Fru talman! Det här betänkandet handlar om väldigt många olika frågor. Jag börjar med en fråga där Fredrik Malm verkligen inte har problem med att Sverige sticker ut. Det är nämligen så att vi är världens enda land som har det här marknadssystemet i skolan; vem som helst kan starta en skola på bekostnad av barn, elever, personal och liknande. Detta system saknar motstycke och finns ingen annanstans. Är det att vara för jante att säga att man vill ha ett jämlikt skolsystem räcker jag upp handen direkt och säger att jag tror på jante.

Jag tror att det handlar om allmän kunskap om hurdant ett skolsystem bör vara. Fredrik Malm har alltid stått emot skolforskningen. Vi har till och med haft debatter där forskare sagt: Nej, det är det här som gäller. Då har Fredrik Malm sagt: Jag har själv barn, så jag vet att det inte stämmer. Men riktigt så funkar det inte med kunskap, fakta och forskning.

En fråga som berör detta handlar om undantaget från kravet på lärarbehörighet för lärare på vissa privatägda friskolor. Det har skapats ett system där man kan kalla sig ”international school” och därmed inte behöver ha behöriga lärare. Tycker Fredrik Malm att det är rimligt att vi har ett skolsystem i Sverige där vi till och med har en lagstiftning om lärarlegitimation men där vissa skolor – för att de ska kunna göra vinster och betala lägre löner etcetera – bara kan låta bli att ha behöriga lärare? På vilket sätt leder det till att elever får bättre kompetens om deras lärare inte är behöriga att vara just lärare?

Fru talman! Jag förstår inte riktigt vad det betyder när det sägs: Jag hoppas att man kommer framåt i de frågorna. Fredrik Malm representerar ett regeringsparti och till och med det parti som just nu har hand om Utbildningsdepartementet. Att bara hoppas att saker och ting tar sig framåt kommer inte att leda till att någonting händer.

Jag måste absolut ge Fredrik Malm och Liberalerna att det nog aldrig har funnits en regering som den blåbruna som finns just nu som har tillsatt fler utredningar om saker som redan är utredda. Vissa av utredningarna har också kommit fram till väldigt bra saker. Men om jag inte minns fel finns det inte en enda proposition just nu där vi kan ta ställning till några av de förslag som utredningarna har föreslagit.

Vi kan som exempel ta reglerad undervisningstid. Hur kommer det att bli med den frågan, som är något som lärarna längtar efter? Hur kommer det att bli med frågan om att ha begränsningar och att göra om hela marknadsskolesystemet? Var är de förslagen? Jag har inte sett dem. Nu har det snart gått tre år av de fyra åren under en mandatperiod, och Fredrik Malm hoppas att saker och ting går framåt. Så kan politik inte gå till helt enkelt.

När det kommer till marknadsaktörerna kan man ha lite ordlekar och tala om stiftelser och icke-vinstdrivande aktörer, vilket Fredrik Malm var noga med att påpeka. Majoriteten av de aktörerna har också missgynnats av att vi har ett extremt ojämlikt marknadssystem.

Vår skolminister i Sverige kommer till exempel från ett av dessa bolag. Det råder helt enkelt svängdörrar mellan bolagen och politiken. Fredrik Malms parti är för övrigt kopplat till en koncern som kallas för Knäckebröd-och-vatten-koncernen. Där gav man knäckebröd till barnen i förskolan för att kunna göra större vinster och lägga dem i sin egen ficka.

Jag kommer återigen till frågan om lärarlegitimation. Varför ska det finnas skolor i Sverige där lärarna inte behöver vara behöriga? Varför gäller detta undantag just de vinstdrivande aktörerna som kallar sig international school, men som egentligen bara är ute efter att tjäna pengar?

Fru talman! I dag debatterar vi betänkandet UbU11 som handlar om elever och lärare. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 som handlar om lärarbristen.

Fru talman! Svensk skola har en gång varit bland världens bästa. Det var en plats där barn från olika samhällsklasser möttes på lika villkor. Så är det inte längre.

Förutom skolsegrationen är en viktig bidragande orsak till det bristen på behöriga lärare. Det har inte alltid varit så. Att bli lärare var en gång eftertraktat. Det var hård konkurrens till lärarutbildningen. Vad var det som hände?

Under decennier av förändringar och besparingar har läraryrket förlorat status. Många har lämnat yrket, framför allt från skolor i utsatta områden. Vi socialdemokrater menar att skolan måste bli mer jämlik, och då är en viktig faktor att vi har fler utbildade lärare.

Vi vill bland annat att lärarutbildningen ska bli mer flexibel och att det ska vara möjligt att gå kortare kompletterande utbildningar för dem som redan har en annan akademisk utbildning. Vi vill också införa ett system med läraraspiranter för att underlätta för obehöriga som redan arbetar i skolan att utbilda sig samtidigt som de jobbar parallellt.

Fru talman! Vi vet att varje barn som slås ut i skolan är ett misslyckande för hela samhället. Men det är framför allt ett personligt misslyckande för barnet och för familjen. Det är många tappade självförtroenden. En känsla av att inte duga finns i dag bland många av de femton procent som inte klarar behörigheten till gymnasiet. Därför behöver skolan bli en skola för alla och inte bara för dem som klarar godkända betyg.

För att skolan ska bli för alla krävs ordentliga satsningar, och givetvis utbildade lärare. Men framför allt behövs särskilt stöd för de elever som behöver det mest.

Fru talman! Ungefär 10 procent av eleverna har i dag en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Många av dem misslyckas i skolan. Det gör de inte för att de inte kan utan för att skolan inte är anpassad för dem.

