Mathias Bengtsson

Herr talman! Jag tackar ledamoten Mats Wiking för frågan och för det delade engagemanget för den grupp som lider av psykisk ohälsa och så desperat behöver både elevhälsan och barn- och ungdomspsykiatrin men tyvärr inte får den. Det är allvarligt när en elev tar mod till sig och sträcker ut en hand men möts av en frånvarolapp på skolkuratorns dörr, till exempel.

Vad gör då regeringen för att pengarna ska komma elevhälsan till del? Ja, dels riktar vi statsbidraget till just förstärkningar av andra personalgrupper än lärare, exempelvis skolkuratorer eller annan personal som kan bidra till elevhälsan, dels gör vi den största satsningen någonsin på psykiatrin och på barn- och ungdomspsykiatrin för att köerna dit ska minska. Vi har också en utredning om högre lagkrav på kommunerna att leverera en tillgänglig elevhälsa och se till att överlämningen av de elever som behöver lämnas över från elevhälsan till barn- och ungdomspsykiatrin blir sömlös.

Det här är satsningar som kommer att göra skillnad för Sveriges elever.

Herr talman! Det finns väldigt mycket i den svenska skolan som är fantastiskt. Svensk skola är faktiskt betydligt bättre än samhällsdebatten ibland ger sken av. Den internationella Timssrapporten visar att svenska elever ligger över OECD-snittet i matte och NO-ämnen. Om man bara räknade elever som har svenska som modersmål skulle Sverige i rapporten vara det högst presterande landet utanför Östasien. Man skulle också kunna nämna att 92 procent av svenska lärare på högstadiet är nöjda med sitt jobb.

Vill man fortsätta att leta enskilda ljusa exempel finns det hur många som helst. Det är lätt att prata om alla de lärare som varje dag tar sig tid och hjälper elever att knäcka läskoden eller att förstå världen. Det är lärare som tar sig tid att förklara en ekvation en gång till, som utmanar en elev som har lätt att lära och som lyfter en elev som har tappat tron på sin förmåga.

Varje dag sker sådana insatser över hela Sverige. Det är insatser som blir avgörande för elevers framtid, som formar enskilda människor och som formar framtiden för tusentals barn men som kanske sällan får rubriker. Det är denna skolpersonal som skapar en skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Även om svensk skola må vara bättre än sitt rykte finns det stora brister som behöver adresseras och som behöver lösas. Vår uppgift som politiker är att göra just det. Om man ska prata om skolans utmaningar, herr talman, måste man prata om ungas psykiska ohälsa. Det finns en hel del forskning som visar att psykisk ohälsa och skolmisslyckande hänger ihop. Orsak och verkan går ofta åt båda håll – psykisk ohälsa leder till skolmisslyckande, och skolmisslyckande leder till psykisk ohälsa.

I en stor undersökning häromåret uppgav 15 procent av Sveriges skolelever – 110 000 barn – att de just då mådde dåligt. Eleverna själva uppgav att deras psykiska hälsa påverkade deras skolresultat. Det är inte särskilt svårt att förstå. Det är klart att sömnsvårigheter, ångest och hög frånvaro också ger utslag i betygen.

Jag tror att man behöver skilja på olika former av psykisk ohälsa och kunna tala om det i flera nyanser. Det finns såklart vissa former av psykisk ohälsa som kräver professionell vård och behandling, men det finns också en del som kan lindras med enbart rätt stöd och förståelse.

Jag tror att vi behöver öka kunskapen om psykisk ohälsa bland alla i samhället, inte minst hos våra barn och unga. I skolan har vi möjlighet att skicka med barnen kunskap om psykisk hälsa. Denna kunskap kan de ha nytta av hela livet, även om den så att säga inte kommer på provet.

Vi kristdemokrater är övertygade om att det är dags att i läroplanen tydligt sätta psykisk hälsa på schemat som ett obligatoriskt moment, där eleverna bland annat får lära sig att sätta ord på sina känslor och att förstå varför man känner oro eller ångest och hur detta kan hanteras. De behöver lära sig att hantera konflikter och kriser och att förstå att den stress man kan känna inför ett prov inte alltid är farlig. De skulle då också få lära sig vad som påverkar den psykiska hälsan – skärmtid och sociala medier inkluderat.

I många andra länder har man nämligen det här sedan länge. Det finns stöd i forskningen för att det fungerar, och WHO rekommenderar det – barn mår bättre, och den psykiska ohälsan minskar. Det är alltså dags att det här kommer på plats även i Sverige.

Herr talman! Elevhälsan är en annan viktig grej i skolans arbete mot psykisk ohälsa, men tillgången till elevhälsa varierar rätt stort över landet. Detta behöver förbättras och bli mer jämlikt. Kristdemokraternas politik syftar därför till att rikta statsbidrag mot elevhälsan och införa en elevhälsogaranti så att varje elev har rätt att komma i kontakt med elevhälsan inom rimlig tid.

Vi vill också se rutinmässiga samtal med kurator. I dag har elever rutinmässiga samtal med skolsköterskan och har rutinmässiga hälsokontroller. Vi vill att de ska ha detta även med skolkuratorn för att skolan bättre ska kunna upptäcka och förebygga psykisk ohälsa i ett tidigt skede.

Herr talman! Jag skulle också vilja nämna en särskild form av psykisk ohälsa – en funktionsnedsättning som gör barn och unga extra sårbara för allt som stör och bryter rutiner – nämligen adhd. Prognosen säger att 15 procent av alla pojkar med dagens utveckling kommer att ha en adhd-diagnos i en nära framtid. Det finns många förklaringar till detta, varav en är ökad kunskap i samhället och hos professionen och en annan är en möjlig diagnosglidning.

Även andra förklaringar lyfts fram. En förklaring är att skolan har drivit på detta och utan att det finns något stöd för det kräver en diagnos för att ge barnen den hjälp de behöver. En annan förklaring är att kunskapsmålen har varit för flummiga och orealistiska.

Det finns många delar i detta, men skolan har också fått det svårare att hantera eleverna. I en enkät sa nästan alla lärare att elevernas uthållighet har försämrats på ett oroväckande sätt de senaste åren. Lärare menar att den starkast bidragande orsaken till det är alla de snabba kickar som eleverna är vana att få i den digitala världen. En lärare skriver: I dag konkurrerar svensk skola med sociala medier, och vi förlorar kampen. En annan lärare skriver: Majoriteten av eleverna har ett koncentrationsspann på 2–3 minuter.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att flera av de problem vi ser runt omkring oss börjar och slutar med just skärmen. Det barn och unga behöver för att kunna må bra – nämligen sömn, rörelse, rekreation och relation – får stryka på foten. I stället sitter de fastklistrade vid skärmen timme efter timme och skrollar ändlöst rakt ut i meningslösheten.

Det går att koppla både den psykiska ohälsan, koncentrationsförmågan och kunskapsresultaten till just skärmarna. Dagens elever har i princip all världens underhållning inom konstant räckhåll, och bara en av fem elever gör sina läxor utan digital distraktion. En utmaning i dagens skärmsamhälle är att få barnen att lyfta blicken och lära sig grunderna. Skolan måste därför vara en kraft som står upp i kampen mot Tiktok-hjärnan och dess krav på snabba kickar och underhållning.

Skolan behöver ha fokus på att barnen ska lära sig räkna, skriva och orka läsa längre texter utan snabba kickar och genvägar. Det krävs lite gammalt hederligt, tråkigt tragglande, helt enkelt. Därför ser nu regeringen till att alla elever från förskoleklass upp till årskurs 9 får en mobilfri skolgång. Mobilförbudet ska också gälla på raster och på fritids. Varje morgon kommer alla skolor i hela landet att samla in elevernas mobiler och ha dem i förvar under hela skoldagen.

Under lång tid har en digitaliseringsiver rått i skolan, herr talman. Allt digitalt har i modernitetens namn ansetts vara bra, oavsett innehåll, men den tiden är förbi. Den digitala övertron har nått vägs ände, för nu ska skolan tillbaka till grunderna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandena.

(Applåder)

Herr talman! För Kristdemokraterna handlar förskola och barnomsorg om det kanske allra viktigaste vi har, nämligen våra barn. En trygg start i livet är en förutsättning för att barn ska kunna växa upp till trygga, ansvarstagande och välmående vuxna. Den kärlek, bekräftelse och omsorg som vi ger våra barn i dag får vi tillbaka i morgon i form av ett starkare och mer sammanhållet samhälle.

Herr talman! Därför är det självklart för Kristdemokraterna att föräldrarna själva ska få bestämma sin barnomsorg. Familjer ska inte pressas in i en enda mall. Barn är unika, och det som passar ett barn passar inte nödvändigtvis ett annat barn.

Därför ska det finnas en bred palett av alternativ – kommunala och privata förskolor, pedagogisk omsorg och till och med möjlighet att vara hemma med sina barn. Det är föräldrarnas val – inte politikers.

