Hanna Westerén

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Tack, försvarsminister Pål Jonson, för möjligheten att debattera det här!

Jag håller nu förmodligen mitt sista inlägg i kammaren, så jag tackar Pål Jonson för mycket givande och respektfulla debatter. Jag tackar talmanskansliet med medarbetare för ett fantastiskt arbete under de snart tolv år som jag har varit ledamot.

För att återvända till interpellationen uppskattar jag också otroligt mycket möjligheten att debattera det här ämnet utan att på något sätt röja operativ eller sekretessbelagd information utan i stället fokusera på skalskyddet och skyddet av våra viktiga verksamheter.

Försvarsministern gör också en väldigt viktig markering kring att detta så småningom inte bara rör de säkerhetskänsliga anläggningarna. Så småningom kommer vi förmodligen att prata om betydligt mer, för vi pratar om samhällskritisk verksamhet som kanske primärt inte är försvarsverksamhet men som ändå är så extremt viktig för att säkra samhällets funktionalitet. Detta kommer att innebära mer att bevaka och mer att skydda och därmed också ett otroligt starkt fokus på att veta vilka som rör sig i våra anläggningar och på våra arbetsplatser så att alla kan känna sig trygga.

Utifrån det Pål Jonson har redogjort för undrar jag avslutningsvis: Behövs det mer? Vad mer ska vi tänka på och beakta när det gäller skyddet av våra säkerhetskänsliga verksamheter? Vad mer kan vi göra? Hur kan vi säkra våra verksamheter? Har jag uppfattat det korrekt att illegal arbetskraft och arbetslivskriminalitet ur försvarsministerns perspektiv utgör säkerhetshot?

Fru talman! Tack, Pål Jonson, för det fylliga svaret! Det låter positivt och uppmuntrande inför framtiden att det är en mer träffsäker lagstiftning på plats.

Jag tror att det är viktigt att stanna upp för några ögonblick och verkligen titta på vad det är vi pratar om. Statsrådet har lyft fram regelverk, ansvarsfördelning och tillsyn, och det är otroligt viktigt. Men jag tror att vi också måste bli tydligare kring omfattningen, alltså hur omfattande det här är.

Jag var tidigare verksam i skatteutskottet. Nu är jag verksam i försvarsutskottet. Även där pratade vi om arbetslivskriminalitet och om hur systemhotande den är för vårt samhälle i stort. Men pratar vi om arbetslivskriminalitet och oregistrerad arbetskraft i säkerhetskänsliga verksamheter kan vi alla vara väldigt illa ute.

Jag ska ge ett exempel på det jag pratar om. En väldigt stor producent av insatsvaror eller kritiska råvaror för oss alla hade arbetskraft som befann sig på en arbetsplats under slavliknande villkor. Det är problematiskt av många skäl.

Det är problematiskt rent mänskligt, för ingen ska behöva ha det så. Det är också problematiskt för att det är otryggt och farligt för oss alla att dessa förhållanden förekommer hos till exempel en energiproducent i det här fallet. Det är som sagt också någonting som är systemhotande. Vi måste ha koll på vilka som rör sig i Sverige i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge, och vi måste framför allt ha koll på vilka som rör sig i kritiska verksamheter.

Jag tyckte att jag hörde Pål Jonson säga att det här är ett ökande problem. Det var lite det jag också efterfrågade, alltså en bedömning av hur det faktiskt ser ut, vad det är vi behöver förhålla oss till och vilka mått och steg som behöver vidtas framöver. I min tidigare utskottsverksamhet blev det som sagt väldigt tydligt att arbetslivskriminaliteten är systemhotande, men det är också inom försvarsområdet oerhört viktigt att vi vet vilka som rör sig på och omkring anläggningarna.

Jag skulle än en gång vilja efterfråga och påtala vikten av en samlad nationell lägesbild. Även om jag nu fick fler svar än tidigare tycker jag fortfarande att svaren är svävande. Jag anser att det är en viktig principiell fråga att kunna säkerställa att det är personer med papper i ordning som befinner sig på arbetsplatser. Det är en sak på vanliga arbetsplatser, men säkerhetskänsliga anläggningar är ju ytterligare flera nivåer upp.

