Mathias Bengtsson

Herr ålderspresident! Vad tror jag om ett ansvarskontrakt mellan föräldrar, skolan och elev? Jag har träffat många elever, föräldrar och skolpersonal som använder det på flera skolor på ett framgångsrikt sätt.

De säger själva: Det är ett sätt att involvera föräldrarna i utbildningen och att se till att föräldrarna pratar mer med sina barn om vilken kultur som gäller på skolan, hur det går med läxor och med kamrater. Det är ett sätt att få föräldrarna att involvera sig mer i skolan.

Jag tror att det är vad som behövs. Föräldrarna behöver få hjälp att ta sitt ansvar. Hela samhället behöver involveras mer, och vi behöver uppvärdera skolan som en auktoritet och en viktig institution.

När det kommer till köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är det klart att det handlar om resurser. Därför har regeringen med Kristdemokraternas initiativ och ledning anslagit historiska summor till barn- och ungdomspsykiatrin. Det är större anslag riktat till barn- och ungdomspsykiatrin än vad någon regering någonsin har anslagit, och större anslag och satsningar än vad en regering stödd av Miljöpartiet någonsin har kommit med.

Det är klart att Miljöpartiet i en skuggbudget eller oppositionsbudget kan anslå större summor och slänga ut pengar till både det ena och det andra. Men regeringen har en majoritet. Vi samarbetar och får igenom våra förslag.

Ingen vet hur Miljöpartiets riktiga alternativ ser ut när man ska samarbeta med andra partier. Det finns inte ett ord på pränt om hur Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet ska komma överens för att få fram de satsningar som Camilla Hansén talar om. Det gör det lite svårt att jämföra.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Det finns helt enkelt flera olika poänger med att ha samma huvudman för elevhälsan och skolhälsovården som för de övriga delarna i vårdsystemet, till exempel barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är för att till exempel samla kompetensen. Även om man har kontoret på skolan är man anställd av regionen och har tätare kontakt med kollegor inom spetskompetensyrkena. Det skulle också innebära att överlämningen mellan elevhälsan och bup blir smidigare.

I dag är det tyvärr elever som har kontakt med elevhälsan och pratar med kurator. Men sedan känner kuratorn: Det här är för stor problematik för mig att hantera, jag skickar vidare eleven till barn- och ungdomspsykiatrin. Då faller eleven mellan stolarna och får inte den hjälp och det stöd som den behöver. Det skulle lättare undvikas om det var samma huvudman. Jag tror att det finns flera poänger med det.

Jag tror inte heller att alla förebyggande insatser för att minska den psykiska ohälsan nödvändigtvis kostar pengar. Det kan handla om att ha mer ordning och reda i skolan, att skapa tryggare klassrumsmiljöer och korridorer, att ge lärare mer befogenheter och att de får ta det ledarskapet.

Det kan till exempel vara att skolorna ska ha evidensbaserat antimobbningsarbete. Det behöver inte vara mer resurskrävande, utan det kan vara bara ändrade arbetssätt och ändrade regler som kan förebygga den psykiska ohälsan. Det finns flera delar att jobba med. Att låta regionen ta över huvudmannaskapet för elevhälsan är en sådan del.

Herr ålderspresident! Niels Paarup-Petersen är inne på flera viktiga frågor, bland annat att reformerna behöver tillämpas så snabbt som möjligt. Ingen vore lyckligare än jag om alla regeringens initiativ gick att införa så snabbt som möjligt. Vi har en ordning i Sverige där förslag enligt grundlagen ska utredas och ska ut på lagrådsremiss och så vidare. Det är i grunden bra, men ledamoten har helt rätt i att vi behöver ett högre tempo.

Ledamoten är inne på detta med högre antagningskrav för lärarutbildningen. Det är för att vi i dag ser att det är för många som kommer in på lärarutbildningen men inte kommer ut. Det är för många som i brist på andra alternativ väljer lärarutbildningen men inte har de kunskaper som krävs för att klara utbildningen. Detta leder bara till att utbildningens attraktivitet minskar. Det leder till att undervisningsnivån sänks för att man behöver anpassa sig till elever som sedan hoppar av. Och det leder till att vi slösar bort resurser på att undervisa folk som helt enkelt inte blir färdiga lärare.

Det finns inget som säger att högre antagningskrav skulle leda till att färre kommer ut. Det blir naturligtvis fler som kommer in, men på sikt är detta något som ökar attraktiviteten så att fler lärare kommer ut i yrket.

När det kommer till att ge lärare befogenheter i klassrummet är det något absolut nödvändigt för att kunnat stärka attraktiviteten.

Lärare kan i dag till exempel se att en elev lägger ned ett farligt eller otillåtet föremål i väskan och lägger in det i skåpet, och sedan får inte skolan möjlighet att öppna den väskan. Det är helt befängt. Det om något leder till att utbildade lärare slutar jobba i yrket.

Att Centerpartiet vänder sig emot att lärare ska få fler befogenheter är beklagligt. Men som tur är sitter det än så länge bara i opposition.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, ledamoten Niels Paarup-Petersen, för att ledamoten lyfter denna fråga, som är otroligt viktig. Det är i detta nu 110 000 barn som uppger att de mår dåligt. Det är naturligtvis svårt för ett barn som funderar på om man över huvud taget vill fortsätta leva att koncentrera sig på att lösa ekvationer på mattelektionen.

