Herr talman! Den integrationspolitik som Sverige har levt med i decennier har varit alldeles för kravlös. Resultatet ser vi nu i det utanförskap som bitit sig fast i stora delar av landet. Vi vet siffrorna, nämligen att över 700 000 bor i 180 utanförskapsområden i vårt land. Arbetslöshet, bidragsberoende och otrygghet är vardag för alldeles för många. Bakom varje sådan siffra finns en människa vars frihet begränsas. Det finns en vuxen som inte kan gå på utvecklingssamtal i sitt barns skola och göra sig förstådd, en förälder som inte kan konkurrera på arbetsmarknaden eller ett barn som växer upp med färre möjligheter än andra.

Det finns i Sverige en utbredd språkfattigdom. I förskolan förekommer det alltför ofta att anställda inte kan svenska. I den senaste Pisaundersökningen framgår det att var tredje högstadieelev inte kan läsa på en grundläggande nivå. En tredjedel av den utrikes födda befolkningen saknar tillräckliga läsfärdigheter för att tillgodogöra sig samhällsinformation, medan siffran bland inrikes födda är 4 procent.

Det har framträtt en språklig klyfta, herr talman, som stänger människor ute från den svenska gemenskapen och som riskerar att gå i arv. Det här är inte värdigt ett land som vill hålla ihop. Det här är inte värdigt ett land som säger sig värna bildning, kunskap och individens frihet.

Därför lägger vi nu om politiken. Regeringen med Liberalerna i spetsen lägger om integrationspolitiken i grunden, inte genom symbolpolitik och högljudda ord utan genom rejäla systemgrepp: språkkrav för medborgarskap och för personal i förskolan, aktivitetsplikt för försörjningsstöd, ett bidragstak som stärker drivkraften att snabbt lära sig svenska och skaffa en egen försörjning.

Om Sverige hade lyssnat på Liberalerna redan 2002 när vi föreslog språkkrav för medborgarskap hade språkklyftan i Sverige varit mindre i dag. Men det är aldrig för sent att göra det rätta. Regeringen satsar nu på intensivträning i svenska i grundskolan, på tiotusentals yrkesutbildningsplatser och på språkträning i välfärdens verksamheter. Vi tar steg mot språkförskola för de barn som behöver det mest. Framför allt genomför vi nu det största reformpaketet för skolan på årtionden med nya läroplaner, nytt betygssystem, satsningar på elevers studiero, miljarder till riktiga läromedel, en elevhälsogaranti och ett tydligt uppdrag att höja läraryrkets status. Staten tar ett steg fram och återreglerar grunderna i det svenska skolväsendet.

Vi gör detta, herr talman, eftersom vi vill se ett Sverige där vi bildar oss, där vi beter oss, där vi bryr oss, där kunskap är den fortsatta källan till vårt välstånd och där alla har lika möjligheter att förverkliga sin potential.

Att reformera undervisningen i svenska för invandrare är en central del i detta, herr talman. Sfi är, och ska vara, en av nycklarna in i Sverige, men i dag fungerar det inte tillräckligt bra. Nära hälften av deltagarna avbryter sina studier. Vissa gör det för att de har fått jobb, vilket är positivt såklart, men alltför många slutar utan vare sig arbete eller tillräckliga språkkunskaper. Det är inte värdigt vare sig individen eller samhället.

Den proposition som riksdagen ska ta ställning till i dag gör något åt detta. Den slår fast att sfi som huvudregel ska vara tidsbegränsat till tre år med möjlighet till förlängning vid särskilda skäl. Det blir slut på år av upprepade avbrott och återinträden som ger sämre resultat och kostar stora resurser. Även om det är bra att propositionen föreslår ökade krav på deltagarna i sfi handlar det om mycket mer. Det handlar om att ge människor en verklig chans, att kommunerna ska ta ansvar för att nå ut till alla som har rätt till sfi och redovisa sitt arbete i individuella handlingsplaner. Det ska bli lättare att studera i en annan kommun om det behövs för att få ihop vardagen. Bedömningen av varje persons bakgrund och förutsättningar ska vara vägledande för undervisningen så att både de som lär sig fort och de som behöver mer stöd kan utvecklas.

Skolverket håller just nu, på uppdrag av regeringen, på att ta fram nya kurser i sfi som syftar till att förbättra individanpassningen. Det är just det individuella stödet som all god utbildning bygger på. Det är så fler kan lyckas, och det är så fler kan ta sig vidare ut på arbetsmarknaden.

