Stina Larsson

Herr talman! Jag vill lyfta upp en fråga som regeringen har öppnat upp för under detta år och som kommer att medföra stora miljökonsekvenser i framtiden. Men det är egentligen ingen som har nämnt den under dagens debatt. Det gäller brytning av uran i alunskiffer.

Miljökostnaderna för uranbrytning i alunskiffer är inte bara ekonomiska. De är även oåterkalleliga och sträcker sig över generationer. Vi talar om enorma volymer avfall som är kemiskt giftigt med arsenik och tungmetaller som kadmium. Det är dessutom lågradioaktivt. Detta avfall innebär ständig risk för läckage som kan förgifta grundvatten och dricksvattentäkter för all framtid.

Den verkliga kostnaden kan inte mätas i pengar. Det handlar om förlorad jordbruksmark, som skulle kunna producera mat, om förstörda ekosystem och om hotet mot vårt allra viktigaste livsmedel: rent dricksvatten. Det är en miljöskuld som vi lämnar över till våra barn och barnbarn och är en skuld som aldrig kan betalas tillbaka helt.

Uranbrytning i alunskiffer är inte som vilken gruvbrytning som helst. Att öppna upp för det är som att medvetet öppna en Pandoras ask med miljögifter.

Hur kan Liberalerna och ledamoten Nilsson ställa sig bakom ett sådant förslag, att återigen tillåta uranbrytning i alunskiffer i Sverige?

Fru talman! Det är positivt att höra om Moderaternas och regeringens ambitioner, men jag skulle vilja säga att Centerpartiet länge har drivit på för att Sverige ska gå före och främja en infrastruktur just för industriell textilåtervinning. Där ser jag att vi måste jobba på två fronter samtidigt.

Här är regeringens passivitet slående. Det räcker inte med att införa ett producentansvar – statistik och tillsyn i all ära. Det kommer att ta minst ytterligare ett år innan vi ser någon verklighet av det producentansvar som nu införs.

Häromdagen kom beskedet att den automatiska sorteringsanläggningen i Malmö, Siptex, kommer att avyttras just eftersom det saknas en marknad. Det saknas efterfrågan på textilier för återvinning. Därför har vi i Centerpartiet föreslagit ett textilkliv om minst 50 miljoner kronor årligen för att agera här och nu.

För det första måste vi främja innovation för en hållbar svensk textilproduktion. Vi har fantastiska svenska initiativ med ull och hampa – råvaror som kan bli nya produkter. Det är där vi ska satsa – på kvalitet och lång livslängd. Vi måste bekämpa slit-och-släng-mentaliteten från aktörer som Shein och Temu, vars affärsmodeller bygger på att producera skräp som egentligen saknar ett andrahandsvärde över huvud taget.

För det andra måste vi skala upp textilåtervinningen. Visst är det rimligt att vissa smutsiga och trasiga plagg går till förbränning i dag, men målet måste vara att återvinna mer. Vi har spjutspetsforskning i Sverige, som projektet Fiber till fiber-återvinning vid Textilhögskolan i Borås. Dessa initiativ behöver stöd för att växa och bli en industriell verklighet.

Att bara vänta på framtida producentansvar, som ledamoten gärna hänvisar till, är inte lösningen. Ett producentansvar flyttar främst kostnader från kommunerna till producenterna. Det bygger liksom inte magiskt den infrastruktur som vi saknar i dag.

Min följdfråga är: När tänker regeringen och Moderaterna agera på båda dessa fronter? När får vi se ett nationellt textilkliv för att främja hållbar textilproduktion och bygga upp en verklig återvinningsindustri i stället för att passivt administrera ett textilkaos?

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Den 1 januari i år införde regeringen ett krav på separat insamling av textilavfall. Det var en god ambition, men det var en reform som genomfördes utan att det fanns en fungerande infrastruktur för att ta hand om materialet.

Resultatet blev växande textilberg på återvinningsstationerna, kommuner som tvingades skicka textilier till förbränning och ett sviket förtroende hos de medborgare som ville göra rätt. Från olika delar av vårt land kom larm om kaos och textilberg. Sedan kom det rapporter om att svenska kläder skickades till förbränning i Baltikum och att andra plagg dumpades i Ghana.

Detta var en förutsägbar kris. Utredningen om ett producentansvar för textilier presenterades redan 2020. Men i stället för att agera proaktivt valde regeringen att passivt invänta EU. Man skapade ett glapp mellan kravet på insamling och ansvaret för hanteringen. Nu i höst, som ett kvitto på misslyckandet, har regeringen tvingats backa och åter tillåta trasig textil slängs i hushållssoporna.

Detta är ett underbetyg för regeringens miljöpolitik.

Fru talman! Det hade inte behövt bli så här. Vad avser ledamoten och regeringen att göra för att komma till rätta med textilåtervinningen?

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret! Det låter ändå betryggande att åtminstone ledamoten här i riksdagen ser att miljöfrågorna behöver prioriteras även framöver. I andra församlingar har jag hört motsatsen från Martin Kinnunens partikollegor.

Jag kan jämföra lite grann. Sverigedemokraterna använder ibland samma ord som vi i Centerpartiet om att klimatpolitiken ska vara effektiv och teknikvänlig och att man inte ska straffa landsbygden. Men när jag tittar på de faktiska förslagen framträder två helt oförenliga ambitioner inom miljöpolitiken.

Centerpartiet förespråkar en bred miljö- och klimatpolitik som bygger på marknadsincitament. Vi vill se en ambitiös elbilsbonus, gröna skatteväxlingar och stöd till förnybar energi som vind och solkraft. Vi driver också på för en bredare agenda som inkluderar cirkulär ekonomi och nya industrier inom exempelvis textilåtervinning.

