Peter Hultqvist

Fru talman! Frågan om samarbete mellan Finland och Sverige har varit aktuell länge. Det var en huvudprioritet under de åtta år som vi satt i regeringsställning. Det handlar om informationsutbyte, operativ planering, övningar och samordning av de militära förbanden.

Vi kunde alltså redan före inträdet i Nato hantera situationer bortom fred gemensamt, och mycket av grunden för detta lades då. Jag menar att vi på den tiden inte, och heller inte nu, kommit lika långt när det gäller det försvarsindustriella samarbetet.

Den typ av konferenser som försvarsministern hänvisar till är bra, men de har förekommit tidigare och är egentligen inte ett mått på djupet i själva projekten. Men det är bra att man har den träffpunkten.

När det gäller avtalen om försörjningssäkerhet för exempelvis ammunition menar jag att det måste kontrolleras hur försörjningssäkerheten egentligen ser ut, i praktiken. Att skriva ett avtal är en sak, men det praktiska utfallet är en annan. Att ett avtal har skrivits innebär inte att man har nått upp till det som kan kallas försörjningssäkerhet.

Såväl Finland som Sverige har skickat mycket ammunition till exempelvis Ukraina, och detta har lett till att vi har en del att ta igen i jämförelse med hur det såg ut tidigare. Därför ser jag inte säkerställandet av försörjningssäkerhet som något som med självklarhet är uppfyllt bara för att ett avtal har signerats.

Det jag egentligen är ute efter är vilken typ av långsiktiga utvecklingsprojekt som Sverige och Finland som nationer skulle kunna ta fram gemensamt och involvera försvarsindustrin i. Jag menar att det perspektivet inte är tillräckligt diskuterat. Vi är inte där ännu. Jag håller med om att det finns många samband mellan svenska och finska företag, men den där kappan som ger en huvudinriktning och som knyter ihop allt ordentligt finns inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När man ställer en fråga om hur läget egentligen är kan man få många olika typer av svar beroende på hur man vill ha det. Därför krävs nog en betydligt djupare diskussion med branschen innan man med tvärsäkerhet kan säga att allt som nu har gjorts är tillräckligt. Jag delar därför inte uppfattningen att allt jag säger här i stort sett är tillgodosett.

Jag menar att om man menar allvar med avtalet från den 16 september 2024, där bilateralt samarbete kopplat till försvarsindustrin nämns, bör ambitionen vara betydligt högre än i dag. Jag kan inte se vad som skulle vara problemet med att en svensk och en finsk regering sinsemellan jobbar fram en ordentlig uppfattning och strategi för hur vi vill se försvarsindustrisamarbetet mellan våra länder utvecklas och hur försvarsindustrin kan kopplas till det.

Finns det egentligen något problem med att göra den typen av avtal och plattform för kommande utvecklingsarbete? Det skulle självfallet ge en betydligt större tyngd från regeringsnivån i förhållande till industrin om det fanns en klar och tydlig viljeinriktning.

Jag tycker att detta är logiskt också utifrån att Finland, oavsett Natomedlemskap och annat, sedan lång tid tillbaka och även i dag är vår närmaste försvarspolitiska partner. Vi jobbar mycket tillsammans med Finland. Vi har till och med folk representerade i båda ländernas staber.

Fru talman! Tack för svaret, försvarsministern! Jag tror att det går att göra betydligt mer. Avtalet från 1995 som är ett memorandum of understanding kan förnyas och utvecklas mycket. De samarbeten som nämns kring vissa specifika saker som pansarterrängbilar och eldhandvapen bygger på upphandling av specifika system. Men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag är ute efter att man kanske ska göra gemensam upphandling och gemensamt utvecklingsarbete och kanske ha en gemensam strategi.

Jag tog fasta på det som står i samarbetsförklaringen från den 16 september då Sverige och Finland hade ett stort möte. Man sa då att man ska ha ett bilateralt samarbete kopplat till försvarsindustrin. Det var en eller två meningar rätt långt ned i texten. Min uppfattning är att om det här ska bli på riktigt allvar måste man göra ett mer genomgripande och grundligt försvarsindustriellt avtal, som också förankras i både svensk och finsk försvarsindustri. Man bör alltså dra det mot att vi gör mer tillsammans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt finns det en sak som vi skulle kunna åtgärda gemensamt rätt så snabbt. Vi behöver ökad produktionskapacitet i försvarsindustrin med inriktning på Ukraina. Det tas initiativ till olika projekt i EU och mellan olika länder. Men Sverige och Finland skulle kunna göra ett stort ammunitionsprojekt tillsammans, där vi även tittar på hur vi skulle kunna inrätta större produktionskapacitet och nya produktionslinjer tillsammans.

Om man ska nämna några specifika områden där vi skulle kunna fördjupa samarbetet är det förutom ammunition också sensorer och radar. Där finns det teknik i Sverige som i förlängningen skulle kunna användas på den finska sidan, exempelvis systemet Global Eye. Vi har marin kompetens och skulle kunna diskutera vidare samarbete genom Swedish Finnish Naval Task Force, som har byggts upp till en väldigt bra gemensam marin enhet. Inom ramen för det skulle man även kunna titta på vad som kan göras gemensamt samtidigt som man på finsk sida nu förnyar sin marin med olika investeringar i nya fartyg.

Samarbete kan också ske vad gäller komponenter i olika vapensystem. Eldhandvapen och fordon har nämnts som exempel, men jag tycker som sagt att vi ska titta på det här bredare. Finns det förutsättningar för gemensamma utvecklingsprojekt? Det är en viktig fråga man skulle kunna ställa sig. Då handlar det om att vi bestämmer oss för något område där vi gemensamt väljer att satsa. Finns det långsiktiga prioriteringar som kan göras när det gäller utveckling av gemensamma vapensystem? Sådana frågor tycker jag att man kan lägga grunden till. Inom ramen för ett avtal skulle man då kontinuerligt kunna samla försvarsindustrin i respektive land och dra åt det hållet.

Jag är övertygad om att det här skulle kunna ge fina resultat om viljan och tydligheten finns. Jag tycker väl inte att det finns någonting att säga om det som är gjort, men det behöver göras mycket mer. Steglängden måste tas ut.

Herr ålderspresident! Den som inte vill kan alltid finna ett skäl. Det blir något av den obotfärdiges förhinder över det hela. Att Sverige skulle stå bakom en tvåstatslösning borde knappast vara en nyhet. Vi har erkänt Palestina i ett beslut som fattades under Stefan Löfvens ledning. Palestina har en ambassad i Stockholm.