Vi har sett vad som fungerar. När skolor utbildar all sin personal om NPF och jobbar med ett gemensamt förhållningssätt skapas trygghet och studiero, inte bara för NPF-elever utan för alla elever. Därför satsar vi socialdemokrater i vår budget för i år 200 miljoner kronor för att förbättra skolgången för elever med NPF. Vi vill också att Skolmyndigheten tillsammans med skolor tar fram de bästa metoderna och sprider dem över hela landet.

Fru talman! Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar. Samtal till Bris om press i skolan har ökat med 34 procent. Barn uttrycker att de känner ångest och nedstämdhet och har självmordstankar. Det ställer nya krav på elevhälsan, bup och oss som samhälle.

Det väcker också en viktig fråga: Varför mår fler unga dåligt? Vi socialdemokrater vill därför se en nationell utredning för att ta reda på vad som ligger bakom. Även här behövs ett samlat kunskapsunderlag för att jobba förebyggande och med hög evidens.

Fru talman! Vi vill se en nolltolerans mot skolfrånvaro. Skolan är obligatorisk, och det måste märkas. Barn ska känna att någon förväntar sig att de kommer till skolan, även om de inte har stödet hemifrån. Vi socialdemokrater föreslår ett nationellt frånvaroregister. Det ska hjälpa skolor att upptäcka mönster tidigt. Ofta börjar det med ströfrånvaro och slutar med att eleven blir hemmasittare.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill genom att stärka samarbetet mellan skolan och socialtjänsten tidigt fånga upp unga på glid och sätta in rätt insatser. Det minskar också risken för att barn och ungdomar ska falla in i kriminalitet. Vi vet att barn som klarar skolan sällan begår brott, och skolan är en viktig förebyggande insats. Därutöver behöver de skolor som har de tuffaste förutsättningarna få utökat stöd. Man behöver kunna anställa socionomer som kan bidra till att skapa trygghet och studiero och sköta kontakten mellan vårdnadshavarna, skolan och socialtjänsten.

Fru talman! För att stärka förutsättningarna för alla elever i allmänhet och för elever med särskilda behov i synnerhet har vi socialdemokrater i våra budgetar i opposition sedan 2022 lagt de resurser som SKR själva säger att Sveriges kommuner behöver för att slippa skära ned på personal och öka barngruppernas storlek.

För att ytterligare stärka arbetet för elever med särskilda behov gjorde vi socialdemokrater förutom satsningen på NPF-elever en satsning på 3 miljarder särskilt riktad till skolor med de tuffaste utmaningarna. Det motsvarar ytterligare en lärare eller pedagog i varje klass i årskurs 1, vilket ska syfta till att minska stöket i klassrummen och ge varje barn det stöd och den hjälp de behöver. Det krävs resurser för att kunna ge varje elev en god självkänsla och ett gott skolresultat.

Fru talman! Att ge våra elever en god utbildning oavsett vilket stöd eleven behöver måste vara av högsta prioritet.

(Applåder)

Fru talman! Jag yrkar för tids vinning bifall endast till reservation 9, men vi sverigedemokrater står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

Sverige hade en gång i tiden en skola i världsklass, fru talman, och det är riktigt sorgligt att det ska behöva gå så långt åt pipsvängen med i princip allt innan den stora majoriteten av politiker vill och vågar rycka upp huvudet ovanför sanden och se verkligheten. Det är sorgligt att det ska behöva gå så långt innan fler och fler till slut vågar öppna ögonen och se vad problemen är, för vågar man inte ens se problemen kommer man aldrig någonsin att kunna se några lösningar.

Sverigedemokraterna har sett de svenska skolresultaten sjunka år efter år, och för oss har det aldrig varit några oklarheter när det gäller vad det beror på. Det är tydligt för alla som väljer att öppna ögonen vad problemen i den svenska skolan till en absolut överväldigande del beror på.

Fru talman! Jag tror att många partier fullt medvetet valde att fortsätta blunda för verkligheten under många år eftersom det var så pinsamt att ha varit en av dem som förstörde Sverige. Det var helt enkelt lättare att fortsätta blunda än att välja att se vilken enorm skada som orsakades under flera decennier av ansvarslös massinvandring, genom ett konstant urvattnande av auktoriteten hos svenska lärare och genom en allt stökigare och otryggare vardag i den svenska skolan.

Fru talman! Det här är receptet som saboterade den svenska skolan. Det handlar om allt det som socialdemokrater och hela vänsterfalangen hoppades på: den där vinsten som skulle komma lite längre fram. Bara lite längre fram skulle ju kompetensregnet börja falla, och Sverige skulle få en superekonomi.

Massinvandring i kombination med en disciplin som är bortblåst och ett aldrig tidigare skådat flumexperiment – det är vad man utsatte den svenska skolan för, och det gick käpprätt åt helsicke.

Fru talman! Vi pratar om arbetsmiljön för både lärare och alla de elever som ska försöka prestera och skaffa sig en utbildning för livet. Jag minns hur förbluffad jag var när jag första gången på ett skolbesök fick se en lång rad med hörselskydd som hängde på väggen i klassrummet. Vad är hörselskydden till för? undrade jag. Det var ju ett helt vanligt klassrum och inte någon slöjdsal där man använde maskiner med hög ljudnivå. Hörselskydd i vanliga klassrum hade man inte på den tid jag gick i skolan.