När det gäller den samlade nationella lägesbilden vill jag än en gång säga att jag menar att den är viktig och angelägen.

Jag funderar också på om försvarsministern bedömer att vi behöver vidta fler åtgärder. Finns det anledning att ytterligare följa upp det potentiella säkerhetshot som skulle kunna utgöras av okontrollerad och oregistrerad arbetskraft på säkerhetskänsliga anläggningar?

Fru talman! Tack, försvarsminister Pål Jonson, för svaret!

Bakgrunden till min interpellation är enkel. Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi bygger upp totalförsvaret, stärker vår beredskap och investerar stora resurser i att skydda verksamheter som är avgörande för vårt lands säkerhet. Samtidigt, som jag beskriver i interpellationen, bygger många av de här verksamheterna på omfattande entreprenad- och underleverantörskedjor. Det gäller i energisektorn, transportinfrastrukturen och andra verksamheter av stor betydelse för Sveriges funktion och motståndskraft. Det innebär att många människor dagligen rör sig i eller i anslutning till miljöer som kan vara säkerhetskänsliga.

Min fråga till statsrådet handlar om vad som händer när personer som inte borde finnas där ändå gör det. Därför undrar jag hur regeringen ser på de säkerhets- och försvarspolitiska riskerna när olaglig eller oregistrerad arbetskraft förekommer i eller omkring säkerhetskänsliga verksamheter. Vi vet ju att det har förekommit i Sverige vid ett flertal tillfällen. Jag anser att det här är rimliga frågor, och jag tycker också att det är nödvändiga frågor i det läge vi befinner oss i.

Pål Jonsons svar beskriver förändringar i säkerhetsskyddslagstiftningen. Det redovisas verktyg som tillsynsmyndigheterna fått och skyldigheter som verksamhetsutövarna har. Jag saknar dock några svar.

Jag frågade om regeringen har en samlad nationell lägesbild av förekomsten av otillåten eller okontrollerad arbetskraft i skyddsvärd verksamhet och vad en sådan lägesbild i så fall visar. Jag frågade också hur regeringen bedömer riskerna ur ett säkerhetsperspektiv. Men svaret från Pål Jonson berättar inte om regeringen har en sådan lägesbild och inte heller om man har någon tydlig riskbedömning.

Fru talman! För att kunna bedöma om vidtagna åtgärder är tillräckliga behöver man först veta problemets omfattning. Därför vill jag återkomma till den centrala frågan: Har regeringen i dag en samlad nationell lägesbild av förekomsten av otillåten eller okontrollerad arbetskraft i säkerhetskänsliga verksamheter? Om en sådan nationell lägesbild finns, vad visar den?

Fru talman! Jag tänkte att jag skulle citera delar av svaret. Carl-Oskar Bohlin sa följande: ”Enligt nya bestämmelser i lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap, som trädde i kraft den 1 juni 2026, ska en kommun planera för och verkställa beslut om utrymning eller inkvartering under höjd beredskap, på grundval av en planeringsinriktning som länsstyrelsen ska ta fram.”

Jag uppfattade det som att Carl-Oskar Bohlin ansåg att det var det besked som kommunerna behöver. Jag delar inte den uppfattningen, fru talman. Jag tror att svenska kommuner behöver mer besked än så.

Jag går tillbaka till det jag sa tidigare om jämförelsen mellan en liten och en stor kommun. I händelse av kris och krig eller extraordinära händelser klarar en stor kommun mycket, men för en liten kommun kan det bli omvälvande och kritiskt.

Jag tror att svenska kommuner är redo att göra allt de kan. Det har de gjort tidigare, och det kommer de att göra igen. Men det svenska totalförsvaret bygger på den ömsesidighet som vi pratar om här i dag. Jag tycker stundvis att det glimtar till och att Carl-Oskar Bohlin håller med mig. Men sedan upplever jag att vi igen faller tillbaka till att kommunerna har fått det de behöver, att de har fått den struktur de behöver.

