Niels Paarup-Petersen (C) svarade Mathias Bengtsson i en replik om Lärare och elever i debatten ”Protokoll 2024/25:126 Onsdagen den 4 juni” den 4 juni 2025.
Mathias BengtssonKD· i sitt anförandeVi ska i dag debattera lärare och elever. Jag skulle vilja börja i Dalarna och en historia som en lärare, Birger, har berättat. Han arbetade i Gagnefs kommun i över 30 år, från 60-talet och framåt. Birger berättade för…Fru talman! Vi ska i dag debattera lärare och elever. Jag skulle vilja börja i Dalarna och en historia som en lärare, Birger, har berättat. Han arbetade i Gagnefs kommun i över 30 år, från 60-talet och framåt.
Birger berättade för mig hur han en dag i yrket fick ett telefonsamtal från Konsumhandlaren nere på byn. Handlaren berättade att någon elev från skolan hade snattat i butiken. Birger gick tillbaka till klassrummet och ställde sig framför klassen. Han sa till eleverna att det hade kommit till hans kännedom att någon hade tagit något från Konsum utan att betala. Han visste inte vilka det var, men de som hade gjort det kunde väl räcka upp handen. Varpå det händer att några elever räcker upp handen. De får instruktionen att gå hem, berätta för föräldrarna, ta med föräldrarna till Konsumhandlaren, be om ursäkt och betala tillbaka vad de hade tagit.
Så blev det. Dagen därpå kom pojkarna till butiken tillsammans med sina föräldrar, bad om ursäkt och gjorde rätt för sig.
Läraren Birger berättade sedan att många år senare, långt efter att läraren och handlaren hade lagt sina yrkesliv bakom sig, möttes de igen. De pratade gamla tider, som man gör. Handlaren berättade att han nyligen haft en elektriker hemma hos sig. Mitt under arbetet som elektrikern skulle utföra hemma hos den gamla handlaren hade elektrikern stannat upp, sett honom i ögonen och sagt att han inte visste om handlaren kände igen honom, men han kände igen handlaren. Det var tack vare handlaren och läraren som han hade ett jobb i dag. Han var en av dem som snattade, och om inte handlaren och läraren hade tagit tag i detta hade han inte varit där han är. Han visste inte hur det hade kunnat gå för honom. Det var där han lärde sig att vara ärlig.
Det finns mycket att säga om den gamla men sanna historien. Inte minst säger det något om vilket förtroende som läraren hade hos eleverna, när han kunde be dem att öppet inför klassen erkänna vad de hade gjort och få eleverna att frivilligt gå hem till föräldrarna och få föräldrarna att följa med och ställa saker och ting till rätta. Det säger något om lärarens ledarskap. Men den historien visar också hur stor skillnad en lärare kan göra för en enskild elevs liv.
Jag tänker också på Lasse, som man kunde läsa om i Svenska Dagbladet för några veckor sedan. Lasse var en lärare som arbetade på samma skola i Göteborg i 40 år. År 1979 fick Lasse sin första specialklass. I Lasseklassen hamnade de stökigaste ungarna som den kommunala skolan hade att hantera. Det var ett helt klassrum fullt med vilsna och utåtagerande tonåringar, som alla hade olika skolmisslyckanden bakom sig.
Lasse såg dem, inte bara med ögon som läste raderna i en skolbok, utan han hade en blick som läste mellan raderna. Han satte gränser, han skapade en kultur av respekt och han orkade bry sig också efter skoldagens slut. Det var faktiskt inte ovanligt att Lasse själv ringde hem till de elever som hade försovit sig. Ibland kom han till och med förbi och knackade på för att se till att de steg upp och tog sig till skolan. I Lasseklassen kom man till klassrummet när schemat började – och så var det med det.
Föräldrar stod i kö till att få sätta sina barn i specialklassen.
Jonas, en av Lasses elever, berättar i reportaget att när han kom till Lasses klassrum hade han aldrig tidigare träffat en vuxen man som trodde på honom. Han var underkänd i sju ämnen när han började nian, och alla visste att det var kört för honom att komma in på gymnasiet. Och som Jonas berättar själv: När vuxna säger att man inte kommer att klara sig sätter det spår för hela livet.
I Lasses klass lyftes Jonas. Han kom in på gymnasiet och blev snickare. I dag driver Jonas en egen firma i byggbranschen. På fritiden lär han ut thaiboxning, och i ringen fortsätter han att leva efter Lasses devis om att se varje individ.
