Fru talman! Tack, Marcus Wennerström, för interpellationen och initiativet! Tack, statsrådet, för svaret och för att du sitter här och lyssnar på alla de vittnesmål som vi nu bär med oss! Tack till vårdens personal som jobbar och sliter under allt tuffare förutsättningar!

Sverige befinner sig, menar vi, i en sjukvårdskris. Vi har redan så här långt i debatten hört hur alla delar av landet plågas av nedskärningar, stängda vårdcentraler, avdelningar som flyttas och personalstyrkor som minskas ned. Vi vet att vården behöver en större kostym, inte en mindre, att vården behöver fler kollegor, inte färre och att vården behöver bli attraktivare, inte skrämma bort sina medarbetare.

Med detta sagt: Jag bor i Kalmar och tänkte också avge ett vittnesmål. Det är ett faktum att även om en region är välskött och har sparat i ladorna går krisen inte obemärkt förbi, tvärtom. Kalmar är den region som enligt patienterna har Sveriges bästa vård, men det återstår att se hur det blir med den saken. Om man har sparat i ladorna under lång tid och sedan använder pengarna i ett svep, hur rustad står man då inför framtiden? Det är detta som nu händer. Man tvingas tömma i princip tio års besparingar för att klara ekonomin.

Man tvingas också höja patientavgifterna. Det är avgifter för vårdbesök, avgifter för uteblivet besök, högkostnadsskydd och en ny avgift som införs för ambulansutryckningar där behandling sker på plats. Den avgift som betalas vid vård på sjukhus höjs. Den subventionerade slutenvårdsavgiften för personer som har sjuk- eller aktivitetsersättning och inte har fyllt 40 år tas bort. Besöksavgiften för vaccinationer höjs, och dessutom har man inte längre någon subventionering av avgiften för vaccination mot säsongsinfluensa. Den tidsbaserade taxan för intyg höjs också. Detta är något som den enskilde kommer att märka. Den som söker vård kanske funderar på om den verkligen ska göra det.

Det dras också ned på fortbildningsinsatser. Jag ska inte säga att de försvinner helt, men de minskas radikalt. Det utvecklingsarbete som behövs i vården måste nu bromsas. I stället för att utveckla verksamheten och fortsätta det viktiga arbetet för exempelvis en god och nära vård står man och stampar och tar kanske steg bakåt. Detta har vården inte råd med.

Det handlar också om sparåtgärder långsiktigt på ungefär 200 miljoner kronor. Detta kan översättas till sex vårdcentraler, bara så att vi förstår hur mycket det faktiskt är. Detta kommer inte att gå obemärkt förbi. Som med många andra delar av välfärden är det så att när man väl har gjort en neddragning och försämrat verksamheten, vilket kan gå ganska fort - det krävs ett beslut och sedan visserligen tid för uppsägning och så vidare - tar det mycket längre tid att bygga tillbaka kvaliteten i välfärden och locka tillbaka den där medarbetaren som slutat och hittat ett nytt jobb någon annanstans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är alltså på riktigt, och det är väldigt allvarligt. Vi menar att regeringen måste ta ansvar och ge vården de resurser som krävs. Flera av oss har vittnat om möjligheten att prioritera annorlunda, att avstå skattesänkningar för dem som har råd att betala skatt och se till att vården i stället får de resurser som är helt nödvändiga. Det går om man bara vill.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanten Marcus Wennerström och statsrådet för denna debatt.

I mitt hemlän Dalarna var det för någon vecka sedan den årliga konferensen Folk och Försvar. Den handlade mycket om vikten av ett starkt totalförsvar och det starka samhälle som vi behöver, inte minst i ljuset av ett krigshot. Men detta kostar pengar, och det kräver en politisk styrning bortom juridifiering och stuprör. Och för detta måste SD-regeringen ta ett ansvar, inte minst för välfärden. Regioner och kommuner går på knäna, och nu kommer det att krävas ytterligare besparingar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ska vår välfärd kunna bidra till trygghet och säkerhet när varslen duggar tätt för lärare och sjuksköterskor? En stark och gemensamt finansierad välfärd är grunden för att människor i Sverige ska klara utmaningarna.

Jag ställde frågan till regionstyrelsens ordförande i Dalarna, Elin Norén, om vilka besparingar de står inför och hur hon ser på statsrådets svar om att det handlar om att prioritera.

