Lars Andersson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Motion till riksdagen 2025/26:3082 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Religionsfrihet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur religionsfriheten även kan innefatta friheten från religion och tillkännager detta för regeringen. Motivering Den 26 oktober 1951 fick svenskarna religionsfrihet genom religionsfrihetslagen (1951:680). I och med detta fick svenskarna äntligen den självklara rätten att bekänna sig till vilken tro de vill eller att helt slippa bekänna sig till en tro. Idag garanteras religions­friheten dessutom av grundlagen samt av Europakonventionen (som sedan 1995 är svensk lag), och i samband med att statskyrkan avskaffades den 1 januari 2000 såg vi således slutet av en månghundraårig relation mellan stat och kyrka. Detta rimmar väl med svenskarnas generella vilja, då vi räknas som ett av världens mest sekulära länder. För svenskar har vårt kristna kulturarv en stor betydelse och vad som betraktas som kristna värderingar är således också någonting som betyder mycket för vårt samhälle, men det är viktigt att skilja detta från religionen som sådan. Alla människor har okränkbara mänskliga rättigheter, vilket innefattar rätten till åsikts- och religionsfrihet. Tankar, åsikter eller idéer bör i ett öppet samhälle få kritiseras, ifrågasättas, förlöjligas och förvrängas. Religiösa övertygelser måste respekteras, men också betraktas som åsikter, vilket personlig tro de facto också är. Tron grundar sig på att ett antal människor gemensamt håller den för sann, men den kan försvinna om den gemensamma uppfattningen upphör. Till skillnad från vetenskap existerar den med andra ord enbart för att det finns en övertygelse, inte för att det är fakta. Trots att de allra flesta håller med om att det är på detta vis har religionen idag fått en särställning i samhället. Vissa religioner inkluderar regler som i detalj ska styra olika människors liv, och vissa religioner har en mer offensiv framtoning än andra. Oavsett religion, bör det betraktas för vad det är och alla människor ska få den själv­klara friheten från andra människors tro. Särbehandling av religiösa skäl har vid ett flertal tillfällen varit föremål för ställningstagande hos Diskrimineringsombudsmannen, vilket visar på ett uppenbart problem. Vårt annars så sekulära samhälle har i flera fall tvingats vika sig för enskilda trosuppfattningar. Även om Sverige har lagfäst jämställdhet mellan kvinnor och män ser vi hur samhället backar för uppfattningar som inkräktar på religionsfriheten och friheten från religion. Att inte vilja ta en kvinna i hand eller att påstå att hon är oren är inte bara diskriminering utan en skymf mot alla kvinnor. I några fall har religiösa och/eller traditionella skäl gått före kvinnors rättigheter, vilket än en gång varit tydligt genom handskakningsdomar och genom undantag i skollagen med hänvisning till just detta. Religion har blivit ett allt vanligare samtalsämne i Sverige och det finns signaler som visar att religion just nu är viktigare i samhället än vad det tidigare har varit. Det har även blivit ett allt vanligare inslag inom politiken där krav på särlagstiftning framförts i kombination med krav på specialanpassad kost inom den offentliga bespisningen, köns­segregerade verksamheter eller offensiv och återkommande propaganda för en viss religiös åskådning i högtalare. Religion är en privatsak, men när religion blir politik så är den inte längre en privat­sak, då angår det alla. För ett sekulärt land som Sverige är det oerhört viktigt att politik och religion hålls åtskilt i lagstiftningen, samtidigt som det visas stor respekt för vårt kristna och hedniska arv samt enskildas individuella trosuppfattning. Av den anled­ningen bör regeringen, med respekt för vårt historiska och kulturella arv, återkomma med förslag som tydliggör att religionsfriheten också innefattar frihet från religion. Markus Wiechel (SD) Bo Broman (SD) Alexander Christiansson (SD) Lars Andersson (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:3077 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Den svenska diasporan Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över införandet av möjligheten för svenska medborgare bosatta i utlandet att e‑rösta och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda införandet av en utmärkelse för framstående utlandssvenskar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en egen valkrets för den svenska diasporan och tillkännager detta för regeringen. E röstning från utlandet Över 660 000 svenskar uppskattas för närvarande bo i utlandet och utgör således en befolkning motsvarande Sveriges näst största kommun. Av dessa beräknas omkring 170 000 vara röstberättigade, men valdeltagandet är oroväckande lågt; i valet 2018 var valdeltagandet inte ens 40 %. Utlandssvenskar uppfattar sig som en icke-prioriterad grupp och skulle med all sannolikhet ha ett högre valdeltagande och således utnyttja sin demokratiska rätt att rösta om denna upplevda känsla var annorlunda. Förutom möjlig­heten att brevrösta så måste man ta sig till antingen en ambassad eller ett konsultat i landet, vilket kan innebära både kostsamma och tidskrävande resor. En annan problema­tik är att man inte kan rösta på valdagen från utlandet och röstmottagningen i utlandet börjar och avslutas vid olika tidpunkter. Om du fallit ur röstlängden kan du som utlandssvensk inte heller rösta ens om du befinner dig i Sverige. Detta påpekas även i Valmyndig­het­ens erfarenhetsrapport från valet 2018. Enligt Valmyndighetens erfarenhetsrapport finns även andra brister när det kommer till röstning från utlandet, såsom ansvars­antagande för att säkerställa att man uppfyller vallagens krav för förtidsröstning, däribland god tillgänglighet och utbildade röstmottagare, samt sårbarheten inom brevröstningen som medförs av problem med post och distribution. Genom att introducera e‑röstning ökar fönstret för valdeltagandet genom att den röstberättigande kan rösta till och med valdagen. Dessutom skulle e‑röstningen eliminera besväret med att ta sig till en vallokal och risken för att brevröster från utlandet kommer bort eller inte kommer i tid skulle försvinna. I Estland har e‑röstning varit möjligt sedan 2005. Genom att erbjuda olika sätt att legitimera sig (id-kort med pinkod, digitalt id eller mobilt id) kan medborgare utanför Estland e‑rösta. De ester som ska rösta kan testa e‑röstningssystemet på en webbplats för att säkerställa att identifikationen fungerar. Valdeltagandet bland utlands­boende ester har ökat sedan e‑röstning infördes år 2008. En annan viktig aspekt med e‑röstning är möjligheten att nå yngre röstdeltagare. Dagens ungdomar är uppväxta i ett digitalt samhälle där man tar för givet att man ska kunna hantera sin vardag via datorn, plattan eller sin smartphone. Genom att enkelt kunna rösta och påverka den politik som förs i landet knyts de yngre utlandssvenskarna närmare Sverige. E‑röstning är således inget nytt, utan har genomförts med stor framgång i ett grannland, något motionärerna uppmanar Sveriges riksdag att ta lärdom av och snarast införa den möjligheten för svenska medborgare boende i utlandet. Uppmärksammande av framstående utlandssvenskar Hedersutmärkelser, priser och diplom är ett fantastiskt sätt att uppmärksamma och visa uppskattning gentemot personer som gör någonting gott. Ändå används detta verktyg väldigt sparsamt i Sverige, trots att det inte behöver innebära några större kostnader eller åtaganden. Här finns det att lära av länder som tydligt visar sin uppskattning för medborgare som gjort en stor insats för sina medmänniskor eller sitt land eller som på olika sätt bidragit till glädje, välmående och framgång. Föreningen för svenskar i världen är ett exempel på en organisation som valt att uppmärksamma personer som gjort någonting gott. Organisationen är en röst för de hundratusentals svenskar som bor utomlands, ofta för att de önskat verka fullt ut i sin profession och funnit bättre möjligheter till detta i andra länder. Många av dessa svenskar bidrar med sin kunskap på ett sätt som kommer många till del och de fungerar ofta som ett skyltfönster för Sverige. De är en bidragande orsak till välfungerande samarbeten över gränserna och inhämtning av ny information eller kunskap. Sedan 1988 har svenskar i världen årligen delat ut utmärkelsen ”Årets svensk i världen” till svenska medborgare som på ett extraordinärt sätt har utmärkt sig inom sitt verksamhetsområde och satt både sig själva och Sverige på världskartan. Bland tidigare pristagare har vi sett framstående forskare, diplomater, entreprenörer, författare, idrotts­män och många andra. År 2021 blev exempelvis Mikael Dolsten (global forskningschef på Pfizer) utnämnd till Årets svensk i världen, till följd av sitt framgångsrika arbete med att tillsammans med Biontech ta fram ett vaccin mot covid‑19. Bland tidigare pristagare kan nämnas diplomaten Staffan de Mistura (2016), fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimović (2013), författaren Astrid Lindgren (1997) och Ikeas grundare Ingvar Kamprad (1989). Att det delas ut ett pris av en ideell förening är naturligtvis jättebra, men det tydlig­gör behovet av att det offentliga Sverige blir bättre på att uppmärksamma framgångsrika svenskar och då inte minst utlandssvenskar – en ovärderlig resurs för vårt land. Ett sådant åtagande bör inte vila på en ideell förening. Med anledning av detta bör det, exempelvis av riksdagens talman eller en för det aktuella fallet lämplig ambassadör, årligen delas ut en utmärkelse för utlandssvenskar som utmärkt sig genom goda gärningar inom professionen eller ideellt, vilket satt