Lars Püss

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Rysslands oansvariga och vårdslösa uppträdande i vårt närområde har breddats och intensifierats och utgör ett allvarligt hot mot Sveriges och våra allierades säkerhetsintressen, bland annat med kränkningar av polskt, rumänskt och estniskt luftrum. Samtidigt har Nato agerat handlingskraftigt och snabbt. Dessa händelser har återigen visat på behovet av att även Sverige som allierad kan agera snabbt och handlingskraftigt för att kunna svara på det hot som Ryssland utgör.

Sverige är sedan drygt ett och ett halvt år tillbaka allierad i Nato. Försvaret av Sverige är en del av det kollektiva försvaret inom Nato, och deltagandet i Natos operationer för avskräckning och försvar är numera en naturlig del av Försvarsmaktens verksamhet.

Som anges i Försvarsmaktens instruktion är Försvarsmaktens huvuduppgift att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret av Nato. Det innebär att nationella operationer och operationer utanför Sveriges territorium som sker inom det kollektiva försvaret av Nato kommer att gå in i och ut ur varandra sömlöst. När Sverige deltar i operationer för avskräckning mot Ryssland under SACEUR:s ledning är det inte samma sak som när Försvarsmakten genomför en internationell insats långt borta. Det kollektiva försvaret är försvaret av Sverige.

Bestämmelsen i regeringsformen om insättande av svenska väpnade styrkor i det här särskilda fallet är inte anpassad för det återkommande beslutsfattandet i den typ av kontinuerlig verksamhet som Natos koncept för avskräckning och försvar, alltså Concept for the deterrence and defence of the Euro-Atlantic area eller DDA, utgör.

På samma sätt som Försvarsmakten ska kunna agera snabbt vid kränkningar av svenskt territorium måste Försvarsmakten kunna agera snabbt för att upprätthålla avskräckningen mot angrepp och skydda Natoländernas samlade territorium. Det är därför viktigt att det även när det gäller skyddet av våra allierade finns en möjlighet att agera snabbt. Det är avgörande för Sveriges trovärdighet som allierad men även för vår egen säkerhet.

Jag vill understryka att regeringens intention och huvudregeln enligt den föreslagna bestämmelsen är att det är riksdagen som bestämmer ramarna för det svenska deltagandet, oavsett om det är i form av en ettårsproposition för flera olika operationer eller aktiviteter eller om det rör en särskild insats. Regeringens ambition är även att en sådan proposition ska kunna täcka operationer eller andra aktiviteter som uppkommer under ett verksamhetsår men som regeringen utan att veta dess närmare innehåll ändå kan förutse. Det kan ändå uppstå brådskande behov som inte redan är täckta, och det är för dessa fall som en regering behöver ett begränsat mandat att agera.

Det allvarliga säkerhetspolitiska läget innebär ett ökat behov av att snabbt kunna inleda nya, ofta kortvariga, operationer som inte kunnat förutses och beskrivas i långtidspropositionen. Här behöver det gå snabbt, och det är inte möjligt att på förhand ta höjd för alla möjliga bidrag i långtidspropositionerna. Sverige måste med mycket kort varsel kunna lämna besked till SACEUR om Sverige kan ställa upp med till exempel ett örlogsfartyg för ökad närvaro i Östersjön.

Regeringens bedömning är att för att Sverige ska kunna agera med tillräcklig snabbhet och flexibilitet bör regeringen ha ett bemyndigande i lag att för en begränsad tid sätta in en begränsad numerär svenska väpnade styrkor i sådana situationer. De föreslagna beslutsbefogenheterna bedöms därför inte bli mer långtgående än vad som är nödvändigt.

Jag vill här understryka att för deltagande med större numerärer eller under längre tid, också i dessa operationer eller aktiviteter som inte kunnat förutses, föreslås att riksdagens medgivande fortfarande ska krävas. Det får då inhämtas genom en särskild proposition.

Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Jag tackar Johan Andersson för följdfrågan.

Vi är rörande överens om behovet av att samarbeta mer i första hand med våra nordiska grannar. I andra hand bör vi inkludera Baltikum. Vi har ett samarbete inom EU och givetvis numera inom Nato, och jag tycker att det är en självklarhet att vi ska stärka det samarbetet.

Det ligger i vårt intresse att börja titta i Norden eftersom de är våra närmaste grannar. Om vi kan samarbeta med dem har vi mer att vinna än om vi samarbetar med någon som är långt bort. Det förtar inte möjligheten att samarbeta med sådana som är långt bort, men för vår egen säkerhets skull är det mer intressant att samarbeta med Finland, Norge och Danmark än med andra.

Det här ligger också i vårt intresse vad gäller Baltikum. Det är något som vi har pratat om mycket i Nordiska rådet, nämligen att det i allra högsta grad ligger i vårt intresse att deras försvarsförmåga är så stark som det bara går eftersom det i allra högsta grad gynnar oss.

