Herr talman! Jag ber om ursäkt till alla här i kammaren för att jag begär replik, men förskolan förtjänar den uppmärksamheten, tycker jag.

Forssell talade i sitt inlägg om mindre barngrupper och lika möjligheter för alla barn. Det är ju jättefint och bra om vi kan nå dit. Dock är jag extremt oroad över det som har hänt under den här regeringens mandatperiod, nämligen att barngrupperna i landet har blivit större. År 2021 var 48,6 procent av barngrupperna i de lägre åldrarna större än riktmärket, men 2024 var det 53,7 procent. För de högre åldrarna har det också ökat, från 46,9 procent 2021 till 57,2 procent 2024.

Det kan inte vara en slump att det här händer under regeringens mandatperiod. Jag förstår att Forssell säkert kommer att säga att det här är ett kommunalt ansvar, men regeringen har ju vältrat över kostnadskrisen på kommunerna och hushållen. Den har inte tillfört tillräckligt mycket pengar till kommunerna så att de ens kan upprätthålla samma nivå som föregående år.

Nu har regeringen tillsatt en utredning om minskade barngrupper i förskolan. Det kan ju vara bra, men det är också alldeles för sent. Om man redan har hunnit lägga ned en massa förskolor och säga upp personal, hur ska man då kunna lösa det när regeringens utredning eventuellt blir klar? Nu har vi en unik möjlighet. Regeringen skulle behöva agera nu för att se till att nedläggningarna stoppas.

Jag vill därför fråga Forssell: Hur ser han på att barngrupperna i förskolan har blivit större under den här mandatperioden?

Herr talman! Vänsterpartiet ser också att det behövs ett statligt ansvar och att vi behöver lagstifta om mindre barngrupper i förskolan. Där har vi landat och lägger fram sådana konkreta förslag. Jag har inte sett några från regeringen ännu.

Jag är som sagt positiv till att det pågår en utredning, men regeringen har haft fyra år på sig. Under den här mandatperioden har vi sett att utvecklingen har gått åt helt fel håll. Vi har sett hur barnskötare och förskollärare blir alltmer utslitna, och de blir sjukskrivna i högre grad än tidigare. Det här är helt enkelt inte hållbart, och det är regeringen ansvarig för.

Även om det är kommunpolitiker som styr verksamheterna ute i kommunerna påverkas de av att regeringen har valt att sänka skatten för de rikaste i stället för att se till att det finns tillräckligt många händer att hålla i på förskolan. Det är regeringen också ansvarig för genom att den aktivt har valt att se till att statsbidragen inte täcker den kostnadsutveckling som finns i kommunerna.

Kommunerna måste då välja om det är Göran som är 87 år och bor på äldreboende som ska få hjälp eller om det är Saga som är 3 år och går på förskola som ska få hjälp när hon ramlar i rutschkanan. Det är det dilemma som kommunen ställs inför. Vad ska den välja att prioritera? Den kan inte prioritera bort något, utan resultatet blir i stället exempelvis att barngrupperna blir större. Det är så kommunen får ”skohorna” in problemet när den inte får tillräckligt mycket pengar från staten.

Jag förstår varför regeringen kanske har valt att vara snabbare med andra utredningar än just den här. Den här reformen är ju inte billig, och det ska man inte sticka under stol med. Det är klart att det är mycket billigare att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Jag är inte emot att göra det, men det är mycket billigare än att se till att våra unga får en riktigt bra start.

Det skulle löna sig i slutändan att se till att barnen blir riktigt förberedda för skolan och får bra verktyg så att de kan bli fungerande samhällsmedborgare senare i livet och kanske inte hamnar i kriminalitet, som regeringen behöver lägga enormt mycket pengar på nu. Jag tycker att regeringen borde ha gjort det här för länge sedan. Ni är ansvariga för den situation vi nu sitter i, Joar Forssell.

Herr talman! Jag lovade här utanför att jag inte skulle begära några repliker, men nu blev det så i alla fall.

Det är ju personaltätheten och gruppstorleken som är huvudsaken, ärligt talat, och det är de två utmaningarna vi har när det gäller förskolan i Sverige. Jag håller helt med Joar Forssell om att vi inte ska höja några skatter. Däremot ska vi fråga oss vad vi lägger pengarna på, exempelvis maxtaxan. Det hade vi inte behövt göra, utan vi hade kunnat lägga de pengarna på just personaltäthet eller gruppstorlek.

Sedan har jag en ärlig fråga om något som vi i vårt parti funderar väldigt mycket på. Jag lät RUT göra en utredning om hur mycket det faktiskt skulle kosta att följa de riktlinjer som vi själva har satt, det vill säga max 12 barn i småbarnsgrupper och max 15 barn i de större barnens grupper. I 2024 års siffror skulle det kosta 17 miljarder utöver de pengar som läggs i dag. Då är frågan: Varifrån ska vi ta de här 17 miljarderna? Hur ska vi tänka? Ska vi dela på ansvaret mellan stat och kommuner, eller hur ser planen ut?