Sverigedemokraternas politik är raka motsatsen till Centerpartiets, Martin Kinnunen. Ni tycker ofta att miljöpolitiken är ineffektiv och kostsam, ni har varit drivande i att avskaffa eller sänka reduktionsplikten och ni har drivit på för en sänkt miljöbudget under flera år. Dessutom valde ni att inte ens svara på frågor om cirkulär ekonomi i en enkät i höstas från bland annat Avfall Sverige.

Samtidigt är SD positiva till att öppna för uranbrytning i alunskiffer i Sverige. Hur motiverar ni att ni offrar lokal miljö och värdefull jordbruksmark för uranbrytning och kör över kommuner samtidigt som ni aktivt nedmonterar andra nationella miljöåtgärder?

Fru talman! Anförandena från ledamoten Kinnunen om miljöfrågor har under de här åren varit relativt lika varandra. Vi är väl alla mer eller mindre förutsägbara – så även i denna sista budgetdebatt för mandatperioden.

Sverigedemokraterna betonar ofta att miljö- och klimatpolitiken ska vara effektiv och kostnadseffektiv och ha ett globalt perspektiv. Ledamoten brukar också kritisera det SD kallar symbolpolitik och plakatpolitik. Samtidigt har Sverigedemokraterna uttryckt en ambition att sitta i en regering efter nästa val, eller om det rent av är ett krav – annars ska partiet gå i opposition.

Om Sverigedemokraterna ingår i nästa regering, kommer det då över huvud taget att finnas utrymme för konkreta nationella miljösatsningar såsom skötsel av värdefull natur, sanering av PFAS, ersättning för våtmarker, åtgärder mot övergödning och bevarande av biologisk mångfald? Kinnunen nämnde i föregående replikskifte att det på sikt behöver ske en omläggning av politiken.

Hur mycket kommer miljöbudgeten att krympa om Sverigedemokraterna sitter i en regering?

Herr talman! För ett par år sedan satte jag igång diskmaskinen som vanligt innan jag åkte hemifrån till jobbet. Det är alltid skönt att komma hem till ren disk. Men när jag kom hem lite senare på dagen märkte jag direkt att någonting inte stod rätt till. Det luktade bränt i köket. Diskmaskinen hade stannat mitt i programmet. Det var svart i displayen. Jag drog ut kontakten och ringde reparatör för att kolla upp vad det kunde vara.

När jag beskrev problemet trodde reparatören att det var en kortslutning i ett av kretskorten. Det gick att byta, och själva reparationen skulle kosta runt 2 000 kronor. Problemet var bara att han inte kunde lova att det skulle få maskinen att fungera fullt ut igen. Det kanske fanns fler fel.

Maskinen hade ett par år på nacken, och en ny kostar mellan 11 000 och 12 000 kronor, så jag började räkna lite på det. Att laga den kändes inte riktigt värt det. Det blev faktiskt att vi köpte en ny i stället, och den gamla kördes till återvinningen. Egentligen var detta ett stort slöseri med resurser i form av råvaror, material och miljö- och klimatutsläpp – och mina pengar. Men det var det mest rationella för mig som enskild konsument. Jag vet fortfarande inte om det bara var kretskortet det var fel på.

Herr talman! Vad krävs då för att det ska vara värt att reparera våra apparater, kläder, byggnader och maskiner? Vad krävs för att ställa om från en linjär till en cirkulär ekonomi? Det handlar inte om kosmetiska förändringar eller enskilda projekt. Det handlar om omställning av hela vårt ekonomiska system, våra konsumtionsmönster och hur vi ser på resurser. För att detta ska förändras och bli verklighet krävs politiskt ledarskap, att vi alla tar ansvar för vårt beteende och att vi ser till att det blir enklare att göra rätt. Vi behöver ett system som styr mot ökad cirkularitet utan att du ska läsa innehållsförteckningar eller tvingas vara en medveten konsument. Tyvärr är vi långt ifrån det i dag.

Herr talman! Hur ser då siffrorna ut för den cirkulära ekonomin? Enligt Cradlenets rapport är genomsnittet globalt för cirkularitet runt 8,6 procent av ekonomin. I Sverige är endast 3,4 procent av ekonomin cirkulär, enligt samma rapport. Vi är alltså sämre än genomsnittet, och det går åt fel håll. Trenden pekar nedåt. Hur är det möjligt? Jo, vår konsumtion och resursförbrukning ökar i snabb takt. Sveriges höga konsumtion beror delvis på vårt exportberoende. Vi bryter, producerar och exporterar stora mängder jungfruligt material: järn, skog och mineral. Vi saknar inhemska system för att ta vara på resurserna. Det vi inte eldar upp exporterar vi som avfall. I stället för att skapa värde av det här hemma slänger vi det.

Dessutom saknar vi infrastruktur. Det finns inte tillräckliga system för att sortera, samla in och återvinna exempelvis textilier, elektronik eller byggmaterial. I många kommuner runt om i vårt land är det enklare att slänga än att återbruka. Det är en förlust, både miljömässigt och ekonomiskt.

Herr talman! Kompetensbristen är också ett hinder. Svenska företag inom industrin har svårt att hitta personal med rätt kunskaper inom återbruk och materialhantering. Vi har dessutom en regering som har höjt momsen för vissa reparationer, vilket för många har ett viktigt signalvärde.

Samtidigt, herr talman, ser vi hur andra länder lyckas. I Nederländerna, som man ofta jämför med, är den cirkulära materialanvändningen hela 24,5 procent. Det är sju gånger mer än i Sverige. Hur kan det komma sig? Vad gör de som inte vi gör? Jag tänkte göra en liten jämförelse.

För det första: Nederländerna har tydliga mål. De har bestämt sig för att vara helt cirkulära till år 2050 med ett delmål om att halvera användningen av jungfruliga material redan till år 2030. Här i Sverige har vi ännu inte satt något tydligt nationellt mål för cirkularitet över huvud taget. Vi säger att vi ska bli hållbara, men vi vågar inte definiera vad det betyder eller hur snabbt det måste ske.