Jag hade velat se betydligt mer. Jag kommer inte exakt ihåg vilka nordiska länder som var med i den här vändan, men vad gäller CV90 ser vi en tydlig trend. Jag pratade med Hans Wallmark, vår ambassadör till Danmark, som menade att Danmark har visat ett betydligt ökat intresse för försvarssamarbeten på alla nivåer. Det finns en stor gemensam syn på området.

Herr talman! Jag tackar Johan Andersson för frågan. Ska jag svara kort och koncist blir svaret nej. Men jag kan utveckla det lite för ordningens skull.

Jag tror på att fri företagsamhet kommer att slå statlig företagsamhet även på det här området. Jag förstår vad ni är ute efter. Tittar man på våra grannländer – Frankrike är väl ett framstående exempel – är vissa delar privata, men det mesta är statligt ägt. Det kan i vissa situationer vara en trygghet, men jag skulle hävda att det är en falsk trygghet. Jag tror att vår industri skulle fungera betydligt bättre om den skulle jobba under samma förutsättningar som alla andra.

Vad vi behöver göra från statens sida är att vara tydliga och ge industrin förutsättningar att faktiskt fungera. Vi behöver vara tydliga i hur vi beställer, och vi behöver ge långsiktiga kontrakt. Vi behöver ge garantier där vi kanske inte har möjlighet att själva göra beställningar, men det finns vid rådande tillfälle ett stort internationellt intresse. Det gäller alltså att laga efter läge.

Jag tror inte på statligt ägande i försvarsindustrin, men jag tror på att vi måste bli betydligt bättre som beställare och integrera industrin på ett betydligt bättre sätt i totalförsvaret.

Herr talman! Sverige behöver en tydlig riktning i försvarsindustripolitiken. I ett allvarligt säkerhetsläge behöver näringslivet mobiliseras för att det militära försvaret ska ha den uthållighet och materielen den tekniska spets som krävs för att försvara Sverige.

Redan 2019 påtalade den dåvarande Försvarsberedningen behovet av en strategi. Sedan dess har världen förändrats. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Sveriges Natotillträde har i grunden ändrat de säkerhetspolitiska förutsättningar vi verkar inom. Därför är det med stor glädje och tillfredsställelse som vi nu kan behandla denna skrivelse i riksdagen och visa på en sammanhållen politik med konkreta åtgärder för att möta de utmaningar vi ser.

Svensk försvarsindustri står stark i dag, men den står inför växande utmaningar. Våra företag är ledande inom flera högteknologiska områden, men de verkar i en global konkurrens där investeringar, tempo och långsiktighet avgör framtiden.

Därför är det avgörande att vi nu skapar stabila och förutsägbara villkor. Det handlar om att staten är en långsiktig och tydlig beställare. Det handlar om att vi säkrar kapacitet för produktion, särskilt i de mest kritiska områdena, och att vi värnar hela värdekedjan från grundforskning till serietillverkning.

Men det handlar också om något mer grundläggande: att vi tydligt visar industrin att den är en del av totalförsvaret, inte ett bihang utan en nödvändig och självklar del av Sveriges säkerhet.

Herr talman! Det är ingen hemlighet att vissa partier gärna ser att staten går in som ägare i strategiska företag. Vi moderater ser annorlunda på saken. Staten ska ta ansvar, men det gör den bäst genom att vara en tydlig beställare, genom långsiktiga kontrakt och genom strategiska inköpsmönster – inte genom att styra varje företag med politiska pekpinnar.

Samtidigt är det rimligt att staten har verktyg redo för extraordinära situationer, som vid en väpnad konflikt eller allvarlig kris. Där kan särskilda lagar, till exempel om beredskapslager, insatsorder eller kreditgarantier, komma till användning. Men det ska ske selektivt och med återhållsamhet.

Vi tror på marknadens kraft. Men vi vet också att man i krig måste kunna fatta vissa beslut snabbt och samlat. Därför krävs en balans, och det är just denna balans vi söker i vår politik.

Svensk försvarsförmåga bygger i allt högre grad på avancerad teknologi. Det är inte bara vapen och fordon; det är AI, cybersäkerhet, kommunikation och sensorsystem. För att klara detta måste vi investera i vår kompetens och i vår innovationsförmåga.

Moderaterna och regeringen vill se ökade satsningar på FOI och andra forskningsaktörer. Men vi vill också stärka bandet mellan civila teknologikluster och försvarssektorn så att innovationer som uppstår inom exempelvis svensk rymdindustri, 5G eller halvledarteknik också kan bidra till vårt militära försvar.

Vi vill även se fler utbildningssatsningar i tekniska högskolor, i yrkesutbildningar och inom Försvarsmakten för att möta industrins växande behov av kvalificerad arbetskraft. Här måste staten, industrin och akademin arbeta tätare tillsammans.

Herr talman! Sveriges försvarsindustri är exportberoende. Det är ingen hemlighet. Men det är också ett faktum vi måste hantera ansvarsfullt. Vapenexport måste ske under strikt kontroll – och det gör den också, genom ISP och gällande lagstiftning. Men vi säger samtidigt nej till alltför långtgående exportbegränsningar som saknar verklighetsförankring. Om vi stryper exportmöjligheterna kommer vi på sikt också att försvaga vår egen försvarsförmåga. Företagen behöver tillgång till internationella marknader för att kunna växa, investera och utveckla nya system som i sin tur också kan användas i försvaret av Sverige.