både dem själva och Sverige på världskartan. Egen valkrets för utlandssvenskar Idag är det inte helt klart hur många utlandssvenskar det finns, men enligt de beräk­ningar som gjorts av intresseorganisationen Svenskar i världen handlar det om ungefär 660 000 personer, d.v.s. cirka sju procent av den totala befolkningen. Trenden pekar dessutom åt att allt fler utvandrar från Sverige (år 2018 utvandrade 46 981 personer från Sverige) och idag skulle den samlade diasporan nästan motsvara invånartalen i Göteborg och Norrköping tillsammans. Övriga Norden samt Storbritannien och USA toppar listan över utvandringsländer, men den samlade diasporan är rent generellt väldigt delad då svenska medborgare valt att bosätta sig över i stort sett hela världen. Ända fram till valet 1994 tillhörde utlandssvenskarna en särskild röstlängd med ett specifikt valdistrikt i varje riksdagsvalkrets. I vallagen 1997 ändrades det till att utlands­svenskar fördes till det valdistrikt där de senast var folkbokförda och denna bestämmelse finns kvar även i den senaste vallagen från 2005. Till följd av utlandssvenskars svårigheter att på samma sätt som andra vara delaktiga i det svenska samhället är valdeltagandet bland utlandssvenskar förhållandevis lågt. Vad som framkommit är också ett missnöje bland vissa utlandssvenskar, då de känner sig exkluderade i de svenska valen som i stor utsträckning fokuserar på inrikesfrågor som inte berör dem. Ett antal länder har valt system för särskild representation för utlands­boende, vilket stimulerat medborgarna att bli mer delaktiga i den demokratiska processen. Mot bakgrund av detta bör regeringen verka för att utlandssvenskarna får en egen riks­dagsvalkrets. Markus Wiechel (SD) Lars Andersson (SD) Victoria Tiblom (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:3071 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Smidigare, miljövänligare och säkrare trafik Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillåta högersvängar vid rödljus och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om trafikljus med nedräkning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behörighet att köra lätt mc med B‑körkort och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om väjnings- och stoppskyltar vid vägkorsningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om alkolås i rattfylleridömdas fordon och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda ett pricksystem vid trafiköverträdelser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vidta åtgärder för att stoppa fusket vid Trafikverkets förarprov och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett strikt ansvar för att styrka körkortsinnehav och tillkännager detta för regeringen. Högersväng vid rödljus I flera länder tillåts bilister svänga höger även vid rödljus, vilket gör att trafiken flyter på bättre än i Sverige. Bilisten som vid rödljus kan svänga höger är skyldig att se sig omkring innan samt avvakta om andra fordon har företräde genom exempelvis grönt ljus. Denna regel kan således också minska tomgångskörning och är därmed ur ett miljöperspektiv ett effektivt sätt att minska koldioxidutsläppen. Alla människor är i behov av att ta sig runt i Sverige, oavsett om det är tänkt att de ska till jobbet, skolan eller någon fritidsaktivitet. För att underlätta för dessa människor är det bra med en trafik som flyter på utan att i onödan behöva vänta på köer och rödljus. Ett sätt att lösa detta på är fler rondeller, vilket också har blivit allt vanligare i Sverige. Dessa kan minska såväl olyckor som onödiga koldioxidutsläpp. Dock kan inte alla korsningar bytas ut mot rondeller. Istället kan man införa möjligheten att svänga höger i vissa korsningar trots rödljus. Vid ett införande underlättar det inte bara för dem som kan svänga höger utan även för bilister som ska åka rakt fram eftersom de slipper onödiga köer. Denna trafikregel är väl beprövad i flertalet länder runt om i världen. Precis som om rödljuset vore en varningsskylt är det bilförarens skyldighet att se sig omkring och se till att det går att köra. Bilister som kommer framifrån eller från vänster och har grönt ljus har därmed också företräde. Att tillåta högersvängar vid rödljus kan som tidigare nämnts också ha en viktig miljö­betydelse för den framtida trafiken. Många bilar går idag på tomgång helt i onödan, vilket ökar koldioxidutsläppen. Slitage på däck kan minska, och minskad körtid kan innebära att mindre bränsle behövs. Samtidigt som bilister kommer fram till sitt mål snabbare blir risken att de utgör en fara i trafiken mindre. Ett effektivt och väl fungerande transportsystem är ett måste för att ett land ska fungera bra. Av den anledningen och för att få en miljövänligare trafik bör vägtrafik­kungörelsen ändras så att högersvängar tillåts även vid rödljus. Trafikljus med nedräkning I Kina, Turkiet, Estland och många fler länder är klockor med sekundräknare idag mycket vanligt förekommande vid trafikljus. Sekunderna ska visa hur länge man ska vänta innan man kan korsa vägen, och för bilister visar de hur lång tid det tar tills det är grönt eller tills det blir rött. Att räkna ned sekunderna har flera effekter. Det är till för att minska stress och i god tid kunna planera sin körning och verka för att körningen tär mindre på miljön genom onödiga inbromsningar. Som bilist kan man med andra ord anpassa körsättet och hastigheten efter mätarna samtidigt som fotgängare får en bättre möjlighet att avgöra säkerhetsrisken när det är dags att gå över vägen. Samtidigt bidrar detta till en mer smidig trafik för såväl fotgängare som bilister. Införandet av detta system har diskuterats flitigt bland politiker i Finland, men i Sverige är det förhållandevis tyst. Det är ett mycket smidigt sätt att underlätta trafiken samtidigt som man genom det betydligt flexiblare systemet gör miljön och säkerheten en stor tjänst. Med anledning av detta bör riksdagen ge regeringen i uppgift att ta fram förslag för att verka för att utveckla och utnyttja detta system i Sverige. Lätt mc med B-körkort EU har gett direktiv till samtliga medlemsländer att de själva får avgöra huruvida man får använda lätt mc på B-körkort eller inte vilket gjort att man i vissa EU-länder tillåter det inom respektive lands gränser. Att köra en lätt mc behöver inte vara någon nämn­värd skillnad från att köra bil eller för den delen moped. Att möjliggöra för fler att använda sig av lätt mc har flera positiva sidor. Det skulle innebära mindre biltrafik, inte minst i våra städer, vilket skulle göra att trafiken i stort skulle flyta på bättre. Det skulle även minska avgasutsläppen då ensamma bilister skulle slippa köra en tom 5-mannabil om de istället valde en lätt mc. För en erfaren bilförare är det inte svårt att manövrera en lätt mc och i likhet med många andra EU-medborgare bör dessa få möjligheten att köra lätt mc utan att ta ett nytt körkort. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag för att erfarna trafikanter med B-körkort ska få tillåtelse att även köra lätt mc. Vägkorsningar Högerregeln kan i Sverige betraktas som grundprincipen för vägkorsningar, vilket tillämpas i de allra flesta vägkorsningar. När två vägar korsar varandra och inga väg­märken eller trafiksignaler som anger väjnings- eller stopplikt finns i korsningen, samt på parkeringsplatser och andra öppna platser, gäller högerregeln. Detta innebär att trafikanter som kommer från vänster har skyldighet att lämna företräde för de som kommer från höger. Det finns tillfällen då högerregeln inte gäller: vid huvudled, där det finns fungerande trafiksignaler, i cirkulationsplatser, där accelerationsfält används, där vägmärkena väjningsplikt eller stopplikt är uppsatta eller om en polis ger tecken om att annat för tillfället gäller. Även om högerregeln är väletablerad i Sverige skiljer den sig åt en del i de länder som tillämpar den. Likaså finns det korsningar som är särskilt olycksdrabbade som skyltar extra med en varningsskylt för korsning, just som följd av olyckorna på platsen. Det råder inget tvivel om att denna regel inte är problemfri, med tanke på att det också finns undantag som gör att vissa trafikanter inte tänker sig för när de framför sitt fordon. Eftersom huvudled inte omfattas av regeln är det lätt hänt att vissa trafikanter tänker bort högerregeln när de tror sig befinna sig på en huvudled. Regeringen bör verka för att sätta upp fler vägmärken för väjnings- eller stopplikt vid korsningar i syfte att på sikt få bort behovet av högerregeln. Alkolås i rattfylleridömdas fordon Av femhundra bilister på vägarna kör minst en rattfull. 