Fru talman! Jag tänker att det är viktigt att ändå göra den historiska utblicken från 60-talet, när man bröt uran, fram till 2025, när man nu är på väg att ta bort det kommunala vetot. Det stoppade faktiskt ett försök till betydligt mer omfattande storskalighet på 70-talet, då man valde att använda sig av vetot för att det inte skulle göras ännu större sår i naturen.

Jag delar Jesper Skalberg Karlssons erfarenhet av Nordkalks brytning i Sverige av kalk till cement, som också sker i berget Billingen.

Under valet 2022, vilket ju inte är alltför länge sedan, sa ledamotens partikamrat från norra Sverige, Mattias Karlsson, att det inte kommer att vara aktuellt att bryta uran i Norrbotten men att det finns sådana fyndigheter i Västergötland och att det skulle kunna brytas där framöver. Om man från Moderaternas sida menar att man på det sättet skapar tillit och framtidstro i olika bygder blir det lite märkligt. Det är inte så länge sedan, så man kan inte hävda att miljölagstiftningen nu ser ut på ett helt annat sätt och hänvisa till 60-talet.

Från det parti som ledamoten företräder pekar man på att man ser uranbrytning i Sverige som potentiellt möjlig. Då stämmer det inte som ledamoten säger i debatten, att det inte kommer att vara aktuellt med storskalighet utan att man bara bör kunna ta till vara det uran som hittas i de gruvor där man bryter i dag.

Min fråga kvarstår därför: På vilket sätt vill Moderaterna bidra till att människor känner tillit och framtidstro i de bygder runt om i Sverige som av ledamotens olika kollegor pekas ut som möjliga att bryta uran i framöver? Nu öppnar man för detta i dag, och dessutom vill man ta bort det kommunala vetot.

Fru talman! Jesper Skalberg Karlsson talar om att återställa möjligheterna till prövning. Det innebär att det med de förutsättningar som finns i dag krävs en lokal acceptans. Det krävs också att du har de kommuner som berörs av gruvan med dig.

Jag delar Jesper Skalberg Karlssons åsikt att vi behöver möjliggöra sekundär utvinning av uran, och vi står bakom det. Då är det, som jag sa i mitt anförande, beklagligt att det rör sig om en så undermålig produkt, som saknar risk- och konsekvensanalys. Ansvariga myndigheter ser inte var gränsdragningen kommer att ske. Vad händer med förändringarna i 17 kap. miljöbalken?

Jesper Skalberg Karlsson tar också upp detta med lokalt inflytande. Han lyfter själv fram att det finns kommunalt veto mot vindkraft, och som vi hörde i en tidigare debatt anser hans partikamrat från Moderaterna, Lars Beckman, att man ska säkerställa att även lokala avlopp kan påverkas av det lokala inflytandet.

Men Falköpings eget moderata kommunalråd Adam Johansson har varit oerhört tydlig med vad han tycker om regeringens produkt på det här området: Han sågar den fullständigt! Han säger att regeringen måste skärpa sig och komma tillbaka med något annat.

Det är orimligt att man kör över kommunerna i den här omfattningen. Har inte de signalerna nått fram till den moderata partigruppen?

Fru talman! Jag tror och tycker att det är viktigt att politiken har örat mot marken. Vi behöver stötta de gruvkommuner som ställer upp för Sveriges självförsörjning. Vi behöver få lokal acceptans.

Vi har ett väldigt tydligt kongressbeslut om att tillåta sekundär utvinning av uran för att möjliggöra brytning av fler strategiska jordartsmetaller. Men vi kan inte tillåta brytning i alunskiffer under de förutsättningar och med den teknik som finns i dag.

Det kan dock finnas grader i det här. Därför är det tragiskt dåligt att regeringens och Tidöpartiernas proposition inte innehåller en fullständig risk- och konsekvensanalys: Består hela området av alunskiffer, eller är det bara delar av området som gör det? Vilken omfattning av lakvatten blir det?

Vi har faktiskt också ett kongressbeslut om att aldrig äventyra grund- och dricksvattnet. Det är ju grunden. Den andra delen, anledningen till att vi yrkar avslag på regeringens proposition, är att man kör över den lokala nivån. Man får inte acceptans från lokalbefolkningen. Det är illa.

(Applåder)

Fru talman! Jag vaknar tidigt på morgonen, och nu har jag hunnit bli så hungrig att jag hoppas att mitt magkurrande inte ska höras. Men jag ska försöka hålla mig till ämnet.

Förbudet mot utvinning av uran ska tas bort, föreslår regeringen. Regeringens förslag innebär att det kommer att vara möjligt att utvinna uran i Sverige. Ändringarna innebär även att regeringens obligatoriska tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken ska begränsas till sådana kärntekniska anläggningar som prövas av regeringen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet samt att prövningen av sådana verksamheter inte längre kommer att omfattas av det så kallade kommunala vetot. Detta har vi hört mycket om i den här debatten.

Jag håller med dem som har framhållit att det är märkligt hur man kan ändra sitt synsätt när det gäller i vilka frågor det är viktigt med kommunalt veto. Det blir lite osäkert var man hamnar.

Så agerar en regering som vill styra landet med järnhand. Om någon protesterar vill man hämnas med olika metoder, antingen det handlar om utvandring, mineral eller någonting annat. Jag tycker att det är mycket som står på spel.

