Håkan Svenneling (V) om Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater

Fru talman! Det läge som vi har i dagens Europa är historiskt i negativ mening. Kriget i Ukraina är ett våldsamt övergrepp på internationell lag och rätt. Det är ett våldsamt övergrepp på det ukrainska folket, och det utgör ett långsiktigt hot mot hela Europa.

Det här är alltså den största utmaning vi haft sedan andra världskriget, och utgången av det här kriget kommer att vara avgörande för kommande generationers livsvillkor. Vad det ytterst handlar om är om de ska få leva i ett Europa där man respekterar internationell rätt och ländernas suveränitet.

Det är vad det här handlar om i grunden, och det är väldigt få som vill leva i en skugga från Moskva. Det är väldigt få i det demokratiska Europa som vill leva med att ständigt ta hänsyn till vad eventuella potentater och totalitära regimledare i Kreml eventuellt tycker och den nyckfullhet som det medför.

Därför måste de demokratiska länderna hålla ihop i den tid som vi lever i och med de stora utmaningar vi har. Vi måste stödja varandra. Det måste vara det grundläggande ingångsvärdet, och vi måste bygga försvarssystem tillsammans som är både avskräckande och stabiliserande. Det är det detta går ut på.

Hotet från Ryssland är ett faktum som är en vardagens realitet varenda dag för de människor som lever vid fronten i Ukraina. Det som sker är att en järnridå faller över Europa. Var den faller någonstans avgörs i Ukraina, i frontlinjen, och där har det stöd och den hjälp som vi ger ett stort och avgörande inflytande.

Man måste se DCA-avtalet i en större bild, där det handlar om att bygga maximal säkerhet i vår del av Europa.

Det var den regering som jag representerade en gång i tiden som tog det här initiativet, som inledde diskussionerna med USA om ett defense cooperation agreement. Det här var en följd av att vi tidigare hade gjort ett så kallat statement of intent med USA - ett antal punkter som fördjupade samarbetet Sverige-USA. Det följdes upp av ett trilateralt avtal, statement of intent, mellan Finland, Sverige och USA.

I det sammanhanget var Finland och Sverige överens om att vi skulle försöka utveckla ett defense cooperation agreement. Det var för att göra det enklare att öva tillsammans. Det var för att ta bort en hel del administrativ byråkrati och skapa förutsättningar för snabbare hjälp i en kris- eller krigssituation. Vi ville åstadkomma ett läge där vi skulle kunna få stödet så fort som möjligt därför att vi vet att ju snabbare stödet kommer, desto större möjlighet har man att påverka utvecklingen i krisen eller kriget. Det var så det var. Det var den krassa analys som vi gjorde, och jag anser att den var lika rätt då som nu.

Vi gjorde också något annat som byggde på samma tankegång: Vi gick med i den brittiskledda insatsstyrkan Joint Expeditionary Force, som inte tillhör Nato men där ett antal Natoländer ingår och som bilateralt och multilateralt snabbt kan sättas in i samband med kris eller krig för att därmed påverka konfliktens inledande skede. Detta var ett försvars- och militärpolitiskt tänkande som syftade till att kunna agera så tidigt som möjligt. Det är också något som är avskräckande i praktiken och som stärker svensk militär förmåga och försvarsförmåga tillsammans med andra.

Jag vill starkt varna för att underskatta Rysslands olika ambitioner och planer. Vi kan naturligtvis i stort sett till dess att tiden försvinner här diskutera olika detaljer i olika sammanhang, men det är detta som är perspektiven. Det är detta man måste se på när man funderar på vad vi ska göra för att maximalt stärka vår säkerhet i den tid vi lever i. Då ska vi alltså inte underskatta det som Ryssland sysslar med eller deras vilja att vid en eventuell framgång i Ukraina också fortsätta kriget mot andra länder.

Jag vill bara påminna om att vi har en situation där tiotusentals flygplan på väg över Östersjön har förlorat sin gps-signal, att Ryssland för en tid sedan tog bort 24 bojar från estniskt farvatten i närheten av floden Narva och att man dribblade omkring och ville flytta gränsen mot Finland och Litauen för att expandera sitt eget territorialvatten. Vi har också numera en vardagsföreteelse som innebär att Ryssland har en skuggflotta utanför Gotland, som naturligtvis också kan utgöra plattform för aktiviteter som vi egentligen inte är särskilt intresserade av.

Det avtal vi ska hantera i beslutsprocessen här reglerar rättslig status och förutsättningar för amerikansk personal, leverantörer och anhöriga. Det är väldigt tydligt att det är svensk suveränitet, svensk lag och internationell folkrätt som gäller - att det är detta vi utgår från. Det antyddes här att det skulle finnas något specifikt land som har någon sorts egen folkrätt. Jag vill säga att folkrätten gäller lika för alla, och den bygger på FN-stadgan. Det är alltså inte korrekt att hänvisa till att något land skulle ha en egen speciell variant av den.