Mångfald ger valfrihet, och valfrihet ger trygghet. Till den här mångfalden bidrar inte minst familjedaghemmen, som jag vill lyfta fram, där småskalighet, hemlik närhet och en hög kontinuitet bland personalen skapar en trygg miljö för barnen. Det är små grupper men stora möjligheter. Familjedaghemmen är ett ovärderligt komplement till förskolan. De måste skyddas och utvecklas, inte försvinna i kommunala besparingar.

En nyckel i barnomsorgen är tid för barnen. Tid för barnen ger tryggare barn, och trygga barn skapar ett bättre samhälle. Men för att det ska vara möjligt måste vi ta itu med en av de största utmaningarna, nämligen de stora barngrupperna.

Forskningen här är glasklar: stora barngrupper leder bland annat till stress, koncentrationssvårigheter och försämrad inlärning. Om en barngrupp blir för stor förlorar den sitt syfte. Det som ska vara en trygg och stimulerande miljö kan i stället vara det som skapar otrygghet och stress.

Ingen tvååring ska behöva känna sig anonym i sin förskolegrupp. Anonymitet föder osäkerhet, och osäkerhet föder problem. Ett barn ska inte behöva ropa för att bli hört. Ett barn ska inte behöva vänta på en famn att krypa upp i.

Därför säger Skolverkets rekommendationer att det ska vara 6–12 barn per barngrupp med 1–3-åringar och högst 15 barn för 4–5-åringar. Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut, som vi har varit inne på i den här debatten. Många förskollärare arbetar i grupper som är betydligt större än så.

Låt mig ta ett exempel från en kommun nära mig, Falu kommun. Där berättar en förskollärare i lokaltidningen om grupper som ligger långt över Skolverkets riktlinjer. I en grupp för de äldre barnen finns 21 barn, alltså 6 fler än riktlinjen på 15 barn. För de yngre barnen överskrids riktlinjerna med 3 barn. I fjol översteg 75 procent av alla barngrupper i Falu kommun dessa riktlinjer.

Detta visar hur noga riktlinjerna följs i de olika kommunerna, och Falu kommun är långtifrån unik.

Förskolläraren Emilia i Falun beskriver hur det här påverkar barnens trygghet och stressnivå och deras möjligheter till lärande. Hon säger att man nästan kan känna i luften när flera barn är frånvarande hur lugnet kommer, hur det plötsligt finns utrymme att se alla barn och hur konflikterna minskar. Hon berättar om barns hjärnor som utsätts för fler relationer och fler intryck än de klarar av och om hur den inre trygghet som ska byggas upp i förskoleåren riskerar att utebli. Hon beskriver dagar då personalen får trolla med knäna och där varken pedagoger eller rektorer har verkliga möjligheter att påverka gruppstorleken.

Herr talman! Vi kan helt enkelt inte acceptera att Skolverkets riktlinjer bara blir till tomma ord, utan arbetet med att minska barngrupperna måste få högsta prioritet. Därför är min och Kristdemokraternas slutsats att det behövs nationell lagstiftning på området.

Kristdemokraterna har drivit på för ett maxtak på barngruppernas storlek sedan 2014, och nu tar den här regeringen viktiga steg för att det ska bli verklighet. Föräldrar ska kunna känna sig trygga i att deras barn får tid och uppmärksamhet. Förskollärare ska kunna känna sig trygga i att de har rimliga arbetsförhållanden och en chans att se varje barn. Och viktigast av allt: Barnen ska känna sig trygga, sedda och bekräftade varje dag.

Vi behöver fler böcker och färre skärmar i den svenska förskolan. Vi behöver mer högläsning, mer fantasi och mer lek. Det är inte förskolans uppgift att lära tvååringar att svajpa på en skärm, men det är förskolans uppgift att ge dem trygghet och en stimulerande start i livet.

Barnen behöver rörelse, gemenskap och kreativitet. För mycket skärmar riskerar att i stället göra barnen stillasittande och minska den fria leken. Vi vet att de första åren är avgörande för barns utveckling, och då är det oroande att skärmar och surfplattor introduceras i så tidig ålder i många barns liv. Förskolan behöver vara en motvikt till detta. Digital kompetens kan vänta, men barndomen kan inte det.

Därför ser den här regeringen till att bryta med skärmhetsen. Vi tar bort kravet på digitala verktyg i förskolan. Det är ett tydligt besked: Barn behöver tid med vuxna, med böcker och med varandra – inte fler timmar framför en skärm.

Herr talman! Kristdemokraternas barnomsorgspolitik syftar till att fler barn blir sedda och bekräftade och kan känna sig trygga i förskolan. Det lägger grunden för livet och minskar risken för psykisk ohälsa längre fram i livet. Trygga barn är det som på allvar lägger grunden för ett tryggt samhälle och ett tryggare Sverige.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag är inte helt inläst på detaljerna i Centerpartiets förslag, men generellt tror jag att det är viktigt att det finns instanser att lyfta ärenden till. Första instans är rektor. Om man inte tycker att lärare tar mobbning eller arbetsro på allvar måste det vara tydligt att rektorn har det ansvaret på en skola.

Vad jag förstår kan man redan i dag höra av sig till Skolinspektionen. Skolinspektionen granskar ju skolor utifrån en riskbedömning. Om Skolinspektionen får till sig att det inte fungerar på vissa skolor granskar de dem. Det kanske behövs fler sådana funktioner. Jag har ingen bestämd uppfattning i det fallet, men jag delar ledamotens uppfattning om att det viktiga är att det ska finnas flera nivåer som man kan lyfta frågor till så att ingen faller mellan stolarna när de blir utsatta för mobbning. Det kan vi aldrig acceptera.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna och för ett delat engagemang i de här frågorna!

Vi vill naturligtvis inte att något barn ska behöva gå till skolan med en klump i magen av oro för mobbning eller trakasserier. Kristdemokraterna vill gärna se att man lagstiftar om att alla skolor ska ha ett evidensbaserat antimobbningsprogram. Vi vill gärna se ett nationellt kunskapscentrum mot mobbning som kan ge nationella riktlinjer, lära ut best practice och så vidare. Mycket av detta, även kopplat till ordningsregler och lärares och rektorers skyldighet att ta hand om sådana här saker, kommer också i de propositioner som regeringen lägger på riksdagens bord under våren.

När det kommer till lärarnas administrativa börda finns det på ett sätt en målkonflikt. Om lärare ska kunna upprätthålla ordning i klassrummet och se och ta hand om alla elever behöver de ägna mycket tid åt eleverna och egentligen så lite tid som möjligt åt administration och byråkrati generellt. Då blir det en målkonflikt. Hur mycket ska man behöva dokumentera och administrera av kränkningar och mobbning?

Jag tycker att regeringen har landat i en rimlig avvägning där det kan vara lite mindre dokumentation än i dag. Vid mindre förseelser ska man inte behöva administrera och skriva ned lika mycket som i dag. Min och regeringens bedömning är inte att det kommer att minska antimobbningsarbetet utan att det kommer att funka och till och med göra att lärarna får mer tid att se eleven.

Fru talman! Låt mig få berätta om Dalarna, om landskapet där människor i generationer har brukat skogen och jorden, byggt samhällen kring industri och småföretag och låtit kulturen växa genom musik, traditioner och föreningsliv. Dalarna är landskapet där byar och städer har formats av människors arbete, företagande och ansvarstagande. Utvecklingen har inte kommit av sig själv utan har vuxit fram genom att många har dragit åt samma håll. Utvecklingen inom industri, gruvor, teknik och samhälle hade inte kunnat ske på samma sätt utan utbildning. Ska Dalarna fortsätta att utvecklas behöver skolan fungera.

Fru talman! Det fina är att det här inte bara gäller mitt landskap utan hela landet. Beslut som vi fattar om skolan i den här kammaren påverkar vad barnen i hela Sverige får för möjligheter att forma sitt liv och samhällen framöver.

Fru talman! Vi har en värderingskris i den svenska skolan, en kris där de vuxnas auktoritet har urholkats, där gränser har suddats ut och där elever i för liten utsträckning respekterar varandra. För varje elev som stör finns en annan som inte får arbetsro. För varje kränkning finns en annan elev som får allt svårare att gå till skolan nästa dag. För varje regelbrott som inte följs upp byggs en känsla av hopplöshet hos både elever och personal. De elever som vill lära och försöker göra rätt för sig blir i det här läget också de tysta förlorarna. Vi får aldrig acceptera en skola där barn hålls tillbaka för att vuxna inte har verktygen, tiden eller modet att agera.

För att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag att bilda och fostra krävs struktur, tydlighet och gemensamma normer. Vi måste skapa en skola där kunskap återigen får stå i centrum och där varje barn behandlas med respekt.

Alltför många elever bär tyvärr inte bara på sin ryggsäck på väg till skolan i dag utan också på en klump av oro i magen för vad som ska skrikas i korridorerna den här dagen. Enligt en mätning från organisationen Friends har mobbningen fördubblats de senaste tio åren. Det här behöver mötas på bred front med ett aktivt arbete från skolans sida och med skickliga lärare som agerar och evidenssäkrade antimobbningsprogram, men vi behöver också fånga upp den psykiska ohälsan.

