Ulrika Heie (C) svarade Jesper Skalberg Karlsson i en replik om Förbudet mot utvinning av uran tas bort i debatten ”Protokoll 2025/26:27 Onsdagen den 5 november” den 5 nov 2025.
Jesper Skalberg KarlssonM· i en replikJag tackar ledamoten Heie för svaret. Det går inte att landa i någon annan slutsats än att förbudet mot att utvinna uran har fattats för att uran låter och känns farligt. Man har ju inte behandlat grundämnen som…Fru talman! En bit in i debatten är det gott att få ha sitt eget anförande och inte bara ta upp frågor i repliker.
Vi debatterar i dag regeringens förslag att helt och villkorslöst riva upp förbudet mot uranbrytning i Sverige genom att uran återinförs som koncessionsmineral i minerallagen. Det är ett förslag som vid första anblicken kan verka vara ett både enkelt och rationellt sätt att stärka vår energiförsörjning. När man skrapar lite grann på ytan ser man dock att regeringens förslag är både ogenomtänkt och riskfyllt samt att det kör över grundläggande principer om lokalt självstyre och miljöansvar.
Centerpartiet säger därför nej till regeringens proposition. Vi ser med oro på borttagandet av förbudet tillsammans med det förslag om ett potentiellt borttagande av det kommunala vetot mot uranbrytning som regeringen har skickat ut på remiss. Det kommer att drastiskt försvåra för kommuner att bestämma över eventuella etableringar av urangruvor i kommunerna.
Fru talman! Låt mig vara väldigt tydlig: Centerpartiet är inte emot kärnkraft. Vi är inte heller emot en stark gruvnäring, snarare tvärtom. Vi vill möjliggöra fler gruvor i Sverige, och vi har lagt fram flera förslag för att korta tillståndsprocesserna och stärka konkurrenskraften för svensk mineralnäring. Uran skiljer sig dock nämnvärt från andra mineral och behöver hanteras på ett annorlunda sätt. Det är här regeringens förslag brister fundamentalt.
Vi riksdagsledamöter från Skaraborg vet vad vi talar om. Vi har redan levt med konsekvenserna av uranbrytning. Mellan Skövde och Falköping, vid berget Billingen, ligger Häggum och Ranstadsverket, som bröt uran under ett antal år på 60-talet. Då hade Sverige ambitioner om kärnvapen och så vidare, så det var en ganska stor fråga som förtjänar att belysas ur många olika aspekter.
I dag är det ett öppet sår i landskapet, förvisso med plåster på. Det finns en sjö, och det ser ut som fin natur. Vi vet dock att det under lång tid framöver – rättare sagt för evig tid – kommer att fortsätta läcka från den här typen av verksamheter. Riskerna är stora.
Notan för efterbehandlingen och saneringen har landat på över en halv miljard kronor i dagens penningvärde. Än i dag, mer än 50 år senare, är området där avfallet deponerades ett avspärrat miljöriskområde som kräver evig övervakning för att förhindra läckage av radioaktivitet och tungmetaller. Det är den dyrköpta och smärtsamma läxan från Ranstad. Några få års drift kan leda till stora kostnader och permanenta miljöskador.
Fru talman! Uran skiljer sig från andra mineral som bryts i Sverige. Uranmalmen har en annan karaktär och kräver en annan bearbetning än exempelvis järnmalm. I Sverige återfinns uran framför allt i alunskiffer, vilket innebär en stor skillnad jämfört med vanlig malmbrytning. Alunskiffer har oftast en väldigt låg uranhalt, vilket betyder att stora mängder berg behöver brytas, malas och lakas för att man ska få ut relativt små mängder uran. Eftersom malmen är låggradig krävs dagbrott som tar stora ytor i anspråk.
Att bryta detta i stor skala riskerar att förgifta vårt grundvatten och vårt dricksvatten för generationer framöver. Jag hör vad regeringspartierna säger: Vi har en stark miljölagstiftning som kommer att säkerställa att det inte sker. Vi vet dock att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Det sker olyckor av olika slag, och vi ska inte riskera det.
Regeringen viftar bort riskerna och menar att miljöbalken ska räcka, men erfarenheterna från Ranstad visar med all önskvärd tydlighet att konsekvenserna är oerhört svåra att hantera, även med den bästa vilja – eller vision – i världen.
