Samuel Gonzalez Westling

Fru talman! Jag förstår faktiskt inte ens vad Henrik Vinge menar. Vi har röstat för förslag här i kammaren också. Vi tar ställning till varje förslag, enskilt, var för sig. Vi har till exempel röstat för straffskärpningar för ett femtiotal brott. Vi saknade att ekonomiska brott, som påverkar samhället i oerhört stor utsträckning, inte fanns med. Men det är förmodligen för att regeringen och Sverigedemokraterna inte vill att deras kompisar ska hamna i kläm. Det är ju ofta de som begår den typen av brott.

Vår kritik mot en del förslag handlar om att det även finns andra delar som måste övervägas i det här. Vi tycker att det är rimligt att om man begår brott ska man sitta inlåst. Absolut – man ska straffas om man begår allvarliga brott. Men det måste också finnas någon form av balans i samhället. Det måste finnas möjlighet att kunna känna en frihet när man lever i ett samhälle. Om vi skulle införa en polisstat skulle det visserligen inte begås särskilt många brott. Men vart tog friheten vägen? De sakerna behöver man ta med i beräkningen, och det är också det vi gör vid varje enskilt övervägande.

När vi tar över makten kommer vi att se över, utreda och göra bedömningar av vad det är som fungerar bra och vad det får för effekter i förlängningen. Det måste man göra i ett samhälle. Det måste man göra när man sitter i regering och i riksdagen för att fatta beslut om olika typer av lagstiftning.

Huvudmålsättningen för Vänsterpartiet är självklart att det ska begås så få brott som möjligt i samhället så att folk ska kunna känna sig så fria som möjligt. Friheten är någonting som är otroligt viktigt för Vänsterpartiet.

Fru talman! Jag uppfattade inte någon fråga, utan det var nog mer ett tal.

Så här är det: Vänsterpartiet är intresserat av att se till att saker och ting blir bättre överlag. Det är därför vi också säger att vi måste göra en total revidering och se över vad det är som fungerar och inte och sedan föreslå åtgärder som kommer att ge effekt i framtiden. Det är också det som är målsättningen med vad vi vill åstadkomma efter valet när vi får vara med och sitta i regering.

Målsättningen är att minska brottsligheten i samhället, och då handlar det om att vi ska se till att saker och ting också blir bättre. Det kan inte vara så att vi bara ser till att folk ska känna sig rädda och otrygga i samhället, utan vi måste se till att människor får det bättre så att livet blir bättre att leva på alla olika sätt. Jag vet därför inte riktigt vad motsättningen är i det som Henrik Vinge talar om.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill införa ett system som gör att hela rättssystemet skulle bli ganska rättsosäkert i framtiden. Man kommer inte att veta när reformerna över huvud taget ska genomföras, när kostnaderna kommer att komma eller vad man ska finansiera dem med. Var kommer pengarna ifrån?

Det får vi inte något svar på från Sverigedemokraterna och regeringen, och det är därför som det blir väldigt svårt för oss och för svenska folket att över huvud taget förstå brådskan. Det hade inte varit nödvändigt att korta ned tiden för utredningen och för att komma med relevanta förslag. Man hade kunnat låta utredningen ha sin gång, komma med riktiga förslag och sedan hade vi kunnat ha en seriös debatt om det.

I dag kan man inte ha en seriös debatt. Lagrådet och alla experter sågar förslaget.

Fru talman! Sverige har ett allvarligt problem med kriminalitet. Det ska vi vara ärliga med. Och regeringen har prioriterat brottsligheten under mandatperioden, men ambition är inte samma sak som genomförande. Det här behöver ställas i kontrast till det kompletta misslyckandet med paradfrågan, som vi debatterar här i dag, nämligen den stora omdaningen av det straffrättsliga systemet. Det alla i denna sal vet men som inte blir riktigt tydligt för svenska folket är att det förslag regeringen har lagt fram är ett hastverk. Det är inte mitt ordval utan Lagrådets. Man skriver att ärendet inte kan anses vara tillräckligt berett och avstyrker dessutom två av reformens bärande delar, varav den ena är just regeringens fokus i detta förslag.

Vi i Vänsterpartiet anser att det absolut kan finnas skäl att se över straffrätten. Problemet är att regeringen så ensidigt har fokuserat på just den delen. Man har under hela mandatperioden glömt bort att göra det absolut viktigaste, nämligen både det breda brottsförebyggande arbete som förhindrar att människor över huvud taget ägnar sig åt kriminalitet och arbetet med att se till att människor som befinner sig i kriminalitet kommer ur den innan de begår de allra grövsta brotten.

Det handlar om just sådana åtgärder som vi i Vänsterpartiet har föreslagit gång på gång. Vi har exempelvis föreslagit nationella riktlinjer för avhopparprogram med bindande krav på vad ett avhopparprogram måste innehålla. Regeringens svar på detta var att tillsätta en utredning. Men denna utredning kommer att redovisas först knappt två månader efter valet medan straffskärpningarna ska klubbas igenom nu, fyra veckor före valet. Förebyggande arbete är tydligen inte lika angeläget för regeringen. Man prioriterar att låta hård och tuff i stället för att föreslå åtgärder som verkligen minskar brottsligheten i samhället.

Det som hade kunnat vara en intressant och seriös debatt blir därför raka motsatsen. Det skapar stor osäkerhet hos den svenska befolkningen. Särskilt stor blir den hos brottsoffren, som regeringen säger sig vilja värna särskilt genom den här reformen. Hur ska man kunna vara säker på att rättssystemet står på ens sida? Kommer man verkligen att få upprättelse? Är det rätt personer som straffas?

En av de viktigaste sakerna som befolkningen frågar sig är: Hur kan det här leda till att brottsligheten verkligen minskar? Det borde vara en självklarhet att det som vi riksdagsledamöter gör här i Sveriges lagstiftande församling alltid och främst ska vara svenska folket till gagn och att vi har svenska folkets bästa för ögonen vid varje enskilt beslut.

I en demokrati innebär det här att vi kan tycka olika om vad som faktiskt är bäst. Då debatterar vi och kompromissar, och i slutändan avgör majoriteten. Så ska det vara, men då måste ju frågorna vara ordentligt beredda. Sanningen här är något helt annat.

Det regeringen gör ligger inte i svenska folkets intresse. Det handlar framför allt om dem själva. Man lovade runt och höll tunt, som det heter. I stället för att med högburet huvud erkänna sitt misstag väljer man att hålla andan. Man blundar och hoppas att ingen ska märka något, för man tycker att det är värre att erkänna att man inte hann med allt i tid. Därför lägger man hellre fram ett illa genomarbetat förslag.

Det här har tyvärr blivit ett signum för regeringen. Det är förmodligen också det som kommer att bli dess eftermäle. Det gäller förslag efter förslag under den här mandatperioden: för snabbt, för ogenomtänkt och för oprecist. Det blir ett högt betyg för intention men lägsta betyg för genomförande. Man struntar i experternas invändningar, trots att de varningar som ges är högst relevanta att ta i beaktande. Så kan man inte leda ett land, särskilt inte i tider som dessa.

Vi i Vänsterpartiet är beredda att förändra straffrätten men inte genomföra så omfattande förändringar på så lösa grunder. Regeringen säger själv att den här reformen, fullt införd, kommer att kosta drygt 46 miljarder kronor om året. Kriminalvården kommer ensam att stå för runt 41 av dessa. Det är regeringens ord, inte mina.