Regeringen framhåller att Sverige är en stark gruvnation som kan spela en stor roll för Europas försörjning av kritiska metaller och mineral. Det håller jag med om. Jag och Vänsterpartiet håller med om att Sverige är en stark gruvnation. Vi ska värna om att det även i fortsättningen ska vara så.

Men hurdan gruvnation vi ska vara är extremt viktigt att ha med oss när vi går in i framtiden. Miljö- och klimatfrågan står högt på dagordningen i hela världen, inte bara i Sverige.

När människor blir oroliga för brytning i alunskiffer skulle man kunna säga: Så är det ju alltid – det är alltid någon som är orolig och någon som är emot saker och ting. Men vi ska nog stanna upp ett tag när det handlar om just alunskiffer. Det är lite annorlunda än andra bergarter. Det finns inga bra exempel på lyckade gruvprojekt där brytning har skett just i alunskiffer.

Det är inte konstigt att människor blir oroliga och protesterar. Den här regeringen verkar inte alls bry sig om sina invånare när det gäller den här frågan. Riskerna och svårigheterna med brytning i alunskiffer är kända för alla, inklusive regeringen. Det handlar inte bara om hälsorisker, utan riskerna för närmiljö och vatten är också högst påtagliga.

Fru talman! Jag skulle vara förvånad om inte alla andra också fått mejl, brev och samtal från oroliga människor från hela landet – inte bara Jämtland och Härjedalen. Jag var här ute och tog emot namnunderskrifter från hela landet för ett par timmar sedan. Det var närmare 28 000 sådana.

Nu ska jag citera vad regeringen säger: Att åter tillåta utvinning av uran skulle göra det möjligt för Sverige att bibehålla sin roll som en attraktiv gruvnation som kan driva utvecklingen av den gröna omställningen framåt. Det anför regeringen.

Regeringen framställer det alltså som att brytning av uran är framtiden för den gröna omställningen. Ursäkta, fru talman, men här skulle jag nästan vilja ta mig för pannan och säga: Vart är vi på väg?

Jag är själv känd för att vara en mycket pragmatisk politiker. Ofta skulle jag nog inte ens förtjäna en medalj från mitt eget parti – det vet jag. Jag bor där naturresurser har betytt mycket. De har varit helt avgörande för vår existens över huvud taget. Jag tänker på skogen, jordbruket, malmen och länets tunga industrier samt på elenergi. Mitt län har offrat mycket så att AB Sverige har fått blomstra.

Jag har verkligen grottat i vad alunskiffer är för bergart och vilka skillnader det finns mellan att bryta i den och att bryta i annan bergart. Jag säger det här för att det ska bli klart för alla att jag förstår att vi i framtiden nog måste titta på vad vi kan bidra med när det gäller mineral som blir viktig för den gröna omställningen. Det finns säkert några fyndigheter som kommer att bli aktuella för en gruva, men därmed är det inte sagt att vi säger ja till allt. Vad är det som säger att vår generation ska bryta upp allt som man hittar? Någon gång blir man kanske tvungen att säga: Vår generation säger nu nej. Att bryta uran hör inte till framtiden och framför allt inte brytning i alunskiffer.

Jag undrar hur i hela världen regeringen kan gå fram med ett förslag om att kommunerna inte ska ha någon talan när det gäller om det ska bli en urangruva i alunskiffer eller inte i kommunerna. Men det här är väl bara en bekräftelse på regeringens och Sverigedemokraternas självbild vad gäller deras plan, oavsett vad det handlar om. Om inte människor följer deras linje i gott ska den drivas och genomföras med tvång.

Fru talman! Jag och Vänsterpartiet kan inte med ord beskriva hur galet det i många avseenden känns. Demokratin är faktiskt hotad i många förslag som den här regeringen framför. Det här är bara ett.

Jag ska komma tillbaka till varför det här lagförslaget finns på bordet i dag. Man kan titta på priset på uran. Financial Times skriver att priset har gått upp med 240 procent på tre år. Det innebär givetvis att det plötsligt blir ännu svårare att få ihop en ekonomisk kalkyl för regeringens och Sverigedemokraternas våta dröm om ny kärnkraft.

Jag förvånas lite grann över att sossarna och Centerpartiet inte går hela vägen och vill förbjuda brytning i alunskiffer. Jag hör exempel på vad lokalpolitikerna säger, men jag kommer inte att gå mer in i det.

Fru talman! Allt i det här betänkandet landar givetvis i att den här regeringen vill bygga ny kärnkraft. Detta hänger ihop med bränslet till densamma.

Som jag inledde med att säga brukar jag vara pragmatisk av mig. Jag har förstått och landat i att vi kommer att ha kärnkraft som energikälla i några decennier till. Därför anslöt jag mig till ett förslag som möjliggör sekundär utvinning av uran. Man återvinner då detta så att säga i andra högar. Det är då inklusive uran i lakvatten, sandmagasin och gråbergsupplag vid befintliga gruvor. Att tillvarata uran som biprodukt i stället för att hantera det som avfall skulle kunna förbättra förutsättningarna för vissa gruvprojekt och kanske stärka Sveriges och Europas försörjning av kritisk mineral och även uran.

Jag förstår att det här inte kommer att vara avgörande för Sveriges reaktorer, som tuffar på. Men jag tycker någonstans att det är rimligt att man tittar på om det finns möjlighet att ta till vara detta i stället för att det hamnar i avfallshögen. Vi tror att det här skulle kunna möjliggöras med mindre justeringar i den befintliga lagen utan att man tar bort förbudet mot utvinning av uran.