Fru talman! Det andra stora problemet med propositionen är attacken på det kommunala självstyret. Den lag som vi nu debatterar syftar, tillsammans med förslaget som nu är ute på remiss, till att helt ta bort det kommunala vetot. Det kommer att drastiskt minska det lokala inflytandet.
Låt oss inte glömma det folkliga motståndet. Jag, och många med mig i Skaraborg, minns de massiva protesterna på 70-talet när man ville återuppta brytningen. Nu pratar vi om en gruva som ägnade sig åt brytning under några år och sedan lades ned. Det fanns planer på att återöppna den, men tack och lov fanns det kommunala vetot. Det gjorde att beslutsfattare på den lägsta nivån – i kommunerna – kunde lägga in ett kommunalt veto som stoppade brytningen. Tusentals människor samlades för att försvara sin bygd, sitt vatten och sin jordbruksmark.
Det är ju inte så att ingenting har hänt sedan dess. Det är heller inte så att vi enbart pratar om gammal teknik när det gäller uranbrytning. Många markägare på berget Billingen, i olika delar av Jämtland, i Oviken och så vidare upplever ett stort hot. Man kommer med nya förslag på ny teknik som skulle kunna underlätta underbrytning, men vid närmare granskning visar det sig inte hålla. Detta har skapat oro i stora bygder, och därför har det varit bra med ett förbud mot uranbrytning.
Däremot ställer sig Centerpartiet bakom att uran inte ska behöva läggas på hög utan kunna användas när man bryter metaller och uran blir en biprodukt som kommer med. Man ska säkerställa att resurser används på ett bra sätt.
Fru talman! Det kommunala vetot är oerhört viktigt. Det säkerställer att de människor som lever närmast en potentiell urangruva – de som kommer att påverkas allra mest – har det avgörande inflytandet. Nu föreslår regeringen i ett första steg att vetot ska försvagas, och om man får som man vill ska det helt tas bort. Makten flyttas då från det lokala – från Häggum eller Oviken – till ett sammanträdesbord eller ett skrivbord på Näringsdepartementet. Det är en farlig väg att gå. Det är också en respektlös handling mot alla de lokalsamhällen som kan komma att beröras.
För oss är principen glasklar: Den lokala acceptansen är helt avgörande.
Fru talman! Regeringens huvudargument är försörjningstrygghet. Men stämmer det? Nej. Sverige är genom Euratom redan en del av en trygg försörjningskedja och importerar uran från demokratier som Kanada och Australien som har en betydligt högre koncentration av uran i sin mark och inte behöver göra sin brytning i alunskiffer. EU har inte heller klassat uran som en kritisk råvara. Att då riskera ovärderliga naturområden, som Platåbergen i Skaraborg eller marken vid Storsjön i Jämtland, vore inte bara farligt utan också helt onödigt.
Fru talman! Centerpartiet har ett eget konstruktivt förslag, en väg framåt som balanserar behovet av resurser med miljöhänsyn och lokalt inflytande. Vi föreslår att det generella förbudet mot att öppna nya gruvor med primärt syfte att bryta uran ska vara kvar. Däremot är det ett enormt resursslöseri att inte tillåta att uran tas till vara som en biprodukt från annan gruvdrift. I dag tvingas gruvbolagen att lägga detta på hög, och det är absurt. Låt oss i stället skapa en lagstiftning som gör det möjligt att på ett säkert sätt ta hand om detta uran och använda det. Det är cirkulär ekonomi i praktiken och resurssmart, och det minskar mängden farligt avfall utan att vi behöver öppna nya riskfyllda urangruvor i känsliga miljöer.
Sammanfattningsvis, fru talman: Regeringens förslag missar målet, det underminerar den lokala demokratin och det bygger på felaktiga premisser.
Centerpartiet väljer en annan, mer ansvarsfull väg. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2 och avslag på propositionen.
Fru talman! Jag tackar ledamoten Heie för anförandet.
Det pratas om premisser, och jag skulle vilja uppehålla mig vid just detta. Centerpartiet stod bakom att förbjuda utvinning av uran, det vill säga det som gör att man inte får plocka upp uranatomer om man letar efter uranatomer och inte heller om man letar efter andra atomer. Då vill jag ställa en fråga om premisserna. Vad är den vetenskapliga grund Centerpartiet vilar på när man säger att uran är så unikt farligt att det grundämnet ska vara förbjudet att bryta? Vad är den vetenskapliga bedömningen bakom att uran är farligare än arsenik, farligare än kvicksilver, farligare än cesium och farligare än strontium? Vad är det som gör uran till det unikt farliga som ska ha en särlagstiftning i Sverige? Det vore intressant att veta.
