Peter Hultqvist (S) svarade Alexandra Anstrell i en replik om Försvarspolitik och totalförsvar i debatten ”Protokoll 2023/24:67 Onsdagen den 7 februari” den 7 feb 2024.
Alexandra AnstrellM· i en replikKommunstyrelsens ordförande i Kiruna, som ledamoten nämner, lyfter ju själv problematiken som man har där uppe. Det handlar inte om att det inte skulle vara attraktivt att bo i Kiruna, som ledamoten försöker lyfta fram,…Herr talman! Vi befinner oss i en i svensk historia unik situation om man ser till vad som skett sedan andra världskriget. Vi har en stor instabilitet i vårt närområde. Vi har kriget i Ukraina som, om Ryssland är framgångsrikt, kan leda till att Georgien och Moldavien kommer under akut hot. Vi ser det som sker vid finska gränsen med flyktingar som i en hybridattack försöker störa det finska samhället på olika sätt, och vi har sett det tidigare i Baltikum och i Polen.
Baltikum, Finland, Finska viken, Östersjön och i förlängningen Sverige är också områden som vi måste se som under stor spänning och under risk för en hotbild i den händelse Ryssland är framgångsrikt i Ukraina. Vi har alltså ett helt annat och fundamentalt annorlunda säkerhetsläge än tidigare.
Vi måste alltså vara framgångsrika i Ukraina. Ryssland säger att man är i krig med det kollektiva väst. Det innebär också att vi måste fortsätta med våra materielleveranser, vårt utbildningsstöd och vårt civila stöd till Ukraina.
En del i detta är också att vi måste bygga en stark försvarsmakt - ett starkt totalförsvar både på den militära sidan och på den civila sidan. När det gäller den militära sidan handlar det, precis som på den civila sidan, om en stegvis ökad förmåga. Det handlar om materiel, om krigsplaceringar och om grundläggande återkommande övningsverksamhet.
Det handlar om hela samhällets mobiliseringskraft. Det är det som totalförsvaret handlar om. Den civila delen i ett sådant sammanhang handlar om hur vi klarar byggnader, infrastruktur, transporter, cybersäkerhet, reparationer, produktion, lager, skydd av civila och flyktingströmmar. Den militära delen handlar om hur vi på olika sätt kan försvara Sverige nationellt men också som en del av Nato.
Vårt operationsområde sträcker sig från Arktis i norr till norska västkusten, den svenska västkusten, infarten till Östersjön, Östersjön, Bottenviken, Finska viken, de baltiska länderna, Polen och Tysklands gränser mot Östersjön. Det handlar också om hur vi tillsammans med de andra klarar detta och hur vi dimensionerar våra försvarsmakter så att de kan ge maximalt stöd till varandra i ett skarpt läge.
Jag tror att man måste ha denna operativa helhet klar för sig när man bedömer hur vi ska bygga det svenska försvaret. Vi har alltså ett gemensamt operationsområde, och det ska sedan understödjas av Nato på olika sätt. Det är detta vår militära planering måste utgå ifrån. Det är också det man nu arbetar med i många stycken, men vi kan inte göra det fullt ut förrän vi är medlemmar.
När det gäller hur en militär organisation ska organiseras kan vi som politiker inte utgå från principen att det är något som helt ska överlåtas till Försvarsmakten. Politiskt måste vi orka ha en ståndpunkt, en synpunkt och en riktlinje.
Hade vi exempelvis inte haft en riktlinje när vi lade om Försvarsmakten från internationella insatser till nationellt försvar och orkat ta konsekvenserna - det vill säga att man då måste bygga detta från grunden med arméförband, flygförband inriktade på svenska förhållanden och en marin som ska vara kontrollerande och kunna värna de öppna sjövägarna - hade det liksom inte hänt. Sveriges riksdag är det högsta beslutande organet. Vi kan inte ha en politisk dimension som abdikerar i dessa sammanhang. Jag vill bara säga det, med anledning av det tidigare anförandet.
När ÖB i militära råd föreslår två brigader ska vi därför ha följande klart för oss: Om man ska sätta in en brigad, exempelvis i Finland, ska den omsättas rätt snabbt. Då har man alltså ytterligare 1 miljard att omsätta med. Alla som kan någonting om detta vet att det kan gå rätt så fort och att det inte är höjdpunkten i uthållighet. Finland, Sverige och Norge kommer att få ett gemensamt ansvar i Nordkalotten, och det kommer att finnas behov av mer än två brigader.
