Kjell-Arne Ottosson (KD) svarade Emma Nohrén i en replik om Lättnader i strandskyddet - ett första steg i debatten ”Protokoll 2024/25:115 Onsdagen den 14 maj” den 14 maj 2025.
Emma NohrénMP· i sitt anförandeVi är här för att debattera strandskyddsregler. Betänkandet tar upp några motioner från allmänna motionstiden, men framför allt handlar det om propositionen Lättnader i strandskyddet – ett första steg . Där har…Fru talman! Vi är här för att debattera strandskyddsregler. Betänkandet tar upp några motioner från allmänna motionstiden, men framför allt handlar det om propositionen Lättnader i strandskyddet – ett första steg. Där har regeringen har lagt fram förslag om att ta bort det generella strandskyddet från vattendrag som är mindre än två meter – hur man nu ska mäta det framgår inte – och från vattenansamlingar som är mindre än en hektar.
Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till reservation 1, som innebär avslag på propositionen. I vanliga fall brukar vi bara yrka bifall till en av de motioner vi har för att inte ta upp för mycket tid, men här vill jag också yrka bifall till reservation 5, som handlar om vad vi skulle vilja göra i stället, så att man inte bara säger att vi är emot.
Fru talman! Det vi nu diskuterar framställs ofta som mindre justeringar. Det står att det är lättnader i strandskyddet. Det beskrivs som någonting i marginalen för att ta bort bisarra detaljregleringar. Men, fru talman, det är faktiskt en radikal kursändring. Det handlar om ett regelverk som avskaffas helt och hållet. I stället för att förbättra och förändra utifrån ny kunskap tar man bort en lagstiftning som kom till på goda grunder.
Fru talman! I Sverige har vi en lång tradition av att skydda natur. Utifrån ny kunskap har vi förbättrat och utökat regelverket. De första strandskyddslagstiftningarna kom i början av 1950-talet. Då handlade det om att säkra allmänhetens tillgång till stränder. Det var framför allt för att industrisemestrarna kom till. Man tyckte att arbetarna skulle ha sunda nöjen, och därför skulle de ha tillgång till vatten och vattenlek.
Sedan har man därefter utökat detta och sett att det också har stora värden för djur och natur. Man kan säga att den lagstiftning som vi i dag har till största delen härrör från 1974 års lagstiftning, som trädde i kraft 1975. Sedan skedde också en förändring i miljölagstiftningen under 90-talet. Där är vi i dag. Det är klart att det har hänt mycket saker sedan dess. Vi har också fått andra möjligheter att bygga och så vidare. Vissa ändringar kan behöva göras.
Vi ser i dag att vi behöver klimatanpassa landskapet på ett annat sätt. Det har att göra med att vi i mångt och mycket har byggt bort oss på en del ställen, att vi har effektiviserat så mycket att vi har bitit oss i svansen eller att vi har lärt oss nya saker. Vi förstår också att det kan bli fel om man vidtar en åtgärd, till exempel klimatanpassar och bygger en bevattningsdamm, och sedan får ett strandskydd på det hela som alltså lägger en död hand över den andra verksamheten. Detta tar vi upp i reservation 5.
Men låt mig återgå till strandskyddet. Det är otroligt viktigt med strandskydd för allmänhetens tillgång till vatten, för att vi ska kunna gå utmed våra stränder och för att vi ska ha samma möjlighet, oavsett storlek på plånbok, att ägna oss åt det rörliga friluftslivet. Men strandskyddet är också en av våra absolut viktigaste natur- och miljölagstiftningar.
Områdena kring stränderna är våra mest artrika. Det gäller även små vattendrag. Kanske är de små vattendragen ibland viktigare än de större, för de finns utspridda i landskapet. De är väldigt viktiga äggläggningsplatser för till exempel insekter. Många av dem lever under en stor del av sina liv som nymfer och larver under ytan för att sedan flyga upp. Vattendragen är barnkammare och skafferi för våra fiskarter. För många av våra landlevande djur är det också otroligt viktigt att hitta vatten. Dessutom blir det spridningskorridorer i vår natur när det finns möjlighet till fri passage runt omkring. Det gör att djurlivet kan transporteras och att vi får vad som brukar kallas för konnektivitet mellan olika områden.