Med ett svenskt medlemskap i Nato förändras förutsättningarna. Vi blir en del av en större säkerhetsgemenskap, där samarbete och interoperabilitet är helt avgörande.

Moderaterna välkomnar detta. Vi vill se ökad samproduktion, gemensamma utvecklingsprojekt och bättre samordning av logistik och lagerhållning, både inom Norden, inom EU och inom Nato. Men vi ska inte förlora det svenska självbestämmandet. Vår försvarsindustri måste fortsatt kunna agera utifrån svenska behov och inte bara i linje med andras prioriteringar. Vi måste ha förmåga att själva ta ansvar för vår försörjningsberedskap. Det är en grundpelare i totalförsvaret.

Herr talman! Miljö- och klimataspekter ska inte vara ett särintresse. De ska vara en integrerad del av all statlig politik, även i försvarssektorn.

Försvarsindustrin har möjlighet att gå före genom att utveckla mer energieffektiva system, minska sin klimatpåverkan och ta ansvar för sin resursanvändning. Men detta måste ske utan att man tummar på funktionalitet eller leveranssäkerhet. Det är fullt möjligt att förena teknologisk spets med miljömässig hållbarhet, och vi uppmanar industrin att göra just det.

Att bygga en trovärdig försvarsförmåga handlar om mycket mer än budgetposter. Det handlar om långsiktig planering, nationell samling och konkret genomförande. Det handlar om att vi, när det verkligen gäller, måste kunna lita på att försvaret fungerar – att utrustningen är där, att kompetensen finns och att försörjningskedjorna håller.

För Moderaterna är detta inte bara en fråga om säkerhet. Det är en fråga om självständighet – om att Sverige ska kunna fatta egna beslut och ha kraften att stå upp för dem.

Vi står bakom strategin, och vi är beredda att se till att den blir verklighet.

Fru talman! Det pågår ett totalt tullkrig i världen just nu, mer eller mindre. Den amerikanska administrationen har infört en generell tull mot EU på 10 procent på samtliga EU-varor. Utöver detta har administrationen infört 25-procentiga tullar på stål, aluminium och bilar.

Sverige är en mycket exportberoende ekonomi. Dessa tullar slår hårt mot viktiga svenska näringar och slår därigenom hårt också mot svensk välfärd. Därmed blir det en svagare ekonomi. Därför vill jag fråga utrikesministern: Vad gör regeringen för att minska eller helt få bort dessa mycket skadliga tullar?

Fru talman! Vi är på väg till en ordning där det ska bli tydligare och enklare. Vi ska peka ut specifika områden just för att göra processen snabbare, billigare och väldigt mycket tydligare för dem som vill investera i havsbaserad vindkraft. Det är det system vi har i dag som inte är effektivt nog.

Om nu Försvarsmakten säger i sina yttranden att det är olämpligt med havsbaserad vindkraft litar jag hellre på den än på någon annan. Om den säger att det kommer att skapa problem för den kommer jag att säga nej varenda gång om frågan ställs till mig. Det är Försvarsmakten som måste få avgöra och säga om det fungerar eller inte.

Det vi nu är på väg mot är en tydligare och snabbare ordning. Den är också betydligt mer kostnadseffektiv. Jag tycker att det är en utmärkt väg som vi nu håller på att gå in på.

Fru talman! Tack för frågan! Jag tycker att den i allra högsta grad är relevant.

Jag tror att vi har ganska stor samsyn i detta. Samsyn, eller samexistens eller samförstånd, finns. Jag kommer från en kommun där Försvarsmakten i allra högsta grad är verksam och har varit det under väldigt många år. Jag vet behovet av att man behöver ha dialog för att båda två ska kunna existera.

Jag tror att vi på en rad områden måste bli bättre på att helt enkelt föra dialog och beskriva sina behov. Det gäller både Försvarsmakten och kommuner och regioner. När det gäller den delen har jag ändå en god tillförsikt.

Specifikt som svar på frågan om vindkraft och havsbaserad sådan är det ingen tvekan om att med den ordning som vi nu går mot, enligt det förslag som regeringen lägger fram, handlar det om att kunna peka ut specifika områden så att vi inte ska ha den komplicerade och väldigt långdragna processen med att få till havsbaserad vindkraft.

Vi vill också se havsbaserad vindkraft. Men det får inte skada vår förmåga att försvara vårt land. Därför blev det nej på ett antal områden där det fanns en uppenbar risk att vi skulle ha svårt att använda våra sensorer.

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Fru talman! I dag debatterar vi försvarsutskottets betänkande nummer 5, Militära frågor. Det är ett så kallat motionsbetänkande, där motioner från den allmänna motionstiden behandlas.

Låt oss börja med en sak som gör mig ytterst betänksam.

