Riksflödet
Logga in
Talade i kammaren ·

Eric Palmqvist (SD) om Förbudet mot utvinning av uran tas bort

Eric Palmqvist (SD) höll ett anförande om Förbudet mot utvinning av uran tas bort i debatten ”Protokoll 2025/26:27 Onsdagen den 5 november” den 5 nov 2025.

Fru talman! När jag var en liten grabb och växte upp i Malmö kunde jag se Barsebäcksverket på andra sidan Lommabukten. För mig som är född i kolkraftens och smogens London, en stad som jag besökte flera gånger under min uppväxt, var Barsebäcksverket och svensk kärnkraft själva sinnebilden av Sverige som ett modernt, rent och högteknologiskt land. Alla som någon gång har besökt ett land där man förlitat sig på storskalig kolkraft förstår nog precis vad jag talar om.

Sverige satsade under 70- och 80-talet för framtiden. I rask takt byggdes tolv reaktorer. Att vår svenska kärnkraft skulle vålla så livlig debatt att det ledde till en folkomröstning kändes svårt för mig att förstå. Folkomröstningen genomfördes våren 1980, då jag var nio år gammal. Det var där och då mitt politiska intresse väcktes. Blott nio år gammal insåg jag att politik är viktigt och påverkar min och landets framtid. Det är faktiskt inte utan att jag funderar på vad den där lilla nioåringen hade sagt om någon talat om för honom att han 45 år senare skulle stå här i riksdagens talarstol och debattera upphävandet av förbudet mot utvinning av uran. Det är en svindlande tanke.

Men nu är vi där. Nu är vi äntligen på väg att avskaffa en väldigt märklig och dålig förbudslagstiftning, som Miljöpartiet med benägen hjälp av Socialdemokraterna drev igenom 2018. Man förbjöd brytning av uran trots att någon sådan brytning i egentlig mening inte förekommit i Sverige på flera decennier – då skedde det dessutom med helt annan teknik och under helt annan miljölagstiftning. Man förbjöd helt enkelt ett icke-problem i sin iver att försvåra för Sverige som kärnkraftsnation.

Att Sverige sedan länge importerade allt sitt kärnbränsle spelade ingen roll. Uranbrytning skulle till varje pris förbjudas, prospektering efter detta i berggrunden så vanligt förekommande grundämne likaså.

Det spelade heller ingen roll om beslutet fick negativa konsekvenser för resten av prospekterings- och gruvindustrin. Att branschen framförde att förbudet gjorde det svårare – och dyrare – att prospektera efter så kallade sällsynta jordartsmetaller brydde man sig helt enkelt inte om.

Så är det nämligen, fru talman – uran är en viktig ledmetall i jakten på andra metaller och mineral, som inte sällan behövs för just den teknik som uranmotståndarna så ivrigt brukar applådera.

Under åren som följde sjönk Sverige som en sten i Fraser Institutes rankning av gruvnationers attraktivitet att investera i. Efter ett antal år med socialdemokrater och miljöpartister vid rodret hade Sverige tappat omkring 30 placeringar i nämnda rankning. Vi gick från att vara jämförbara med moderna gruvnationer i den demokratiska delen av världen till att brottas med gruvnationer med tvivelaktigt statsskick i tredje världen. Tappet är, enligt min uppfattning, ett fullständigt oacceptabelt misslyckande för Sverige som gruvnation. Och nej, det var sannerligen inte bara införandet av uranförbudet som ledde dit. Givetvis berodde det på en rad faktorer, men det signalvärde beslutet hade får ändå inte underskattas.

Nu har Sverige – tack och lov – en långt mer kärnkraftsvänlig regering. Den är dessutom väldigt gruvvänlig. Tidöpartierna förstår hur viktig gruvindustrin är för Sverige. En medveten politik har lett till att Sverige nu ligger på sjätte plats i den rankning jag nyss hänvisade till. Att den förda politiken de senaste tre åren haft betydelse för detta är nog givet.

Detta är oerhört viktigt om man beaktar vårt enorma importberoende av metaller och mineral, inte minst från Kina. Om Kina skulle välja att strypa sin export av de metaller och mineral som vårt samhälle bygger på, vad händer då? Som politiker kan jag helt enkelt inte blunda för det faktum att vi i dag är extremt sårbara, då vi importerar nästan all råvara från ovänligt sinnade länder.