Hörselskydden var till för eleverna, fick jag förklarat för mig, eftersom det var så stökigt i klassrummen och så hög ljudnivå att elever inte kunde koncentrera sig. De elever som ville försöka undkomma bullret och skriken och studera och lära sig något var alltså förpassade till att göra det med hörselskydd på sina små huvuden. Det är fullständigt vanvettigt och helt bakvänt.

Den här lösningen, fru talman, är också ganska symtomatisk för hur tidigare regeringar, både röda och blåfärgade, har agerat i fråga efter fråga. I stället för att lösa ett problem har man blundat för problemet och bara polerat ytan och försökt putsa på symtomen. Om man delar ut hörselskydd i stället för att kräva och se till att det är lugnt i klassrummet så att eleverna får studiero blundar man för stöket. Man blundar också för det verkliga problemet.

Jag gick för ganska många år sedan nu i låg- och mellanstadiet på Stenhammarskolan i Gottsunda i Uppsala och senare högstadiet i den gamla Gottsundaskolan, den som senare eldades upp. När jag gick på Stenhammarskolan hade majoriteten av alla elever svenskt ursprung. I varje klass fanns ett antal elever med lite olika bakgrund – någon från något land i Afrika, några finska barn, någon från England eller Irland och så vidare.

Jag själv var inte svensk på den tiden, inte det minsta. Jag var en finsk unge som till och med gick i en finsk lågstadieklass, där vi fick lära oss allt man ska lära sig i lågstadiet samtidigt som vi fick lära oss det svenska språket. Jag kunde nämligen inte ett enda ord svenska när jag skulle börja i lågstadiet.

Till mellanstadiet slogs vi finska ungar ihop med alla andra elever, och sedan gick vi tillsammans med övriga elever resten av skoltiden. Eftersom majoriteten av alla elever hade svenskt ursprung blev vi övriga per automatik ”försvenskade” genom skolgången – bit för bit, år för år. Det är ingenting som går i en handvändning kan jag säga. Men ju fler år som passerade, desto mer försvenskad blev jag.

Jag brukar säga att jag tillhör den sista generation för vilken det fortfarande var vettigt att växa upp i Gottsunda. Majoriteten var fortfarande människor med svenskt ursprung i hela området och i skolan, och i princip alla, eller åtminstone de flesta, blev helt enkelt automatiskt försvenskade genom uppväxten och skolgången.

Ett antal år senare gick en av mina kusiner på precis samma skola, Stenhammarskolan, och redan då var det helt ombytta roller. Det fanns någon enstaka elev med svenskt ursprung per klass, och sedan var det en myriad av olika nationaliteter och ursprung. Eleverna förstod inte varandra, de förstod inte läraren och läraren förstod inte majoriteten av eleverna. Det var ett fullständigt kaos och såklart helt omöjligt för lärarna att bedriva någon bra undervisning.

Om jag minns det rätt blev min kusin tvungen att till slut byta skola för att få någon som helst möjlighet att lära sig något.

Ett antal år senare bytte skolan namn, från Stenhammarskolan till Manar Al-Houda svensk-arabiska skolan.

Är det någon här som tror att det automatiska försvenskande av barn som jag upplevde när jag själv gick på Stenhammarskolan fungerade på samma sätt i den arabiska Manar Al-Houda-skolan? Jag tror inte det.

Ett antal år senare drog Skolinspektionen in tillståndet för Manar Al-Houda att bedriva skola. Jag gissar att det är svar på frågan hur bra den skolan fungerade.

Vi måste återställa disciplin och lärarnas auktoritet i skolan, och vi måste återställa lugn och ro och trygghet i skolan. Då menar jag inte auktoritet som någon form av barnaga eller terror från lärarens håll utan helt enkelt ordning och reda, att lärarens ord gäller – sunt förnuft.

Stökiga och hotfulla elever måste flyttas ut från klassrummet, bort från den ordinarie skolan, för att säkerställa en lugn och trygg studiemiljö till de skötsamma eleverna, samtidigt som de stökiga eleverna får mer uppmärksamhet, högre lärartäthet och särskilt utbildad personal som kan hjälpa dem med deras utmaningar.

Detta är helt grundläggande, fru talman. Lyckas vi inte med att skapa en trygg skolmiljö med disciplin och studiero i våra skolor kommer vi aldrig att lyckas återskapa en skola i världsklass. En skola i världsklass är inte en flummig stökskola där eleverna fritt kan välja om de ska lyda läraren eller inte.

Ta bara det här med lärare som tar tag i en stökig elev i överarmen och flyttar ut eleven från klassrummet för att eleven stör lektionen och vägrar följa ordningsreglerna. En lärare som gör det borde få en medalj, inte få sparken och förlora sitt jobb, vilket är hur det fungerar i Sverige i dag. Maktbalansen mellan lärare och elever är helt vansinnigt hårresande fel i dag. Det är helt och hållet bakvänt.

Det finns många bra utredningar och betänkanden på väg – om förbättrad elevhälsa, om mer undervisningstid till de elever som behöver det, om bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan och så vidare.

Tidöregeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna gjort ett hästjobb. Ingen regering i modern tid har gjort i närheten av så mycket för skolan och för lärarna som Tidöregeringen med de reformer man nu har satt i rullning.

Nu gäller det att vi alla tillsammans håller i och ser till att på bästa möjliga sätt implementera alla bra förslag och förbättringar som är på väg. Vi vill ju rimligtvis alla samma sak: att barnen ska få en lugn och trygg skolgång och att alla elever ska kunna nå så långt de bara kan, helt oavsett om deras vägval leder till en teoretisk högre utbildning eller till ett mer praktiskt jobb med fötterna på jorden.

