Ulf Lindholm

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Motion till riksdagen 2024/25:2386 av Magnus Persson m.fl. (SD) Arbetsmarknad och arbetsliv Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att revidera definitionen av begreppet självförsörjning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda en svensk modell för lärlingsanställningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska bistå arbetsmarknadens parter och agera för ett nationellt och permanent undantag från EU:s arbetstidsdirektiv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda en tidsbegränsning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att implementeringen av minimilönedirektivet omedelbart ska rivas upp om Danmark och Sverige vinner framgång i EU-domstolen, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska göra nödvändiga förordningsändringar i syfte att effektivisera Arbetsförmedlingens matchningsarbete och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa att Arbetsförmedlingen tillhandahåller specialistkompetens till personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förtydliga förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda och ge förslag till en ny finansieringsmodell för tolktjänster i arbetslivet för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att ge rehabiliterande insatser och hjälpmedel till anställda som drabbas av en funktionsnedsättning, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa att Samhalls vinstkrav utreds inom ramen för den aktuella översynen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa att Samhall har de rutiner och verktyg som krävs för att anmäla arbetsolyckor och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att tillsätta en nationell resurs för synskadade och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att koppla lönebidragstaket till det index som följer den allmänna löneutvecklingen, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att agera i linje med tillkännagivandet i socialutskottets betänkande 2023/24:SoU13 och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utöka preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avveckla ofrivilligt delade turer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att utreda konsekvenserna av ofrivilligt delade turer ur ett arbetsmiljöperspektiv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utöka antalet skyddsombud och tillkännager detta för regeringen. Arbetsmarknadspolitikens inriktning Sverige dras med hög arbetslöshet samtidigt som arbetsgivarna har svårt att hitta personal med rätt kvalifikationer som vill och kan ta ett arbete. Det är särskilt långtids­arbetslösheten som ökar. En stor andel av dem som är inskrivna som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen saknar grundläggande eller gymnasial utbildning. De brister även i övriga kompetenser och färdigheter som arbetsgivare efterfrågar. Arbetslösheten, liksom risken för att drabbas av långa tider utan arbete, är hög bland dem som saknar en fullföljd gymnasieutbildning. Bristande kunskaper i det svenska språket utgör också en risk för långvarig arbetslöshet. Det finns inga genvägar in på svensk arbetsmarknad. De subventionerade anställningarna är ett tydligt exempel på det. Så snart subventionen upphör avslutas anställningen i en majoritet av fallen. Subventionerade anställningar har under decennier varit det instrument både höger- och vänsterregeringar använt sig av och de vill gärna fortsätta med det men vi anser att det är att göra individen en björntjänst samtidigt som det kostar miljarder. Den enda vägen in på dagens arbetsmarknad är via utbildning. Det gäller alla, utrikes såväl som inrikes födda. Alla måste ta de möjligheter som erbjuds att göra sig anställningsbara. Vi ser positivt på att regeringen utökat resurstilldelningen till olika utbildningsinsatser. Den importerade arbetslösheten År 2023 var andelen arbetslösa 20 procent bland utomeuropeiskt födda, 8 procent bland europeiskt födda och 5 procent bland inrikes födda. Skillnaderna är inte unika för 2023 utan det har sett ut på liknande sätt under flera år. Detta utgör det absolut största problemet på svensk arbetsmarknad. Det är också hit en majoritet av resurserna inom området riktas. Massinvandringen av personer med lågt humankapital har påverkat det svenska samhället och svensk arbetsmarknad negativt. Vid den senaste undersökningen från Statistiska centralbyrån var omkring 780 000 personer mellan 16 och 65 år analfabeter och en fjärdedel av 15-åringarna i Sverige är i riskzonen för det som kallas funktionell analfabetism. Frågan vi måste ställa oss är: Hur mycket får massinvandringen kosta och hur länge? Den svenska statsbudgeten har sina begränsningar vilket leder till att vi måste bestämma var resurserna ska läggas. Ska vi minska vårdköerna? Förbättra cancervården? Öka kvaliteten i skolan? Se till att polisen har resurser att hantera dagens brottslighet? Bekämpa gängbrottslighet, skjutningar, sprängningar och bombdåd som numera också drabbar