Det är den planen som jag önskar att man hade tagit fram under den här mandatperioden. Men nu måste vi se framåt, så då blir min fråga: Hur ska vi tänka runt finansieringen av förskolan?

Herr talman! Jag är rädd att jag måste göra ledamoten Forssell besviken. Nej, det var inte det statliga huvudmannaskapet som jag pratade om. Det var snarare vad ska vi ha för plan för att få den här finansieringen att fungera.

Även om det inte är så att staten ska gå in med hela summan pengar är det fortfarande så att vi faktiskt ger ganska stora statliga stöd till vår förskola. Däremot har vi tyvärr den egenheten att vi vill märka upp dem och säga att de ska gå till att ta bort skärmar, till maxtaxa och så vidare i stället för att säga att kommunerna själva faktiskt kan avgöra hur de här pengarna behöver användas.

Däremot kan man naturligtvis se till att det framgår av andemeningen att man bör följa riktlinjerna när det gäller personaltäthet och gruppstorlek. Vi har ju riktlinjer för att de ska följas, inte för att man ska bryta mot dem så mycket som det bara går.

Det handlar snarare om de pengar som vi faktiskt betalar från staten. Hur ska det se ut? Borde det anslaget öka eller minska under en viss tid för att komma i kapp? Om vi nu ska ha kvar de här riktlinjerna, hur ser planen ut?

Herr talman! Jag ska prata om förskolan, som aldrig varit kommunaliserad. Den har alltid legat utanför, för den har varit en egen omsorgsform. Den har legat under socialtjänsten, och under Utbildningsdepartementet blev den en egen utbildningsform. Då har vi klarat ut det.

Jag ska i alla fall gå tillbaka ytterligare i tiden för en historik om förskolan, för jag tycker att det kan vara viktigt att ha med sig att den svenska förskolan inte började som en pedagogisk reform. Den började som en lösning på ett problem. När industrialiseringen tog fart på 1800-talet behövde arbetande föräldrar någonstans att lämna sina barn. Barnkrubbor växte fram, oftast under enkla förhållanden, där barnen fick tillsyn under tiden då deras föräldrar arbetade.

Allteftersom tiden gick förändrades synen på barnen. Man blev inspirerad av idéer från Friedrich Fröbel om att barns lek, språk och nyfikenhet också behövde näring. Det som började som tillsyn blev pedagogik. Det som började som välgörenhet blev rättighet.

I dag är förskolan en egen skolform och det första steget i det livslånga lärandet. Förskolan är en av grundstenarna för ett jämlikt samhälle. Det är genom förskolan som vi som samhälle tar vara på de små barnens lust att leka och lära men också möjliggör för föräldrarna att arbeta och utbilda sig.

Förskolan ska erbjuda alla barn en bra start i livet. Oavsett vilken bakgrund man har ska förskolan finnas där för en tryggare och mer jämlik uppväxt. Vi socialdemokrater vill höja kvaliteten i förskolan. För att det ska vara möjligt krävs det små barngrupper och ökad personaltäthet.

Varje dag är det nästan en halv miljon barn som går till sin förskola. Det är en förskola som bygger på kunskap, omsorg och lärande. Det är en förskola som möter barnen där de är och låter dem växa utifrån sina egna förutsättningar. Det är en förskola som möter barnen med kompetent och utbildad personal.

Många olika faktorer har under de senare åren påverkat förskolan. Barnkonventionen har blivit svensk lag. Pandemin visade på ökade risker när det gällde både personalens hälsa och barnens lärande. Fler barn deltar i förskolan, och vistelsetiderna blir längre. Samtidigt har förskolans språkutvecklande uppdrag när det gäller både svenska och andra modersmål blivit mer komplext. Dessutom drivs allt fler förskolor i bolagsform.

Även om barnantalet sjunker ligger andelen barn som är inskrivna i förskolan på samma nivå som föregående år. Men man ska inte slå sig till ro. Det är viktigt att arbeta aktivt med att följa upp barnens närvaro i förskolan, så att barnen verkligen deltar i verksamheten. Hög närvaro i förskolan är viktigt för kontinuiteten i barngruppen, och hög närvaro i förskolan motverkar hög frånvaro i högstadiet.

Budgeten är redan fastställd för utgiftsområde 16, där förskolan ingår. Men i vår budget, som tyvärr inte fick gehör, förstärker vi förskolan med ytterligare 600 miljoner kronor.

Eftersom det så sällan är fokus på förskolan – förskolan hamnar ofta i skuggan av skolan; det har Riksrevisionen påpekat i sin rapport och i kvalitetsgranskningen som finns i betänkandet – och eftersom vi vet att satsningar och tidiga insatser ger effekt längre fram tänker jag prata om de satsningar som vi gör på just förskolan.