För det andra: Nederländerna har konkreta planer per sektor. De har åtgärdsprogram för byggbranschen, textilbranschen och livsmedelsindustrin. Det finns alltså ett helhetsgrepp. I Sverige är initiativen spretiga och ansvaret otydligt. Vi har utredningar, betänkanden och förslag men få bindande krav. Vi saknar helt enkelt en samlad strategi.

För det tredje investerar Nederländerna. Varje år satsar de hundratals miljoner euro via sin klimatfond för att stödja cirkulära affärsmodeller och en grön omställning. Här i Sverige är stödet mer begränsat. Många företag vill ställa om, men de saknar rätt incitament.

Herr talman! Jag kan konstatera att Sverige har mycket att lära. Det som krävs nu är inte fler visioner eller utredningar, utan en verklig politisk vilja att leda. Delegationen för cirkulär ekonomi har varit tydlig i sitt budskap: Vi måste sluta prata och börja leverera. Det räcker inte att miljö- och klimatministern håller fina tal om framtiden. Vi behöver verkstad, inte vackra ord.

Vi kan inte heller luta oss enbart mot EU. EU har höga ambitioner med ekodesignförordningen, som ska främja reparationer. Men en ny rapport från Europeiska miljöbyrån visar att avfallet i Europa ökar. Mycket bygger på frivilliga initiativ och inte på verklig styrning.

Centerpartiet vill införa en nationell strategi för cirkulär ekonomi. Vi vill se ett samlat grepp med tydliga mål, styrmedel och en färdplan som involverar näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle.

Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation nummer 1.

Herr talman! Om Sverige ska nå klimatneutralitet till 2045, som är det officiella målet, behöver vi samtidigt sikta på att ha en cirkulär ekonomi på plats senast 2040. Att uppnå klimatneutralitet utan att ta itu med våra linjära materialflöden är omöjligt. Vi kan inte fortsätta bryta jungfruliga material, elda upp resurser eller exportera avfall till andra länder.

Men den cirkulära ekonomin handlar inte bara om återvinning. Det handlar också om att designa bort avfallet redan från början. Det handlar om att skapa produkter som håller och som kan repareras, återanvändas och till sist materialåtervinnas. Det handlar om att gå från slit och släng till hållbar användning.

Jag och Centerpartiet vill stödja affärsmodeller som gynnar reparationer. I dag är det många som leasar sin bil. Kanske kan vi börja leasa alla vitvaror på liknande sätt? Det finns redan till viss del. Då skulle vi inte köra till återvinningen och slänga diskmaskinen så fort ett kretskort går sönder.

Vi måste skapa system där det lönar sig med produkter av hög kvalitet som håller länge. Vi behöver skapa styrmedel som gör det lönsamt att göra rätt. Återbruk och resurshushållning måste få ett ekonomiskt värde. Resursslöseri ska kosta.

Cirkulär och giftfri ekonomi

Herr talman! Avslutningsvis: Vi har tekniken. Vi har kunnandet. Vi har företag, forskare och kommuner i vårt land som vill göra rätt. Nu behövs politisk vilja och ett samordnat ledarskap. Nederländerna visar att det går. Låt oss ta inspiration därifrån och se till att Sverige blir ett föregångsland inom cirkulär ekonomi, inte en eftersläntrare.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)

Fru talman! En enskild fastighetsägare i Trelleborg, Sveriges sydligaste kommun, har under fyra år försökt få tillstånd att uppföra ett attefallshus samt en badtunna på sin tomt. Byggnationerna skulle inte vara synliga från stranden, och de bedömdes av flera instanser inte nämnvärt påverka det skyddade området.

Trots detta har ärendet utvecklats till en lång och oförutsägbar process där kommun, länsstyrelse samt både mark- och miljödomstol och Mark och miljööverdomstolen varit involverade. Samtliga instanser har ändrat sin bedömning minst en gång under processens gång. Detta har tagit flera år.

Den utdragna rättsprocessen har inneburit att fastighetsägaren inte har kunnat gå vidare med andra planerade åtgärder på sin fastighet, inklusive underhåll av boningshuset. Resultatet av alltihop är att ingen faktisk förändring har skett, vare sig i fråga om hur allmänheten upplever området eller i fråga om miljöpåverkan, men att betydande kommunala och statliga resurser har förbrukats. Samtidigt har en granne fått rätt att bygga ett mycket större hus mycket närmare stranden, trots att lagstiftningen är densamma.

Fru talman! Ärendet illustrerar tydligt de problem som ofta lyfts i debatten kring strandskyddslagstiftningen: rättsosäkerhet, godtycklig tillämpning och ineffektiv resursanvändning. Särskilt påfallande är den stora variationen i hur olika fastigheter bedöms, trots snarlika förutsättningar, samt bristen på konsekvens mellan olika beslutsnivåer. Så kan vi inte ha det.

Fru talman! Strandskyddet är en av de mest omdiskuterade och kontroversiella lagstiftningarna i Sverige. Det infördes på 50-talet för att skydda allmänhetens tillgång till stränder och för att bevara biologiska värden. Men under årens lopp har det utvecklats till en stelbent regel som ofta hindrar utvecklingen på landsbygden. För Centerpartiet handlar detta om frihet – en frihetsfråga oavsett var i landet du bor.

Sverige är ett land fyllt av vattendrag och småsjöar. Det är en del av vår identitet och vårt kulturarv. Men det är också en resurs som vi måste kunna förvalta på ett sätt som gynnar hela landet. Det måste gå att bo, leva och driva företag även i anslutning till vatten.

Dagens ordning, där det till exempel per automatik är strandskydd vid grävda diken och dammar, är helt absurd. Det är en verklighetsfrånvänd regel som inte tar hänsyn till de lokala förutsättningarna. Om man inte ser att detta är galet är man blind för verkligheten för oss på landet.