Vad gör regeringen för detta? Jo, det handlar om ett flertal områden. Jag var inne på några delar i mitt anförande, och ledamoten var inne på några delar i sin fråga. Det handlar om elevhälsa. Det handlar om att skapa trygghet och studiero i skolan. Det handlar om lärare som kan visa ledarskap.

Vi behöver duktiga, skickliga lärare som kan skapa lugn och ro på lektionerna. Ska vi få fler behöriga lärare i skolan behöver vi utbilda fler lärare. Då behöver lärarutbildningen utvecklas och bli mer attraktiv. Vi behöver minska lärarnas administrativa börda, tror jag, så att fler vill söka sig till yrket. Och vi behöver avlasta lärare med annan skolpersonal så att lärarna kan fokusera på det de en gång utbildade sig för, nämligen att undervisa.

När det gäller det som ledamoten är inne på, utslagningen, behöver vi också se över så att det finns en väg vidare för alla elever. Jag tror att till exempel en kortare, enklare yrkesskola som ett gymnasiealternativ skulle kunna vara vägen vidare för de elever som har svagare betyg.

Men när det gäller det som Centerpartiet ibland tycks vara inne på, att släppa vidare alla elever på dagens nationella program, är jag rädd för att det bara skulle leda till ett senare misslyckande – att elever som inte har med sig tillräckliga kunskaper för att klara de nationella programmen släpps in ändå och misslyckas i ett senare skede. Det vore direkt kontraproduktivt när det gäller den psykiska ohälsan.

Jag tror mer på att ge bättre stöd i grundskolan och skapa fler alternativ på gymnasiet så att alla kan komma vidare till ett alternativ som passar just dem.

Herr ålderspresident! Skolan är den starkaste skyddsfaktorn mot kriminalitet, arbetslöshet och psykisk ohälsa. Det finns ingenting som minskar risken för utanförskap lika mycket som att gå ut skolan med godkända betyg i alla ämnen. Det är det bästa skyddet som Sveriges ungdomar kan få, men tyvärr får en fjärdedel av dem inte det skyddet. Var fjärde elev går i dag ut årskurs 9 utan fullständiga betyg, och ungefär 16 procent gör det utan gymnasiebehörighet. Det är inte tillräckligt bra.

Det är regeringens och politikens uppgift att lösa de problem som finns i svensk skola. Vägen framåt handlar inte om att sänka kunskapskraven. Svensk skola behöver i stället ha höga förväntningar på eleverna. Vi behöver lärare som har tid för eleverna och som kan skapa arbetsro på lektionerna och trygghet i korridorerna. Familjerna och föräldrarna behöver också vara med och ta ansvar, och vi behöver vända den djupt oroande trenden med ökad psykisk ohälsa bland de unga.

Det finns en hel del forskning om att psykisk ohälsa och skolmisslyckande hänger ihop. Orsak och verkan går ofta åt båda håll. Psykisk ohälsa leder till skolmisslyckanden, och skolmisslyckanden leder till psykisk ohälsa.

I en stor undersökning från förra året uppgav 15 procent av Sveriges skolelever – motsvarande 110 000 barn – att de mådde dåligt just då. Eleverna själva uppgav att deras psykiska hälsa påverkade deras skolresultat. Det är inte svårt att förstå. Sömnsvårigheter, ångest och hög frånvaro ger såklart utslag i betygen.

Vissa former av psykisk ohälsa kräver professionell vård och behandling, men mycket kan lindras med rätt stöd och förståelse. Skolan har en avgörande roll i arbetet med att förebygga psykisk ohälsa, men dagens elevhälsa räcker ofta inte till. Stödinsatser sätts in för sent, och tillgången till elevhälsa varierar stort mellan olika skolor.

Kristdemokraterna driver på i regeringsarbetet för att statsbidrag ska riktas till elevhälsan. I Tidöavtalet finns Kristdemokraternas förslag om en elevhälsogaranti med. Varje elev ska få rätt att komma i kontakt med elevhälsan inom rimlig tid. Arbetet med att ta fram ett lagförslag pågår nu, och i samma utredning ses också huvudmannaskapet för elevhälsan över.

Kristdemokraterna anser att det vore bättre att låta regionerna ta ett samlat ansvar för elevhälsan, så att budgeten till skolkuratorn inte ska konkurrera med annan skolpersonal och så att inget barn ska falla mellan stolarna i överlämningen mellan elevhälsan och bup. Samverkan mellan olika aktörer är helt enkelt en nyckel, och alla behöver hjälpa till.

I vissa fall borde socialtjänsten få placera socialpedagoger eller socionomer på skolan som under en tid kan ge fullt fokus på ett barn som behöver extra stöd. Det finns en poäng med att det är personal från andra yrkesgrupper så att detta arbete slipper ställas mot andra skolinsatser i skolbudgeten.