Kristdemokraterna driver på för stärkt elevhälsa, vård- och omsorgssatsningar och satsningar för trygga familjer. Det är nämligen i familjer som fungerar och har tid som man älskas villkorslöst. Där mäts kärlek inte i antalet likes och prissätts inte i märket på tröjan. I familjer som har tid älskas vi för dem vi är, inte för vad vi presterar eller hur vi ser ut.

Fru talman! Flera av skolans problem går också att koppla till skärmarna som tränger ut barnens rörelse och sömn och ersätter dem med det ändlösa skrollandet, timme efter timme, rakt ut i meningslösheten. Läxorna får stryka på foten när de tråkiga uppgifterna konkurrerar med all världens underhållning inom bara en armlängds avstånd. Skolan måste vara kraften som håller emot när Tiktokhjärnan jagar snabba kickar. Det är det tråkiga tragglandet som bygger framtid, inte jakten på nästa blinkande belöning.

Skolan behöver fysiska böcker och mer läsning i största allmänhet. Läsning och böcker bygger empati. Genom att kliva in i olika karaktärers liv får eleverna en djupare förståelse för andra människors situationer och erfarenheter. Det är en viktig del av att bygga ett sammanhållet samhälle. Att bläddra i en bok är en viktig motvikt till den digitala stress som många unga upplever i dag. Fler barn behöver bli borttrollade i böckernas värld i stället för bortskrollade i sociala medie-sfären.

Fru talman! Problemen med utsatthet och mobbning bekräftas och fördjupas av den senaste nationella studien från Forum för levande historia som visar att hälften av eleverna blir retade i skolan varje år. En lite underrapporterad och underdiskuterad faktor är faktiskt att när siffrorna bröts ned på religiös identifikation visade de att framför allt de kristna eleverna är särskilt utsatta. De kristna eleverna är helt enkelt överrepresenterade i statistiken. Detta har ökat med 20 procentenheter sedan den senaste mätningen 2013.

En annan rapport från Sveriges Kristna Råd, från 2020, visar samma mönster: Varannan kristen ungdom upplever sig kränkt för sin tros skull i skolan. I en fjärdedel av fallen uppger eleverna att det är lärarna som kränker. Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Att som elev bli hånad, fördummad och ifrågasatt av sin lärare som man står i beroendeställning till och att dessutom bli det inför sina klasskamrater ska naturligtvis inte ske i ett samhälle som har skrivit under på de mänskliga fri- och rättigheterna.

Värst av allt i undersökningen från Sveriges Kristna Rådd var att eleverna uppger att ingen har brytt sig när de har vänt sig till skolan för att få hjälp. Det gör kränkningen dubbel. Alla som jobbar i skolan måste på ett professionellt sätt kunna hantera att på samma sätt som det finns minoritetsgrupper finns det människor med olika filosofiska och religiösa övertygelser. De ska naturligtvis bemötas med respekt.

Skolans värdegrund vilar på en djup etisk tradition med rötter i den judisk-kristna etiken och den västerländska humanismen. Den lyfter fram alla människors lika och unika okränkbara värde, omtanke om den svage och ansvaret för det gemensamma. Dessa etiska principer måste omsättas i praktisk handling varje dag i alla klassrum. Det behöver få större konsekvenser när skolans värdegrund inte respekteras och elever i stället väljer att behandla andra illa och bryta mot skolans ordningsregler. Utan ordning, regelefterlevnad och respekt för andra skapas snabbt en situation där gränser suddas ut och ansvarskänslan och skolgemenskapen försvagas. I det läget är det de mest utsatta barnen som hamnar i kläm.

I en skola med fasta och tydliga ramar får i stället värme, omtanke och lärande ta den plats som behövs. Vi behöver därför göra mer för att skapa ordning och trygghet i skolan så att fler barn får chansen att lyckas i skolan, får makt över sitt liv och kan förverkliga sina drömmar – en skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i båda betänkandena.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar vuxenutbildning.

Det kan finnas många skäl till att man behöver utbilda sig som vuxen. Det är inte ovanligt att en lästrött elev efter ett antal år blir motiverad att ta tag i sina studier och vill komplettera sina betyg för att få högskolebehörighet eller för att gå en yrkesutbildning.

Det kan också gälla en nyanländ som behöver slussas in i det svenska samhället för att bli självförsörjande. Personen kanske har ett yrke sedan tidigare men behöver komplettera med sådant som är specifikt för Sverige för att kunna utöva yrket i vårt land. Eller personen kanske rent av vill skaffa ett nytt yrke som ger bättre möjligheter till jobb i Sverige.

Men ska man över huvud taget komma in på arbetsmarknaden som nyanländ är svenska språket helt avgörande. Nästan en fjärdedel av företagen uppger att bristande språkkunskaper är huvudorsaken till deras rekryteringsproblem. Därför måste sfi fungera bättre än det gör i dag.

Det finns alldeles för många barn i Sverige som aldrig har sett sina föräldrar gå till jobbet. De har aldrig sett sina föräldrar komma hem efter en dag av arbetsplatsgemenskap med kollegorna. De vuxna förebilder som dessa barn hade behövt ha i familjen ersätts många gånger av kriminella, som rekryterar direkt från gatan in i ungdomsgäng och organiserad brottslighet.

Fram växer då inte bara ett skuggsamhälle och parallellsamhällen av utanförskap utan också ett etniskt och kulturellt segregerat Sverige. Det säger sig självt att det är farligt och fel om människor som kommer till vårt land redan på förhand upplever sig vara dömda att misslyckas och fastnar i dessa parallellsamhällen. För i ett samhälle där stora grupper människor inte talar samma språk kommer också tilliten, tryggheten och känslan av samhörighet av naturliga skäl att minska.

Vuxenutbildning i form av sfi är därför en oerhört viktig pusselbit för att fler ska kunna bli en del av det svenska samhället och för att Sverige som land ska klara den stora integrationsutmaning som vi står inför. Språket är nyckeln till ett samhälle där var och en får möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Ingen ska hållas tillbaka, och ingen ska lämnas efter.

Fru talman! Det är dags för en politik som utgår från att alla kan och ska lära sig svenska. På så sätt förbättrar vi integrationen och motverkar utanförskapet. Därför behöver sfi fungera.

I sammanhanget behöver man också betona hur viktigt det är att den som är nyanländ snabbt kommer in i arbete och får den utbildning som krävs för att komma in på arbetsmarknaden. Det är viktigt för familjer att få den inkomst som ett jobb innebär. Det är viktigt för barnen att få se sina föräldrar gå till jobbet. Inte minst är det också viktigt för den enskildes självkänsla att så snart som möjligt komma i arbete, bli självförsörjande och slippa vara beroende av bidrag.

Många vittnar om att studier i svenska i kombination med studier inom yrkesutbildning väsentligt ökar möjligheterna till jobb och etablering. Bästa sättet att lära sig språket är oftast att använda det, och då gärna i en naturlig miljö. Därför är det angeläget att så många som möjligt får chansen att lära sig yrkessvenska på jobbet och kombinera sfi med yrkesvux.

Det kan skapa ett bättre sammanhang och motivation för eleverna att lära sig svenska när målet med utbildningen blir yrkeskunskap och det finns en tydlig väg till egen försörjning. Därför är det viktigt att det finns en stor flexibilitet när det gäller att kunna kombinera sfi med praktik eller förvärvsarbete.

Fru talman! I Sverige prioriteras det livslånga lärandet. Det är och ska vara möjligt att återgå till studier för att bygga på sin kompetens vid komvux, folkhögskolor eller lärcenter när så behövs. Vi är många som har bytt eller kommer att byta karriär flera gånger under livet, antingen för att vi själva vill eller för att vi av någon anledning behöver ändra yrkesbana. Då är det viktigt att det alltid finns en möjlighet att genom utbildning och hårt arbete förbättra sin situation och förverkliga sina livsdrömmar. I det avseendet är svensk vuxenutbildning en fantastisk möjlighet.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 februari.)

Fru talman! Linus Skölds problem är att när Socialdemokraterna var ansvariga för den svenska skolan föll elever mellan stolarna i överlämningen mellan elevhälsan och regionens barn- och ungdomspsykiatri – elever som behövde så mycket hjälp att elevhälsan inte kunde hantera det utan ville lämna över till barn- och ungdomspsykiatrin. Det var de elever som behövde absolut mest hjälp som föll mellan stolarna. De som riskerade att fara mest illa fick inte den hjälp de behövde eftersom Linus Sköld och Socialdemokraterna inte kunde hantera den samordningsproblematik som finns mellan de kommunala skolorna och regionens barn- och ungdomspsykiatri.

Därför driver Kristdemokraterna att samma huvudman som är ansvarig för elevhälsan också borde vara ansvarig för barn- och ungdomspsykiatrin.

