Ulrika Heie (C) svarade Jesper Skalberg Karlsson i en replik om Förbudet mot utvinning av uran tas bort i debatten ”Protokoll 2025/26:27 Onsdagen den 5 november” den 5 nov 2025.
Jesper Skalberg KarlssonM· i en replikFörst och främst tycker jag att det är märkligt att jämföra de beslut som fattades på 60-talet med de beslut som potentiellt kan fattas i framtiden. Det var helt andra utvinningsmetoder. Det fanns i princip ingen…Fru talman! I dag debatterar vi näringsutskottets betänkande om att ta bort förbudet mot utvinning av uran.
Det handlar inte om att starta storskalig brytning av uran i varje skogsbryn utan i stället om att återställa möjligheten att pröva undersökningstillstånd där det finns en viss mängd uran, under samma strikta regler som gäller för andra mineral i Sverige.
Förbudet infördes 2018 och gjorde uran till det enda grundämne i Sverige som är olagligt att utvinna. Det var aldrig en miljömässigt motiverad åtgärd utan en politisk markering. Resultatet har blivit att man i praktiken hindrar utvinning av även andra viktiga metaller och mineral som vanadin, kobolt och sällsynta jordartsmetaller eftersom de ofta förekommer tillsammans med uran.
Moderaterna anser att lagstiftningen ska vara logisk, teknikneutral och ansvarsfull. Att tillåta prövning av gruvprojekt där halter av uran finns betyder inte att något godkänns per automatik. Varje verksamhet måste, precis som i dag, genomgå prövning enligt miljöbalken och minerallagen. Sverige har bland världens strängaste miljökrav, och det kommer vi att fortsätta ha.
Jag vill också säga tidigt att jag förstår att många människor känner oro inför gruvbrytning, oro för vattnet, oro för naturen och oro för livsmiljön och hemmiljön. Den oron är mänsklig och naturlig och ska tas på allvar. Vi delar ju alla i någon mån ansvaret för att skydda vår natur och säkerställa att utveckling sker på ett tryggt sätt. Men det är just därför vi har ett robust prövningssystem. Beslut om miljö och säkerhet ska vila på fakta och expertbedömningar och inte på politiska nycker.
Fru talman! I det här rummet har vi ett ansvar att se längre än bara nästa mandatperiod. Europa importerar i dag nästan allt uran och majoriteten av de kritiska metaller som behövs för alltifrån klimatomställningen till försvarsindustrin – och det från länder som inte delar våra värderingar. Om Sverige vill och ska vara en del av lösningen och inte en del av beroendet måste vi våga ta ansvar för våra egna resurser på ett säkert och hållbart sätt.
Fru talman! Det svenska förbudet mot att öppna gruvor där det finns uran har gjort att investeringar i prospektering och forskning har avstannat. Sverige, som historiskt har varit en gruvnation och leverantör av råvaror till hela Europa, har halkat efter samtidigt som beroendet av import har ökat. Vi befinner oss nu i ett läge där Europa importerar upp till 98 procent av sina kritiska metaller. Det används som påtryckningsmedel i globala handels- och säkerhetsrelationer.
För mitt parti, Moderaterna, är frågor om självförsörjning, motståndskraft och teknologiskt oberoende en del av analysen som ligger till grund för vårt ställningstagande i betänkandet. I Europa konsumeras en fjärdedel av världens råvaror, men här produceras endast 3 procent. Det är inte långsiktigt hållbart.
Fru talman! Det moderna samhället bygger på metaller och mineral. Det handlar om allt från mobiltelefoner och elbilsbatterier till sjukhusutrustning, elnät och försvarsteknologi. De kritiska mineralen och metallerna kommer från början från gruvan. Sverige har stor tillgång till dessa ämnen, men paradoxalt nog är vi i dag nästan helt beroende av import, och mycket av den kommer från länder där miljökrav, arbetsvillkor och rättssäkerhet ligger långt under svensk nivå. Om tillgången dessutom blir redskap för påtryckningar stannar inte bara den gröna omställningen här utan också utvecklingen av sjukvården, industrin och försvaret.