Jag tror att Försvarsberedningen och även riksdagen måste fundera på hur vi gör förstärkningar på ett sådant sätt att vi så att säga har mer än detta att förfoga över år 2030. Jag tycker att det är en grundläggande uppgift för oss, och man kan inte bara säga att man hänvisar det till Försvarsmakten. Det är ytterst en politisk fråga. Försvaret av Sverige är i grunden en politisk fråga.
Jag måste också säga att vi för vår del vill öka antalet värnpliktiga - minst 10 000 handlar det om. Även detta är någonting man måste orka ha en tydlig ståndpunkt om från ett politiskt parti; man kan inte bara abdikera och säga att Försvarsmakten får sköta det.
Nya organisationsenheter kan ligga olika i kostnadsnivå; det beror alldeles på hur man väljer att organisera dem. Det finns naturligtvis de som har en standardberäkning gällande vad det kostar, men det går att göra på lite olika sätt. Jag ska inte gå in i detaljerna i detta, men när vi föreslår Kiruna som ny organisationsenhet bygger det på Malmbanans väsentliga betydelse. Det bygger på värdlandsstödets väsentliga betydelse, det bygger på gruvan och LKAB och det bygger på Esrange. Det bygger också på de avtal vi har mellan Finland, Norge och Sverige om att värna Nordkalotten tillsammans.
Vi ser det som nödvändigt med ytterligare förbandstillväxt i området. Här måste vi liksom positionera oss utifrån alla de fakta som finns. Vem ska exempelvis sköta förhandslagringen när det gäller värdlandsstödet? Det är klart att det kommer att kräva en del resurser. Det är klart att Nato kommer att gå in i det, men det kommer också att kräva mer av oss.
Något annat jag skulle vilja lyfta är att det faktiskt går att som riksdag ha uppfattningen att luftvärnet bör vidgas i vårt land. Vi bör ha långräckviddig förmåga. Vi måste dra slutsatser av drönarverksamheten i Ukraina.
När vi talar om Norge, Sverige och Finland vill jag också markera att det vi bör bygga i Nordkalottenområdet är en i praktiken gemensam armé mellan Norge, Sverige och Finland. Det är det som måste vara utfallet, och det kommer att kräva samordning av olika slag. Även förbandens krigsduglighet - att vi verkligen ser att vi har en ökning av den - blir i slutändan en politisk fråga.
När det gäller flyg anges i det förra försvarsbeslutet både att vi ska ha fler robotar och ökad ammunitionstillgång och att vi ska ha ökad spridning på flygbaser. Det anges som en politisk målsättning. Var det fel att göra så? Absolut inte. Samtidigt är ambitionen om mer spridning, det vill säga att man ska kunna använda sig av olika flygbaser och vägbaser, någonting som ligger kvar.
När det gäller ammunitionstillgången tycker jag att det är viktigt att man som politiker kan markera att det är viktigt att prioritera. Vi bör också börja titta på nästa generations stridsflyg efter Gripen E, eftersom det är väldigt långa processer. Här har man ju börjat ett arbete tillsammans med andra länder, men det har inte gått alls på det sätt eller i den takt som det bör.
Vi måste också kunna ha en uppfattning om marinens utveckling. Det bör inledas en analys när det gäller ytterligare en ubåt. Varför det? Jo, ubåtarna är ett vapensystem som är mycket effektivt och avskräckande för en fiende. Det är också mycket centralt när det gäller underrättelseinhämtning. Det går faktiskt att ha en politisk uppfattning även om detta.
När det gäller Ukraina är den stora utmaningen ammunition i olika varianter. Det som har gjorts hittills räcker inte. EU tog ett initiativ där även Sverige finns med och där man säger att det är 1 miljon artillerigranater som ska levereras till Ukraina. Hittills har man kommit upp till 520 000, och fortsättningen är så att säga osäker i sammanhanget. Vi ser att Ukraina i stort sett dagligen i en eller annan form signalerar behovet av mer ammunition. Vad vi behöver är tydliga statliga garantier.
Det handlar om krediter för produktion och om långa kontrakt, och det handlar om att staten måste kunna investera direkt i produktionslinjen i befintlig industri. Men det måste också öppna upp för produktion för våra egna behov. Vi behöver en samlad idé och en samlad plan för hur vi ersätter det vi har skänkt till Ukraina.
