John Widegren (M) svarade Joakim Järrebring i en replik om Lättnader i strandskyddet - ett första steg i debatten ”Protokoll 2024/25:115 Onsdagen den 14 maj” den 14 maj 2025.
Joakim JärrebringS· i en replikTack för anförandet, John Widegren! Vi socialdemokrater är överens med Moderaterna om att man behöver göra en modernisering av strandskyddet, men vi har en lite annan utgångspunkt. Moderaterna och John Widegren har ett…Fru talman! Vi debatterar Lättnader i strandskyddet – ett första steg. Det här blir bra.
Kära vänner i Sveriges riksdag! Strandskyddet i den form det har i dag har varit hämmande. Det har varit en stor inskränkning i det privata, enskilda brukandet och ägandet.
Jag har en god vän hemma i det bördiga Östergötland. Han äger lite mark med en sjö på. Vid sjön fanns det en liten sommarstuga, och min gode vän ville bygga om sommarstugan till ett åretruntboende. Han ville dessutom flytta den tio meter längre ifrån sjön, då den låg väldigt nära. I fyra år fick han slåss mot olika myndigheter för att få lov att bygga sitt boende vid den sjö och på den mark som han äger. Anledningen till att han inte fick bygga ut sommarstugan var att det inkräktade på allmänhetens intresse. Han skulle alltså bygga sitt boende vid en sjö på mark som han äger.
Fru talman! Ett annat exempel är en granne, en barnfamilj, vars hus ligger ungefär 80 meter från en mindre bäck. De flyttade in, bildade familj – de fick barn – och behövde bygga ut sitt hus. De fick också kriga i flera års tid på grund av strandskydd.
Det här har ju inte fungerat. Det här innebär inskränkningar i det enskilda på ett sätt som vi aldrig kan acceptera. Från moderat sida är det en segerns dag när vi röstar igenom det här. Det är nämligen precis så det ska vara: Vi ska tro på den enskilde och på landsbygdens ägande och brukande. Vad som än sägs i den här debatten är det första steget i att underlätta strandskyddet kopplat till landsbygden. Det här är ett landsbygdsförslag.
Jag vet att vi har olika ideologier i den här kammaren. Alla gillar inte frihet, det mänskliga, enskilt ägande och så vidare. Individens frihet och äganderätten är grunden till en blomstrande demokrati, men då måste vi också tillåta detta. Vi måste låta människor fatta sina egna beslut, göra sina egna misstag och stå för det de har gjort. Det gör vi genom att ge dem mer frihet – genom att ta bort strandskyddet.
Vi i Tidösamarbetet levererar nu det som så många har pratat om under lång tid men som man inte har lyckats forma majoriteter i den här kammaren för att genomföra. Det levererar vi nu. Tidöpartierna levererar detta.
Ända sedan 1975 har vi pratat om att införa lättnader i strandskyddet, och det är det som görs nu. Då säger någon: ”Vi kommer att bebygga alldeles för mycket natur!” Nej, vi kommer inte att bebygga alldeles för mycket natur. Vi har kommuner i det här landet som har lika många sjöar som invånare. Jag har inte siffran i huvudet i dag, men det finns så många meter strandskyddad remsa i Sverige att alla strandskyddade remsor i Sverige inte skulle bebyggas även om alla invånare byggde strandnära.
Det här är en lagstiftning som har slagit mycket snett – en lagstiftning som vi nu förändrar så att vi ger landsbygden möjlighet att utvecklas och de gröna näringarna möjlighet att inte ta hänsyn till strandskydd så fort de vill bedriva någon form av utveckling.
Vad är då skillnaden jämfört med det förslag som röstades ned för tre år sedan? Den kanske största skillnaden, fru talman, är att 25-metersremsan närmast vattnet nu försvinner. Nu tar vi bort strandskyddet ända ned till vattnet, för så länge det strandskyddet finns är det en inskränkning. Det är den största skillnaden.
Det låter ofta i debatten här som att vi nu kommer att förstöra alla naturvärden, som att det kommer att bli katastrof och som att domedagen är nära. Alla hus kommer att rinna ned i vattendragen på grund av klimatförändringar, säger man. Nej, det kommer inte att bli så – och framför allt inte när det gäller havet, för det här förslaget handlar inte ens om havet.