Det känns också som att det är på sin plats att påminna övriga partier om att allt till alla inte fungerar. Då tänker jag bland annat på de miljarder som varje år spenderas på modersmålsundervisning. De skattepengarna kan inte användas till någon annan undervisning än undervisning i arabiska, somaliska, finska och så vidare. Så enkelt är det. Man kan bara spendera 1 miljard kronor en gång; sedan är de pengarna borta. Då tror vi sverigedemokrater att detta är betydligt bättre spenderade miljarder om de spenderas på något annat i den svenska skolan än att lära barn i Sverige arabiska, somaliska och så vidare.

Till skillnad från de flesta i utskottet fick jag själv hemspråksundervisning genom hela grundskolan, i nio år. Jag kan säga rakt ut att det var fullständigt bortkastat. Jag bor ju i Sverige. Jag gick i en svensk skola. Jag kom senare in på en svensk arbetsmarknad, och jag har drivit företag i Sverige, på svenska, i över 30 år nu.

Till inget av detta har jag behövt några kunskaper om finsk grammatik. Finska lärde jag mig hemma av mina föräldrar, och i den mån jag behövde övning i finsk grammatik hade mina föräldrar faktiskt kunnat betala för den utbildningen om de nu hade tyckt att det var användbart.

Det finns ingen anledning till att det allmänna ska spendera flera miljarder årligen på att lära ut arabiska, somaliska och så vidare till barn som växer upp i Sverige och som ska ut på en svensk arbetsmarknad. Skulle dessa miljarder i stället användas till att stärka barnens kunskaper i svenska eller matematik skulle det vara till enormt mycket större nytta både för barnen och för Sverige.

Eller varför inte använda de miljarderna till att förbättra tryggheten och studieron i skolan så att eleverna får en lugn och trygg skolgång och så att både lärare och elever får en bra arbetsmiljö? Det vore mycket bättre spenderade miljarder än de miljarder som läggs på att lära ut somaliska till barn i Sverige som ska gå i en svensk skola och komma ut på en svensk arbetsmarknad.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka Mathias Bengtsson för en väldigt bra berättelse om hur lärare kan göra enorm skillnad. Lasseklassen är ett jättebra exempel, och sådana finns runt omkring i hela landet. Samtidigt visar exemplet hur viktigt det är med bra lärare och att vi försäkrar oss om att de finns. Berättelsen visar också på några av de problem som har funnits och fortfarande finns.

Mathias Bengtsson berättade om Jonas som hade fått sju F och som sagt att när vuxna säger att man inte klarar det sätter det spår, och det gör det. Det sätter jättestora spår. Fram till den 23 december 2024 tyckte Kristdemokraterna att sådana spår skulle sättas. Man vill ha kvar det system som sätter spår och som ser till att man kan få F. Det är så det har varit och är.

Det betygssystem vi har är fullkomligt vansinnigt. Det sätter spår och gör att elever får ett F i stället för att få höra att man gör en insats och att insatsen man gör är bra och ska belönas. Om man hade lärt sig lite grann kunde man förr i tiden få en etta eller tvåa, men nu får man bara F. Detta betygssystem är vansinnigt och underminerar elevernas självförtroende och skadar dem.

Jag har uppfattat att Kristdemokraterna har vänt nu, vilket är jättebra. Jag hoppas verkligen att regeringen kommer att gå vidare och göra en förändring av betygssystemet. Men vi vet fortfarande inte riktigt hur det kommer att bli. Därför vill jag gärna höra från Mathias Bengtsson om betygssystemet kommer att ändras och när kan vi i så fall förvänta oss att det blir annorlunda. När slipper vi att sådana spår sätts över hela landet? Varje år går 20 000 elever ut skolan utan behörighet att läsa vidare. Det sker i dagens skolsystem. När ska vi få ett bättre betygssystem som inte leder till dessa vansinniga effekter?

Fru talman! I Sverige går omkring 16 procent av eleverna inte vidare. I våra grannländer och resten av Europa ligger man på 2–4 procent. Om de klarar av att ge 95–96 procent av eleverna möjlighet att gå vidare tror jag att också vi borde kunna komma upp i liknande siffror. Vi är på 84 procent. Den siffran står ut. Inget land i Europa eller i OECD är över huvud taget i närheten av de utslagningssiffror som vi ser i Sverige.

Vi ser att fler skulle kunna komma in och att de skulle kunna komma in på olika sätt. Vi tror inte att alla skulle kunna komma in i dagens gymnasieutbildning, och det har vi aldrig föreslagit. Men vi tror absolut att fler än i dag skulle kunna göra det. Det säger också utredningarna.

Sedan tror vi att det är bra att det skapas andra spår, vilket regeringen också är inne på. Vi hoppas på det, men vi vet fortfarande ingenting om det heller.

Lasse hade tydligen också tid. Lasse hade tid att ringa, och uppenbarligen hade han tid att gå hem till eleverna. Gött! Det var kanske planeringstid. Det skulle kunna vara en grej att man reglerar lärarnas tid så att de har tid över. Det är bara att göra det.

De som gör skillnad är de som har tid att se eleverna. Det är inte de som har 30–35 elever i klassen, alldeles för många undervisningstimmar och en massa administration och dessutom ska delta i en massa utvecklingsprojekt och vidareutbildningar som inte har effekt på deras faktiska förmåga. Då kanske det kan bli bättre, och då kanske fler lärare har tid att ringa så som Lasse hade förr i tiden.

Det är detta vi också gärna vill. Därför har vi föreslagit att man ska reglera lärarnas tid. Det har också regeringen föreslagit, men inte heller här vet vi om det blir av.