När det gäller de väsentliga säkerhetsintressena är det i högsta grad en politisk fråga. Detta är kärnan i de svenska vapensystemen och i svensk produktion. Riksdagen har beslutat om stridsflyg, undervatten, krypto och sensorer. Vi bör också besluta om tillgången till ammunition, det vill säga att det ingår i paketet av väsentliga säkerhetsintressen. Det är viktigt att det är riksdagen som uttalar detta, och det är viktigt att riksdagen därmed får en återkoppling på vad som händer på detta område. Det är i så fall ett rent politiskt initiativ som är väldigt viktigt, och det tycker jag att vi ska ha kurage nog att markera.
Vi måste också inse att försvarsindustrin är en sektor som är i ständig förändring och där mycket händer. Det kan handla om förändringar i företagsledningar, det kan handla om ägarstruktur och det kan handla om inriktning av verksamheten. Det kan handla om internationella samarbetskonstellationer som riskerar att leda till förändringar i inriktning och ägande.
Är det så att detta påverkar de svenska väsentliga säkerhetsintressena - som under många, många årtionden har finansierats genom att staten har gjort beställningar - och att det riskerar att förändras på ett sådant sätt att vi inte har det under svensk kontroll måste det också finnas en beredskap från den statliga sidan för att ha ett ägarengagemang inom försvarsindustrin. Det handlar om att kunna garantera den svenska nationella profilen på de säkerhetsintressen vi har beslutat om.
Det är också så att detta handlar om arbetstillfällen. Det handlar om forskningsresultat och om långsiktig kompetens. Vi kan inte ha en smygande process som är icke kontrollerbar och där produktion och kunskap flyttar utomlands, till någonting som vi inte kontrollerar.
Socialdemokraterna står bakom partiets alla reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 8, som handlar om just de nationella säkerhetsintressena. Det handlar om Försvarsmaktens tillgång till ammunition och om beredskap för ett direkt statligt ägarengagemang i försvarsindustrin.
(Applåder)
Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.
Jag måste ändå uppehålla mig kring tanken på Kiruna. Jag förstår tanken med ett regemente eller liknande där, men i verkligheten, herr talman, finns det stora problem just i Kiruna.
Redan i dag finns där 1 000 lediga jobb men inga bostäder. Med tanke på rennäringen som omöjliggör försök att bygga någonting som tar stor plats där uppe, hur tänker ledamoten att det här ska lösas i verkligheten?
Herr talman! Jag får tacka ledamoten Anstrell för den viktiga frågan.
Jag skulle föreslå regeringen att ta kontakt med kommunledningen och kommunstyrelsens ordförande Mats Taaveniku i Kiruna och sätta sig ned och säga att på grund av de sakskäl som föreligger med Malmbanan, Esrange, värdlandsstödet och Kirunas strategiska roll i förhållande till Finland och Norge när det gäller försvaret av Nordkalotten och aktiviteten som är nödvändig vid gränsen har vi faktiskt som ambition att planera ett regemente här och en långsiktig förbandstillväxt. Hur ska vi tillsammans fixa det här tillsammans för att kunna ordna alla faciliteter kring Kiruna?
Jag tror att det är de väldigt tunga och viktiga militärstrategiska skälen som måste avgöra vilken ambition man har. Men sedan kan man naturligtvis som politiker börja med listan över hinder och så komma fram till att någonting är omöjligt.
Jag tror att man både kan titta på hur man löser personalförsörjningen långsiktigt i ett särskilt område genom särdiskussioner inom Försvarsmakten och dess ledning, och jag tror att man kan lösa väldigt mycket ihop med Kiruna kommun.
Efter många år i politiken och framför allt med många års regionalpolitiskt engagemang kan jag konstatera att det oftast finns ett borgerligt motstånd och framför allt ett högermotstånd mot sådant som handlar om utlokalisering i olika sammanhang, med just de här argumenten i bostadsfrågan: Hur ska man få folk att flytta dit? Går det att leva där? Är det intressant? Är det attraktivt?
Dessa frågor kommer alltid upp, så jag är inte förvånad över ledamoten Anstrells fråga i det här sammanhanget.