I försvarsutskottet diskuterar vi ofta detta med att Sveriges försvar inte enbart är en fråga för försvarsutskottet utan måste inkluderas i alla utskott och alla verksamheter i riksdagen. Det ankommer på alla och envar att tänka till och börja förhålla sig till det vi måste göra om det värsta skulle hända. Sveriges försvar bygger på att alla bidrar och förbereder sig, inte enbart militären. Lärdomarna från kriget i Ukraina är väldigt tydliga. Att civilsamhället fungerar är helt avgörande för att också det militära försvaret ska fungera.

I förra veckan satt jag på ett utskottssammanträde i Nordiska rådet där vi fick lyssna på en presentation om nordisk arbetsmarknad. När bilden med utmaningar och hot kom upp listades klimatförändringar, åldrande befolkning och låga födelsetal. Men det var inte ett enda ord om att det är krig i Europa, att 1,4 miljoner människor har dödats eller sårats i kriget i Ukraina, att Grönlands status som en del av Danmark ifrågasätts och att vi börjat diskutera att ställa om Sveriges ekonomi till en krigsekonomi i stället för en civil sådan.

Det duger helt enkelt inte. Det funkar inte. Vi måste börja tänka på och förbereda oss för att det värsta kan hända och börja planera för att världen håller på att förändras. Det är bara så som vi kan stå starka och rustade och därigenom undvika krig.

Fru talman! Lite på samma tema är betänkandets delar som behandlar samexistens men även miljötillstånd. Vi har under en lång rad år inte bara monterat ned vårt militära och civila försvar. Vi har också monterat ned vår förmåga och vår förståelse för vad som kommer att krävas av oss för att vi ska kunna hantera ett krig.

Vissa av oss kommer ihåg telefonkatalogens inledande del: Om kriget kommer. Det var en självklarhet för de allra flesta att från tid till annan läsa en liten del av alla de råd och uppmaningar som fanns på de sidorna. Vi visste att det värsta kunde hända, och vi agerade utifrån det. I dag har vi slutat göra det. Även om läget sakta har förbättrats finns det en väldigt lång bit kvar att gå. Det värsta vi kan göra är att inte prata om detta eller att förringa sannolikheten. Det är när vi pratar om det, planerar för det och förbereder oss som vi kan minska sannolikheten.

När det gäller samexistens måste vi inse att det militära försvaret måste ges företräde på en mängd olika områden, precis som vi tillät det under kalla kriget. Vi måste hela tiden säkerställa att till exempel de sensorer vi satt upp för att kunna upptäcka hot kan fungera fullt ut, utan onödiga störningar. Det fungerar inte att säga: Jo, men tekniken håller på att utvecklas. I morgon kommer vi säkert att kunna klara av det. Det är ju nu det ska fungera. Vi kan inte anta eller hoppas på att någonting ska lösa sig med framtida teknik. Det vi placerar ut i dag och använder i dag måste fungera fullt ut i dag och inte bara eventuellt någon gång i framtiden. Den principen är helt avgörande för att vi ska kunna möta ett väpnat hot. Det vi gör i dag måste fungera i dag.

Fru talman! Det kommer därför att bli fortsatt nej till havsbaserad vindkraft på många ställen runt våra kuster. Men för att göra hela tillståndsprocessen enklare och mer effektiv ser regeringen nu över möjligheterna att kunna peka ut specifika områden i stället för att man ska ansöka för varje enskild plats.

På samma gång är det angeläget att få tillstånd till ett nytt förhållningssätt till försvarets övningsverksamhet. Jag är själv uppvuxen vid och bor återigen vid Ringenäs skjutfält utanför Halmstad. Där har skjutfältet under årtionden använts för att öva luftvärn. Man har skjutit ut över havet med 40 millimeters ammunition.

Jag kan berätta att det låter ganska ordentligt. Men det har varit en del av vardagen, och vi tog det. I dag skjuter man inte med 40 millimeters automatkanoner längre, utan man övar med simulatorer i stället med tanke på att tekniken har utvecklats. I miljötillstånden finns det fortfarande ett jättestort utrymme att öva med 40 millimeters ammunition, men det är begränsat för finkalibrig ammunition.

När jag skrev anförandet visste jag inte om nyheten som kom nu på morgonen. Vår försvarsminister har tillsammans med miljöministern nu sagt ja till en mängd olika miljötillstånd som har legat på hög i Regeringskansliet. Förhoppningsvis kommer det att innebära att vi får justerade och betydligt bättre förutsättningar att öva.

Ska vi kunna ha ett fungerande försvar måste också våra soldater ges möjlighet att öva. I takt med att värnpliktskullarna växer kommer behoven att öka ytterligare. Det måste vi som medborgare visa både respekt och förståelse för.

De skjutfält och övningsplatser vi har är begränsade och dessutom färre än tidigare. Det kommer att innebära att belastningen på de som finns kvar också kommer att bli högre än tidigare.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi Nordenfrågor i riksdagen. Som medlem i den svenska delegationen till Nordiska rådet är det mycket angelägna frågor för mig. Det nordiska samarbetet är nästintill världsunikt och något som vi ska vara väldigt stolta över.