I Lantbrukets affärstidning, ATL, skrevs det för några veckor sedan en krönika av en lantbrukare. Hon heter Elisabeth Hidén och är mjölkproducent i Västergötland. Jag tycker att hon sätter fingret på någonting oerhört viktigt, och jag tänker faktiskt läsa ett avsnitt ur krönikan, fru talman.
Den visar nämligen otroligt tydligt det problem vi faktiskt har på den svenska landsbygd som vi under så lång tid har försökt reglera ihjäl på olika sätt. Vi har försökt inskränka och dra ned på människors möjlighet att ha framåtanda – en tro på och ett driv för att komma framåt och utveckla landsbygden. Om det nu finns människor som vill bosätta sig på landsbygden och vill ha de attraktiva tomterna ska vi inte ha en hel massa lagstiftning som försvårar för dem.
Elisabeth avslutar sin krönika så här: ”Det får inte ändras men måste bevaras. Det får inte rivas men måste skötas. Det får inte byggas men landskapet ska hållas öppet. Med vilken hand? Och med vilka pengar? Det är lätt att prata om kulturarv, öppna landskap och ekologisk mångfald – men någon måste också jobba ihop det där arvet och skapa värdet. Någon måste ta risken, investera, sköta markerna, röja diket, hålla efter stengärdsgården. Vem i dagens generation ska bygga stenmurar för framtiden?”
Hon sätter fingret på precis de problem som landsbygden har i dag. De problemen vill vi i Tidösamarbetet förändra. Vi vill göra situationen bättre, och det här är ett första steg. I dag eller i morgon kommer vi att tillsammans trycka på knappen för ett första steg gällande strandskyddet, fru talman.
Sedan ser vi fram emot att tillsammans ta också nästa steg. Moderaterna vill nämligen mycket mer när det kommer till strandskyddet, för det behöver förändras i grunden. Men nu tar vi det första steget, som är kopplat till landsbygden.
(Applåder)
I detta anförande instämde Helena Storckenfeldt, Oskar Svärd och Viktor Wärnick (alla M) samt Staffan Eklöf (SD) och Elin Nilsson (L).
Fru talman! Tack för anförandet, John Widegren!
Vi socialdemokrater är överens med Moderaterna om att man behöver göra en modernisering av strandskyddet, men vi har en lite annan utgångspunkt. Moderaterna och John Widegren har ett väldigt starkt fokus på den enskilde och äganderätten, och vi socialdemokrater har kanske ett större fokus på samhällsutveckling. Vi tycker att det är viktigt att man också tar hänsyn till miljö, fri passage och allemansrätten.
Så ser skiljelinjen ut mellan våra partier, men vi hade som sagt i princip samma innehåll – med det undantaget att vi faktiskt behöll fri passage – i det lagförslag som ni röstade nej till för tre år sedan, John Widegren. I princip det förslag som vi ska ta ställning till i dag eller i morgon hade kunnat vara på plats redan.
Hade det inte varit rimligt att ni i Moderaterna hade stöttat det förslaget och sedan direkt efter valet tillsatt en utredning, vilket ni nu skissar på att göra? Varför har det tagit sådan tid, och varför blev det inte mer än så här?
Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för frågan.
Varför blev det inte mer än så här, undrar en företrädare för partiet som har regerat det här landet under den allra största delen av den tid jag kan minnas.
Vi gör det ju nu. Vi gör det här. Vi har sett till att forma en majoritet i den här kammaren för att göra dessa förändringar. Man såg inte till att forma en majoritet för det förslag man lade på bordet 2022; det var tydligen inte tillräckligt bra. Här har vi format ett förslag som är bra och som vi formar en majoritet för.
Vi tycker inte om förslaget om att de sista 25 meterna fortsatt ska vara skyddade. Moderaterna tycker också att allemansrätten är jätteviktig, men den är inte viktigare än personen som äger remsan i fråga och som eventuellt vill bebygga den och ha sin strandtomt. Det får komma först. Vi kommer att ha otroligt mycket natur kvar i Sverige. Hela Sverige är ju ett rekreationsområde, brukar jag säga, som kommer att vara tillgängligt för det allmänna, med höga naturvärden och så vidare.
Ledamoten Järrebring talade i början av sitt inlägg om att Moderaterna mest står upp för den enskilde medan Socialdemokraterna tänker på samhällsutvecklingen. Men vem ska stå för samhällsutvecklingen i de här områdena? Det är ju företagarna och de människor som äger och verkar på landsbygden. Det är ju de som kommer att stå för samhällsutvecklingen. Då är det väl också rimligt att det är de som får förbättrade villkor för att bedriva sin verksamhet på landsbygden?