Fru talman! Nu ska jag berätta något som gör att jag är ytterst tveksam till ny kärnkraft och därför också till den här propositionen.

Låt oss säga att någon hade ringt upp mig för 20 år sedan och sagt att jag kommer att ha solpaneler på taket och att jag kommer att ladda min elbil gratis halva året hemma hos mig i Kaarnevaara, 15 mil norr om polcirkeln. Då skulle jag givetvis ha sagt: Ring upp mig igen när du har nyktrat till!

Men fakta är: Vi satte upp 42 paneler på det gamla ladugårdstaket för fyra år sedan. Min fru köpte en begagnad elbil i april. Hon har pendlat till jobbet i järnmalmsgruvan, Kaunis Iron. Hon har kört dit och kört för att handla mat. Kom ihåg att vi har drygt sex mil till affären. Allt det här har gjorts i ett halvår utan en enda spänn i merkostnad för elen. Jag skulle aldrig ha trott det för två decennier sedan.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att teknikutvecklingen vad gäller det förnybara, till exempel batterier, går i en obeskrivlig takt. Man blir mycket överraskad. Men vad har skett när det gäller tekniken för att klyva uranatomer? Inte mycket, vill jag hävda.

Fru talman! Jag sticker ut hakan. Man pratar om ett land som är modernt. Eric Palmqvist lyfte så fint att han såg reaktorerna tuffa på. Men jag tror inte att det kommer att byggas ny kärnkraft någonstans i världen om 30 år. Det säger jag eftersom teknikutvecklingen på andra sidan går så fort. Vi kommer att vara ett modernt samhälle men utan ny kärnkraft.

Jag förstår fördelarna med reaktorer som tuffar på i dag, men man har avfall som man fortfarande säger ska lagras i 100 000 år. Man har i en plan att det kommer att vara istid emellan och allt sådant. Det säger att man har missat mycket i den teknikutvecklingen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 i betänkandet, men givetvis står jag bakom alla mina reservationer.

Fru talman! Tack, Camilla Brodin, för anförandet!

Kristdemokraterna tycks ha genomgått en politisk utveckling, i det här fallet kanske åt fel håll. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har varit väldigt tydlig. I valrörelsen 2022 var hon väldigt tydlig med att det kommunala vetot skulle vara kvar. Så sent som 2024 och även under 2025 har hon dock inte velat svara på vad hon tycker om det kommunala vetot.

Nu har man presenterat två inriktningar, dels den här propositionen, dels den promemoria om förändring i kärntekniklagen som är ute på remiss, där det kommunala vetot försvinner.

Camilla Brodin sa nu att det här är en liten pusselbit. Men det är ju en tvåstegs atomraket som faktiskt tar bort det lokala inflytandet. Kan Camilla Brodin förklara vad det är för process i Kristdemokraterna som har gjort att de lokala partiföreträdarna nu helt plötsligt ska känna sig överkörda av partiet centralt?

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande är det beklagligt att regeringens proposition är så undermålig. Det har också väldigt tydligt beskrivits, inte minst från remissinstanserna, att det saknas en fullödig risk- och konsekvensanalys.

Vi tycker att det ska gå att utvinna uran som sekundär biprodukt. Vi tycker att de slagghögar med mera som finns vid befintliga gruvor ska kunna tas om hand och att vi ska kunna utvinna uran och andra strategiska mineral och metaller ur dem. Vi har också sagt att regeringen bör återkomma med en ny proposition med en risk- och konsekvensanalys av vad det här innebär. Det är ju dessa delar som gör att man blir väldigt orolig på lokal nivå.

I den här produkten kan vi också lyfta fram de remissvar som kommer från Naturvårdsverket och SGU, som i grund och botten är positiva till det här förslaget. De saknar en risk- och konsekvensanalys, och de saknar en analys av hur förändringarna i 17 kap. miljöbalken påverkar kommande prövningar.

Det är detta som fattas. Det är den här delen som är fel med regeringens förslag.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för svaret.

Det jag funderar över är egentligen den brytning som sker i alunskiffer. Detta ligger ju oftast i anslutning till eller under våra matjordar. Det gör att det är stor skillnad mellan brytning i alunskiffer och uppförande av solparker på jordbruksmark. Om man sätter upp solparker kan man också montera ned dem. Vi har sett många goda exempel där man till exempel har boskap under solpanelerna, som då får både skugga och bättre matförsörjning. Det är alltså mycket enklare att bedriva fortsatt jordbruk tillsammans med solparker än att göra detta i samband med att man påbörjar uranbrytning i alunskiffer.

Jag tycker ändå att Kristdemokraterna är svaret skyldiga. Hur ska man tänka, och vad ska man prioritera om man måste välja? Kommer Kristdemokraterna att prioritera matförsörjning och rent vatten, eller kommer de att prioritera självförsörjning av sällsynta jordartsmetaller eller uran i våra jordar?

Fru talman! Tack, Camilla Brodin, för anförandet!

Jag tycker att det är alldeles utmärkt att vi får möjlighet att fördjupa resonemangen i replikskiften av olika slag, för det här är en viktig fråga. Som flera har varit inne på tidigare i debatten handlar det om att skapa goda förutsättningar framåt. Många pratar om den gröna omställningen och så vidare.