oskyldiga människor? Det är i ljuset av den samlade samhällsproblematiken man måste ställa dagens kostsamma arbetsmarknadspolitik. Sverige erbjuder ett smörgåsbord av möjligheter för den som vill göra sig anställningsbar och bli en del av det svenska samhället. Det är bra men vi vill se ökade krav och en tidsbegränsning av de arbetsmarknadspolitiska programmen. Det ska inte vara möjligt att gå från åtgärd till åtgärd under flera år. Vi vill se en ordning där det från början framgår att individen kan ta del av erbjudna åtgärder under en begränsad tid och om individen inte lyckas göra sig anställningsbar på svensk arbetsmarknad under den tiden är nästa steg en uppmaning om att återvända till hemlandet. Självförsörjning Regeringen gick på Sverigedemokraternas linje och införde begreppet självförsörjning i statsbudgeten. Det är positivt eftersom det skapar en möjlighet att mäta hur många i Sverige som faktiskt är självförsörjande. Tidigare användes främst begrepp som sysselsatt för att kunna få en uppfattning om individers förankring på arbetsmarknaden. Dessvärre valde regeringen att urvattna begreppet genom att bland annat låta gruppen med olika subventionerade anställningar ingå i gruppen självförsörjande. Vi vill ändra definitionen med syfte att kunna mäta faktisk självförsörjning. Lärlingsanställningar Istället för subventionerade arbeten där individen får lämna arbetsplatsen samma dag som subventionen upphör vill vi se fler arbetsplatsnära utbildningsplatser som ger individen möjlighet att få användbar arbetslivserfarenhet i kombination med teoretiska studier. Vi vill skapa förutsättningar för att parterna ska kunna bygga ett svenskt lärlingssystem. Internationellt finns flera olika framgångsrika varianter. Möjligheten att skapa en svensk modell för sådana anställningar behöver skapas utifrån de förutsättningar som finns på den svenska arbetsmarknaden. Parterna ska finnas med i allt från utformningen av lärlingsplatserna till urvalet av kandidater. En lärlingsanställning ska inte begränsas till någon specifik kategori av arbetssökande utan ska styras av behov och möjlighet att tillgodogöra sig utbildningen. Arbetslöshetsförsäkringen Vi har länge drivit frågan om en statlig, avgiftsfri a-kassa som finansieras solidariskt via skatt. Redan idag finansieras a-kassan till allra största del av skattemedel vilket innebär att alla som förvärvsarbetar redan bidrar till systemet. Det är inte mer än rätt att de också får ta del av det i händelse av arbetslöshet. Den nya a-kassan som baseras på inkomster istället för arbetad tid är ett steg i rätt riktning då det minskar administrationen för den enskilde och garanterar korrekta utbetalningar eftersom inkomstuppgifterna hämtas från Skatteverket. Risken för fusk minimeras vilket är den största vinsten med den inkomstbaserade a-kassan. Mer kan fortfarande göras och vi kommer arbeta vidare för att förbättra a-kassan. Vi har fortfarande en av Europas sämsta a-kassor. Svensk a-kassa är därtill överfinansierad. Enligt TCO har de cirka 166 miljarder kronor som a-kassan gått i överskott med under perioden 2007 till 2018 gått rakt in i statskassan och använts för andra ändamål. Det finns således ekonomiskt utrymme för att förbättra a-kassan ytterligare. Ett permanent system för korttidsarbete Vi anser att stabila och lönsamma företag är grunden för en stark svensk ekonomi och arbetsmarknad. Ett system för korttidsarbete skulle kunna säkra konkurrenskraft och jobb i en tillfällig kris. Vi ser därför positivt på införandet av ett permanent system för korttidsarbete, då det skulle stärka företagens och arbetstagarnas uthållighet genom ekonomiska svängningar. Ett sådant system behöver utformas så att det kompletterar företagens egna förberedelser för ekonomiskt svåra tider och bidrar till en robustare ekonomi som gynnar alla. Vi vill betona vikten av ansvar och förberedelser från företagens sida, vilket är avgörande för att de på lång sikt ska kunna dra nytta av sådana stödsystem på ett hållbart sätt. Arbetstidsförkortning Senast arbetstidsförkortning genomfördes via lagstiftning var 1973. Då infördes femdagars arbetsvecka, och den ordinarie arbetstiden blev 40 timmar per vecka. Innan dess låg veckoarbetstiden på 48 timmar och då jobbade man även på lördagar. Den senaste tiden har det debatterats om det är dags att lagstifta om arbetstids­förkortning på nytt. Arbetsmarknadens parter förhandlar om löneutrymmet vilket har landat i att inom vissa områden har kortare arbetstid prioriterats medan andra har valt höjda löner och pensioner. Som exempel är ett vanligt veckoarbetsmått för Kommunalmedlemmar som jobbar natt 34,33 timmar. Ett annat exempel är gemensamma Metallavtalet där arbetstidens längd skiljer sig åt när man jobbar skift – till exempel jobbar de som har kontinuerligt treskiftsarbete 36 timmar per vecka. Samtidigt är vi inte blinda för den verklighet som många löntagare möter. Fyrtio­timmarsveckan anses av många vara bättre anpassad för de som arbetar dagtid på kontor i jämförelse med exempelvis anställda