Men det krävs också någonting som heter vilja, och det krävs någonting som heter hänsyn till realiteterna. I det här fallet handlar det om de militärstrategiska realiteterna. Vi har också tidigare haft regemente i Kiruna, så det är liksom ingen nyhet. Men det är en strategisk utpost där det av militära skäl är väl motiverat att göra detta.
(Applåder)
Herr talman! Kommunstyrelsens ordförande i Kiruna, som ledamoten nämner, lyfter ju själv problematiken som man har där uppe. Det handlar inte om att det inte skulle vara attraktivt att bo i Kiruna, som ledamoten försöker lyfta fram, utan det handlar om att det faktiskt inte går att bygga med tanke på rennäringen.
Det finns 1 000 lediga jobb men inga bostäder. Det finns i dag inga bostäder till dem som jobbar på LKAB, Esrange och liknande. De måste flygas in och bo tillfälligt i baracker. Ishotellet har inga bostäder till sin personal. Det är ett problem.
Då tänker jag: Är det inte bättre att lägga pengarna på människor i försvaret än på dyra byggnader som skulle ta minst tio år att få på plats?
Herr talman! Jag råkar ha samtalat med kommunstyrelsens ordförande i Kiruna om detta vid ett antal tillfällen, och det är inte så att han tycker att det finns några tveksamheter kring möjligheterna att göra sådant här om viljan finns och politiken på centralt håll anser att det är nödvändigt. Då är Kiruna kommun naturligtvis beredd att ställa upp fullt ut på det här. Att använda kommunstyrelsens ordförande i Kiruna som ett argument mot en etablering tycker jag därför är grundläggande felaktigt.
Dessutom har vi ju i Kiruna redan en hel del militära installationer. Vi har en stor anläggning utanför Kiruna som i dag används för värnpliktsutbildning och för att ta emot internationella förband. Det finns alltså en etablerad militär infrastruktur i området.
Vi ska inte skapa en lista med enbart hinder, utan man måste också se möjligheterna och även orka med att inse att det är det militärstrategiska perspektivet som är så här viktigt. Jag har själv varit i ett område som man pekar ut som ett möjligt framtida regementsområde. Att ordna en förbandstillväxt i den här miljön, just i det här området, är något som skulle stärka försvaret i Nordkalotten på ett tydligt och väsentligt sätt.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle bara kort vilja kommentera det förra replikskiftet där vi pratade lite ekonomi.
När det gäller försvaret och pengar pratar man kanske inte så mycket kronor och ören när det handlar om tillväxt, utan man pratar om procent av bnp. Vi kan konstatera att 2014 låg det ungefär på 1,2 procent av bnp, 2015 på 1,1 procent av bnp och 2019 på 1,2 procent av bnp. Där var det alltså inte någon våldsam tillväxt. År 2024 kommer det att ligga på 1,8 procent av bnp enligt den svenska anslagsmodellen, och det är ju lite intressant.
Jag skulle också vilja kommentera det Peter Hultqvist säger om att vi abdikerar. Det kallas inte för att abdikera, utan det kallas för målstyrning. Om Peter Hultqvist hade lyssnat lite noggrannare hade han hört att vi talade om att i görligaste mån och i största möjliga utsträckning tillåta Försvarsmakten att ha synpunkter. Det är trots allt de som är proffs, inte vi politiker.
Jag vill därför ställa frågan till Peter Hultqvist, som uppenbarligen också har hört ÖB:s råd: Vad är det som är fel i dem? Vad är det som politiken vet bättre än ÖB när det gäller de militära förbandens utformning?
Herr talman! Man kan ju försöka sig på konststycket att beskriva verkligheten på det sätt som passar en själv bäst. Men oavsett hur nu man försöker är det så att en 100-procentig ökning av försvarsutgifterna mellan 2014 och 2025 är ett faktum.
Jag sa också mycket tidigt att när det gäller den militära delen så kommer vi inte att komma upp i 2 procent förrän 2027-2028. På den tiden pratade de andra partierna om 2025. När det gäller den militära delen ligger den bedömning som vi gjorde från början fast, och det är det man nu pratar om i offentligheten från regeringens sida.
Om man sedan lägger ihop det här med en del andra saker kan man naturligtvis få upp siffrorna. Men jag vill också påminna om att vi har varit överens brett i riksdagen om alla de här besluten, så det är egentligen inget nytt som har hänt mer än att man har tillfört 700 miljoner, vilket är en marginalsumma i sammanhanget.