Jag skulle bara vilja fördjupa resonemangen något tillsammans med Camilla Brodin. I slutet av anförandet säger hon att detta bara är en pusselbit i en större framtidsvision. Det låter nästan poetiskt! Samtidigt skulle jag vilja peka på att man i denna framtidsvision vill vrida ett antal verktyg ur händerna på till exempel kommunerna så att de inte längre ska ha möjlighet till det kommunala vetot. På vilket sätt ser framtidsvisionen ut för det nära samarbetet mellan näringsliv, kommunföreträdare och människor som finns överallt?

Jag blir lite fundersam över ledamotens vurm för vår starka miljölagstiftning, som vi väl till stor del står bakom. Men jag vet också att det finns en diskussion om att den borde förändras. På vilket sätt? Kan ledamoten ge ytterligare pusselbitar till framtidsvisionen kopplad till graden av självförsörjning, som ledamoten lyfte fram när det gäller att kunna bryta uran i Sverige?

Jag tycker att det finns en ganska stor diskrepans mellan Moderaternas och Kristdemokraternas företrädare i hur man ser på möjligheten till uranbrytning i Sverige.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaren på mina frågor!

Svaren renderar några ytterligare frågor som jag skulle vilja ställa. Först och främst: När det gäller det kommunala vetot säger ledamoten att kommunerna kommer att kunna yttra sig och att de kommer att få tycka till. Men i dag har de faktiskt en beslutsmakt. På vilket sätt rimmar detta med Kristdemokraternas syn att beslut ska fattas så nära människan som möjligt? Nu vill ni ju ta bort den möjligheten och menar att kommunerna i stället ska få tycka till och yttra sig lite grann men inte få vara med och fatta beslut. Jag skulle vilja höra något ytterligare kopplat till detta.

Det var absolut inte meningen att låta förvånad över vurmen för miljön, för jag vet att det finns ett starkt engagemang för detta. Jag vill bara ställa en följdfråga: Vill Kristdemokraterna alltså inte förändra miljölagstiftningen?

Det var de frågorna jag framför allt tyckte var utestående.

Fru talman! En bit in i debatten är det gott att få ha sitt eget anförande och inte bara ta upp frågor i repliker.

Vi debatterar i dag regeringens förslag att helt och villkorslöst riva upp förbudet mot uranbrytning i Sverige genom att uran återinförs som koncessionsmineral i minerallagen. Det är ett förslag som vid första anblicken kan verka vara ett både enkelt och rationellt sätt att stärka vår energiförsörjning. När man skrapar lite grann på ytan ser man dock att regeringens förslag är både ogenomtänkt och riskfyllt samt att det kör över grundläggande principer om lokalt självstyre och miljöansvar.

Centerpartiet säger därför nej till regeringens proposition. Vi ser med oro på borttagandet av förbudet tillsammans med det förslag om ett potentiellt borttagande av det kommunala vetot mot uranbrytning som regeringen har skickat ut på remiss. Det kommer att drastiskt försvåra för kommuner att bestämma över eventuella etableringar av urangruvor i kommunerna.

Fru talman! Låt mig vara väldigt tydlig: Centerpartiet är inte emot kärnkraft. Vi är inte heller emot en stark gruvnäring, snarare tvärtom. Vi vill möjliggöra fler gruvor i Sverige, och vi har lagt fram flera förslag för att korta tillståndsprocesserna och stärka konkurrenskraften för svensk mineralnäring. Uran skiljer sig dock nämnvärt från andra mineral och behöver hanteras på ett annorlunda sätt. Det är här regeringens förslag brister fundamentalt.

Vi riksdagsledamöter från Skaraborg vet vad vi talar om. Vi har redan levt med konsekvenserna av uranbrytning. Mellan Skövde och Falköping, vid berget Billingen, ligger Häggum och Ranstadsverket, som bröt uran under ett antal år på 60-talet. Då hade Sverige ambitioner om kärnvapen och så vidare, så det var en ganska stor fråga som förtjänar att belysas ur många olika aspekter.

I dag är det ett öppet sår i landskapet, förvisso med plåster på. Det finns en sjö, och det ser ut som fin natur. Vi vet dock att det under lång tid framöver – rättare sagt för evig tid – kommer att fortsätta läcka från den här typen av verksamheter. Riskerna är stora.

Notan för efterbehandlingen och saneringen har landat på över en halv miljard kronor i dagens penningvärde. Än i dag, mer än 50 år senare, är området där avfallet deponerades ett avspärrat miljöriskområde som kräver evig övervakning för att förhindra läckage av radioaktivitet och tungmetaller. Det är den dyrköpta och smärtsamma läxan från Ranstad. Några få års drift kan leda till stora kostnader och permanenta miljöskador.

Fru talman! Uran skiljer sig från andra mineral som bryts i Sverige. Uranmalmen har en annan karaktär och kräver en annan bearbetning än exempelvis järnmalm. I Sverige återfinns uran framför allt i alunskiffer, vilket innebär en stor skillnad jämfört med vanlig malmbrytning. Alunskiffer har oftast en väldigt låg uranhalt, vilket betyder att stora mängder berg behöver brytas, malas och lakas för att man ska få ut relativt små mängder uran. Eftersom malmen är låggradig krävs dagbrott som tar stora ytor i anspråk.