De som motsätter sig förändringen som regeringen föreslår i dag menar kanske väl, men resultatet blir tyvärr att problem skjuts över på andra länder utan att vi uppnår någon balans mellan hållbarhet och tillväxt.
Fru talman! En annan viktig aspekt av regeringens förslag handlar om möjligheten till sekundär utvinning, alltså att ta vara på uran som en biprodukt när man bryter andra metaller. Den sekundära utvinningen är den svenska utvinningen. De som säger att de inte motsätter sig sekundär utvinning är i praktiken för utvinning av uran i Sverige.
I dag tvingas svenska gruvbolag lämna kvar eller deponera uran, trots att det vore fullt möjligt att omhänderta det på ett säkert sätt. Det här är ineffektivt. Det ökar kostnaderna och leder till större avfallsmängder. Det är dessutom ett slöseri med resurser som vi i framtiden kan behöva.
Om det går att ta hand om fler ämnen i samma process, minska avfall och samtidigt stärka självförsörjningen är det både miljömässigt och ekonomiskt klokt att göra det. Kombinationen av teknik, miljöhänsyn och innovationskraft ska inte underskattas. Det är det som bygger svensk industri stark. Att ta bort förbudet mot att utvinna uran som biprodukt är därför ett steg mot en smartare och mer hållbar svensk gruvindustri.
Fru talman! Låt mig kort få uppehålla mig vid några punkter som jag är övertygad om att andra partier också kommer att nämna i dag.
För det första: Mycket av debatten de senaste veckorna har handlat om att bryta alunskiffer. Här tål det att påminna sig om att det är möjligt redan i dag. Däremot finns det krav på att genomgå en särskild lämplighetsprövning för att bryta alunskiffer. Det kravet kommer att finnas kvar. Det är inget vi behandlar här i dag.
I lokalmedier runt om i landet har vissa partier, som Socialdemokraterna, gått ut med att de vill förbjuda brytning av alunskiffer. Men om vi läser i Socialdemokraternas och Centerpartiets gemensamma reservation finns där inga förslag om ett sådant förbud, och det är bra att man är tydlig med det. Och även om alunskiffern innebär speciella risker är miljöbalkens bestämmelser och den svenska miljötillståndsprocessen med strikta gränsvärden tillämpliga och tillräckliga.
För det andra: Det förekommer i dag ingen brytning av kritiska metaller och mineral i alunskiffer i Sverige. Det har heller inte historiskt förekommit i stor utsträckning. Det förekommer heller ingen renodlad uranbrytning i Sverige i dag. Historisk brytning i alunskiffer och brytning av uran skedde under annorlunda miljökrav, efter annorlunda tillståndsprocesser och med andra utvinningsmetoder än de som finns i dag. Hur Tage Erlanders regering kunde godkänna Ranstadsgruvan på 60-talet utan att ha en ordentlig miljölagstiftning på plats är svårt att förstå. De närboende betalar fortfarande priset, och där vill ingen hamna igen.
För det tredje: Att ta bort förbudet mot uranutvinning gör det inte tillåtet med miljöfarliga gruvor. Alla potentiella gruvor måste genomgå en miljöprövning och bevisa att gruvbrytningen kan bedrivas säkert för att få etableras. Därutöver måste företaget bevisa att gruvan är ekonomiskt hållbar för att vi ska slippa oseriösa aktörer. Slutligen måste en ekonomisk säkerhet ställas ut ifall miljöfarligt avfall måste hanteras – hängslen och livrem med andra ord. Det är motiverat med hängslen och livrem när man bryter fyndigheter som kan innehålla kvicksilver, kadmium, arsenik, zink, koppar och lite uran.
Fru talman! Sverige har en lång historia som gruvnation. Det har byggt vår välfärd, vår industri och vår självständighet. Nu står vi inför en ny tid där de metaller som en gång formade det gamla industrisamhället också är nyckeln i omställningen. Genom att ta bort förbudet mot att öppna gruvor där det finns uran och återställa möjligheten till prövning visar vi att Sverige orkar tänka långsiktigt. Vi tar ansvar för vår egen försörjning av kritiska metaller. Vi stärker vår konkurrenskraft. Vi står upp för den logiska principen att lika fall ska behandlas lika.