Fru talman! Jag försöker visa på hur stor skillnad en lärare kan göra för en elevs liv och framtid. Det är de skickliga lärarna som bygger skolan stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand, som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola där kunskapen kan få stå i centrum. Det är de som skapar en skola för eleverna att längta till. Sveriges framtid är helt beroende av att de skickliga lärarna stannar i yrket och att fler vill bli lärare.
Vi behöver höja attraktiviteten i läraryrket. Vi behöver höja behörighetskraven till lärarutbildningarna för att därmed höja yrkets status. Vi behöver få fler akademiker att byta spår till lärare och utveckla karriärstegsreformen så att skickliga lärare kan ta nya steg inom yrket.
Vi behöver också avlasta lärare på olika sätt, inte minst genom att minska administrationen och ha särskilda mentorer så att de undervisande lärarna kan fokusera på själva undervisningen. Vidare kan det ske förstärkningar av speciallärare och elevhälsa så att lärarna ska kunna fokusera på undervisningen.
Om de bästa lärarna ska välja att stanna i yrket måste vi också en gång för alla göra upp med de ordningsproblem som vi tyvärr ser i svensk skola i dag. Det är viktigt för lärarnas arbetsmiljö och för att de ska kunna fokusera på undervisningen i stället för att hantera konflikter.
Lärares befogenheter behöver vara tydliga, och disciplinära åtgärder som att omhänderta föremål, utvisa elever ur klassrummet, kvarsittning, tillfällig omplacering eller i värsta fall att stänga av elever måste kunna användas i större utsträckning. Det handlar om att visa att vi har höga förväntningar på att eleverna kan visa respekt för varandra och för lärarna.
De skickliga lärarna i Sverige gör en enorm samhällsinsats. De bygger inte bara människor, utan de bygger också hela Sverige som land.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
Fru talman! Jag vill tacka Mathias Bengtsson för en väldigt bra berättelse om hur lärare kan göra enorm skillnad. Lasseklassen är ett jättebra exempel, och sådana finns runt omkring i hela landet. Samtidigt visar exemplet hur viktigt det är med bra lärare och att vi försäkrar oss om att de finns. Berättelsen visar också på några av de problem som har funnits och fortfarande finns.
Mathias Bengtsson berättade om Jonas som hade fått sju F och som sagt att när vuxna säger att man inte klarar det sätter det spår, och det gör det. Det sätter jättestora spår. Fram till den 23 december 2024 tyckte Kristdemokraterna att sådana spår skulle sättas. Man vill ha kvar det system som sätter spår och som ser till att man kan få F. Det är så det har varit och är.
Det betygssystem vi har är fullkomligt vansinnigt. Det sätter spår och gör att elever får ett F i stället för att få höra att man gör en insats och att insatsen man gör är bra och ska belönas. Om man hade lärt sig lite grann kunde man förr i tiden få en etta eller tvåa, men nu får man bara F. Detta betygssystem är vansinnigt och underminerar elevernas självförtroende och skadar dem.
Jag har uppfattat att Kristdemokraterna har vänt nu, vilket är jättebra. Jag hoppas verkligen att regeringen kommer att gå vidare och göra en förändring av betygssystemet. Men vi vet fortfarande inte riktigt hur det kommer att bli. Därför vill jag gärna höra från Mathias Bengtsson om betygssystemet kommer att ändras och när kan vi i så fall förvänta oss att det blir annorlunda. När slipper vi att sådana spår sätts över hela landet? Varje år går 20 000 elever ut skolan utan behörighet att läsa vidare. Det sker i dagens skolsystem. När ska vi få ett bättre betygssystem som inte leder till dessa vansinniga effekter?
Fru talman! Det viktigaste för att undvika skolmisslyckande är tidiga insatser. Vi behöver tidigt fånga upp elever och redan i lågstadiet sätta in insatser med speciallärare så att eleverna kan undervisas i en särskild grupp eller få extra hjälp för att klara skolan framgent. Ett problem som jag ser med dagens betygssystem är att det tyvärr har fått effekten att insatser sätts in alldeles för sent.
Intentionen när betygssystemet infördes var att det skulle göra att åtgärderna och insatserna sattes in tidigare. Så har det inte blivit. Då måste man kunna se verkligheten och vara beredd att ompröva frågan.
Det är dock viktigt att vi har ett betygssystem som mäter kunskap, som kan bedöma var en elev ligger och som kan hjälpa eleven att se progression och sporras till förbättring. Det är också viktigt med något krav för att kunna komma in på gymnasiet. Ska man komma in på gymnasiet behöver man ha med sig en viss mängd kunskap för att klara av gymnasieutbildningen.