Att bryta detta i stor skala riskerar att förgifta vårt grundvatten och vårt dricksvatten för generationer framöver. Jag hör vad regeringspartierna säger: Vi har en stark miljölagstiftning som kommer att säkerställa att det inte sker. Vi vet dock att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Det sker olyckor av olika slag, och vi ska inte riskera det.

Regeringen viftar bort riskerna och menar att miljöbalken ska räcka, men erfarenheterna från Ranstad visar med all önskvärd tydlighet att konsekvenserna är oerhört svåra att hantera, även med den bästa vilja – eller vision – i världen.

Fru talman! Det andra stora problemet med propositionen är attacken på det kommunala självstyret. Den lag som vi nu debatterar syftar, tillsammans med förslaget som nu är ute på remiss, till att helt ta bort det kommunala vetot. Det kommer att drastiskt minska det lokala inflytandet.

Låt oss inte glömma det folkliga motståndet. Jag, och många med mig i Skaraborg, minns de massiva protesterna på 70-talet när man ville återuppta brytningen. Nu pratar vi om en gruva som ägnade sig åt brytning under några år och sedan lades ned. Det fanns planer på att återöppna den, men tack och lov fanns det kommunala vetot. Det gjorde att beslutsfattare på den lägsta nivån – i kommunerna – kunde lägga in ett kommunalt veto som stoppade brytningen. Tusentals människor samlades för att försvara sin bygd, sitt vatten och sin jordbruksmark.

Det är ju inte så att ingenting har hänt sedan dess. Det är heller inte så att vi enbart pratar om gammal teknik när det gäller uranbrytning. Många markägare på berget Billingen, i olika delar av Jämtland, i Oviken och så vidare upplever ett stort hot. Man kommer med nya förslag på ny teknik som skulle kunna underlätta underbrytning, men vid närmare granskning visar det sig inte hålla. Detta har skapat oro i stora bygder, och därför har det varit bra med ett förbud mot uranbrytning.

Däremot ställer sig Centerpartiet bakom att uran inte ska behöva läggas på hög utan kunna användas när man bryter metaller och uran blir en biprodukt som kommer med. Man ska säkerställa att resurser används på ett bra sätt.

Fru talman! Det kommunala vetot är oerhört viktigt. Det säkerställer att de människor som lever närmast en potentiell urangruva – de som kommer att påverkas allra mest – har det avgörande inflytandet. Nu föreslår regeringen i ett första steg att vetot ska försvagas, och om man får som man vill ska det helt tas bort. Makten flyttas då från det lokala – från Häggum eller Oviken – till ett sammanträdesbord eller ett skrivbord på Näringsdepartementet. Det är en farlig väg att gå. Det är också en respektlös handling mot alla de lokalsamhällen som kan komma att beröras.

För oss är principen glasklar: Den lokala acceptansen är helt avgörande.

Fru talman! Regeringens huvudargument är försörjningstrygghet. Men stämmer det? Nej. Sverige är genom Euratom redan en del av en trygg försörjningskedja och importerar uran från demokratier som Kanada och Australien som har en betydligt högre koncentration av uran i sin mark och inte behöver göra sin brytning i alunskiffer. EU har inte heller klassat uran som en kritisk råvara. Att då riskera ovärderliga naturområden, som Platåbergen i Skaraborg eller marken vid Storsjön i Jämtland, vore inte bara farligt utan också helt onödigt.

Fru talman! Centerpartiet har ett eget konstruktivt förslag, en väg framåt som balanserar behovet av resurser med miljöhänsyn och lokalt inflytande. Vi föreslår att det generella förbudet mot att öppna nya gruvor med primärt syfte att bryta uran ska vara kvar. Däremot är det ett enormt resursslöseri att inte tillåta att uran tas till vara som en biprodukt från annan gruvdrift. I dag tvingas gruvbolagen att lägga detta på hög, och det är absurt. Låt oss i stället skapa en lagstiftning som gör det möjligt att på ett säkert sätt ta hand om detta uran och använda det. Det är cirkulär ekonomi i praktiken och resurssmart, och det minskar mängden farligt avfall utan att vi behöver öppna nya riskfyllda urangruvor i känsliga miljöer.

Sammanfattningsvis, fru talman: Regeringens förslag missar målet, det underminerar den lokala demokratin och det bygger på felaktiga premisser.

Centerpartiet väljer en annan, mer ansvarsfull väg. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2 och avslag på propositionen.

Fru talman! När det gäller uranbrytningen redogjorde jag i mitt anförande för möjligheten att ta till vara det uran man bryter i samband med annan brytning så att det inte läggs på hög utan används. Centerpartiet ser det som en naturlig del i ett cirkulärt samhälle att man använder sig av det man ändå bryter.

Uranbrytning i urangruvor är en helt annan typ av brytning eftersom man tar väldigt mycket mark i anspråk. Som jag har förstått det ligger också de stora uranfyndigheterna i bebyggda trakter med stark jordbruksnäring och andra näringar, och dessa skulle då skyfflas undan på ett sätt som inte vore bra.

Just därför lägger Centerpartiet stor vikt vid det lokala självinflytandet och beslutsmakten. Det handlar ju om på vilket sätt man tar till vara framtidsvisioner i olika bygder och att det ska kunna beslutas så nära människor som möjligt. Tyngdpunkten i Centerpartiets resonemang handlar både om att makten ska finnas kvar nära människor som bor där och att man inte kan bryta uran på samma sätt som man bryter till exempel järnmalm med mera.