Det här, vill jag säga, är inte en rakt igenom enkel fråga. Det finns oro. Den ska vi ta på allvar. Men politikens uppgift är inte att göda oron eller underblåsa rädslan utan att bygga tillit till våra lagar, våra myndigheter och vår förmåga som land att kombinera miljöhänsyn och utveckling. Sverige ska inte välja mellan hållbarhet och tillväxt. Vi ska ha båda. Vi ska fortsätta visa omvärlden att det går med ansvar, kunskap och framtidstro. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)
Fru talman! Jag tackar Jesper Skalberg Karlsson för anförandet.
Jag har läst Moderaternas reservation från när förbudet mot uranbrytning infördes år 2018. Då lutade man sig mot att det kommunala vetot gjorde lagstiftningen tillräcklig. Därför behövde man inte införa något förbud mot uranbrytning. Nu tar man bort det kommunala vetot i två steg samtidigt som uranbrytning tillåts. Då undrar jag: Vad är det som har gjort att Moderaterna har ändrat åsikt om vikten av en stark reglering av uranbrytning? Ser man ett behov av att köra över kommuner framöver?
Fru talman! Jag tackar ledamoten Luhr för frågan.
Det vi behandlar i dag handlar om att tillåta prövningstillstånd för brytning där det finns låga halter av uran. Det verkar finnas ett ganska brett stöd för det. Det handlar som sagt om när uran verkligen är att betrakta som en biprodukt.
Parallellt med det finns ett pm som är ute på remiss. Remisstiden går ut lördagen den 8 november, och en behandling ska ske under våren. Vi ska såklart ta till vara de remissvar som kommer in och behandla dem på ett ansvarsfullt sätt, men det går inte i dag att säga exakt var den behandlingen landar eller när den är klar.
Jag noterar däremot att det finns en trappa för hur omfattande ett kommunalt veto ska vara. Det är till exempel en tydlig skillnad på en kärnteknisk anläggning där man klyver atomer och en gruva där man plockar upp uran med skopa. Förmodligen finns det skäl att se olika på de här sakerna, men exakt var behandlingen landar kan jag inte svara på i dag.
Fru talman! Vi har väldigt låga halter av uran i fyndigheter i Sverige, vilket jag var inne på i min förra fråga. Jesper Skalberg Karlsson tog också upp att vi behöver öka vår självförsörjningsförmåga när det gäller uran. Det kommer att kräva enormt stora dagbrott där vi tar upp det uran vi vill använda.
Det blir väldigt tydligt för dem som bor i kommuner som har uranfyndigheter i sitt närområde att ett ingrepp genom ett sådant dagbrott kommer att göra otroligt stor skillnad i deras livsmiljöer. Det är därför viktigt att man håller fast vid det kommunala vetot så att man får säga sitt om det område där man bor.
Jesper Skalberg Karlsson lyfter upp att brytningen måste ske på ett miljösäkert sätt och att det har hänt mycket sedan Ranstadsgruvan öppnade. Men det har ändå skett olyckor i flera gruvor i närområden som har haft hög miljölagstiftning. Där har det läckt ut både toxiska tungmetaller och uran i närliggande vattendrag, trots en väldigt hög miljölagstiftning. Jag undrar därför hur vi ska säkerställa att gruvbrytningen blir säker på de ställen som Moderaterna nu står bakom att vi ska driva på för?
Fru talman! Först och främst är det värt att notera att det handlar om en mycket liten total yta av Sverige som land när vi talar om gruvbrytning och gruvverksamhet. Det kan låta som att det öppnar gruvor på varenda liten bakgård, men det handlar om en halv promille av Sveriges yta. Det är knappt så att gruvorna täcker Gotlands södra spets.
Fru talman! Jag vill vara tydlig med att när jag pratar om självförsörjning handlar det om att kunna bryta sällsynta jordartsmetaller och kritiska mineral och få upp dem ur jorden så att vi också kan få en ekonomisk utveckling av det.