Att vi nu hamnar i en situation där vi tillsammans med 43 länder avstår, och där 124 röstade för resolutionen och 14 emot, är en oerhörd svaghet. Vi klarar inte av att stå upp för en ståndpunkt som har bekräftats i så många FN-beslut genom tiderna där man har förordat tvåstatslösning, och där den internationella domstolen nu också har ställt krav. Det måste ställas krav på Israel. Israel nonchalerar internationell lag och rätt i en så stor omfattning att det är mycket uppseendeväckande och dessutom upprörande.

Vi har 100 000 skadade, 40 000 döda, 14 000 barn döda, och 21 000 barn försvunna i Gaza, förstörd infrastruktur och förstörda hem, och stora flyktingskaror. Detta är någonting som går långt utöver den försvarsrätt som regleras i internationell rätt. Det står också i internationell rätt att man inte får gå hur långt som helst, så att det blir vedergällning gentemot civila.

Det som har skett på exempelvis Västbanken genom åren är en systematisk urholkning av tvåstatstanken. I dag kvarstår palestinska enklaver. Bosättningar med israeler har brett ut sig till en sådan nivå att vi i dag har över 750 000 bosättare. Alltihop är emot internationell lag och rätt. Det stämmer inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige hade en gång en röst, kunde peka på det och orkade stå upp för den internationella rätten. Men jag anser inte att nuvarande regering gör det mer än i en form av läpparnas bekännelse.

Budskapet är klart och tydligt när det gäller Ukraina. Där känner man att det stämmer. Men när det gäller Mellanöstern, palestinierna och vad som är den internationella lagen och rätten där är inte rösten på samma sätt. Då är viktningen på ett sådant sätt att man börjar tvivla på det hela.

Det bekräftas slutligen när man avstår i en sådan viktig omröstning i FN. Dessutom blir det stora numret i utrikesministerns tal Israels självförsvarsrätt, och det andra bleknar ut i kanten.

Det är en stor förändring som har skett under både den förra utrikesministern och den nuvarande utrikesministern när det gäller synen på hur man tolkar internationell lag och rätt och framför allt om man skapar sig någon position för att kunna göra någonting i Mellanösternkonflikten.

Nu säger man att tvåstatslösning är någonting som är viktigt och att man ser det långsiktigt. Men när tiden tickar iväg urholkas varje dag genom den israeliska regeringens aktivitet och beslut möjligheten att arrangera en tvåstatslösning. Man fattade dessutom i somras, mitt under brinnande Gazakrig, ett beslut om att upprätta ett stort antal nya bosättningar på Västbanken i strid mot internationell lag och rätt.

Var finns protesterna mot det från den svenska regeringen? Svaret är att de inte finns. Jag tycker att ministern har väldigt mycket att fundera på när det gäller detta, och jag skulle vilja höra en lite mer fördjupad analys av varför man nu agerar på det sätt man gör.

Herr talman! Det är ju inte alla som har fått en doktrin uppkallad efter sig. Jag får nog lov att säga att jag själv inte har uppfunnit ordet, men viss stolthet känner jag ändå över att det blev så. Det var en riktig hållning på det sättet att vi inte ville driva upp spänningsläget eller ge Ryssland argument att börja med negativa saker vid finska gränsen eller i Finska viken. Vi ville inte ge dem det. Men samtidigt var vi inte naiva, så vi rustade upp svenskt försvar och fördjupade alla våra samarbeten.

När sedan Ryssland drog upp spänningsläget i Ukraina och skapade detta stora krig blev situationen en annan. Om man då inte har kraft nog att förändra en ståndpunkt i ett nytt läge vet jag inte vad man egentligen vill med politiken. Det är ju Sveriges säkerhet som är det viktiga, inte vilken lösning man fäster sig vid, för det kan ju förändras beroende på säkerhetsläget. Då får man faktiskt, som jag sa, bita huvudet av skammen.

Det är bra, Håkan Svenneling, att du har en insikt om att Ryssland är problemet, men det vore bättre om du då också drog en slutsats om vad som krävs för att det demokratiska Europa ska kunna hålla ihop och verka avskräckande i förhållande till Ryssland och bygga maximal säkerhet. Det anser inte jag att ert motstånd mot Nato eller DCA-avtalet ger. Det skapar en lucka i det nordiska försvaret om det skulle få gälla. Det är bra att ert ord inte gäller här.

Det var också bra att jag fick ett erkännande om att NPT gäller. Det innebär att vi har en plattform att diskutera framtidsmässigt utifrån när vi ska ta ställning till vad vi ska ta för initiativ. Då har vi ju något att hänvisa till som är ett faktum. NPT är inget dåligt, och det gäller faktiskt.

Jag får tacka för att jag fick dra över tiden.

(Applåder)

Herr talman! Jag är varken inbiten eller något annat, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig när verkligheten förändras. Hur Svenneling ser på den typen av situationer tänker jag inte kommentera.

Om verklighetens realiteter blir tillräckligt starka och påtagliga och man måste finna nya lösningar är det ett svaghetstecken om man inte orkar bita huvudet av skammen.

Tog vi det här initiativet före ansökan om Natomedlemskap? Ja, det är klart att vi gjorde det. Det var långt innan. Jag sa ju det när vi diskuterade statements of intent. Jag redogjorde i mitt anförande ordentligt för varför vi tog det här steget. Jag vet inte om jag behöver göra det igen.

Detta handlar alltså om Sveriges säkerhet och trygghet i en tid som är oerhört otrevlig där Ryssland uppträder oerhört aggressivt. Då måste man också vara beredd att sluta nya typer av avtal, hitta nya lösningar och finna det bästa sättet att i den situationen bygga så mycket trygghet och säkerhet som möjligt.

Sedan är det så att folkrätten gäller för alla, oavsett vem man anser sig vara. Ett stort problem i världen är att folkrätten inte respekteras. Det ser vi på många ställen runt om i världen. Det är ingen direkt hemlighet. Men nationer som Sverige har all anledning att ständigt hävda folkrättens principer.

Jag kan bara konstatera att det här avtalet bygger på folkrättens principer. Det leder inte till något nytt läge här.

När det gäller kärnvapen har jag sagt att icke-spridningsavtalet är undertecknat av USA, och Sverige är ett av de länder som har anslutit sig till detta. Det gäller fortfarande. Såvitt jag har förstått har ingen talat om att säga upp det. Det har inte heller USA gjort. Man är juridiskt bunden till detta. De är bundna att inte sprida kärnvapen till andra länder, och vi är bundna att inte ta emot.

(Applåder)

Fru talman! Det läge som vi har i dagens Europa är historiskt i negativ mening. Kriget i Ukraina är ett våldsamt övergrepp på internationell lag och rätt. Det är ett våldsamt övergrepp på det ukrainska folket, och det utgör ett långsiktigt hot mot hela Europa.