Fru talman! Med lättnader i strandskyddet skapas nya möjligheter för besöksnäringen och för småföretagare. Det blir nu möjligt för exempelvis någon som har ett kafé att bygga en uteplats vid vattnet. Det har tidigare inte varit möjligt att bygga om det funnits ett dike i närheten. Detta är ett konkret exempel på hur förändringar i strandskyddet kan skapa nya möjligheter för företagande och sysselsättning på landsbygden.

Jag vill också se nya regler för små vattenförekomster och vattenförekomster som anlagts i modern tid – att de inte längre ska omfattas av det generella strandskyddet. Det finns flera exempel runt om i Sverige där man exempelvis vid bevattningsdammar som anlades på 90-talet plötsligt har blivit nekad att bygga ut uterum på fastigheten.

Det är positivt att regeringen tillsätter en ny utredning för fler reformer. Men att det dröjer så här lång tid in i mandatperioden är ett misslyckande. Det blir bråttom att hinna med mer före mandatperiodens slut. Detta är en fråga som borde ha prioriterats högre.

Det är felaktigt att påstå att dessa förslag innebär stora inskränkningar av allemansrätten. Tvärtom handlar det om att lätta på de strikta reglerna runt diken och små insjöar. Större sjöar och vattendrag kommer fortfarande att vara skyddade. Det handlar inte om att göra enorma inskränkningar i djur- och naturlivet utan om att skapa ett ändamålsenligt strandskydd som skyddar det som det är avsett att skydda.

Det är mycket välkommet att strandskyddet försvinner för de allra minsta sjöarna och vattendragen. Det blir lättnader för de gröna näringarna och för små företag, där verksamheter kan växa. Detta möjliggör en friare utveckling på landsbygden. Men att det har tagit halva mandatperioden att plocka russinen ur gamla utredningar är inte lika imponerande, särskilt inte när man duckar för större förslag som skulle kunna göra skillnad på riktigt.

Fru talman! De förslag som nu ligger på bordet bygger på en utredning som Centerpartiet tidigare förhandlade fram. Ett efter ett är de väldigt lika Centerpartiets förslag. Det är liknande skrivningar. Det är förvånande att regeringen inte har gått vidare med dessa förslag förrän nu. Detta är något som kunde ha genomförts dag ett, alltså för tre år sedan.

Det var många kritiska röster för tre år sedan, bland annat från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, som nu är regeringspartier. De hävdade att våra förslag inte hade någon betydelse i praktiken och sa att deras egna förslag skulle gå mycket längre. Därför kunde man inte bifalla någonting för tre år sedan. Under tiden har landsbygden fått vänta. Det är landsbygden som får ta smällen. Det finns företag som skulle ha kunnat utöka sin verksamhet, som skulle ha kunnat anställa fler medarbetare och som skulle ha kunnat öka besöksnäringen.

Nu ska regeringen tillsätta ännu en utredning. Det behövs förvisso fler lagförslag för ett ännu friare strandskydd. Men varför drar regeringen fötterna efter sig efter drygt två år vid makten? Om Tidöpartierna hade satt resultat för politiska poäng hade vi redan sommaren 2022 tagit ett steg mot ett friare strandskydd. Nu kommer det med all sannolikhet att dröja ännu en mandatperiod innan strandskyddet förändras på riktigt.

Centerpartiet ser också att det är viktigt att minska skillnaderna i hur strandskyddet fungerar i olika län. Vi tror att det gör reglerna tydligare och mer förutsägbara. Men vi vill gå ännu längre redan nu. Propositionen saknar den stora reformen från den tidigare utredningen om strandskyddet – att låta kommuner utse så kallade strandnära utvecklingsområden. Det skulle ge kommuner möjlighet att upphäva strandskyddet helt inom valda områden. Då skulle makten flyttats närmare dem som faktiskt bor i berörda områden, och det skulle skapas möjlighet för lokal utveckling och fler bostäder i hela landet. Utan denna förändring blir strandskyddet i det stora hela fortsatt intakt.

Fru talman! Jag och Centerpartiet vill flytta makten från Stockholm och riksdagshuset. Vi vill flytta den närmare dem som faktiskt bor i de berörda områdena och därigenom skapa möjligheter för lokal utveckling i hela landet. Redan nu har regeringen möjlighet att lägga fram våra färdiga förslag på så kallade strandnära utvecklingsområden. Detta skulle ge kommuner möjlighet att upphäva strandskyddet helt inom vissa områden.

I dag finns det områden där det råder generösare regler än de nu föreslagna. I exempelvis Värmland är vattendrag upp till tio meter strandskyddsbefriade. Det är viktigt att de nu föreslagna ändringarna inte upphäver vare sig dessa undantag eller helt strandskyddsbefriade områden. Det bör därför förtydligas att dessa fortsatt ska gälla. Propositionen får inte innebära att strandskyddet de facto blir striktare.

Lättnader i strand-skyddet – ett första steg

Regeringen har nu lovat att tillsätta en utredning som ska se över strandskyddet vidare. Vi välkomnar denna utredning som kan leverera fler steg i den riktningen, och en sådan bör tillsättas omgående. Vi i Centerpartiet kan samtidigt konstatera att det är senfärdigt att först nu ta ett helhetsgrepp i frågan och att det kommer att bli svårt att få plats med ytterligare liberaliseringar under den nuvarande mandatperioden.

Vi har dock bra förslag i vår reservation, och därför yrkar jag bifall till reservation 8.

Avslutningsvis är det hög tid att vi moderniserar strandskyddslagstiftningen så att den speglar verkligheten för människor som lever och verkar utanför storstäderna. Vi behöver en lagstiftning som skyddar våra värdefullaste naturområden men som samtidigt möjliggör utveckling där det är rimligt och inte hotar vare sig miljö, naturvärden eller allmänhetens tillgång till stränder.

Vi i Centerpartiet står upp för en frihetsreform för hela landet. Vi tror på lokal kunskap, på rättvisa regler och på att resurser ska användas klokt. De ska inte slösas bort i årslånga rättsprocesser som lämnar både medborgare och samhälle i stiltje.