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.
Är det rätt uppfattat att Moderaterna menar att vi gott och väl kan ha allemansrätt så länge den inte inkräktar på den enskildes fastighet? Jag hörde det, men jag kanske missförstod ledamoten. Det får ledamoten gärna utveckla.
Socialdemokraterna har ju under flera års tid pekat på att vi behöver ett mer flexibelt strandskydd. Det nuvarande får orimliga konsekvenser när man behöver utveckla samhället och skapa tillväxt, inte bara i glesbygd och på landsbygd utan i hela Sverige. Socialdemokraterna ser väldigt mycket fram emot att det kommer en utredning och att det kommer ett mer differentierat strandskydd, men vi behöver ju bibehålla balansen. Vi behöver också ta hänsyn till miljövärden och se till att människor har möjlighet att utnyttja allemansrätten på riktigt. Vi ska inte bara ha allemansrätt på papperet.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för frågan.
Jag är inte jätteorolig för att vi kommer att få stora problem med allemansrätten på grund av det här strandskyddsförslaget. För Moderaterna är allemansrätten viktig. Det är viktigt med en allemansrätt som fungerar på ett bra sätt och som inte missbrukas, för när den missbrukas sker det på någon annans egendom. Det finns ganska många exempel på hur allemansrätten missbrukas, men det är en annan debatt.
För Moderaterna är allemansrätten alltså viktig. Ledamoten ställde en fråga om huruvida den är mer eller mindre viktig. Om den enskilde vill bygga sitt drömboende på marken han äger bredvid en sjö kanske allemansrätten blir inskränkt på tomten vid den sjön. Det tycker jag är helt rimligt. Det tycker Moderaterna är rimligt.
I grunden handlar ju strandskyddet om förbud och inskränkningar. Ingången borde egentligen vara att det är tillåtet att använda sin mark. Sedan får man, precis som det här lagförslaget säger, peka ut vissa områden om de faktiskt behöver vara belagda med strandskydd eller strandhänsyn. Det naturliga borde dock vara att det i grunden är tillåtet.
Vi har haft den senaste strandskyddslagen på plats sedan 1975. Jag har väldigt sällan hört någon stå i den här kammaren och prata om att det borde betalas ut intrångsersättning för att någon är belagd med strandskydd. Många partier här inne är väldigt noga med det när det gäller andra frågor, till exempel skydd av skog – då ska det finnas pengar hos myndigheten för att betala enskilda när det görs inskränkningar. Men när det gäller strandskyddet har vi aldrig betalat ut pengar. Det känns som att vi aldrig ens har diskuterat huruvida det är en inskränkning som borde generera en peng till markägaren.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.
Det sista som kom upp på bordet, om intrångsersättning för att man inte får bygga nära sitt dike, ser jag fram emot att få se i en proposition från regeringen. Jag väntar med spänning på ett sådant förslag!
Moderaterna pratade här om en seger för landsbygden. Jag tar väl och gör om det gamla ordspråket och säger att den som väntar på något gott ofta väntar för länge. Min fråga gäller just detta.
Det fanns ju en majoritet för en förändrad strandskyddslagstiftning redan för tre år sedan. Nästan på dagen för tre år sedan, 2022, hölls en debatt här om liknande förslag, med samma skrivningar. Ledamoten beskrev nyss att skillnaden var de 25 meterna. Landsbygden och företagen där hade dock tjänat på att ha denna lagstiftning på plats tidigare. Det är ju landsbygden och företagarna som har fått betala priset under de år de har fått vänta. Den anekdot som Widegren berättade visade tydligt att de verkligen har fått betala ett pris och att dispenserna och regelverket inte har fungerat.
Det var också intressant att Widegren refererade till artikeln i ATL. Kontentan i den är att lantbruket är kritiskt till att regeringen har förhalat det här beslutet under så lång tid.
Min fråga är varför detta förslag har dröjt så länge.
Fru talman! Om Centerns – och Miljöpartiets – dåligt förhandlade förslag hade vunnit den här kammarens gillande 2022 hade vi haft bland annat de begränsningar som jag pratade om tidigare. Jag är inte säker på att kammaren skulle ha rivit upp lagstiftningen, utan då hade man i stället fått bli halvnöjd. Nu är vi mer än nöjda med det som röstas igenom i dag, även om det tog lite längre tid.
