregeln ska vara att små sjöar och vattendrag inte längre ska omfattas av strandskyddet. Det är viktigt att möjligheten bör finnas att återinföra strandskyddet. Men det är också viktigt att vi är tydliga med att det ska ske restriktivt.

Fru talman! Det vi går fram med i denna proposition är det första steget i en liberalisering av strandskyddet. Det är något som vi vet är mycket efterlängtat av väldigt många. Det är mycket angeläget att strandskyddet inte är mer omfattande än vad som är motiverat utifrån dess syften.

För den enskilde fastighetsägaren innebär strandskyddet ofta en inskränkning i dennes möjlighet att fritt förfoga över sin fastighet. Om de inskränkningar som följer av gällande regelverk inte går att motivera utifrån behovet av skydd riskerar regelverket att förlora i acceptans. Det är i varje fall en utveckling som jag vill sätta stopp för.

Med de ändringar som vi nu föreslår ökar vi legitimiteten samtidigt som vi stärker individens frihet. Nu stärker vi äganderätten, nu främjar vi utvecklingen av landsbygden och nu bygger vi ett bättre och friare Sverige. Det tänker i varje fall jag fira när vi väl får trycka grönt här i kammaren.

(Applåder)

(forts. § 14)