Det är denna frihet, herr talman, som vi liberaler slåss för – en liberal värdegemenskap där fler får möjligheten att bilda sig och där vi bryr oss. Vi kommer inte med hjälp av en enda proposition – det förstår alla – att utrota den språkfattigdom som har vuxit fram i Sverige under lång tid, men vi tar i dag ett av många små och avgörande steg. Vi visar att det spelar roll att kunna svenska, och vi visar att Sverige är ett land där det lönar sig att anstränga sig och där samhället i sin tur ger verktygen för att lyckas med detta.

(Applåder)

Herr talman! Caroline Helmersson Olsson frågar: Varför just tre år? Varför inte utredningens förslag om fyra? Hon menar att det saknas en jämställdhetsanalys.

Socialdemokraterna lät under en mycket lång tid integrationspolitiken vara kravlös. Det har lett till att hundratusentals kvinnor, inte minst i utanförskapsområden, som har kommit till Sverige och inte talar svenska har övergivits i ett utanförskap där de inte har kommit in i det svenska samhället och inte lärt sig det svenska språket. Jämställdhetsanalysen är förhållandevis tydlig. Vi menar att det måste vara slut med det. Vi menar att det nu är tid för kvinnorna som har lämnats åt sitt öde i utanförskapsområdena att komma in i sfi-undervisning, lära sig svenska, få sin plats i samhället och bli sedda av det svenska samhället. Och med detta kommer de här förväntningarna.

Herr talman! Frågan som borde riktas till Socialdemokraterna är: Om man nu är för de här tidsgränserna, varför gjorde man då ingenting med de här förslagen när de låg på regeringens bord när Socialdemokraterna styrde Sverige? Det är rimligen den fråga som Socialdemokraterna behöver svara på, herr talman. Varför lät man kvinnorna i utanförskap, som har kommit till Sverige men inte har fått möjlighet att lära sig svenska, lämnas åt sitt öde i utanförskapsområdena i stället för att införa de tydligare kraven och förväntningarna och de tidsgränser som man nu menar att man välkomnar? Varför skulle det ta flera år, apropå frågan om hur många år saker egentligen får ta?

Herr talman! Jag uppfattar att det inte finns något svar på frågan om varför Socialdemokraterna valde att låta kvinnor i utanförskapsområden fortsätta vara lämnade åt sitt öde utan tillräckliga möjligheter och krav och förväntningar på att lära sig svenska. Det är såklart problematiskt.

Vi har en lite annan inställning, minst sagt. Det förslag som nu ligger på bordet kommer ju att innebära skärpta krav på att man ska lära sig svenska, eftersom vi vet att detta kommer att vara avgörande för möjligheten att etablera sig på arbetsmarknaden och för möjligheten att komma in i samhället.

Det är inte bara avseende de tre åren som detta förslag skiljer sig från utredningens förslag, som var fyra år, utan också när det gäller frågan om förlängning och hur den ska vara reglerad. Vår bedömning är att på detta sätt kommer fler att snabbare kunna komma in i samhället, lära sig svenska och stå på sina egna ben och växa av egen kraft.

Herr talman! Vår övertygelse är att vi inte får upprepa Socialdemokraternas allvarliga misstag och ta efter deras bakåtlutade inställning till att reformera Sverige. De har inte tagit tag i de allvarliga problemen med segregation och utanförskap. Vi ser kvinnor som kommer till Sverige utan att lära sig svenska. Här hamnar de i svår utsatthet och i utanförskap för att de inte själva kan ta till sig vad som förväntas av dem i Sverige och hur Sverige fungerar. De hamnar i situationer där barn behöver agera tolk åt sina egna föräldrar för att föräldrarna inte har lärt sig svenska.

Det måste vara slut med den politiken. Därför gör vi nu upp med detta. Därför har vi nu en proposition på bordet som kommer att möjliggöra högre krav på att lära sig svenska. Sverige är ingen kravlös gemenskap. Kommer man till Sverige ska man lära sig svenska. Vår bedömning är att det ska kunna ske på tre år i normalfallet.

Frågan är: Varför är Socialdemokraterna även i den här frågan saktfärdiga med förväntningarna? Det är inte nog med att man är saktfärdig med sin egen reformering. Man är dessutom saktfärdig i sina förväntningar på dem som kommer till Sverige.

Herr talman! Jag noterar att Oliver Rosengren och jag reagerade på nästan samma sak.

Här hörde vi ett helt anförande som handlade om krav, och sedan kom ledamoten fram till Klivautredningen. I replikskiftet nyss sa Caroline Helmersson Olsson att Socialdemokraterna inte hann med på grund av slutbetänkandet. Men slutbetänkandet kom väl i december 2020? Det var ju en bra bit kvar till valet 2022. Varför hände då ingenting mellan december 2020 och valet 2022?