81 personer omkom i en alkohol- eller drogrelaterad trafikolycka år 2017 enligt Trafikverket, vilket gör att nära en tredjedel av dödsfallen var alkohol- eller drogrelaterade. Att vara påverkad när man framför ett fordon är ett allvarligt brott, då man inte bara är en fara för sig själv utan även för andra. Samtidigt vet vi att det bara är en liten del av alla rattfyllerister som fastnar i polisens kontroller, men att en tredjedel av dessa återfaller. Idag kan en person som misstänks för rattfylleri ansöka om att delta i ett alkolås­program i stället för att förlora körkortet. I alkolåsprogrammet krävs bland annat att föraren också under färd blåser vid slumpmässigt återkommande kontroller. Om det finns alkohol i utandningsluften registreras det i alkolåsets minnesfunktion. Detta är naturligtvis ett mycket bra initiativ för att minska risken för rattfylleri och rädda liv. Samtidigt är det ingen garanti, varför åtgärderna mot rattfylleri behöver utvecklas. Av dem som lagförts för rattfylleri sedan starten har endast omkring en procent fullföljt det frivilliga alkolås- och rehabiliteringsprogrammet. Övriga kan fortsatt betraktas som en säkerhetsrisk då risken för återfall är stor. För att komma åt detta problem och förhindra återfall bör regeringen säkerställa att alkolås som regel monteras in i rattfylleridömdas fordon. Pricksystem vid trafiköverträdelser Innehav av körkort är inte en rättighet utan snarare ett förtroende man fått att framföra ett fordon. Om förtroendet missbrukas kan körkortet dras in eller så får man böta för en överträdelse. Nuvarande trafiksäkerhetsbestämmelser kan förbättras genom att likt andra europeiska länder införa ett pricksystem för att enklare kunna nå nollvisionen om döda och allvarligt skadade i trafiken. Vid grövre överträdelser får föraren fler prickar, och mindre grova överträdelser leder till färre prickar. När föraren nått ett visst antal prickar leder det till körkortsåterkallelse. Systemet är erkänt välfungerande och har visat sig ge resultat. Regeringen bör därför utreda möjligheten att införa ett pricksystem för trafiköverträdelser. Stoppat fusk vid Trafikverkets förarprov Även om många av dödsfallen i trafiken är alkoholrelaterade är det en självklarhet att samtliga trafikanter har grundläggande kunskaper för att få köra ett fordon. Att ha ett körkort innebär i många fall en större chans till jobb och mer frihet, men det innebär också ett ansvar för en själv och för personer i ens närhet. För att säkerställa att framtida bilister uppfyller grundläggande krav måste samtliga genomgå ett teoretiskt förarprov med 65 frågor hos Trafikverket. Detta innebär att de som önskar ta körkort måste läsa på om hur bilar fungerar, om trafikregler och i övrigt om hur man ska uppträda i trafiken. Detta är naturligtvis både tidskrävande och tråkigt för de allra flesta, varför en svart marknad har vuxit upp med personer som tar upp till 10 000 kronor för att på olika sätt erbjuda godkända prov. Bara under 2016 upptäcktes ett 80-tal fall av försök till fusk vid kunskapsprovet. Vittnesuppgifter från Sveriges Trafikskolors Riksförbund (STR) har visat att detta har varit ett högst relevant problem de senaste åren, där personer som helt eller delvis saknat kunskaper efter 19 försök helt plötsligt lyckas med ett mycket väl godkänt kunskapsprov. En särskilt oroande trend visar att det är extra utbrett bland blivande yrkeschaufförer, såsom blivande buss- och taxiförare. En ledande företrädare för STR gick så långt att vederbörande föreslog att hela systemet stängs ned tills det tagits fram en säkrare lösning, då nuvarande system inte ansågs rättssäkert. Utöver vittnesuppgifter från STR har även trafiklärare trätt fram med liknande uppgifter. Som exempel kan nämnas en intervju i tidningen Mitt i Trafiken där en lärare berättat om en elev som klarade körprov bra men som inte kunde vare sig svenska eller engelska. Enligt läraren gjorde eleven fem prov, ett på sitt modersmål, tre på engelska och det sista på svenska. På det svenska provet slutade det med att vederbörande fick godkänt med 59 av 65 rätt, trots obefintliga kunskaper i det svenska språket, vilket tyder på att eleven haft tillgång till facit. Samma lärare hävdade i intervjun att det varje dag utfärdas körkort på falska grunder. Idag vidtar Trafikverket åtgärder för att minska fusket. Regeringen bör uppdra åt Trafikverket och Transportstyrelsen att finna nya lösningar på hur fusk vid teoriprov kan stoppas för att därefter återkomma till riksdagen med tydliga förslag mot fusket. Krafttag mot körkortslösa förare Sveriges Radio har vid ett flertal tillfällen uppmärksammat fall då polisen stoppat utländska bilister som saknat körkort men trots detta gått fria efter att ha åtalats för olovlig körning. Förarna har lyckats med detta då de hävdat att deras utländska körkort är borttappade och historiens trovärdighet kan bedömas från fall till fall. Som exempel på nuvarande lagstiftning behöver en oärlig bilist inte inneha ett svenskt körkort om vederbörande inte är folkbokförd i Sverige. Efter flytt till Sverige har nyinflyttade personer utanför EES-området ett år på sig att byta ut sitt utländska körkort till ett svenskt. Med tanke på den långa asylprocessen i Sverige innebär detta kortfattat att flertalet personer rent teoretiskt kan köra bil i Sverige i långt över ett års tid, utan svenskt körkort. Regeringen bör säkerställa att bilister har ett eget ansvar för att styrka sitt körkortsinnehav. Markus Wiechel (SD) Lars Andersson (SD) Alexander Christiansson (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:3068 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Förnyelse av svenska körkort i utlandet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga ett nytt regelverk för utlandssvenskars möjlighet att förnya sina svenska körkort och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sedan en lagändring den 1 maj 2017 kan förnyelse av svenskt körkort från utlandet ej längre genomföras, vilket tidigare kunde göras vid en utlandsmyndighet. Det nuvarande regelverket är detsamma både inom och utanför EES. Motiveringen bakom lagändringen är att en stat endast får utfärda och förnya körkort för personer som bor permanent i landet eftersom det landet har bäst förutsättningar att bedöma den enskildes förhål­lan­den. Här fallerar logiken då en person som är permanent bosatt i Sverige inte på något vis prövas för att bevisa att vederbörande är en lämplig förare, utan den isolerade skillnaden endast är var man är skriven. Detta är inte bara diskriminerande mot svenska medborgare som av händelse bor i utlandet, men leder även till kostsamma och tidskrävande åtgärder för dessa individer. Lagen om att en svensk medborgare måste ha sin permanenta bostadsadress i Sverige för att förnya sitt svenska körkort måste ses över och det svenska regelverket likställas på samma sätt i utlandet som i Sverige för att bidra till en jämlik behandling av utlands­svenskar och svenskar bosatta i Sverige då regelverket i sig inte ska skilja sig åt. Markus Wiechel (SD) Victoria Tiblom (SD) Lars Andersson (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:3044 av Markus Wiechel m.fl. (SD) En samordnad och effektiv bekämpning av cancer Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i det kommande arbetet med att stärka cancervården också bör se över möjligheten att utse en nationell samordnare för cancerpatienter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i det kommande arbetet med att stärka cancervården också bör ta bildandet av ett nationellt kliniskt center i beaktande och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i det kommande arbetet med att stärka cancervården även bör ta i beaktande att utreda möjligheten att eliminera väntetiden från att en behandling har godkänts till att den kan användas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i det kommande arbetet med att stärka cancervården även bör ta i beaktande att utreda en nationell finansiering av nya cancerbehandlingar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en nationell garanti om kostrådgivning för cancerpatienter i hela landet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en nationell satsning på en sund kost till cancerpatienter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att påbörja ett arbete för att öka den allmänna förståelsen för sambandet mellan kost och cancercellers tillväxt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för att skapa ett center för att utveckla den cancerpreventiva kosten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att cancerpatienter alltid har möjlighet till en konsultation med en dietist med kunskap kring cancerkost och tillkännager detta för regeringen. Bakgrund Betänkandet En nationell cancerstrategi för framtiden (SOU 2009:11) överlämnades till Sveriges socialminister den 20 februari 2009. I denna slogs det fast att det var uppen­bart att en långsiktig och målmedveten strategi var helt nödvändig om cancervården skulle kunna behålla och förbättra sina resultat. Utöver investeringar i prevention, som kan anses vara det mest betydelsefulla för att minska antalet cancerfall och kunskaps­bildning eller kunskapsspridning om såväl prevention som vård betonades att cancer­vårdens organisation var tvungen att förbättras: Ett välfungerande nationellt samarbete i fokus. Cancervården har som bekant under lång tid stått inför problem till följd av att vården idag är så starkt regionaliserad. För många små regioner är det oerhört svårt, kanske rent av omöjligt, att hantera den medicinska utvecklingen samt det aktuella förändringstrycket i regionernas omvärld. Trots att detta är ett faktum har det hänt oerhört lite i riktning mot en mer nationell samordning, vilket inte bara skulle medföra ökad effektivisering utan även en möjlighet att rädda många liv. Därför är det mycket välkommet att Tidöpartierna tar ansvar efter så många års vanstyre, genom att göra en ordentlig översyn av cancervården. Förhoppningsvis kommer detta att bidra till att vi en gång för alla utrotar de olagligt långa vårdköer som byggts upp, vilket har orsakat en lång rad onödiga dödsfall. Nationell samordnare I kampen mot vissa cancerformer har nya cancerbehandlingar fört med sig fantastiska framsteg. Av den anledningen har vi kunnat glädjas åt att allt fler överlever allt längre, trots att fler också insjuknar i cancer idag. Den dystra verkligheten pekar dock på att allt fler människor i framtiden kommer att tvingas leva med cancer som en kronisk sjukdom. Inte minst för dessa är såväl tiden inom som utanför sjukvården lika viktig, varför behovet av ett förbättrat helikopterperspektiv utifrån såväl vårdsynpunkt som omsorgs­perspektiv är enormt. En välfungerande process för samtliga berörda aktörer måste