Ledamoten räknar upp ett antal andra farliga ämnen som det finns beredskap för i olika lagstiftningar. Centerpartiet ser dock inte detta som en anledning att ta bort förbudet mot just uran, utan det kan finnas kvar samtidigt som vi gör det möjligt att ändå använda det uran som tas upp ur marken vid den brytning av annat slag som sker i dag.

Fru talman! Jag tackar Jesper Skalberg Karlsson för hans omtanke vad gäller att bita oss själva i svansen. Jag kan inte se att Centerpartiet bygger sin politik på att odla rädsla eller oro. Vi bygger snarare vår politik på att skapa trygghet och framtidstro i bygder som är satta under stark press kopplat till den politik som regeringspartierna väljer att lyfta fram.

Ledamoten har valt att både under sitt anförande och i tidigare replikskiften hålla en låg, resonerande samtalston. Jag tänker att syftet är att bygga tillit och framtidstro hos de väljare som anser att det vore bra med stora urangruvor i Sverige och hög självförsörjningsgrad.

Jag menar att det är viktigt att granska varje del oavsett vilken tonalitet vi väljer att ha och fråga oss vad vi grundar våra beslut på. När det handlar om uran går den brytningen inte att jämföra med de andra ämnen ledamoten tog upp. Det är inte alls samma typ av gruvor. Det är farliga ämnen, men det ändå olika former av brytning. Därför är granskning viktigt.

Det handlar om att ha en miljölagstiftning där man kan lita på att den håller på de sätt som behövs utan att man tar bort det nära inflytandet för människor. Det bygger inte på att odla någons rädsla utan på att ge dessa bygder möjlighet till framtidstro utan ett ständigt pågående hot om att någon annan kommer att bestämma över bygden – så som gjordes på 60-talet och under 00-talets första år när dessa jordbruksbygder hotades av olika prospekteringsbolag.

Jag vet att vi har ett antal målkonflikter att hantera, och det gör vi genom nära beslut som inte bygger på rädsla och känsla utan på fakta.

Fru talman! Tidöregeringen gör just nu vad som helst för att försöka visa handlingskraft i kärnkraftsfrågan, men det är ofta svårt att se att de beslut som fattas är till någon glädje för Sveriges medborgare. I dag ser det ut som att vi kommer att fatta beslut om att återigen tillåta uranbrytning på svensk mark. Det är ett beslut som ifrågasätts av många.

Den senaste tiden har en oro spritt sig genom Sverige. Vi riksdagsledamöter får mejl, det syns insändare i olika lokala tidningar och grupper i sociala medier startas. Det är just nu många som oroas av risken för att uranbrytningsprojekt ska startas i deras närområden.

I dag har flera av riksdagspartierna tagit emot en namninsamling som, senast jag tittade, hade strax över 28 000 underskrifter. Man ber oss att förbjuda gruvbrytning i alunskiffer. Flera företag har visat intresse för uran i olika områden i Sverige, och om förbudet för svensk uranbrytning nu tas bort står flera bolag i startgroparna för att undersöka möjligheterna för nya gruvor.

De svenska uranfyndigheterna finns i alunskiffrar och i urberget. Enligt SGU förekommer uranrik alunskiffer i Skåne, Västergötland, Östergötland, Öland, Närke och längs den svenska fjällkedjan, ofta i stora fyndigheter men med låga halter av uran. I Oviken i Jämtland finns alunskiffer med med svenska mått mätt höga uranhalter – 50–400 gram per ton – vilket kan jämföras med Kanadas uranrika fyndigheter med upp till 200 kilo uran per ton berg. I Sverige behöver vi alltså bryta enorma mängder bergmassor jämfört med de gruvor i Kanada som vi i dag får uran till våra kärnkraftverk ifrån.

De senaste veckorna har vi sett människor spridda över hela landet som ensamma eller tillsammans försöker få oss att stoppa dagens beslut. Varför? Man vill helt enkelt inte se sin närmiljö förändras till oigenkännlighet. Man vill skydda sin mark, sin närmiljö, sitt vatten, sina åkrar och sin skog, och man kan inte se hur brytning av små mängder uran i stora dagbrott kan vara värd den enorma miljöskada som kan uppstå. Det finns fog för deras oro.

I Sverige använder vi varje år mellan 1 500 och 2 000 ton rent uran i våra kärnkraftverk. Det är alltså 2 000 ton uran varje år. I Sverige har vi som sagt låga halter uran, även i fyndigheter med Sveriges högsta halter. Man kan jämföra med Kanada, där halterna i deras bästa fyndigheter är ungefär 1 000 gånger högre än de svenska.

För att få fram 2 000 ton uran – en svensk årsförbrukning – från svenska fyndigheter behöver vi bryta 20 miljoner ton berg. Det är svårt för de flesta att föreställa sig 20 miljoner ton berg. Jag kan inte tänka mig hur mycket det är, så vi kan ta ett exempel från verkligheten. Där vill jag återigen lyfta fram Ranstadsverket i Västergötland.

Under de fem år på 60-talet som verksamheten i Ranstad var igång utvanns totalt 215 ton uran. Det är ungefär en tiondel av det uran som Sverige behöver på ett år. Dessa 215 ton gav upphov till mer än 1 ½ miljon ton alunskifferavfall. Det kvarlämnade dagbrottet är en 100 meter bred och 2 kilometer lång sänka med ett djup på mellan 10 och 15 meter som man senare omvandlat till en sjö, Tranebärssjön.