För en del barn som börjar förskolan kan det vara första gången de möter svenska språket. För att motverka segregation och för att alla barn ska få en bra skolstart måste förskolans språkutvecklande arbete förstärkas. Därför vill vi tillföra 300 miljoner kronor till en särskild satsning på språkutveckling och höjd kvalitet till de 200 förskolor som behöver det mest.

När barnkullarna minskar ska det leda till högre kvalitet och mindre grupper, inte tvärtom. Vi vill också tillföra kommunerna 170 miljoner, så att de kan anställa och behålla personal just i syfte att minska barngruppernas storlek.

Många barn möter svenska språket för första gången i förskolan. Och förskolan är nyckeln till fortsatt lärande och till möjligheten att lyckas i skolan, precis som jag har nämnt tidigare. Därför vill vi göra en riktad satsning på språkutveckling i förskolan och stärka kompetensen hos personalen med ytterligare 80 miljoner.

För att alla ska kunna arbeta och ta de arbeten som finns krävs det, med dagens arbetsmarknad, tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid. För att stimulera kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid finns det ett statsbidrag som kommunerna kan söka. Det har legat på samma nivå under många år. Vi vill förstärka det med 50 miljoner ytterligare. Det är nästan en fördubbling av det befintliga.

Herr talman! Skollagen betonar vikten av förskollärare, och läroplanen betonar arbetslagets samlade kompetens, där barnskötarna utgör en stor och viktig del. Samtidigt vet vi att kompetensförsörjningen i förskolan är en stor utmaning framåt. I dag saknar ungefär hälften av personalen i förskolan relevant utbildning för att arbeta med barn. Det påverkar både kvaliteten i undervisningen och arbetsmiljön för personalen.

Eftersom förskolan är det första steget i vårt utbildningssystem måste vi säkerställa att kompetensen i förskolan är hög. Därför vill vi införa en skyddad yrkestitel för barnskötare och skapa en mer enhetlig utbildning för yrket.

Vi socialdemokrater vill även införa ett förskolelyft, liknande Äldreomsorgslyftet, där personal får möjlighet att utbilda sig och stärka sin kompetens samtidigt som de arbetar.

Herr talman! Vi har tidigare här i kammaren beslutat om bemannade skolbibliotek, men vi får inte glömma bort att det är viktigt med bibliotek och böcker även i förskolan. För många barn är det första gången de får bläddra i en bok och bekanta sig med bilder och bokstäver. Det är viktigt att böcker finns lätt tillgängliga för barnen som en naturlig del av förskolan. Dessutom vet jag att många förskolor har så kallade kapprumsbibliotek där vårdnadshavarna uppmuntras att låna hem böcker att läsa tillsammans med sina barn.

I en orolig tid då många barn upplever osäkerhet och förändring ska förskolan vara en trygg plats där de kan känna sig sedda, hörda och värdefulla. Här skapas stabilitet, glädje och gemenskap – en grund som stärker barnen genom livet. Det är en förskola som inte bara utbildar utan som också ger trygghet och framtidshopp.

Självfallet står jag bakom alla våra reservationer, men i denna debatt yrkar jag bifall endast till reservation 17, som handlar om förskolelyftet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan från ledamoten.

Sedan jag kom in i riksdagen 2022 har jag väntat på att få denna fråga. Jag vet att ledamoten syftar på mig som tidigare ordförande i förskolenämnden. Det är bra att jag får tillfälle att berätta hur det verkligen var och hur det är.

Med hjälp av forskare gjorde man en undersökning i högstadier i storstäderna för att se hur det såg ut med hedersproblematik. När den redovisades i kommunfullmäktige i Malmö fick skolförvaltningarna – vi har tre stycken – i uppdrag av fullmäktige att arbeta med kompetenshöjande åtgärder i sina verksamheter.

När det gällde förskolan, som jag var ordförande för, tänkte förvaltningen så här: Om vi ska utbilda personalen måste vi verkligen ta reda på hur det ligger till. Man anlitade en forskare från Pedagogisk Inspiration, PI, som gjorde ett nedslag på tio olika förskolor runt om i staden. Personalen fick anonymt berätta hur de upplevde olika förskolor. Det hela sammanställdes i en rapport som underlag till förvaltningen. Vi i nämnden fick information om detta och hur det såg ut. Man måste ju först ta reda på hur det ser ut innan man bestämmer sig för hur utbildningen ska se ut och vad man saknar.

Bara ett par år innan man gjorde denna undersökning bad vi förvaltningen göra en undersökning eftersom det cirkulerade ett rykte om att barn använde slöja i förskolan. Förvaltningen fick i uppdrag att ta reda på hur det låg till och komma tillbaka till nämnden för att beskriva hur det såg ut. Men man hittade ingenting sådant i de kommunala förskolorna. Däremot fanns det problem i de fristående.

Herr talman! Barn ska få vara barn, oavsett varifrån man kommer. Jag har nog besökt alla de kommunala förskolorna och även några av de fristående. Det har absolut inte funnits någon förskola som man skulle kunna tro ligger i Bagdad.