Detta avtal ger möjlighet att planera den amerikanska närvaron och förutsättningarna för att snabbt få in stöd i samband med kris eller krig. Sedan kan man naturligtvis diskutera om det handlar om permanenta baser eller inte. Andan i avtalet och de diskussioner som har förts är att det handlar om tillfällig närvaro som är kopplad till överenskommen militär aktivitet. Detta är alltså sådant som man planerar tillsammans. Det är inte sådant som bara uppkommer utifrån något som bestämts någon annanstans, utan man planerar detta tillsammans.

Svenskt samtycke är inte en dålig eller felaktig formulering. Det är en formulering som innebär att vi i slutändan har sista ordet om vilken materiel som förs in, vilken lagring som sker och vilka aktiviteter som genomförs.

Detta avtal handlar inte heller om förutsättningar för att föra in kärnvapen på svenskt territorium. Några sådana krav finns inte och har inte funnits.

Jag har sysslat med försvarspolitik sedan 2011, då jag första gången blev ordförande i försvarsutskottet. Sedan hade jag åtta år som minister, och nu är jag tillbaka i försvarsutskottsrollen. Under alla dessa år har jag aldrig deltagit i ett samtal där någon har krävt att Sverige ska ha kärnvapen. Jag har aldrig varit med om detta och tror inte heller att jag kommer att behöva vara med om det.

Icke-spridningsavtalet gäller, och Sverige och USA är juridiskt bundna till det. Kärnvapenmakter får inte sprida kärnvapen till kärnvapenfria stater, och kärnvapenfria stater får inte ta emot kärnvapen. Sverige har alla förutsättningar att även i fortsättningen vara en stark röst för rustningskontroll, nedrustning och icke-spridning. Icke-spridningsavtalet har inte upphört att gälla. Det gäller fortfarande och ska inte i den allmänna debatten reduceras till något rundningsmärke, för det är det inte. Stockholmsinitiativet, som Margot Wallström lanserade, byggde just på icke-spridningsavtalet; jag tycker att man ska komma ihåg detta.

Det kan ändå finnas anledning att påminna om att kärnvapen inte behöver spridas till andra länder för att fylla sitt syfte. Jag vill absolut inte att kärnvapen någonsin ska användas. Det handlar precis som sagts om fruktansvärda vapen. Men de kan avfyras från ubåt eller flyg eller direkt från markbaser. De kan alltså fylla sitt syfte ändå, så jag vet inte om den debatt vi för egentligen är särskilt relevant.

Jag tycker att det finns skäl att återigen peka på att det är Ryssland som hotar med kärnvapen. Det är de som övar med dem, och det är de som har ett aggressivt språkbruk. Det är de som har satt igång hela den här krisen. De försöker använda kärnvapenretoriken för att skrämma de demokratiska länderna till att inte stödja Ukraina. Det är detta som är den stora problematiken, och det måste vi vara tydliga med. Det är Rysslands totalitära regim som bedriver krig, bryter mot folkrätten och har imperialistiska ambitioner, och det skapar i sin tur vårt behov av att rusta upp totalförsvaret, fördjupa vårt samarbete med andra länder, vara medlemmar i Nato och Joint Expeditionary Force och via avtal som DCA bidra till ökad säkerhet i vårt land.

Polen, Estland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Tjeckien och Ungern har alltså DCA-avtalet. Island, Nederländerna, Portugal och Spanien har liknande försvarsavtal. Det är alltså denna typ av länder som har detta och som vi - Sverige, Danmark och Norge - nu kommer att ha liknande avtal med.

Detta kommer att underlätta samarbetet i Norden eftersom vi ger amerikanska styrkor liknande förutsättningar i samtliga länder. Om ambitionen är en ökad regionalisering i Norden inom ramen för Nato är det alltså ett avtal som ligger i linje med detta. Jag är bestämt för ett fördjupat samarbete i Norden och har varit det i många år. Jag tycker att vi nu har en möjlighet att göra detta på djupet och i praktiken få en alltmer gemensam försvarsmakt i Norden, som bygger på en resursfördelning mellan de nordiska länderna som ger största möjliga effektivitet och därmed också kan fungera avskräckande.

Detta avtal handlar om 17 områden i Sverige, 15 i Finland och 14 i Norge - detta är också värt att notera.

Amerikansk närvaro regleras noga i DCA-avtalet. Jag upprepar att det bygger på respekt för suveräniteten, folkrätten, internationell lag och internationella förpliktelser. Avtalet är viktigt och nödvändigt i de svåra tider vi nu lever i. Kriget i Ukraina kommer troligtvis att bli långt, och spänningsläget i förhållande till Ryssland kommer att vara ett faktum under lång tid framöver. Det kan vara i decennier som vi har att hantera denna totalitära makt. Det är så perspektivet ser ut. Därför är det nödvändigt med denna typ av samarbeten, och DCA-avtalet är bara en av flera metoder.