Gång på gång har regeringen sagt saker som man ska göra och som finns med i Tidöavtalet men som sedan inte blir av. Även andra har varit inne på att regeringen visserligen har satt igång många bra saker. Och man erkänner också att man har sagt att man ska sätta igång vissa saker men nu inte kommer att göra det. Men när kommer vi att se de faktiska effekterna, det som gör skillnad på riktigt?

Tack för ordet! När jag valdes in i denna kammare år 2014 hade vi väldigt hårda ideologiska debatter om skolpolitiken. På samma sätt som nu kom vi från olika partier med olika ideologiska inriktningar och olika politiska ställningstaganden. Men det fanns en skillnad då mot nu. Skillnaden var att vi alla höll oss på en nivå av fakta och kompetens även om vi drog olika slutsatser. Det fanns en skillnad i att när vissa företrädare uppvisade en vidrig människosyn var det fler än en person i kammaren som tog ställning mot vidriga uttalanden. Vi behövde sällan vara rädda för att den människosynen skulle påhejas i tysthet eller med applåder i kammaren.

Året är dock 2025. Medan jag pratar om detta tragiska faktum sitter ledamöter återigen med ett leende på läpparna. Man uttalar sig först på ett tydligt rasistiskt sätt från talarstolen om barn och elever för att sedan bara sitta tysta med ett leende på läpparna när detta påtalas. Jag tycker att det är skamligt att vi befinner oss i den tiden.

Det här gjorde att jag ändrade inledningen till mitt anförande. Jag vill nu också prata om år 2000 när vi flydde från Iran och jag kom till Sverige. Jag kom till en liten stad – inte jätteliten, men för mig var det en liten stad då, eftersom jag kom från Irans huvudstad Teheran. Staden var Falun, där tusentals människor tog emot oss med öppna armar. De hjälpte oss under de fyra år som vi hade utvisningsbesked och var flyktingar. När vi var gömda ställde en hel stad upp för oss och såg – med lärare i spetsen – till att backa upp oss i en mycket svår situation.

Detta kan alltså inledas som historien om en person som också har kommit hit och läst modersmålsundervisningen, förstått vikten av den och förstått att om jag kan grammatiken på persiska kommer det att hjälpa mig att också lära mig grammatiken på svenska. Detta verkar dock inte ha hänt i en annan ledamots barndom eller uppväxt i det här landet, vilket är synd.

Modersmålsforskare pratar också om just att det blir mycket enklare att lära sig ett nytt språk om man kan sitt eget modersmål på ett bra sätt. Men återigen är fakta inte den starkaste grenen för ett visst parti i den här kammaren, och därför kan man spy ur sig lite vad som helst från talarstolen. Så länge jag befinner mig i den här kammaren och i denna riksdag kommer jag dock att påpeka när jag hör inkompetens och osanningar från talarstolen.

Historien om svensk skola handlar inte bara om misslyckade fall där barn med utländsk bakgrund har tagit över och där ingenting funkar längre. Så ser det inte ut. För ungefär två månader sedan gjorde jag skolbesök i Gottsunda, som ledamoten talade om här tidigare. Lärare och rektorer stod stolt upp för sin skola. Man berättade stolt om de fantastiska historierna och om utvecklingen med elever med bakgrund från alla världens hörn. Jag vill aldrig se till att den typen av osanningar från talarstolen får stå oemotsagda.

Jag vill yrka bifall till reservation 8. Det är Vänsterpartiets reservation som handlar om undantag från lärarlegitimation.

Denna debatt handlar om diverse frågor från den så kallade allmänna motionstiden, och den är så pass bred att jag väljer att fokusera på ett par områden. Det handlar bland annat om lärarnas arbetsmiljö. Vi menar att arbetsmiljön måste förbättras.

Skolan är Sveriges kanske största arbetsplats, men den är samtidigt en av de sämre när det gäller just arbetsmiljö. Några av de saker som hör till vardagen för lärarna, eleverna och skolpersonalen är stora mängder administration, för få kollegor, för stora klasser, avsaknad av reglerad undervisningstid och i många fall icke anpassade lokaler.

Vänsterpartiet vill ge skolan mer resurser. Vi vill även se en systematisk förändring bortom marknadslogik och new public management. Det är viktigt att förbättra lärarnas och hela skolpersonalens arbetsvillkor för att kunna motverka bristen på lärare och andra yrkeskategorier i skolan.

Arbetsmiljön och arbetssituationen är de vanligaste skälen till att lärare väljer att arbeta med något annat än skolan. För att förbättra lärares arbetsmiljö behöver lärarna få fler kollegor som bland annat har annan kompetens än att vara lärare. Det behövs också en bättre fungerande elevhälsa. Om barn mår dåligt är det viktigt att de får professionellt bemötande från personal som är utbildad för det. I dag faller detta ansvar alldeles för ofta på redan överbelastade lärare.

Många utbildade lärare och förskollärare jobbar i dag inom andra yrken. Siffran är cirka 50 000 individer. Med en bättre arbetsmiljö kan många behöriga lärare lockas tillbaka till att arbeta inom skolan igen. Många lärare vittnar också om att arbetstiden inte räcker till för att utföra det arbete man är ålagd att göra. De har inte fått tillräckligt med tid för att kunna göra ett tillräckligt bra arbete.

Ju mer undervisningstid lärare har, desto mer betungande upplever de sin arbetsbelastning. Mängden undervisningstid varierar dessutom stort mellan lärare och kommuner. Men en sak är säker: Sedan 1990-talet har mängden undervisningstid ökat markant. Vänsterpartiet ser med oro på utvecklingen. Lärare behöver ha goda förutsättningar för att göra ett bra jobb.