Det verkar finnas en övertro på att förskolan ska lösa alla problem som finns i samhället runt omkring. Barnen är några timmar i förskolan. Det kan finnas personal som själv lever under hedersförtryck, oberoende av vilken religion man har; det här finns inom alla trosuppfattningar. Det är därför inte lätt att hantera detta. Nej, det är det inte – ledamoten kan nicka hur mycket han vill.

Man löser inte detta på de timmar som barnen är i skolan, utan det är något mycket större. Hela samhället har ett ansvar för att arbeta med dessa barn och med de vårdnadshavare och andra vuxna som finns runt omkring. Förskolan och skolan gör sin del. Nu ska jag dock inte tala om skolan som en tidigare ledamot gjorde. Förskolan ska kunna vara en fristad för barnen.

(Applåder)

Herr talman! Förskolan är en egen skolform. När vi pratar om skolan menar vi till 99 procent inte förskolan. När någon pratar om de här frågorna måste man ibland påminna om att det också handlar om förskolan, och då blir svaret ungefär ”Jaja, det är klart”, som om den hade satts lite grann på undantag.

På samma sätt beskrivs det i Riksrevisionens rapport Likvärdighet i förskolan, som tas upp i betänkandet och som bland annat handlar om tillsyn. Där lyfts fram att den kommit i skymundan för den vanliga grundskolan. Det satsas inte lika mycket på förskolan jämfört med de vanliga skolformerna.

Även Skolverket lämnar förskolan i sticket. De flesta råd går till grundskolan. Man skjuter förskolan åt sidan. Till exempel är läroplanen för grundskolan indelad i de olika stadierna. Men för förskolan är läroplanen densamma oavsett om barnet är ett, fyra eller fem år och ska lämna förskolan.

Det är det här jag menar. Så länge vi inte tycker att förskolan är en naturlig del av hela utbildningsväsendet lyfter jag upp förskolan och pratar om förskola. Vi pratar om ord, men det syns inte i handling på det sätt som jag skulle önska. Jag tycker inte att vi ska prata om ”skola” i de här sammanhangen, för jag känner inte att vi riktigt är där än. Det är min motivering.

Herr talman! Det är bra att vi är överens, men jag litar inte riktigt på ledamoten och tror inte riktigt på honom när han pratar om att förskolan är en naturlig del av skolan. När ledamoten pratar om skolan inkluderar det förskolan. Vi pratar om kommunaliseringen av skolan. Förskolan har aldrig varit kommunaliserad utan ligger utanför. Det var detta jag reagerade på.

När det gäller obligatorisk språkförskola får vi se vad utredningen kommer fram till, hur det praktiskt ska kunna gå till och vilka barn det ska gälla. Jag kan se att det skulle vara bra, och jag kan se att det skulle vara mindre bra.

Det ska absolut vara språkkrav på personalen. Barnens svenska grundläggs i förskolan, och då är det oerhört viktigt med språkkunskaper hos pedagogerna. Man måste komma fram till vilken yrkessvenska man behöver och vad man behöver kunna gällande språket.

Den tidigare regeringen avsatte pengar. Nu kommer jag inte ihåg vad pengarna heter, för det kommer ju pengar lite hit och dit, men det var i alla fall pengar till läskunnighet och till högläsning för barnen. Personalen fick träna och jobba på sin egen språkutveckling.

I Malmö, som det har refererats till tidigare, köptes det in utbildning till personalen för att de skulle kunna läsa. De pratade svenska, men de kände att de inte behärskade språket tillräckligt för att kunna läsa för barnen. Då får man som arbetsgivare lösa det. Vi politiker tycker att det är jätteviktigt, och då avsätter vi resurser till det – det är självklart!

Det är som ledamoten säger: Om man inte möter språket hemma måste man möta det någon annanstans där barnen förhoppningsvis vistas mycket.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska försöka att inte dra detta i ett alltför segt tempo i denna sena timme.

Jag minns när mitt äldsta barn skulle skolas in på förskolan. Allt var nytt både för oss föräldrar och, såklart, för mitt barn. De första dagarna på inskolningen fick man sitta med på golvet och leka. Sedan kunde man lämna henne några timmar och därefter komma tillbaka, och till sist klarade hon dagarna med pedagogerna helt själv. Med snuttefilt i ena handen och den andra i en pedagogs varma hand vinkade hon hej då i fönstret på förskolan.

Den där handen att hålla i är ju ovärderlig för ett barn – när man lämnas på morgonen, när man har ramlat i sandlådan eller när man har bråkat om Duploklossarna. Men som det är i dag är händerna för få och barnen för många. Att hinna se alla barn är inte möjligt med dagens gruppstorlekar.

Det är ett svek mot våra barn att vi låter detta pågå, och det är ett svek mot personalen. Vi måste skapa en förskola där föräldrar kan känna trygghet i att lämna sina barn, där personalen kan känna en stolthet över sitt yrke och inte blir sönderstressade och där barnen får både trygghet och möjlighet att utvecklas.