med andra ord till för att de ska kunna samverka i målet att vara delaktiga samt erbjuda vård och stöd. Inom detta centrala område inom cancervården finns det mycket kvar att göra, vilket också bekräftas i olika patientenkäter. Inte minst eftersom detta inte enbart är en fråga för regioner eller enskilda vårdgivare, utan även kommuner och olika myndigheter, bör det nationella ansvaret stärkas. Idag är det specifika kontaktsjuksköterskor som har det övergripande ansvaret för en patient eller patientens närstående under hela vårdkedjan samt för att det finns en skrift­lig vårdplan. Vederbörande ska kunna informera om kommande steg i behandlingen och ge stöd vid krisreaktioner samt förmedla kontakter med andra yrkesgrupper. Till följd av att många patienter ändå saknar en kontaktsjuksköterska finns det dock fortfarande problem, och trots denna tjänst finns det fortfarande uppenbara brister i överlämningar mellan sköterskor på olika vårdnivåer. Det krävs således nya tag, varför en nationell samordnare för cancerpatienter bör inrättas. En sådan samordnare kan tillsammans med exempelvis patient- och närståenderåd verka för att alla berörda nationella, regionala och lokala aktörer blir involverade i vårdkedjan och processen kring densamma samt gemensamt kan stärka tillgången till och utförandet av exempelvis rehabilitering och psykosocialt stöd. Vidare kan samordnaren verka tillsammans med exempelvis Försäkringskassan, barnomsorg, fackföreningar, arbetsgivare eller andra relevanta samhällsaktörer som är av vikt för dem som tvingas att leva med kronisk cancer. Eliminerad väntetid för ökad tillgänglighet av nya behandlingar För en cancerpatient är varje dag viktig. Faktum är att en dag kan vara avgörande för om vederbörande kommer att kunna botas eller inte från en elakartad tumör. Trots dessa basala fakta får cancerpatienter idag vänta orimligt länge. I vissa fall till följd av vård­köer, i andra fall för att byråkratin har sin gång. Avseende det senare finns det dock oerhört mycket att göra. Det tar exempelvis i genomsnitt 269 dagar från att ett nytt läkemedel godkänns till att det börjar nå patienterna och än längre till att samtliga patienter som kan vara i behov av de aktuella behandlingarna får tillgång till det. Det torde finnas en bred politisk enighet om att det inte kan vara på detta vis: Ingen cancer­patient ska behöva vänta när det finns en ny behandlingsmetod som kan bidra till ökad livskvalitet eller förlängt liv. Det finns modeller i andra delar av världen där läkemedel kan börja användas på patienter samma dag som det har godkänts. Sverige bör inte vara sämre, varför regeringen skyndsamt bör utreda möjligheten att undanröja den väntetid som idag finns för cancerpatienter i fråga om att ta del av nya behandlingar. Nationellt kliniskt centrum Att tidigt upptäcka cancer kan som bekant vara avgörande för om det överhuvudtaget kommer att gå att fullt ut bekämpa sjukdomen och det råder inget tvivel om att förut­sättningarna för detta skiljer sig åt i olika delar av landet. Därtill vet vi att såväl natio­nella vårdprogram som nya behandlingar har lyckats rädda liv. Trots att det än idag finns stora brister har skapandet av fler standardiserade vårdförlopp med tydligare rutiner för diagnosticering och utredning säkerligen bidragit till att fler överlevt cancer. Därtill finns ett klart samband mellan hur väl samarbetet mellan olika vårdgivare fungerar, i syfte att dela med sig av erfarenheter eller nya behandlingsmetoder. Mot bakgrund av detta lär den breda utbyggnaden av diagnostiska centra som skett ha bidragit till att cancer blivit upptäckt tidigare samt att remissvägarna från primärvård till fördjupad utredning har snabbats på. På andra håll ser vi hur nya typer av läkemedel har förbättrat prognosen avsevärt. Immunterapier och diverse andra målinriktade behand­lingar har närapå revolutionerat vården för vissa cancertyper. Eftersom det kontinuerligt sker ny cancerforskning har vi dessutom fler innovativa behandlingar, ny kunskap och ny teknik att vänta. Detta kan under förutsättning att framsteg vi ser också kommer patienterna till del rädda livet på massor av människor. Inte minst i en tid då Sverige kantas av långa vårdköer och resursbrist kan det bli extra svårt att säkerställa att de nya behandlingar som är på väg in i cancervården också kan användas. En anledning till detta är att de kräver ökad kunskap eller en mer avancerad diagnostik. Att därför nationellt samla, analysera och använda diagnostiska och kliniska hälsodata för olika cancertyper kan möjliggöra en mer träffsäker, effektiv och individualiserad behandling för flertalet patienter samtidigt som denna viktiga verksamhet effektiviseras. Regeringen bör ta initiativ till att bilda ett nationellt kliniskt center med uppgiften att understödja utveckling samt sammanställa och genomföra analyser av information, diagnosmetoder samt hälsodata. Samtidigt som detta center fungerar som en ovärderlig resurs för vårdgivarna bidrar det till att cancerpatienter får vetenskapligt och erfarenhetsmässigt gångbara behandlingar som är individuellt anpassade. Nationell finansiering För alla läkemedel finns det krav som måste uppfyllas för att de överhuvudtaget ska kunna användas. Ett problem man har sett är att läkemedelsföretag ställer höga krav på de sjukhus som ska ge nya behandlingar. För sjukhusen, som redan har en tung belast­ning, blir det svårt att mäkta med det omfattande pappersarbete som krävs för den förhållandevis krångliga certifieringsprocessen. Det finns därför skäl att från annat håll bistå med detta. Eftersom cancerbehandlingar (i synnerhet nya behandlingar som exempelvis cell- och genterapier) kostar väldigt mycket, finns det dessutom goda skäl att möjliggöra en initial nationell finansiering så att alla regioner klarar av att använda dem. Regeringen bör se över möjligheten att utveckla en nationell finansiering för att underlätta för nya cancerbehandlingar. Cancerpreventiv kost En av tre svenskar kommer någon gång i livet att drabbas av cancer. Tumörer är idag efter hjärt-kärlsjukdomar den vanligaste dödsorsaken i Sverige då cirka 26 procent av de årliga dödsfallen sker som följd av dessa. Även om forskningen går framåt, finns det idag lite man kan göra när en patient har elakartade cancertumörer, särskilt om de upptäckts i ett sent stadium. Ett råd för att motverka spridning och ytterligare problem under en behandling är ett hälsosamt leverne, bland annat genom att hålla sig ifrån rökning, vara försiktig när man solar och äta en hälsosam kost. Vad som menas med det sistnämnda är dock inte helt solklart, inte heller är det självklart att allt som i vanliga fall anses vara hälsosamt är bra för en cancerpatient. Sedan länge är det känt att det är bra om man i preventivt syfte undviker friterad mat eller annat som hettats upp i hög värme samt att det kan vara fördelaktigt att undvika besprutad mat. I övrigt är såväl den allmänna kännedomen som det praktiska arbetet i sjukhusen förhållandevis blygsamma när det kommer till kost, detta trots att det är bevisat att cancerpatienter bör dra ned på eller helst helt ta bort rött kött, processat kött, socker, salt och alkohol (samt till viss del spannmål). Flera cancerpatienter har vittnat om att de inte har fått någon kostrådgivning alls i kontakten med sjukvården och i vissa fall har de till och med blivit tillsagda att äta som vanligt, när de tillfrågat vårdpersonal. Ofta får patienterna till och med mat på sjukhuset som är direkt skadlig för dem, vilket inte kan klassas som annat än ett enormt svek från samhället. Det är nästan som om en exrökare fick en cigarett efter en lungoperation, som en cancerpatient uttryckte det i Svenska Dagbladet. Detta är oacceptabelt. Redan under 1920-talet visade den tyska nobelpristagaren Otto Warburg att cancer­celler förbränner väldigt mycket socker. Samtidigt som vanliga celler använder syre i sin ämnesomsättning liknar cancertumörers energiproduktion mer en hårt arbetande muskel. Tumörcellerna fungerar nämligen som så att de bränner socker utan hjälp av syre och bildar sedan mjölksyra. Warburgs forskning har visat att tumörerna använde sig av mellan 5 och 35 gånger så mycket socker som frisk vävnad samtidigt som mjölksyrehalterna steg kraftigt i venerna (i flera fall till mer än det dubbla). För den intresserade finns det mycket att läsa om Warburgs forskning, men slutsatsen var att små förändringar i blodsockernivåerna kunde påverka tumörerna. Det är i dag vedertaget att tumörceller i hög grad utnyttjar glykolysen (den del av ämnesomsättningen som bryter ned socker). Vad som är känt är att tumörceller ofta har fler glukostransporterande proteiner på ytan. Dessa fångar upp socker i blodet och kan på så sätt föra in det i cellerna. Därtill är flera av de gener som är förändrade i tumörer, så kallade onkogener, också kopplade till en ökad glykolys. Allt detta kan förklara varför höga blodsockerhalter ger ett aggressivare cancerförlopp, och en annan förklaring har att göra med insulin (blodsockersänkande hormon) och kroppens tillväxtsystem. Sammanfattningsvis visar detta värdet av att cancerpatienter noga tänker efter vilken kost de väljer efter att deras cancerdiagnos blivit fastställd. År 2003 noterade läkaren Mary Ann Weiser, vid det världsledande cancersjukhuset MD Anderson Cancer Center i USA, att patienter med akut lymfatisk leukemi som regel dör snabbare om de vid diagnosen lider av åldersdiabetes och har högt blodsocker. Upptäckten kunde verifieras tack vare en genomgång av 5 500 journaler tillhörande cancerpatienter. Vid detta sjukhus har insikten att höga blodsockervärden troligtvis ökar risken att avlida i cancer lett till ett mer medvetet