Hon svarade: "Vi prioriterar för fullt. Vi försöker prioritera att inte göra nedskärningar på vårdcentralerna. Vi försöker prioritera att barn och unga med psykisk ohälsa får vård i tid. Men om vi prioriterar det måste vi prioritera bort annat. Nu växer våra köer till operation, efter lång tid av minskning. Patienterna och vårdpersonalen får betala priset när regeringen tvingar oss till den typen av prioriteringar.

När ministern säger att vi måste prioritera vill jag hälsa detta: Vi tar vårt ansvar. När kommer regeringen att ta sitt?"

Region Dalarna ska spara cirka 500 miljoner kronor, varav den största biten är på hälso- och sjukvården. Det innebär bland annat en besparing på 20-30 miljoner på vårdnära service med konsekvensen att vårdpersonalen får mindre tid till att vårda.

Det blir hopslagningar av verksamheter med konsekvensen att patientsäkerheten kan drabbas. Och personalen upplever en sämre arbetsmiljö.

Det blir indragen kollektivtrafik. Konsekvensen blir en ökad splittring mellan stad och land, en större miljöpåverkan och att färre kan pendla.

Det blir höjda patientavgifter, och konsekvensen blir att personer upplever en misstro till skattesystemet och att de får svårt att betala sina sjukhusbesök.

Det blir nedläggning av hjälpmedelsbutiker, och människor får svårare att få stöd och service.

Det blir minskade stipendieutdelningar, vilket får konsekvenser främst för kulturutövare som inte får möjlighet att utvecklas.

Det blir bromsningar av nödvändiga om- och nybyggnationer, och konsekvensen blir kapitalförstöring och sämre arbetsmiljö.

Man drar också ned på personal på administrativ nivå, och konsekvensen blir att vårdpersonal får syssla mer med administrativa sysslor.

Det är näst intill provocerande att få beskedet från statsrådet att det handlar om att prioritera. Vad ska man prioritera och hur? Ska man inte genomföra livsviktiga operationer? Ska man prioritera bort personal? Ska man prioritera bort en ambulans i norra Dalarna för att man ska ha råd att behandla MS-sjuka i Falun?

Fru talman! Min fråga till statsrådet är: Tänker regeringen ta initiativ för att undvika att regioner tvingas säga upp vårdpersonal, eller kommer regeringen att lämna walkover och låta kommun- och regionpolitiker stå inför orimliga val och prioriteringar?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Marcus Wennerström för interpellationen och alla andra som har deltagit i debatten.

Hur är situationen för svensk hälso- och sjukvård? Man når en massa goda resultat varje dag då människor söker vård och får en fantastisk vård, ett gott omhändertagande och samordnad vård - och hälso- och sjukvården blir precis så där personcentrerad som vi vill att den ska vara. Det gäller också i svåra situationer då människor får hjälp med en svår sjukdom eller kronisk och livslång sjukdom. Det är en massa saker som fungerar väl.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt är det väldigt långa köer, vilka som sagt inte alls uppstod häromdagen utan har pågått under väldigt lång tid. Det handlar om människor som behöver en operation eller en insats men ändå inte får del av den.

Det är alltså dubbla bilder av situationen i svensk hälso- och sjukvård, som bedrivs av både kommuner och regioner. De har ju ett delat ansvar. Och en av de saker som hänger ihop med situationen är just bristande arbetsmiljö. Det är så många medarbetare som upplever att de inte har den bästa arbetssituationen. De har en arbetssituation som gör att de inte stannar kvar. De lämnar yrket och jobbar inte ens med vård i någon form utan går till en helt annan sektor.

Det finns verkligen saker att göra, både sådant som regeringen har tagit initiativ till och sådant som många andra gör - inte minst regionerna själva, förstås, liksom kommunerna. Några saker har man försökt göra, och de slår igenom på bred front i år. Det är bra, men det är riktigt tufft just nu.

Till exempel försöker man minska den stora hyrbemanningen. Detta lyftes föredömligt av någon av ledamöterna; var det möjligtvis Peter Hedberg som lyfte det? Tack för det! Att vara konstant beroende av hyrpersonal är inte bra. Hyrpersonal är till för toppar och dalar - för att läggas till när den behövs - men vi har hört om många avdelningar som är helt beroende av hyrpersonal eller där det är så vanligt förekommande att man tappar kontinuiteten. Då påverkar det både kvalitet och ekonomi.