När man nu tar bort detta gör man det utan att inventera var det faktiskt är så viktigt att det borde vara kvar. I dag har man möjlighet att söka dispens för de här sakerna. Det ges dispens. Jag tog i ett replikskifte upp hur mycket som faktiskt försvinner. Bara de senaste fem åren är det alltså mer än 150 mil av Sveriges strandlinjer som på lagliga grunder faktiskt har bebyggts.
Då kan man undra: Behöver vi verkligen ta bort allt detta i lagen? Man aviserar också att detta är ett första steg och att man sedan vill ta bort ytterligare delar av lagstiftningen. Men ett starkt generellt strandskydd är avgörande för allemansrätten och för ekosystemen.
Den del av lagstiftningen som man nu vill ta bort kom till 1975. Den kom till för att länsstyrelserna aviserade att de inte hade möjlighet – och medel – att vara ute och se var detta var viktigt och vad man skulle ha. Det blev alltså ett generellt förbud som man kan söka dispens från.
Den här situationen finns fortfarande kvar. Länsstyrelsen i Stockholm säger i sitt remissvar om förslaget om slopat strandskydd vid små vattendrag att resursbristen riskerar att leda till omfattande negativa konsekvenser.
Vi ser också att om det är någonting som den här regeringen har gjort så är det att man har dragit ned på resurserna till länsstyrelserna. Detta lär alltså inte bli lättare.
Regeringen har sagt att man gör det här för att underlätta på landsbygden. Man vill att det ska kunna byggas mer. Men när man får frågor om det säger man att det inte kommer att byggas så mycket. Den som pratar om det ropar alltså bara på vargen utan att vargen kommer. Då undrar jag: Tror man att det kommer att byggas 50 000 nya bostäder, eller vad det är, som en minister säger? Eller tror man att det inte kommer att hända någonting, som en annan minister säger?
Detta är väldigt konstigt. Dessutom finns det inte med i konsekvensutredningarna.
Vi ser också att man saknar motivering när det gäller det här. Man säger att man tror att det kommer att bli bättre. Konsekvenserna av förslaget har mildrats något. Men låt oss säga att strandskyddet upphävs i många län. Det säger ingenting om värdena där. Flera länsstyrelser har redan gjort det här på eget bevåg. De har medvetet tagit det steget. Men det är inte ett skäl till att ta bort det på andra ställen, där länsstyrelserna har sagt att det finns en anledning till att det är kvar. De har inte resurser för att göra detta på ett annat sätt. Det här blir ett jättekonstigt sätt att resonera.
Det finns en enighet i riksdagen om att ändra just de delar där det handlar om problem eller där man kan se att det blir onödiga målkonflikter. Men det finns inte en enighet om att ta bort en lagstiftning. Tittar man på vad svenska folket säger i olika opinionsundersökningar och sådant ser man att det inte heller finns ett folkligt stöd för det. Det är ett brett majoritetsstöd för ett starkt strandskydd i alla opinionsundersökningar som har gjorts.
Som jag sa används redan kusterna och stränderna väldigt mycket. De små är minst lika viktiga som de stora. De är kapillärerna. Jag var tidigare i dag, tillsammans med flera kollegor här, på ett seminarium om klimatanpassning. Det är just i de områden som är kapillärer som klimatanpassningen börjar när det gäller att ta upp vatten.
Vi har inte ens kommit in på dricksvattenproduktion. Jag ser att jag har överskridit min talartid. Jag kommer att återkomma i de olika replikskiftena, misstänker jag.
Jag vill återigen säga att jag tycker att det här är ett otroligt dåligt sätt att skydda och ta vara på naturen, och det är dåligt att man kommer med argument för en sak utan att ha utrett konsekvenserna. När man har tagit bort det här kommer det att vara borta för evigt. Det betyder att de här miljöerna kommer att stå oskyddade.
(Applåder)
Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för anförandet!
I sitt anförande yrkade Emma Nohrén avslag på hela propositionen. Men det är bra att hon kom med någonting annat i stället. Jag har med mig betänkandet här, för Emma Nohrén pekade på reservation nummer 5 från Miljöpartiet, där det står vad man vill i stället.