arbete med kost. Som en följd av detta försöker man bland annat sänka nivåerna med läkemedel, men det finns också special­tränade diabetessköterskor som enbart är anställda för att ta hand om patienterna. Det finns som bekant mat som är bra att äta om man har cancer, då detta som komple­ment till annan behandling kan dels motverka cancercellernas tillväxt, dels skydda friska celler. Den medicinska behandlingen och nutrition går nämligen hand i hand varför det är alldeles för viktigt att ignorera de möjligheter som finns med rätt mat och livsstil. Bara genom att anpassa maten och livsstilen kan vi göra det svårare för cancerceller att etablera sig i kroppen genom att undvika viss mat och genom att äta stora mängder grönsaker, baljväxter, fullkorn, frukt och bär. Växtriket är rent generellt att föredra, men i grund och botten handlar det om att välja rätt bland proteiner, kolhydrater och fetter. Färgrika råvaror likaså, då färgerna ofta visar på att de innehåller fytokemikalier och antioxidanter som bevisligen är kraftfulla och stärker skyddet mot cancer samt kan fungera förebyggande. Exempelvis löper de som inte äter broccoli eller andra kålsorter 25–50 procent högre risk att drabbas av till exempel bröstcancer och prostatacancer än de som äter broccoli flera gånger i veckan. Enligt en av världens ledande forskare i sambandet mellan kost och cancer, Yanyan Li (professor vid Montclair State University i USA), finns det bevis för att broccoli kan döda cancerstamceller samt motverka nybildning av cancerceller tack vare att det innehåller en naturlig biokemikalie vid namn sulforafan. Rabarber har visat sig innehålla ingredienser som enligt forskning kan döda vissa cancerceller med rekordfart, varför man också börjat använda ämnet i nya cancermediciner. Rotfrukter som gurkmeja, rödbetor och ingefära är också exempel på bra råvaror, främst för att de innehåller mycket antioxidanter vilket är ett mycket starkt skydd för kroppen. Exempelvis ingefära har praktiskt taget inte heller några bieffekter på kroppen och är ett billigt sätt för vanliga människor att få i sig bra näringsämnen som erkänt bromsar tillväxten av cancerceller då det innehåller flertalet vitaminer och mineraler. Det är även det livsmedel som per gram innehåller mest antioxidanter och kan även verka antiinflammatoriskt och rymmer bland annat ett ämne som visat sig effektivt för att döda cancerstamceller som gör maligna tumörer farliga (enligt en studie i PLoS). Även lökar, då inte minst vitlök, har goda egenskaper mot cancer enligt ett flertal studier. Lökar innehåller antioxidanten quercetin och vitlökar innehåller ett svavelhaltigt ämne (alliin) som omvandlas till allicin när de pressas eller klyvs. Internationell forskning visar att en tredjedel av alla cancerfall kan förebyggas genom hälsosamma matvanor, en hälsosam vikt och fysisk aktivitet. 50 till 90 procent av all cancer är kopplad till miljöfaktorer, enligt flertalet forskare, och mycket skulle kunna elimineras genom rätt kost. Trots denna vetskap tvingas cancerpatienter själva söka efter information eller får i värsta fall direkt felaktig information när de frågar. Cancerpatienter får i regel ingen konsultation av någon person med specialkompetens alls (som exempelvis dietister), utan det sker med några få undantag enbart vid mer avancerade behov. Inom sjukvården är det så illa att en cancerpatient kan få samma mat som andra patienter utan att någon hänsyn tagits till vederbörandes situation. Möjlig­heten för behövande patienter att träffa dietister är likaså mycket liten. Enligt en RUT-rapport (dnr 2018:775) fanns det i Sverige bara 1 006 verksamma dietister inom hälso- och sjukvården år 2015. Det är dessutom en skev fördelning och innebär enligt Socialstyrelsens statistik som mest tolv dietister per 100 000 invånare (Stockholm) och som minst bara nio dietister (södra samt sydöstra) i våra sjukvårdsregioner. Om statistiken skalas ned till enstaka landsting ser det i vissa fall ännu värre ut, exempelvis finns bara fem dietister per 100 000 invånare i Region Halland. Inte minst då flera forskningsrapporter noterat sambandet mellan sockerintag eller snabba kolhydrater i kosten och ökad risk för cancerpatienter samt den forskning som finns kring näringsämnen som stärker kroppen i försvaret mot cancer bör Sverige göra betydligt mer för att främja en hälsosam kost. Trots att det idag finns gott om kunskap kring vilken kost cancerpatienter bör förhålla sig till är det idag långt ifrån en själv­klarhet att de får någon information om detta, vilket är fullständigt oacceptabelt. Likaså finns det idag en begränsad kunskap om nutrition även bland läkare och sjuksköterskor, vilket är förståeligt då detta primärt inte är deras yrkesområde. Inom sjukvården bör alla cancerpatienter få en personligt skräddarsydd vägledning om kost och livsstil vid sidan av de behandlingar som erbjuds samt hjälp med att rent praktiskt lägga om sin livsstil. Regeringen bör införa en garanti för denna rådgivning och säkerställa att cancer­patienter får särskild cancerkost inom offentliga vårdinrättningar och samtidigt garantera samtliga cancerpatienter konsultation med en dietist som har en god kunskap om canceranpassad kost. Idag är dessvärre hälften av alla svenskar överviktiga eller feta. Fyra av tio svenskar har en för låg aktivitetsnivå och nästan 90 procent dricker alkohol i någon utsträckning samtidigt som åtta av tio svenskar äter för lite grönsaker och frukt. Sju av tio äter för lite fibrer och genomsnittssvensken konsumerar dubbelt så mycket salt och dubbelt så mycket kött (drygt ett kilo per vecka) som den generella rekommendationen. Siffrorna är alarmerande. Antalet cancerfall till följd av ohälsosamma matvanor kan minska och personer som drabbats av cancer kan få bättre hjälp med att hantera sin sjukdoms­situation. För att detta ska gå krävs dock rätt kompetens och kunskap om matvanornas betydelse för cancerprevention, varför hälso- och sjukvården måste ta ett gemensamt ansvar för detta genom samtal med patienterna. Patienter men även friska invånare bör ha rätt till genomgripande information och stöd för att kunna förändra sina levnadsvanor och minska risken att drabbas av cancer samt kunna hantera sjukdomen om den skulle slå till. Regeringen bör inrätta en nationell satsning på kost som kan underlätta för fler cancerpatienter att tillfriskna samt påbörja ett arbete för att öka den allmänna förståelsen för sambandet mellan kost och cancercellers tillväxt samt skapa ett center för att utveckla den cancerpreventiva kosten. Sist men inte minst bör regeringen säkerställa att samtliga cancerpatienter erbjuds rehab efter en cancerbehandling. Översyn av den offentliga kosten inom vården Inom den offentliga verksamheten – vård, skola, omsorg – serveras det varje dag cirka tre miljoner måltider vilket innebär en ungefärlig kostnad på åtta miljarder av våra gemensamma tillgångar. Den grundläggande offentliga verksamheten lider så gott som överallt idag av brist på resurser, vilket också visar sig i form av att maten i många fall är näringsfattig och i värsta fall inte ens smakar bra. Vi har även sett skräckexempel på olika äldreboenden där pensionärer serveras portioner som är så små att inte ens en elev i lågstadiet hade blivit mätt. Av kostnadsskäl satsar man inte på något så viktigt som att erbjuda den mat som patienter behöver för en förbättrad hälsa ens när de befinner sig på ett sjukhus eller annan vårdinrättning. Dagens tillvägagångssätt är kontraproduktivt och kan enbart betraktas som ett enormt svek när sjuka tvingas äta mat som i värsta fall till och med kan förvärra ett redan dåligt hälsotillstånd snarare än det motsatta. Vi måste säkerställa att sjuka som är beroende av samhällets stöd kan få de måltider de behöver och som är fundamentala för att kroppen ska orka med. Av den anledningen krävs en gedigen översyn av kosten inom den offentliga vården. Individanpassad mat för sjuka I en artikel i Svenska Dagbladet den 1 januari 2018 kunde vi läsa om 12-åriga Clara som togs in akut på sjukhus för diabetes. Chocken över hur sjukvården hanterade henne kom morgonen efter att Clara åkt in, då sjukhuspersonalen serverade henne en frukost­bricka med Oboy, juice, frukt­yoghurt, vitt bröd med en skiva ost och en korv­skiva. Socker­halten i denna frukost motsvarade 17 sockerbitar. Vidare framgick det att lunch och middag bestod av mat som pannkakor med sylt eller potatismos och falukorv samt en efterrätt bestående av äppelpaj med vaniljsås. Med andra ord kunde sjukhusmaten summeras som enkel men troligtvis billig mat med stora mängder socker och närings­fattiga kolhydrater. Svenska Dagbladet avslöjade en liknande historia den 20 oktober 2018. Den gången blev cancerpatienten Malin bjuden på saft och limpsmörgås med processad skinka på sjukhuset: precis den kost cancerpatienter inte ska äta då den typen av mat bidrar till cancercellernas tillväxt. Det är fullkomligt oacceptabelt att patienter på våra sjukhus får mat som är direkt skadlig för deras hälsa. Det är ett svek från samhället, som istället bör erbjuda närings­rik och hälsosam mat för de som är inlagda för att bli friska. På just detta område finns det en hel del forskning som visar på kostens betydelse för hälsan och läkeprocessen för patienter med hjärt-kärlsjukdomar, cancer, diabetes och många andra sjukdomar. Även inom psykiatrin finns det studier som visar på kostens betydelse. Depression och ångest kan enligt forskningsstudier lindras genom medelhavskost samt annan mat med mycket fisk, färska grönsaker, örter och rotfrukter. Traditionell japansk mat har även i flera stora studier associerats till en god psykisk hälsa och välbefinnande. De studier