Enligt Kriminalvården kommer det heller inte att vara möjligt att få se reformen fullt ut genomförd förrän 2040. Vi pratar alltså om 14 år. Och hur lång tid hade utredningen på sig för att ta fram den största omdaningen av straffrätten sedan införandet av brottsbalken? Jo, 22 månader, efter att regeringen kortat ned tiden. Nästan 2 000 sidor blev resultatet. Därefter tog det lite drygt ett år innan regeringen blev klar med en proposition.

Det ska sägas att det krävdes att regeringen begärde att riksdagen kallades in extra under sommaren för att hinna hantera ärendet före valet. Det är precis det som vi gör i detta nu.

Med tanke på att tidsperspektiven är så pass långa uppstår en hel del frågor. Vore det inte rimligt, för att inte säga relevant, att låta utredningen löpa på längre? Detta i sig skulle kunna göra att den också får möjlighet att utvärdera och analysera alla andra förändringar som genomförts på det rättspolitiska området under mandatperioden. Vilka effekter får de? Hur ska man bäst anpassa det straffrättsliga systemet utifrån de besluten?

Det är helt enkelt svårt att se varför det är en sådan brådska att hasta igenom det här just nu. Det kan alltså inte genomföras fullt ut förrän om 14 år, enligt propositionen och enligt regeringen själv. Detta visas genom att regeringen inte ens har kunnat komma med ett förslag om när reformen ska träda i kraft; det ska riksdagen överlåta åt den kommande regeringen att göra.

Det kommer också att hinna gå fyra riksdagsval innan det blir möjligt att få se reformen fullt ut genomförd. Kriminalvården själv uppskattar att behovet av nya platser kommer att vara 29 000 år 2034. Vi pratar alltså om nästan en tredubbling av dagens kapacitet.

Trots allt detta ska vi i riksdagen rösta för det här hastverket – fyra veckor före valdagen och innan svenska folket har fått en chans att säga vad de tycker om det här. Så bedriver man inte politik för svenska folkets bästa.

Regeringen själv har valt att fokusera på enskilda delar av propositionen för att motivera den här brådskan, men att rösta för hela propositionen för att man tycker att en enskild del är viktig är inte seriöst agerat.

Regeringen har lagt fram en mängd olika propositioner under mandatperioden. Många av dem har handlat om mindre förändringar än den här. Om det vore så viktigt hade man enkelt kunnat lägga fram ett särskilt förslag om just den förändring som man nu väljer att tala allra mest om, men det gjorde man inte, sannolikt därför att det då skulle bli uppenbart att det inte är praktiskt genomförbart rent ekonomiskt.

Regeringen lägger alltså ett ofinansierat förslag på riksdagens bord som det är högst oklart om det över huvud taget kommer att träda i kraft inom de närmaste 14 åren. Det baseras på en utredning där de experter som ingått i den själva har uppgett att tidsbristen gjorde att de inte hade möjlighet att göra en fullständig och förutsättningslös analys av förslagens effekter.

Varför denna brådska? Varför är det inte viktigare att svenska folket får en välfungerande lagstiftning som håller ihop? Svaret är nog tyvärr att det handlar om valtaktiska skäl. Detta ställer vi i Vänsterpartiet inte upp på. Svensk lagstiftning och svenskt rättsväsen är värda mycket mer respekt än så. Svenska folket är värt respekt.

Låt oss säga nej till det här illa genomarbetade förslaget. Vi kan låta en utredning få mer tid på sig att förutsättningslöst komma fram till nya, bättre och genomförbara förslag i närtid för att vi ska uppnå det som måste vara målet för oss alla: minskad kriminalitet i samhället. Detta, fru talman, tror jag är den målsättning som svenska folket förväntar sig av oss som lagstiftare.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag får nog börja med att be om ursäkt på förhand. Det finns en viss risk att jag kommer överskrida den angivna talartiden, vilket jag även gjorde i föregående ärende i den här lördagsdebatten.

Det är någonting som är märkligt med regeringens syn på ansvar. När en socialsekreterare, en upphandlare eller en handläggare gör fel ska straffansvaret utvidgas. När verksamheten har för lite personal, när arbetsbördan är orimlig eller när ledningen har organiserat arbetet illa talas det betydligt mindre om ansvar.

När problemen uppstår allra högst upp i staten blir regeringen plötsligt mycket intresserad av olika förklaringar, omständigheter och förståelse. Det är ansvaret nedåt som ska bli hårdare. Ansvaret uppåt förblir märkligt diffust.

Herr talman! Korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan ska naturligtvis bekämpas. Den som använder en offentlig ställning för att berika sig själv, gynna sina vänner eller otillbörligt hjälpa ett företag ska kunna ställas till ansvar. Den som möter en myndighet, en kommun eller en region ska kunna lita på att beslut fattas sakligt, opartiskt och efter samma regler för alla.

Det är inte där skiljelinjen går. Frågan är om regeringens nya brott missbruk av offentlig ställning verkligen är ett träffsäkert svar eller om det framför allt kommer att göra offentliganställda mer rädda att fatta svåra beslut.

Vänsterpartiets bedömning är att bestämmelsen är för bred och för otydlig. Regeringen hänvisar till att det krävs en särskild avsikt att ge någon en otillbörlig förmån eller att otillbörligt missgynna någon. Men flera av remissinstanserna har ändå varnat för osäkerhet, defensivt beslutsfattande och längre handläggningstider, inte minst i komplicerade ärenden där ett beslut ofrånkomligen gynnar någon och missgynnar någon annan.

Regeringen vill framstå som handlingskraftig, men risken är att resultatet blir en räddare, långsammare och mindre handlingskraftig förvaltning.

Herr talman! Det finns dessutom en anmärkningsvärd lucka i regeringens förslag. Propositionen handlar om tjänstemannaansvar. Den handlar däremot inte om de konkreta förslag mot korruption som lades fram av samma statliga utredning.

Det är värt att påminna om historiken. När regeringen tillträdde lade den ned den breda utredning om korruption och otillåten påverkan som redan hade påbörjats. Regeringen sa att man skulle göra omtag. Senare tillsattes en ny, mer straffrättsligt inriktad utredning. Den fick i uppdrag att se över både korruptionslagstiftningen och tjänstefelsansvaret.

Utredningen granskade mutbrotten. Den behandlade handel med inflytande. Den behandlade trolöshet mot huvudman och annat förtroendemissbruk. Den lämnade förslag om hur korruption i Sverige och i internationella affärsförbindelser skulle kunna bekämpas effektivare.

När regeringen nu går vidare väljer man dock ut just den del som innebär ett bredare straffansvar för tjänstepersoner. Förslagen mot korruption finns inte med, och det är en otroligt märklig prioritering. Regeringen hade kunnat börja med att stärka lagstiftningen mot mutor, vänskapskorruption, förtroendemissbruk och otillbörliga ekonomiska intressen. I stället började man med att lägga ett större straffrättsligt ansvar på den enskilde offentliganställda. Det här säger en hel del om var regeringen helst letar efter ansvar.

Hoten mot den offentliga förvaltningen är verkliga. Socialsekreterare hotas för att ändra beslut. Tjänstepersoner utsätts för trakasserier och otillåten påverkan. Kriminella nätverk försöker infiltrera myndigheter, få tillgång till känsliga uppgifter och använda välfärdens verksamheter för egna syften.

Samtidigt har den offentliga verksamheten blivit alltmer byråkratisk. Alltmer tid går åt till att dokumentera, rapportera och kontrollera. Allt mindre tid finns kvar till själva arbetet.

Regeringen svarar inte genom att ge den hotade socialsekreteraren ett bättre skydd. Man svarar inte genom att stärka myndigheternas arbete mot infiltration. Man svarar inte genom att ge verksamheterna tillräckligt med människor, tid och kunskap. Man svarar genom att utvidga straffansvaret för samma tjänstepersoner som ska försöka få verksamheten att fungera.