Då är frågan: Önskar Miljöpartiet över huvud taget någon form av utveckling på landsbygden? Eller ska landsbygden konserveras i någon sorts drömtillstånd, som det är här och nu eller möjligtvis som det var för länge sedan? Förindustriell tid strävas det ju efter i vissa delar.
I reservationen, där det står vad man vill, står det att detta kan vara bra när det gäller klimatanpassningsåtgärder eller viss naturturism. Det står ingenting om mig eller mina kompisar hemma i Värmland som vill bygga och bo på fina tomter. Därmed är det inte sagt att man ska bo på vattnet, men man kanske i alla fall vill ha utsikt över vatten.
När det gäller oss som faktiskt bor och verkar på landsbygden verkar det inte som att Miljöpartiet vill någonting. Det handlar bara om klimatanpassning och om dem som ska komma dit som turister.
Då kommer jag tillbaka till frågan: Önskar man någon form av utveckling på landsbygden? Om svaret är ja bör man också ha möjlighet att bygga och bo på landsbygden, kanske i vissa delar där det faktiskt är fin utsikt och där det är trevligt att bo och inte långt inne i skogen där man inte ser någonting.
Fru talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för frågan!
Om ledamoten läser vidare i samma reservation ser han att det även står att regelverket för till- och ombyggnad av befintliga byggnader på landsbygden kan behöva en översyn för att till exempel underlätta för generationsboende. Det står lite mer i själva motionstexten, men det är detta som finns med i reservationstexten. Vi ser alltså absolut detta.
Men jag tycker att det här är fel verktyg att använda för de saker som ledamoten efterfrågar. Det finns redan LIS-områden. Det handlar om landsbygdsutveckling i strandnära områden. Det är en reform som utreddes 2009 och som kom till lite senare. Kommunerna kan då peka ut strandnära områden för byggande eller andra saker.
Det har fungerat både bra och lite dåligt, men det är en ganska ny lagstiftning. Varför inte i stället skruva i den så att den blir bättre? Den största anledningen till att man inte tycker att det är en bra lagstiftning är att man har fått nej till byggnation i områden på grund av höga naturvärden eller på grund av något som handlar om friluftslivet.
Då betyder det att man har vägt intressena mot varandra och sett att det finns en anledning till att vi har ett strandskydd. Då har det legat kvar, och då har vissa blivit sura. Det är inte så att man automatiskt får detta med LIS bara för att man ansöker om det. Däremot kan man kanske flytta det till ett annat område.
Jag tycker absolut att det är viktigt att utveckla detta så att lagstiftningen fungerar så som den var tänkt, så att vi får utveckling, boendemiljöer och företagsområden även i landsbygden.
Fru talman! Jag ska ge Emma Nohrén rätt i att det fanns en fortsättning. Men detta gäller om- och tillbyggnad. Det gäller inte nya hus för folk i bygden eller för dem som kanske vill flytta tillbaka när de har studerat klart och som vill etablera sig i sin hembygd. Nej, den möjligheten finns inte med Miljöpartiets förslag – om man inte bygger inom gården, som man kanske kommer från. Det handlar alltså om att bygga på samma tomt. Den möjligheten finns då, eftersom ni skriver om generationsboende.
Emma Nohrén lyfte även fram LIS. Jag kan bara hålla med om att det, vad jag har sett, i många delar har fungerat rätt dåligt i stället.
Frågan är vem som ska ha äganderätten till de här frågorna. Det är rätt intressant. Emma Nohrén nämnde väldigt mycket om länsstyrelsen i sitt anförande. Om jag lyssnade rätt nämndes det kommunala inte alls. Är det inte så att kommunen och bygg- och miljönämnden – eller vad man nu kallar den i kommunen – har den lokala kunskapen och att man i så fall skulle ge dem betydligt större makt än man ger länsstyrelsen?
Vi har sett alldeles för många exempel på hur kommuner vill utveckla områden för att det, inte minst för det rörliga friluftslivet, ska bli möjligt att över huvud taget röra sig – för det växer igen. Men det ska inte röras över huvud taget. Om man hade lyssnat på kommunerna hade man fått fram fler av dessa fina områden. Man hade fått fler LIS-områden som hade varit bra för utvecklingen på landsbygden.