När skolan var statlig var undervisningstiden fastslagen i kollektivavtal genom den så kallade USK:en, som innebar en reglering av mängden undervisning som lärare var skyldiga att genomföra. Vänsterpartiet kan konstatera att utvecklingen i den svenska skolan har gått åt fel håll sedan undervisningstiden slutade att vara reglerad. Vi välkomnar därför de statliga utredningar som föreslagit minskad administrativ börda för förskollärare och lärare samt att undervisningstiden för lärare ska regleras.

Ett annat ämne jag måste prata om handlar om att avskaffa undantagen från kravet på lärarlegitimation. Elevers rätt till utbildning förutsätter att skolan är tillgänglig för alla och att det finns välutbildade lärare samt andra former av resurser som behövs för att ge utbildningen högsta kvalitet.

På alla skolor behövs kompetenta lärare som kan möta varje elev efter deras behov och i sin undervisning samt delta aktivt i den pedagogiska utvecklingen. Som jag har sagt tidigare råder det i dag brist på lärare och pedagoger i svenska förskolor, skolor och fritidshem. Bristen på behörig personal gör att det i praktiken är möjligt att som obehörig få jobba år efter år på samma skola eller förskola.

Vänsterpartiet är övertygat om att den som under flera år väljer att fortsätta arbeta som exempelvis lärarvikarie också har kapacitet att ta en lärarexamen. Detsamma gäller pedagoger inom förskolor och fritidshem. I dag saknas dock tillräckliga incitament från många huvudmän att stötta sina vikarier och sin obehöriga personal att läsa sig till just den behörigheten.

Det går även att konstatera det faktum att många privatägda skolkoncerner har färre behöriga lärare och att man har satt det i system eftersom det är billigare att anställa just obehöriga lärarvikarier. På så sätt kan de vinstdrivande koncernerna utöka sina vinstmarginaler och öka företagens värde för framtida försäljning.

Vissa privata skolkoncerner får dessutom undantag gällande kravet på lärarlegitimation eftersom de har en så kallad internationell inriktning där man undervisar på exempelvis engelska. Vi menar helt enkelt att det här undantaget måste bort. Ska vi ha ett likvärdigt skolsystem ska alla friskolor också följa den läroplan som gäller för alla andra skolor i Sverige. De ska inte få göra undantag från kravet på lärarlegitimation.

Det sista jag vill prata om handlar om marknadsmisslyckandet. Det går inte att prata om lärare och elever utan att prata om marknadsmisslyckandet i det svenska skolsystemet. Det går inte att prata om lärarnas arbetsmiljö och elevernas välbefinnande utan att tala om världens mest extrema skolsystem. Det är svängdörrar mellan de politiska rum där besluten om marknadiseringen och privatiseringarna fattas och de giriga skurkföretag som har gynnats av denna privatisering och marknadisering.

Nästa år är det val. Jag skulle vilja kalla det ett ödesval för det svenska skolsystemet. Marknadsmisslyckandet får inte fortsätta i fyra år till. Dessa 35 år har varit 35 år för mycket.

Vi vet att denna blåbruna regering inte har något intresse av att detta system är grunden. Men jag måste också säga att jag är lite orolig för vart Centerpartiet är på väg i frågan. Partiet, som under en längre tid tack och lov närmat sig oss när det gäller synen på marknadsskolan och dess komponenter, har nu fått en ny partiledare som antyder saker som gör mig orolig över denna fråga. Jag tycker att det är viktigt att vi kan stå enade i frågan om marknadsskolan, för vi vet att det här har varit – och är – ett misslyckat system.

Jag vill fråga Centerpartiet: Går man nu tillbaka till den nyliberala synen på skolan, eller fortsätter man att närma sig sina egna väljare i frågan – väljare som liksom vi och majoriteten av befolkningen tycker att marknadsskolan en gång för alla måste stoppas?

Fru talman! Jag kan ge ett lite längre svar.

Centerpartiets väljare och svenska folket kan alltid oroa sig för att Vänsterpartiet får makt. Det är en klassisk oro.

Att stå långt högerut är inte dåligt. Det bygger oftast på fakta. Det är det som är anledningen till att vi står där vi står.

Men det fanns en tid då Centerpartiet och andra partier – en del partier är kvar där – tyvärr inte ville ta till sig de problem som fanns i friskolesystemet bara för att det handlade om friskolor. Det var lätt att ta till sig problem i kommunala skolor, men det var svårt att ta till sig problem som gällde friskolor.

Vänstersidan hade ofta på omvänt sätt svårt att ta till sig problem i kommunala skolor och lättare att ta till sig problem i fristående skolor. Centerpartiet tillhör dem som hade svårare att ta till sig problem i fristående skolor, men jag skulle säga att vi nu är ett av de få partier som ser problem på båda håll, både i fristående skolor och i kommunala skolor.

Jag hoppas att vi kan komma överens om att se problemen där de finns, oavsett vem som är huvudman för skolan. Det är grunden för Centerpartiets politik. Det är i grunden likgiltigt vem som utför saker och ting så länge de gör det bra. Det finns partier som bara vill ha kommunal skola. Det finns de som ser fristående skolor som det enda som är bra och att kommunala skolor är dåliga.

Man kan inte bara utgå från vilka betyg eleverna får för att kalla en skola dålig. Det är så inkompetent som något kan vara. Vi ser vissa regeringsföreträdare göra just detta. Men det är ju också elevunderlag och sådant som avgör detta.