Den socialsekreterare som hotas av ett kriminellt nätverk ska alltså också behöva fundera över om hon själv riskerar att bli föremål för en brottsutredning. Det är helt och hållet bakvänt.

Herr talman! Det finns redan i dag ett omfattande ansvarssystem. Den som tar emot mutor, stjäl, bedrar eller förskingrar pengar kan dömas för det. Det finns ansvar för tjänstefel. Det finns disciplinära och arbetsrättsliga åtgärder. Det finns granskning genom JO, JK och revision.

Det här betyder inte att allt fungerar helt perfekt. Självklart finns det människor som missbrukar sina positioner och som inte upptäcks i tid. Men regeringens bild av en offentlig förvaltning där människor kan göra nästan vad som helst utan att ställas till ansvar stämmer inte.

Regeringen undviker den absolut viktigaste frågan: Varför blir det fel?

Ibland blir det fel därför att någon medvetet missbrukar sin makt, men ibland blir det fel därför att en socialsekreterare har dubbelt så många ärenden som en människa rimligen kan hantera eller därför att en nyanställd handläggare inte har fått någon ordentlig introduktion. Det kan bli fel för att reglerna blivit alltmer komplicerade samtidigt som tiden blivit allt knappare eller därför att verksamheten har skurits ned år efter år, och den erfarna personalen har helt enkelt bara gett upp och slutat.

Först skär politikerna ned verksamheten, och sedan ökar de kraven. När någonting går fel pekar de på den enskilda anställda och frågar varför hon inte gjorde ett bättre arbete. Det är inte ett seriöst ansvarsutkrävande. Det är att flytta ansvaret från dem som har makten till dem som tvingas hantera konsekvenserna.

Ansvar måste också kunna utkrävas hos chefer, myndighetsledningar och politiker, det vill säga de som beslutar om bemanning, resurser och arbetsvillkor. Annars blir tjänstemannaansvaret ännu ett sätt för makten att kunna skydda sig själv.

Herr talman! Flera tunga remissinstanser har varnat för att förslaget kan göra tjänstepersoner mer försiktiga och defensiva. De kan dra sig för att delta i komplicerade ärenden. De kan undvika att fatta svåra beslut. Handläggningstiderna kan bli längre, och det kan bli svårare att rekrytera erfaren personal.

Det finns dessutom en risk att misstag döljs i stället för att rättas till. En fungerande organisation behöver anställda som vågar säga: Det här blev fel – nu rättar vi till det och ser till att det inte händer igen. Men om varje erkännande av ett misstag kan bli början på en brottsutredning förändras beteendet. Då skyddar människor sig själva i stället för verksamheten. Då får vi fler dokument, fler ryggar fria och fler försiktiga icke-beslut. Men vi får inte nödvändigtvis en bättre offentlig verksamhet.

Regeringens tal om ansvar blir särskilt ihåligt när man ser hur ansvaret hanteras högst upp i staten. Statsministern utsåg en nära personlig vän till en av landets mest säkerhetskänsliga befattningar. Personligt förtroende kan aldrig ersätta kontroll, säkerhetsprövning och politiskt ansvar. När allvarliga säkerhetsbrister blev kända fortsatte statsministern att uttrycka sitt förtroende.

Det straffrättsliga ansvaret ska avgöras av rättsväsendet, inte här i riksdagens talarstol. Men det politiska ansvaret kan vi diskutera. Vem ansvarade för tillsättningen? Vem ansvarade för kontrollen? Och vem tog ansvar när bristerna blev kända? Det var statsministern som gjorde utnämningen. Det går inte att reducera detta till att det handlar om någon annans enskilda misstag.

Det här behöver inte vara korruption i straffrättslig mening. Men det väcker frågor om vänskapsrekrytering, omdöme och ansvar. Det är precis sådana gränsdragningar som ett seriöst förebyggande arbete mot korruption måste våga granska.

Samma sak gäller jäv och opartiskhet.

Regeringen har nyligen beslutat om stöd till en stiftelse där en nära anhörig till statsministerns hustru sitter i styrelsen. Statsministern deltog själv vid regeringssammanträdet. Statsministerns kansli har sagt att han inte varit involverad i frågan på detaljnivå.

Men jäv handlar inte bara om att någon bevisligen har påverkat ett beslut. Det handlar också om förtroende. Medborgarna i det här landet ska inte behöva undra om familjeband eller privata nätverk har påverkat hur offentliga pengar fördelas. Den som har en nära personlig koppling till ett ärende bör inte delta vid beslut – inte därför att vi på förhand slår fast att ett brott har begåtts utan därför att den offentliga makten måste tåla insyn och hålla tydliga gränser mellan offentliga beslut och privata relationer. Även detta är en fråga om att förebygga korruption, inte bara lagföra den när skadan redan har skett.

Frågan om ansvar och öppenhet gäller också Jimmie Åkesson. Det har rapporterats att ett bolag som kontrolleras av Sverigedemokraterna gjort en omfattande affär med Åkessons privata förlag. Det har också rapporterats att styrelseuppdrag inte anmäldes till riksdagens register över ledamöternas ekonomiska intressen inom den tid som reglerna kräver.

Vi har också fått höra att det finns misstankar om att man har använt pengar på ett väldigt olämpligt sätt. Man har angett att det handlat om evenemang, representation, när det egentligen kan ha handlat om rena fyllefester för Jimmie Åkesson och hans kompisar.

Jag påstår inte att detta utgör korruptionsbrott eller omfattas av regeringens nya bestämmelse. Men det rör frågor som ligger nära korruptionsförebyggande arbete: gränsen mellan privata ekonomiska intressen och politiska organisationers resurser, risken för intressekonflikter och allmänhetens möjligheter att få insyn i vilka ekonomiska åtaganden en ledande politiker har.

Riksdagens ekonomiska register finns inte som dekoration, utan det finns för att väljarna ska kunna granska oss. Det finns för att förebygga intressekonflikter och skydda förtroendet för demokratin.

Den enskilda handläggaren ska enligt regeringen möta ett bredare straffansvar. Då kan inte frågor om ekonomisk öppenhet hos en av landets mäktigaste partiledare behandlas som administrativa detaljer. Ansvar kan inte vara stenhårt nedåt och lite mjukt och fluffigt uppåt. Regler kan inte vara regler bara för andra. Och en regering som påstår sig vilja bekämpa maktmissbruk kan inte samtidigt lämna de konkreta förslagen mot korruption utanför den här propositionen.

Herr talman! Det nya brottet har dessutom ett mycket konkret problem: Vad händer när en tjänsteperson måste avvika från ett regelverk för att skydda ett tvingande samhällsintresse?

Region Stockholms upphandling av ambulanshelikoptrar visar på problemet. Regionen riskerade att stå utan nödvändiga transporter för patienter med livshotande tillstånd. Direktupphandlingen bedömdes vara otillåten, men avtalet fick bestå eftersom människors liv och hälsa vägde tyngre.

En tjänsteperson kan i en sådan situation medvetet ha avvikit från reglerna. En leverantör kan ha gynnats och andra missgynnats. Men syftet var inte att hjälpa en vän eller berika sig själv; syftet var att rädda liv.

Nu försöker regeringen påstå att sådana situationer kan hanteras genom kravet på särskild avsikt och genom framtida domstolspraxis. Men, herr talman, straffrätten ska vara tydlig, och den måste vara förutsebar. Den som i ett akut läge fattar ett beslut för att skydda människors liv och hälsa ska inte behöva vänta i flera år för att få veta om domstolen faktiskt förstod situationen. Om brottet införs måste det därför finnas en uttrycklig ventil för tvingande samhällsintressen.