Uranet är i huvudsak en biprodukt, och det naturliga är att man inte lägger det på deponi utan använder det som går att använda på ett hållbart sätt. Jag tror inte att vi med dagens teknik och dagens kända fyndigheter kommer att öppna storskaliga gruvor där vi bryter enbart uran. Det handlar om att möjliggöra för annan brytning och annan utvinning för att stärka vår självförsörjning när det gäller andra metaller.
Men om man som Miljöpartiet menar att det inte ska kunna brytas i någon fyndighet där det finns spår av uran är vi på ett sluttande plan mot att inte ha någon gruvverksamhet i Sverige. Det är detta vi vill undvika med förslaget i det här betänkandet.
Fru talman! Tack, Jesper Skalberg, för anförandet!
Jag har en del frågor där jag skulle vilja ha ett förtydligande kopplat till det som Jesper Skalberg Karlsson nämnde i sitt anförande, nämligen vikten av att skapa tillit, förtroende för lagstiftning och så vidare. Ledamoten inledde sitt anförande med att tala om att det inte kommer att finnas en liten urangruva i varje skogsbryn. Och så nämndes Ranstadsverket, och eftersom jag själv kommer från Billingen eller Skaraborg ser jag den stora påverkan som skedde där och det minne som finns av allt som skedde då. Ledamoten säger att det aldrig kommer att vara aktuellt igen.
Innan vi hade den lagstiftning vi har nu sökte man av stora marker i mina hembygder, och det var mycket provborrningar och så vidare. Detta skapade allt annat än tillit hos de människor som bor i dessa bygder. Även om ledamoten i replikskiftet strax innan sa att det är en så liten yta totalt är det ändå hela hembygder vi pratar om när det gäller de här öppna urangruvorna, som ledamoten i och för sig tror att vi aldrig kommer att kunna få se men som man nu öppnar möjlighet för.
Jag skulle därför vilja ställa frågan: På vilket sätt ska den här lagstiftningen skapa en ökad tilltro? Man skulle faktiskt kunna göra betydligt enklare ingrepp i lagstiftningen för att komma åt det som jag uppfattar som huvudsaken i ledamotens argumentation, nämligen sekundärutvinningen, så att vi kan använda oss av det som plockas upp ur jorden och inte behöver lägga det på deponi. Varför är det nödvändigt att ta bort hela denna lagstiftning och förbudet mot uranbrytning? Varför är det nödvändigt att också nagga det kommunala vetot i kanten, som man gör med den lagstiftning som man lägger fram nu?
Fru talman! Först och främst tycker jag att det är märkligt att jämföra de beslut som fattades på 60-talet med de beslut som potentiellt kan fattas i framtiden. Det var helt andra utvinningsmetoder. Det fanns i princip ingen tillämplig miljölagstiftning. Det fanns ingen tanke på vad vi ska göra med Y om X händer. Det är klart att Socialdemokraterna borde be om ursäkt för de övergrepp som Ranstadsgruvan ledde till. Det tror jag att människor i Falköping och Skövde hade uppskattat.
När det gäller dagbrott kan jag nämna för den här församlingen att jag är uppvuxen inte långt från dagbrott på norra Gotland. De bidrar med byggmaterial till tågstationer, badhus, järnvägar och annat som byggs i de kommuner alla ni andra kommer från. Jag tycker att det är bra. Jag tycker att det är rimligt att man som stat ställer miljökrav på dem så att de använder de bästa tillämpliga metoderna.
Men jag tror inte att vi ska peka ut grundämnet uran som allt annat omöjliggörande. Skulle man hitta lite uran i Kirunagruvan är det rimliga inte att man stänger den. Det rimliga är att man hanterar det på ett säkert sätt och i enlighet med de intentioner som finns i miljöbalken.
Jag tycker också att det finns skäl för många partier att fundera på om man ska underblåsa rädsla och göda oro i dessa frågor, när vi vet att det finns små halter av farliga ämnen också i många andra produkter: arsenik i ris, kadmium i solpaneler med mera. Uran är inte helt väsensskilt från de 90 andra grundämnen som finns i den svenska marken och jorden.
Fru talman! Jag tänker att det är viktigt att ändå göra den historiska utblicken från 60-talet, när man bröt uran, fram till 2025, när man nu är på väg att ta bort det kommunala vetot. Det stoppade faktiskt ett försök till betydligt mer omfattande storskalighet på 70-talet, då man valde att använda sig av vetot för att det inte skulle göras ännu större sår i naturen.