På Emma Nohrén låter det som att det är länsstyrelsen – och enkom länsstyrelsen – som ska ha rådighet över detta. Hur ser Miljöpartiet på den frågan? Är det kommunen som ska ha ansvaret eller är det länsstyrelsen? Vem ska styra?
Fru talman! Jag tackar Kjell-Arne Ottosson för frågan. Först och främst: Om Tidöregeringen hade gett mer pengar till naturvård hade naturvårdsområdena kanske inte växt igen.
När det gäller strandskyddsområdena ser vi att länsstyrelsen bör ha en större roll. Vi har tidigare motionerat om att vi tycker att det här ska återgå till hur det var. Många kommuner är så små att man har svårt med kompetensen gällande hur detta ska hanteras. Det måste givetvis initieras på kommunal nivå, och man måste ha den kommunala kompetensen. Länsstyrelsen behöver dock ha en större samordnande roll, eftersom vatten rör sig i landskapet. Det man gör i en kommun påverkar ofta nästa – eller en tidigare – kommun också.
När man tittar på till exempel framtida väder och hur det kommer att bli med klimatanpassning ser man att vi måste jobba mer över kommungränserna. Där kommer länsstyrelserna att ha en otroligt mycket större och mer betydande roll, och de måste få medel att kunna jobba med detta. Det diskuterade vi på förmiddagen.
Det fanns förslag i Miljömålsberedningen som även Kjell-Arne Ottosson stod bakom som ledamot i denna. De handlade om länsstyrelsens samordnande roll, vilken vi tycker är bra. Vi var också överens där om att ändra strandskyddets syften så att de följer EU:s ramdirektiv för havsmiljö och vatten samt art- och habitatdirektivet. Det skulle vara syftet i stället för att, som nu, ha tio olika att-satser.
Om vi hade följt det vi kom överens om i Miljömålsberedningen – och som alla partier var överens om i det stycket – hade vi löst en hel del av de problem som man nu försöker lösa genom att i stället ta bort en lagstiftning.
Fru talman! Jag tackar ledamoten Nohrén för anförandet och den beskrivning av hur ledamoten och Miljöpartiet ser på strandskyddet. Jag kan väl säga att vi tycker lika om mycket – bland annat om klimatanpassning, som vi pratade om tidigare i dag – men här har vi helt diametralt olika ingångar.
Jag skulle vilja säga att det är felaktigt att påstå att dessa förslag innebär stora inskränkningar av allemansrätten. Tvärtom handlar det om att lätta på de strikta reglerna runt diken och små insjöar. Större sjöar och vattendrag kommer fortfarande att vara skyddade. Det handlar inte om att göra enorma inskränkningar på djur- och naturlivet utan om att skapa ett ändamålsenligt strandskydd som skyddar det strandskyddet är avsett att skydda.
Miljöpartiet och ledamoten påstår i en debattartikel som publicerades häromdagen att tiotusentals sjöar och vattendrag kommer att stå helt utan skydd. Men vad är det egentligen för vatten vi talar om här? Handlar det verkligen om naturvärdefulla sjöar där människor badar och vistas, eller handlar det om konstgjorda diken, dräneringskanaler och mindre dammar som knappt ens går att promenera vid? Är det verkligen rimligt att behandla alla diken och vattendrag likadant? Ska man behandla skogsdiken i Norrbotten på samma sätt som en badstrand i Sörmland?
Med anledning av diskussionen vi hade tidigare om klimatpåverkan vill jag säga att strandskyddet i viss mån också har begränsat möjligheten att anlägga bevattningsdammar. Vi har bevattningsdammar hemma i Skåne som riskerar att numera omfattas av strandskydd trots att de byggdes förra seklet.
Anser inte ledamoten att det finns skillnader mellan olika vattendrag? Är det värt att skydda alla diken och små bäckar på samma sätt som stora sjöar?
Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag tycker att det är jättebra att ledamoten tog replik på mig så att vi får titta på detta. Dels finns det skillnader i hur vi ser på saken, vilket nog är bra att reda ut, dels finns en del missförstånd om hur vi tolkar det här.