En anledning till att det tog lite längre tid är att man inväntade utredningen om areella näringar, och att den skulle hinna vara ute på remiss, för att kunna knyta ihop den med detta. Jag kan vara den första att skriva under på att det tar för lång tid. Jag tycker dock att det mesta av den bra lagstiftningen i de här husen tar för lång tid; jag är ju i grunden företagare.
Icke desto mindre är det nu på plats. Det genomförs, och vi har som sagt format en majoritet för det här. Jag tror att Centern, som jag håller med i väldigt många landsbygdsfrågor, skulle göra klokt i att börja förhandla de här frågorna med Moderaterna igen. Jag tror att man skulle få mer resultat då än vad man kanske får med dem som man har försökt att förhandla det här med under de senaste åren. Det är bara ett litet tips.
Fru talman! Vi har faktiskt fått en inbjudan från Kristersson gällande livsmedelsförsörjning och livsmedelsberedskap. Där ingår ju landsbygdens villkor, så det är kanske – i bästa fall – redan på gång.
John Widegren talade om att det tar tid. Ja, demokrati tar ju tid. Det får vi väl leva med, och det finns ju också en massa fördelar med det.
Jag skulle inte vilja instämma i Widegrens beskrivning att det var ett dåligt förhandlat förslag. Det fanns ju faktiskt en majoritet för det, men sedan valde Moderaterna att tillsammans med andra partier lämna den överenskommelse vi hade. Detta ser vi tyvärr exempel på även nu.
Jag har ytterligare en fråga. Det finns redan i dag områden där regler gäller som är generösare än dem vi har på bordet nu. I Värmland är exempelvis vattendrag upp till 10 meter strandskyddsbefriade. Det är viktigt att de nu föreslagna ändringarna inte upphäver undantagen för de här helt befriade områdena. Därför bör det förtydligas att dessa ska fortsätta att gälla. Propositionen får inte innebära att det blir striktare i verkligheten.
Centerpartiet har en reservation om att kommunerna ska ha större inflytande. Om regeringen verkligen vill stå upp för landsbygden och liberala värden undrar jag varför regeringen inte redan nu har gått längre med att ge kommunerna större ansvar att själva avgöra var strandskyddet ska gälla. Varför avstår regeringen från att ge kommunerna möjligheten att utse så kallade strandnära utvecklingsområden där kommunerna själva kan upphäva strandskyddet?
Fru talman! Jag tackar ledamoten för jätteintressanta frågor.
När det gäller de delar där man redan har gått längre står det tydligt i propositionen att de ska fortsätta att gälla och inte rivas upp av den nya lagstiftningen. Det är otroligt viktigt, för denna klokskap ska bestå.
När det handlar om att ge kommunerna mer makt finns det delvis med, och jag har förhoppningar om att det ska bli ännu tydligare i den nya utredningen. Jag har kanske inte bara uttryckt kärlek för hur länsstyrelserna fungerar på många håll, och det här är en fråga där jag tycker att det inte fungerar särskilt bra. Jag tycker att länsstyrelserna ska ha så lite makt över strandskyddsreglerna som möjligt, för det är kommunerna som känner sina områden bäst och är måna om utvecklingen inom kommunen. Att ge mer av strandskyddsfrågorna till kommunerna bör vara en viktig del i den utredning som förhoppningsvis snart sjösätts och startar upp.
Fru talman! Jag tackar John Widegren för ett intressant anförande som tydligt visade på skillnaderna i ideologi.
John Widegren började med att säga att detta innebär inskränkningar för den enskilde och att det är upp till var och en att göra sina egna misstag och se vad som funkar. Men kan John Widegren och Moderaterna någon gång tycka att de gemensamma nyttorna och det allmänna faktiskt går före den enskildes rätt att göra som den vill? Samhällsutveckling blir ju ofta bättre om man gör den ihop. Det finns lagar och regler för hur mycket en fabrik får släppa ut, och det tror jag att även Moderaterna accepterar. Men så fort det handlar om en enskild privatperson ska den få göra som den vill och kan bäst själv. För mig rimmar det ganska ofta illa.