Förskolan är i dag också så mycket mer än barnomsorg. Det är en skolform med egen läroplan där barn ska få utvecklas, få syn på bokstäver, öva motorik, få nyfikenhet för naturen och så vidare. Detta är så viktigt för barns fortsatta lärande, och det finns ett starkt forskningsstöd för att vi senare får tillbaka det vi satsar i förskolan. Ändå har resurserna inte hängt med i takt med att förskolan har fått ett utökat uppdrag.

Skolverket har ett riktmärke för barngruppernas storlek i förskolan, vilket många här har nämnt. Trots att barnafödandet sjunker ser vi dock att barngruppernas storlek nu ökar. Mer än hälften av barngrupperna är större än Skolverkets riktmärke.

I går släppte Kommunal en rapport om kvalitet och bemanning i förskolan – en mycket viktig rapport. Vid rapportsläppet träffade jag Linn, som har arbetat i förskolan i 20 år. Hon har sett hur barngrupperna blir större och större och känner att hon inte längre kan utföra sitt arbete så som hon önskar.

I hennes barngrupp är det 22 barn på 3 pedagoger, alltså 7,3 barn per pedagog. Det är ett omöjligt uppdrag. Hon berättade att de ofta behöver ställa in den efterlängtade skogsutflykten då personalen behöver täcka upp på varandras avdelningar eller på andra förskolor. Linn berättade också att hon ofta kommer hem utmattad från jobbet.

Det är uppenbart att vi inte kan ha det så här. Det kan inte vara så här för Linn och för alla andra som arbetar i förskolan.

Jag tänkte ägna en kort stund åt lite statistik från den rapport som Kommunal släppte i går.

Rapporten visar att 45 procent av barnskötarna har fått hörselbesvär av sitt arbete och att sjukskrivningarna är högre än för andra yrkesgrupper.

Rapporten visar också att 46 procent av barnskötarna upplever att bemanningen är så låg att det innebär en risk för barnen dagligen eller minst en gång i veckan. År 2021 var siffran 27 procent, så detta har ökat ganska dramatiskt. År 2024 upplevde 60 procent att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig. År 2021 var siffran 49 procent.

Andelen som aldrig hinner ta paus eller rast har ökat, liksom andelen som känner sig trött efter att arbetsdagen har slutat. Fler är oroliga över att de inte kommer att orka fram till pensionsåldern. År 2021 arbetade 24 procent deltid, och 2024 hade den siffran stigit till 33 procent. Den främsta anledningen som uppges är att man helt enkelt inte orkar jobba hela arbetsdagar eftersom arbetet är för krävande.

Som jag nämnde i replikskiftet med Joar Forssell överstiger fler barngrupper Skolverkets riktmärke för storleken än vad som var fallet 2021. Utvecklingen går alltså åt fel håll, och det brådskar att agera. Vi behöver lagstifta om barngruppernas storlek och personaltätheten i förskolan. Det har vi i Vänsterpartiet såklart ett förslag om.

Utöver det måste vi självklart ha väl utbildad personal i förskolan. Därför behövs ett barnskötarlyft. De som arbetar i förskolan ska vara förskollärare eller barnskötare. I dag arbetar alltför många utan relevant utbildning i förskolan, och det behöver åtgärdas. Vi föreslår att ett lyft liknande det undersköterskelyft som har genomförts i äldreomsorgen ska genomföras i förskolan. Vi vill också att barnskötare blir en skyddad yrkestitel.

Herr talman! I dag har vi vinstdrivande aktiebolag som skor sig på våra barn. De öppnar förskolor för att kunna plocka ut stora vinster. Det här måste få ett stopp. Pengar till förskolan ska stanna i förskolan, inte gå ned i aktieägares fickor.

Vi har under hösten fått många olika larmrapporter: Sju barn har fått dela på en banan på en förskola, och på andra förskolor sparar man in på smör till frukostmackan samtidigt som ägarna plockar ut miljoner i vinster. Vi har aktiebolagsförskolor där barn ramlar ut genom fönster därför att man inte har tillräckligt med personal.

Det här måste få ett omedelbart stopp. Man måste sluta spela kasino med barnens och skattebetalarnas pengar. Skattepengarna ska gå till förskolan, ingenting annat, och tillsynen av de privata huvudmännen behöver öka. Det har fått vara vilda västern alldeles för länge.

Herr talman! Regeringen är högst skyldig till den situation som vi nu ser ute i kommunerna, där barngrupperna blir större och personal varslas. Regeringen har vältrat över kostnadskrisen på hushållen och kommunerna. Statsbidragen till kommunerna har inte räknats upp i takt med kostnadsökningarna. Regeringen är ansvarig för att Linn och andra som arbetar i förskolan har fått det sämre.