Herr talman! En stark demokrati behöver en offentlig förvaltning som präglas av saklighet, opartiskhet och ansvar. Men den behöver också tjänstepersoner som vågar göra sitt arbete – som vågar fatta svåra beslut, rapportera missförhållanden, erkänna och rätta till misstag och agera när människors liv eller hälsa står på spel.

Korruption och medvetet maktmissbruk ska bekämpas. Men då måste regeringen också behandla korruption – inte lägga ned en bred utredning om företeelsen, lägga konkreta förslag mot korruption åt sidan och nöja sig med att utvidga straffansvaret för dem som arbetar längst ut i den offentliga verksamheten.

Åtgärderna måste vara träffsäkra. De måste omfatta mutor, intressekonflikter, vänskapskorruption, förtroendemissbruk och otillbörligt inflytande. Och ansvaret måste gälla lika för handläggaren, myndighetsledningen och den politiska ledningen. Det är jämlikheten inför reglerna som skapar förtroende, inte ett system där den som har minst makt får det hårdaste ansvaret och den som har mest makt får de bästa förklaringarna.

Vänsterpartiet motsätter sig därför införandet av brotten missbruk av offentlig ställning och grovt missbruk av offentlig ställning. Om riksdagen ändå inför dem måste lagstiftningen åtminstone innehålla ett tydligt undantag för situationer där ett tvingande samhällsintresse står på spel.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Charlotte Nordström svarade inte på frågan om Ulf Kristerssons ansvar. Hon talade om något helt annat. Jag tycker att det här är högst relevant och hör ihop med den här debatten. Det var inte Henrik Landerholm som utsåg sig själv, utan det var Ulf Kristersson som utsåg honom. Det här är inte det enda tillfället då ansvaret helt plötsligt försvinner när det kommer nära statsministern.

Ulf Kristersson deltog också vid ett regeringssammanträde där stöd beslutades till en stiftelse vars styrelse inkluderade hans egen svägerska. Då sa statsministern att han inte kände till det. Varför har inte regeringen fungerande rutiner för att upptäcka en så nära familjekoppling när offentliga pengar ska fördelas?

Moderaterna vill att den enskilda tjänstepersonen ska ha en skyldighet att ha kontroll. Hon ska förstå regelverket, hon ska upptäcka intressekonflikterna, hon ska göra rätt även i svåra situationer. Men när statsministern själv utser en nära vän eller deltar i ett beslut med familjekoppling får vi höra att han inte visste. Det var någon annan som beredde ärendet. Ansvaret ligger någon annanstans.

Det här håller inte. Antingen gäller det personliga ansvaret också Ulf Kristersson, eller så är regeringens och Charlotte Nordströms tal om ansvar bara någonting man använder mot människor som har mindre makt.

Herr talman! Charlotte Nordström säger att man ska kunna lita på att den som har makt inte missbrukar den. Men såvitt jag förstår, utifrån det vi har hört nu, verkar det framför allt vara ett ansvar som ska utkrävas långt ned i organisationen. När en socialsekreterare eller en handläggare gör fel, då vill regeringen utvidga straffansvaret.

Men när statsminister Ulf Kristersson personligen utser en nära vän till en av landets mest säkerhetskänsliga befattningar blir ansvaret plötsligt betydligt mer oklart. Det var ändå Ulf Kristersson som valde Henrik Landerholm. Det var Ulf Kristersson som placerade honom närmast sig i frågor som rör Sveriges säkerhet. När allvarliga säkerhetsbrister blev kända fortsatte statsministern att uttrycka sitt förtroende.

Jag vill vara tydlig med att jag inte talar om det straffrättsliga ansvaret. Det ska självklart avgöras av rättsväsendet. Men jag talar om Ulf Kristerssons politiska ansvar. Regeringen vill nu att en enskild tjänsteperson ska kunna ställas till straffrättsligt ansvar för hur hon använder sin ställning, och då borde ju Charlotte Nordström kunna svara på en betydligt enklare fråga: Vilket ansvar bär Ulf Kristersson för den person han själv valde, för den kontroll som uppenbarligen brast och för att han fortsatte att försvara sin nära vän när problemen redan var kända?

Eller är det Moderaternas syn att det personliga ansvaret upphör precis när man når statsministerposten?

Fru talman! Jag tyckte inte att det var ett tillräckligt tydligt svar. Det är inget som besvarar frågan.

Jimmie Åkessons privata företag gjorde en omfattande affär med ett bolag som kontrolleras av det parti som han själv leder; det måste väl sägas vara ställt bortom rimligt tvivel att det förhåller sig på det sättet. Det privata företaget fick pengarna, och det var partiet som tog kostnaden med skattebetalarnas pengar.

Frågan är vad ledamoten tycker. Vi kan leka med ledamotens egna ord om att han inte riktigt vet vad som stämmer. Vi kan säga så här: Om det nu skulle stämma – vi ponerar det – visar det här på gott omdöme? Ja eller nej? Det borde Mats Hellhoff kunna svara på.

Om Sverigedemokraterna verkligen menar att regler ska gälla alla och att det ska finnas regler – varför anmäldes då inte styrelseuppdraget inom den tid som riksdagens regler kräver? Har Mats Hellhoff kritiserat Jimmie Åkesson för detta?

Det blir lite komiskt. När en arbetslös människa lämnar en uppgift för sent ser Sverigedemokraterna ett systemproblem och kräver extrem kontroll, hårda sanktioner och hårdare regler. Men när Jimmie Åkesson gör det kan man tydligen låta det glida undan lite grann, för ingenting får hota den store ledaren. Det är lite grann den uppfattning jag får: När Jimmie Åkesson ägnar sig åt det som de allra flesta skulle säga är korruption ska han kunna komma undan med det. Det är inte en konsekvent syn på ansvar. Det är en klassmässig dubbelmoral där reglerna är hårdast för dem som har minst makt och mjukast för den som leder Sverigedemokraterna.

Fru talman! Sverigedemokraterna brukar säga att regler ska vara regler. Den som lämnar en felaktig uppgift ska möta konsekvenser, och den som missköter sina skyldigheter ska ställas till ansvar. Det brukar inte finnas särskilt mycket förståelse eller utrymme för förklaringar när Sverigedemokraterna talar om arbetslösa, sjuka eller människor som söker ekonomiskt bistånd.

Men när frågan gäller Jimmie Åkesson verkar det vara en annan måttstock som gäller. Det har rapporterats om att ett bolag som kontrolleras av Sverigedemokraterna har köpt en mycket stor del av en bokupplaga från Jimmie Åkessons privata förlag. Hans privata bolag fick alltså intäkterna, och intäkterna är sannolikt – med största möjliga sannolikhet – skatteintäkter. Det är alltså pengar som vi har betalat för att finansiera köpet.

Det har också rapporterats att Åkesson har underlåtit att anmäla ett styrelseuppdrag till riksdagens register över ledamöternas ekonomiska intressen inom den tid som reglerna kräver.

Jag vill inte säga att det här omfattas av regeringens nya brottsrubricering, men frågorna gäller något mycket enklare än så: Tycker Mats Hellhoff att det är att visa prov på gott omdöme att en partiledare gör en omfattande privat affär med ett bolag som hans eget parti kontrollerar? Och varför ska reglerna om ekonomisk öppenhet tillämpas strängt på alla andra men behandlas som en administrativ detalj när det är Jimmie Åkesson som inte följer dem?

Herr talman! Jag vill börja med att notera att varken utskottets ordförande eller justitieministern befinner sig här i dag. Det här är väl ändå en av regeringens och Tidösamarbetets viktigaste propositioner. Då hade man kunnat förvänta sig att åtminstone någon av dem skulle vara på plats för att svara på eventuella frågor eller kanske till och med redogöra för regeringens ställningstaganden i politiken. Men det är ju trots allt lördag, och då väljer man kanske hellre att göra något annat om man är minister eller utskottsordförande.