Herr ålderspresident! Vi måste bli bättre på att upptäcka och förebygga psykisk ohälsa i ett tidigt skede. Kristdemokraterna vill att det införs rutinmässiga samtal med kurator, precis som elever i dag har hälsokontroller hos skolsköterskan.

Elever behöver få undervisning om att hantera psykisk ohälsa. Kristdemokraterna vill att det här ska skrivas in i läroplanerna. Det ska finnas på schemat med regelbundna lektioner på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet, då eleverna får lära sig att förstå och hantera oro, stress och ångest. De bör få lära sig vad som påverkar den psykiska hälsan, inklusive fysisk aktivitet och skärmtid.

Många länder har redan infört detta. WHO rekommenderar det, och forskning visar att det fungerar. Barn mår bättre, och den psykiska ohälsan minskar. Dessutom ökar möjligheterna att klara skolan.

Ett överlappande område för psykisk ohälsa och skolresultat handlar om familjen. I familjer som fungerar och har tid älskas vi villkorslöst. Där mäts inte kärlek i antalet lajks och prissätts inte utifrån märket på tröjan. Där älskas vi för den vi är, inte för vad vi presterar eller hur vi ser ut.

För barn som lider av psykisk ohälsa finns det ingen bättre plats att vara på än i en trygg familj. Det bygger ett skyddsnät som är viktigare än något annat. Trygga familjer bygger tryggare barn, och trygga barn bygger ett tryggare samhälle. Det kommer även öka kunskapsresultaten.

Elever behöver stöd hemifrån. Föräldrarnas och familjens betydelse för elevernas skolgång kan inte nog betonas. Hur kompensatorisk skolan än vill vara, hur mycket vi än försöker ställa saker till rätta och hur mycket vi än önskar att familjebakgrund inte skulle spela någon roll för skolresultaten kommer vi inte ifrån faktumet att föräldrar som involverar sig och bryr sig om sitt barns skolresultat är otroligt viktiga för barnens skolgång.

Föräldrar behöver därför få stöd i att hjälpa barnen att klara skolans krav och mer aktivt involveras i deras lärande. Därför har Kristdemokraterna i över 20 års tid drivit på för förväntansdokument i den svenska skolan – ett slags kontrakt som skrivs på inför höstterminens start, exempelvis, där föräldrarnas, elevernas och skolans ansvar tydliggörs. För min del får det gärna innehålla skrivningar om att föräldrarna förbinder sig att sätta gränser och sätta upp regler för barnets läxor, sömn, fritid, skärmvanor och så vidare så att föräldraansvaret blir en självklar del av skolans krav på hemmet.

Ett sådant dokument skulle också kunna hjälpa föräldrar att sätta gränser – att exempelvis säga nej när barnen vill ha mobilen sent på kvällen, om det är matteprov dagen efter. Det skulle helt enkelt ge kämpande föräldrar råd och stöd i sitt föräldraskap.

Men ett sådant kontrakt skulle också tydliggöra elevens och skolans ansvar. Eleven skulle förbinda sig att följa skolreglerna, att komma i tid och att visa respekt för sina lärare och sina klasskamrater. Och skolans ansvar skulle förtydligas när det gäller att ge eleven det stöd som behövs.

Detta är helt enkelt ett sätt att inkludera hela familjen och faktiskt även hela samhället i utbildningen. Det är så vi uppvärderar synen på skolan i Sverige, och det är så vi vänder kunskapsutvecklingen.

Med detta skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan försäkra Anders W Jonsson om att jag inte ser Stockholm som lösningen på alla Sveriges problem.

Anders W Jonsson svarar inte på frågan om varför han vill gå emot åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar. Han svarar inte heller på frågan om varför sju av tio i den svenska befolkningen skulle ha fel.

Låt oss titta på exemplet med journalsystemet, som tas upp i betänkandet. Det är väl alldeles uppenbart att det är ett problem i dag att en patient som har utretts i sin hemregion men sedan blir sjuk i en annan region kan mötas av vårdpersonal som inte har någon information alls. Det är alldeles uppenbart att detta måste göras om eftersom det är ineffektivt, osäkert och onödigt. Det är väl ett alldeles uppenbart exempel att den statliga styrningen och organiseringen av att dela e-hälsodata går så långsamt på grund av de 21 olika självstyrande huvudmännen.

Nog finns det betydande fördelar med att skrota systemet från 1800-talet och i stället skapa ett nytt, modernt statligt vårdsystem.

Fru talman! Tack till ledamoten Anders W Jonsson för frågan!

Jag skulle säga att det är alldeles uppenbart att om man har 21 olika vårdorganisationer kommer man också att få 21 olika utfall. Det blir naturligtvis mycket svårt att få en jämlik vård mellan 21 olika huvudmän, och det finns såklart bättre förutsättningar att få en jämlik vård om man har en statlig huvudman i stället.

Jag tror att det finns en anledning till att sju av tio svenskar vill att staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Man ser ju de brister som finns. Man ser att i dag är det postnumret som avgör hur stor chans man har att överleva en cancerdiagnos.

Det är också så att åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror att staten har bättre förutsättningar att uppnå en jämlik vård. Åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror alltså mer på Kristdemokraternas politik än på Centerpartiets politik.