Jag delar Jesper Skalberg Karlssons erfarenhet av Nordkalks brytning i Sverige av kalk till cement, som också sker i berget Billingen.
Under valet 2022, vilket ju inte är alltför länge sedan, sa ledamotens partikamrat från norra Sverige, Mattias Karlsson, att det inte kommer att vara aktuellt att bryta uran i Norrbotten men att det finns sådana fyndigheter i Västergötland och att det skulle kunna brytas där framöver. Om man från Moderaternas sida menar att man på det sättet skapar tillit och framtidstro i olika bygder blir det lite märkligt. Det är inte så länge sedan, så man kan inte hävda att miljölagstiftningen nu ser ut på ett helt annat sätt och hänvisa till 60-talet.
Från det parti som ledamoten företräder pekar man på att man ser uranbrytning i Sverige som potentiellt möjlig. Då stämmer det inte som ledamoten säger i debatten, att det inte kommer att vara aktuellt med storskalighet utan att man bara bör kunna ta till vara det uran som hittas i de gruvor där man bryter i dag.
Min fråga kvarstår därför: På vilket sätt vill Moderaterna bidra till att människor känner tillit och framtidstro i de bygder runt om i Sverige som av ledamotens olika kollegor pekas ut som möjliga att bryta uran i framöver? Nu öppnar man för detta i dag, och dessutom vill man ta bort det kommunala vetot.
Fru talman! Som vi har varit inne på är det viktigt att slå fast att vi har näringsfrihet i Sverige. Samma lagar ska gälla i hela landet. Det ska vara tydligt för ingående parter vad som gäller. Vi ska inte ha olika bedömningar på olika platser.
Jag tycker att det är viktigt att slå fast att vi har en annan miljölagstiftning, andra utvinningsmetoder och ett helt annat system med hängslen och livrem kring gruvbrytning i dag jämfört med hur vi hade det på 60-talet. Vetot mot uran är det enda vetot mot ett grundämne. Det finns inget veto mot någon annan gruvverksamhet eller mot farliga ämnen som arsenik eller kvicksilver. Det vi vill ha är en prövning av myndigheter, domstolar och experter som inte bygger på politiska nycker.
Det finns andra veton. Det finns veton mot vindkraft som också kan överklagas till regeringen, som har rätt att köra över en kommun. Det är inte möjligt med det nuvarande vetot mot uran. Många mineral och metaller är kritiska för Sveriges och EU:s säkerhet. Detsamma gäller inte för till exempel vindkraft. Så visst finns det en pågående debatt om vilka kommunala veton som ska finnas.
Beskedet kring det pm som just nu är ute på remiss kommer dock i så fall i juni och inte i den här debatten. Den här debatten handlar om att möjliggöra framför allt sekundär utvinning, vilket utgör hela den svenska uranutvinningen i dag.
Fru talman! Jesper Skalberg Karlsson talar om att återställa möjligheterna till prövning. Det innebär att det med de förutsättningar som finns i dag krävs en lokal acceptans. Det krävs också att du har de kommuner som berörs av gruvan med dig.
Jag delar Jesper Skalberg Karlssons åsikt att vi behöver möjliggöra sekundär utvinning av uran, och vi står bakom det. Då är det, som jag sa i mitt anförande, beklagligt att det rör sig om en så undermålig produkt, som saknar risk- och konsekvensanalys. Ansvariga myndigheter ser inte var gränsdragningen kommer att ske. Vad händer med förändringarna i 17 kap. miljöbalken?
Jesper Skalberg Karlsson tar också upp detta med lokalt inflytande. Han lyfter själv fram att det finns kommunalt veto mot vindkraft, och som vi hörde i en tidigare debatt anser hans partikamrat från Moderaterna, Lars Beckman, att man ska säkerställa att även lokala avlopp kan påverkas av det lokala inflytandet.
Men Falköpings eget moderata kommunalråd Adam Johansson har varit oerhört tydlig med vad han tycker om regeringens produkt på det här området: Han sågar den fullständigt! Han säger att regeringen måste skärpa sig och komma tillbaka med något annat.