Dessutom hann man ju med andra saker. Man lade fram andra förslag från Klivautredningen. Varför tog man inte upp detta med tidsgränsen då? Varför lade man inte fram ett förslag om fyra års tidsgräns, om man nu tyckte att det var så viktigt? Varför kom inte ett enda förslag om att sätta en tidsgräns för sfi?

Helt klart är att en bortre tidsgräns också kommer att innebära ökade krav på innehållet i utbildningen. Det finns ingen annan möjlighet. Säger vi att det ska klaras av på max tre år, med en möjlighet till viss förlängning i de fall det är särskilt berättigat, kommer det också att innebära att man skärper kursutbudet och innehållet i utbildningen och ökar genomströmningen på rätt sätt.

Jag förstår inte varför Socialdemokraterna ständigt behöver hjälp av borgerliga partier eller av sverigedemokrater för att genomföra adekvat politik. Varför klarar man inte av att göra det själv? Om det nu var så viktigt att ha en tidsgräns, varför lade man inte fram ett förslag om fyra års tidsgräns 2022?

Herr talman! Jag förstår att Caroline Helmersson Olsson slutar där, för det finns inte mycket mer att tillägga. Socialdemokraterna klarar inte av att lägga fram förslag som är viktiga – förslag som de själva tycker är viktiga. De kan inte eller vill inte. Därför lade Socialdemokraterna inte fram något förslag om en tidsgräns när de väl hade chansen och hade majoritet. De var inte intresserade av att själva lägga fram ett krav på tidsgräns, men när andra partier driver kravet är de gärna med på tåget. Då är det viktigt, och då vill de gärna kritisera.

Men märk väl att kravlösheten inom socialdemokratin lever kvar. Det hör vi ju mellan raderna. Tre år är alldeles för lång tid, och det tas ingen hänsyn till att man kan få eventuell förlängning.

Det ställdes också en fråga om hur man gör bedömningen när det gäller treårsgränsen. Jag ska svara på den frågan, Caroline Helmersson Olsson: Det handlar om politisk vilja. Det handlar om att faktiskt ställa krav och se till att vi får förändringar och att detta också driver utvecklingen framåt, så att vi får ökade krav på kursernas innehåll och så vidare.

Det handlar om politisk vilja, det som en gång i tiden var Socialdemokraternas paradgren: Politisk vilja skulle stöpa samhället. Den viljan saknas med all kraft och tydlighet hos Socialdemokraterna i dag. Det är tur att vissa partier ännu har den kvar.

Herr talman! Låt mig först och främst yrka bifall till utskottets förslag.

Grundläggande kunskaper i svenska språket är helt avgörande för den som kommer från ett annat land och vill arbeta, betala skatt och bli en del av det svenska samhället. Det är också en förutsättning för att man fullt ut ska kunna ta del av den svenska kulturen, svenska normer och svenska värderingar. Att leva i Sverige utan att ha grundläggande kunskaper i svenska språket är inte bara en svaghet när det handlar om förmågan att ta sig fram utan också ett bevis på att lagstiftningen inte har ställt tillräckligt skarpa krav på människor som vill bo här när det gäller att just lära sig svenska språket.

Dessa problem är också starkt förknippade med den massinvandringspolitik som fördes under flera år. Det är konsekvenserna av den vi ser ute på sfi-undervisningen i dag.

Sverigedemokraterna har i många andra sammanhang tryckt på att det är nödvändigt att ställa ökade krav. Det gäller striktare regler för uppehållstillstånd. Det gäller striktare regler för flyktingmottagande. Det gäller striktare regler för medborgarskap. Men det handlar även om ökade krav på kunskaper i svenska språket, till exempel krav på betyget C i svenska för att man ska kunna antas till lärarutbildningen.

Det är allvarligt, menar vi, när människor som har bott i Sverige i flera år – ja, kanske till och med i decennier – fortfarande är i behov av tolk när de besöker vårdcentralen, sjukhuset eller andra myndigheter. Så får det under inga omständigheter vara, men så fungerar det i Sverige i dag. Det visar vilken slapphänt inställning tidigare politiska styren har haft i fråga om krav på att man ska lära sig grundläggande svenska. Inte minst gäller detta Socialdemokraterna.

Vår ambition är att fortsätta det här reformarbetet i syfte att säkerställa att språket blir en av de faktorer som förenar oss i det svenska samhället och som förenar våra normer och värderingar i samhället.