För drygt ett år sedan beslutades det om att vi skulle göra en översyn av det som kallas Nordiska rådets grundlag, nämligen Helsingforsavtalet. Det författades 1962 av de fem nordiska länderna och har sedan dess uppdaterats vid sju tillfällen, senast 1995 i samband med att Sverige och Finland blev medlemmar i EU.

Anledningarna till att vi ville göra en översyn var flera. Det var bland annat att inom kort skulle alla de fem nordiska länderna vara Natomedlemmar. Det har nu skett. Men fram till att de blev det har försvars- och säkerhetspolitiska frågor varit väldigt sparsamt diskuterade på grund av vår skilda syn på just säkerhetspolitiken.

En annan anledning har varit att väldigt många av de områden som Nordiska rådet har att arbeta med enligt avtalet helt enkelt inte följt med tiden. Som exempel kan tas miljöfrågor, som behandlas i avtalet. Men här nämns över huvud taget inte vare sig klimat eller biologisk mångfald, vilket ju är en självklarhet att prioritera i dag.

Arbetsgruppen har bestått av en ledamot från vart och ett av de fem länderna och från de tre självstyrande områdena. Jag fick uppdraget att representera både Sverige och den konservativa gruppen i Nordiska rådet. Det är till synes kanske en oförenlig uppgift. Men uppdraget har i stort handlat om att hitta en samsyn, och därför har det varit förvånansvärt enkelt att kombinera de två uppdragen.

Fru talman! De områden som vi har fördjupat oss i är försvars- och säkerhetspolitik, beredskap och samhällsskydd, välfärd och den nordiska välfärdsmodellen, utbildning, forskning, kultur och bruk av eget språk, klimat och natur, transport och infrastruktur, unga i Norden, som då inkluderar Ungdomens Nordiska Råd, gränshinder, förhållandet till EU- och EES-samarbetet och slutligen parterna i Helsingforsavtalet.

I samtliga av dessa tio områden har vi varit rörande överens, förutom i den sista som handlar om parterna i Helsingforsavtalet, alltså vem som kan bli medlem i Nordiska rådet. Så låt oss börja med den punkten.

De tre självstyrande områdena Grönland, Färöarna och Åland har med Färöarna i spetsen varit drivande för att de skulle bli självständiga medlemmar i Nordiska rådet. Från svensk sida har jag, med stöd av den svenska delegationen, drivit linjen att det inte är en fråga för Nordiska rådet att avgöra.

Det är främst en inrikespolitisk fråga för Danmark respektive Finland att agera i. Det är inte Nordiska rådet som ska avgöra medlemsländernas inrikespolitik. Genom att de tre självstyrande områdena inte är självständiga stater kan de inte heller vara parter i Helsingforsavtalet. De kan däremot, precis som de är i dag, fortsatt vara delaktiga i Nordiska rådets arbete genom sina respektive representanter.

När det så gäller de övriga nio punkterna, där samtliga medlemmar i gruppen var rörande överens om vilka formuleringar vi skulle välja, tycker jag att det finns all anledning att fundera över dem en stund.

Det som i princip förenar alla de punkterna var en långtgående vilja att harmonisera våra regelverk och underlätta för våra nordiska medborgare att leva och verka i Norden. Det ger uttryck för mer långtgående ambitioner än vad man kan finna i Helsingforsavtalet.

I det nuvarande avtalet finns det en paragraf som ger rådet möjlighet att i princip diskutera vilka frågor man vill. Det ger med andra ord Nordiska rådet ett stort mått av självbestämmande. Därför är frågan om avtalet behöver revideras över huvud taget.

För egen del har jag kommit fram till slutsatsen att det behöver det inte heller. Däremot tycker jag definitivt att vi ska ta del av alla de förslag som gruppen har lämnat till Nordiska rådets presidium för att fortsätta att stärka det nordiska samarbetet och förverkliga vår vision om att vara världens mest hållbara och integrerade region till 2030.

Alla de förslag som har lagts fram syftar till att ta oss ytterligare ett steg mot den visionen. Det gäller inte minst gränshinder, som faktiskt är det område där vi har det största arbetet att göra.

Jag ser dessutom att det finns en gedigen vilja. Sedan både Sverige och Finland blivit medlemmar i Nato har Norden för första gången sedan Kalmarunionen haft en gemensam syn på försvars- och säkerhetspolitiken. Det här är en enorm styrka som ger oss möjlighet att inte bara arbeta med det militära försvaret utan också med civilt försvar och att kunna rusta oss bättre för att kunna hantera framtida hot och kriser.

Som avslutning, herr talman, vill jag rikta en uppmaning till den svenska delegationen om att vi ska fortsätta att arbeta med de förslag som arbetsgruppen lagt fram och bredda och utveckla vårt arbete i Nordiska rådet så att vi gemensamt kan stå bättre rustade för framtiden.