Det här är alltså den största utmaning vi haft sedan andra världskriget, och utgången av det här kriget kommer att vara avgörande för kommande generationers livsvillkor. Vad det ytterst handlar om är om de ska få leva i ett Europa där man respekterar internationell rätt och ländernas suveränitet.

Det är vad det här handlar om i grunden, och det är väldigt få som vill leva i en skugga från Moskva. Det är väldigt få i det demokratiska Europa som vill leva med att ständigt ta hänsyn till vad eventuella potentater och totalitära regimledare i Kreml eventuellt tycker och den nyckfullhet som det medför.

Därför måste de demokratiska länderna hålla ihop i den tid som vi lever i och med de stora utmaningar vi har. Vi måste stödja varandra. Det måste vara det grundläggande ingångsvärdet, och vi måste bygga försvarssystem tillsammans som är både avskräckande och stabiliserande. Det är det detta går ut på.

Hotet från Ryssland är ett faktum som är en vardagens realitet varenda dag för de människor som lever vid fronten i Ukraina. Det som sker är att en järnridå faller över Europa. Var den faller någonstans avgörs i Ukraina, i frontlinjen, och där har det stöd och den hjälp som vi ger ett stort och avgörande inflytande.

Man måste se DCA-avtalet i en större bild, där det handlar om att bygga maximal säkerhet i vår del av Europa.

Det var den regering som jag representerade en gång i tiden som tog det här initiativet, som inledde diskussionerna med USA om ett defense cooperation agreement. Det här var en följd av att vi tidigare hade gjort ett så kallat statement of intent med USA - ett antal punkter som fördjupade samarbetet Sverige-USA. Det följdes upp av ett trilateralt avtal, statement of intent, mellan Finland, Sverige och USA.

I det sammanhanget var Finland och Sverige överens om att vi skulle försöka utveckla ett defense cooperation agreement. Det var för att göra det enklare att öva tillsammans. Det var för att ta bort en hel del administrativ byråkrati och skapa förutsättningar för snabbare hjälp i en kris- eller krigssituation. Vi ville åstadkomma ett läge där vi skulle kunna få stödet så fort som möjligt därför att vi vet att ju snabbare stödet kommer, desto större möjlighet har man att påverka utvecklingen i krisen eller kriget. Det var så det var. Det var den krassa analys som vi gjorde, och jag anser att den var lika rätt då som nu.

Vi gjorde också något annat som byggde på samma tankegång: Vi gick med i den brittiskledda insatsstyrkan Joint Expeditionary Force, som inte tillhör Nato men där ett antal Natoländer ingår och som bilateralt och multilateralt snabbt kan sättas in i samband med kris eller krig för att därmed påverka konfliktens inledande skede. Detta var ett försvars- och militärpolitiskt tänkande som syftade till att kunna agera så tidigt som möjligt. Det är också något som är avskräckande i praktiken och som stärker svensk militär förmåga och försvarsförmåga tillsammans med andra.

Jag vill starkt varna för att underskatta Rysslands olika ambitioner och planer. Vi kan naturligtvis i stort sett till dess att tiden försvinner här diskutera olika detaljer i olika sammanhang, men det är detta som är perspektiven. Det är detta man måste se på när man funderar på vad vi ska göra för att maximalt stärka vår säkerhet i den tid vi lever i. Då ska vi alltså inte underskatta det som Ryssland sysslar med eller deras vilja att vid en eventuell framgång i Ukraina också fortsätta kriget mot andra länder.

Jag vill bara påminna om att vi har en situation där tiotusentals flygplan på väg över Östersjön har förlorat sin gps-signal, att Ryssland för en tid sedan tog bort 24 bojar från estniskt farvatten i närheten av floden Narva och att man dribblade omkring och ville flytta gränsen mot Finland och Litauen för att expandera sitt eget territorialvatten. Vi har också numera en vardagsföreteelse som innebär att Ryssland har en skuggflotta utanför Gotland, som naturligtvis också kan utgöra plattform för aktiviteter som vi egentligen inte är särskilt intresserade av.

Det avtal vi ska hantera i beslutsprocessen här reglerar rättslig status och förutsättningar för amerikansk personal, leverantörer och anhöriga. Det är väldigt tydligt att det är svensk suveränitet, svensk lag och internationell folkrätt som gäller - att det är detta vi utgår från. Det antyddes här att det skulle finnas något specifikt land som har någon sorts egen folkrätt. Jag vill säga att folkrätten gäller lika för alla, och den bygger på FN-stadgan. Det är alltså inte korrekt att hänvisa till att något land skulle ha en egen speciell variant av den.

Detta avtal ger möjlighet att planera den amerikanska närvaron och förutsättningarna för att snabbt få in stöd i samband med kris eller krig. Sedan kan man naturligtvis diskutera om det handlar om permanenta baser eller inte. Andan i avtalet och de diskussioner som har förts är att det handlar om tillfällig närvaro som är kopplad till överenskommen militär aktivitet. Detta är alltså sådant som man planerar tillsammans. Det är inte sådant som bara uppkommer utifrån något som bestämts någon annanstans, utan man planerar detta tillsammans.

Svenskt samtycke är inte en dålig eller felaktig formulering. Det är en formulering som innebär att vi i slutändan har sista ordet om vilken materiel som förs in, vilken lagring som sker och vilka aktiviteter som genomförs.

Detta avtal handlar inte heller om förutsättningar för att föra in kärnvapen på svenskt territorium. Några sådana krav finns inte och har inte funnits.

Jag har sysslat med försvarspolitik sedan 2011, då jag första gången blev ordförande i försvarsutskottet. Sedan hade jag åtta år som minister, och nu är jag tillbaka i försvarsutskottsrollen. Under alla dessa år har jag aldrig deltagit i ett samtal där någon har krävt att Sverige ska ha kärnvapen. Jag har aldrig varit med om detta och tror inte heller att jag kommer att behöva vara med om det.

Icke-spridningsavtalet gäller, och Sverige och USA är juridiskt bundna till det. Kärnvapenmakter får inte sprida kärnvapen till kärnvapenfria stater, och kärnvapenfria stater får inte ta emot kärnvapen. Sverige har alla förutsättningar att även i fortsättningen vara en stark röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Icke-spridningsavtalet har inte upphört att gälla. Det gäller fortfarande och ska inte i den allmänna debatten reduceras till något rundningsmärke, för det är det inte. Stockholmsinitiativet, som Margot Wallström lanserade, byggde just på icke-spridningsavtalet; jag tycker att man ska komma ihåg detta.