Om man skulle titta på ett land med 10 miljoner med Sveriges geografi och skapa ett sjukvårdssystem för det landet, skulle man då dela upp det i 21 olika regioner som får styra var sin sjukvårdsorganisation? Ledamoten får gärna försöka förklara det för mig.

Jag tror inte det, och därför behöver vi lämna det här systemet från 1800-talet och i stället göra som våra grannländer och göra om sjukvårdssystemet.

Fru talman! Det är möjligt att det här inte är någon partiskiljande fråga, men anledningen till att regeringen och Kristdemokraterna behöver genomföra detta nu är ju för att den tidigare, socialdemokratiska regeringen misslyckades med det.

Det är helt uppenbart att staten behöver ta det här ansvaret för att samordna patientdata. Men det är inte bara det ansvaret som staten behöver ta; staten skulle behöva ta ett mycket större ansvar för hela sjukvården.

Jag tycker att ledamoten argumenterar för en statlig sjukvård på ett alldeles utmärkt sätt, och därför är det tråkigt att Socialdemokraterna inte kan ge besked om att man också vill att staten ska ta över hela ansvaret för sjukvården. Då skulle vi kunna kroka arm i den här viktiga frågan.

Fram till dess får regeringen fortsätta att jobba i högt tempo för mer statlig styrning av vården så att vi kan sätta patienterna i centrum och inte i väntrum.

Fru talman! Tack, ledamoten Anna Vikström, för frågorna och också för att ledamoten lyfter en så här viktig fråga!

Jag försökte i mitt anförande beskriva varför frågan är så viktig, och det är just för att det är orimligt att den digitala infrastrukturen ser så olika ut i olika delar av landet. Patientinformation som fastnar i olika journalsystem beroende på var man befinner sig i landet och får vård leder till dubbelarbete, slöseri med resurser och i värsta fall sämre vård.

Exakt var det här arbetet ligger har jag inte någon dagsfärsk uppgift om, men regeringens målsättning är väldigt tydlig: Hälsodata ska kunna delas smidigt och säkert i hela vårdkedjan, oavsett om det gäller kommunal omsorg, regional sjukvård eller för den delen tandvård.

Det sätter också fingret på just den poäng som jag försöker göra, nämligen att det är svårt för staten att ta ett helhetsgrepp när det finns 21 självstyrande regioner som har sina egna sjukvårdssystem. Då är det ingen quickfix för staten att samordna och ta över. Vi skulle behöva mer statlig styrning, och vi skulle behöva lägga ned regionernas sjukvårdsansvar.

Därför blir min motfråga till ledamoten: Är Socialdemokraterna med på politiken att låta staten ta över ansvaret för sjukvården?

Fru talman! Den stora skillnaden mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är att vi inte tror att det är mer pengar som är lösningen på alla problem i offentlig sektor. Det är inte höjd skatt för alla som jobbar inom sjukvården, som gör enorma insatser varje dag, som är lösningen på alla sjukvårdens problem.

Tvärtom finns det ett systemproblem som drabbar dem som jobbar i vården. Det finns en anledning till att åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar vill att staten ska ta över ansvaret. De ser problemet med egna ögon.

Det finns ett väldigt tydligt exempel när det gäller e-hälsa: att journalsystemet inte kan synkas ordentligt mellan olika regioner. Staten behöver ta ett större ansvar. Vi ser det på flera områden. Just därför är det dags att vi genomför århundradets vårdreform med en statlig styrning av vården.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Det är naturligtvis så att regionerna har pressats ekonomiskt av både inflationen och de högre pensionskostnaderna som har följt av den. Regeringen har gjort flera insatser för att dämpa de värsta effekterna.

Under 2024 tillfördes 9 miljarder kronor i två olika sektorsbidrag riktade till just hälso- och sjukvården. Under 2025 fortsätter ett flertal statsbidrag i olika storlekar att gå till hälso- och sjukvården.

Men min poäng med att anföra att det skulle behövas ett större statligt ansvar handlade just om att vi har 21 olika sjukvårdssystem som fungerar lite olika. Kvaliteten är också väldigt olika i olika regioner. Det blir inte minst tydligt när det är den här typen av inflation och när man pressas av ökade kostnader. Det fungerar på olika sätt, och olika regioner hanterar det olika bra.

Till viss del behöver regionerna naturligtvis effektivisera och se till att personal används på rätt sätt, så att personal som är duktig på att operera opererar och inte håller på med administration, som vi till exempel hörde i det senaste replikskiftet.

Jag har också en annan poäng: Att ösa pengar på ett system som inte fungerar är lite som att fylla en läckande hink med vatten. Det är ingen långsiktig lösning. Därför behöver staten ta ett större ansvar. Vi skulle behöva bli av med 21 olika sjukvårdsorganisationer och i stället få ett gemensamt statligt ansvar. Jag tror att det skulle vara lösningen för många av vårdens frågor.

Fru talman! Jag ersätter i dag Dan Hovskär, som har blivit sjuk. Jag har inte haft alltför många timmar på mig att läsa in mig på betänkandet. Men jag skulle vilja yrka bifall till utskottets förslag och försöka beskriva Kristdemokraternas politik på det här området så gott jag kan.