Jag upplever dock väldigt tydligt att svenska kommuner i vissa avseenden drar sig för sitt beredskapsuppdrag, eftersom de är osäkra när det gäller kostnadsbördan. Därför vill jag än en gång ge Carl-Oskar Bohlin chansen att vara lite tydligare mot de kommuner som eventuellt tvekar. Kan de känna sig trygga med att de inte kommer att lämnas ensamma med kostnaderna när de utför uppgifter som ytterst är totalförsvarssatsningar?

Fru talman! Jag tackar Carl-Oskar Bohlin för svaret.

Jag ställer många frågor eftersom det här är frågor som jag brinner för och som jag, i min tur, får många frågor om, inte minst från Sveriges minsta kommuner. De är bekymrade och oroade. Kommunerna är oroade på grund av ansvaret gentemot den egna befolkningen, och de är oroade eftersom de självklart vill ställa upp i Sveriges totalförsvar.

Jag har den största respekt för att Carl-Oskar Bohlin hänvisar till planering, lagstiftning och olika ekonomiska satsningar. Det sker mycket på civilförsvarsområdet som är alldeles utmärkt. Myndigheten för civilt försvar gör ett enormt arbete.

När jag möter inte minst företrädare från SKR eller från Sveriges allra minsta kommuner efterfrågar inte vare sig de eller jag fler planeringsdokument eller fler strukturer. Det är alldeles utmärkt att de finns på plats, men det är ansvarsfrågan som är avgörande. Det är svar på den frågan som de minsta kommunerna efterfrågar. När jag möter kommunföreträdare av alla kulörer handlar det om ansvarsfrågan, att känna trygghet i att staten och den enskilda kommunen gör arbetet tillsammans, att det finns en gemensam respekt och ett gemensamt ansvar.

Apropå pandemin: Vi vet att svenska kommuner och regioner tog ett enormt ansvar under pandemin, och staten stod på andra sidan och höll i handen. Vi gjorde arbetet gemensamt.

Jag är trygg med att svenska kommuner och regioner gör allt de kan i händelse av kris och krig. De måste få ett besked om att staten tar sitt ansvar. Det kommer inte att röra sig om lokala beslut eller behov, utan det kommer att röra sig om våra gemensamma totalförsvarsbehov. Därmed blir de ett nationellt ansvar. Likväl uppstår kostnaderna i enskilda kommuner. Det är de enskilda kommunföreträdarna som gör avvägningarna, det vill säga att våga investera i vår gemensamma säkerhet parallellt med att man investerar i den kommunala verksamheten.

Jag tror inte att det har att göra med min begåvning, men jag förstår inte fullt ut hur jag eller kommunföreträdare ska tolka utfästelsen om ad hoc-beslut. Jag tror att den frågan måste utvecklas av Carl-Oskar Bohlin. En liten kommun som står i begrepp att få en stor inkvartering, med höga kostnader som följd, på grund av ett nationellt beslut måste ha lite mer att hålla i än ett så kallat ad hoc-beslut. Det är ett förtydligande som många svenska kommuner efterfrågar just nu.

(Applåder)

Fru talman! Tack för svaret, Carl-Oskar Bohlin!

I den här frågan råder, åtminstone på papperet, enighet om att kommunerna är helt avgörande för det civila försvaret. Kommunerna är första linjen. Det är hemma i kommunen man som medborgare knackar på när det brinner eller när det gäller.

Frågan är inte heller om kommunerna ska ta ansvar. Det måste de. Frågan är vilka förutsättningar de får, inte minst de allra minsta, för att göra det.

I Carl-Oskar Bohlins svar noterar jag flera satsningar, flera anslag och flera positiva planeringsprocesser. Det är alldeles utmärkt. Jag saknar dock delvis svar på den fråga som många svenska kommunpolitiker i dag ställer sig: När staten fattar ett beslut som innebär att en kommun ska ta emot ett stort antal människor på obestämd tid, ordna inkvartering, säkerställa omsorgsinsatser och upprätthålla samhällsviktig verksamhet, vem bär då – rent konkret – den ekonomiska risken?

Fru talman! För en stor kommun kan ett sådant åtagande vara svårt. För en väldigt liten kommun kan det vara helt omvälvande.

Vi talar om kommuner som redan i vardagen brottas med kompetensförsörjning och stora, svåra investeringar i va-system, skolor och äldreomsorg. Vi talar om små kommuner där några miljoner kronor kan göra otroligt stor skillnad i ekonomin.