Men Linus Sköld har ett problem till. När Socialdemokraterna var ansvariga för Utbildningsdepartementet ökade den psykiska ohälsan i skolan. Otryggheten ökade i skolan. Mobbningen ökade i skolan. Socialdemokraterna lyfte inte ett finger för att komma till rätta med det. Skolornas trygghetsarbete minskade, mobbningen ökade, otryggheten ökade och kunskapsresultaten sjönk. Det rådde tyvärr arbetsro på Utbildningsdepartementet i stället för arbetsro i de svenska klassrum som hade behövt det.

Nu har vi äntligen en regering som tar tag i detta. Vi har äntligen en regering som löser skolans problem. Det är enkelt att i opposition rikta kritik om att saker och ting borde göras annorlunda och snabbare, men i så fall borde man ha levererat det när man själv kunde styra.

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, ledamoten Linus Sköld, för frågan!

Det är mycket riktigt att Kristdemokraterna driver den här frågan. Kristdemokraterna har sett på forskningen. Vi har sett problematiken ute i skolorna. Och vi ser att man med psykisk hälsa på schemat nog skulle kunna komma till rätta med en del av den här problematiken. Precis som Världshälsoorganisationen till exempel pekar på skulle detta kunna hjälpa barn och unga att få verktyg för att kunna hantera den psykiska hälsan.

Frågan om läroplanen bereds i Regeringskansliet men inte i den bemärkelsen att den ligger i en byrålåda utan i den bemärkelsen att den inte är helt färdigförhandlad. Vi får se, så att säga, vad den landar i. Men Kristdemokraternas besked är att vi driver den här frågan.

Jag skulle också kunna tänka mig flera sätt att få in ett sådant här arbete på skolorna. Skolorna kan göra detta redan i dag inom befintlig läroplan. Alla socialdemokratiska kommuner kan till exempel införa lokala varianter av det här på alla skolor som de ansvarar för. Skolverket skulle kunna ta fram nationella riktlinjer för det, även om det inte hamnar i just den nya läroplanen.

Mina motfrågor till Socialdemokraterna blir varför Socialdemokraterna inte gjorde något när de själva hade ansvar för Utbildningsdepartementet och hur det ser ut i de socialdemokratiska kommunerna. Varför driver inte alla socialdemokratiska kommunpolitiker igenom detta i sina kommunala skolor?

Fru talman! Jag tar en fråga i taget. Jag skulle inte beskriva regeringens politik för gymnasiet och betygssystemet på det sätt som ledamoten väljer att göra. Jag skulle snarare beskriva det som att regeringen väljer att bredda gymnasiet, så att fler får ett alternativ och en linje som passar dem, i stället för att sänka kraven.

Om man skulle göra så som ledamoten Niels Paarup-Petersen föreslår – liksom helt ta bort godkändgränsen i dag – är risken att elever skulle komma in på de nationella gymnasieprogrammen som inte klarar dem och som då skulle slås ut ytterligare en gång eller slås ut senare. Då är det bättre att de fångas upp redan efter årskurs 9, skulle jag säga.

När det kommer till glesbygdsskolor gör regeringen stora satsningar på alla Sveriges skolor. Men man ska komma ihåg att om skolor ska kunna finnas på glesbygden måste någon vilja bo där, så att säga. Problemet under förra mandatperioden, när Centerpartiet var med och styrde, var att glesbygden gick på knäna. Alla vi som bodde långt ifrån storstäderna drabbades oerhört hårt av höga bränslepriser, en infrastruktur som inte fungerade och en rovdjurspolitik som var ogenomtänkt. Det var anledningen till att Centerpartiet fullständigt rasade ihop på landsbygden. I Dalarna halverades väljarstödet för att väljarna helt enkelt inte gillade landsbygdspolitiken.

När det kommer till skolorna är det alltid en balansgång mellan riktade statsbidrag och generella statsbidrag, men nog kommer de små kommunerna åt de riktade statsbidragen för fysiska böcker. Jag var faktiskt i Los skola i Ljusdals kommun, i Hälsingland. Den ligger väl någonstans mitt emellan Sveg, Ljusdal och Orsa. Det är en mycket liten skola, mitt ute på landsbygden. Nog fick de del av bidragen. De hade köpt in böcker som de annars inte hade fått.

Jag köper inte det narrativ som Centerpartiet försöker måla upp. Tvärtom är det den här regeringen som äntligen står upp för landsbygden.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för frågorna!

Vi har debatterat de här frågorna ett flertal gånger, kopplat till den utslagning vi ser i svensk skola. Många som gått klart grundskolan har inte fått de kunskaper som man behöver för att komma vidare in på gymnasiet. I grunden är problemet att de får för lite kunskaper under de första nio tio åren, i grundskolan.

Sedan ser jag och regeringen också att man skulle behöva ha vägar vidare för dem som inte uppnår de kunskaper som i dag krävs för att komma in på de nationella gymnasieprogrammen. Vi jobbar med att få fram ett, så att säga, tredje spår på gymnasiet, där man lättare kan komma in. Det skulle vara fokus på lärlingsutbildning, praktik och yrkeskunskaper, så att säga.

Vad har vi att göra i väntan på det? Jag skulle säga att alla de satsningar som regeringen gör och som vi redan har gjort för att höja kunskaperna i grundskolan hjälper de elever som går i skolan i dag och som går i skolan i morgon så att de får mer kunskap och kan komma in på gymnasiet.

Vi har varit inne på fysiska läroböcker. Jag nämnde i mitt anförande att det ska vara fysiska läroböcker i stället för digitaliseringsivern, som inte har varit bra för svenska elevers kunskaper och som kanske har slagit allra hårdast mot de elever som har det kämpigt att nå upp till godkändnivån. Vi vrider om kursen från Centerpartiets ogenomtänkta digitaliseringspolitik – ska man säga så? – till en skolpolitik som går tillbaka till grunderna, fysiska läroböcker, där eleverna får traggla tråkigt läsande i stället för att få de snabba kickarna. Det kommer att bidra till en bättre psykisk hälsa.

Fru talman! Det finns väldigt mycket som är fantastiskt i den svenska skolan. Ibland kan man faktiskt tycka att svensk skola är betydligt bättre än samhällsdebatten ger sken av.

Svenska elever ligger över OECD-snittet i både matte och NO-ämnen. Om man bara skulle räkna elever med svenska som modersmål skulle Sverige vara bland de högst presterande länderna utanför Östasien. Vill man leta efter enskilda ljusa exempel är det väldigt lätt att prata om alla de lärare som varje dag hjälper elever att förstå världen, som tar sig tid att förklara en ekvation en gång till, som utmanar de elever som har lätt att lära och lyfter de elever som har tappat tron på sin egen förmåga.

Varje dag sker insatser i den svenska skolan över hela Sverige som blir avgörande för en enskild människa och formar framtiden för tusentals barn, men de får sällan rubriker. Det handlar om den skolpersonal som skapar en skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter – en skola att längta till.

Men även om svensk skola är bättre än sitt rykte finns det brister som behöver hanteras och lösas. Som politiker och lagstiftare är det vår uppgift att göra det. Ska man prata om skolans utmaningar behöver man prata om ungas psykiska ohälsa.

Det finns en hel del forskning som visar att psykisk ohälsa och skolmisslyckande hänger ihop. Orsak och verkan går ofta åt båda hållen. Psykisk ohälsa leder till skolmisslyckanden, och skolmisslyckanden leder till psykisk ohälsa.

En stor undersökning förra året visade att 15 procent av Sveriges skolelever, motsvarande 110 000 barn, uppger att de mår dåligt just nu. Eleverna uppger själva att deras psykiska hälsa påverkar deras skolresultat. Det är ju inte särskilt svårt att förstå. Sömnsvårigheter, ångest och hög frånvaro ger naturligtvis utslag i kunskaperna och i betygen.

Här skulle jag vilja säga att man behöver skilja på olika former av psykisk ohälsa och kunna tala om detta med fler nyanser. Vissa former av psykisk ohälsa kräver professionell vård och behandling, men mycket kan faktiskt lindras med rätt stöd och förståelse.

Vi behöver öka kunskaperna om den psykiska ohälsan bland alla, skulle jag vilja säga, men inte minst hos våra barn och unga för att just skapa förståelse och motverka och förebygga. I skolan har vi möjlighet att skicka med barnen kunskap om psykisk hälsa som de kan ha nytta av hela livet, även om det inte kommer på provet.

Därför är vi kristdemokrater övertygade om att det är dags att sätta psykisk hälsa på schemat. Det ska tydligt in i läroplanen som ett obligatoriskt moment i ett antal timmar på både mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Det handlar om att eleverna får lära sig sätta ord på sina känslor, förstå varför man kan känna oro eller ångest och hur det kan hanteras. De får lära sig att hantera konflikter och kriser och att förstå att den där stressen som de kan känna inför ett prov inte är farlig. Och de får lära sig vad som påverkar den psykiska hälsan, inklusive både skärmtid och sociala medier.