Herr talman! I dag debatterar vi försvarsutskottets betänkande 3, som rör personalförsörjning. Vi moderater ställer oss bakom utskottets ställningstagande, och jag yrkar bifall till utskottets förslag i sin helhet.

Herr talman! Som inledning vill jag slå fast att Försvarsmaktens viktigaste resurs är dess personal. Utan den står vi oss väldigt slätt. Därför kommer också Försvarsmaktens förmåga att både rekrytera och behålla kompetent personal att vara helt avgörande för dess förmåga att växa och lösa sina uppgifter. Villkoren för officerare, specialistofficerare, reservofficerare, värnpliktiga, hemvärnsmän och anställda soldater blir därmed avgörande för Sveriges förmåga att försvara sig mot en angripare.

Men innan vi kommer in på detaljerna vill jag börja i en helt annan ända, nämligen den om samförstånd.

Just nu står vi inför en av de största utmaningarna i modern tid. Vi har en mycket aggressiv och hotfull granne i öst som inte visar respekt för någon annan än sig själv.

Häromdagen besökte jag ett av våra försvarsföretag. En av uppmaningarna jag fick där var att vi måste agera samfällt, agera tillsammans för Sverige. Mitt svar var: Det tycker jag att vi redan gör. Självklart finns det skillnader mellan oss, men ambitionen är densamma. Vi är alla olika och gör olika prioriteringar - förutom i den här frågan. Jag upplever att det i försvarsutskottet finns en total samsyn om att vilja försvara Sverige, och det tycker jag är viktigt. Det är också viktigt att den som tänker tanken att vilja göra Sverige något ont ska vara medveten om att vi står upp tillsammans eftersom vi tycker att Sverige är värt att försvara.

Vi har nu gått från att först vara neutrala och sedan alliansfria till att vara allierade. För min egen del har det alltid varit en självklarhet att vi ska stå med Nato, att vi tillsammans med andra solidariskt ska stå upp för våra gemensamma värderingar som rätten till frihet, mänskliga rättigheter och den regelbaserade världsordningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Personalförsörjning

Herr talman! När vi pratar om försvarets personal, människorna, måste jag bara göra några reflektioner. Generaldirektören för Plikt- och prövningsverket, Christina Malm, gjorde i samband med Sälenkonferensen tidigare i år ett uttalande som fick ganska mycket uppmärksamhet, men på ett märkligt sätt. Hon sa ungefär så här: Snart kommer vi att behöva kalla in människor som inte vill göra lumpen. Jag har full förståelse för att hon sa så. Men jag har väldigt liten förståelse för reaktionerna.

Herr talman! Jag ska villigt erkänna att när jag blev inkallad att göra lumpen stod det kanske inte högst upp på min lista över saker jag ville göra. Jag ville plugga, resa och jobba. Mängder av saker kom före att göra lumpen. Dessutom skulle jag åka till Södertälje, och jag skulle inte vara inne i Södertälje utan i en skog en mil utanför och vara där i tolv månader.

Men det är en väldig skillnad mellan att inte vilja och att inte göra. Det var nämligen det som debatten efter Christina Malms uttalande handlade om. Vem är det som inte vill? Jag tycker att frågan är ganska ointressant om du vill eller inte vill. Frågan som är relevant är om du kommer när du blir kallad. Det gör nästan alla. Det är det som är försvarsvilja.

Jag ser med all tydlighet att Försvarsmakten har en resa framför sig för att anpassa sig till dagens förutsättningar. Tiden då man var en och samma arbetsgivare trogen livet ut är förbi. Jag förstår att Försvarsmakten är en verksamhet som skiljer sig från andra på väldigt många sätt. Men vi måste börja våga tänka nytt. Ordningen att det i realiteten bara finns en väg in och att det är när du är ungefär 20 år måste vi börja omvärdera.

I alla arbeten jag haft har bred arbetslivserfarenhet uppskattats. Diversitet ger annorlunda perspektiv och nya tankesätt och bygger förutsättningar för utveckling och innovation.

Herr talman! Jag har full respekt för att det behövs väldigt specifika kvaliteter för att leda ett förband i strid. Men på samma gång behövs det även för att säkerställa logistik, ekonomi, livsmedelsförsörjning och sjukvård.

Jag skulle välkomna om man omvärderar behovet av en officersutbildning för vissa av Försvarsmaktens befattningar. Det gäller inte stridande förband men väl alla de stödtjänster som Försvarsmakten är i behov av. Jag är helt övertygad om att vi måste börja tänka om. Stridande förband är en sak, men för att hålla igång dem krävs det så mycket mer.

Herr talman! På samma gång som Försvarsmakten just nu har ett skriande behov av befäl och personal för att ta sig an alla både nya och utökade uppgifter har vi också en försvarsindustri som skriker efter personal. Och de efterfrågar gärna exakt samma personal som Försvarsmakten.