Då menar jag att det inte räcker att veta att det finns nationella anslag, en struktur och en överbyggnad. Då måste man också ha konkreta besked från statens sida att kommunen inte kommer att lämnas ensam med konsekvenserna.

Fru talman! Det är därför som jag vill återkomma till den så kallade vistelseprincipen. Den fungerar i så många sammanhang i Sverige, men vid omfattande befolkningsförflyttningar kan den innebära att ekonomiska konsekvenser koncentreras till ett fåtal mottagarkommuner. Därför undrar jag om regeringen har analyserat risken. Om regeringen har gjort det, är regeringen beredd att säkerställa att de kommuner som tar ett stort nationellt ansvar också får kostnadstäckning för de kostnader som uppstår?

Fru talman! Jag uppfattar det som att Carl-Oskar Bohlin blir provocerad av att jag efterfrågar tidpunkt och tempo. Det gör jag inte för att på något sätt glorifiera en tidigare regering, utan jag gör det med fokus på det säkerhetsläge vi befinner oss i. Jag kan bara hänvisa till de exempel jag själv kommit i kontakt med den senaste tiden där aktörer som på olika sätt är engagerade i det svenska totalförsvaret pekat på behovet av att detta sker skyndsamt. Det är inte jag personligen som måste få detta till någon sorts fjäder i hatten för vare sig den här regeringen, min egen tidigare regering eller den tillträdande.

Det blir knepigt om vi ska stå här och diskutera historia och process. Det jag tror att vi måste fokusera mycket mer på är genomförande. Det är där vi befinner oss, och det är det jag önskar ska hända. Jag tror faktiskt att Carl-Oskar Bohlin önskar detsamma. Vi kommer nämligen inte ifrån att beredning inte bygger förmåga. Utbildning, planering och krigsplacering bygger förmåga.

Jag har respekt för att vi har förlorat tid. Så är det. Somligt har gått för långsamt, somligt har inte varit rätt prioriterat. Jag kan vidgå det – inga bekymmer. Jag menar dock att frågan förtjänar fortsatt omsorg och konkreta besked om nästa milstolpe eller tidpunkt för närmare genomförande.

Fru talman! Jag anser att säkerhetsläget är allvarligt. Det är klart att det alltid går att prata historia och om vem som har gjort vad eller inte gjort vad. Jag tänker inte göra det här. Jag kan konstatera att det är positivt att man har aktiverat civilplikten och att vi har en samsyn kring det här.

En sak som jag faktiskt trodde att statsrådet skulle lyfta är satsningarna inom räddningstjänsten och elförsörjningen. Dem ser jag som väldigt positiva, och det här är en interpellation som är ställd i en positiv anda, oaktat tonen från Carl-Oskar Bohlin. Jag menar att det här handlar om någonting viktigt och stort. Jag hoppas att vi kan vara överens om det åtminstone.

Det här visar att när regeringen, oavsett färg, bestämmer sig för att bygga upp en förmåga går det också att göra det. Det finns utbildningar, det finns en organisation, det finns krigsplaceringar och det finns uppenbarligen en konkret väg framåt.

Oavsett vad den föregående regeringen gjorde eller inte gjorde har säkerhetsläget konsekvent försämrats de senaste åren och det blir mer och mer bråttom. Jag tycker därför fortfarande att det är relevant att få veta när det händer mer. Trots de positiva beslut som har lyfts fram här – jag håller med om att det är positivt att man har aktiverat civilplikten – befinner man sig fortfarande, som jag förstår det på Carl-Oskar Bohlin, i ett utredande skede. Jag tycker att det är problematiskt.

Fru talman! Jag anser att bevakningsverksamheten kommer att spela en viktig roll vid höjd beredskap. Det är det som jag tror att vi behöver komma ihåg. Det gäller skyddsobjekt, samhällsviktiga anläggningar och verksamheter som måste fungera även under mycket svåra förhållanden. Det må vara hänt om Carl-Oskar Bohlin struntar i mig, men jag tror att svenska folket behöver veta när färdplanen kommer.