Det behövs en regering som tar ansvar för utvecklingen och ser till att våra barn får den allra bästa starten i livet. Barnen ska få utveckla sitt språk, höra en bok läsas upp, träna på hur man är en bra kompis och upptäcka i skogen eller på förskolegården. De ska få växa i sig själva.

Om vi ger våra barn en trygg start är så mycket vunnet senare i livet. Det ger barn som är trygga i sig själva och redo för grundskolan och som sedan kan ta sig vidare i livet. Det är en investering, och den investeringen vill vi i Vänsterpartiet göra genom att lagstifta om mindre barngrupper i förskolan och ökad personaltäthet. Självklart behöver staten tillföra pengar till detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 7.

(Applåder)

Herr talman! Jag måste faktiskt börja med att säga att jag är genuint glad över att höra vår nya ordförande för utbildningsutskottet säga att förskolan är en del av skolan. Tack! Det var på tiden, måste jag säga – inte specifikt för att det kom just från Liberalerna, utan generellt. Äntligen! Mer sådant! Jag ser verkligen fram emot framtida diskussioner där vi ser förskolan som en del av skolan, för det handlar om barns utbildning – så har jag det sagt.

Jag vill berätta lite om ett besök som jag gjorde för några veckor sedan på Regnbågens förskola i området Tureberg, som finns på polisens lista över utsatta områden i Stockholms län. Här bor människor trångt, ofta i små lägenheter där det bor många personer i andra hand. De flesta pratar inte svenska till vardags. Av de 60 barnen på förskolan har nästan alla en annan etnisk bakgrund än svensk.

På Regnbågens förskola jobbar man för att barnen ska få en trygg grund att stå på. I centrum står språket, men också relationerna till barnens föräldrar. Det blir tydligt varför förskolan är en avgörande nyckel till en lyckad integration och till en bra start för barnen i livet. Det är i förskolan som hela familjen är involverad. Till skolan – det vill säga nästa steg i skolan – tar sig sedan barnen själva. Då är det svårare att ha den här naturliga kontakten med föräldrarna.

Förskolans roll är avgörande inte bara för barns utbildning utan också som förebyggande verksamhet. Det gäller inte bara förskolan utan hela skolan. Då talar jag inte bara om förebyggande för att unga inte ska hamna i utanförskap eller kriminalitet.

Det handlar om att barn med särskilda behov ska få rätt stöd och möjligheter. Det handlar om barn som drabbas av psykisk ohälsa, om barn som lever i utsatthet och våld i hemmet eller om barn som helt enkelt inte har ett språk.

Herr talman! Vi vet alla hur viktig förskolan är. Vi vet att ingen tid är så avgörande för hur resten av livet utvecklar sig som när man är just sisådär mellan ett och fem år.

Vi vet också vad som behövs: Tillräckligt många och utbildade pedagoger och tillräckligt små barngrupper. När det är uppfyllt kan ganska mycket annat lösa sig. Lokaler är också bra, särskilt i ett land med omväxlande väder som Sverige.

Vi har i dag utmärkta riktlinjer som utgår från forskning och evidens. Barngrupper med 1–3-åringar bör inte vara fler än 12 barn. För lite äldre, 4–5-åringar, fungerar det i regel bra med en grupp om ungefär 15.

Grupperna kan ibland behöva vara lite mindre om det finns barn med särskilda behov eller brist på språk. Ibland kan den vara något större, om det fungerar.

Gruppen rekommenderas att ledas av åtminstone tre vuxna, varav minst en utbildad förskollärare och upp till två utbildade barnskötare. Egentligen är det ganska enkelt, eller hur?

Varför är det då inte så här, och varför är det så tyst om förskolan i den politiska debatten? Det enkla svaret är pengar – och här går inget parti fritt.

Hur vi än vrider och vänder på det, hur vi än effektiviserar och flexibiliserar, blir slutsatsen alltid densamma. Det kostar pengar, och tydligen kostar det mer än vad vi är beredda att betala. Annars skulle vi i dag inte sitta med barngrupper som på sina håll är 23–24 barn per avdelning.

Det spelar ingen roll om man delar upp grupper vissa tider av dagen, för antalet pedagoger är fortfarande tre och antalet relationer som barnen får är fler än vad man rekommenderar.

Vad skulle det då kosta? En grov uppskattning enligt riksdagens utredningstjänst säger att summan för landets samtliga kommuner skulle landa på drygt 17 miljarder utöver det som man lägger på förskolan i dag. Det är beräknat utifrån 2024 års siffror. Det är beräknat på tre personal per grupp, varav en utbildad förskollärare.

Sedan ser det naturligtvis olika ut i olika kommuner. Exempelvis skulle Malmö behöva lägga nästan ytterligare 1 miljard utöver de 3,6 miljarder som lades 2024. Nordmaling skulle behöva lägga 8 miljoner utöver de 50 miljoner som man lade 2024. 17 miljarder är mycket pengar. Men tänk vilken investering det är i våra barns framtid!