Vi har som bekant en sjukvårdsorganisation i Sverige som tillkom under 1800-talet och som nu försöker hantera de problem som finns på 2000-talet. Det håller inte. Chansen att överleva tjocktarmscancer ska aldrig bero på vilket postnummer man har. Ett larmande provsvar måste tas på lika stort allvar oavsett om det är i Stockholm eller i Blekinge. När läkaren ringer och säger att du har cancer, då ska det inte spela någon roll i vilken region du bor i. Men i dag gör det tyvärr det.

I ett litet land som Sverige är det inte rimligt med 21 olika vårdorganisationer, där var man bor i alltför stor utsträckning bestämmer vilken vård man faktiskt får. Under Kristdemokraternas ledning genomför regeringen nu bland de största sjukvårdsreformerna på decennier. Vi stärker den statliga styrningen och samordningen på områden som beredskap, digital infrastruktur och vårdkapacitet. Men det räcker inte.

Att fortsätta lämna vårdens framtid i händerna på 21 olika regioner är lite som att förvänta sig att en trasig motor ska reparera sig själv. Sju av tio svenskar vill att staten ska ta över ansvaret för vården, och åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror att staten har bättre förutsättningar för att uppnå en god och jämlik vård. Kristdemokraterna håller med.

Vi behöver en modern och nationellt samordnad styrning. Det krävs ett helhetsgrepp om frågor som rör sjukvårdens kapacitet och kompetensförsörjning och patienters tillgång till vård i tid. Vi vill att staten ska ta över det ansvaret för sjukvården, så att det blir en jämlik vård i hela landet.

Fru talman! Personalen är ju hälso- och sjukvårdens absolut viktigaste resurs. Många gånger bär de inte bara stetoskop runt halsen, utan de bär faktiskt hela vården på sina axlar. De står där när livet skaver, när barn föds, när olyckor händer och när beskedet kommer att det är cancer. Vårdpersonalen finns med genom hela livet som en oerhört värdefull tillgång i samhället. Vill man få till en ökad vårdkapacitet är det naturligtvis viktigt att förbättra arbetsmiljön, så att förutsättningarna för en god kompetensförsörjning ökar.

I det här arbetet behöver regionerna förbättra sin styrning av vården, så att arbetsmiljön och villkoren förbättras. Det finns faktiskt många som är vårdutbildade i vårt land men inte jobbar i hälso- och sjukvården. Vi behöver locka dem tillbaka till yrket. Inte minst ur ett beredskapsperspektiv är det viktigt att dra nytta av den kompetens som finns men i dag inte används i sjukvården.

Vi har faktiskt inte råd att ha en arbetsmiljö och arbetsvillkor i regionerna som driver erfarna undersköterskor och läkare till andra jobb. Regeringen har därför tagit ett större ansvar för just detta med kompetensförsörjningen genom förordningen om god och nära vård, där det nu krävs att regionerna visar att man förbättrar arbetsmiljön och stärker kompetensförsörjningen för att få ta del av pengarna. Det är en tydlig signal: Man får helt enkelt inte fortsätta som förut och samtidigt förvänta sig att staten ska täcka upp. Det är ett tydligt exempel på hur staten behöver ta större ansvar för styrningen.

Regeringen har också tagit fram en nationell plan för kompetensförsörjningen. Nationella vårdkompetensrådet har tagit fram 25 konkreta förslag som bland annat handlar om att skapa bättre möjligheter för kompetensutveckling och karriärvägar inom vården. Det är insatser som både stärker kvaliteten och gör yrket mer attraktivt. Regeringen håller nu på att arbeta med de förslagen i Regeringskansliet. Vi har också säkerställt att planen är förankrad och anpassad till vårdens verklighet.

Fru talman! En modern vård kräver naturligtvis också en modern infrastruktur och inte minst en digital sådan. En viktig del i att stärka vården handlar därför om att bygga upp en trygg, gemensam och effektiv digital infrastruktur i hela landet.

I dag ser det väldigt olika ut mellan regionerna. Det skapar problem, inte minst för patienterna. Om informationen inte följer med mellan vårdgivare kan det leda till felbehandlingar, dubbelarbete och osäkerhet. Samtidigt tvingas vårdpersonal lägga orimligt mycket tid på administration när de egentligen borde få fokusera på det som är absolut viktigast, nämligen att ge vård.

Regeringen arbetar nu för att förändra detta. Vår målsättning är mycket tydlig. Hälsodata ska kunna delas smidigt och säkert i hela vårdkedjan oavsett om det gäller kommunal omsorg, regional sjukvård eller för den delen tandvård. Patienten ska inte behöva märka vem som är huvudman. Vården ska hänga ihop.

Nyligen presenterade E-hälsomyndigheten en färdplan för hur en gemensam digital infrastruktur kan införas och fungera. Det handlar om att ge varje invånare bättre tillgång till sin egen information, om att minska dubbelarbete, om att frigöra tid för vårdpersonalen men också om att ta vara på den enorma potential som finns i hälsodata – för forskning, för bättre beslutsstöd, för utveckling av precisionsmedicin och för träning av AI-modellen.