Det kan ändå finnas anledning att påminna om att kärnvapen inte behöver spridas till andra länder för att fylla sitt syfte. Jag vill absolut inte att kärnvapen någonsin ska användas. Det handlar precis som sagts om fruktansvärda vapen. Men de kan avfyras från ubåt eller flyg eller direkt från markbaser. De kan alltså fylla sitt syfte ändå, så jag vet inte om den debatt vi för egentligen är särskilt relevant.

Jag tycker att det finns skäl att återigen peka på att det är Ryssland som hotar med kärnvapen. Det är de som övar med dem, och det är de som har ett aggressivt språkbruk. Det är de som har satt igång hela den här krisen. De försöker använda kärnvapenretoriken för att skrämma de demokratiska länderna till att inte stödja Ukraina. Det är detta som är den stora problematiken, och det måste vi vara tydliga med. Det är Rysslands totalitära regim som bedriver krig, bryter mot folkrätten och har imperialistiska ambitioner, och det skapar i sin tur vårt behov av att rusta upp totalförsvaret, fördjupa vårt samarbete med andra länder, vara medlemmar i Nato och Joint Expeditionary Force och via avtal som DCA bidra till ökad säkerhet i vårt land.

Polen, Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern har alltså DCA-avtalet. Island, Nederländerna, Portugal och Spanien har liknande försvarsavtal. Det är alltså denna typ av länder som har detta och som vi - Sverige, Danmark och Norge - nu kommer att ha liknande avtal med.

Detta kommer att underlätta samarbetet i Norden eftersom vi ger amerikanska styrkor liknande förutsättningar i samtliga länder. Om ambitionen är en ökad regionalisering i Norden inom ramen för Nato är det alltså ett avtal som ligger i linje med detta. Jag är bestämt för ett fördjupat samarbete i Norden och har varit det i många år. Jag tycker att vi nu har en möjlighet att göra detta på djupet och i praktiken få en alltmer gemensam försvarsmakt i Norden, som bygger på en resursfördelning mellan de nordiska länderna som ger största möjliga effektivitet och därmed också kan fungera avskräckande.

Detta avtal handlar om 17 områden i Sverige, 15 i Finland och 14 i Norge - detta är också värt att notera.

Amerikansk närvaro regleras noga i DCA-avtalet. Jag upprepar att det bygger på respekt för suveräniteten, folkrätten, internationell lag och internationella förpliktelser. Avtalet är viktigt och nödvändigt i de svåra tider vi nu lever i. Kriget i Ukraina kommer troligtvis att bli långt, och spänningsläget i förhållande till Ryssland kommer att vara ett faktum under lång tid framöver. Det kan vara i decennier som vi har att hantera denna totalitära makt. Det är så perspektivet ser ut. Därför är det nödvändigt med denna typ av samarbeten, och DCA-avtalet är bara en av flera metoder.

Även om annat nu har sagts i debatten menar jag att detta i grunden handlar om en debatt som följer i spåren av Natodebatten. När initiativ tas till avtal och fördjupade samarbeten kommer detta att mötas av kritik. Därför är denna debatt bara en i raden av dem vi har framför oss, även om de andra debatterna kommer att ske i olika former och ha annan sakpolitisk innebörd.

Det här handlar i grunden om hur vi ser på hur vi ska hantera den största utmaning vi haft sedan andra världskriget. För mig är det självklart att vi demokratier måste hålla ihop så långt vi kan, för utmaningen är så oerhörd och så stor och kräver så mycket långsiktighet. Vi kommer under decennier att få ägna kraft åt detta. Därför är det också väldigt rimligt att bifalla utskottets majoritetsförslag i dag.

(Applåder)

Fru talman! Först och främst tycker jag att Pål Jonson undviker kärnfrågan i det som jag tar upp här - om det är en tillräckligt stark organisation som presenteras för att klara den utmaning som jag i ett scenario försökte beskriva.

Självklart ska vi lyssna på professionen. Rådet från ÖB omfattar väldigt många sidor text på en lång rad områden. Jag pekar nu på ett område. Och vi kan inte lägga upp de försvarspolitiska övervägandena på det sättet att om professionen, det vill säga Försvarsmakten, har sagt något är det närmast lagstadgat bundet att man inte får ändra i detta. Hela argumentationen försvarsministern för blir ju på något vis som att regeringen har bestämt sig för att det är ÖB:s råd som gäller och att det är svårt att rubba det.

Jag är väl medveten om alla de här sakerna som försvarsministern drar upp om logistik och ammunition och rörlighet och personalförsörjning. Men i ett sådant läge som vi ser när vi tittar på hur det ser ut omkring oss och i Ukraina, och när vi tittar på andra historiska konflikter, har det visat sig att det utanför det som är så att säga den ordinarie nomenklaturen för hur sådant här till går att ta fram och göra en hel del om både den politiska viljan finns och fantasin och kreativiteten finns.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är därför jag tar upp det här med att det skulle kunna vara möjligt att arrangera andra typer av förband som skulle kunna komplettera de två brigaderna utan att följa alla delar i det ordinarie mönstret. Det skulle kunna ses som en uppbyggnad av de förbanden intill dess att de är fulla brigader.

Det här går alltså att se på många olika sätt. Men tyvärr är det så att när det gäller hela den militära diskussionen blir man ofta bunden till alla de här nomenklaturerna, och till slut orkar ingen driva på ordentligt. Men där menar jag att vi kan hjälpas åt.

Fru talman! Jag är fullständigt medveten om att det handlar om en fördröjning, och det är därför jag säger det jag säger. Det handlar alltså om en fördröjning på fem år, vilket blir elva år från dags dato. I en situation med krig i Ukraina och oberäkneligheter runt omkring oss är det en rätt så stor sak.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det låter som om Pål Jonson försöker argumentera för genomförandet av ÖB:s råd. Man får nästan bilden av att det är regeringens ståndpunkt. Sedan säger man att man inte ska låsa sig i det här. Men jag har inte bett om någon låsning. Det jag har bett om är att man kan fokusera och diskutera ett problem som i alla fall jag och kanske någon ytterligare uppfattar som rätt så stort, nämligen att vi 2030 ska ha två brigader. Det scenario jag drog upp här är inget orealistiskt scenario. Om vi har en så pass låg nivå i en sådan konfliktsituation har vi problem, och om hemvärnet ska utgöra det resterande territorialförsvaret är det inte till fyllest.

Alltså bör man titta på snabbspår för att få fram förband på olika sätt. Man behöver ju inte ha den totala nivån på brigaden med alla typer av vapensystem och system i system, som dessutom kostar väldigt mycket. Man kan tänka sig lättare former för att ta sig fram till någonting som gör att vi har en större armé 2030 än vad det här ÖB-rådet nu innebär. Det är någonting som i alla fall jag på allvar tänker diskutera i Försvarsberedningen, och jag hoppas att de som representerar regeringssidan där inte känner att de inte kan vara med i en sådan diskussion.