Låt oss nu ta steget mot ett mer ändamålsenligt strandskydd – ett skydd som fungerar i praktiken och inte bara i teorin.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

Fru talman! Jag var inte heller med i den debatten, men jag har lyssnat på den i efterhand och hört hur ledamöter uttalade sig. Det var er liberala kollega Jakob Olofsgård som då debatterade och som beskrev vilka tre förslag som man absolut var tvungen att ha med för att man över huvud taget skulle kunna stå bakom förslaget. Nu plötsligt är det inte så väsentligt, men så kan det vara.

Det är positivt att det kommer ett ytterligare steg. Det ser jag och Centerpartiet fram emot.

Jag skulle vilja avsluta med att ställa den fråga som jag har ställt till alla partier från regeringsunderlaget i dag: Varför kom detta inte på bordet förrän nu? Varför har vi fått vänta ända sedan 2022? Vad gjorde att man inte kunde presentera förslagen omgående? Det fanns ju redan utredningsunderlag. Under tiden har många företag på landsbygden blivit nekade bygglov. De har inte kunnat utveckla sin verksamhet som de tänkt sig. Det var en anekdot i ett tidigare anförande om en lantbrukare som inte kunde utveckla sin verksamhet som han hade tänkt sig.

Eftersom Liberalerna innehar ministerposten tänker jag att ledamoten Nilsson möjligtvis har ett svar.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Det är ju inte klokt vilka friheter och vilka liberala värderingar som kommer att råda på landsbygden! Alla vurmar för detta.

Det är positivt att regeringen i dag presenterar dessa lättnader i strandskyddet. Jag hör hur alla regeringspartier här har talat väl om detta.

Förra mandatperioden, eller snarare förra gången vi hade debatt om detta, för exakt tre år sedan, påstod Liberalerna att de i princip stod bakom det förslag som då låg på bordet. Jag skulle vilja säga att dagens förslag är väldigt likt det. Jag känner igen skrivningarna. Liberalernas motivering till att de inte röstade ja då – vi hade en överenskommelse, men Liberalerna valde att lämna den – var att man ville gå längre eller ha ytterligare förslag inom tre områden, och därför kunde man inte bifalla förslaget just då. Men jag ser inte dessa tre förslag i denna proposition.

Hur kommer det sig att Liberalerna nu står bakom regeringens förslag? Har Liberalerna ändrat sig?

Fru talman! Vi har faktiskt fått en inbjudan från Kristersson gällande livsmedelsförsörjning och livsmedelsberedskap. Där ingår ju landsbygdens villkor, så det är kanske – i bästa fall – redan på gång.

John Widegren talade om att det tar tid. Ja, demokrati tar ju tid. Det får vi väl leva med, och det finns ju också en massa fördelar med det.

Jag skulle inte vilja instämma i Widegrens beskrivning att det var ett dåligt förhandlat förslag. Det fanns ju faktiskt en majoritet för det, men sedan valde Moderaterna att tillsammans med andra partier lämna den överenskommelse vi hade. Detta ser vi tyvärr exempel på även nu.

Jag har ytterligare en fråga. Det finns redan i dag områden där regler gäller som är generösare än dem vi har på bordet nu. I Värmland är exempelvis vattendrag upp till 10 meter strandskyddsbefriade. Det är viktigt att de nu föreslagna ändringarna inte upphäver undantagen för de här helt befriade områdena. Därför bör det förtydligas att dessa ska fortsätta att gälla. Propositionen får inte innebära att det blir striktare i verkligheten.

Centerpartiet har en reservation om att kommunerna ska ha större inflytande. Om regeringen verkligen vill stå upp för landsbygden och liberala värden undrar jag varför regeringen inte redan nu har gått längre med att ge kommunerna större ansvar att själva avgöra var strandskyddet ska gälla. Varför avstår regeringen från att ge kommunerna möjligheten att utse så kallade strandnära utvecklingsområden där kommunerna själva kan upphäva strandskyddet?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Det sista som kom upp på bordet, om intrångsersättning för att man inte får bygga nära sitt dike, ser jag fram emot att få se i en proposition från regeringen. Jag väntar med spänning på ett sådant förslag!

Moderaterna pratade här om en seger för landsbygden. Jag tar väl och gör om det gamla ordspråket och säger att den som väntar på något gott ofta väntar för länge. Min fråga gäller just detta.

Det fanns ju en majoritet för en förändrad strandskyddslagstiftning redan för tre år sedan. Nästan på dagen för tre år sedan, 2022, hölls en debatt här om liknande förslag, med samma skrivningar. Ledamoten beskrev nyss att skillnaden var de 25 meterna. Landsbygden och företagen där hade dock tjänat på att ha denna lagstiftning på plats tidigare. Det är ju landsbygden och företagarna som har fått betala priset under de år de har fått vänta. Den anekdot som Widegren berättade visade tydligt att de verkligen har fått betala ett pris och att dispenserna och regelverket inte har fungerat.

Det var också intressant att Widegren refererade till artikeln i ATL. Kontentan i den är att lantbruket är kritiskt till att regeringen har förhalat det här beslutet under så lång tid.

Min fråga är varför detta förslag har dröjt så länge.

Fru talman! Ledamoten beskriver att vi plockar bort lagstiftning. Jag tänker att kommunerna fortfarande har ansvar för bygglovet, att miljöbalken finns kvar och att höga naturvärden fortfarande kommer att respekteras. En utredning kommer så småningom, om vi ska tro regeringen.

Jag ser det som fullt möjligt att värna naturen och samtidigt ge utrymme för lokal utveckling. Det i sig är ingen motsättning, men det kräver att vi vågar se nyanser och skilja på var skydd verkligen behövs och var lättnader kan göras utan att något viktigt går förlorat.