Fru talman! När det gäller uranbrytningen redogjorde jag i mitt anförande för möjligheten att ta till vara det uran man bryter i samband med annan brytning så att det inte läggs på hög utan används. Centerpartiet ser det som en naturlig del i ett cirkulärt samhälle att man använder sig av det man ändå bryter.
Uranbrytning i urangruvor är en helt annan typ av brytning eftersom man tar väldigt mycket mark i anspråk. Som jag har förstått det ligger också de stora uranfyndigheterna i bebyggda trakter med stark jordbruksnäring och andra näringar, och dessa skulle då skyfflas undan på ett sätt som inte vore bra.
Just därför lägger Centerpartiet stor vikt vid det lokala självinflytandet och beslutsmakten. Det handlar ju om på vilket sätt man tar till vara framtidsvisioner i olika bygder och att det ska kunna beslutas så nära människor som möjligt. Tyngdpunkten i Centerpartiets resonemang handlar både om att makten ska finnas kvar nära människor som bor där och att man inte kan bryta uran på samma sätt som man bryter till exempel järnmalm med mera.
Ledamoten räknar upp ett antal andra farliga ämnen som det finns beredskap för i olika lagstiftningar. Centerpartiet ser dock inte detta som en anledning att ta bort förbudet mot just uran, utan det kan finnas kvar samtidigt som vi gör det möjligt att ändå använda det uran som tas upp ur marken vid den brytning av annat slag som sker i dag.
Fru talman! Jag tackar ledamoten Heie för svaret.
Det går inte att landa i någon annan slutsats än att förbudet mot att utvinna uran har fattats för att uran låter och känns farligt. Man har ju inte behandlat grundämnen som kvicksilver, arsenik, cesium och strontium med samma lagstiftningsverktyg trots att de är mycket farliga och i många fall betydligt giftigare.
Min nästa fråga ligger kanske lite utanför dagens debatt, men jag uppfattar att många ledamöter i dag har tagit sig den friheten. Centerpartiet har bestämt sig för att uran låter och känns farligt och är därmed med och underblåser denna rädsla och oro. Hur ska det då gå för Centerpartiet när era rödgröna vänner kommer dragande med att glyfosat är cancerframkallande och andra skräckexempel? Det låter också farligt, men ett förbud mot glyfosat skulle i praktiken omöjliggöra ett modernt jordbruk i Sverige. Befinner sig inte Centerpartiet på ett sluttande plan här? Kan det inte komma att bita er i svansen?
Fru talman! Jag tackar Jesper Skalberg Karlsson för hans omtanke vad gäller att bita oss själva i svansen. Jag kan inte se att Centerpartiet bygger sin politik på att odla rädsla eller oro. Vi bygger snarare vår politik på att skapa trygghet och framtidstro i bygder som är satta under stark press kopplat till den politik som regeringspartierna väljer att lyfta fram.
Ledamoten har valt att både under sitt anförande och i tidigare replikskiften hålla en låg, resonerande samtalston. Jag tänker att syftet är att bygga tillit och framtidstro hos de väljare som anser att det vore bra med stora urangruvor i Sverige och hög självförsörjningsgrad.
Jag menar att det är viktigt att granska varje del oavsett vilken tonalitet vi väljer att ha och fråga oss vad vi grundar våra beslut på. När det handlar om uran går den brytningen inte att jämföra med de andra ämnen ledamoten tog upp. Det är inte alls samma typ av gruvor. Det är farliga ämnen, men det ändå olika former av brytning. Därför är granskning viktigt.
Det handlar om att ha en miljölagstiftning där man kan lita på att den håller på de sätt som behövs utan att man tar bort det nära inflytandet för människor. Det bygger inte på att odla någons rädsla utan på att ge dessa bygder möjlighet till framtidstro utan ett ständigt pågående hot om att någon annan kommer att bestämma över bygden – så som gjordes på 60-talet och under 00-talets första år när dessa jordbruksbygder hotades av olika prospekteringsbolag.
Jag vet att vi har ett antal målkonflikter att hantera, och det gör vi genom nära beslut som inte bygger på rädsla och känsla utan på fakta.