Man säger från alla möjliga håll att Arktisområdet utgör ett stort problem och att ryssarna har ambitioner i det området. Det handlar exempelvis om hur man ser på närheten till Murmansk. Vilket behov anser man att man har av att kontrollera norra Finland, norra Sverige och norra Norge? Det är det ryska perspektivet, vilket kopplas till de operativa delarna ut i Atlanten från Murmansk och övriga ambitioner i Arktis.

Det är så den här problematiken ser ut, och det är därför jag menar att det behövs någonting mer än det här till 2030.

Sedan har vi naturligtvis flygstridskrafter, och vi har också sjöstridskrafter. Det finns lite olika teorier. En del menar att striden inte kommer att ske på land utan i andra sammanhang. Jag vet inte. Många militära teorier och strategier kring Ukraina har ju visat sig vara fullständigt felaktiga. Där har vi nu ett krig som väldigt mycket liknar första och även andra världskriget i sin utformning. Därför får man inte tänka bort just landdimensionen, och det är ur det perspektivet jag vill peka på det jag uppfattar som en svaghet.

Jag förstår hela diskussionen kring helheten i Försvarsmakten och så vidare, men man kan ändå inte blunda för att elva år är en lång tid. Det hinner hända väldigt mycket på elva år. Det kan hända mycket på ett år också, och det kan hända mycket fram till 2030. Men nu måste vi titta på hur vi löser den här situationen något bättre än det som finns i rådet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack för svaret, försvarsministern! Nu befinner vi oss i detta säkerhetspolitiska läge, som inte har varit så här dåligt sedan andra världskriget. Vi har alltså ett oberäkneligt Ryssland som bedriver ett krig i Ukraina.

Till 2030 är det sex år. Det är svårt att ha en uppfattning om vad som händer under de sex åren. Jag tror att man ska vara försiktig med att ha alltför tvärsäkra bedömningar på den punkten. Däremot är oberäkneligheten hos den ryska regimen definitivt en realitet, och vad som händer i övriga Europa och i omkringliggande länder kan vara nära knutet till hur den ryska krigföringen i Ukraina går.

Vi skulle då ha två brigader 2030. Vi kan titta på Nordkalotten. Norge har då en brigad. Vi har en brigad där uppe. Finland ska möjligen ha något liknande - en brigad. Detta är då det försvar som handlar om Nordkalotten i ett scenario med ett anfall från den ryska sidan eller någon form av konflikt.

En brigad som sedan har möjlighet att avlösas av en annan brigad är inte den kraftfullhet som krävs i en sådan situation. Det kan vara en omloppstid som är rätt kort. Man kan ju titta på hur lång krigföringen i Ukraina är.

Vi måste inse att det här är en problematik som måste uppmärksammas och noggrant diskuteras både i Försvarsberedningen och på departementet. Det är klart att det handlar om en helhetssyn när man sätter samman en försvarsmakt och ett försvarsbeslut. Men när man ser punkter som kan uppfattas som svagheter måste man också titta på hur vi på allvar kan ta i detta. Hur ska en svensk territorialarmé se ut utöver de här två brigaderna? Är hemvärnet den organisation som ska ta ansvar för det resterande Sverige?

Jag menar att vi måste titta på hur vi kan få fram ytterligare resurser på armésidan fram till 2030, utöver det som finns i ÖB:s råd. Det var positivt att försvarsministern i sitt svar här understryker att det just är ett råd. Men det är också så att Försvarsberedningen utöver detta har fulla möjligheter att göra egna överväganden, och då är det frågan vilket tryck departementet och Regeringskansliet utövar på delar av beredningen i frågan. Jag anser att det här är en punkt som över huvud taget inte är tillfredsställande löst i dag.

Det finns varianter på hur man kan ta fram olika truppresurser. Man kan tänka sig reducerade brigader, lättare brigader och olika dimensioner och nivåer när man tittar på hur en sådan här fråga ska kunna lösas.

Jag är rätt säker på att vi behöver mer än de här två brigaderna 2030. Angående att det skjuts fram så långt som till 2035 kan det också bli så att processen kanske inte genomförs med den effektivitet som står i ett eventuellt beslut.

Här har vi alltså ett gemensamt problem, och det skulle vara intressant att höra vad försvarsministern har att säga på den punkten.

Herr talman! Det var nog inte så bra sagt, det där att Elektrikerförbundets begäran handlar om någon sorts socialdemokratisk kampanj. Jag har nämligen tagit del av den information de hade tänkt lämna. Den är rätt allvarlig när det gäller en del säkerhetsfrågor. Nu sitter ju Bohlin på ett departement där bland annat den typen av frågor hanteras, så oavsett om det här fick en alltför överdriven politisk slagsida skulle jag rekommendera honom att ta det mötet. Det kan faktiskt vara viktigt och intressant för Bohlin att göra det.

När det gäller civilplikten har ju den aktiverats som en naturlig del i relation till värnplikten. Däremot var det väl så att det tog lite tid att få fram arbetsuppgifter som var motiverbara när det gällde civilplikten. Där är vi nu, och det är bra.

Däremot är jag fortfarande frågande till hur man har tänkt sig att man ska klara av att ta sig an de 1 000 personer som Svenska kraftnät tidigare har sagt att man skulle kunna skriva in 2028. Det ska bli intressant att se hur man har tänkt att det ska gå till. Det är också intressant att fundera på hur man kommer att lösa det behov på upp till 8 000 personer som Svenska kraftnät tidigare har redovisat.

Sedan skulle jag vilja göra medskicket att en enkel åtgärd för att stärka den här sektorn vore att återinföra stödet som vi hade på 50 000 kronor per elev och läsår i den branschskolverksamhet som finns för att utbilda distributionselektriker. Det är en enkel åtgärd som skulle kunna vidtas.

I övrigt får jag tacka för debatten. Jag hoppas att det här leder till att statsrådet nu tar initiativ i olika dimensioner för att förbättra dagens situation.

Herr talman! Den här interpellationen handlar just om kombinationen av kompetensförsörjning och civilplikt. Jag vill utveckla det.

I interpellationen slås det fast att antalet personer som kan utföra detta inom ramen för Sverige är förhållandevis lågt och att det beror på att vi har ett problem med de utländska entreprenörerna. Det reser problemet med kompetensförsörjningen i elnätet.