Men jag ska hålla mig till ämnet i fråga.

Herr talman! Grova brott ska mötas av tydliga reaktioner från samhället. Straffen måste stå i proportion till brottens allvar. Brottsoffer har rätt till upprättelse, och människor har rätt att känna sig trygga. Vänsterpartiet står därför bakom huvudinriktningen i regeringens proposition.

Det betyder inte att vi inte tycker att förslaget har allvarliga brister. Vi ser framför allt tre problem. För det första ger förslaget inte ett tillräckligt tydligt skydd för barn som utnyttjas av kriminella nätverk. För det andra saknas en tillräckligt kraftfull politik mot den ekonomiska brottslighet som finansierar och möjliggör den organiserade kriminaliteten. För det tredje genomför regeringen en mycket omfattande förändring av svensk straffrätt utan att man vill utvärdera konsekvenserna.

Vi måste börja med barnen. Kriminella nätverk rekryterar i dag barn för att sälja narkotika, transportera vapen och i värsta fall utföra fruktansvärda våldsdåd. Barnen befinner sig inte högst upp i de kriminella strukturerna. Det är inte de som fattar besluten, det är inte de som kontrollerar pengarna och det är inte de som i huvudsak bestämmer vilka brott som ska genomföras.

Barn befinner sig oftast längst ned i hierarkin. De används av äldre kriminella som mycket väl vet att barn är lättare att påverka, lättare att skrämma och väldigt lätta att ersätta. Dessa kriminella söker sig till barn som saknar trygga vuxna omkring sig, barn som har problem hemma eller i skolan, barn som lockas med pengar, status och gemenskap eller pressas med hot och våld.

Det innebär naturligtvis inte att barn som begår allvarliga brott ska slippa konsekvenser; så är det inte. Ett barn som skjuter en annan människa har begått en fruktansvärd handling. Brottsoffrets lidande blir inte mindre för att gärningspersonen är ung. Då måste samhället ingripa, skydda andra människor och tydligt markera brottets allvar.

Men, herr talman, barn är barn. Samhällets reaktion måste därför också ha som mål att bryta barnets väg in i kriminaliteten. Här står regeringen och Tidöpartierna helt handfallna, och det har de gjort i fyra års tid.

Regeringens förslag innebär att den nya särskilda straffskärpningsregeln för brott som har samband med kriminella nätverk också ska kunna tillämpas på personer under 18 år. Straffvärdet ska då som utgångspunkt kunna bedömas som dubbelt så högt. Regeringen hänvisar till att domstolarna i vissa fall ska kunna frångå en fullständig dubblering, exempelvis när ett barn har pressats eller utnyttjats, men det är inte ett tillräckligt tydligt skydd.

Ett barn som utför ett brott på uppdrag av ett kriminellt nätverk kan vara både gärningsperson och brottsoffer. Barnet kan ha orsakat någon annan en fruktansvärd skada och samtidigt själv ha manipulerats, hotats eller – som det är i de allra flesta fall – utnyttjats av vuxna kriminella. Straffrätten måste kunna hantera båda dessa verkligheter.

Det är de drivande personerna i nätverken som den nya straffskärpningen i första hand borde träffa. De vuxna som rekryterar, finansierar, planerar och beställer brotten bär det tyngsta ansvaret. Det som regeringen i praktiken säger till barnet är: Vi lyckades inte stoppa dem som rekryterade dig. Vi lyckades inte ge skolan, socialtjänsten eller psykiatrin tillräckliga möjligheter att fånga upp dig. Men trots att allt detta har misslyckats ska vi straffa dig dubbelt så hårt. För oss var det viktigare att sänka skatten för oss själva och våra kompisar.

Det är en fullständigt bakvänd prioritering, och det är svårt att inte reagera på dubbelmoralen hos Sverigedemokraterna. Partiet vill framställa sig som den yttersta garanten mot kriminella nätverk, men samtidigt kunde en person med ledande ställning i det kriminella mc-gänget Comanches närvara på Jimmie Åkessons bröllop.

Det är naturligtvis inte ett brott att någon befinner sig på ens bröllop, men det säger något om att det är lätt att hålla kompromisslösa tal om andras omdöme men betydligt svårare att upprätthålla samma vaksamhet i den egna närheten. När samma parti nu vill att barn längst ned i de kriminella hierarkierna ska mötas av dubbla straff finns det anledning att fråga var denna skoningslösa kravställning befinner sig när ansvaret kommer närmare den egna partiledningen.

Att låsa in barn under längre tid riskerar dessutom att knyta dem ännu hårdare till den kriminella miljön. Institutioner som borde bryta kriminaliteten kan i stället bli platser där nya kontakter skapas och identiteten som kriminell förstärks.

Barn ska möta tydliga konsekvenser när de begår allvarliga brott, men konsekvensen måste vara utformad så att den minskar risken för nya brott, inte cementerar kriminaliteten. För oss i Vänsterpartiet är det därför en självklarhet att barn under 18 år inte ska omfattas av den nya särskilda straffskärpningsregeln för brott som har samband med kriminella nätverk.

Herr talman! Den andra stora bristen gäller pengarna. Den organiserade brottsligheten drivs inte enbart av våld. Den drivs av vinster. Det handlar om narkotikahandel och vapen, men det handlar också om penningtvätt, skattebrott, bedrägerier, bidragsbrott och företag som används för att plundra välfärden.

Kriminella aktörer har förstått att det går att tjäna stora pengar på verksamheter som finansieras gemensamt. Pengar som skulle ha gått till barn, gamla, sjuka och människor med funktionsnedsättning hamnar i stället hos kriminella nätverk. Varje krona som stjäls från välfärden är en krona som inte går till läraren, undersköterskan eller den äldre som behöver omsorg.

Det är inte ett mindre allvarligt brott bara för att gärningspersonen bär kostym, sitter på ett kontor och anlitar en skattejurist. Den ekonomiska brottsligheten kan handla om enorma summor. Den kan finansiera annan grov kriminalitet och undergräva förtroendet för både välfärden och demokratin.

Regeringens proposition berör även ekonomiska brott; det ska sägas. Men det saknas fortfarande en samlad översyn av om straffen verkligen står i proportion till de omfattande skador som brotten orsakar.

Samhället kan inte enbart jaga dem som säljer narkotikan på gatan eller utför våldet. Vi måste också komma åt dem som organiserar verksamheten, förvaltar vinsterna och för in pengarna i den lagliga ekonomin. Det betyder att vi måste komma åt bolagen, bulvanerna, penningtvätten och de ekonomiska rådgivare som gör brottsligheten möjlig. Om vi inte slår mot den ekonomiska motorn kommer det alltid att finnas pengar att rekrytera nya människor med.

Även här blir Sverigedemokraternas dubbelmoral uppenbar. Sverigedemokraterna och regeringspartierna kräver ständigt hårdare kontroll av arbetslösa, sjuka och människor som behöver ekonomiskt bistånd. Den som fyller i en blankett fel eller lämnar en uppgift för sent ska mötas av hårda sanktioner.

Då borde man kunna förvänta sig samma noggrannhet när det gäller den egna ledningens ekonomiska intressen och skyldigheter. Som vi nu har fått veta genom Kalla faktas granskning visar det sig dock att Sverigedemokraternas eget dotterbolag köpte merparten av Jimmie Åkessons bok från hans privata bokförlag, vilket gjorde att det blev en kraftigt ökad omsättning i det bolaget, från väldigt låga nivåer. Partiet blev sittande med tiotusentals böcker som man inte lyckades bli av med och som man senare brände, eftersom det uppenbarligen inte fanns en särskilt hög efterfrågan på Jimmies bok ens i det egna partiet.