Jag har en del erfarenhet av just målstyrning, och det kan bli så att politiken blir så allmän och rör sig i så lufttunna skikt när det gäller att formulera mål och inriktningar att man i praktiken abdikerar från det direkta politiska inflytandet. Balansen mellan den så kallade målstyrningen och det som ibland kallas för detaljstyrning är därför väldigt viktig att ha om man som politiker har tänkt sig att vara med och bestämma i någon mening. Politik handlar nämligen i slutändan om makt.
Jag överprövar inte det militära rådet, utan jag konstaterar bara att ÖB själv gång efter annan understryker just ordet "råd". Men är det så att vi politiker inte kan ha någon synpunkt på det här kan vi ju lägga ned Försvarsberedningen. Då behöver vi inte ha den här debatten. Då kan vi liksom stänga igen butiken, för de sköter ju det här!
Jag tycker faktiskt att politiken ska orka ha en uppfattning och också tro att man kan bidra med någonting. Det är så samspelet ser ut mellan Försvarsmakten och politiken.
(Applåder)
Herr talman! När vi pratar om syrefattiga rum och Försvarsberedningen har jag nog full förståelse för det, för är det någonting som vi har efterlyst från Sverigedemokraternas sida är det att vara tydliga bland annat när det handlar om tidsförhållanden. Där har vi sagt att vi måste vara tydliga när det gäller till exempel vilket utgångsläge vi har och vilket målläge vi ska ha. Vi måste ju vara eniga om det här. Där har inte minst Peter Hultqvist varit väldigt tydlig med att säga att det här inte går att förutsäga och då inte haft en tydlig uppfattning i frågan, något som jag tycker är lite konstigt när man pratar om målstyrning och detaljstyrning.
Motsatsen, när vi har pratat mål- och detaljstyrning, har ju varit att man har gått in under en lång period, från 1995 och framåt, och i väldigt hög grad detaljstyrt och inte lyssnat på professionen. Där tycker vi nu att det behövs en tydlig skillnad.
När det gäller att våga ha en uppfattning är det faktiskt Försvarsberedningens uppgift att ha den uppfattningen, och det är det som vi nu håller på att arbeta med och som vi ska redovisa den 26 april. Jag ser verkligen fram emot att Peter Hultqvist kommer att vara väldigt tydlig med vad vi i Försvarsberedningen ska komma fram till och vilka målsättningar och vilka utgångslägen vi ska ha för den kommande planeringen.
Herr talman! Jag tror inte att Wistedt behöver se fram emot eventuell tydlighet från min sida, för jag har redan varit tydlig i Försvarsberedningen på avsnitt efter avsnitt. Det tror jag att man känner till. Långt innan Försvarsberedningen inledde sitt arbete har vi också publicerat inriktningar som vi tycker är viktiga.
Vår förmåga att prestera uppfattningar behöver du alltså inte tvivla på. Den bygger mycket på det samarbete som vi hade med Försvarsmakten under våra år i regeringsställning. Den regering som avgick 2014 låg i stor utsträckning i konfrontation med Försvarsmakten. Man ifrågasatte varandra, och det fanns ett misstroende. Till skillnad från den regeringen lyckades vi bygga ett samarbete på förtroende, där man kunde utbyta åsikter och vrida och vända på saker. Därmed kunde man komma fram till gemensamma ståndpunkter. Det kunde också underlätta i ett eventuellt genomförande.
För min del handlar det om att hitta den där balansen. Den politiskt teoretiska diskussionen om att det nu är målstyrning som gäller menar jag egentligen är en diskussion vid sidan av som mest tyder på att man inte är van vid att hantera det politiska ledarskapet. Det behövs en kombination av mål och synpunkter på detaljer. Annars abdikerar man i praktiken tyvärr från det politiska inflytandet.
Om vi inte upprätthåller vår ambition att även kunna ha synpunkter på det som står i militära rådet vet jag inte om vi tar den politiska uppgiften ordentligt på allvar. Det är så mycket problem kring alla dessa saker - det gäller tid, ekonomi och vad som är rätt - att man måste göra ett jobb gemensamt. Och ytterst är det regeringen som får stå till svars. Om man inte lyckas med dessa saker kommer Riksrevisionen, och det blir diskussioner i riksdagen. Vi måste alltså ha ett läge där vi också orkar ha synpunkter på en hel del detaljer i dessa sammanhang.
(Applåder)