Man kan då titta på civilplikten i detta sammanhang. Svenska kraftnät har bedömt att det finns ett behov av att tillföra 8 000 personer inom ramen för denna bransch under kommande år. Deras bedömning när det gäller civilplikten är att de skulle kunna få in 1 000 personer 2028. Frågan är hur vi ska utbilda och förbereda dessa personer så att de klarar den uppgiften 2028. Och utifrån denna bedömning är ju 1 000 personer bara en liten del av vad som egentligen behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi hade en satsning på utbildning under den tid som vi satt i regeringen. Den påbörjades 2018, och det var ett särskilt bidrag som gick till branschskolor: 50 000 kronor per elev och läsår. Utbildningen genomfördes bland annat i Åsbro. Där utbildade man cirka 130 distributionselektriker per år. 35 av dem var direkt finansierade via detta bidrag.

Detta togs bort. Det redovisades av Lotta Edholm, som är minister i den nuvarande regeringen, den 8 februari 2023. Man drog in detta stöd till branschskolorna. Det innebär alltså att man minskar utbildningsmöjligheten när det gäller just dessa viktiga och centrala arbetare, som kan jobba inom den här sektorn. Det blir direkt kontraproduktivt och motverkar syftet att kunna stödja utvecklingen.

Detta är väl en bit, om man ska jämföra vad som har skett. En annan bit var att vi tillsatte en kompetensförsörjningsutredning. Det var Farmanbar som var minister då och som ansvarade för just den delen. Det är något som också Bohlin har redovisat i sitt svar.

Det är klart att man kan sitta här och räkna upp vad den ena och den andra har gjort. Vad jag försöker peka på är ett stort problem som det nu måste göras något åt.

Jag tycker att det är bra att Bohlin säger att detta system är skört. Detta bygger just på den konstiga övertron på outsourcing och olika typer av nyliberala lösningar. Man inbillar sig att branscher och marknader löser sina egna problem.

Ska vi framöver klara den utmaning som jag nu har redogjort för som handlar om att komma till rätta med säkerheten i elsystemet måste vi satsa på utbildning. Vi måste satsa på samverkan i branschen. Vi måste satsa på att bygga upp ett ordentligt och robust system. Vi måste lägga den blinda marknadstron åt sidan, och vi måste se de utmaningar som finns inom ramen för denna sektor.

Slutligen vill jag säga något när det gäller säkerhetsfrågorna. Bohlin fick ett brev från Elektrikerförbundet före jul. De har begärt ett möte, där de framför allt vill ta upp säkerhetsaspekterna i ett resonemang med Bohlin. Men svaret har hittills uteblivit, och ett möte har inte blivit av. Jag vill rekommendera dig, Bohlin, att ha det mötet, för det kan ge dig en del information som du kan behöva.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det är en väldigt viktig fråga som vi nu ska diskutera. Vi har haft en tid av väldigt höga och i vissa fall extrema elpriser. Vi har överföringsproblem, vi har haft problem med produktion och vi har en stor kompetensbrist.

Jag hävdar att det är ett akut läge när det gäller kompetensbristen. Svenska kraftnät får inte tag i den personal som är nödvändig om man ser till Sverige som nation. Det finns också omfattande säkerhetspolitiska aspekter på just det här förhållandet. Om utländska aktörer dominerar i energisystemet öppnar det också för sådana som har onda avsikter - aktörer som vill göra intrång, som vill spionera, som vill kartlägga våra system, som vill påverka dem otillbörligt och som framför allt vill ha en bred kunskapsbas om detta. Den typen av antagonister finns. Jag tycker att det ska sägas klart och tydligt.

I Sverige har vi i dag cirka 50 personer som har kompetens att bygga, felavhjälpa och underhålla Svenska kraftnäts anläggningar. Det är ingen stor skara personer. Detta beror bland annat på att vi de senaste 20 åren har haft en utveckling där nätägarna har minskat andelen egen personal. Man har outsourcat underhållsarbeten på egna nät och produktionsanläggningar.

En rad underentreprenörer tillhandahåller personal i stora områdesvisa upphandlingar, och många gånger kan det finnas hundratals underleverantörer på samma område. Stora delar av verksamheten, eller i stort sett hela, bygger på underentreprenörer. Det finns exempel där ett bolag har haft 800 underentreprenörer under sig. Det bygger på att de tre största nätägarna - Ellevio, Vattenfall och Eon - inte har en enda egen anställd för drift, underhåll, felavhjälpning eller nybyggnation. Det är definitivt inte en bra situation.

Det som skulle behövas är egentligen en ordentlig satsning på gymnasie- och vuxenutbildning för att få fram fler som kan jobba inom den här sektorn. Det skulle behöva skapas regionala kundkompetenscentrum. Vi skulle behöva inrätta en partsdriven yrkesnämnd inom energisektorn, där fackliga organisationer och arbetsgivare samverkar för att lösa den här typen av problem. Arbetsförmedlingen skulle behöva upphandla fler utbildningar inom den här sektorn, och vi skulle också ha ett politiskt krav på att de som är nätägare ska ta ansvar för en grundbemanning så att man kan klara felavhjälpning och löpande underhåll av eget nät i egen regi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Från säkerhetspolitisk synpunkt skulle vi behöva göra en ordentlig analys av hur vi säkrar vårt energibehov i kristid och skyddar oss från främmande makts intressen när det gäller just den här sektorn.

Det som jag nu har redovisat är en realitet, och det kommer att krävas ett stort och omfattande arbete för att komma åt detta. Mycket av orsaken till detta är att man har outsourcat i den stora utsträckning som man har gjort. Man har avvecklat egen kompetens och trott att marknadskrafterna löser problemet själva.

Det här är alltså en problembeskrivning. Det skulle vara intressant att höra hur ministern, förutom alla utredningar, förhåller sig till detta.

Herr talman! Jag nämnde tidigare orden den obotfärdiges förhinder. Med detta menas att man i olika sammanhang inte är beredd att ta de nödvändiga stegen för att få fram de förslag som är rimliga utifrån den verklighet som vi har.

Vi har i dag exempelvis en situation där regeringen levererar 16 miljarder kronor i ökade statsbidrag till kommun- och regionsektorn. Bara regionsektorn har ett underskott på 24 miljarder kronor. Vi står alltså inför stora nedskärningar på detta område, vilket kommer att drabba vanliga människors möjligheter till sjukvård, vård och omsorg.

Jag besökte Vilhelmina kommun häromdagen, och jag kan bara konstatera att de kämpar med underskott och har svårt att få ekonomin att gå ihop. Samtidigt tycker företrädare för den nuvarande regeringskonstellationen att det räcker med dessa 16 miljarder kronor.