Man har hittills haft olika bedömningar. Vi befinner oss nu i huvudstaden – i Stockholm. Här har man ju på väldigt många platser lyckats bygga vid vatten. Man har andra ingångar än man har på många ställen på landsbygden. Det är väl klart att det inte finns någon stark opinion för att göra lättnader i strandskyddet, eftersom det finns färre människor boende här som det faktiskt kan gynna.

Vi måste se hela Sverige. Jag vill också säga att det är så tydligt när det gäller detta att Miljöpartiet har en annan syn på landsbygden än vad Centerpartiet har. Vi värnar verkligen företagen på landsbygden och vill att de ska kunna utvecklas och verka där även om det finns ett dike i närheten. Vi vill inte göra skillnad på stad och land här, vilket man i praktiken faktiskt har gjort. På vilket sätt vill Miljöpartiet värna landsbygden och samtidigt behålla strandskyddet?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Nohrén för anförandet och den beskrivning av hur ledamoten och Miljöpartiet ser på strandskyddet. Jag kan väl säga att vi tycker lika om mycket – bland annat om klimatanpassning, som vi pratade om tidigare i dag – men här har vi helt diametralt olika ingångar.

Jag skulle vilja säga att det är felaktigt att påstå att dessa förslag innebär stora inskränkningar av allemansrätten. Tvärtom handlar det om att lätta på de strikta reglerna runt diken och små insjöar. Större sjöar och vattendrag kommer fortfarande att vara skyddade. Det handlar inte om att göra enorma inskränkningar på djur- och naturlivet utan om att skapa ett ändamålsenligt strandskydd som skyddar det strandskyddet är avsett att skydda.

Miljöpartiet och ledamoten påstår i en debattartikel som publicerades häromdagen att tiotusentals sjöar och vattendrag kommer att stå helt utan skydd. Men vad är det egentligen för vatten vi talar om här? Handlar det verkligen om naturvärdefulla sjöar där människor badar och vistas, eller handlar det om konstgjorda diken, dräneringskanaler och mindre dammar som knappt ens går att promenera vid? Är det verkligen rimligt att behandla alla diken och vattendrag likadant? Ska man behandla skogsdiken i Norrbotten på samma sätt som en badstrand i Sörmland?

Med anledning av diskussionen vi hade tidigare om klimatpåverkan vill jag säga att strandskyddet i viss mån också har begränsat möjligheten att anlägga bevattningsdammar. Vi har bevattningsdammar hemma i Skåne som riskerar att numera omfattas av strandskydd trots att de byggdes förra seklet.

Anser inte ledamoten att det finns skillnader mellan olika vattendrag? Är det värt att skydda alla diken och små bäckar på samma sätt som stora sjöar?

Fru talman! Det är intressant att höra hur Eklöf lägger ord i min mun om att Centerpartiet och Sverigedemokraterna skulle tycka lika. Men jag ska hålla mig till dagens debattämne om strandskyddet.

Jag skulle vilja säga att ledamoten och Sverigedemokraterna, som är stödparti åt regeringen, duckar för frågan varför man så att säga inte har fått detta på bordet förrän nu. Det är inte att ta ansvar för att man har en maktposition, utan man säger bara att det är någon annans ansvar.

Om statsrådet hade varit på plats här i dag hade vi kunnat ställa frågan direkt till ministern. Det behöver tas ett ansvar i detta. Just nu är det flera företagare på landsbygden som har fått vänta. De har fått nej på sina bygglovsansökningar, och det har hämmat utvecklingen. Detta har verkligen dragits i långbänk.

I våra reservationer i dagens ärende vill vi gå ännu längre än regeringen gör. Min följdfråga är därför: Detta var ju steg ett, men när kommer steg två? Vad kan vi förvänta oss då – ska det ta ytterligare fem år innan regeringen lyckas presentera något? Under tiden väntar ju våra företag på landsbygden.

Fru talman! Det är positivt och välkommet att regeringen nu presenterar lättnader i strandskyddet. Jag hör här hur ledamoten Eklöf, Sverigedemokraterna, i sitt anförande argumenterar för landsbygden på ett sätt som låter nästan oproportionerligt om man ser till alla andra förslag som regeringen har presenterat under de gångna åren – och kanske framför allt om man ser till vad regeringen inte har presenterat och de fall där det kanske inte blev riktigt som man hade tänkt sig. Jag tänker på detta med gårdsförsäljningen, som ju inte riktigt blev som våra vingårdar och mikrobryggerier hade väntat sig.

Här har vi ett förslag på bordet. För mig är det ljuv musik att höra hur Sverigedemokraterna argumenterar för frihet.

Jag skulle vilja säga att detta i stort sett är en upprepning av de förslag som Centerpartiet redan har drivit på för och de utredningar som vi har arbetat fram under flera års tid.

Min fråga till Eklöf är: Varför har det tagit så lång tid för regeringen att agera på dessa färdiga förslag?

Herr talman! Förra helgen besökte jag min väninna och hennes familj. Familjen har 24 hönor och tuppar som bor i den gamla lekstugan i trädgården. Det är sonen Hugo som är ansvarig för hönsen. I helgen, när jag var där, blåste det rejält. Man kan säga att det var storm i Skåne. Hönorna hade inte tagit sig in i lekstugan under kvällen, och när vi skulle titta till dem satt ett tiotal i lä bakom planket. Hugo och jag fångade och bar in dem en och en. Det är fina, stora och tunga blommehöns som väger två tre kilo styck. De kom in i sin lekstuga där de har fullt med fina sittpinnar och reden. De ger fullt med ägg som täcker familjens och grannarnas behov. Jag kan konstatera att dessa höns mår bra.

Det tycker dock inte Jordbruksverket, herr talman. Jordbruksverket drog nyligen tillbaka sitt förslag om nya utrymmesregler för den som håller exempelvis höns som sällskap eller som hobbyverksamhet. Förslaget innebar drastiskt ökade krav på både inomhus- och utomhusytor. Dessa regler skulle alltså gälla höns och andra smådjur som hålls som sällskap eller som hobbyverksamhet, inget annat.