I många länder har man detta på schemat sedan länge, och det finns stöd i forskning för att det fungerar. Barn mår bättre, och den psykiska ohälsan minskar. Det gör att möjligheterna att klara skolan ökar. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar det till och med. Det är dags att det kommer på plats också i Sverige.

Fru talman! Elevhälsan är en annan viktig grej när det kommer till skolans arbete mot den psykiska ohälsan. Men tillgången till elevhälsan varierar rätt stort mellan olika skolor. Det behöver bli bättre och mer jämlikt.

Kristdemokraternas politik syftar till att rikta statsbidrag mot elevhälsan och att införa en elevhälsogaranti så att varje elev ska få rätt att komma i kontakt med elevhälsan inom rimlig tid. Vi vill också se rutinmässiga samtal med kurator. Precis som alla elever i dag har hälsokontroller hos skolsköterskan borde de också kunna ha det hos en skolkurator, så att man bättre kan upptäcka och förebygga psykisk ohälsa i ett tidigt skede.

Fru talman! Jag skulle också vilja lyfta fram en särskild form av psykisk ohälsa, en funktionsnedsättning som gör barn och unga extra sårbara för allt som stör och bryter rutiner, nämligen adhd. Vi har en prognos som säger att med dagens utveckling kommer 15 procent av alla pojkar i en nära framtid att ha en adhd-diagnos. Det finns många förklaringar till detta: ökad kunskap i samhället och hos professionen men också möjlig diagnosglidning. Men det finns också en del andra förklaringar som lyfts fram. En är att skolan har drivit på detta. Utan att det egentligen finns något stöd för det kräver skolan ofta en diagnos för att ge barnen den hjälp som de behöver. En annan förklaring är att kunskapsmålen har varit flummiga och orealistiska.

Men skolan har också fått det svårare att hantera de här eleverna. I en enkät sa nästan alla lärare att elevernas uthållighet har försämrats på ett oroväckande sätt bara de senaste åren. Lärarna menar att den starkast bidragande orsaken till det är alla snabba kickar som eleverna är vana att få i den digitala världen.

Som en lärare skriver: ”I dag konkurrerar svensk skola med sociala medier, och vi förlorar kampen.” En annan skriver: ”Majoriteten av eleverna har ett koncentrationsspann på 2–3 minuter.”

Flera problem som vi ser runt omkring oss som skapar svårigheter för eleverna i skolan börjar och slutar med skärmen. Det som barn och unga behöver för att kunna må bra – som sömn, rörelse, rekreation och relationer – får stryka på foten. I stället sitter de där fastklistrade timme efter timme med skärmen i handen, med det ändlösa skrollandet rakt ut i meningslösheten.

Det går att koppla psykisk ohälsa, bristande koncentrationsförmåga och sämre kunskapsresultat till just skärmarna. Dagens elever har i princip all världens underhållning inom armlängds avstånd, och bara en av fem gör sina läxor utan digital distraktion.

En utmaning för skolan i dagens skärmsamhälle är att få barnen att lyfta blicken och lära sig grunderna. Skolan måste vara en kraft som står upp i kampen mot Tiktokhjärnan och dess krav på snabba kickar och underhållning. Skolan måste ha fokus på att lära eleverna att räkna, skriva och orka läsa längre texter utan snabba kickar och utan genvägar – lite tråkigt tragglande, helt enkelt.

Därför ser regeringen nu till att alla elever från förskoleklass till årskurs 9 får en mobilfri skolgång. Mobilförbudet ska också gälla på både raster och fritis. Varje morgon kommer alla skolor i hela landet att samla in elevernas mobiler och ha dem i förvar under dagen.

Under lång tid har det i skolan rått en digitaliseringsiver, där allt digitalt i modernitetens namn, helt oavsett innehåll, har ansetts vara bra. Den tiden är förbi. Den digitala övertron i skolan har nått vägs ände. Nu ska skolan tillbaka till grunderna.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Svensk integrationspolitik har under lång tid haft brister. Arbetslösheten bland utrikes födda är fortfarande flera gånger högre än bland inrikes födda. Samtidigt söker arbetsgivare med ljus och lykta efter personal. På arbetsmarknaden finns uppemot 150 000 lediga jobb.

När företagen tillfrågas om vad som står i vägen för rekrytering anger nästan en fjärdedel bristande kunskaper i det svenska språket. Det visar hur viktigt språket är för arbete. Men språket är också avgörande för att komma in i samhällsgemenskapen. I ett samhälle där många inte talar samma språk kommer tilliten, tryggheten och känslan av samhörighet att minska.

Svenska språket är en av våra starkaste gemensamma nämnare, och det fungerar som en bro mellan människor som annars riskerar att leva parallella liv. När människor inte kan samtala med varandra, förstå varandras behov och uttrycka sina tankar och känslor blir det mycket svårare att bygga relationer och samarbeta i vardagen. Barnen på skolgården, grannarna i bostadsområdet och kollegorna på arbetsplatsen behöver helt enkelt ett gemensamt språk för att känna sig delaktiga och sedda. Genom språket får vi också tillgång till de oskrivna reglerna, nyanserna och vardagskoderna som gör det lättare att förstå och bli en del av ett samhälle.

Bristande språkkunskaper kan däremot leda till isolering, missförstånd och en känsla av utanförskap, vilket kan påverka hela familjer, lokalsamhällen och bostadsområden. Det är därför helt avgörande att fler människor får möjlighet att lära sig svenska på ett sätt som är strukturerat, motiverande och anpassat efter deras situation. Språket blir då inte bara ett verktyg för arbete och studier utan också en grund för förtroende, trygghet och gemenskap i vårt samhälle. Den som behärskar svenska får större frihet att forma sitt eget liv, fatta sina egna beslut och stå på egna ben.

I Sverige, herr talman, erbjuds nyanlända att få del av språket och lära sig svenska via svenska för invandrare, sfi. Det är en verksamhet som har oerhört stor betydelse, men den har länge haft en hel del problem. Alltför många som börjar på sfi avbryter sina studier innan de når kunskaper som behövs för att klara arbetslivet och vardagen på svenska. År 2022 avbröt nästan hälften av eleverna sin kurs, och ganska få återvände senare och återupptog den. Detta är skadligt både för den enskilde och för samhället eftersom människor som inte behärskar språket riskerar att hamna utanför.

Problemet är ganska typiskt för hur den svenska integrationspolitiken har sett ut under de senaste decennierna. Eftersom vi inte har ställt tydliga krav har människor inte integrerats. Intentionen må ha varit god; man har velat ge människor trygghet, rättigheter och tid att etablera sig i Sverige utan att känna någon press, men de låga förväntningarna har i stället lett till utanförskap.

Genom att kraven på språkinlärning och etablering har varit för låga har människor inte fått de verktyg som behövs för att komma in i gemenskapen. Resultatet har blivit ett utanförskap där människor varken fullt ut delar våra värderingar eller deltar i arbetslivet, i utbildningen eller i det sociala livet. Känslan av tillhörighet och samhörighet har försvagats.

Att ställa krav handlar därför om att skapa tydliga ramar och stöd som gör det möjligt för människor att komma in i gemenskapen och i samhället och helt enkelt känna sig hemma. Högre krav i kombination med stöd är ett sätt att visa att vi tror på individens förmåga och vill ge alla en reell chans att etablera sig och bidra till samhället.

Regeringens förslag i betänkandet om sfi är ett viktigt steg i rätt riktning. Det blir tydligare regler, en tidsbegränsning och ökad flexibilitet. Det skapas bättre möjligheter för fler att nå sina mål.

En typisk person som skulle gynnas av detta kan vara någon som tidigare hoppat av sfi på grund av familjesituation eller arbete. Med en tidsram sänds en tydlig signal om att vi vill att man lär sig svenska direkt när man anländer och ska in i det svenska samhället. Det sänder också tydliga signaler om att vi vill ge ett bättre stöd och bättre möjligheter att komma in i samhället. Det är helt enkelt ett sätt att visa att vi bryr oss om människors möjligheter att försörja sig, delta i samhällslivet och känna sig hemma i Sverige.

Språket är nyckeln till gemenskap, tillit och delaktighet. När fler klarar sfi kan de fullt ut delta i arbetsliv, utbildning och samhällsliv, och därför är det viktigt att stärka sfi. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet, herr talman.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Dalarna är något alldeles särskilt; det tror jag att alla i den här kammaren kan vara överens om. Från byarna runt Siljan till fjällbygderna i norr och industrin i söder är Dalarna både ett hjärta i svensk historia och en kraftmotor för framtiden.

Det finns dock naturligtvis även utmaningar. Sjukvården är en sådan. Sjukvårdens tillgänglighet är en helt avgörande trygghetsfråga.

Regeringen satsningar på kortare vårdköer har kortat väntetiderna till flera operationer i Dalarna, i vissa fall med så mycket som 41 procent. Detta visar att köerna kan kortas när staten är med och styr på ett smart sätt. Fortfarande väntar dock många i Dalarna olagligt länge på vård eller operation.