som gjorts visar även att psykisk ohälsa, såsom exempelvis depression och ångest, ökar markant för den som äter mycket socker samt att vissa specifika näringsämnen i bra mat minskar trötthet och kan lindra stress. Regeringen bör ta fram en plan för att möjliggöra en mer individanpassad kost för inlagda sjuka på sjukhus eller andra vårdinrättningar. Markus Wiechel (SD) Ludvig Aspling (SD) Sara Gille (SD) Lars Andersson (SD) Alexander Christiansson (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:3041 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Sjukvård och försäkringar för utlandssvenskar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över reglering av sjukvård och försäkringar för utlandssvenskar utanför EU/EES och Schweiz och tillkännager detta för regeringen. Motivering Vid sjukvårdsbesök för svenskar bosatta i länder utanför EU/EES och Schweiz som inte omfattas av den svenska socialförsäkringen kan det uppstå diverse långtgående och kost­samma problem av flera skäl. Exempelvis så har Thailand som första Aseanland infört krav på privata sjukvårdsförsäkringar för sina cirka 70 000 utlandspensionärer som söker årsvisum och förlängningar av sina årliga uppehållstillstånd. Regelverket omfattar över 1 000 svenska medborgare. För personer över 70 år är det både svårt och dyrt att teckna privata försäkringar, ett problem som förvärras då det kan förekomma restriktioner att täcka risker till följd av tidigare sjukdomshistorik. Resultatet blir naturligtvis att vård uteblir, alternativt skuldsättning. Svenska medborgare bosatta i länder utanför EU/EES eller Schweiz betalar samma skatt som de bosatta inom EU och är således av förklarliga skäl i behov av subventionerad sjukvård i likhet med andra utlandssvenskar. Vårt grann­land Norge har i decennier löst denna problematik för sina pensionärer i utlandet genom ett påslag på 7,5 % av den ordinarie skattesatsen på 15 %, något Sverige förslagsvis kan åstadkomma med ett motsvarande påslag på SINK-skatten. I tillägg borde rimligen reger­ingen förhandla med andra regeringar om att svenskar bosatta i andra länder får mot­svarande förmåner som deras medborgare erhåller under deras vistelser i Sverige, för att uppnå kostnadsreglerad sjukvård, inte bara för pensionärer utan även för yrkesverksamma. Markus Wiechel (SD) Victoria Tiblom (SD) Lars Andersson (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:2721 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Satsning för den svenska diasporan Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en strategi för att samla den svenska diasporan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en strategi för hemvändande svenskar och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sverige har som land allt att tjäna på goda nätverk och ett tätt samarbete mellan medborgare som valt att bosätta sig utomlands, och som i många fall utomlands blir bilden av vilket land Sverige är och hur vi är som folk. Det finns därför all anledning att värna diasporan men även använda sig av den kunskap som finns bland utlandssvenskar som utöver goda kontakter har erfarenhet av näringslivet, utbildningsväsendet och civilsamhället i andra länder. Utlandssvenskarnas kontakter och erfarenheter kan skapa nya affärsmöjligheter och möjliggöra för att goda idéer blir till verklighet, vilket vi även sett historiskt. Kunskap som svenska medborgare fört med sig från andra länder har varit en viktig faktor bakom stora delar av landets framgångsrika industriella utveckling och upp­skattningsvis återvänder omkring 20 000 till Sverige varje år, vilka i många fall haft tydligt positiva makroekonomiska effekter. I de fall då dessa inte känner sig uppskattade eller bekväma i det svenska samhället riskerar vi att på nytt förlora dem. I exempelvis Irland och Indien har man aktivt valt att försöka lösa detta genom att anta en strategi för att tillvarata hemvändares kompetens. Trots att detta är självklarheter för de flesta, är det idag främst icke statliga organisa­tioner som verkar för att på olika sätt samla utlandssvenskarna, så som exempelvis intresseorganisationen Svenskar i Världen, Riksföreningen Sverigekontakt och Svenska kyrkan. En nationell plan för att föra samman och stötta utlandssvenskarna finns inte, varför regeringen tillsammans med exempelvis de intresseorganisationer som idag finns, bör ta fram en strategi för hur man kan verka för att samla den svenska diasporan. Regeringen bör även ta fram en strategi för att stötta hemvändande svenskar. Markus Wiechel (SD) Victoria Tiblom (SD) Lars Andersson (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:1426 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) med anledning av prop. 2025/26:4 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:4 i sin helhet. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör återkomma med ett omarbetat och tydligt avgränsat förslag i enlighet med motionen och tillkännager detta för regeringen. Inledning Sverigedemokraternas allmänna utgångspunkt är att EU över huvud taget inte borde reglera svensk politisk kommunikation om inte synnerligen starka skäl, såsom att stävja terrorism, extremism eller liknande, föreligger. Vi anser således att den nu aktuella EU-förordningen är mycket olycklig. Eftersom förordningar till sin natur är tvingande är vi av uppfattningen att den nya kompletterande lagen åtminstone ska ligga så nära en mini­miimplementering som möjligt. Regeringens förslag synes gå längre än vad som är nöd­vändigt och vi föreslår således att propositionen avslås och att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag. Förslaget bör följa följande parametrar: a) ingen överimplementering av förordningen (EU) 2024/900 b) ett tydligt värnande av tryckfrihetsförordningen/yttrandefrihetsgrundlagen i praktisk tillsyn (en uttrycklig avstå-regel vid konflikt) c) enkom statiska hänvisningar till EU-rätten (med riksdagskontroll och åter­rapportering vid EU-ändringar) d) proportionalitet i sanktioner (varning följt av rättelse och därefter, vid behov, sanktionsavgift; särskilt skydd för små och medelstora företag/ideell sektor) e) bevisregler och tidsfrister under valperioder införs (snabbspår i domstol och myndigheter). Inskränkt möjlighet till opinionsbildning – risk för förbud genom osäkerhet Propositionen kompletterar EU-regler som inte bara gäller transparens utan även materiella begränsningar för politisk annonsering (bl.a. artikel 18: förbud mot profilering med känsliga uppgifter, krav på uttryckligt samtycke, förbud mot inriktning/leverans gentemot personer minst ett år under rösträttsåldern). Dessa begränsningar kopplas i propositionen till sanktioner såsom förelägganden, viten och sanktionsavgifter. I kombination med dynamiska hänvisningar (som låter norm­innehållet skifta genom beslut tagna i EU utan att ett nytt riksdagsbeslut behöver fattas) skapas en rättsosäkerhet där olika aktörer – särskilt små partier, ideella föreningar, lokala medier och enskilda opinionsbildare – riskerar att avstå från laglig annonsering av oro för att göra fel. Effekten av detta blir att förutsättningarna för det demokratiska samtalet förändras i grunden och att opinionsbildning i praktiken begränsas på ett oacceptabelt sätt, detta trots att innehållet sannolikt skulle ha varit tillåtet enligt svensk grundlag. Grundlagssamspel och begreppsförväxling Remissinstanser (bl.a. Tidningsutgivarna och TV4 Media) har varnat för begrepps­förväxling mellan mediegrundlagarnas ”utgivare” och förordningens ”utgivare av politisk reklam”. Sverigedemokraterna är över huvud taget mycket kritiska till att börja tillämpa EU-rättsliga begrepp i en svensk kontext utan att dessa omformuleras till vedertagna svenska juridiska motsvarigheter; detta är ett av många skäl till att EU-förordningar är så problematiska. Det gör sig synnerligen gällande när uttrycket är så lätt att förväxla med ett så väletablerat begrepp som utgivare. Detta är mycket olyckligt. Därtill bör svensk rätt tillföras en uttrycklig avstå-regel: en bestämmelse som ålägger tillsynsmyndigheten att avstå från åtgärder (t.ex. förelägganden eller sanktioner) när ett ingripande riskerar att komma i konflikt med TF/YGL. En sådan regel skulle fungera som en inbyggd spärr mot innehållsstyrning i grundlagsskyddade medier och skydda mot otillbörliga myndighetsingripanden. Sanktioner och viten – behov av graderad stege Propositionen öppnar för betydande sanktionsavgifter och viten. Utan lagfäst sanktionsstege: varning följt av rättelse och därefter, vid behov, sanktionsavgift, samt tydliga kriterier för försvårande/förmildrande omständigheter riskerar regelverket att få en mer restriktiv effekt än vad som är nödvändigt, då det riskerar att leda till över­efterlevnad och självcensur. Detta hämmar särskilt resurssvaga aktörer och minskar mångfalden i opinionsbildningen. Marknadsläget – Meta och Google inför långtgående begränsningar Sedan förordningen antogs har Meta meddelat att bolaget fr.o.m. början av oktober 2025 stoppar all politisk annonsering samt val- och samhällsannonsering i EU, med hänvisning till ”betydande operativa utmaningar och juridiska oklarheter” under de nya reglerna för politisk reklam. Även Google har ändrat sina policyer och pausar politiska annonser i EU med hänvisning till samma regelverk. Dessa beslut innebär ett konkret och problematiskt bortfall av annonskanaler för laglig politisk kommunikation givet hur många som får sin information från dessa kanaler. Detta är närmast ett kvitto på den berättigade oro som finns om att en överförsiktighet riskerar att infinna sig hos olika utgivare och därmed leda till faktiska inskränkningar i opinionsbildningen. Michael Rubbestad (SD) Fredrik Lindahl (SD) Martin Westmont (SD) Lars Andersson (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:1300 av Björn Söder m.fl. (SD) Bevarande av ålfisket Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en generationsväxlingsplan bör utvecklas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att på EU-nivå verka för åtgärder där de gör som störst nytta i syfte att låta beståndet av europeisk ål återhämta sig och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vidta åtgärder för att underlätta för ålen att ta sig förbi vattenkraftverk och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur Ålfondens finansiering kan förstärkas och tillkännager detta för regeringen. Motivering Ålfisket har en lång och anrik tradition som bedrivits sedan 1600-talet. Fisket bedrivs med sedan generationer nedärvda metoder och en stor del av ålen förädlas genom gamla tillagningsmetoder och avnjuts på ålagillen i ålabodar och restauranger längs kusten. Ålfisket handlar om språk och traditioner, seder och bruk, ärvda kunskaper och genera­tioners bildning och är ett oerhört komplicerat fiske som tar ungefär 10 år att lära sig. Sedan 2015 är ålfisket längs Skånes östra kust i Hanöbukten listat som ett nationellt kulturarv. Det småskaliga kustnära fisket är även viktigt då det ökar antalet arbetstillfällen lokalt och bevarar kulturmiljöerna. Det finns olika kategorier av de som fiskar ål. Några av dem fiskar, arrangerar ålagille, röker egen ål och säljer ål. Andra fiskar och röker ål som säljs i egen butik tillsammans med annan fisk och så finns det de som inte fiskar men som arrangerar ålagillen på förädlad och/eller halvförädlad ål från fiskare. Som en del av den nationella ålförvaltningsplanen råder det sedan 2007 generellt förbud för ålfiske i Sverige, i havet och i större delen av de svenska sötvattensområdena. Ålfiskeförbudet är inte tidsbegränsat. Ett antal yrkesfiskare har beviljats dispens från förbudet, liksom ett fåtal som fiskar med stöd av enskild rätt. Särskilda tillstånd har beviljats den som bedrivit riktat ålfiske under en referensperiod. Tillstånden ges för ett år i sänder. Tillståndsgivningen är restriktiv i det att man endast kan få tillstånd att fiska ål om man tidigare haft tillstånd att fiska ål, och det är inte möjligt att söka tillstånd för nyetablering av ålfiske. Tillståndet får heller inte övertas eller säljas. Detta innebär att nästa generation i en ålfiskefamilj inte kan ta över verksamheten, likt man kan göra i en lantbrukarfamilj. Enligt uppgift från Stockholm universitets Östersjöcentrum fördelas för närvarande 178 ålfiskelicenser på 155 svenska fiskare. Varje licens tillåter en fångst på åtta ton ål per år. Förra året rapporterade fisket fångst på 175 ton ål (86 ton i havet och 89 ton i inlandsvatten). Den restriktiva tillståndsdelningen för ålfiske kombineras med nationella bestämmelser om höjt minimimått på ål som får fiskas och redskapsbestämmelser för fasta redskap och ryssjor. Därtill har fiskesäsongens längd reducerats såväl i insjöar som vid kusten. På sikt kommer allt detta innebära att verksamheten upphör och ett kulturarv går förlorat när innevarande tillståndshavare upphör med sin verksamhet. I regleringsbrevet för 2024 fick Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att revidera den svenska ålförvaltningsplanen och utreda förutsättningarna att tillåta generations­växling inom ålfisket genom att möjliggöra överlåtelse av ålfisketillstånd. Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet med kopia till Klimat- och näringslivsdepartementet) senast den 1 oktober 2025. Det är angeläget att ålfisket längs Skånes kuster ska kunna fortsätta och att det finns en möjlighet för aktiva ålfiskare att överlåta sina fiskelicenser för ål. En generations­växlingsplan bör därför utvecklas, vilket är en metod som ålfiskarna själva förordar. Enligt Regeringskansliet kommer dock slutsatserna från Formas internationella utvärdering att utgöra ett viktigt underlag i Havs- och vattenmyndighetens uppdrag att revidera den svenska ålförvaltningsplanen. Och i Formas rapport ”Ålen och det gemen­samma ansvaret för en hotad fisk” förordar den vetenskapliga panelen att Sverige inte beviljar nya ålfisketillstånd och inte heller gör det möjligt att överföra tillstånd till nya licensinnehavare. Miljö- och jordbruksutskottet vill inte i sitt betänkande 2024/25:MJU19 föregripa resultatet av det arbete som pågår i frågan, men det föreligger alltså stor risk att generationsväxlingar för ålfiske fortsatt inte kommer att tillåtas, varför riksdagen bör besluta och tillkännage för regeringen att en generationsväxlingsplan bör utvecklas. Ålbeståndet Den europeiska ålen påträffas i inlandsvatten, i kustvatten och i det öppna havet. Den förekommer i stora delar av Europa, Nordafrika och delar av Asien med avrinnings­områden i Medelhavet. Alla individer flyttar till och från Sargassohavet, som är det enda område där ålen leker. Ålens livscykel är komplex där varje individ genomgår ett antal olika livsstadier och genomför en omfattande migration till och mellan olika vattenområden – från födsel till uppväxt, könsmognad och lek. Mängden ålyngel som återvänder från Sargassohavet har minskat med 95–99 % sedan 1970-talet. Det största hotet mot glasålen är inte de svenska ålfiskarna utan att ett stort uttag av glasål ur fiskbiomassan sker nere i Europa, vilket gör att mängden ålar som klarar sig till Östersjön och våra olika vattendrag, åar och älvar har minskat radikalt under lång tid. Och förutom att glasålen fiskas upp innan den når Östersjön är ett annat stort problem ål som inte kan passera vattenkraftverk. Detta bör avhjälpas genom fler passager uppströms och nedströms. En ål som måste passera en vattenturbin kan klara sig men det är näst intill omöjligt att passera flera. Miljö- och jordbruksutskottet har vid upprepade tillfällen behandlat olika åtgärder för att rädda ålbeståndet, bl.a. när det gäller passager förbi vattenkraftverkens turbiner. I betänkande 2021/22:MJU6 tillkännager utskottet för regeringen att regeringen bör ta initiativ för bättre kunskapsunderlag samt ökade åtgärder i fråga om vattenkraftverkens påverkan på hotade arter, inte minst den akut hotade ålen. Civilutskottet konstaterar i sitt betänkande 2024/25:CU15 att det enligt gällande rätt finns möjlighet att ta hänsyn till behovet av fiskbefrämjande åtgärder i tillstånds­processen för vattenverksamhet och noterar vidare att Havs- och vattenmyndigheten i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet har tagit fram en vägledning om fisk- och faunapassager för att underlätta arbetet med att anlägga passagelösningar vid dammar och vattenkraftverk. Men enligt Havs- och vattenmyndigheten ligger genomförda åtgärder för att minska påverkan från turbinrelaterad dödlighet i vattenkraftverk långt ifrån det uppsatta målet i ålförvaltningsplanen och man skriver att vattenkraften i hög grad påverkar dödlighet för utvandrande blankål och förhindrar naturlig uppvandring av ålyngel i inlandsvatten. Man skriver vidare att även om dödligheten vid varje vattenkraftverk kan variera så är den sammanlagda dödligheten efter flera kraftverkspassager generellt hög och att det därför är viktigt att det långsiktiga åtgärdsarbetet med delar i nuvarande förvaltnings­plan som behandlar påverkan från vattenkraft effektiviseras, inte minst i pågående arbete med nationell plan för omprövning och framtagande av moderna miljövillkor för vattenkraften. Civilutskottet skriver i sitt betänkande 2024/25:CU15 att omprövningarna och det viktiga arbetet med att förse vattenkraften med moderna miljövillkor, skapa fria vandringsvägar och främja den biologiska mångfalden i vattendragen kommer att återupptas efter den 1 juli 2025. Men vad detta leder till är dock ännu inte klart. Enligt forskare vid SLU beräknas dagens påverkan av fisket på den blankål som vandrar ut ur Östersjön endast vara 2 procent. Ålfiskets inverkan på beståndet av ål har således reducerats mycket kraftigt. Den lilla rest av ålfiske som nu finns kvar har alltså en försumbar påverkan på ålbeståndet. Ålfiskarna bidrar själva dessutom med sina kunskaper och bidrag till utsättning av glasål. Det är viktigt att åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål genomförs i hela ålens utbredningsområde. Därför bör regeringen på EU-nivå verka för åtgärder där de gör som störst nytta, inte genom att döda svenskt kulturarv. Med tanke på den marginella påverkan fisket av blankål har är försvinnandet av ett levande kulturarv ett för högt pris att betala. Regeringen har i olika sammanhang, bl.a. vid ministerrådsmötena i december 2022, 2023 och 2024, påtalat att EU:s ålförordning behöver revideras. Detta arbete får inte avstanna och frågan måste fortsatt vara högt prioriterad. Därför bör riksdagen tillkännage detta för regeringen. Ålfonden Ålfonden, som kom till för att främja ålens fortlevnad i Östersjön, är bra och bör utvecklas. Genom att avsätta ekonomiska medel för att sätta ut ål i de svenska vattendragen och arbeta långsiktigt med att bevara småskaligt ålfiske och bevara traditionen kring ålfiske, kan både kulturarvet och näringen upprätthållas samtidigt som man främjar ålens fortlevnad. Det måste ligga i en svensk regerings intresse att värna om denna anrika fiskegren och sedvänjan som t ex ålagille utgör. Även om miljö- och jordbruksutskottet i sitt betänkande 2024/25:MJU19 bemöter förslag om en översyn av Ålfondens finansiering med ”att ideella föreningar kan få bidrag för arbete som bidrar till att uppnå hållbart fiske genom att påverka utvecklingen av fiskeripolitiken inom EU eller på internationell nivå” bör regeringen se över hur Ålfondens finansiering kan