Är det rimligt att ett parti som i så stor utsträckning finansieras offentligt gör omfattande affärer med partiledarens privata bolag, som tjänar pengar medan partiet får bränna upp böckerna för att ingen vill ha dem? Det här är en fråga om omdöme, öppenhet och förtroende.

Vi har dessutom fått veta att Jimmie Åkesson tog plats i styrelsen för ett fastighetsbolag där han investerat över 1 miljon kronor utan att uppdraget anmäldes till riksdagens ekonomiska register inom föreskriven tid.

Det här registret finns av en anledning. Väljarna har rätt att få veta vilka ekonomiska intressen vi folkvalda har vid sidan av våra politiska uppdrag. Regler om transparens är inte meningslös byråkrati. De finns för att förebygga intressekonflikter och upprätthålla förtroendet för demokratin.

Sverigedemokraterna brukar säga att regler är viktiga att följa, men uppenbarligen gäller det framför allt någon annan. Den fattiga familjen som fyller i en blankett fel ska mötas av kontrollsystemets fulla kraft, men när partiledaren för Sverigedemokraterna inte redovisar ett ekonomiskt uppdrag i tid ska det reduceras till en administrativ detalj.

Jag skulle naturligtvis inte kalla detta i sig för ekonomisk brottslighet. Men det visar på en politisk dubbelmoral där kraven på kontroll och ansvar är mycket hårda nedåt samtidigt som de är betydligt mjukare uppåt.

Vår reservation handlar om något större än Sverigedemokraternas affärer. Den handlar om att ekonomiska brott måste bedömas utifrån den skada som de faktiskt orsakar. Vänsterpartiet vill därför att regeringen genomför en samlad översyn av straffen för ekonomisk brottslighet. Om regeringen menar allvar med att bekämpa den organiserade kriminaliteten måste den också angripa hela dess affärsmodell.

Herr talman! Den tredje och sista bristen gäller uppföljning. Det här är inte en mindre justering av en enskild bestämmelse. Det är ett stort antal straffskalor som förändras. Reglerna om flerfaldig brottslighet görs om, möjligheten att döma till livstids fängelse utvidgas och den särskilda regeln för brott som har ett samband med kriminella nätverk införs. Det får stora konsekvenser för domstolarna, åklagarna, kriminalvården och de människor som berörs av det.

Lagrådet har riktat allvarlig kritik mot beredningen och mot svårigheten att överblicka de samlade konsekvenserna av flera stora reformer som genomförs samtidigt.

När så omfattande förändringar görs räcker det inte att hoppas att utfallet ska bli det avsedda. Det är inte ett tecken på svaghet att utvärdera den lagstiftning som man har röstat för. Det är ett tecken på ansvar. Vi behöver veta hur lagen tillämpas av domstolarna. Vi behöver veta vilka konsekvenser den får för unga, för återfall i brott, för brottsoffer och för en redan hårt pressad kriminalvård.

Om fler människor ska dömas till längre fängelsestraff krävs fler platser, mer personal och resurser för behandling och återanpassning, för annars får vi inte en bättre kriminalvård. Då får vi bara förvaring, och förvaring räcker inte. Risken är stor att det snarare får motsatt effekt.

Nästan alla som dömts till fängelse kommer en dag att komma ut igen. Frågan vi behöver ställa oss då är om de har fått en bättre möjlighet att leva ett liv utan brott eller om de har kommit ännu djupare in i kriminaliteten.

Därför vill vi att den här lagstiftningen ska utvärderas efter fem år. Det är rimligt när riksdagen genomför en av de mest omfattande förändringarna av straffrätten på väldigt lång tid. Då har vi en skyldighet att också följa upp vad den faktiskt leder till.

Herr talman! Vänsterpartiet står bakom att allvarliga brott ska mötas av straff som bättre speglar deras allvar. Vi ser brottsoffrens behov av upprättelse och samhällets behov av skydd. Men en seriös kriminalpolitik kan inte stanna vid att höja straffen och därefter förklara att arbetet är avslutat. Den måste också förstå vilka människor lagstiftningen träffar, vilka strukturer som driver kriminaliteten och vilka konsekvenser besluten får.

Därför säger vi nej till att barn som utnyttjas av kriminella nätverk ska omfattas av samma dubbleringsregler som de vuxna som leder, planerar och beställer brotten.

Därför kräver vi en samlad översyn av straffen för den ekonomiska brottslighet som plundrar välfärden och finansierar annan grov kriminalitet.

Därför kräver vi också att reformen utvärderas efter fem år.

Det finns ingen motsättning i att vara tydlig mot brottsligheten och samtidigt kräva rättssäkerhet, proportionalitet och kunskap. Det är faktiskt tvärtom. Det är så ansvarsfull kriminalpolitik måste se ut. Ett samhälle som tappar bort rättvisan kommer aldrig att vinna tryggheten.

Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! Jag tycker att den dubbelmoral som Pontus Andersson Garpvall uppvisar här är anmärkningsvärd. Poängen med hela propositionen är ju att komma åt just detta: gängkriminaliteten, de kopplingar gängen har och deras sätt att utöva påtryckningar.

Vi vet att Sverigedemokraterna har en historia av att ha kopplingar till just kriminella mc-gäng. Det gjordes en stor undersökning om detta under förra valrörelsen. Flera sverigedemokratiska företrädare blev tvungna att lämna sina uppdrag, men det finns förmodligen många kvar.

Sverigedemokraternas hela politik bygger på att människor ska bära ett långtgående ansvar för sina val, sina kontakter och de miljöer de befinner sig i. Men det gäller tydligen bara för andra än just Sverigedemokraterna. Detta tycker vi är hyckleri.

När ett barn hamnat i ett kriminellt nätverk frågar Sverigedemokraterna inte först varför vuxenvärlden misslyckades, vem som rekryterade barnet eller vem som beställde brottet. Då ska straffet bara dubbleras. Men när ledande företrädare för ett kriminellt mc-gäng befinner sig på Jimmie Åkessons bröllop, i hans omedelbara privata närhet, räcker det att säga ”jag visste inte – jag hade ingen aning”. Det funkar inte. Man kan inte ha dessa dubbla måttstockar.

Jag påstår inte att Jimmie Åkesson själv har begått något brott – låt det vara klart. Men jag menar att ett parti som bygger hela sin identitet på kompromisslöshet mot gängkriminaliteten borde kunna kräva mer ansvar av sin egen partiledare än man kräver av barn.

Varför gäller Sverigedemokraternas princip om personligt ansvar fullt ut för de barn som befinner sig längst ned i nätverken men upphör att gälla så fort ansvaret kommer nära Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna?

Herr talman! Pontus Andersson Garpvall och Sverigedemokraterna vill gärna framställa sig som helt kompromisslösa gentemot gängkriminaliteten och de kriminella nätverken. Men den som är uppmärksam kan se att kompromisslösheten tycks vara ganska selektiv.

När det handlar om barn som befinner sig längst ned i den kriminella hierarkin, som kan ha rekryterats, hotats och utnyttjats av vuxna kriminella, ska straffvärdet som utgångspunkt fördubblas. Då finns det inga ursäkter. Alla ska ha full kontroll över vilka människor de umgås med och vilka miljöer de befinner sig i.