Regionerna har försökt på många olika sätt, vill jag säga, men de har nu samlat ihop sig i ett gemensamt ramavtal och gör under det här året en rejäl satsning på att minska hyrbemanningen. Jag stöder det, men jag ser just nu konsekvenserna när man samtidigt beslutar om anställningsstopp. Plockar man bort bemanningsföretag och inför anställningsstopp blir det ganska tufft.

Detta är en utmaning som regionerna arbetar med. Man arbetar med att hitta en god balans så att man faktiskt fortfarande kan bedriva den vård som varje patient har rätt till, men det finns saker som krånglar till det. Det gäller inte minst arbetstidsdirektivet, som ju är en skyddslagstiftning men som innebär utmaningar för stora delar av sektorn. Där arbetar man med att hitta rimliga ventiler och sådant som gör att man ändå kan få verksamheten att fungera.

Till detta ska vi lägga inflationens effekter. Det är alltså många saker samtidigt som gör det riktigt svårt för varje medarbetare. Vi ser att konsekvenserna drabbar patienterna men förstås även regionpolitikerna, som kanske är vårt starka fokus här i dag.

Är då inflationen en stor sak? Ja, Sveriges Kommuner och Regioner bedömer ändå att den är det; i deras ekonomiska rapport från i oktober konstateras i de sammanfattande slutsatserna: "När och hur mycket inflationen dämpas är avgörande för den ekonomiska utvecklingen och möjligheten att nå balans igen framöver. SKR bedömer att resultaten börjar återhämta sig efter 2024, men för regionerna beräknas ett sammantaget underskott även 2025."

SKR pekar alltså rakt av på att regeringens hållning när det gäller inflationen måste behållas, det vill säga att ha en återhållsam budget som säkerställer att inflationen går ned. Det är ju konsekvenserna av inflationen som plågar regionerna under hela 2024, och jag kommer att återkomma i nästa inlägg med vad regeringen har gjort. Riksdagen fattade nämligen beslut om åtgärder i december, och dem vill jag gärna återkomma till.

Fru talman! Det vi ser är att regeringen har låtit inflationskrisen bli en nationell sjukvårdskris. Det går inte att avsäga sig ansvaret för detta. Annat än vården har prioriterats; så är det. Till exempel har man prioriterat snus, plastpåsar och höjd rut och rot, som enligt Riksrevisionen inte används effektivt eller når sina mål.

Region Stockholm har för avsikt att inte varsla personal. Man vill i stället freda vården så långt som möjligt. Det är bra, för det riskerar att bli mycket negativt för den långsiktiga kompetensförsörjningen att varsla vårdpersonalen. Den här krisen ska ridas ut, men det måste göras med mer stöd från den nationella nivån. Dessutom väcks nu många röster om att sjukvården i dag har för små marginaler för den civila beredskapen. Det vi ser i vården just nu är en neddragning i stället för en upprustning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En annan aspekt av beredskap som jag vill nämna är att marknadiseringen av vården åtminstone i Stockholm har lett till bristande rådighet över resurserna, vilket kunde ses i pandemin när sjukhusen kämpade för patienternas överlevnad under mycket ansträngda förhållanden samtidigt som privata vårdmottagningar i lugn och ro opererade enklare åkommor med resurser som hade behövts på annat håll. Även i kris behöver principen om vård efter behov prioriteras.

Det ser ut som att Region Stockholm och andra regioner använder vartenda verktyg i lådan för att klara denna kris men att regeringen inte gör sin del. Det görs nämligen inte tillräckligt. Konsekvenserna drabbar patienter och närstående.

(Applåder)

Fru talman! Många är vi nu som har förmedlat hur det ser ut i Sveriges regioner i dag. Statsrådet har säkerligen fått en bra bild av hur hälso- och sjukvården i Sverige mår. Nu behöver man bara ställa rätt diagnos, och det bör vara lätt för statsrådet att göra det.