Även om annat nu har sagts i debatten menar jag att detta i grunden handlar om en debatt som följer i spåren av Natodebatten. När initiativ tas till avtal och fördjupade samarbeten kommer detta att mötas av kritik. Därför är denna debatt bara en i raden av dem vi har framför oss, även om de andra debatterna kommer att ske i olika former och ha annan sakpolitisk innebörd.

Det här handlar i grunden om hur vi ser på hur vi ska hantera den största utmaning vi haft sedan andra världskriget. För mig är det självklart att vi demokratier måste hålla ihop så långt vi kan, för utmaningen är så oerhörd och så stor och kräver så mycket långsiktighet. Vi kommer under decennier att få ägna kraft åt detta. Därför är det också väldigt rimligt att bifalla utskottets majoritetsförslag i dag.

(Applåder)

Herr talman! Jag är varken inbiten eller något annat, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig när verkligheten förändras. Hur Svenneling ser på den typen av situationer tänker jag inte kommentera.

Om verklighetens realiteter blir tillräckligt starka och påtagliga och man måste finna nya lösningar är det ett svaghetstecken om man inte orkar bita huvudet av skammen.

Tog vi det här initiativet före ansökan om Natomedlemskap? Ja, det är klart att vi gjorde det. Det var långt innan. Jag sa ju det när vi diskuterade statements of intent. Jag redogjorde i mitt anförande ordentligt för varför vi tog det här steget. Jag vet inte om jag behöver göra det igen.

Detta handlar alltså om Sveriges säkerhet och trygghet i en tid som är oerhört otrevlig där Ryssland uppträder oerhört aggressivt. Då måste man också vara beredd att sluta nya typer av avtal, hitta nya lösningar och finna det bästa sättet att i den situationen bygga så mycket trygghet och säkerhet som möjligt.

Sedan är det så att folkrätten gäller för alla, oavsett vem man anser sig vara. Ett stort problem i världen är att folkrätten inte respekteras. Det ser vi på många ställen runt om i världen. Det är ingen direkt hemlighet. Men nationer som Sverige har all anledning att ständigt hävda folkrättens principer.

Jag kan bara konstatera att det här avtalet bygger på folkrättens principer. Det leder inte till något nytt läge här.

När det gäller kärnvapen har jag sagt att icke-spridningsavtalet är undertecknat av USA, och Sverige är ett av de länder som har anslutit sig till detta. Det gäller fortfarande. Såvitt jag har förstått har ingen talat om att säga upp det. Det har inte heller USA gjort. Man är juridiskt bunden till detta. De är bundna att inte sprida kärnvapen till andra länder, och vi är bundna att inte ta emot.

(Applåder)

Herr talman! Det är ju inte alla som har fått en doktrin uppkallad efter sig. Jag får nog lov att säga att jag själv inte har uppfunnit ordet, men viss stolthet känner jag ändå över att det blev så. Det var en riktig hållning på det sättet att vi inte ville driva upp spänningsläget eller ge Ryssland argument att börja med negativa saker vid finska gränsen eller i Finska viken. Vi ville inte ge dem det. Men samtidigt var vi inte naiva, så vi rustade upp svenskt försvar och fördjupade alla våra samarbeten.

När sedan Ryssland drog upp spänningsläget i Ukraina och skapade detta stora krig blev situationen en annan. Om man då inte har kraft nog att förändra en ståndpunkt i ett nytt läge vet jag inte vad man egentligen vill med politiken. Det är ju Sveriges säkerhet som är det viktiga, inte vilken lösning man fäster sig vid, för det kan ju förändras beroende på säkerhetsläget. Då får man faktiskt, som jag sa, bita huvudet av skammen.

Det är bra, Håkan Svenneling, att du har en insikt om att Ryssland är problemet, men det vore bättre om du då också drog en slutsats om vad som krävs för att det demokratiska Europa ska kunna hålla ihop och verka avskräckande i förhållande till Ryssland och bygga maximal säkerhet. Det anser inte jag att ert motstånd mot Nato eller DCA-avtalet ger. Det skapar en lucka i det nordiska försvaret om det skulle få gälla. Det är bra att ert ord inte gäller här.

Det var också bra att jag fick ett erkännande om att NPT gäller. Det innebär att vi har en plattform att diskutera framtidsmässigt utifrån när vi ska ta ställning till vad vi ska ta för initiativ. Då har vi ju något att hänvisa till som är ett faktum. NPT är inget dåligt, och det gäller faktiskt.

Jag får tacka för att jag fick dra över tiden.

(Applåder)