Behoven är alltså stora. Då blir det ofrånkomligen så att det ena ställs mot det andra. Och eftersom vi prioriterar försvarsfrågan och inte vill att den ska komma i konflikt med de andra områdena där behoven är stora och finansieringen är underdimensionerad tar vi steget och säger att vi faktiskt är beredda att införa en speciell skatt, en beredskapsskatt, för att kunna klara detta.

Tidigare i historien har det också gjorts särskilda insatser för att bygga upp försvaret i olika sammanhang. Jag tycker därför inte att detta är särskilt kontroversiellt. Det är ett sätt att kunna åstadkomma någonting i praktiken utan att skapa för mycket spänningsfält och problem i förhållande till andra sektorer.

Samtidigt tycker vi att de ekonomiska klyftorna har ökat på ett sådant sätt i vårt land att de rikaste har fått en sådan utveckling att de faktiskt kan bidra i ökad utsträckning, och då är försvaret ett väldigt passande område. Sedan kan man kalla det ena och det andra för vad som helst. Men det viktigaste är att vi får ökade inkomster.

Kommer ni att föreslå någon form av skattehöjning för någonting över huvud taget som ska finansieras? En beredskapsskatt är till för försvaret.

Herr talman! Det var mycket som var intressant och som jag håller med om i Mikael Oscarssons anförande, framför allt synen på armén. Det är också viktigt att understryka att det militära råd som nu har getts inte stämmer med riksdagsbeslutet 2020. Det flyttar så att säga fram perspektivet när det gäller framför allt brigadutvecklingen till kanske 2035.

En grundläggande fråga att reda ut inför framtiden är naturligtvis: Gäller det riksdagsbeslut som vi har fattat, och på vilket sätt ser vi till att i så fall genomföra det?

Allt kostar, som sagt, pengar. Och det är rätt så stora pengar som vi diskuterar när vi pratar om att utöka den militära förmågan. Därför har vi lagt fram ett förslag om en beredskapsskatt som skulle ha en fördelningspolitisk profil som omfattar framför allt kapitalvinster och höginkomsttagare. Jag kan bara nämna att vi har kunnat notera vinster i banksektorn på 155 miljarder kronor förra året. Det är stora pengar som finns där.

Skulle ni från er kant, Mikael Oscarsson, vid en framtida överenskommelse om försvaret och dess finansiering kunna vara öppna för en beredskapsskatt så att vi får in mer pengar till detta och så att vi inte hamnar i en situation där detta ställs mot skolan, vården och omsorgen, som inte skulle vara en bra diskussion att ha? Detta handlar om så stora belopp att vi måste ha även nya finansieringskällor.

Så vad säger du, Mikael Oscarsson, om en beredskapsskatt?

(Applåder)

Herr talman! Den positiva tolkningen av detta är att vi i stort sett är överens. Den andra tolkningen kan vara att den obotfärdige alltid har någon form av förhinder.

Detta är så tydligt, och det har varit det under en längre period. Vi har, i förhållande till regeringen, tagit upp detta med statliga garantier både för Ukraina och för att man ska kunna komma igång mer här i Sverige. Vi har också tagit upp att den EU-produktion som det har tagits initiativ till inte håller - den räcker inte. Vi har pekat på detta under en längre tid.

Behovet av ett omfattande utredningsarbete om det ena eller det andra kan ju diskuteras. Jag hoppas att Försvarsberedningen så småningom kommer fram till någonting som vi kan vara överens om, men det går också att göra saker i riksdagen om man vill.

Detta är tydligt motiverat i de olika förslag som vi har lagt fram. Här i dag har jag berättat vad det innebär i konkret mening och vad vi vill att man ska öppna för. Detta är inga förslag som på något vis är orealistiska - de är sedan tidigare levererade i regeringssammanhang.

Det framstår på något vis som att man vill fördröja processerna. Framför allt den del som rör Ukraina är inte någonting som egentligen behöver hanteras i Försvarsberedningen, utan detta behöver hanteras omedelbart i regeringen och riksdagen.

Jag tycker att Püss öppnar för en långdragenhet som inte är nödvändig. Om man hade lyssnat på oss skulle detta ha kunnat lösas betydligt tidigare. Det är av väsentlig betydelse. I den internationella debatten - framför allt i den europeiska - är det inte bara vi som säger detta, utan det sägs i parlament efter parlament runt om i Europa, framför allt från de krafter som vill stödja Ukraina.

Herr talman! Jag reagerade på Lars Püss resonemang om de väsentliga säkerhetsintressena. Intrycket var att de ska vidgas men att detta är så viktigt att vi inte kan diskutera det nu eller ha någon uppfattning om det. Det ska i stället göras i Försvarsberedningen.

Jag tycker dock att man kan ta sig friheten att redan nu säga att ammunition är ett väsentligt säkerhetsintresse, och jag tycker att det är riksdagen som ska besluta om detta för att markera det. De andra delarna finns markerade i riksdagsbeslut.

Varför är det då viktigt med just ammunitionssidan? Detta avgör till stor del uthålligheten i själva striden. Det vi har skickat till Ukraina innebär naturligtvis att det finns ett återhämtningsbehov på den svenska försvarsmaktssidan. Det är inte säkert att det är just det man skickar iväg som man ska ersätta med, och prisbilden kan också vara en helt annan i dag än när man en gång i tiden köpte ammunitionen.

Tillgången till ammunition är väsentlig för den grundläggande funktionen i Försvarsmakten och uthålligheten i en eventuell stridssituation. Detta för oss in på den andra delen, nämligen att se över myndigheternas rutiner och att detta skulle vara svårigheten när det gäller att komma fram med ökade leveranser till svensk försvarsmakt. Är det så enkelt att detta bara handlar om myndigheternas rutiner? Här krävs det i så fall långa kontrakt och tydliga beställningar. Det krävs också att staten är beredd att gå in och investera i direkta produktionslinjer i befintliga fabriker, dels för att kunna ge Ukraina fortsatt stödd, dels för att vi ska kunna försörja oss själva. Det är väl så det egentligen ser ut.

Ni tycker att detta ska diskuteras i Försvarsberedningen, men är ni beredda att ha någon sorts uppfattning i dag? Jag tycker inte att det är så himla svårt.

Herr talman! Jag tror inte att Wistedt behöver se fram emot eventuell tydlighet från min sida, för jag har redan varit tydlig i Försvarsberedningen på avsnitt efter avsnitt. Det tror jag att man känner till. Långt innan Försvarsberedningen inledde sitt arbete har vi också publicerat inriktningar som vi tycker är viktiga.