Har man väl en diagnos är det ju också ganska lätt att medicinera. Här är vi alla legitimerade av svenska folket att ställa diagnos och medicinera. Min förhoppning är att regeringen tar sig tid att ställa rätt diagnos och föreskriver tillräckligt med medicin. Denna fråga får inte lämnas att vänta i väntrummet utan måste lösas snabbt. Det är en akut fråga inte bara för Köpingsborna och västmanlänningarna utan för hela Sverige och alla dess invånare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet säger att man behöver ha en återhållsam budget. Så är det absolut, och man behöver göra prioriteringar. Men den här regeringen har ju prioriterat skattesänkningar och lyx-rot. Avser statsrådet att även fortsättningsvis ställa fel diagnos, eller avser hon att ställa rätt diagnos och felmedicinera?

(Applåder)

Fru talman! Jag fortsätter att beskriva hur vi har det i Blekinge.

Till sjukvårdsministern vill jag säga att denna debatt är ett rop på hjälp. Vi har fortfarande en förhoppning om att regeringen ska hjälpa alla Sveriges regioner. Anledningen till att vi är så många i den här debatten är ju att vi vill visa hur angeläget detta är.

I mitt förra inlägg nämnde jag att det för lilla Blekinges del är 600 miljoner som ska bantas. Det motsvarar 14 procent eller 2 kronors skattehöjning. Det är systemhotande om denna bantning ska genomföras; det är faktiskt riktigt allvarligt.

Jag håller med om det som har sagts här om krisberedskap och hur viktig hela sjukvården är, men det jag ser framför mig är att små barn och deras familjer far illa. Vi har hört flera vittnesmål om bup-verksamheter som är hotade och långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin. Alla här inne vet vad som händer när barn inte får hjälp i tid. Det handlar inte bara om mänskligt lidande, utan stora tragedier kan vänta om man inte sätter in hjälp i tid. Av allt det elände som jag och många kollegor har beskrivit här är det ändå dessa barn och deras familjer som jag ser framför mig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ställer frågan till sjukvårdsministern än en gång: Hur bedömer sjukvårdsministern att regeringens budget kommer att påverka hälso- och sjukvården? Följdfrågan är: Kommer ministern att hjälpa oss med detta?

(Applåder)

Fru talman! Jag får tacka statsrådet och för att det kom lite moderat sällskap i debatten; vi var ju så få innan.

Jag blev lite fascinerad av det nästan drömlika tillstånd Moderaterna målade upp, där regionerna tydligen i lugn och ro kan fokusera på att förbättra arbetsvillkoren för personalen. Moderaterna ignorerar helt och hållet det vi har sagt under hela debatten: Regionerna blöder! Lars Isacsson vittnade om att man i norra Dalarna får välja mellan att ha ambulansverksamhet och att hålla primärvården öppen vissa tider. Att stå inför det valet är inget normaltillstånd.

Detta innebär dock inte att vi säger att det inte har funnits problem inom sjukvården under en lång tid. Men nu är problemen akuta med underskott på flera hundra miljoner kronor; i vissa regioner har man till och med sprängt miljardvallen. Att då prata om ett tillstånd där fack och arbetsgivare i lugn och ro kan diskutera hur man bäst kompetensutvecklar är absurt. Det är klart att regionerna försöker satsa på kompetensutveckling, men det är också många gånger ett desperat försök att behålla personalen eftersom man vet vilken strid det är om rätt kompetens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är bra att sjukvårdsministern stöttar regionernas initiativ gällande bemanningssituationen, men jag upprepar frågan vi har ställt: Kommer det några initiativ från regeringen med extra resurser till sjukvården så att man slipper säga upp personal? Om Kristdemokraterna ska förstatliga sjukvården är det ju väldigt bra om det finns något kvar när staten väl tar över, för som vi precis hörde är det som nu händer systemhotande.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar sjukvårdsministern för hennes inlägg.

På 00-talet var jag kommunstyrelsens ordförande i Hagfors kommun, en liten kommun mitt i Värmland. Då hade vi en finanskris, och Sverige styrdes av alliansregeringen. Receptet då var ingen kompensation till vare sig kommuner eller regioner. I min kommun fick vi skära ned med cirka 25 procent; ni förstår själva. Då handlade det inte om att prioritera kärnverksamhet utan om slakt på kärnverksamhet.