Det finns alltså både dåliga och bra skolor på båda håll. Jag och Daniel Riazat kommer nog, precis som våra partiledare, alltid att ha olika syn på hur gränserna kring detta ska dras. Men fristående skolor ska inte få betalt för saker de inte gör, de ska regleras och de ska omfattas av offentlighetsprincipen. Allt detta är helt avgörande.

Vi ska göra systemförändringar. Det räcker inte med små kontroller, som till exempel statsministern ibland verkar tro. Jag och Daniel Riazat är överens om att det måste ske systemförändringar. Vi är bara inte helt överens om vilka.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 26.

Vilket trevligt litet häng vi har här i dag! Det är inte alltid man blir bjuden att ingå i två olika regeringar. Det får man väl tacka för. Vi har spännande år framför oss. Vi är ju inte alltid så lätta att ha med att göra, vilket båda sidor också vet om.

I dag diskuterar vi ett betänkande som heter Lärare och elever. Då tycker jag att det är väldigt rimligt att börja med eleverna, för det är ju dem det hela handlar om. Det hörs inte alltid i debatterna. Det handlar om eleverna – ni vet, de där barnen som går i skolan varje dag och som vi lämnar över till lärarna och så vidare. Det är dem det handlar om och inte om alla möjliga andra saker som diskuteras.

Detta handlar verkligen om elevernas vardag. Skolan är det ställe där de under många år tillbringar flest vakna timmar. Tyvärr är det också en brottsplats, den största. Det är också en plats som för många först och främst betyder nederlag. Som Mathias Bengtsson från Kristdemokraterna så utmärkt beskrev det är det där de får veta, år efter år, att de inte är tillräckligt bra. Det är inte en skola som jag är nöjd med.

Mitt intryck är ändå att vi alla ser att det finns behov av förändring, och det är bra.

Det finns i dag en utslagning i svensk skola och i det svenska samhället som är helt oacceptabel. Vi ser att det är geografiskt baserat. Det handlar först och främst om ens postnummer och var man är född.

I utanförskapsområden i Malmö har vi haft skolor där bara en tredjedel av eleverna har haft möjlighet att gå vidare till gymnasiet. Det har blivit lite bättre, men det är långtifrån tillräckligt bra.

I Haparanda är det bara hälften av eleverna som går vidare till gymnasiet. Resten får ingen framtid – ja, de har en framtid, men den bjuder med mycket större sannolikhet på arbetslöshet, kriminalitet och sjukdom.

Vi har en skola som i grunden är geografiskt orättvis. Den slår ut elever. Den skapar förutsättningar för vissa men inte för andra. Det kan inte få fortsätta att vara så. De geografiska orättvisorna i svensk skola måste utraderas, och utslagningen måste stoppas. Det är helt avgörande.

Fru talman! Det är många delar i detta. Betygssystemet är en. Under många år framöver kommer vi – på grund av att regeringen släpar benen efter sig – att ha kvar ett system som medvetet, aktivt och genomtänkt slår ut elever som i alla andra europeiska länder får gå vidare till en utbildning. Det är så absurt som det kan bli.

Varje år är det 20 000 elever i Sverige som inte får lov att gå vidare. Vi har ofta skolklasser som sitter uppe på läktaren här. Om man tänker sig en typisk gymnasieklass är det fem eller sex elever som inte fick lov att gå vidare till den klassen när de gick ut grundskolan. Av dem som kommer till gymnasiet är det också många som inte går vidare då de inte klarar utbildningen. Det här är ett av svensk skolas största problem, om inte det största, och det avgörs som sagt jättemycket av var du bor.

Betygssystemet i dag gör alltså att du som har det lätt i skolan bedöms för din helhet. Varenda insats räknas. Om du är lite sämre på något och lite bättre på något annat är det fine; du värderas kanske till ett genomsnittligt betyg, C. Jättebra! Men om du är under E på någon enda, liten grej ska du få ett F. Du bedöms på din sämsta kvalitet. Det är helt vansinnigt.

Det här är det system som vi fortfarande har och som regeringen verkligen, verkligen måste få upp farten i att ändra. Tyvärr är det ju så att de flesta regeringspartier insåg detta och ändrade åsikt först för ett halvår sedan, så jag vet inte riktigt hur mycket fart de har.

Det är den ena delen. Sedan vet vi att det avgörande för att faktiskt klara skolan om man har det svårt är om man får stöd, fru talman. Och nej, det får man inte. Jättemånga får inget stöd. Det är därför Centerpartiet vill ha en elevlag som säkrar och garanterar att man får det stöd man har rätt till. I dagsläget blir det inga konsekvenser för de skolor som inte ger eleverna det stöd de har rätt till. Det blir inga konsekvenser.

Vi ser gång på gång att det är på stödet som skolorna sparar in. Det är det de väljer att inte göra. Någon gång i nian, när man ser att eleven får ett dåligt betyg, kanske det sätts in något extra – lite sommarkurser – för att statistiken ska se bra ut. Men eleven har inte fått något stöd de senaste åtta åren, så grundförutsättningarna och grundkunskapen finns inte. Det är det system vi har i dag, och det är helt värdelöst. Därför vill Centerpartiet ha en elevlag som garanterar stödet.

Sedan måste vi se andra delar här också. Ja, språket är en utmaning för jättemånga. Har du inte svenska språket med dig hemifrån är sannolikheten att du klarar svensk skola mycket lägre. Det finns folk som säger att det är för jäkligt – jag tror att ett annat ord, som kanske inte riktigt passar i kammaren, användes tidigare – att det finns så många som inte har med sig språket hemifrån. Verkligheten är att det finns partier som är arga över att de eleverna finns här, och sedan finns det andra partier som vill hjälpa eleverna att klara sig.