Fru talman! När det gäller uran anser jag att det är fullt rimligt att Sverige som högteknologisk kärnkraftsnation ska ha som långsiktigt mål att om möjligt bli självförsörjande på det kärnbränsle vi behöver för vår egen elproduktion, inte minst mot bakgrund av att vi nu befinner oss i ett skakigare geopolitiskt läge än på flera decennier. En högre självförsörjningsgrad borde vara möjlig, då uranfyndigheter de facto finns i vår berggrund. Men detta förutsätter naturligtvis att fyndigheterna är lönsamma att bryta och att det kan ske på miljömässigt godtagbara villkor. Det är därför vi har en sträng miljöbalk och rigorösa tillståndsprocesser. Vi ska inte konkurrera med tvivelaktiga miljövillkor. Liksom med all annan gruvbrytning ska vi ligga i absolut internationell framkant – eller inte bryta alls.

Att vi nu häver uranförbudet innebär sannolikt inte att massor av gruvor med uran som primär råvara etableras över en natt. Regelverket är alltjämt komplext, och alla som vet något om gruvor i allmänhet vet att vägen till att etablera en ny gruva är lång och snårig. Det kommer att gälla även i det här fallet.

Det som däremot kommer att bli lättare är prospektering efter de metaller och mineral som ”gömmer sig” för prospektörerna bakom uran. Det som också kommer att hända är att fyndigheter där uran utgör en sekundär resurs kommer att bli mer lönsamma och rentav brytvärda. Ingen kan väl på fullaste allvar mena att det är rimligt att det i dag bryts malm som innehåller uran som antingen läggs på deponi eller grävs ned i backen igen efter att det primära mineralet har utvunnits?

För mig är det självklart att även uranet ska tas till vara. I just den delen av resonemanget verkar vi Tidöpartier tacksamt nog få medhåll från Centern, som i övrigt står på de rödgröna partiernas sida i frågan om uranförbudet. Det välkomnar jag. Jag är nämligen helt övertygad om att beslutet att häva det så kallade uranförbudet kommer att leda till nya lönsamma värdekedjor för AB Sverige, vilket naturligtvis är bra.

Fru talman! Att åter göra uran till ett koncessionsmineral är både logiskt och riktigt. Rätt hanterat av våra tillståndsgivande myndigheter och ansvarsfulla, moderna prospekterings- och gruvföretag kan det här bli riktigt bra.

Här vill jag dessutom passa på att nämna en detalj som kanske få av dem som oroas av dagens debatt och kommande riksdagsbeslut känner till. I dag är gränsvärdet för hur mycket uran som får lov att förekomma i vatten som är påverkat av en gruva avsevärt lägre än det gränsvärde som tillåts i vårt dricksvatten. Så strikta är de regelverk som tillämpas i Sverige i dag. Det betyder inte att det inte finns utmaningar och risker. Sådana finns, precis som med all annan gruvindustri. Men uranbrytning i sig är egentligen inte farligare än brytning av andra metaller och mineral som svensk gruvindustri framgångsrikt bryter dygnet runt, året runt.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i sin helhet och avslag på motionerna.

DebattenHos riksdagen
Replikskiftet · 8 repliker

Fru talman! Jag brukar uppskatta Eric Palmqvist och Sverigedemokraterna för deras tydlighet. Jag kan hålla med om de delar i Eric Palmqvists anförande som handlar om sekundär utvinning. Vad han underlåter att ta upp är att man avser att helt och hållet köra över kommunerna. Man avser att på ett bryskt sätt ta bort den lokala acceptansen. Det kan Eric Palmqvist fundera på.

I remissförfarandet har berörda regioner och kommuner sågat den här produkten jäms med fotknölarna. Man har kastat den i papperskorgen och sagt: Det här är fullständigt otidsenligt.

Även de remissinstanser som tycker att det här kan vara rimligt – Naturvårdsverket tycker att det i vissa delar kan vara rimligt – säger att det är väldigt otydligt vilka verksamheter som kan komma att påverkas. Därför kan man inte bedöma konsekvenserna av den här produkten. SGU, som i grunden är positivt inställd, säger samma sak: Det är otydligt. Man kan inte bedöma de föreslagna justeringarna i 17 kap. miljöbalken eller vilka gruvverksamheter som framgent kan komma att beröras av den här förändringen.