Carl-Oskar Bohlin säger att frågan är viktig, och vi är överens om att frågan är viktig, men jag undrar fortfarande: Vilka konkreta steg tänker regeringen ta under kommande år, om man skulle få chansen att fortsätta bestämma, för att gå från beredning till genomförande?

Fru talman! Jag tackar Carl-Oskar Bohlin för svaret.

Det råder i dag bred politisk enighet i Sveriges riksdag om att Sveriges totalförsvar behöver stärkas. Vi har under de senaste åren sett hur arbetet med civilplikten har återupptagits och utvecklats, vilket är väldigt välkommet. Vi behöver en personalförsörjning som fungerar också i kris och krig.

Just därför väcker frågan om bevakningsverksamhet ett särskilt intresse. Vid höjd beredskap och ytterst krig kommer behovet av bevakning att öka kraftigt. Skyddet av samhällsviktig verksamhet, kritisk infrastruktur, transporter och offentliga anläggningar är en grundläggande del av samhällets motståndskraft.

Senare i dag kommer jag också att debattera med försvarsminister Pål Jonson om säkerheten vid kritiska anläggningar. Det här är således en fråga som jag tror att vi alla behöver hålla nära hjärtat. Detta identifierades i utredningen Plikten kallar! Där pekade man på behovet av att bygga upp ett system för civilplikt även inom bevakningsområdet.

Av Carl-Oskar Bohlins svar framgår att regeringen har fattat de formella beslut som krävs för att civilplikt ska kunna användas inom bevakningsverksamhet, vilket naturligtvis är väldigt positivt. Samtidigt andas hela svaret, såvitt jag kan utläsa, att beredningen fortfarande pågår och att mycket fortfarande är oklart. Då landar jag tyvärr i att det alltså inte finns någon färdig modell eller någon beslutad uppdragsstruktur. Det finns mig veterligen heller ingen tidsplan.

Fru talman! Det är här min fråga uppstår. Vi vet att behovet finns, vi vet att verksamheten har identifierats som viktig och vi vet – statsrådet sa det själv – att regeringen har aktiverat civilplikten på det här området, men vi vet fortfarande inte när arbetet faktiskt kommer att omsättas i praktiken.

Jag vill ändå påpeka att skillnaden mellan ett formellt beslut, som statsrådet redogjorde för, och en verklig förmåga är ganska stor. En förmåga byggs inte genom att någonting blir möjligt. En förmåga byggs genom planering, utbildning, övning och bemanning. Därför vill jag fråga Carl-Oskar Bohlin: När avser regeringen att ta nästa konkreta steg för att bygga upp ett fungerande system för civilplikt inom bevakningsverksamhet?

Fru talman! Sveriges totalförsvar förutsätter att både militära och civila myndigheter växer med rätt kompetens. Samtidigt uttrycker Kustbevakningen och Tullverket oro för att de i praktiken konkurrerar med Försvarsmakten om samma kritiska massa av kompetenta medarbetare. Nu larmar Officersförbundet, Tull-Kust och Polisförbundet gemensamt om att myndigheterna riskerar att inte bygga ny förmåga utan i stället mest flytta personal mellan sig – eller tappa personal helt och hållet.

Min fråga till statsrådet Bohlin är därför: Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att personalförsörjningen inom totalförsvaret faktiskt leder till fler anställda, så att den samlade kompetensen växer, i stället för att myndigheter konkurrerar om samma medarbetare?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill vara väldigt tydlig under mina två avslutande minuter i den här debatten. Jag menar att detta inte enbart är en principiell diskussion. Det kan man annars nästan förledas att tro när man hör delar av näringsministerns anförande.

Både Eva Lindh och jag tycker att det är fantastiskt att vi har en massa företagare som gör Sverige starkare. Men detta handlar om verkliga, konkreta konsekvenser i våra svenska lokalsamhällen.

Att stödet försvinner innebär också att rådgivaren som man kan ringa till försvinner. Då försvinner mötesplatsen där nya företagsidéer kan ta form. Då försvinner kompetensen som gör att människor vågar ta steget. Detta händer inte i teorin eller på papperet, utan det händer lokalt runt om i hela landet.