Det är detta som är skillnaden, fru talman: Är man arg över att de här barnen finns i landet, eller är man arg över att de inte får den hjälp de behöver för att komma in i och bli en integrerad del av landet? Det är en enorm skillnad i synen på de här barnen. När du ser ett barn i skolan som har svårt för svenska språket och vars föräldrar inte är födda i Sverige, tänker du då att det är illa att det här barnet går i svensk skola? Eller tänker du att det är illa att barnet inte får stöd för att klara svensk skola? Det är skillnaden, fru talman. Det är en jätteskillnad som vi faktiskt måste hålla fast vid.

Vi vet att eleverna klarar sig bättre om de får stöd. Det blir mycket mindre stökigt. Vi vet nämligen att de barn som stökar mest är de som får minst stöd; det är också helt klarlagt i forskningen. Vill man göra någonting åt alla de här grejerna, få en bättre indikation och mindre stök i klasserna borde man säkra att barnen får tidigt stöd. Man borde klarlägga vilket språk de har med sig hemifrån och hur det ser ut. Man borde gå in och kräva att de får stöd. Kanske borde man utvidga möjligheten att gå i förskola tidigare, etcetera – inte tvinga, som vissa partier vill, utan öka möjligheterna.

Det här är saker vi kan göra som faktiskt gör skillnad, i stället för att bara peka finger som vissa partier fortsätter att göra.

Det var eleverna. Sedan har vi lärarna också. Vi har problem med att det är låg behörighet. Vi vet att behörighet gör jätteskillnad för om eleverna klarar sig eller inte. Vi har i teorin krav på behörighet, men en tredjedel av lärarna är inte behöriga.

Centerpartiet vill att de som är behöriga ska få bättre betalt, fru talman, och vi vill att obehöriga lärare faktiskt ska tvingas utbilda sig så att de blir behöriga. Då får nämligen eleverna bättre undervisning; det vet man. Vi vill också reglera arbetstiden så att lärarna har tid med eleverna i stället för att göra annat. Har de tid att planera undervisningen blir det också bättre undervisning. De här sakerna är jätteviktiga.

Det behövs även pengar. Ja, det behövs pengar, och vi satsar 5 miljarder mer än regeringen. Det gör skillnad. Det är detta det handlar om där ute: Ska du spara bort lärare, eller ska du anställa lärare? Det gör skillnad för eleverna, och det är ju dem det handlar om.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att Liberalerna än en gång har haft en väldigt hög svansföring i den här debatten. Tyvärr har Liberalerna lika låg leverans i verkligheten som de har hög svansföring i debatten.

Centerpartiet vill att den skola som anställer fler behöriga lärare ska få bättre betalt. I dag är det nämligen alldeles för enkelt att dra ned på kvaliteten för att göra vinst. Liberalerna säger nej.

Centerpartiet vill ha ett gemensamt och obligatoriskt skolval. Liberalerna säger nej. Eller, de säger att det inte blir av – trots att det rent av står i Tidöavtalet.

Centerpartiet vill att offentlighetsprincipen ska omfatta friskolor och har pressat regeringen att utreda det. Det ligger en utredning på Liberalernas bord sedan ett år tillbaka, och vi vet fortfarande inte vad som händer.

Centerpartiet vill ha en skolpeng som skiljer sig åt mellan friskolor och kommunala skolor, precis som ansvaret skiljer sig åt. Liberalerna har inte levererat det heller.

Centerpartiet föreslår som sagt att skolan tillförs 5 miljarder kronor. Liberalerna säger återigen nej.

Liberalerna pratar om att reglera lärarnas arbetstid medan en avtalsrörelse pågår. Men vill de betala? Nej, det vill de inte.

Liberalernas skolpolitik i verkligheten, där den gör skillnad, är icke-existerande. Ord ger inte fler lärare, inte mer resurser och inte fler godkända elever, fru talman. Det är det riktig politik som gör.

Faktum är att varenda läroplan sedan 1980 har lanserats av Liberalerna. Liberalerna var med och tog fram friskolereformen tillsammans med Centerpartiet. Liberalerna försvarade fram till i vintras ett betygssystem som i onödan slog ut hundratusentals elever i det här landet och som bidrar till både lärares och elevers dåliga mående. Än vet vi inte om det faktiskt kommer att bli annorlunda och i så fall när. Det vet vi inte.

Liberalerna har den senaste mandatperioden varit med och hindrat varenda reform av friskolesystemet. Man garanterade därmed att det gick att tälja guld, som Fredrik Malm själv sa i talarstolen. Att påstå någonting annat i riksdagens talarstol är inte klädsamt. Det är inte det. Centerpartiet har också varit där, men jag säger ju att det är så. Jag erkänner det, och vi har gjort förändringar. Det har Liberalerna också gjort, men att påstå någonting annat är inte klädsamt.

Det vore däremot klädsamt om det här bidrog till lite mer ödmjukhet hos Liberalerna, fru talman, och insikt om det egna ansvaret för hur världen ser ut i dag.

(Applåder)

Jag hoppas på en mer faktabaserad politisk diskussion framgent, med respekt för eleverna oavsett var de ursprungligen kommer ifrån, och på en politisk samarbetskultur där vi faktiskt kan bygga en starkare skola för lärare, elever och alla andra i den svenska skolan.

(Applåder)