Det största problemet med det beslut vi debatterar i dag är att man tar bort en lagstiftning i stället för att se till att till exempel göra undantag för diken. Här får ju naturliga bäckar samma icke-skydd som ett dike. Det blir en odifferentierad lag, eftersom det inte finns någon lag. I stället blir det fritt fram överallt. Det finns ju andra plan- och byggregler, men strandskyddet och syftena med det är borta.
Jag tycker att det är helt fel väg att gå att ta bort en lagstiftning i stället för att försöka ändra eller lägga lagförslag som faktiskt förbättrar den och gör den mer ändamålsenlig.
Jag yrkade på två reservationer därför att vi ju har förslag om att man ska kunna göra undantag för bevattning, dammar och sådana saker. Man ska kunna göra sådana utan att helt plötsligt få strandskydd över en gård. Det var inte tanken från början. Vi tycker däremot att det är väldigt stelbent att bara säga att allting som gjorts senare än år 1975 per definition inte ingår i lagstiftningen. Då missar man målet, för det kan ha hänt ganska mycket med miljövärden på 50 år.
Vårt största problem med detta är att man inte förändrar, rättar till eller moderniserar lagstiftningen, utan man tar bort den och ger en fjällbäck samma lagskydd – eller icke-lagskydd – som ett dike i Skåne.
Fru talman! Ledamoten beskriver att vi plockar bort lagstiftning. Jag tänker att kommunerna fortfarande har ansvar för bygglovet, att miljöbalken finns kvar och att höga naturvärden fortfarande kommer att respekteras. En utredning kommer så småningom, om vi ska tro regeringen.
Jag ser det som fullt möjligt att värna naturen och samtidigt ge utrymme för lokal utveckling. Det i sig är ingen motsättning, men det kräver att vi vågar se nyanser och skilja på var skydd verkligen behövs och var lättnader kan göras utan att något viktigt går förlorat.
Man har hittills haft olika bedömningar. Vi befinner oss nu i huvudstaden – i Stockholm. Här har man ju på väldigt många platser lyckats bygga vid vatten. Man har andra ingångar än man har på många ställen på landsbygden. Det är väl klart att det inte finns någon stark opinion för att göra lättnader i strandskyddet, eftersom det finns färre människor boende här som det faktiskt kan gynna.
Vi måste se hela Sverige. Jag vill också säga att det är så tydligt när det gäller detta att Miljöpartiet har en annan syn på landsbygden än vad Centerpartiet har. Vi värnar verkligen företagen på landsbygden och vill att de ska kunna utvecklas och verka där även om det finns ett dike i närheten. Vi vill inte göra skillnad på stad och land här, vilket man i praktiken faktiskt har gjort. På vilket sätt vill Miljöpartiet värna landsbygden och samtidigt behålla strandskyddet?
Fru talman! Det blir nästan filosofiska frågor. Jag skulle vilja säga att det ofta framstår som en landsbygdsfråga att ta bort strandskyddet. Men tittar man på var exploateringstrycket troligtvis kommer att vara störst ser man att det är i närheten av våra tätorter och städer. Det är också där det finns minst tillgång till vatten och redan har byggts väldigt mycket på det man har sparat.
Vi tycker också att det ska vara en levande landsbygd, men vi har haft ett dispensförfarande för att åstadkomma det. När det gäller bevattningsdammarna och klimatåtgärderna av dem har vi också förslag på att lagstiftningen gällande strandskyddet där ska ändras.
Det man gör med den här lagstiftningen är att med landsbygden som argument ta bort skyddet för små vattendrag och sjöar överallt i hela landet. Den som läser remissvaren ser att många är otroligt kritiska, framför allt i de större städerna eftersom det blir ett ökat tryck på stränderna där. De försvinner också, och de behövs.
Jag tror alltså att man skulle behöva göra det här på ett helt annat sätt. Jag tror att man behöver rätta till det som behöver rättas till, där lagstiftning och annat har halkat efter, men fortsätta att ha ett starkt strandskydd i hela landet – med möjlighet till dispens när det behövs. Landsbygden kanske är just ett sådant ställe där man ska vara än mer frikostig med dispens än man har varit, även om vi ser att man har varit frikostig hittills också.