Varför tar jag upp detta? Jo, för nu befinner vi oss i precis samma situation, en extraordinär händelse. Jag skyller inte på Acko Ankarberg Johansson och regeringen för att vi befinner oss i denna ekonomiska kris, för det finns fler faktorer. Men jag anser att ministern och regeringen är skyldiga till att krisen kan bli bestående genom att man inte ser att det behövs mer resurser.

Under pandemin tillsköt den S-ledda regeringen mer än vad som egentligen behövdes för att ingen skulle drabbas av de negativa effekterna. Då var vi ganska överens i socialutskottet om åtgärderna men fick ändå under många debatter höra att det var regeringens ansvar. Nu blir jag förvånad över att ledamoten Johan Hultberg helt plötsligt bytt sida. Under hela förra mandatperioden skällde han på regeringen för sjukvårdskrisen men sa inte ett ljud om regionerna, men nu är det plötsligt regionernas ansvar. Nja, rannsaka dig lite, Johan Hultberg!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Fru talman! Jag nämnde tidigare exempel på sjukvårdskrisen i Gävleborg. Långa utomhusköer i snöstorm till akutmottagning är varken värdigt den svenska sjukvården, patienterna eller vårdpersonalen. Jag ser två alternativa förklaringar till det som sker i sjukvården i Sverige. Antingen har regeringen misslyckats på grund av inkompetens; man har inte förstått hur svårt läget i regionerna är. Eller så har regeringen lyckats med exakt sin politik: att prioritera skattesänkningar före välfärd. Jag vet inte vad som är värst, men i vilket fall kan ett sammanbrott av svensk sjukvård inte uteslutas. Nödvändig vårdverksamhet, som hälsocentraler, försvinner, tillgängligheten försämras och personalens arbetsmiljö skadas. Detta kommer att få konsekvenser för lång tid framöver.

I min region, Gävleborg, blir situationen extra allvarlig: en kombination av en passiv regering med alltför stor tilltro till marknaden, en kapitalisering av svensk sjukvård och en regionledning med Sverigedemokraterna i täten som är mer bekymrad över vem som får vara lucia eller vilken konst som ska hänga på länsmuseet än att säkra en högkvalitativ, trygg och jämlik vård för länsborna.

Hälsocentralen i Ljusne är ett tydligt exempel - den som man lägger ned för att den inte är lönsam. Som vanligt är det människor i bruksort - eller i förort - som drabbas hårdast av borgerlig politik. Det är de och välfärdens kvinnor, som redan i dag går på knäna i en region som går med 700 miljoner i underskott.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag instämmer i tidigare frågor och vädjanden om att se regionerna och att skjuta till mer medel.

(Applåder)

Fru talman! Om det bara hade handlat om Norrbotten och någon annan region eller bara om S-styrda regioner runt om i landet eller om att regionpolitiker inte tar sitt ansvar och inte prioriterar kärnverksamheten hade det kanske varit enkelt att som SD-regering tänka och argumentera att detta inte är något att bry sig om. Men nu ropar ju alla regioner i hela landet, oavsett styre, på hjälp.

Jag kan förstå om sjukvårdsministern, finansministern och statsministern inte vill lyssna på mig eller mina socialdemokratiska kollegor här i kammaren. Men om ni inte vill ta emot våra vittnesmål från de regioner vi företräder runt om i landet, så lyssna för guds skull på era egna partikamrater runt om i hela landet!

Det är oacceptabelt att regeringen låter detta fortgå utan att vidta kraftfulla åtgärder. Det är oförklarligt att man bara står bredvid och tittar på och skakar fram någon gammal talepunkt om effektivisering eller prioritering när vi ser denna sjukvårdskris slå över hela landet.

På kort tid har förutsättningarna hemma i min region försämrats med över 400 miljoner. Det motsvarar 30 procent av hela primärvårdsbudgeten, i en region som är en fjärdedel av ytan i detta land. Det kommer att få enorma effekter, och det behöver regeringen ta ansvar för.

(Applåder)

Fru talman! Jag vet att mina kollegor hemma i Region Jämtland Härjedalen har jobbat och jobbar stenhårt för att kapa köerna. Arbetet med att säkra tillgängligheten till vården genom att korta köerna riskerar att stanna upp i vår region när det viktiga arbetet nu hotas för att regeringen inte svarar upp med de statsbidrag vi har behov av.