Jag skulle vilja fråga sjukvårdsministern vad regeringen gör för att växla upp arbetet med att stötta patienter i kö runt om i Sverige.

Fru talman! Skolan är den starkaste skyddsfaktorn mot kriminalitet, arbetslöshet och psykisk ohälsa. Det finns ingenting som minskar risken för utanförskap lika mycket som att gå ut svenska skolan med godkända betyg. Det är det bästa skyddet som Sveriges ungdomar kan få. Men tyvärr får en fjärdedel av ungdomarna inte det skyddet.

Var fjärde elev går i dag ut årskurs 9 utan fullständiga betyg, och 16 procent gör det utan behörighet till gymnasiet. Det är inte tillräckligt bra. Bakom varje procent finns tusentals barn och unga som går miste om en framtid full av möjligheter.

Vi måste gå till botten med frågan om hur antalet elever med gymnasiebehörighet kan öka. Vi har inte råd att låta en generation falla mellan stolarna. Sverige behöver en skola där ingen hålls tillbaka och ingen halkar efter.

Fru talman! Ett steg i detta är att regeringen nu inför en tioårig grundskola. Tanken med förskoleklassen har varit god. Den skulle skapa en mjuk övergång till skolan och påbörja lärandet i en lekfull form. Men i praktiken har utbildningen i förskoleklass inte fungerat som det var tänkt. Granskningar visar att det endast är i en fjärdedel av förskoleklasserna som eleverna får undervisning som verkligen utgår från läroplanens mål. Det pedagogiska samarbetet mellan förskoleklassens lärare och grundskolans personal brister ofta. Det leder till otydlighet för både barn och personal. Därför behövs en tydlig struktur redan från start med en gemensam skolform, en sammanhållen läroplan och ett gemensamt ansvar.

Med en tioårig grundskola får eleverna en sammanhållen skolgång där fokus tidigt ligger på att lära sig läsa, skriva och räkna. Det är de verktyg varje elev behöver för att erövra resten av skolan – och resten av livet. Det handlar inte om att ta bort lek, nyfikenhet eller kreativitet. Tvärtom handlar det om att bygga en tydlig ram där det finns plats för allt detta men där kunskapsutvecklingen alltid står i centrum.

Det handlar också om att skolan ska finnas där tidigare med tydlig undervisning, med höga förväntningar och med ett professionellt stöd som ser varje barns behov. Alla barn har rätt att lyckas i skolan, och det är vårt ansvar som lagstiftande politiker att skapa förutsättningarna för det.

Genom att tidigarelägga starten i grundskolan, med en sammanhållen läroplan och tydlig ämnesundervisning, stärker vi elevernas möjlighet att utveckla sin läs- och skrivförmåga från ung ålder. Och det är just där det börjar: med orden, meningarna och förmågan att förstå och göra sig förstådd. Språket är nyckeln till all annan kunskap. Den som har ett rikt ordförråd har större chans att hänga med i undervisningen, förstå samhällsinformation och ta del av samhällslivet. Ju tidigare vi börjar bygga det språkliga fundamentet, desto starkare blir det.

När vi stärker det tidiga lärandet i en sammanhållen skolform ger vi fler barn en bättre chans att klara kunskapsmålen. Vi vet att det är just i de tidiga åren som grunden läggs för skolframgång längre fram i livet. Det är i tidig ålder, innan problemen har hunnit växa sig stora, vi kan upptäcka vilka elever som behöver extra stöd. Det är då vi kan fånga upp signalerna, sätta in insatser och göra skillnad.

En tioårig grundskola skapar också större likvärdighet. I dag varierar förutsättningarna för elever i förskoleklass i alltför stor utsträckning mellan olika kommuner, skolor och klassrum. Det är inte rimligt att kvaliteten på barns första skolår ska vara beroende av vilken skola eller vilket klassrum de hamnar i.

Genom en gemensam skolstart med gemensam styrning av innehåll, mål och uppföljning kan vi säkerställa att alla barn möts av samma höga ambitionsnivå. Detta gäller också lärarna. Med en gemensam utbildningsform säkerställer vi att de som undervisar de yngsta eleverna har rätt kompetens, rätt verktyg och rätt uppdrag. Undervisning i språk, matematik och andra grundläggande färdigheter kräver skickliga pedagoger som vet hur man möter barns olika behov och hur man följer deras utveckling.

En annan fördel med en tioårig grundskola är färre övergångar mellan skolformer, vilket skapar större trygghet och bättre kontinuitet. Vi vet ju att varje byte, varje ny skola, varje ny lärare och varje ny miljö kan innebära osäkerhet eller otrygghet för vissa elever.

Med en sammanhållen grundskola kan samma lärare eller arbetslag följa eleverna under längre tid. Det ger bättre möjligheter att bygga relationer, anpassa undervisningen efter varje elevs behov och följa upp utvecklingen över tid. Det ger också en tryggare skolmiljö där elever får känna sig sedda och förstådda, inte bara som barn i mängden utan som unika individer med olika styrkor och utmaningar.

När undervisningen utgår från en gemensam plan och gemensamma mål blir det lättare för lärare att arbeta systematiskt, följa elevernas progression och sätta in rätt stöd i rätt tid. Det ger också en tydligare signal till elever och föräldrar om vad skolan är till för, nämligen att rusta barn med kunskaper, färdigheter och förmågor som bär dem genom livet.

Fru talman! Med denna reform, en tioårig grundskola, tar vi ett viktigt steg mot en skola som håller ihop från början till slut. Det är en skola som ger alla barn chansen att lyckas oavsett varifrån de kommer eller vilka förutsättningar de har med sig.

Jag skulle vilja passa på att tacka utskottets ledamöter, utskottskansliet och talmanspresidiet för gott samarbete under den gångna terminen, önska alla en trevlig sommar och yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för frågorna och inlägget!

Jag håller helt med om att det är viktigt att lärarna får tid. Det är just därför regeringen minskar lärarnas administrativa börda. Vi satsar på kringpersonal, som speciallärare, som ska kunna undervisa i mindre klasser så att man inte minst minskar stöket och skapar mer ordning och reda i den svenska skolan. Då kan lärarna få syssla med det som de har utbildats till, nämligen att undervisa, och inte behöva hantera konflikter.

De satsningar som regeringen gör på speciallärare och elevhälsa får effekt här och nu. De satsningar som vi gör på fysiska böcker i stället för digitala hjälpmedel skapar arbetsro och bygger kunskap här och nu. Nog får regeringens satsningar effekt omedelbart när de träder i kraft!

Det är viktigt att vi i svensk skola har höga förväntningar på eleverna. Man ska bete sig, behandla andra med respekt och inte störa på lektionerna. Men vi måste också ha höga förväntningar på att de kunskapsmässigt ska nå långt. Jag tror att betygssystemet behöver driva mot höga förväntningar. Det behöver vara med och sätta kulturen att vi vill att svenska elever ska lyckas och gå riktigt långt i fråga om att ta in kunskap.

För att det ska ske behöver vi minska utslagningen, och det behöver vi göra genom att ha olika nivåer på olika gymnasieprogram. För en enklare yrkesutbildning, som till och med kan vara på två år, kan behörighetsnivån vara en annan än för ett högskoleförberedande teoretiskt gymnasieprogram. Olika nivåer till olika program kommer att minska utslagningen, tror jag. Det viktigaste är att vi släpper vidare rätt person till rätt linje.

Centerpartiets retorik och förslag riskerar att skapa en kultur som gör att kraven minskar och därigenom minskar förväntningar på svensk skola. Det är en ordning som jag vill komma bort från, inte komma tillbaka till.

(Applåder)

Fru talman! Det viktigaste för att undvika skolmisslyckande är tidiga insatser. Vi behöver tidigt fånga upp elever och redan i lågstadiet sätta in insatser med speciallärare så att eleverna kan undervisas i en särskild grupp eller få extra hjälp för att klara skolan framgent. Ett problem som jag ser med dagens betygssystem är att det tyvärr har fått effekten att insatser sätts in alldeles för sent.

Intentionen när betygssystemet infördes var att det skulle göra att åtgärderna och insatserna sattes in tidigare. Så har det inte blivit. Då måste man kunna se verkligheten och vara beredd att ompröva frågan.

Det är dock viktigt att vi har ett betygssystem som mäter kunskap, som kan bedöma var en elev ligger och som kan hjälpa eleven att se progression och sporras till förbättring. Det är också viktigt med något krav för att kunna komma in på gymnasiet. Ska man komma in på gymnasiet behöver man ha med sig en viss mängd kunskap för att klara av gymnasieutbildningen.

Om vi skulle släppa vidare vilka elever som helst från grundskolan till gymnasiet för att vi vill vara snälla och inte lägga på dem ett misslyckande skjuts misslyckandet upp till gymnasiet. Det kan ju också bli ett dubbelt skolmisslyckande. Jag tror att man behöver vara lite klurig och balansera grejerna mot varandra när man utformar skolsystemet så att det driver mot tidiga insatser. Ingen ska behöva uppleva ett skolmisslyckande.