Vår förmåga att prestera uppfattningar behöver du alltså inte tvivla på. Den bygger mycket på det samarbete som vi hade med Försvarsmakten under våra år i regeringsställning. Den regering som avgick 2014 låg i stor utsträckning i konfrontation med Försvarsmakten. Man ifrågasatte varandra, och det fanns ett misstroende. Till skillnad från den regeringen lyckades vi bygga ett samarbete på förtroende, där man kunde utbyta åsikter och vrida och vända på saker. Därmed kunde man komma fram till gemensamma ståndpunkter. Det kunde också underlätta i ett eventuellt genomförande.

För min del handlar det om att hitta den där balansen. Den politiskt teoretiska diskussionen om att det nu är målstyrning som gäller menar jag egentligen är en diskussion vid sidan av som mest tyder på att man inte är van vid att hantera det politiska ledarskapet. Det behövs en kombination av mål och synpunkter på detaljer. Annars abdikerar man i praktiken tyvärr från det politiska inflytandet.

Om vi inte upprätthåller vår ambition att även kunna ha synpunkter på det som står i militära rådet vet jag inte om vi tar den politiska uppgiften ordentligt på allvar. Det är så mycket problem kring alla dessa saker - det gäller tid, ekonomi och vad som är rätt - att man måste göra ett jobb gemensamt. Och ytterst är det regeringen som får stå till svars. Om man inte lyckas med dessa saker kommer Riksrevisionen, och det blir diskussioner i riksdagen. Vi måste alltså ha ett läge där vi också orkar ha synpunkter på en hel del detaljer i dessa sammanhang.

(Applåder)

Herr talman! Man kan ju försöka sig på konststycket att beskriva verkligheten på det sätt som passar en själv bäst. Men oavsett hur nu man försöker är det så att en 100-procentig ökning av försvarsutgifterna mellan 2014 och 2025 är ett faktum.

Jag sa också mycket tidigt att när det gäller den militära delen så kommer vi inte att komma upp i 2 procent förrän 2027-2028. På den tiden pratade de andra partierna om 2025. När det gäller den militära delen ligger den bedömning som vi gjorde från början fast, och det är det man nu pratar om i offentligheten från regeringens sida.

Om man sedan lägger ihop det här med en del andra saker kan man naturligtvis få upp siffrorna. Men jag vill också påminna om att vi har varit överens brett i riksdagen om alla de här besluten, så det är egentligen inget nytt som har hänt mer än att man har tillfört 700 miljoner, vilket är en marginalsumma i sammanhanget.

Jag har en del erfarenhet av just målstyrning, och det kan bli så att politiken blir så allmän och rör sig i så lufttunna skikt när det gäller att formulera mål och inriktningar att man i praktiken abdikerar från det direkta politiska inflytandet. Balansen mellan den så kallade målstyrningen och det som ibland kallas för detaljstyrning är därför väldigt viktig att ha om man som politiker har tänkt sig att vara med och bestämma i någon mening. Politik handlar nämligen i slutändan om makt.

Jag överprövar inte det militära rådet, utan jag konstaterar bara att ÖB själv gång efter annan understryker just ordet "råd". Men är det så att vi politiker inte kan ha någon synpunkt på det här kan vi ju lägga ned Försvarsberedningen. Då behöver vi inte ha den här debatten. Då kan vi liksom stänga igen butiken, för de sköter ju det här!

Jag tycker faktiskt att politiken ska orka ha en uppfattning och också tro att man kan bidra med någonting. Det är så samspelet ser ut mellan Försvarsmakten och politiken.

(Applåder)

Herr talman! Jag råkar ha samtalat med kommunstyrelsens ordförande i Kiruna om detta vid ett antal tillfällen, och det är inte så att han tycker att det finns några tveksamheter kring möjligheterna att göra sådant här om viljan finns och politiken på centralt håll anser att det är nödvändigt. Då är Kiruna kommun naturligtvis beredd att ställa upp fullt ut på det här. Att använda kommunstyrelsens ordförande i Kiruna som ett argument mot en etablering tycker jag därför är grundläggande felaktigt.

Dessutom har vi ju i Kiruna redan en hel del militära installationer. Vi har en stor anläggning utanför Kiruna som i dag används för värnpliktsutbildning och för att ta emot internationella förband. Det finns alltså en etablerad militär infrastruktur i området.

Vi ska inte skapa en lista med enbart hinder, utan man måste också se möjligheterna och även orka med att inse att det är det militärstrategiska perspektivet som är så här viktigt. Jag har själv varit i ett område som man pekar ut som ett möjligt framtida regementsområde. Att ordna en förbandstillväxt i den här miljön, just i det här området, är något som skulle stärka försvaret i Nordkalotten på ett tydligt och väsentligt sätt.

(Applåder)

Herr talman! Jag får tacka ledamoten Anstrell för den viktiga frågan.

Jag skulle föreslå regeringen att ta kontakt med kommunledningen och kommunstyrelsens ordförande Mats Taaveniku i Kiruna och sätta sig ned och säga att på grund av de sakskäl som föreligger med Malmbanan, Esrange, värdlandsstödet och Kirunas strategiska roll i förhållande till Finland och Norge när det gäller försvaret av Nordkalotten och aktiviteten som är nödvändig vid gränsen har vi faktiskt som ambition att planera ett regemente här och en långsiktig förbandstillväxt. Hur ska vi tillsammans fixa det här tillsammans för att kunna ordna alla faciliteter kring Kiruna?

Jag tror att det är de väldigt tunga och viktiga militärstrategiska skälen som måste avgöra vilken ambition man har. Men sedan kan man naturligtvis som politiker börja med listan över hinder och så komma fram till att någonting är omöjligt.

Jag tror att man både kan titta på hur man löser personalförsörjningen långsiktigt i ett särskilt område genom särdiskussioner inom Försvarsmakten och dess ledning, och jag tror att man kan lösa väldigt mycket ihop med Kiruna kommun.

Efter många år i politiken och framför allt med många års regionalpolitiskt engagemang kan jag konstatera att det oftast finns ett borgerligt motstånd och framför allt ett högermotstånd mot sådant som handlar om utlokalisering i olika sammanhang, med just de här argumenten i bostadsfrågan: Hur ska man få folk att flytta dit? Går det att leva där? Är det intressant? Är det attraktivt?

Dessa frågor kommer alltid upp, så jag är inte förvånad över ledamoten Anstrells fråga i det här sammanhanget.

Men det krävs också någonting som heter vilja, och det krävs någonting som heter hänsyn till realiteterna. I det här fallet handlar det om de militärstrategiska realiteterna. Vi har också tidigare haft regemente i Kiruna, så det är liksom ingen nyhet. Men det är en strategisk utpost där det av militära skäl är väl motiverat att göra detta.

(Applåder)