Men när en person med en ledande ställning i Comanches befinner sig på Jimmie Åkessons bröllop och enligt uppgifter dessutom har deltagit på flera av hans privata fester får vi höra att Jimmie Åkesson inte visste något om detta. Då ska vi plötsligt visa förståelse. Vi ska acceptera att partiledaren för Sveriges näst största parti inte har kontroll över vilka personer ur den kriminella mc-miljön som befinner sig i hans omedelbara närhet.

Det är en ganska häpnadsväckande dubbelmoral, skulle jag vilja säga. Barn som utnyttjas av nätverk ska straffas dubbelt. Men Jimmie Åkesson ska inte ens behöva svara ordentligt för sitt eget omdöme.

Min fråga till Pontus Andersson Garpvall är därför: Varför ställer Sverigedemokraterna hårdare krav på omdömet hos ett utsatt barn som har rekryterats av ett kriminellt nätverk än på omdömet hos sin egen partiledare, när ledande gängföreträdare befinner sig på hans bröllop?

Fru talman! Till att börja med vill jag vara tydlig med vad det är riksdagen kommer att behandla i och med att Miljöpartiet begär att kammaren ska pröva det här ärendet. Det är alltså inte sakfrågan i sig utan huruvida man stöder talmannens bedömning av om den här motionen ska få väckas utifrån perspektivet att den ligger inom ramen för en särskild händelse.

Det är obestridligt att Sverigedemokraterna fuskade i samband med den votering som är grunden för Miljöpartiets motion. Två ledamöter, varav den ene var Sverigedemokraternas vice gruppledare Michael Rubbestad som i veckan avgick efter misstankar om barnpornografibrott, röstade trots att de inte förväntades göra det.

Varken Sverigedemokraterna eller övriga regeringspartier har velat göra om omröstningen. Ulf Kristersson är ytterst ansvarig här. Moralen hos Ulf Kristersson, hela regeringen och Sverigedemokraterna måste definieras utifrån personer som Rubbestad.

Det som riksdagen kommer att behandla är alltså inte själva sakfrågan, som handlar om övergångsregler för de nya medborgarskapsreglerna, utan huruvida talmannens bedömning är rätt i fråga om att det inte ska betraktas som en särskild händelse att riksdagen har röstat i ett ärende. Omröstningen i dag gäller om kammaren ska ha för avsikt att överlåta åt konstitutionsutskottet att pröva talmannens bedömning.

Det är inte sakfrågan om övergångsregler som vi kommer att pröva i dag. Men hade så varit fallet hade det varit enkelt för oss i Vänsterpartiet. Vår inställning är glasklar: Det rimliga vore att Ulf Kristersson tar ansvar för vad hans samarbetspartner, Sverigedemokraterna, har gjort och ser till att beslutet tas om. Men Ulf Kristersson gömmer sig i skuggorna. Han vill inte ta ansvar, och riksdagen står utan kvittningssystem.

Sverigedemokraternas och regeringens omoraliska agerande, personifierat av Michael Rubbestad, är förkastligt. Beslutet som fattades då är illegitimt. Brottet har begåtts mot svenska folket och en hundraårig tradition av att hedra kvittningsöverenskommelsen mellan partierna.

När hela Tidölaget genomsyras av en moral som personifieras av människor som Michael Rubbestad har man därmed satt alla regler ur spel. Därför kommer Vänsterpartiet efter valet, i regeringsställning, att införa övergångsreglerna retroaktivt, för att återupprätta ordningen. Alla som drabbas av den orättvisa som träder i kraft om bara ett par dagar kommer att få upprättelse.

Till alla drabbade vill jag säga klart och tydligt: Vi i Vänsterpartiet står på er sida. Den här orättvisan ska inte bli långlivad. Folk som har skickat in sin ansökan i tid ska självklart inte drabbas av Ulf Kristerssons och Michael Rubbestads fuskande. Man fuskar helt enkelt inte bort människor.

Med det sagt delar Vänsterpartiet talmannens bedömning att motionen inte ligger inom ramen för en särskild händelse. Det är en fråga som handlar om moraliskt förfall, inte ett formellt fel. Vänsterpartiet tror också att konstitutionsutskottet kommer att göra samma bedömning, och vi förstår att de andra partierna förmodligen också kommer att landa där.

Miljöpartiet tycks dock ha en annan åsikt. Och vi i Vänsterpartiet är beredda att vända på varje sten för att rätt ska bli rätt. När hela Tidölaget genomsyras av en moral personifierad av människor som Michael Rubbestad har de satt alla regler ur spel. Av det skälet kommer Vänsterpartiet att rösta för att låta konstitutionsutskottet pröva huruvida talmannens bedömning är korrekt.

(Applåder)

I detta anförande instämde Håkan Svenneling (V).

Fru talman! Det här var det mest imponerande svaret under hela debattens gång, skulle jag vilja säga. Tack så mycket för det, Martin Melin!

Frågeställningen kvarstår dock. Moderaternas och Kristdemokraternas systerparti är enligt opinionsundersökningarna det största partiet i Estland; de skulle väl kanske kunna beskrivas som mer moderata i sin inställning. Jag misstänker att Sverigedemokraternas systerpartier är lite mindre välvilligt inställda till att upprätthålla den här typen av avtal. Men vad vet jag – jag är inte så djupt involverad i den estniska politiken.

Jag tycker ändå att det är relevant att ta med det här i beräkningen när man ska sluta avtal med andra stater. Hur ser situationen ut i det landet, och vad får det för konsekvenser i förlängningen?

Det här handlar om en bilateral överenskommelse mellan Sverige och Estland, och när man sluter avtal behöver man se till att dessa avtal kan accepteras över tid. Även om det här avtalet sträcker sig över fem år har ju oppositionen i Estland meddelat att de kommer att riva upp avtalet med omedelbar verkan, och de har också varit tydliga med att de ser att det finns möjlighet att göra det.

Det skulle göra att den regering som styr Sverige nästa vår kommer att befinna sig i en svår situation. Även om vi har kapacitet för att ta emot de fångar som finns där kommer det dels att vara ett kapitalt misslyckande för den här regeringen, dels någonting som försvårar och fördyrar processen i Sverige.

Man talar nu om att kostnaden kommer att vara två tredjedelar av den nuvarande. Hur mycket kommer det att kosta Sverige om man snabbt måste föra tillbaka fångar som inte längre får befinna sig i Estland?

Fru talman! Man kan åtminstone inte beskylla Martin Melins parti för att inte ha gjort jobbet med att säkra sina partikamraters stöd, för det är ju deras partikamrater som leder den estniska regeringen. Martin Melin har alltså gjort jobbet.

Jag undrar hur Liberalerna ställer sig till det faktum att det avtal som vi debatterar i dag med stor sannolikhet kommer att sägas upp om oppositionen vinner valet i Estland nästa år, vilket är ganska sannolikt. Det är väldigt enkelt att googla och se hur opinionsläget ser ut. Ett av de nuvarande regeringspartierna har ramlat ned till 2 procent, ett otroligt dåligt opinionsläge när man går in i en valrörelse.

Hur ser Martin Melin på hur hans regeringskollegor har skött jobbet? Vi har ju hört här att den estniska regeringen ställde krav på att Socialdemokraterna skulle ansluta sig, det vill säga att ni skulle få med Socialdemokraterna för att man över huvud taget skulle kunna teckna ett avtal med Sverige. Hur ser Martin Melin på att hans egna regeringskollegor inte har gjort samma jobb när det gäller det estniska parlamentet?

Herr talman! Jag blir otroligt förbryllad av de svar som jag får av regeringspartiernas företrädare. Man frågar: Vad skulle man göra i stället? Det är väl regeringens ansvar att se till att man har kapacitet för att ta emot dem som man dömer till fängelse. Det är regeringens ansvar. Det är en skyldighet som den svenska regeringen har, att se till att Sverige kan hantera dem som man dömer till fängelse. Så är det. Det går inte att skylla på någon annan.