förstärkas. Björn Söder (SD) Lars Andersson (SD) Pontus Andersson Garpvall (SD) Bo Broman (SD) Mikael Eskilandersson (SD) Nima Gholam Ali Pour (SD) Jörgen Grubb (SD) Linda Lindberg (SD) Patrik Jönsson (SD) Mona Olin (SD) Magnus Persson (SD) Charlotte Quensel (SD) Patrick Reslow (SD) Jessica Stegrud (SD) Victoria Tiblom (SD) Pia Trollehjelm (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:481 av Jörgen Grubb m.fl. (SD) Barsebäcks kärnkraftverk 2.0 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bygga ett nytt kärnkraft­verk i Barsebäck av modernaste slag, med tillräcklig effekt för att täcka elbehovet i Skåne de närmaste 50 åren, och tillkännager detta för regeringen. Motivering I södra Sverige och framförallt Skåne har det under en längre tid varit problem med att säkra elbehovet. Orsaken till detta är både saknad av lokal basenergi samt brister i nätet för elöverföring. Att Skåne återigen behöver ett kärnkraftverk kan inte vara tydligare. Redan 2019 stod Skåne inför akut elbrist. Flertalet större företag kunde inte öka sin produktion, då de nekades eltillförsel. Numera hanteras liknande problem med tempo­rära lösningar, genom att starta upp fossileldade kraftverk i Karlshamn och Malmö, vilket vi inte ser som hållbart. Svenska kraftnät skriver i sin senaste rapport att de varnar för att det finns risk för att användare kan behöva kopplas bort från hela elsystemet för att undvika ett haveri. Enbart i Malmö beräknas energibehovet öka med uppemot 30 % inom 20 år, bland annat beroende på att elbilar, elbussar och regiontåg blir fler. I Staffanstorp väntas el­användningen öka med 120 % fram till 2040 som en följd av att Microsoft byggt en serverhall i kommunen. Sedan 2005 när den sista kärnkraftsreaktorn i Barsebäck stängdes har Skåne inte kom­penserats tillräckligt för det produktionsbortfall som uppstod. Elpriset har under lång tid varit som dyrast i södra Sverige och förväntas fortsättningsvis att vara det, enligt en rap­port från länsstyrelsen. Det är orimligt att elkonsumenterna i Skåne fortsatt ska tvingas att bära kostnaden för det dåliga beslutet att i förtid lägga ner det förutvarande kärnkraft­verket i Barsebäck. Åtgärderna som skulle säkra energitillgången i Skåne, med en kabel från norr till söder, finns fortfarande inte på plats efter 15 år och lär inte vara det inom de närmsta 10 åren. Vi skånska ledamöter är medvetna om att nuvarande och kommande brist i tillgång till energi i Skåne beror på både saknad av lokal basenergi och bristfälligt elnät. Därför behöver vi ett nytt modernt och högeffektivt kärnkraftverk i Skåne, lämpligast i Barsebäck med sitt optimala läge. Med ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck med sin befintliga infra­struktur för energileverans och sitt lämpliga läge kommer de framtida behoven av energi att kunna tillgodoses även i Sveriges sydligaste landskap, Skåne. Idag är den moderna kärnkraften ett av de absolut säkraste och utsläppsmässigt renaste energislagen. Dessutom är den mycket prisvärd per tillverkad kWh, om man räknar utifrån faktiska kostnader och bortser från andra energislags subventioneringar. Jörgen Grubb (SD) Björn Söder (SD) Bo Broman (SD) Pia Trollehjelm (SD) Lars Andersson (SD) Linda Lindberg (SD) Magnus Persson (SD) Mikael Eskilandersson (SD) Patrick Reslow (SD) Patrik Jönsson (SD) Mona Olin (SD) Nima Gholam Ali Pour (SD) Victoria Tiblom (SD) Jessica Stegrud (SD) Charlotte Quensel (SD) Pontus Andersson Garpvall (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:213 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) med anledning av prop. 2024/25:197 Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa att EU:s mediefrihetsförordning inte tillämpas på ett sätt som inskränker det skydd för press- och yttrandefriheten som ges i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avvisa regeringens förslag om dynamiska hänvisningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att begränsa Mediemyndighetens mandat så att tillsynen inte kan utvecklas till ett verktyg för kontroll av redaktionellt innehåll och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att minska den administrativa bördan för små och alternativa medier och tillkännager detta för regeringen. Motivering Regeringen föreslår en ny lag som kompletterar EU:s mediefrihetsförordning. Lagen innebär bl.a. en utökad tillsynsroll för Mediemyndigheten, krav på att leverantörer av medietjänster lämnar in information samt en ny ordning för att bedöma mediekoncentra­tioner. Sverigedemokraterna delar målsättningen om att värna pressfriheten och stärka mångfalden i medielandskapet. Men vi ser flera allvarliga risker i regeringens förslag. För det första har Sverige redan ett av världens starkaste grundlagsskydd för press- och yttrandefrihet genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Remissinstanser såsom Svenska Journalistförbundet, Uppsala universitet, Lunds universitet och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har uttryckt oro för att regeringens förslag inte tydligt garanterar grundlagarnas företräde. Vi menar att detta måste slås fast uttryckligen. För det andra föreslår regeringen dynamiska hänvisningar till EU-förordningen. Det innebär att varje framtida ändring på EU-nivå automatiskt blir gällande svensk rätt, utan riksdagens prövning. Detta urholkar den nationella självbestämmanderätten och riskerar att ge Bryssel direkt makt över svenska medier. Riksdagen ska alltid besluta om svensk lagstiftning. För det tredje ges Mediemyndigheten en långtgående roll i att granska och bedöma mediekoncentrationer utifrån mångfald och redaktionellt oberoende. Även om intentionen är att skydda mångfalden finns en påtaglig risk för mandatglidning där myndigheten indirekt kan påverka redaktionella frågor. Staten ska inte tolka vad som är ”tillräcklig” mångfald av åsikter. Slutligen riskerar de administrativa krav som införs att slå hårdast mot små och alternativa medier, medan stora koncerner som Bonnier och Schibsted har resurser att hantera byråkratin. Resultatet kan bli en cementering av de stora aktörernas dominans – raka motsatsen till syftet med regleringen. Vi menar att regeringens proposition i sin nuvarande form inte stärker utan i praktiken kan försvaga pressfriheten. Genom att tydliggöra grundlagarnas företräde, säga nej till dynamiska hänvisningar, begränsa tillsynsmyndighetens mandat och skydda små fria medier kan lagstiftningen bättre uppfylla sitt syfte: att värna en fri och mång­faldig press. Michael Rubbestad (SD) Fredrik Lindahl (SD) Lars Andersson (SD) Martin Westmont (SD)

Motion till riksdagen 2025/26:212 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) med anledning av prop. 2024/25:199 Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att sekretessbestämmelserna bör avgränsas till att endast gälla affärskritiska uppgifter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av kortare sekretessfrister än 20 år och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa oberoende granskning av strategiska nettonollprojekt och tillkännager detta för regeringen. Motivering Regeringens förslag om en ny sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (OSL, 31 kap. 23 a §) innebär att uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden i ärenden om strategiska nettonollprojekt ska omfattas av sekretess i upp till tjugo år. Vi menar att förslaget i sin nuvarande form riskerar att kraftigt inskränka offentlighets­principen och därigenom försvåra insyn, ansvarsutkrävande och förebyggande av korruption. Offentlighetsprincipen har historiskt varit avgörande för att upptäcka missbruk av offentliga medel. Att så gott som allt underlag i ärenden om strategiska nettonollprojekt kan hållas hemligt i två decennier innebär att allmänheten, forskningen och medierna i praktiken berövas möjligheten att granska projekten under deras mest kritiska faser. Erfarenheterna från exempelvis Northvolt visar att det är genom granskning av ansökningsunderlag och ekonomiska kalkyler som risker kan upptäckas i tid. EU:s nettonollindustriförordning (EU) 2024/1735 ställer krav på konfidentialitet för affärshemligheter, men den föreskriver varken en tjugoårig sekretessfrist eller att samtliga uppgifter i ett ärende ska omfattas. Regeringen har således överimplementerat EU:s krav genom att föreslå en långt mer omfattande och långvarig sekretess än vad förordningen faktiskt kräver. Vi menar att sekretessen i stället bör avgränsas till att endast gälla de mest affärs­kritiska uppgifterna, exempelvis tekniska specifikationer, känsliga leverantörskedjor och produktionskapacitet, medan uppgifter av relevans för demokratisk kontroll, såsom finansiella upplägg, riskbedömningar och offentligt stöd, bör vara tillgängliga för insyn. En kortare sekretessfrist än tjugo år är också nödvändig för att säkerställa reell transparens. Det är angeläget att regeringen säkerställer att det finns särskilda mekanismer för oberoende granskning av strategiska nettonollprojekt. En sådan granskning skulle exempelvis kunna ske genom Riksrevisionen, inom ramen för dess självständiga uppdrag, eller genom andra organ såsom Ekonomistyrningsverket, Upphandlings­myndigheten eller en särskild tillsynsmekanism. Centralt är att den granskande instansen ges full tillgång till samtliga relevanta handlingar och kan redovisa sina granskningar på ett sätt som både skyddar affärshemligheter och upprätthåller offentlighetsprincipen. Detta är avgörande för att motverka risken för korruption och för att säkerställa att miljardinvesteringar i den gröna omställningen används effektivt och ansvarsfullt. Michael Rubbestad (SD) Fredrik Lindahl (SD) Lars Andersson (SD) Martin Westmont (SD)