Det ligger i allas vårt intresse att vi klarar båda uppgifterna. Därför vill jag skicka en uppmaning till både försvaret och industrin: Se på möjligheterna att låta personal gå fram och tillbaka, återigen för att bredda perspektiven! Man bör också se det som något positivt. Det kommer nämligen att ge alla parters personal bredare erfarenhet. Vi står just nu inför en mycket omvälvande period. Då måste vi tänka nytt för att kunna lösa både dagens och morgondagens utmaningar.

Herr talman! Jag vill som avslutning påminna om att Försvarsberedningens slutrapport kommer i morgon. Jag ser att flera av ledamöterna i den har kommit ut från sina sittningar för att vara med här i kammaren. Det är en slutrapport som kommer att ligga till grund för det kommande försvarsbeslutet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Personalförsörjning

Utan att veta några detaljer är jag ganska övertygad om att det kommer att komma förändringar på en mängd områden. Det i sig är skäl för att arbeta för att få en alltmer snabbrörlig försvarsmakt som kan ta sig an både dagens och morgondagens utmaningar.

(Applåder)

Fru talman! Vi befinner oss just nu i en situation där gängkriminaliteten drar enorma resurser ur vårt samhälle, framför allt inom rättsväsendet och i allra högsta grad polisen.

Regeringen har aviserat både ett uppdrag och en utredning för att Försvarsmakten ska kunna bistå polisen i dess arbete. Om jag förstår det rätt har uppdraget fokus på åtgärder i nutid eller närtid, inom befintlig lagstiftning, medan utredningen har ett bredare fokus och ett längre perspektiv.

Därför vill jag ställa följande fråga till försvarsministern: Vad händer med uppdraget och utredningen, och vad kan vi vänta oss på kort och lång sikt? Det känns verkligen angeläget att vi får fram mer resurser till polisen.

Fru talman! Jag har precis kommit tillbaka från Nordiska rådets temasession på Färöarna. Då kunde man tro att det är en fråga till Jessika Roswall, men det är det inte. Under det senaste året har jag dessutom ingått i en grupp som har sett över Helsingforsavtalet om hur vi ska fördjupa det nordiska samarbetet.

Efter både Finlands och Sveriges inträde i Nato har en fråga med all tydlighet kommit fram i diskussionerna, nämligen att man i det nordiska samarbetet också borde diskutera försvars- och säkerhetspolitik. Jag vet sedan tidigare att vår försvarsminister är en varm Nordenvän, och han har själv suttit i Nordiska rådet. På vilka områden anser han det vara mest angeläget att fördjupa det nordiska samarbetet?

Herr talman! Jag tror att vi är överens, och jag vill verkligen tro det. Detta område är för viktigt för att vi ska ha alltför stora meningsskiljaktigheter och inte vara överens om färdriktningen.

Jag går vidare till finansiering och långsiktighet. Om vi ska vara långsiktiga måste vi också låta det ta lite tid. Det är därför jag kommer tillbaka till Försvarsberedningen. Låt oss hitta samsyn i Försvarsberedningen och komma överens brett mellan alla partier i stället för att fatta beslut om en enskild motion i riksdagen.

Jag tror mycket mer på att vi kommer överens i Försvarsberedningen än på att vi ska göra det här i kammaren, för här hittar vi inte de gemensamma lösningarna. Inte minst, skulle jag säga, är det så att vi inte ser till helheten. Vi kan inte plocka ut delar och börja förändra dem när vi missar hela bilden.

Herr talman! Jag har inga problem med att peka ut ammunition eller andra sektorer, för jag tror att det behövs. Jag tror att vi behöver vidga detta ganska ordentligt. Det jag skulle ha problem med är om vi skulle fatta ett beslut i kammaren i dag om att peka ut ammunition eller andra områden som väsentliga säkerhetsintressen. Jag vänder mig emot att ta ett beslut och föregripa resultatet från Försvarsberedningen.

När vi tittar på vad som händer i Ukraina är det ganska uppenbart att ammunition är helt vitalt för att man ska kunna föra krig, eller rättare sagt för att föra det krig som vi trodde tillhörde historien men som har kommit tillbaka.

Jag tror att det är jätteviktigt att vi ger tydliga signaler till försvarsindustrin. Här och nu är deras orderböcker fulla till bristningsgränsen, men de har inte långsiktigheten. Där tror jag att vi måste bli tydligare. Jag tycker dock att även denna fråga är en sak som ska komma från Försvarsberedningen; det är inte något som vi ska fatta beslut om i kammaren i dag.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet. Det har om bara några få dagar gått två år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, och kriget fortsätter med stort lidande för det ukrainska folket. Förlusterna är enorma med hundratusentals skadade och dödade på båda sidor.

Ryssland har brutit i stort sett alla internationella överenskommelser och avtal och har inte ens dragit sig för att attackera civila mål, till exempel sjukhus. Den ryska regimen verkar inte dra sig för något när det gäller att underkuva Ukraina. Därför är det viktigt inte bara att Ukraina segrar i detta krig utan också att Ryssland förlorar.

Om den ryska regimen känner att den går segrande ur en framtida vapenvila kommer den ryska björnen att vila endast ett litet tag och därefter ge sig på nästa land. Det får givetvis inte ske. Därför måste vi fortsätta att stå bakom Ukraina och dessutom fortsatt arbeta med att få resten av världen att samla sig runt stödet för ett fritt Ukraina.