Nu har mer än 50 år gått sedan verksamheten i Ranstad stängdes. Saneringsåtgärder har pågått sedan dess, och man har slagit fast att området fortsatt kommer att vara ett miljöriskområde med höga restriktioner.

I en miljörapport från 2005 från WSP kan man läsa att området läcker ut små men mätbara tillskott av uran och nickel till sjöar och vattendrag i området. Sulfat och metaller som uran, nickel, kobolt, krom, molybden, koppar och zink är högre i vattendrag ut från området än i vatten som rinner in. Jämfört med andra liknande områden i södra Sverige är halterna höga.

Riktvärdet för uran i dricksvatten för djur och sjöfågel överskrids såklart i Tranebärssjön, och vatten från sjön och åvatten nedströms bör inte användas regelbundet inom jordbruk eftersom detta skulle kunna utgöra en risk för grödor på lång sikt. Fisken i området har förhöjda halter av arsenik.

Man kan diskutera – det har vi redan gjort – om Ranstad är ett relevant exempel på vad uranbrytning i dag kan leda till, men sanningen är fortfarande att brytning i alunskiffer inte kan ske på ett säkert sätt i dag. Ingen har kunnat visa att det är säkert. Med de låga halter uran som Sveriges alunskiffrar innehåller är det ett högt risktagande att påbörja en ny brytning för att få fram en liten del av allt uran som Sveriges kärnkraftverk behöver i dag.

När det gäller ökad självförsörjning kan brytningen av uran och metall i stället riskera vårt dricksvatten och vår livsmedelsförsörjning när vatten och jordar förorenas eller försvinner i dagbrott. Därför har också Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, kraftigt motsatt sig all prospektering och brytning i alunskiffer. Man varnar för att förslaget riskerar att slå hårt mot flera av de branscher som vår ekonomi och självförsörjning bygger på, till exempel jordbruk, skogsbruk, livsmedelsproduktion och en växande besöksnäring.

Miljöpartiet vill stoppa brytning i alunskiffer. Oavsett vilka ämnen man vill utvinna i alunskiffer finns det stora problem med brytningen, som sker i dagbrott, främst för att brytningen kan frigöra radioaktiva ämnen som uran och radium och tungmetaller som zink, nickel och arsenik. Allt detta riskerar att läcka ut i mark och grundvatten, förorena vårt grundvatten och ytvatten och slå ut hela ekosystem.

Saneringen av de förorenade områdena har visat sig vara extremt dyr och svår och kan ta lång tid att genomföra. I Ranstad har man hittills lagt en halv miljard på saneringsåtgärder. Ingen har hittills kunnat visa att man kan bryta metaller eller uran i alunskiffer på ett miljösäkert sätt.

Miljöpartiet vill heller inte se sekundär utvinning av uran som biprodukt, framför allt därför att vi inte vill lämna kryphål i lagstiftningen som kan tillåta uranbrytning bara för att andra metaller bryts samtidigt men också för att brytning i alunskiffer skulle kunna ges bättre ekonomiska villkor om uranet kan räknas in i kalkylen, vilket kan leda till fler gruvor i alunskiffer.

Sist men inte minst vill jag säga några ord om det kommunala vetot. När Sverige senast lagstiftade om ett förbud mot uranbrytning var en invändning att ett nationellt förbud inte var särskilt viktigt då man ansåg att kommunerna själva hade en stark ställning att säga nej. Varken Moderaterna eller Liberalerna ville ha ett förbud och tyckte att det starka kommunala vetot var fullt tillräckligt som skydd. Detta veto vill regeringen i dag försvaga och på sikt ta bort. Det tycker vi är helt förkastligt.

Kommunen och dess invånare behöver kunna styra om man vill tillåta eller stoppa projekt som kan ha avgörande effekt på kommuninvånarnas närmiljö för all tid framöver.

Med anledning av detta vill vi med all kraft avstyrka regeringens förslag om att tillåta uranbrytning i Sverige. Vi vill inte heller att sekundär brytning av uran som biprodukt tillåts. Vi vill ha kvar ett starkt kommunalt veto mot uranbrytning. Sist men inte minst vill vi se ett förbud mot brytning i alunskiffer.

Jag vill därför yrka bifall till reservation nummer 4 och Miljöpartiets motivreservation nummer 3.

Fru talman! Nej, det är skillnader. Jag menar inte att det behöver vara problematiskt med all gruvbrytning och att vi tar ut stora mängder material.

Vi hörde till exempel från Jesper Skalberg Karlsson att det låter som att vi nu kommer att ha gruvor i vartenda litet skogsbryn. Det är inte pyttesmå områden.

Man kan som ett exempel titta på Ranstad. Man fick ut ungefär en tiondel av en svensk årsförbrukning under en femårsperiod. Där har man ett dagbrott som är 2 kilometer långt och 100 meter brett.

Det är ganska stora ytor för någon som sedan ska få gruvan i sitt närområde. Det gäller oavsett om man bor i ett bergsområde, i en fjällkedja eller vid en sjö.

Vi ska kanske på sikt kunna bli självförsörjande på uran i Sverige. Med en framtidsvision med ännu fler kärnkraftverk i Sverige är det fråga om stora mängder och stora dagbrott. Det tycker jag att man ska förstå.