Nu tar man bort en lagstiftning som har gjort att vi har gemensamma förhållningsregler för hur vi ska göra med vatten – denna viktiga resurs som kanske kommer att bli ännu viktigare i framtiden för klimatanpassning, dricksvatten, bättre jordbruk och skogsbruk, djurliv, rekreation och turism. Dessa värden går inte alltid ihop med den enskildes behov, men om jag förstod John Widegren rätt ska markägaren ha rätt att göra vad den vill på sin mark, punkt. Stämmer det?
Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.
Det får inte ändras men måste bevaras. Det får inte rivas men måste skötas. Det får inte byggas, men landskapet ska hållas öppet. Med vilken hand, och med vilka pengar? Detta har enskilda gjort i alla tider. Med sina pengar, sitt arbete och sin svett har de skapat de naturvärden som samhället har så stor nytta av i dag. Samtidigt har vi ett antal lagstiftningar som ska begränsa markägares möjlighet att fortsätta att bedriva sin verksamhet och skapa sig ett liv utifrån vad de äger och har.
Vi skulle inte ha haft så höga naturvärden i Sverige i dag om vi inte hade haft strävsamma självägande bönder. Så är det. Jag ser nästan aldrig stadsmänniskor skapa naturvärden, utan det är markägare som åstadkommer dem. Det är också markägare som har ansvaret för att de finns kvar, och det fungerar för det mesta väldigt bra. Nej, man får inte göra vad man vill med sin mark, men grundregeln ska inte vara förbud. Grundregeln måste vara att den enskilde får bruka och verka på sin mark.
Väldigt höga naturvärden kan beläggas med formella skydd, och då ska ersättning utgå. Här är vi helt överens. Men det målas upp en bild av att denna typ av frihetsreform blir domedagen för naturen och den biologiska mångfalden. Men så blir det inte, tvärtom. Markägare på landsbygden får i stället glädje i sina liv, vilket gör att de vill fortsätta att utveckla höga naturvärden där de bor och verkar.
(Applåder)
Fru talman! Det är stora ord om en frihetsreform för landsbygden. Konsekvensbeskrivningar och remissinstanser pekar dock på att detta kommer att få konsekvenser runt framför allt tätorter och städer. Det kommer alltså att bli högst tryck där trycket redan är högt. Det är dessa miljöer som kommer att exploateras och byggas bort. Då hade det kanske varit bättre att förändra lagstiftningen så att det hade blivit lättare att söka dispens eller få tillstånd att göra det John Widegren pratar om än att bara ta bort lagstiftningen.
I slutet av sitt svar sa John Widegren att vi ska skydda naturvärden där det behövs och att det ska utgå ersättning. De enligt John Widegren förhatliga länsstyrelserna – eller det kanske var ett för stort ord, men du brukar ofta klaga på dem – är trots allt statens förlängda arm, och jag tror inte att de blir bättre av att Tidöregeringen hela tiden tar bort pengar för dem eftersom det då blir mycket svårare för dem att göra sitt arbete. När man nu tar bort lagstiftningen bör man i stället ge länsstyrelserna pengar så att de faktiskt kan hitta och skydda dessa naturvärden så att enskilda inte gör misstag som går ut över resten av samhället. Kommer dessa medel att komma?
Fru talman! Jag vet inte om pengarna kommer att komma; jag ska inte föregripa höstens budgetdiskussioner. Men jag vet att Moderaterna i sina budgetar under åren i opposition prioriterade skötseln av redan skyddad natur och ville ha mer medel till det. Det har i alla fall varit en moderat ingång i diskussionerna, så mycket kan jag säga.
Jag tror fortfarande att en enskild som inte begränsas av för mycket förbudslagstiftning tycker om att skapa och även sköta höga naturvärden. Men förbud, pålagor, kontroller och så vidare stryper glädjen att bedriva verksamhet på landsbygden. Det är ett faktum. Frågar man vilken landsbygdsföretagare som helst blir svaret att det är detta som är jobbigt. Vi kan prata rovdjurspolitik, skattetryck och så vidare, men mycket handlar om att inte få göra det man har tänkt sig med det man äger och brukar, kanske över generationer. Jag tror att det är den stora stoppklossen i detta.
Jag är inte lika orolig som Emma Nohrén och Miljöpartiet för att detta kommer att bli en katastrof för naturen. Det målas ju upp som en katastroflagstiftning. Nej, att ta bort förbudet och göra detta möjligt kommer att gynna hela landsbygden.
(Applåder)