Fru talman! Regeringen är oförlåtligt passiv. Det syns tydligt genom att regeringen inte skyddar den mest utsatta befolkningen från kostnadskrisen, och här ser vi också hur regeringen inte heller ser sjukvårdskrisen. Det är ofattbart. Det är helt enkelt långt ifrån den verklighet som så många i dag kämpar med i vårt avlånga land. Folk kämpar både med sin egen hushållsbudget och som patienter när köerna blir längre i denna sjukvårdskris.

Vi i Region Jämtland Härjedalen budgeterar med ett underskott på 300 miljoner kronor 2024. Det är ett val vi har gjort. Vi kan inte stänga dörren på grund av för lite statsbidrag. Folk har rätt till vård.

Detta är ett val mellan att skjuta betalningen på framtiden för att kunna bedriva vård här och nu till dem som har behov av den och att säga upp personal och då låta kvarvarande personal gå på knäna efter en pandemi och en vårdskuld. Det är inte vägen att gå.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag fråga: Ser inte ministern sjukvårdskrisen i Region Jämtland Härjedalen?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att konstatera, med anledning av Johan Hultbergs inlägg i debatten, att ansvarsutkrävande av regeringen inte är någonting skamlöst utan en oppositions ansvar. Om man dessutom som regering inte är beredd att ta ansvar borde man kanske inte aspirera på att bilda regering.

Med det sagt kan jag ge Johan Hultberg rätt i att den nuvarande sjukvårdskrisen kräver ledarskap och ansvar på alla nivåer. Det är därför vi står här allihop i dag, 21 representanter för 21 regioner, och säger att också SD-regeringen måste visa ledarskap och ansvar.

Jag uppskattar att statsrådet Acko Ankarberg Johansson ändå adresserar utmaningen med att rekrytera kompetent personal. Hon visar att hon ser hur det ser ut där ute och vad det betyder för både personalen och vården. Men frågan som då kvarstår blir ju: Om man ser detta och kan uttrycka det så pass väl, tror man att regionerna kan hantera denna utmaning samtidigt som de ska spara, skära ned, varsla och säga upp?

Vilket ansvar och vilken prioritering anser statsrådet att den SD-ledda regeringen nu ska ta och göra? Ser man detta? Tänker man göra någonting? Tänker man inte göra någonting? Tänker man sänka skatten?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamöter, för era inlägg!

Den som tog bort den värnskatt som de allra rikaste betalade var den förra regeringen. Den tidigare socialministern satt i regeringen vid det tillfället. Mitt parti röstade emot.

I dag har alla partier lite olika inriktningar. Jag noterade i Agenda att vi tog olika ställning när det gällde hur vi ska hantera överskottsmål eller att möjliggöra att låna till investeringar för att få fart på landet. Vi har lite olika ingångar. I regeringen möts vi och kommer överens om en politik.

Att den här regeringen har gjort det har lett till att vi har prioriterat välfärden i den budget som lades i höstas och som riksdagen fattade beslut om strax före jul. 40 procent av reformutrymmet gick till hushållen för att kompensera för och klara konsekvenserna av inflationen. 40 procent gick till välfärden.

Nu har Niklas Sigvardsson lämnat kammaren, men jag noterade att han karakteriserade skattesänkningar som ett massivt stöd. Eftersom 40 procent gick till hushållen med en hel del skattesänkningar måste också 40 procent till välfärden vara ett massivt stöd. Någon annan logik finns inte. Det är ett massivt stöd utifrån den återhållsamma budget som antogs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men visst finns det stora behov i verksamheten. Därför följer regeringen utvecklingen. Dock kommer vi inte att kunna fatta beslut om att regioner och kommuner inte får säga upp personal. Enligt lag ligger det ansvaret hos regioner och kommuner, och det vore ett stort ingripande i självstyret om vi skulle fatta sådana beslut.

Däremot har, precis som ledamöterna lyfter, regeringen även ett uppdrag att stödja regionerna. Därför kom också ett beslut om särskilt sektorsstöd med adresslappen att klara ekonomin just nu. Vi krävde ingen prestation för det, utan det var för att klara de pensionskostnader vi står mitt uppe i - pengar rakt ut till regionerna för att klara situationen.