Det här pekar på det stora problemet med regeringens förslag: Man sätter tumskruvar. Man kör över och vilseleder den lokala nivån.

Fru talman! Tack till Isak From för, ja, vad ska jag säga? Det var ju inga frågor. Jag förväntade mig att det skulle komma några konkreta frågor.

Att veta exakt vilka enskilda projekt det handlar om är svårt när man inte har en kristallkula. Det får vi se när den dagen kommer då företag skickar in ansökningar om att bedriva den här verksamheten. Att veta det i förväg känns lite udda. Jag tolkade i alla fall det ledamoten From sa som att man inte vet vilka projekt det här skulle omfatta. Det känns ju rimligt.

Sedan är det så att det finns ett förslag i det här som är att utreda det kommunala vetot. Det är ännu inte beslutat. Men det finns med och ska behandlas längre fram om jag fattat det rätt.

Hur som helst är det dubbel lagstiftning som man ämnar ta bort. Vi har kärntekniklagen att förlita oss på. Att förhålla sig till den, som stipulerar ett gränsvärde på jag tror 100 kilo, tycker jag är fullt rimligt.

Vi har också annan lagstiftning i Sverige där regeringen faktiskt har mandat att fatta beslut i frågor som rör riksintressen. Det här är en sådan fråga som man gör bedömningen att regeringen kan fatta beslut om.

Fru talman! Eric Palmqvist lyfte upp den promemoria som regeringen har skickat ut och som handlar om kärntekniklagen. Den pekar väldigt tydligt ut att det kommunala vetot kommer att försvinna. Det kommunala inflytandet över de här frågorna kommer att försvinna, och därför är det kanske inte så konstigt att berörda kommuner är tämligen upprörda.

Även Eric Palmqvists hemkommun Gällivare, som är en stark gruvkommun, ifrågasätter – just utifrån de här remissinstansernas synpunkter – vilka verksamheter som kan komma att beröras och hur kommunerna påverkas. Samma sak gör berörda regioner. Eric Palmqvist svarar här: Vi får se; vi vet inte det, utan det får en framtida regering besluta om. Det är klart att det inte höjer trovärdigheten. Jag tror inte att berörda medborgare i Falköping eller Östersund tycker att det är något som kommer att säkerställa deras lokala inflytande.

Eric Palmqvist och Sverigedemokraterna får alltså ta sig en funderare på detta. Nu aviserar man det här, och som det ser ut kör man över berörda kommuninvånare. Är det rimligt, fru talman?

Fru talman! Jag har inte tittat på alla de remissvar som olika kommuner har inkommit med. Jag har tittat på några, bland annat det från min hemkommun, där jag sitter med i kommunstyrelsen.

Vår kommun leds faktiskt av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, det vill säga två av de partier som är väldigt emot detta även i den här församlingen. Därmed är det klart som korvspad att de kommer att uttala sig kritiskt om detta även under remissförfarandet. Noterbart är också att Sverigedemokraterna och Moderaterna motsatte sig det remissvar som antogs. Vi hade ett annat yttrande där.

Jag tänker att det kanske är så i fler kommuner. Moderaterna, Sverigedemokraterna och andra Tidöpartier kanske har en annan syn på detta än de som faktiskt är genuint emot uranbrytning över huvud taget.

Jag tänker att jag stannar där.

Fru talman! Tack, Eric Palmqvist, för anförandet!

Jag har en fråga om det som Eric Palmqvist i sitt anförande var inne på gällande självförsörjningsgrad, nämligen att Sverigedemokraterna på sikt skulle vilja se att Sverige kunde bli självförsörjande på uran.

Vi har ju väldigt låga halter uran i våra fyndigheter i Sverige. I den verksamhet som fanns i Ranstad fick man fram strax över 200 ton under en femårsperiod. Vi använder 2 000 ton uran per år i våra nuvarande kärnkraftverk i Sverige, och Sverigedemokraterna står bakom att vi ska ha ännu fler.

Därför undrar jag lite över Sverigedemokraternas framtidsbild av Sverige. Hur ser man på de enorma dagbrott som kan behövas för att få fram allt det uran som vi i så fall skulle behöva? Ser man några risker för livsmedelsförsörjning och dricksvattentäkter, det vill säga det som många kommuninvånare i dag flaggar för tillsammans med exempelvis LRF?