Bakgrunden till tillbakadragandet var omfattande kritik från djurägare. Även vi i Centerpartiet var kritiska till förslaget. Vi kallade därför ansvarig minister, Peter Kullgren, till riksdagens miljö- och jordbruksutskott för att han skulle förklara sig. Som tur var behövde han inte komma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård samt djurskydd

Hur kunde det bli så fel? Jordbruksverket motiverade ändringen med att det inte finns någon ekonomisk hänsyn att ta när det kommer till just hobby- och sällskapshöns, till skillnad från de höns som hålls inom storskalig verksamhet för ägg- och köttproduktion. Jag anser att det är ett förenklat sätt att se på saken.

I fråga om det förslag som ska ses över igen vill vi att regeringen förtydligar för Jordbruksverket att de inte kan stirra sig blinda på metrar och centimetrar utan måste kunna lyfta blicken. Vi behöver färre regler, inte fler, för att möjliggöra för hobby- och sällskapsdjur.

För det första behöver Jordbruksverket beakta att det nya regelverket inte får slå sönder det värdefulla bevarandearbete som bedrivs i Sverige för äldre svenska lantraser, till exempel den skånska blommehönan.

För det andra behöver regeringen och Jordbruksverket ta till sig att omvärldsläget har förändrats drastiskt och att en småskalig och decentraliserad matproduktion är en del av den svenska livsmedelsberedskapen. Det är bättre att staten satsar på att det ska finnas levande höns i villakvarter än på att lägga miljarder på att lagra matkonserver.

För det tredje behöver regeringen slå ett slag för den levande landsbygden, folkhälsan och förståelsen för var maten kommer ifrån. För få barn har fått höra en tupp gala eller fått chansen att plocka ett nyvärpt ägg från redet. Ett Sverige där det bara finns plats för likadana vita ägg i förpackningarna är ett fattigare Sverige.

Herr talman! Ungefär samtidigt som jag hälsade på Hugos hönor diskuterades det gemensamma utkastet till betänkandet om djurvälfärd under transport i EU. Men många av de mer omdiskuterade delarna i EU-kommissionens förslag, såsom transporttider, temperaturer och utrymme, saknades helt och hållet.

EU-kommissionen meddelade 2020 att de planerade en översyn av djurskyddslagstiftningen och att förslag om ändrade regler för bland annat slakt och burhållning skulle presenteras. Av detta blidde det nästan ingenting. Hittills har endast förslag om djurtransporter och regler för hundars och katters förhållanden lagts fram.

Rapportörerna är överens om att alla djurtransporter ska ha ett gps-system och att transportörerna ska genomgå utbildning för att få köra djur. Däremot saknas ändringsförslag för många delar av EU-kommissionens förslag där rapportörerna inte kunnat komma överens, till exempel om hur många transporttimmar som ska tillåtas, vilka temperaturförhållanden som ska råda under transporten, hur mycket utrymme djuren ska ha när de transporteras och om djur även fortsättningsvis ska kunna transporteras till länder utanför EU. Det är alltså långt lägre krav än vi har för djurtransporter i Sverige.

Detta borde regeringen lägga sin energi på. Regeringen borde i förhandlingarna se till att betona djurvälfärd och höga krav, för djurens bästa och för att vi ska få lika villkor. Det har vi också framfört i överläggningar med regeringen.

Vi får se hur det kommer att bli. Övriga Europaparlamentariker i jordbruksutskottet och transportutskottet har fram till den 10 april på sig att inkomma med ändringsförslag till utkastet till betänkandet. Parlamentet planerar att rösta om sin position till EU-kommissionens förslag i oktober 2025, alltså till hösten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård samt djurskydd

Herr talman! De europeiska djurskyddsreglerna måste skärpas. Sverige är en förebild i sammanhanget. Men för en rättvis konkurrens på den inre marknaden och för djurens välfärd krävs en uppdatering som moderniserar och skärper EU:s krav. En sådan skärpning bör bland annat innebära ett förbud mot att hysa djur i bur. Det gäller inte minst för hönor.

Överlag bör kraven på djurskydd och miljöhänsyn inom djurhållning höjas till svensk nivå. Sverige har länge legat steget före, och det är viktigt för både lantbrukets konkurrensvillkor och djuren att resten av EU kommer i kapp. Det handlar om alltifrån att införa förbud mot rutinmässig svanskupering av grisar till att transporter av djur till slakt inte ska behöva ta mer än åtta timmar. Det bör även göras stärkta gemensamma insatser för att hantera och förhindra spridningen av smittsamma djursjukdomar, exempelvis afrikansk svinpest.

För att detta ska prioriteras behövs en kommissionär med ansvar för djurvälfärdsfrågor, striktare EU-regler, bättre uppföljning av reglerna och ett ökat fokus på dessa frågor. Därför vill jag yrka bifall till reservation 13. Det är där vi kan göra mest skillnad för djuren.

Herr talman! Jordbruksverket gör också mycket bra saker. Hanteringen av den afrikanska svinpesten bland vildsvinen i Fagersta har varit exemplarisk. Tillsammans med kommunen, civilsamhället, markägarna, jägarna och veterinärerna har man på ett effektivt sätt lyckats få bort denna smitta – precis enligt regelboken.

Nu är dock en ny smitta på gång. Under årets första månader har virussjukdomen blåtunga drabbat allt fler lantbrukare i sydvästra Sverige. Enligt Statens veterinärmedicinska anstalt har över 400 besättningar drabbats.

Blåtunga smittar huvudsakligen via knott under sommarhalvåret, och nu syns konsekvenserna av smitta som spreds under förra sommaren. Det tar sig framför allt uttryck i form av att kalvar föds med olika sorters missbildningar, bland annat på hjärnan. Det gör att djuren i många fall inte är livsdugliga utan måste avlivas.