Samtidigt som pengarna är den största nöten att knäcka, varifrån pengarna kommer, vem som ska betala och hur planen ska se ut, befinner vi oss just nu i ett momentum. Det är nu som barnkullarna minskar. Det är nu det finns ett gyllene tillfälle att ”automagiskt” minska barngruppernas storlek och öka personaltätheten. I stället ser vi att förskola efter förskola stängs ned på grund av, som det åtminstone sägs, kommunernas ansträngda ekonomi.

Förskolan är som sagt en skola. Precis som i det som kallas för den vanliga skolan innebär det att det borde vara en självklarhet att de som arbetar i skolan har en adekvat utbildning, det vill säga utbildning som förskollärare och barnskötare.

Barnskötarna behöver bli många, många fler. I dag saknar 40 procent av alla som är anställda som barnskötare just denna utbildning. Därför måste barnskötare bli en skyddad yrkestitel. Det är en arbetsmiljöfråga, och det höjer statusen på yrket. Det är helt galet att det inte redan är på det sättet.

Förskolan har en nyckelroll i barns språkutveckling, och den rollen är viktigare än någonsin. I dag har 24 procent av alla barn som är inskrivna i förskolan två föräldrar som är födda utomlands. Därför är det avgörande att pedagogerna talar en god svenska. I dag ser det inte ut så. Därför vill vi införa ett språkkrav för alla som jobbar med barnen i våra förskolor.

Herr talman! Jag har talat om vikten av språkkrav för dem som arbetar i våra förskolor, barngruppernas storlek, personaltäthet och att barnskötare ska vara en skyddad yrkestitel. Men förutom dessa grundläggande förutsättningar för att förskolan ska funka är ledarskapet och rektorns roll avgörande för förskolans kvalitet.

Nu hoppas jag att den utredning som pågår kommer att vara så pass heltäckande att alla de sakerna kommer att diskuteras och att vi får förslag på hur man ska kunna lösa de utmaningar som finns just på detta område. Vi får se om det räcker eller om man behöver komplettera det ytterligare.

Med detta sagt kan jag konstatera att trots att barngruppernas storlek ökar i dagsläget, att andelen utbildade pedagoger och barnskötare minskar och att behoven av stöd ökar är det inte mycket som har hänt under mandatperioden.

Tvärtom är det skrämmande tyst från en regering som hela tiden talar om problemen med utanförskap utan att se till att en av de viktigaste institutionerna för att bryta utanförskap och lägga grunden för barns lärande funkar som den ska.

Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 15 om skyddad yrkestitel för barnskötare.

(Applåder)

Herr talman! Det var nästan så att man inte trodde att den här stunden skulle komma i kväll, men nu står hon äntligen här – inte i predikstolen men väl i talarstolen!

Herr talman! I går släppte Kommunal en rapport om förskolan som visar att bemanningen är farligt låg. Rapporten fokuserar särskilt på barnskötare, som vi alla vet är en viktig och samhällsbärande yrkeskår. Den fokuserar också på hur deras situation kan stärkas. Här har Isabell Mixter föredömligt redogjort för en hel del statistik. Jag hoppar därför över den biten så att vi hinner med lite mer debatt här i kväll.

Rapporten matchar väldigt väl en rapport från Sveriges Lärare som kom förra året. Där anger åtta av tio att de jobbar i en alltför stor barngrupp. Det gör det svårt att upptäcka barn som har särskilda behov, och det gör det svårt att jobba med barns språkliga, kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Sveriges Lärare föreslår lagstiftning när det gäller barngruppernas storlek i enlighet med de allmänna råden och gör poängen att det behöver finnas ett tak och ett mått för lärartäthet.

Som vi alla minns från pandemin är allmänna råd inte bara ett inlägg i debatten utan en instruktion som ska följas. Men vi ser att det inte händer, och därför har Miljöpartiet också tagit ställning för att det behöver lagstiftas om detta.

Det för oss över till den riksrevisionsrapport som ingår i betänkandet som vi nu debatterar. Den visar att Skolverkets stöd inte når alla förskolor, särskilt inte de mindre. Det är svårt att veta hur det fungerar på grund av att tillsynen och uppföljningen är bristfällig.

Regeringen uppmanas av Riksrevisionen att se till att man vid tillståndsprövning och tillsyn har förutsättningar att göra sitt jobb. Man nämner till exempel att Skolinspektionen kan ta över tillsynen av förskolan, men det här avfärdar regeringen med att det blir för dyrt.

Det är ganska många undersökningar som har kommit om förskolan på sistone, och i höstas kom undersökningen Talis. Den visar också att stressnivån är för hög och att det är för många barn i grupperna. Många tror att de inom fem år kommer att ha lämnat yrket i förskolan. Men över 90 procent av medarbetarna i förskolan är nöjda med sitt yrke. Låt det här sjunka in en liten stund tillsammans med allt det som jag nu har berättat och de exempel vi har hört från andra ledamöter i debatten!