Gör regeringen tillräckligt? frågar i praktiken Marcus Wennerström. Det gör vi inte, i den meningen att vi kompenserar för allt som är underskott. 24 miljarder prognostiserar man som underskott. Jag undrar om ni socialdemokrater själva tycker att de 6 miljarder ni ger mer än regeringen på långt när täcker det underskottet. Jag noterar att flera ledamöter själva konstaterar att de inte gör det.

Om man gör gällande att de 6 miljarder som ni ger mer är skillnaden mellan att inte alls säga upp och att säga upp, vilket har föreslagits på en del håll i dag, stämmer det inte. 6 miljarder räcker inte alls långt med det stora underskott som finns, vilket pekar på att det finns väldigt mycket att göra för såväl regering som regioner och kommuner för att vi ska klara välfärden långsiktigt.

Vi måste klara den tillfälliga påfrestning som inflationen innebär. Regionernas bedömning är att den är tillfällig, och det stöder jag till fullo eftersom vi arbetar för att den ska vara tillfällig. Men det finns också strukturella problem i sektorn som behöver hanteras.

Flera ledamöter har varit inne på detta: Det handlar både om en tillfällig belastning på budgeten som leder till oönskade besparingar och om strukturella problem i budgetarna. Det visar att vi har ett arbete att göra gemensamt: Hur får vi en ekonomi i balans som klarar välfärden långsiktigt och som gör att personalen känner framtidstro och vet att här vill jag arbeta?

Jag var så glad över att Peter Hedberg - nu har jag nämnt honom två gånger, så han får extra plus, men det blir kanske minus i partiet - också nämnde att det är kärnverksamhet att satsa på fortbildning. Det är helt rätt. Fortbildning är verkligen kärnverksamhet. När man känner sig tvingad att minska på den har det gått väldigt långt.

Jag tror att vi behöver göra reformarbetet för hela hälso- och sjukvården gemensamt, för att klara både den tillfälliga inflationskrisen och det som är strukturellt och som funnits väldigt länge.

Fru talman! Tack återigen, ledamoten, för din fråga och för den debatt som ledamoten och alla andra ledamöter här har varit med i!

Regeringen följer på riktigt utvecklingen. Det är ingenting vi säger. Det är inget pr-trick. Det är så på riktigt. Vi har nära kontakter med patienter och med professionens företrädare och kan se vikten av att göra långsiktiga förändringar. En sådan sak, som förbättrar för patienterna och för ekonomin, är att satsa på primärvården. Om man inte gör det kommer man framöver att få mycket högre kostnader och sämre vård för patienter.

Jämtland Härjedalen är ett exempel där man faktiskt har vågat sticka ut hakan och göra det på ett bra sätt. Hoppas att de orkar hålla i! Vi finns också med i ledningen där.

Det är nödvändigt att göra rätt saker när man står inför stora utmaningar. Men att statens stöd måste finnas där är det ingen tvekan om. Det var därför vi kom med ett särskilt stöd i höstas.

Jag har noterat påståendet om att de riktade statsbidragen har halverats. Ja, om man räknar in alla särskilda tillfälliga statsbidrag under pandemin är det absolut så. Men att inte fortsätta med särskilda riktade statsbidrag kopplade till pandemin när pandemin inte finns är självklart. Dessutom har det åren efter stått noll, både när Socialdemokraterna styrde och när vi tog över. De pengarna fortsatte inte att komma in. En del, återhämtningsbonusen, behöll vi ett tag, eftersom vi bedömde att det var nödvändigt.

Man låtsas som att statsbidrag i allmänhet har halverats. Det är inte sant. Det var särskilda riktade statsbidrag, som vi alla stod bakom gemensamt men som inte användes av regionerna i särskilt stor omfattning därför att de var just tillfälliga. Men de har haft glädje av dem - det är jag glad över - för att kunna jämna ut konjunkturen.

År 2024 är ett tufft år. Därför kommer regeringen att göra sitt yttersta för att stödja regionerna och kommunerna i arbetet. Vi kommer att återkomma när det är läge. Men jag tror inte att de 6 miljarder som Socialdemokraterna har räcker långt när det gäller regionernas kris. Vi behöver fundera bättre än så gemensamt.

Tack för debatten och för ert engagemang!

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.