Förutom det emotionella lidandet för lantbrukaren blir det även en kännbar ekonomisk påverkan. Det handlar dels om förlusten av djur, dels om kostnaden för vaccinering, provtagning, veterinärbesök, avlivning och kadaverhantering – i en bransch som redan sedan tidigare har små marginaler och som är oerhört viktig för Sveriges beredskap.

Från lantbrukarnas sida efterfrågas nu en tydlig strategi för hur smittan ska motverkas och hur kostnaderna ska fördelas. Förslag har kommit om att regeringen ska tillföra omkring 100 miljoner kronor för att täcka kostnader för vaccinering och provtagning. Utifrån hur smittspridningen går till kan det även finnas anledning att besluta om undantag från de rådande beteskraven inför kommande sommarsäsong. Frågan är vad ansvariga myndigheter och regeringen gör för att lösa situationen.

Herr talman! Detta är inte något enstaka fall. Smittor och sjukdomar är något vi måste leva med. Men det finns såklart mer: fjäderfä som drabbas av fågelinfluensa och hästar som drabbas av hästinfluensa, kvarka eller som nu i Skåne en form av coronavirus. Ridskolor och stuterier har fått ställa in tävlingar och annan verksamhet.

Distriktsveterinärerna har ett stort ansvar på de flesta platser. Det är bra att regeringen nu möjliggör för fler veterinärer i Sverige. Jag är glad att regeringen har lyssnat på flera av våra förslag, såsom att tillåta journaler på engelska och att ha samverkan med veterinärer från andra nordiska länder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård samt djurskydd

Det är smittorna och det systematiska arbetet som regeringen och Jordbruksverket borde lägga kraft på, med rutiner och verktyg för att bromsa smittor och med ett vaccinationsprogram för blåtunga i stället för verklighetsfrånvända regler som att ett marsvin måste ha en bur på minst tre kvadratmeter.

Att vi ständigt behöver arbeta för att förbättra djurvälfärden och djurhälsan råder det inga tvivel om. Men vi får inte tillåta oss att bli enögda eller hamna i ett läge där vi silar mygg och sväljer kameler. Regeringen kan göra massor för att fler djur ska ha det bra, framför allt i EU, i stället för att fokusera på antalet kvadratmeter för Hugos hönor.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Bättre förutsättningar inom djurens hälso- och sjukvård samt djurskydd

Herr talman! Jag delar ledamotens inställning att det behövs större flexibilitet och lokala hänsyn till väder, blöta i marker och andra förutsättningar. Om jag får önska något skulle det vara att Jordbruksverket, i stället för att prioritera storleken på burar för hobbyhöns, prioriterar att ta fram ett program för vaccination, hitta rutiner för provtagning, hitta personal som kan stötta veterinärerna och se hur man kan få en så smidig hantering som möjligt för avlivning och kadaverhantering.

Men det här kostar pengar. Det finns krav på och förslag om att regeringen borde tillföra runt 100 miljoner kronor till de över 400 besättningar, framför allt i södra och västra Sverige, där det finns konstaterade fall. Det är en rejäl kostnad som man har räknat ut.

Mina frågor är: Hur ser ledamoten på det här beloppet? Är regeringen beredd att skjuta till dessa medel för att säkerställa att de här lantbrukarna, som i dag har tuffa förutsättningar, ska kunna klara smittan och hantera blåtungan framöver?

Herr talman! Vi står bakom mycket i den proposition som ledamoten och regeringen har presenterat. Där finns bra satsningar på veterinärerna som gör att vi lättare kan hjälpa våra djur och djurägare.

Ledamoten Nilsson och Liberalerna har den senaste tiden slagit sig för bröstet och anser sig vara kornas beskyddare, då de till varje pris vill hävda betesrätten. Men betesrätten har också sina baksidor. Nu under våren har det konstaterats att fallen av blåtunga har ökat kraftigt i Sverige. Det är en smitta som sprids via svidknott när korna går ute. Efter förra sommarens insektsbett visar den sig nu i form av missbildade kalvar, som ibland föds med en halv hjärna. Många djur måste avlivas, vilket är en tragedi för djurägarna och hela besättningen.

Vad tycker ledamoten och regeringen att vi bör göra för att minska denna smitta och hjälpa lantbrukarna?

Herr talman! Jag instämmer i att de här reglerna var en skrivbordsprodukt och någonstans väldigt orimliga. De skulle enbart gälla smådjur för hobbyverksamhet och inte de djur som finns på våra större gårdar. De skulle gälla hönor som man har som husdjur eller som kanske lever i ett hönshus i liten skala.

Jordbruksverket tog tillbaka regelförslagen efter påtryckningar från många organisationer och efter stor kritik i sociala medier. Centerpartiet kallade minister Kullgren till utskottet för att svara på frågor. Man inser att någonting hände på vägen.

Regelförslagen kommer dock tillbaka; det är bara en tidsfråga. Där tänker jag att vi måste ta hänsyn till den småskaliga produktionen, eftersom den är en del av beredskapen och självförsörjningen. Vi är också beroende av att se till att våra lantraser finns kvar. En levande landsbygd ökar förståelsen för var maten kommer ifrån, och jag tänker att barn och familjer måste kunna leva med djur och husdjur nära.

Vad avser ledamoten att göra för att säkerställa att regelverket för smådjur framöver är väl underbyggt, väl genomförbart och någonstans rimligt?

Herr talman! En höna behöver en bur på fyra kvadratmeter för att må bra. Ett marsvin behöver tre kvadratmeter och en kanin fem kvadratmeter. Det är större än en kalvs yta, kan man konstatera. Vidare ska reptiler inte ges levande insekter på grund av att det finns risk för lidande för insekten.

Det här var Jordbruksverkets förslag till nya regler för smådjur. De kom förra veckan, ungefär samtidigt som regeringen tänkte presentera sin livsmedelsstrategi. Nu har ju förslagen inte blivit verklighet – än i alla fall – så min fråga är egentligen: Vad tycker ledamoten om dessa förslag?