Jag befarar att när Centerpartiet vill släppa igenom allt fler elever upp till gymnasiet finns det risk att det blir ytterligare ett misslyckande för elever som kommer in på gymnasiet med för låg kunskap. Jag måste få ställa det som motfråga till Centerpartiet.

Fru talman! Vi ska i dag debattera lärare och elever. Jag skulle vilja börja i Dalarna och en historia som en lärare, Birger, har berättat. Han arbetade i Gagnefs kommun i över 30 år, från 60-talet och framåt.

Birger berättade för mig hur han en dag i yrket fick ett telefonsamtal från Konsumhandlaren nere på byn. Handlaren berättade att någon elev från skolan hade snattat i butiken. Birger gick tillbaka till klassrummet och ställde sig framför klassen. Han sa till eleverna att det hade kommit till hans kännedom att någon hade tagit något från Konsum utan att betala. Han visste inte vilka det var, men de som hade gjort det kunde väl räcka upp handen. Varpå det händer att några elever räcker upp handen. De får instruktionen att gå hem, berätta för föräldrarna, ta med föräldrarna till Konsumhandlaren, be om ursäkt och betala tillbaka vad de hade tagit.

Så blev det. Dagen därpå kom pojkarna till butiken tillsammans med sina föräldrar, bad om ursäkt och gjorde rätt för sig.

Läraren Birger berättade sedan att många år senare, långt efter att läraren och handlaren hade lagt sina yrkesliv bakom sig, möttes de igen. De pratade gamla tider, som man gör. Handlaren berättade att han nyligen haft en elektriker hemma hos sig. Mitt under arbetet som elektrikern skulle utföra hemma hos den gamla handlaren hade elektrikern stannat upp, sett honom i ögonen och sagt att han inte visste om handlaren kände igen honom, men han kände igen handlaren. Det var tack vare handlaren och läraren som han hade ett jobb i dag. Han var en av dem som snattade, och om inte handlaren och läraren hade tagit tag i detta hade han inte varit där han är. Han visste inte hur det hade kunnat gå för honom. Det var där han lärde sig att vara ärlig.

Det finns mycket att säga om den gamla men sanna historien. Inte minst säger det något om vilket förtroende som läraren hade hos eleverna, när han kunde be dem att öppet inför klassen erkänna vad de hade gjort och få eleverna att frivilligt gå hem till föräldrarna och få föräldrarna att följa med och ställa saker och ting till rätta. Det säger något om lärarens ledarskap. Men den historien visar också hur stor skillnad en lärare kan göra för en enskild elevs liv.

Jag tänker också på Lasse, som man kunde läsa om i Svenska Dagbladet för några veckor sedan. Lasse var en lärare som arbetade på samma skola i Göteborg i 40 år. År 1979 fick Lasse sin första specialklass. I Lasseklassen hamnade de stökigaste ungarna som den kommunala skolan hade att hantera. Det var ett helt klassrum fullt med vilsna och utåtagerande tonåringar, som alla hade olika skolmisslyckanden bakom sig.

Lasse såg dem, inte bara med ögon som läste raderna i en skolbok, utan han hade en blick som läste mellan raderna. Han satte gränser, han skapade en kultur av respekt och han orkade bry sig också efter skoldagens slut. Det var faktiskt inte ovanligt att Lasse själv ringde hem till de elever som hade försovit sig. Ibland kom han till och med förbi och knackade på för att se till att de steg upp och tog sig till skolan. I Lasseklassen kom man till klassrummet när schemat började – och så var det med det.

Föräldrar stod i kö till att få sätta sina barn i specialklassen.

Jonas, en av Lasses elever, berättar i reportaget att när han kom till Lasses klassrum hade han aldrig tidigare träffat en vuxen man som trodde på honom. Han var underkänd i sju ämnen när han började nian, och alla visste att det var kört för honom att komma in på gymnasiet. Och som Jonas berättar själv: När vuxna säger att man inte kommer att klara sig sätter det spår för hela livet.

I Lasses klass lyftes Jonas. Han kom in på gymnasiet och blev snickare. I dag driver Jonas en egen firma i byggbranschen. På fritiden lär han ut thaiboxning, och i ringen fortsätter han att leva efter Lasses devis om att se varje individ.

Fru talman! Jag försöker visa på hur stor skillnad en lärare kan göra för en elevs liv och framtid. Det är de skickliga lärarna som bygger skolan stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand, som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola där kunskapen kan få stå i centrum. Det är de som skapar en skola för eleverna att längta till. Sveriges framtid är helt beroende av att de skickliga lärarna stannar i yrket och att fler vill bli lärare.

Vi behöver höja attraktiviteten i läraryrket. Vi behöver höja behörighetskraven till lärarutbildningarna för att därmed höja yrkets status. Vi behöver få fler akademiker att byta spår till lärare och utveckla karriärstegsreformen så att skickliga lärare kan ta nya steg inom yrket.

Vi behöver också avlasta lärare på olika sätt, inte minst genom att minska administrationen och ha särskilda mentorer så att de undervisande lärarna kan fokusera på själva undervisningen. Vidare kan det ske förstärkningar av speciallärare och elevhälsa så att lärarna ska kunna fokusera på undervisningen.

Om de bästa lärarna ska välja att stanna i yrket måste vi också en gång för alla göra upp med de ordningsproblem som vi tyvärr ser i svensk skola i dag. Det är viktigt för lärarnas arbetsmiljö och för att de ska kunna fokusera på undervisningen i stället för att hantera konflikter.

Lärares befogenheter behöver vara tydliga, och disciplinära åtgärder som att omhänderta föremål, utvisa elever ur klassrummet, kvarsittning, tillfällig omplacering eller i värsta fall att stänga av elever måste kunna användas i större utsträckning. Det handlar om att visa att vi har höga förväntningar på att eleverna kan visa respekt för varandra och för lärarna.

De skickliga lärarna i Sverige gör en enorm samhällsinsats. De bygger inte bara människor, utan de bygger också hela Sverige som land.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Det är juni månad. Träden grönskar. Gruset har sopats undan från vägarna, och det är bara veckor kvar tills alla Sveriges elever får sitt efterlängtade sommarlov. Många barn längtar efter badutflykter, glass i solen och friheten att få sova hur länge de vill. Men samtidigt som många barn längtar till något är det många barn som faktiskt längtar bort från någonting, nämligen skolan.

De längtar då inte bara bort från matteprovet. De längtar också bort från att behöva ha en klump i magen över vad som väntar i korridoren efter matteprovet. Ska någon håna dem, putta dem, filma dem i smyg och lägga ut det på nätet eller utsätta dem för något ännu grövre brott?

En färsk undersökning från Brottsförebyggande rådet visar att skolan är den vanligaste brottsplatsen för 15-åringar. Flickor är särskilt utsatta. En fjärdedel av flickorna berättar att de blivit utsatta för sexualbrott. Samtidigt säger var femte åttondeklassare att de känner sig otrygga på skolområdet. Konsekvenserna av detta är naturligtvis förödande. Elever undviker olika platser i skolan. De isolerar sig. I värsta fall slutar de helt och hållet att komma till undervisningen.

Det är inte värdigt ett land som Sverige att så många barn upplever sin skolmiljö som otrygg. Skolan ska ju vara en plats där barn får växa och där de får stöd, kunskap och framtidstro. Den ska vara en plats där trygghet, respekt och struktur ska vara lika självklart som pennor och skolbänkar.

Organisationen Friends har i sin senaste rapport visat att nästan varannan elev i mellanstadiet har utsatts för någon form av kränkning det senaste året. 14 procent rapporterar att de har utsatts för mobbning. Mer än var tionde elev känner sig otrygg i skolan. Och över hälften av alla elever säger att stök och störande beteende i klassrummet gör det svårt att arbeta i lugn och ro.

Vi kristdemokrater ser mycket allvarligt på detta. För vad säger det om vårt samhälle om inte ens skolan, barnens arbetsplats, kan garantera trygghet, arbetsro och respekt?

Lärare vittnar om att de själva utsätts för hot och våld och om att det ibland känns som att de lämnas ensamma i kampen för att hålla samman en undervisning där elever i stället för att behandla läraren med respekt väljer att stöka och testa gränser.

Herr talman! Jag skulle vilja säga att vi har en värderingskris i den svenska skolan – en kris där vuxnas auktoritet har urholkats, där gränser har suddats ut och där elever i för liten utsträckning respekterar varandra.

För varje elev som stör finns det en annan som inte får arbetsro. För varje regelbrott som inte följs upp byggs en känsla av hopplöshet hos både elever och personal. De elever som vill lära, som försöker göra rätt för sig, blir i det läget också tysta förlorare.