Vi stärker vården genom att göra det enklare att göra rätt. När rätt information finns tillgänglig vid rätt tidpunkt ökar både tryggheten för patienten och arbetsglädjen hos personalen. Det är digitalisering som gör verklig skillnad i människors vardag.

Fru talman! Just nu går många niondeklassare runt om i Sverige omkring med en stor fråga i huvudet. Det handlar om gymnasievalet. Detta är en tid fylld av såväl förväntningar som press. Föräldrar, lärare, släktingar och kompisar undrar vad man ska välja, och framtiden känns plötsligt väldigt nära för väldigt många. Därtill kan vi lägga det osäkra ekonomiska läget, det omvärldsläge vi ser och förändringarna på arbetsmarknaden. Det är inte konstigt att detta val upplevs som viktigare än någonsin.

För många unga är gymnasievalet första steget mot vuxenlivet och arbetslivet. Därför är det oroande att nästan 20 000 elever varje år lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet. Det innebär att de står utan en tydlig väg framåt. Utan gymnasieexamen blir det svårt att få jobb och ännu svårare att bygga en trygg framtid. Därför behöver vi skapa en skola som ger alla elever chansen att lyckas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Det finns en matchningsproblematik. Samtidigt som tusentals elever lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet skriker arbetsgivare efter yrkesutbildad personal. Inom vård, industri, bygg och transport står tjänster tomma. Företag tvingas tacka nej till uppdrag, och verksamheter minskar på grund av just kompetensbrist. Detta är ett systemfel som behöver rättas till.

Fler elever behöver helt enkelt få de kunskaper som krävs för att klara de nationella gymnasieprogrammen. Därför behöver svensk grundskola – och för den delen även svensk gymnasieskola – mer ordning och reda, mer trygghet i korridorerna och mer arbetsro på lektionerna.

Regeringen satsar på ett flertal olika saker, bland annat fysiska läromedel, att se till att de digitala verktygen inte missbrukas och förbud mot mobiltelefoner i grundskolan. Detta är några exempel på insatser som kommer att lägga en stabil grund för att fler ska klara grundskolan och kunna gå vidare till gymnasiet och arbetslivet.

Fru talman! Vi behöver också fler vägar in i arbetslivet. Trots alla stödinsatser finns det en grupp som inte uppnår det som krävs för att få behörighet till de nationella gymnasieprogrammen. Även dessa elever behöver få möjlighet till utbildning och jobb.

Därför vill Kristdemokraterna och regeringen införa ett nytt, enklare gymnasiespår med fokus på yrkesförberedelser och praktiska kunskaper. Jag tror att detta behöver vara ett program som är anpassat efter de elever som i dag hamnar utanför de nationella gymnasieprogrammen. Fokus behöver vara på att ge eleverna en tydlig och förutsägbar väg in i arbetslivet genom mycket praktiska moment, mycket praktik och nära samarbete med branscher och företag.

För dem som är behöriga till ett nationellt gymnasieprogram är de nationella yrkesprogrammen en fantastisk möjlighet. Yrkesprogrammen har fördelen att de kan ge jobb direkt efter studenten. De ger goda chanser till en stabil inkomst. Det ger också självförtroende och stolthet att kunna ett yrke och få en yrkestitel.

Tyvärr är det fortfarande alltför få unga som väljer yrkesutbildningar, trots den kompetensbrist som finns inom många branscher och trots de goda möjligheterna att få jobb efter avklarad utbildning. Därför behöver mer göras för att öka attraktiviteten och anpassa utbildningarna efter arbetsmarknadens behov.

Studie- och yrkesvägledarna spelar en nyckelroll här. Det gäller att de lyckas guida ungdomarna till yrken som ger just jobb. Det är klart att det är bra om unga får följa sina drömmar, men yrkesvägledningen måste också vara realistisk. Studie- och yrkesvägledarens uppgift är ju inte främst att hjälpa eleven till sin drömutbildning, även om det såklart är bra. I första hand ska studie- och yrkesvägledaren hjälpa eleven till en utbildning som ger jobb för att på sikt trygga elevens framtid.

Vi måste också fortsättningsvis se till att de utbildningar som erbjuds styrs av efterfrågan på arbetsmarknaden i större utsträckning än av vad som råkar vara populärt just nu. Det pågående dimensioneringsuppdraget behöver fortsätta, granskas och följas noga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Även prao och studiebesök behöver stärkas, så att fler unga får en rättvis bild av olika yrken. Många kan ha en felaktig uppfattning om hur det är att arbeta inom exempelvis industrin eller hantverksyrken. Branscherna har ett stort ansvar att lyckas visa upp sig och locka till sig framtidens arbetskraft. Prao och studiebesök ger väldigt bra möjligheter till detta.

Samtidigt som gymnasieutbildningarna utformas i samarbete med branschen behöver det också finnas möjligheter att göra dem mer attraktiva på olika sätt. Det behöver finnas möjlighet att välja bort högskolebehörighet om man inte önskar sådan och att läsa till högskolebehörighet om man vill ha den. Men oavsett vilken utbildning man väljer ska höga förväntningar vara normen inom den svenska skolan; det är bra för både eleverna och samhället i stort.