Om vi skulle släppa vidare vilka elever som helst från grundskolan till gymnasiet för att vi vill vara snälla och inte lägga på dem ett misslyckande skjuts misslyckandet upp till gymnasiet. Det kan ju också bli ett dubbelt skolmisslyckande. Jag tror att man behöver vara lite klurig och balansera grejerna mot varandra när man utformar skolsystemet så att det driver mot tidiga insatser. Ingen ska behöva uppleva ett skolmisslyckande.
Jag befarar att när Centerpartiet vill släppa igenom allt fler elever upp till gymnasiet finns det risk att det blir ytterligare ett misslyckande för elever som kommer in på gymnasiet med för låg kunskap. Jag måste få ställa det som motfråga till Centerpartiet.
Fru talman! I Sverige går omkring 16 procent av eleverna inte vidare. I våra grannländer och resten av Europa ligger man på 2–4 procent. Om de klarar av att ge 95–96 procent av eleverna möjlighet att gå vidare tror jag att också vi borde kunna komma upp i liknande siffror. Vi är på 84 procent. Den siffran står ut. Inget land i Europa eller i OECD är över huvud taget i närheten av de utslagningssiffror som vi ser i Sverige.
Vi ser att fler skulle kunna komma in och att de skulle kunna komma in på olika sätt. Vi tror inte att alla skulle kunna komma in i dagens gymnasieutbildning, och det har vi aldrig föreslagit. Men vi tror absolut att fler än i dag skulle kunna göra det. Det säger också utredningarna.
Sedan tror vi att det är bra att det skapas andra spår, vilket regeringen också är inne på. Vi hoppas på det, men vi vet fortfarande ingenting om det heller.
Lasse hade tydligen också tid. Lasse hade tid att ringa, och uppenbarligen hade han tid att gå hem till eleverna. Gött! Det var kanske planeringstid. Det skulle kunna vara en grej att man reglerar lärarnas tid så att de har tid över. Det är bara att göra det.
De som gör skillnad är de som har tid att se eleverna. Det är inte de som har 30–35 elever i klassen, alldeles för många undervisningstimmar och en massa administration och dessutom ska delta i en massa utvecklingsprojekt och vidareutbildningar som inte har effekt på deras faktiska förmåga. Då kanske det kan bli bättre, och då kanske fler lärare har tid att ringa så som Lasse hade förr i tiden.
Det är detta vi också gärna vill. Därför har vi föreslagit att man ska reglera lärarnas tid. Det har också regeringen föreslagit, men inte heller här vet vi om det blir av.
Gång på gång har regeringen sagt saker som man ska göra och som finns med i Tidöavtalet men som sedan inte blir av. Även andra har varit inne på att regeringen visserligen har satt igång många bra saker. Och man erkänner också att man har sagt att man ska sätta igång vissa saker men nu inte kommer att göra det. Men när kommer vi att se de faktiska effekterna, det som gör skillnad på riktigt?
Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för frågorna och inlägget!
Jag håller helt med om att det är viktigt att lärarna får tid. Det är just därför regeringen minskar lärarnas administrativa börda. Vi satsar på kringpersonal, som speciallärare, som ska kunna undervisa i mindre klasser så att man inte minst minskar stöket och skapar mer ordning och reda i den svenska skolan. Då kan lärarna få syssla med det som de har utbildats till, nämligen att undervisa, och inte behöva hantera konflikter.
De satsningar som regeringen gör på speciallärare och elevhälsa får effekt här och nu. De satsningar som vi gör på fysiska böcker i stället för digitala hjälpmedel skapar arbetsro och bygger kunskap här och nu. Nog får regeringens satsningar effekt omedelbart när de träder i kraft!
Det är viktigt att vi i svensk skola har höga förväntningar på eleverna. Man ska bete sig, behandla andra med respekt och inte störa på lektionerna. Men vi måste också ha höga förväntningar på att de kunskapsmässigt ska nå långt. Jag tror att betygssystemet behöver driva mot höga förväntningar. Det behöver vara med och sätta kulturen att vi vill att svenska elever ska lyckas och gå riktigt långt i fråga om att ta in kunskap.
För att det ska ske behöver vi minska utslagningen, och det behöver vi göra genom att ha olika nivåer på olika gymnasieprogram. För en enklare yrkesutbildning, som till och med kan vara på två år, kan behörighetsnivån vara en annan än för ett högskoleförberedande teoretiskt gymnasieprogram. Olika nivåer till olika program kommer att minska utslagningen, tror jag. Det viktigaste är att vi släpper vidare rätt person till rätt linje.
Centerpartiets retorik och förslag riskerar att skapa en kultur som gör att kraven minskar och därigenom minskar förväntningar på svensk skola. Det är en ordning som jag vill komma bort från, inte komma tillbaka till.
(Applåder)