Fru talman! Näringsministern säger att kooperativa företag ska kunna ta del av befintliga insatser. Jag noterar det. Men näringsministern säger också att det inte är ett så kallat favoritbeslut.

Då undrar jag om det inte är läge att säga ”gör om, gör rätt”. Politik är ju att vilja, men det är också att välja. Här skulle jag verkligen önska att regeringen valde en annan väg.

Det är fortfarande inte ett svar på den fråga som Eva Lindh har ställt till näringsministern. När stödet försvinner, vem finns då kvar lokalt? Vem bär kunskapen? Vem hjälper till att få igång verksamheten? Detta går inte att ersätta med generella program. Jag vill veta vilken specifik struktur och vilket stödsystem som kommer att ersätta det kooperativa utvecklingsstödet.

Kooperationen bygger Sverige där andra lösningar inte räcker till. Att montera ned de förutsättningarna är inte neutralt. Det är ett vägval, och det riskerar att lämna landet med mindre kraft, inte mer.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ministern, för möjligheten att debattera! Det var dock ett svar som systematiskt undvek den fråga som min kollega Eva Lindh ställde. Frågan var inte om regeringen i allmänna ordalag tycker att företagande är viktigt. Frågan var vad som ska ersätta det som nu tas bort. Svaret var: Ingenting.

Fru talman! Regeringen avskaffar en förordning som möjliggjorde 25 miljoner kronor i stöd till kooperativ utveckling, en struktur som inneburit att lokal kapacitet under lång tid byggts upp i hela landet.

Det handlar inte om en myndighet i Stockholm. Det handlar om människor på orter där alternativ ibland helt saknas. Det handlar om byar som organiserar service när marknaden drar sig tillbaka och anställda som tar över verksamheter för att rädda jobb på orten. Det handlar om föreningar som ser till att det finns barnomsorg, bredband eller omsorg.

Har detta varit ineffektivt? Har det varit onödigt? Nej. Det här är lokal utveckling byggd underifrån, och det är just detta regeringen nu försvagar.

Fru talman! Näringsministern talar om generella stöd, men verkligheten runt om i vårt land är inte generell. På många mindre orter finns inga riskkapitalister, inga affärsänglar och inga stora konsultbolag, men där har vi människor som samarbetar, bygger tillsammans och löser problem gemensamt. För dem har den kooperativa rådgivningen varit helt avgörande. När regeringen nu säger att detta ska rymmas inom befintligt system menar jag att man visar att man inte ser hur vårt land ser ut och hur våra bygder fungerar.

Fru talman! Det här är inte neutral politik. Det är ett aktivt val att ta bort ett stöd som fungerar, är kostnadseffektivt och har en mycket stark lokal förankring. Det görs utan redovisad konsekvensanalys, utan alternativ och utan plan för hur kunskapen ska finnas kvar. Detta är inte effektiv styrning. Det är ett risktagande med hela lokalsamhällen som insats.

Så, fru talman, låt oss tala klarspråk. När den lokala rådgivningen försvinner innebär det att möjligheten att många idéer blir verklighet och att många företag blir till också försvinner. Det betyder färre företag i våra gles- och landsbygder, färre initiativ inom social ekonomi och färre lösningar där marknaden inte räcker till. Detta är inte en bieffekt, utan det är en förutsebar konsekvens.

Fru talman! Näringsministern säger att alla företagsformer ska behandlas lika, men jag menar att politik inte handlar om att behandla allt lika. Det handlar om att förstå vad som krävs i olika delar av landet beroende på hur bygderna ser ut. Här menar jag att det brister. I praktiken innebär beslutet nämligen att man centraliserar stöden, försvagar den lokala närvaron och lämnar människor med mindre stöd just där behoven är som störst. Det går rakt emot ambitionen om ett mer levande Sverige.

Fru talman! Jag menar att detta ytterst handlar om förtroende – förtroende för att människor själva, tillsammans, kan bygga sina lokalsamhällen. Men det handlar också, fru talman, om statens ansvar att inte riva ned det som faktiskt fungerar. Vi beskådar nu ett beslut som gör just det.