Det här speglas också i samtal som jag och Amanda Lind hade med Förskoleupproret för några veckor sedan. Förskoleupproret grundades i Örebro för ungefär 15 år sedan och har drivit frågorna om gruppstorlekar och yrkesroller under hela denna tid.

Vi behöver ägna lite eftertanke åt det här. Vi vet ju hur det ser ut i förskolan. Jag har lyssnat på var och en av er, och jag hör att ingen av er vill att det ska se ut så här i förskolan. De som nu betalar priset för våra höga ambitioner när vi inte ger förutsättningar för förskolan att leverera på det uppdrag vi vill ge är barnskötare och förskollärare som älskar sitt jobb men som inte får förutsättningar att utföra det.

Minns ni filmen Det omätbara? Den har gått på bio och på tv, och den visades också här i riksdagen i höstas. Efter att filmen visades här skickades berättelser till alla riksdagsledamöter från personer som hade sett filmen. De fick först skriva vad de kände efter att ha sett filmen, och sedan fick de göra medskick till riksdagsledamöter.

En kommentar om förskolan löd så här: Vi är många som lämnar yrket som vi älskar för att ni politiker inte ger oss rätt förutsättningar att göra vårt arbete. Ni bidrar till att vår låga slocknar. Så skrev Therese, lärare i förskolan.

Hugo, som är barnskötare, skrev så här: Ska vi behöva bränna ut oss för att vi har valt att jobba med människor? Dagligen är det kollegor som inte orkar prestera på grund av höga barnantal och allt utöver det som ska göras i verksamheten. Jag har bara jobbat i snart fyra år. Men hur ska jag kunna orka jobba till pensionen om våra förutsättningar är så fruktansvärt dåliga? Jag ska inte behöva må dåligt av ett jobb som jag tycker är fantastiskt och helt underbart. Men då måste förskolan prioriteras bättre än vad den gör.

Ytterligare en förskollärare ville skicka med det här till oss riksdagsledamöter: I dag var en av mina kollegor sjuk. Vi har vikariestopp, och därför arbetade 2 personal på 15 barn i åldrarna 1 till 3 år. I gruppen finns också barn som har behov av extra stöd. Vi ger allt av oss själva och mer därtill, men det räcker inte ens halvvägs. Och snart brinner vi ut. Slopa förskolans läroplan om det är de här förutsättningarna vi ska ha! Det är bara ett hån.

Vad kokar det här ned till? Jo, vi vet att en bra förskola lägger grunden för ett livslångt lärande och bidrar till bättre skolresultat. Det är särskilt viktigt för barn i svåra och socialt utsatta sammanhang. Vi vet också att svensk förskola inte längre är ett flaggskepp i världen.

Det behövs åtgärder här och nu: lagstiftning om gruppstorlekar och bemanning, tydliggörande av barnskötares utbildning och uppdrag med en skyddad yrkestitel samt en långsiktigt hållbar finansiering. Detta behöver vi kunna leverera. Jag tror nämligen inte att någon här är beredd att kasta ut läroplanen för förskolan.

Fler måste återigen drömma om att få jobba med barn i förskolan. Annars kommer man inte att söka utbildningar till förskollärare eller barnskötare. För detta behöver alla som nu jobbar i förskolan ärligt och uppriktigt kunna rekommendera sitt yrke till unga som funderar på vad de ska göra med sitt yrkesliv. Då behöver vi lägga mer pengar på bordet, bland annat genom att, som Miljöpartiet gör, höja och indexera statsbidragen för välfärden.

På längre sikt behövs en samling och en nationell strategi för förskolan. Att regeringen i sin skrivelse till Riksrevisionen väljer att inte agera kraftfullare mot de brister som Riksrevisionen pekar på är anmärkningsvärt. Att hänvisa till en rad pågående utredningar som ser olika delar av förskolan är inte tillräckligt. Jag anser att regeringen bör agera omedelbart och kraftfullt inom de områden som Riksrevisionen har belyst genom att tillsätta en förskolekommission – för barnens skull, för förskolans likvärdighet och för framtidens jämlika samhälle.

Den nya kommissionen bör få ett brett och långsiktigt uppdrag att analysera segregation, avveckla marknadsskolan, föreslå hållbara strukturer för finansiering och styrning, granska förskolans roll i samhället, sätta en långsiktig gemensam bild av förskolans framtid samt bidra till jämlikhet, kunskap och kvalitet i framtidens förskola. Kommissionen bör ha en bred sammansättning med experter från profession, forskning och civilsamhälle och bred parlamentarisk representation.

Vi behöver visa att vi hör rösterna från Förskoleupproret, från dem som har sett filmen Det omätbara, och att vi tar in de rösterna i det politiska hantverket och tillsammans lägger grunden för en förskola som håller i längden, för nutid och för framtid.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5, som handlar om att tillsätta en förskolekommission.

(Applåder)

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 mars.)