Fru talman! Ingen ung ska lämnas utan framtid. Ingen ska stå utan möjligheter när vi vet att det finns jobb att gå till och utbildningar att få. Genom att stärka yrkesutbildningarna, förbättra matchningen mellan skola och arbetsmarknad och skapa nya vägar in i arbetslivet kan vi ge fler unga chansen att lyckas. Det stärker individen, det stärker företagen och det stärker Sverige.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för replikskiftet.

Det finns vissa kommuner som gör det här alldeles utmärkt som det ser ut i dag. Det är inte någon fantasi eller utopi att det här ska bli verklighet, utan Skolverkets riktlinjer följs faktiskt av vissa kommuner även inom de ekonomiska ramar och möjligheter som man har i dag.

Jag tror att det här mycket väl går att göra, och när utredningen är klar får vi komma fram till exakt vad som blir statens ansvar när staten lagstiftar och ställer högre krav.

Anledningen till att det här är viktigt är att vi gör det för personalens skull, för föräldrarnas skull och för barnens skull. Jag tänker inte minst på den diskussion som fördes tidigare här om att vi behöver mer personal som vill jobba i förskolan. Vi behöver stärka attraktiviteten för yrket. Jag tror att statusen för yrket och för att jobba i förskolan också kommer att stärkas när arbetsmiljön blir bättre och barngrupperna mindre. Därför ser jag väldigt mycket fram emot regeringens arbete på området.

(Applåder)

Fru talman! Tack så mycket, Anna Lasses, för frågan!

Det finns riktlinjer från Skolverket om barngruppers storlek som i dag inte följs. Kommuner gör olika, och det är nästan en majoritet – lite beroende på hur man mäter – som inte följer Skolverkets rekommendationer. När det är ett uppenbart problem att ojämlikheten är så pass stor mellan olika kommuner och olika förskolor behöver vi ta ett nationellt grepp. Regeringen har därför gått på Kristdemokraternas förslag och kommer att lägga fram ett förslag om att lagstifta om ett nationellt tak för barngruppernas storlek.

Det finns en utredning som pågår, och när den lägger fram sina förslag förutsätter jag att det också finns med förslag på vad detta kommer att kosta och hur det kommer att påverka kommuners eller skolhuvudmäns ekonomi. Det är lite för tidigt att säga, men redan nu gör regeringen en satsning på förskolan med 900 miljoner 2025. Det är ett tillskott till kommunerna som kommer med både generella och riktade statsbidrag.

Exakt vad som kommer med den nya lagstiftningen får vi naturligtvis återkomma till när den är på plats, men jag ser framför mig att när staten lagstiftar fortsätter man att göra de satsningar som regeringen har påbörjat.

Fru talman! För Kristdemokraterna handlar förskola och barnomsorg om det allra viktigaste vi har, nämligen våra barn. En trygg start i livet ska inte vara någon extra lyx som är få förunnat och för vissa barn, utan det är en förutsättning för att barn ska kunna växa upp till trygga, ansvarstagande och välmående vuxna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Den kärlek, bekräftelse och omsorg som vi ger våra barn i dag får vi tillbaka i morgon i form av ett starkare och mer sammanhållet samhälle. Därför är det självklart för oss Kristdemokrater att föräldrar själva ska kunna välja barnomsorgsform. Familjer ska inte pressas in i en mall. Barn är unika, och det som passar ett barn passar inte nödvändigtvis ett annat barn.

Därför behöver det finnas en bred palett av alternativ – kommunala och privata förskolor, pedagogisk omsorg, men också möjligheten att vara hemma med sina barn om man så vill. Det ska vara föräldrarnas val, inte politikers.

Mångfald ger valfrihet, och valfrihet ger trygghet. Till den mångfalden bidrar inte minst familjedaghemmen, där småskalighet, en hemlik närhet och hög kontinuitet bland personalen skapar en trygg miljö för barnen. Det är små grupper, men det är stora möjligheter. Familjedaghemmen är ett ovärderligt komplement till förskolan, och de måste skyddas och utvecklas i stället för att försvinna i kommunala besparingar.

Fru talman! En nyckel i barnomsorgen är att det blir tid för barnen. Tid för barnen ger tryggare barn, och trygga barn skapar ett bättre samhälle. Men för att alla barn ska vara trygga och för att tid för barnen ska vara möjligt måste vi ta itu med en av de allra största utmaningarna, nämligen för stora barngrupper.

Forskningen här är glasklar. Stora barngrupper leder till stress, koncentrationssvårigheter och försämrad inlärning. Om en barngrupp blir för stor kan man säga att den förlorar sitt syfte. Det som ska vara en trygg och stimulerande miljö kan i stället vara det som skapar otrygghet och stress.

Ingen tvååring ska behöva känna sig anonym i sin förskolegrupp. Anonymitet föder osäkerhet, och osäkerhet föder problem. Ett barn ska inte behöva ropa för att bli hört. Ett barn ska inte behöva vänta på en famn att krypa upp i.

Därför säger Skolverket att det ska vara maximalt 12 barn per barngrupp med 1–3-åringar och högst 15 barn för 4–5-åringar. Men verkligheten ser annorlunda ut. Många förskollärare arbetar i grupper som är betydligt större än Skolverkets riktlinjer.