Man tycker att det inte spelar någon roll. Om vi ska ta uranet från svensk mark och inte köpa det från Kanada spelar det roll. Halterna i Kanada är oerhört mycket högre. Vi kan då använda mindre bergmassor och göra en mindre miljöpåverkan under den tid, i varje fall som jag ser det, tills vi använder annan energi än kärnkraft.

Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande NU7, Förbudet mot utvinning av uran tas bort. Jag vill börja med att hålla med om allt som Isak From och Patrik Björck har sagt i debatten i dag.

Jag har fått höra att vi som bor i de områden där Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vill börja bryta uran är ”lite oroliga” och att vi inte vill ha uranbrytning på vår bakgård. Jag bor i en av de kommuner i Jämtland där regeringen nu öppnar för brytning.

Våra fyra kommuner – Berg, Åre, Krokom och Östersund – ligger alla runt Storsjön som är en viktig vattentäkt för alla fyra kommuner. En del av Jämtlands bördiga jordbruk finns runt Storsjön – som så många andra landsbygder med alunskiffer har vi bördig jordbruksmark, och det är en av anledningarna till att LRF säger nej till brytning av uran.

Jag vet inte om ledamöterna i den här kammaren förstår hur stort det här dagbrottet i Oviken skulle bli av den lilla mängd uran som finns per ton. Så, fru talman, vi är inte oroliga – vi är välinformerade om riskerna med att bryta uran i alunskiffer. Vi är också välinformerade om att det i dag inte finns säkra metoder vare sig för exploatering i alunskiffer eller för att hantera avfallet.

Kommunerna runt Storsjön har flera gånger bjudit in ansvariga ministrar att besöka dem och tala med medborgarna. Näringsministern hörsammade till slut inbjudan, men det var ju först efter att regeringen hade fattat beslut. Som grädde på moset för medborgarna i Jämtland är nu den politiska viljan från SD-regeringen att ta bort det kommunala vetot.

Jag vill yrka bifall till reservation 1, som är ett avslag på propositionen, och erbjuda riksdagens ledamöter att besöka oss i Jämtland, där jämtarna faktiskt anser att det här är fel väg att gå. Jag ser också, fru talman, att vi har en annan jämtländsk ledamot i kammaren, Saila Quicklund, som jag också hoppas står på jämtarnas sida i den här frågan.

(Applåder)

Fru talman! Ledamoten Jesper Skalberg Karlsson får inte glömma bort Bergs kommun. Du glömde det i din replik. Det är ju faktiskt där den största delen av den här gruvan ligger, alltså i Oviken.

Vi har ju svarat på en proposition. Regeringens proposition handlar om att öppna för uranbrytning. Sist vi hade den debatten stod jag också i den här kammaren. Jag har för mig att det var i maj 2018. Då var jag väldigt glad över att kunna leverera svar på frågan, till jämtarna och till alla andra orter där man är orolig för att det ska öppnas för uranbrytning, att det blev ett tydligt nej.

Eftersom den här propositionen handlar om uranbrytning är det detta vi svarar på. Vi svarar avslag till propositionen, och vi säger också: Tafsa inte på det kommunala vetot!

Vad gäller just alunskiffer har vi socialdemokrater ett starkt kongressbeslut. Jag tror att det fattades beslut nu på Moderaternas stämma om att man ville lära sig lite mer om alunskifferbrytning. Vi har dock redan ett beslut om att riskerna med brytning av alunskiffer är för stora, vilket gör att vi nästa gång en alunskifferfråga kommer upp i den här kammaren definitivt kommer att rösta enligt vårt kongressbeslut.

Jag har också en fråga till Jesper Skalberg Karlsson. Om man har bott i de här områdena vet man att prospekteringarna ända sedan regeringsskiftet 2006 har fortsatt och hela tiden lagt en våt filt och en död hand över utvecklingen av de här områdena. När Fredrik Reinfeldt i Umeå öppnade för uranbrytning 2009 blev det ännu värre.

Ser inte Jesper Skalberg Karlsson att vi inte kan ha någon utveckling på landsbygderna, i jordbruket och besöksnäringen och annat när man hela tiden för den här diskussionen?

Fru talman! Jag hade önskat att debatten också hade kunnat handla om det som Patrik Björck förtjänstfullt lyfte upp, nämligen att ta närkingarnas, jämtarnas, skaraborgarnas, skåningarnas och västerbottningarnas åsikter på allvar – de människor som bor runt om i dessa områden.

Vi röstar på våra egna reservationer. Vi röstar ja på Socialdemokraternas reservationer. Jag tror att Moderaterna också brukar göra motsvarande. Det är sällan jag ser er springa och rösta på en liberal reservation eller någon annan reservation. Vi röstar på våra egna reservationer och på propositionen som handlar om uranbrytning.

Däremot är vi tydliga med vårt beslut om alunskiffer. Jag vet att Moderaterna vill lära sig lite mer om alunskiffer. Jag föreslår att Jesper Skalberg Karlsson besöker alla jämtar som under årtionden har tagit reda på fakta om brytning med alunskiffer, som har tagit reda på att det inte finns en säker brytningsmetod, och helt enkelt visar att han respekterar kunnandet där man är drabbad av frågan. Kanske Jesper Skalberg Karlsson och de övriga ledamöterna lär sig något.

Ta saker och ting på allvar när det gäller människor på orter som inte ligger precis mitt i den här staden. Det skulle jag respektera.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)