Herr talman! Regeringen lanserade 2023 ett initiativ för att höja förmågan och takten för innovation inom försvarsindustrin. Försvarsinnovationsinitiativet ska genom ökad och fördjupad samverkan inom och mellan näringsliv och myndigheter i flera olika sektorer skapa mervärden. Syftet är att stärka Sveriges försvars- och säkerhetsförmåga samt att öka konkurrenskraften i försvarsindustrin.

Nu arbetar man med att identifiera vilka förutsättningar och verktyg som behöver utvecklas för att ytterligare stärka försvarsindustrin i Sverige genom att höja innovationsförmågan. Exempel på frågor som lyfts upp är upphandling, Nato, samverkansfaktorer, testbäddar och EU:s finansieringsinstrument - för att vi sedan ska kunna ta konkreta politiska beslut. En logisk fortsättning på detta är nu att arbeta med att ta fram en försvarsindustristrategi för hur vi tillsammans med industrin ska arbeta för att stärka Sveriges försvarsförmåga.

När det gäller väsentliga säkerhetsintressen - alltså det som i dag inkluderar stridsflyg, undervattensteknologi samt krypto och sensorer - är det uppenbart att detta måste utvidgas, inte minst med anledning av vad vi ser från kriget i Ukraina. Men att föregripa Försvarsberedningens slutrapport känns inte som en bra väg att gå. Detta är för viktigt för att man inte ska kunna vänta till i april när rapporten kommer.

På forsknings- och utvecklingsområdet behövs det en total reformering, inte minst i fråga om synen på försvarsindustrin i stort. Sverige har både en rätt och en skyldighet att försvara sig mot yttre hot. För att det ska vara möjligt behöver vi försvarsmateriel. Att då, som vissa aktivistiska fondförvaltare gör, aktivt avstå från att investera i försvarsindustrin tycker jag är högst anmärkningsvärt. Jag undrar hur många fondkunder eller pensionssparare som är medvetna om denna märkliga prioritering.

Behovet av en stark och vital försvarsindustri har aldrig varit större. I stort sett alla länder i Europa behöver rusta upp sina försvarsmakter. Samtidigt är Ukraina i fortsatt stort behov av vapen och ammunition. Branschens största problem just nu är att den inte kan tillgodose alla önskemål.

Nya fabriker måste byggas. Fler måste anställas. Den snabba expansionen kräver kapital från banker och andra riskvilliga investerare. Detta underlättas inte av att det fortfarande finns förvaltare, myndigheter, kommuner och regioner som bojkottar denna viktiga bransch.

I det sammanhanget är det också viktigt att peka på både vår lagstiftning och våra olika myndighetsprocesser.

Under de senaste åren har fred varit norm, och jag är gärna den första att säga att jag innerligt önskar att det kunde få fortsätta att vara så. Men tyvärr ser inte verkligheten ut på det sättet. Kriget i Ukraina är det tydligaste beviset på att vi måste vara förberedda på någonting annat. I militära sammanhang talar vi om tre konfliktgrader: fred, krig och gråzon. Den tydligaste är krig. Gränsen mellan fred och gråzon är betydligt svårare. Gråzon är det läge som gäller mellan krig och fred, där vi utsätts för olika påverkansoperationer som är avsedda att störa vårt samhälle på olika sätt.

Den lagstiftning vi har är i stort sett anpassad till fred och dessutom en bestående sådan. Vi har även lagstiftning i händelse av krig, men vi har ingen för gråzon, där vi befinner oss just nu.

Vi arbetar för fullt med att stärka vår försvarsförmåga. På samma gång är varken våra lagar eller, kanske än mer viktigt, våra processer för att hantera en upprustning på plats. Jag har fått höra ett en nybyggnation inom Försvarsmakten kan ta uppemot tio år från tanke till att det går att flytta in. Ammunitionstillverkaren Nammo meddelade för en tid sedan att det kan ta fem år att få en ny produktionslinje på plats. På samma gång vill jag påminna om att andra världskriget var över på just fem år.

Dessa processer måste snabbas upp. Våra myndigheter måste se över sina rutiner och börja prioritera bättre, så att vår försvarsförmåga kan stärkas i dag och inte om tio år.

Avslutningsvis, herr talman: Försvarsbudgeten har dubblerats på fyra år och tredubblats sedan 2014 - från 40 till 60 till 126 miljarder. Det är starkt och visar på den riktning som vi behöver gå i. Men nu är det inte tid att klappa oss själva på axeln. Nu måste vi fortsätta att omsätta dessa pengar i ökad förmåga och stärkt motståndskraft och beredskap. Takten i förmågehöjningen ska ökas, främst i det civila försvaret. Kommuner, regioner och näringsliv måste vara med på tåget. Det är så vi bygger Sverige starkt igen. Det är så vi bygger Sverige säkrare, grönare och friare.

(Applåder)