Vi kan från nationellt politiskt håll inte acceptera att riktlinjer bara blir tomma ord, utan arbetet med att minska barngrupperna måste få högsta prioritet. Här behövs det nationell lagstiftning. Därför har Kristdemokraterna ända sedan 2014 drivit på för ett maxtak på barngruppernas storlek. Nu tar regeringen viktiga steg för att det ska bli verklighet.

Föräldrar ska kunna känna sig trygga i att deras barn får tid och uppmärksamhet. Personal och förskollärare ska kunna känna sig trygga i att de har rimliga arbetsförhållanden och en chans att se varje barn. Viktigast av allt är att barnen ska kunna känna sig trygga, sedda och bekräftade varje dag.

Fru talman! Vi behöver också fler böcker och färre skärmar i den svenska förskolan. Vi behöver mer högläsning, mer fantasi och mer lek. Det är inte förskolans uppgift att lära tvååringar att svepa på en skärm. Förskolans uppgift är att ge dem en trygg och stimulerande start i livet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Barnen behöver rörelse, gemenskap och kreativitet. För mycket skärmar riskerar att leda till det motsatta och göra barnen stillasittande och minska den fria leken. Vi vet att de allra första åren är helt avgörande för barns utveckling, och just därför är det oroande att skärmar och surfplattor introduceras mycket tidigt i många barns liv. Förskolan måste, fru talman, vara en motvikt mot detta. Digital kompetens kan vänta. Barndomen kan inte det.

Därför ser den här regeringen till att bryta med skärmhetsen. Vi tar bort kraven på digitala verktyg i förskolan. Det är ett tydligt besked från regeringen: Barn behöver tid med vuxna, med böcker och med varandra – inte fler timmar framför en skärm.

Sammanfattningsvis, fru talman: Kristdemokratisk barnomsorgspolitik syftar till att fler barn blir sedda och bekräftade och kan känna sig trygga i förskolan. Det lägger en grund som minskar risken för psykisk ohälsa längre fram i livet. Och trygga barn är det som på allvar lägger grunden för ett tryggt samhälle och ett tryggare Sverige.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Min fråga går till utbildningsministern med anledning av det fruktansvärda våldsdåd vi såg på Campus Risbergska i Örebro förra veckan.

Många bedömare varnar nu för att det kan finnas risk för ytterligare våldsdåd, så kallade copycats som använder liknande tillvägagångssätt. Det är därför extra viktigt att vi stärker säkerheten kring alla Sveriges skolor just nu.

Det kan exempelvis handla om att barn ska öva på inrymning. Man gör ofta brandövningar, men vi ser exempel på att det i flera skolor bara är personalen som får utbildning i inrymning. Det borde naturligtvis också gälla alla barn.

Det kan handla om olika åtgärder för att se till att obehöriga inte tar sig in i skolan. Låsta dörrar, skalskydd, stängsel och staket är olika exempel.

Hur ser regeringen på detta? Vilka ytterligare åtgärder ser regeringen som tänkbara för att helt enkelt säkra Sveriges skolor framöver?

Herr talman! Varje år lämnar tusentals elever grundskolan utan gymnasiebehörighet. För många blir det en återvändsgränd som leder till arbetslöshet, psykisk ohälsa eller kriminalitet i stället för till vidare studier. Den här utslagningen måste få ett slut. Självklart behöver kunskapsresultaten höjas, men vi måste också förändra systemet så att fler ges en rimlig chans att ta sig vidare i utbildningen.

I dag kan ett F-betyg i ett enskilt ämne stänga dörren helt till gymnasiet. Det vill vi i Kristdemokraterna ändra på. Samtidigt vill vi införa en enklare, mer praktiskt inriktad yrkesskola som ett tredje alternativ på gymnasiet.

Både förändringar i betygssystemet och F-betyget och ett ännu mer praktiskt inriktat spår på gymnasiet tror vi skulle kunna hjälpa fler elever att ta sig vidare.

Jag skulle vilja fråga skolministern hur regeringen ser på det här. Hur arbetar regeringen för att stoppa utslagningen i den svenska skolan?

Fru talman! I somras, inom loppet av bara några veckor, drabbades Dalarna av två fruktansvärda vargangrepp. I byn Djura utanför Leksand dog 13 får efter en vargattack. Nästa gång hände det i Knåpbodarna i Rättviks kommun, där 12 får föll offer för vargen.

Efter en attack som den i Djura borde skyddsjakt vara självklar, men länsstyrelsen nekade ansökan. Att stå maktlös inför en sådan förödelse och sedan få kalla handen av myndigheten är ett hån mot alla drabbade.

Detta visar att vi måste förändra hur vi hanterar vargförvaltningen, inte minst nu när licensjakt pågår. Trots de uppenbara problem som vargen utgör i Dalarna tilldelades vi inte en enda varg att fälla. Det sticker i ögonen på många av oss som bor i vargrevir.

Därför vill jag fråga landsbygdsministern: Vad är beskedet till alla dem som får sina djur attackerade, och när kommer vargstammen att minska?