Det är orimligt att man kör över kommunerna i den här omfattningen. Har inte de signalerna nått fram till den moderata partigruppen?
Fru talman! Tack till ledamoten From för frågan!
Först och främst vill jag säga att det är skillnad mellan avlopp och mineralbrytning. Kommunalt va är en väldigt tydlig kommunal kompetens. Det är ett ansvar som kommunen ska ta. Jag tycker inte att det är lika självklart att kommunerna ska ha ansvar för Europas försörjning av sällsynta jordartsmetaller och kritiska mineral.
Fru talman! Jag kan ställa en motfråga till Isak From. Jag läste nämligen Svenska Dagbladet häromveckan, där ett tjugotal socialdemokratiska kommunalråd och regionråd krävde att Sveriges riksdag skulle förbjuda all brytning av alunskiffer. Men i det betänkande vi debatterar i dag noterar jag att Socialdemokraterna inte har något sådant förslag. Hur kan det komma sig? Och hur ska människor kunna utröna vad den socialdemokratiska linjen egentligen är? I tidningen har Socialdemokraterna en annan linje än här i kammaren.
Fru talman! Jag tror och tycker att det är viktigt att politiken har örat mot marken. Vi behöver stötta de gruvkommuner som ställer upp för Sveriges självförsörjning. Vi behöver få lokal acceptans.
Vi har ett väldigt tydligt kongressbeslut om att tillåta sekundär utvinning av uran för att möjliggöra brytning av fler strategiska jordartsmetaller. Men vi kan inte tillåta brytning i alunskiffer under de förutsättningar och med den teknik som finns i dag.
Det kan dock finnas grader i det här. Därför är det tragiskt dåligt att regeringens och Tidöpartiernas proposition inte innehåller en fullständig risk- och konsekvensanalys: Består hela området av alunskiffer, eller är det bara delar av området som gör det? Vilken omfattning av lakvatten blir det?
Vi har faktiskt också ett kongressbeslut om att aldrig äventyra grund- och dricksvattnet. Det är ju grunden. Den andra delen, anledningen till att vi yrkar avslag på regeringens proposition, är att man kör över den lokala nivån. Man får inte acceptans från lokalbefolkningen. Det är illa.
(Applåder)
Fru talman! När ledamoten Isak From pratar om att det kan finnas lite alunskiffer och lite uran och att det kan finnas lokala förutsättningar som kan påverka en prövning blir jag faktiskt ganska glad. Det visar på ett tydligt sätt att det här inte är frågor där Sveriges riksdag kan säga ja eller nej till enskilda olika projekt, utan det är frågor som behöver hanteras i domstolar och myndigheter av experter som kan bedöma förutsättningarna för brytning. Vi i politiken ska så att säga ge ramar, och sedan ska andra hantera själva ärendet. Därför är det viktigt att det finns ett tydligt regelverk.
Vi i Tidöpartierna tycker att det är märkligt att vi har 91 naturligt förekommande grundämnen, men ett av grundämnena är förbjudet. Det är bättre att inte ha sådana särregleringar utan att behandla uran på samma sätt som kadmium, arsenik eller kvicksilver, det vill säga från fall till fall utifrån de förutsättningar som finns.
På tal om komplicerat, fru talman, låt mig nämna att det i medier, i många lokaltidningar, i lokala Facebookgrupper och på andra ställen låter som om Socialdemokraterna vill förbjuda brytning av alunskiffer. Det finns dock ingen sådan reservation i betänkandet i dag. Man vill alltså att brytning av alunskiffer ska fortsätta att vara möjlig.
En annan fråga där Socialdemokraterna sitter på två stolar samtidigt är detta om sekundär utvinning. Den svenska utvinningen är ju sekundär utvinning. Man säger alltså nej till brytning av uran, men man säger ja till sekundär utvinning, som är hela den svenska utvinningen av uran. Det är obegripligt. Jag förstår inte hur man ska kunna få en tydlig linje från partiet inför valet nästa år. Det kan bli på det ena eller det andra sättet. Vi får väl se hur det går med den saken.
(Applåder)