Vi får aldrig acceptera en skola där barn hålls tillbaka för att vuxna inte har verktygen, tiden eller modet att agera. För att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag – att bilda och fostra – krävs struktur, tydlighet och gemensamma normer. Vi måste skapa en skola där kunskap återigen får stå i centrum och där varje barn behandlas med respekt. Då räcker det inte med enskilda eldsjälar i klassrummet, även om de gör väldigt stor skillnad. Skolans hela struktur måste bära upp arbetet för trygghet. Det måste finnas tydliga regler – och när de bryts måste det följas av konsekvenser – och ett ledarskap som tar ansvar.

Herr talman! Brott som begås i skolan måste naturligtvis alltid polisanmälas. När brott inte anmäls skickar det helt fel signaler till elever, till den som har begått brottet och till den som har utsatts för brottet. Det skickar fel signaler till föräldrar och fel signaler till samhället i stort.

Med det nya lagförslaget, den nya lagen, blir det tydligt. Om ett brott har begåtts i skolan är det rektorn som ansvarar för att anmäla. Det är en helt nödvändig förändring. Det stärker elevernas rätt till rättvisa. Det tydliggör skolans ansvar. Det ger också polisen möjlighet att tidigt fånga upp elever och sätta in resurser där de verkligen behövs.

Herr talman! Skolan behöver alltid få möjlighet att bekämpa otrygghet. Vi får inte ha en lagstiftning som förhindrar det. Skolundersökningen om brott 2023 visar tydligt att många skolor har blivit brottsplatser. Det är förekomst av narkotika, vapen, pyroteknik och andra farliga eller störande föremål. Personal vittnar om tips om droger i elevskåp och om elever som planerar att ta med farliga saker till skolavslutningar. Men ändå står skolledningen maktlös eftersom lagen hittills inte har tillåtit dem att öppna en väska. Det är naturligtvis orimligt.

Lagen tillåter redan skolpersonal att omhänderta farliga föremål om de ligger synliga på en bänk eller om de tas direkt ur en elevs hand. De kan till och med få öppna elevskåp. Men om samma föremål råkar ligga i en väska i skåpet är det plötsligt otillåtet att agera. Det skapar ett farligt glapp i lagstiftningen, och det sänder helt fel signaler när elever som bryter mot både skolregler och lagar kan, så att säga, komma undan och bli vinnare för att lagstiftningen hindrar skolan att agera.

Det handlar om att skydda elever och om att förhindra att brott över huvud taget sker. Det handlar om att ha elevens bästa som utgångspunkt. Det gäller alla elever, inte bara de barn som får sin väska undersökt utan också de barn som kan bli offer om inte skolan agerar.

Vi kristdemokrater ser alla de här reformerna som en helhet. Det handlar om att ta ansvar, om att bygga en skola där varje barn vet att vuxna finns, att regler gäller och att trygghet är normen och inte undantaget.

Vi brinner för att varje elev – oavsett var man bor, vilken bakgrund man har eller vilka svårigheter man bär – ska kunna känna: Här i skolan finns en plats för mig. Här är jag trygg. Här får jag växa.

Trygghet och kunskap går hand i hand. Det ena kan inte existera utan det andra. Därför behöver vi ta tillbaka skolan – för barnens skull, för framtidens skull och för Sveriges skull.

Med det, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Det är maj månad. Träden grönskar, gruset sopas undan från vägarna och det är bara några veckor kvar innan Sveriges elever får sitt efterlängtade sommarlov. Många barn längtar efter badutflykter, glass i solen, släktkalas och friheten att få sova hur länge de vill. Men samtidigt som många barn längtar till något finns det alltför många barn som längtar från något, nämligen från skolan av andra skäl än att de bara vill vara lediga. Alltför många barn i Sverige går till skolan med en klump i magen. Det är inte en klump i magen inför ett matteprov utan för att de inte vet vad som händer i korridoren efteråt. Ska någon håna dem, putta dem, filma dem i smyg och lägga ut på internet och sociala medier?

Fru talman! Det är inte värdigt ett land som Sverige att så många barn upplever sin skolmiljö som otrygg. Skolan ska ju vara en plats där barn får växa och där de får stöd, kunskap och framtidstro. Skolan ska vara en plats där trygghet, respekt och struktur är lika självklart som pennor och skolbänkar.

Organisationen Friends senaste rapport visar att nästan varannan elev i mellanstadiet har utsatts för någon form av kränkning det senaste året. 14 procent rapporterar att de utsatts för mobbning. Mer än var tionde elev känner sig otrygg i den svenska skolan. Och över hälften säger att stök och störande beteende i klassrummet gör det svårt att arbeta i lugn och ro.

Vi kristdemokrater ser mycket allvarligt på detta. För vad säger det om vårt samhälle, om inte ens skolmiljön – barnens arbetsplats – kan garantera trygghet, arbetsro och respekt? Lärare vittnar om att de behöver agera ordningsvakter snarare än pedagoger och att de själva utsätts för hot och våld. Ibland känns det som att de lämnas ensamma i kampen för att hålla samman undervisningen där elever i stället för att behandla läraren med respekt väljer att stöka och testa gränser.

Fru talman! Vi har en värderingskris i den svenska skolan. Det är en kris där de vuxnas auktoritet har urholkats, där gränser suddats ut och där elever i för liten utsträckning respekterar varandra. För varje elev som stör finns en annan som inte får arbetsro. För varje elev som utsätter en annan elev för en kränkning finns det en elev som får det svårare att gå till skolan nästa dag. För varje regelbrott som inte följs upp byggs en känsla av hopplöshet hos både elever och personal. De elever som vill lära sig och som försöker göra rätt för sig blir i det här läget också tysta förlorare. Vi får aldrig acceptera en skola där barn hålls tillbaka för att vuxna inte har verktygen, tiden eller modet att agera.

För att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag, att bilda och fostra, krävs struktur, tydlighet och gemensamma normer. Vi måste skapa en skola där kunskap återigen får stå i centrum och där varje barn behandlas med respekt.

Fru talman! Vi behöver mer tid för barnen, fler vuxna i skolan, mindre undervisningsgrupper, fler speciallärare, mer stödpersonal samt fler trygga vuxna som kan bygga relationer, förebygga konflikter och ingripa när så behövs. Vi behöver också säkerställa att lärare och annan skolpersonal står redo att gripa in mot mobbning och trakasserier. De antimobbningsprogram som finns på skolorna måste vara evidenssäkrade, men det behövs också utbildning i ledarskap och konflikthantering redan på lärarutbildningen och som vidareutbildning. Skolpersonalen behöver dessutom befogenheter att gripa in mot elever som stör ordningen. De befogenheter skolpersonalen har i dag behöver förtydligas och skärpas.

Fru talman! Jag skulle också vilja nämna föräldraansvaret. Jag pratade nyligen med en lärare som uttryckte det ungefär så här: Om alla föräldrar såg till att barnen sov på natten och åt frukost på morgonen skulle mycket vara löst. Detta kanske låter förenklat, men det säger något viktigt, nämligen att skolan inte ensam kan bära ansvaret för barns uppfostran utan att det framför allt ligger på föräldrarna.

Kristdemokraterna och regeringen går fram med ett förslag där skolor ska kunna upprätta ett förväntansdokument – ett slags kontrakt mellan elev, föräldrar och skola – där det tydligt framgår vad som förväntas i fråga om uppförande, respekt och studiero, men också vad föräldrarna förväntas bidra med. Föräldrar behöver tydligt involveras och veta att deras roll inte slutar vid skolporten. Skolgången är ett samarbete mellan skola och föräldrar.

Fru talman! Skolan ska ha nolltolerans mot mobbning och kränkningar. Varje fall måste tas på allvar, så att varje barn ska känna att vuxenvärlden står på deras sida. Bakom varje siffra i statistiken finns ett barn. Det finns en pojke eller flicka med ryggsäck, gympapåse och drömmar – kanske drömmar om att bli veterinär, fotbollsstjärna eller historielärare. Kanske är det någon som redan nu känner sig ensam, missförstådd och utsatt. Vår skyldighet som vuxenvärld – och politiker – är att aldrig vända bort blicken utan att se eleverna och rusta dem för livet.

Fru talman! Skolans värdegrund vilar på en djup etisk tradition – med rötter i den judisk-kristna etiken och västerländsk humanism. Den lyfter fram alla människors lika värde, omtanke om den svage och ansvar för det gemensamma. De etiska principerna måste omsättas i praktisk handling, varje dag och i alla klassrum. Och det behöver få större konsekvenser när skolans värdegrund inte respekteras och elever i stället väljer att behandla andra illa eller bryter mot skolans ordningsregler. Utan ordning, regelefterlevnad och respekt för andra skapas snabbt en situation där gränser suddas ut. Ansvarskänslan och skolgemenskapen försvagas. I det läget är det de mest utsatta barnen som hamnar i kläm. Det är i stället i en skola med fasta och tydliga ramar som värme, omtanke och lärande får ta plats. Vi behöver därför göra mer för att skapa ordning och trygghet i skolan, så att fler barn får chansen att lyckas i skolan, får makt över sina liv och kan förverkliga sina drömmar.

Fru talman! Sverige behöver en skola med ordning, med hjärta och med ryggrad.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)