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna! Det är mycket relevanta frågor.

Ja, vi har en tämligen låg koncentration av uran i Sverige, och det – tyvärr, får jag väl säga – i en berggrund som det tekniskt sett är extremt komplicerat att bryta alunskiffer i om man vill göra det på ett miljömässigt korrekt sätt. Det är extremt komplicerat, och i dag är det få som med trovärdighet ens kan säga att de kan göra det på ett sätt som är godtagbart utifrån svensk lagstiftning.

Målbilden måste dock ändå vara att vi kan göra detta, med ny brytningsteknik och ny anrikningsteknik som gör att vi kan använda dessa låga halter. Man kan jämföra med exempelvis Aitikgruvan, som har en exceptionellt låg halt av koppar. Det är lägre halt av koppar i malmen där än i det som hamnar på deponi i en del afrikanska gruvor, och ändå är det ett otroligt vinstdrivande företag. Det är ett blomstrande kopparföretag.

Det finns egentligen ingenting som säger att vi inte kan hamna där med uranet också. Det är givetvis en målbild, men det är något som kräver stor innovationskraft av industrin, som måste göra det här både på ett lönsamt sätt och på ett sätt som är godtagbart ur miljösynpunkt.

Jag ser att min talartid rinner iväg. Ledamoten hade en fråga även om jordbruk och farhågor gällande det. Om jag inte får fler utmanande frågor svarar jag på den i min nästa replik.

Fru talman! Tack för svaret, Eric Palmqvist!

Även om man hade en ny teknik för att få fram alla uranmolekyler tänker jag att det fortfarande är väldigt stora bergmassor som måste användas för att utvinna uranet. Det kommer att bli stora dagbrott, och de kommer att förändra människors närmiljö. Därför undrar jag över samma sak som Isak From var inne på, det vill säga det kommunala vetot.

I det här steget försvagar man det kommunala vetot genom att tillåta mindre verksamheter med mindre mängder uranutvinning, och i nästa steg tänker man ta bort det kommunala vetot. Är det inte rimligt att människor får yttra sig och kan sätta stopp för projekt som kan ha sådan enorm påverkan på deras närmiljö under många livstider framåt?

Fru talman! Tack, Katarina Luhr, för frågorna!

Jag tänker faktiskt backa till där vi var tidigare när det gäller livsmedelsförsörjning. Återigen: Alunskiffer, som vi också delvis debatterar i dag, är – tyvärr, får man väl säga – ofta beläget under bördig jordbruksmark. Jag förstår den oro som framförs, och jag tycker att man ska vara lyhörd för den.

Vi befinner oss i ett omvärldsläge där många saker känns osäkra, och då är livsmedelsproduktion naturligtvis en central fråga. Jag kommer själv från en valkrets där vi snabbt skulle bli väldigt hungriga om vi inte hade kontakt med södra Sverige genom stambanor och liknande. Livsmedelsproduktionen i Norrbotten är alarmerande liten – och det är den faktiskt på många håll i Sverige.

Dessa avväganden måste ständigt och jämt göras. Oavsett hur vi använder vår mark finns det ju konflikter kring markanvändningen. Det kan vara försvaret, det kan vara rennäringen och det kan vara gruvindustrin. Det kan vara alla möjliga olika särintressen som på något sätt måste beaktas, och så är det även i det här fallet.

Jag är helt övertygad om att antalet projekt inom storskalig gruvindustri som skulle komma igång på grund av det här beslutet inte skulle vara drastiskt mycket större än de processer vi redan har kopplat till gruvnäringen, men jag skulle välkomna om det blev åtminstone några fler gruvor.

Sedan är det så att man på många ställen har relativt ytliga fyndigheter. Ja, större arealer tas i bruk, men man kan också arbeta med återfyllning. Det sker i vissa fall, det vill säga att man återfyller marken, stoppar in gödningsmedel och så vidare. Det gör marken till ännu bättre jordbruksmark än innan den togs i anspråk för gruvdrift.

0 kommentarer
Kommentarer skrivs under eget namn och stannar på Riksflödet — de skickas aldrig till källan.
Ingen har kommenterat än.
    Här kommenterar ledamöter, statsråd och partier. Är du en av dem, ta över din profil.