Man har haft makten i fyra år, och man har inte gjort tillräckligt för att komma till rätta med de här problemen. Saktfärdigheten och inkompetensen hos regeringen är faktiskt slående. Och man svarar fortfarande inte på den fråga som jag ställde.

Även om det är hypotetiskt leder oppositionen nu så stort att de som nu är regeringspartier beräknas utgöra ungefär 30 procent. Det är alltså en mycket större klyfta än när det gäller den nuvarande regeringen och oppositionen här i Sverige. Att hämta igen det tappet kommer att vara väldigt svårt. Vi kan tala om att det är hypotetiskt, men det här är någonting som med väldigt stor sannolikhet kommer att inträffa.

Man svarar fortfarande inte på frågan: Varför har inte Kristdemokraterna tagit kontakt med sina kollegor i Estland för att säkra att avtalen man tecknar med Estland kommer att hållas, oavsett vilken regering som vinner?

Jag tycker att Torsten Elofsson är svaret skyldig på den frågan. Man kan inte bara hänvisa till att det är en hypotes. Det är inte så man bedriver politik. Man styr inte ett land med förhoppningar och gissningar. Man ser till att saker håller över tid. Tycker inte Torsten Elofsson det?

Herr talman! Med risk för att låta tjatig tror jag att jag kommer att upprepa den fråga som jag har ställt tidigare till Sverigedemokraterna och till Moderaterna. Jag kommer alltså att ställa den även till Kristdemokraterna. Det beror framför allt på att jag inte har fått något tydligt svar från något av de andra partierna på den fråga som jag ställt.

Kristdemokraternas regering har visserligen hittat stöd i Estland. Man har fått den estniska regeringen att gå med på det här avtalet. Men Kristdemokraternas systerparti i Estland, som man samarbetar med i EU-parlamentet, är tydligt motståndare till just det här avtalet om att man ska ha svenska fångar i Estland.

Det är lite anmärkningsvärt, kan man tycka, att man inte har de här kontakterna. Man träffas förmodligen dagligen i EU-parlamentet. Jag kan tänka mig att de estniska företrädarna där har berättat för sina kristdemokratiska kollegor om just den här situationen, att man inte tycker att detta är en särskilt god idé.

Jag tänker särskilt på att man lovar att man efter valet nästa år med omedelbar verkan ska riva upp det här avtalet. Det är otroligt mycket som tyder på att Kristdemokraternas kollegor kommer att vinna valet. Den här frågan är nämligen otroligt hårt debatterad i Estland. Det här är ett av de största problem som den estniska regeringen har just nu.

Varför har inte Kristdemokraterna sett till att hitta stöd för det här avtalet hos sina kollegor i Estland?

Herr talman! Det här är ändå ganska häpnadsväckande. Mikael Damsgaard säger att han har varit i Estland. Han har träffat justitieministern där, och han har haft goda kontakter med Estlands regering. Men han har inte behagat träffa sina partikamrater i Estland, som är djupt kritiska, som stadsfullmäktiges ordförande i Tartu, som är djupt kritisk och till och med har skickat brev till Sverige – till talmannen och till gruppledarna i Sveriges riksdag – för att tala om att detta är något som man kommer att riva upp om man vinner valet nästa år. I Estland är detta en djupt impopulär politik.

Man kan tycka att Moderaterna skulle kunna visa lite mer regeringsduglighet och se till att bilaterala avtal som man tecknar mellan länder håller även över tid.

Det var ju ändå detta vi fick höra att man krävde från Estlands sida. Man krävde att det skulle hålla över tid och samla en bred majoritet. Varför har inte Moderaterna gjort samma sak när det gäller Estland?

Detta handlar framför allt om att regeringen vill skicka svenska fångar till Estland som ska sitta i estniskt fängelse. Vem är det som gynnas mest av detta – är det Estland eller Sverige? Och varför har fortfarande Moderaterna inte tagit kontakt med sina partikamrater i Estland, som alltså är djupt kritiska? Mikael Damsgaard blir svaret skyldig när det handlar om varför man hanterar den här frågan på ett så tafatt sätt.

Herr talman! Det var mycket slag för bröstet av Moderaternas Mikael Damsgaard. Vi har ju tidigare hört här att Sverigedemokraterna inte har något intresse av att ha några internationella relationer. Men man kan ändå tänka sig att Moderaterna, som anser sig vara ett statsbärande parti och innehar statsministerposten och även justitieministerposten, skulle ha säkrat att deras partikamrater i EU stod bakom det här avtalet med Estland. Men det har de alltså inte gjort, eftersom de går till val på att riva upp just det avtal som vi står här och debatterar i dag. Det spelar ju ingen roll, Mikael Damsgaard, om vi har en bred majoritet för detta avtal i den här kammaren, om det inte finns en bred majoritet även i Estlands parlament utan de tänker säga upp avtalet om vindarna vänder.

Jag tycker att Mikael Damsgaard är skyldig ett svar. Varför har inte Moderaterna sett till att deras partikamrater i Estland också står bakom det här avtalet, om det nu är så otroligt viktigt för att man ska kunna garantera att man har fängelseplatser i tillräcklig omfattning? Vi behöver inte debattera frågan i övrigt, utan detta handlar specifikt om det här avtalet. Varför har inte Moderaterna och Mikael Damsgaard sett till att man har ett brett stöd i Estlands parlament för att garantera att avtal som tecknas håller över tid?

Herr talman! Pontus Andersson Garpvall svarar inte med ett enda ord på den fråga jag ställde. Jag ställer den igen: Varför har inte Pontus Andersson Garpvall tagit kontakt med sina systerpartier i Estland? De sitter i opposition nu, är djupt kritiska mot avtalet och har lovat att de ska riva upp det om de vinner valet nästa år. Det betyder att vi då inte kommer att ha ett avtal. De fångar som vi skickar till Estland från augusti kommer inte att kunna vara kvar där om Pontus Andersson Garpvalls partikompisar vinner valet nästa år. Det väcker väldigt stora frågor.

Självklart bestämmer varje land självt. Men på samma sätt som man sökt stöd från andra partier här i Sverige borde man väl ha sett till att det finns ett stöd i Estland för att garantera att avtalet kommer att hålla. Det ligger ju mer i Sveriges intresse, eller kanske framför allt i Sverigedemokraternas och Tidöregeringens intresse, att avtalet håller över tid. Men det kommer det alltså inte att göra. Som opinionsläget nu ser ut i Estland kommer den sittande regeringen att förlora, och då kommer avtalet att rivas upp.

Hur har Sverigedemokraterna tänkt hantera den situationen?

Herr talman! Jag tänker inte beröra den rasism som Pontus Andersson Garpvall spydde ur sig i talarstolen alldeles nyss. Jag tänker ställa en annan fråga.

Han pratar väldigt mycket om en röra som någon annan har orsakat. Vi vet att det är en otroligt pressad situation i politiken i Estland just nu. Det är en direkt följd av det avtal vi nu debatterar om att skicka fängelsekunder till Estland, som Sverigedemokraterna slår sig för bröstet över att man tänker göra. Samtidigt vet vi att oppositionen i Estland, som är partikollegor i EU-parlamentet till Pontus Andersson Garpvall, har lovat att om de vinner valet i Estland i mars nästa år, vilket allt tyder på att de kommer att göra, tänker de riva upp detta avtal med omedelbar verkan.

Varför har inte Pontus Andersson Garpvall och Sverigedemokraterna haft kontakt med oppositionen i Estland för att garantera att avtalet har bäring även om det skulle bli ett majoritetsskifte i Estland?