(Applåder)

Fru talman! Sveriges säkerhet avgörs inte bara av militär förmåga utan också av hur väl samhället fungerar när det utsätts för påfrestningar, om människor vet var de ska ta skydd, om kommuner har förutsättningar att agera och om det finns ett tydligt övergripande ansvar – hela vägen. Det är därför skyddet av civilbefolkningen är en central del av totalförsvaret, och det är därför detta betänkande är så viktigt att debattera.

Vi socialdemokrater delar uppfattningen att det civila försvaret har varit eftersatt under lång tid. Att skyddsrumssystemet behöver ses över och att ansvarsfrågor behöver förtydligas råder det ingen tvekan om. Men just därför måste också de lösningar vi beslutar om hålla i praktiken.

Det finns delar av regeringens proposition som är nödvändiga och riktiga. Att regelverket moderniseras, att informationsansvaret tydliggörs och att skyddet för civilbefolkningen tydligare knyts till totalförsvarstänkandet är absolut steg framåt. Men ett starkt civilt försvar kräver mer än goda intentioner. Det kräver genomförbarhet, och det kräver att ansvar och resurser följs åt.

Fru talman! En av svagheterna i förslaget är just att staten lägger ett långtgående ansvar på kommuner och fastighetsägare utan att fullt ut ta ansvar för finansieringen och de praktiska förutsättningarna. Vi vet att Sveriges kommuner ser väldigt olika ut. De har olika ekonomiska förutsättningar, olika bebyggelsestruktur och olika kapacitet.

När staten överlåter en central del av civilförsvaret till lokala nivåer utan tillräcklig finansiering finns en uppenbar risk för att skyddet av civilbefolkningen blir ojämlikt. Människors trygghet vid höjd beredskap kan då komma att avgöras av var de bor. Detta är inte rimligt, och det är inte förenligt med tanken om ett likvärdigt skydd för hela befolkningen. Det civila försvaret får inte bli ett lapptäcke.

Fru talman! Ett robust civilt försvar bygger ytterst på tillit. Människor måste känna ett förtroende för samhället – för att samhället finns där även när det är svårt. De måste veta vad som förväntas av dem men också vad de kan förvänta sig av staten. Den tilliten skapas inte genom att staten skjuter över ansvar nedåt i systemet och hoppas att det löser sig. Den skapas genom tydlig nationell styrning, långsiktig finansiering och ett ansvarstagande som håller även när pressen ökar.

Just därför är det problematiskt att detta förslag saknar tillräckliga svar på hur kommuner ska klara uppgiften över tid. Skydd för civilbefolkningen är inget projekt; det är en permanent samhällsfunktion.

Här anser vi att Socialdemokraternas följdmotion och tillkommande reservationer är viktiga. De tar sin utgångspunkt i skyddet av civilbefolkningen och i att detta är ett övergripande nationellt ansvar. Vi pekar på behovet av en konsekvensanalys av detta oerhört viktiga område för att säkra tydlighet kring den statliga finansieringen, bättre nationell samordning och ett långsiktigt perspektiv som säkerställer likvärdighet i hela landet.

Jag vill vara tydlig: Det handlar inte om att bromsa nödvändiga reformer, tvärtom. Det handlar, fru talman, om att se till att detta faktiskt går att genomföra – i vardagen, i kris och i tider av höjd beredskap.

Fru talman! Det civila försvaret börjar inte när larmet går. Det byggs här och nu, genom information, övning, fungerande strukturer och tydlighet.

När ansvarsfördelningen blir otydlig eller när resurserna inte står i proportion till uppgiften riskerar vi att undergräva den motståndskraft vi så väl behöver.

Det är också en fråga om geografisk rättvisa. Ett barn i en mindre kommun ska ha samma rätt till skydd som ett barn i en storstad och tvärtom. Skyddsnivån kan inte avgöras av en kommunbudget eller av vem som råkar äga den fastighet där man har sitt hem.

Fru talman! Socialdemokraterna står bakom målet att stärka skyddet av civilbefolkningen. Men vi menar att det kräver att staten tar ett tydligare ansvar, inte bara i ord utan i handling. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 och reservation 6. Skyddet av civilbefolkningen är en nationell uppgift. Då måste också det övergripande ansvaret vara nationellt hela vägen.

(Applåder)