När vi i våras i denna kammare debatterade vuxenutbildningen i allmänhet framförde jag att just sfi var vuxenutbildningens stora sorgebarn. Det finns inga krav eller förväntningar över huvud taget. Det går bra att börja studera, göra uppehåll, komma tillbaka, göra uppehåll igen eller helt lämna studierna utan att det har inneburit någon som helst framfart i förvärvandet av kunskaper i svenska språket.

Det har inte heller funnits någon bortre gräns för när rätten till sfi upphör. Man kan bara köra på – fyra år, fem år, sju år, tjugosex år. Den är för alltid gällande. Du kan dessutom alltid börja om från början – fullständigt kravlöst. Arbetsförmedlingen kan dessutom hänvisa människor till sfi så att aktivitetsstödet kan betalas ut för den som är mest intresserad av just detta. Och kommunerna, som bär ansvaret för att genomföra sfi, brister i kontroll och uppföljning av kunskaperna.

Under 2022 avbröt 46 procent av eleverna sin sfi-kurs – 46 procent. Var det för att de hade uppnått kurskraven och nu hade grundläggande kunskaper i svenska? Nej. Var det för att de fick jobb? Ja, en del fick det. Men att få jobb utan att kunna den grundläggande svenskan innebär inte att möjligheten att etablera sig i samhället stärks. Det kan vara precis tvärtom, till exempel om jobbet är i familjerestaurangen eller i vänskapskretsens familjeföretag. I de fallen kan avhoppet förvärra utanförskapet snarare än stärka möjligheterna att bli en del av det svenska samhället.

Det kommunala ansvaret för utbildningen innebär dessutom begränsningar för den som ska läsa sfi men som kanske har för avsikt att varva det med jobb i en annan kommun. Rätten till sfi gäller bara i hemkommunen, till skillnad från all annan vuxenutbildning. Det innebär att en nyanländ som vill jobba samtidigt som han eller hon ska läsa sfi inte får tillräckliga incitament för att fortsätta studierna. Det kan vara så att man måste avbryta dem.

Sverigedemokraterna och regeringspartierna föreslår nu en bortre tidsgräns för sfi på maximalt tre år, med viss möjlighet till förlängning utifrån en individuell bedömning med maximalt ytterligare tre år, dock med sex månader i taget. Det är alltså en tydlig målsättning att tre år är gränsen, men i vissa individuella fall kan det finnas möjlighet att förlänga tiden om så behövs. Målet ska alltså vara att man ska gå ut med tillräckliga kunskaper i svenska. Ibland kan det ta två år. Det kan ta tre år. Det kan ta tre och ett halvt år. Det viktiga är att man sätter en bortre gräns. Man ska inte, som i dag, kunna gå i sfi hur länge som helst. Det kravet måste ställas.

Kraven på utbildningen måste öka markant – även studietakten. Därför har vi landat i att tre år är en rimlig tid. Det är rätt att ställa krav. Därför har vi avvikit från Klivautredningens förslag om fyra år. Vi tyckte att det var för generöst. Vi ska ställa högre krav än så på de deltagande elevernas ansträngningar att avsluta sina studier med godkända resultat.

Från Sverigedemokraternas sida hade vi såklart gärna sett att tidsgränsen hade kortats ytterligare, inte minst när det gäller möjligheten till förlängning. Men vi är väldigt nöjda med den konstruktion som förslaget har fått genom att en förlängning måste begäras innan tidsperioden har löpt ut. När tidsperioden väl har löpt ut är rätten och möjligheten till förlängning borta. Därmed sätter vi punkt för möjligheten att dra sfi-utbildningen i långbänk – det som vi tidigare hörde att Socialdemokraterna tyckte var bra men som man aldrig mäktade med.

Utöver införandet av tidsgräns skärper vi regelverket för kommunerna. Bland annat ska kommunerna upprätta en handlingsplan för de insatser som görs för att nå personer som har rätt till sfi. Vidare införs ett interkommunalt ersättningssystem för att se till att det finns möjlighet att läsa sfi i en annan kommun. Dessutom ska en individuell studieplan, baserad på en kartläggning av elevens kunskaper, upprättas. En sådan bedömning ska göras skyndsamt, och den har som syfte att se till att eleven placeras på rätt utbildningsnivå. Det ska – det här tycker vi också är en viktig reglering – framgå av den individuella studieplanen när eleven för första gången togs emot till sfi. Därmed begränsas risken för att tidsgränserna inte respekteras.

En av mina kära kollegor sa tidigare att om vi hade lyssnat på Liberalerna 2002 hade vi inte haft några språkklyftor. Det var bra förslag; det tycker vi. Men hade man lyssnat på Sverigedemokraterna före massinvandringen hade många av de problem vi i dag ser i sfi över huvud taget inte existerat.