inom vården som arbetar dygnets alla timmar, årets alla dagar. Vi har också förståelse för att olika förbund har olika starka muskler för att få igenom en arbetstidsförkortning i avtal och att det dessutom kan vara de förbunden som behöver det mest som inte nått i mål. Det finns en jämställdhets­dimension i detta vilket ställer stora krav på fackförbunden att använda sin gemensamma kraft för samtliga medlemmars bästa, män som kvinnor. Vi står bakom den svenska modellen till fullo. Vi har kontinuerligt arbetat mot alla försök till inskränkningar. Vårt agerande kring minimilönedirektivet tjänar som ett gott exempel. Vi anser att frågan om arbetstider hanteras bäst av parterna. Dagens flexibilitet har över lag varit gynnsam. Beroende på vad arbetsmarknadens parter uppnått tidigare skulle en lagstadgad arbetstidsförkortning få olika effekt för landets löntagare. Att lägga över frågan på politiken skulle dessutom riskera förändringar i samma takt som ändringar i riksdagsmajoriteten. Det skulle minska förutsägbarheten och stabiliteten på arbetsmarknaden vilket missgynnar både arbetsgivare och arbetstagare. Med detta sagt utesluter vi inte att tillsätta en utredning om ny lagstiftning i händelse av att parterna vänder sig till politiken med ett partsgemensamt förslag. Arbetsmarknaden och EU Sverigedemokraterna värderar samarbete över nationsgränser och ser positivt på dialog med andra stater i olika former. Dock är det viktigt för alla nationer att bevara själv-bestämmandet och den nationella suveräniteten. Det gäller inte minst inom det arbets-marknadspolitiska området. I dag finns det politiska partier som arbetar för att EU ska få mer inflytande över svensk arbetsmarknad. Detta är något som Sverigedemokraterna kraftigt vänder sig emot. Den svenska modellen har fungerat som ett gott exempel runt om i världen och bygger på att parterna kommer överens om vilka regler och villkor som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Genom den sociala pelaren utmanas långsamt vår egen rätt att avgöra vilka regler som ska gälla på den svenska arbets­marknaden. Sverigedemokraterna är det enda parti som fullt ut värnar om Sveriges självbestämmande och suveränitet. Ett exempel på detta är vår syn på arbetstids­direktivet. Direktivet reglerar dygnsvilan och är tänkt som ett skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Samtidigt är det många svenska verksamheter som är uppbyggda kring kollektivavtalade arbetstider som bryter mot direktivet. EU-kommissionen har ifrågasatt om svenska kollektivavtal är förenliga med EU:s arbetstidsdirektiv. Vi uppmanar regeringen att bistå parterna mot EU:s påverkan på svensk arbetsmarknads­politik. De svenska parternas överenskommelser ska oinskränkt gälla i Sverige. Minimilönedirektivet Även om det är alldeles för många arbetstagare i Europa som har dåliga villkor är de svenska arbetsgivarna och fackförbunden ense om att en EU-lag som reglerar minimi­löner är fel väg att gå. Det skulle utgöra en allvarlig risk för att vår arbetsmarknads­modell slås sönder. EU har bara rätt att besluta saker där de fått rätten att göra det av medlemsländerna. Bland annat löneförhållanden har uttryckligen undantagits från EU:s rätt att bestämma. Innehållet i direktivet går därför utöver fördragets gränser. Enligt detta saknar EU behörighet att lagstifta om löner i medlemsländerna och genom att anta direktivet tar sig EU långt större makt än vad medlemsstaterna har gett unionen. Vi ser stora risker med detta direktiv. Direktivet i sig ger utrymme för tolkning vilket innebär att det är EU‑domstolen som i slutändan kommer avgöra vad direktivet egentligen innebär. Vi befarar också att införandet av direktivet öppnar upp för ännu mer lagstiftning inom området. Den 19 oktober 2022 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv om minimilöner i EU. Danmark valde då att gå till EU-domstolen för att stoppa införandet av minimi­löner. Efter att Sverigedemokraterna agerat med tydlighet mot regeringen beslutade regeringen att göra gemensam sak med Danmark, som vill riva upp direktivet i sin helhet. Regeringen har valt att implementera minimilönedirektivet redan innan beslut är fattat i EU-domstolen. Skulle utfallet vara till Sverige och Danmarks fördel är det vår bestämda uppfattning att implementeringen av minimilönedirektivet omedelbart ska rivas upp. Arbetsförmedlingen – rätt insats till rätt person i rätt tid Arbetsförmedlingens resurser riktas mestadels till personer som står långt ifrån arbets­marknaden. Det kan anses rimligt när det kommer till insatser som syftar till att stärka individens grundläggande anställningsbarhet, men det utgör ett problem när det kommer till andra insatser. Ett exempel är arbetsmarknadsutbildningar som inte bara stärker individen utan där syftet också är att möta företagens behov av kompetens. För att insatsen ska ge ett framgångsrikt utfall i form av reguljär anställning är det viktigt att deltagaren har förutsättningar att ta till sig utbildningen och i övrigt fungerar i yrket. Det innebär att arbetsgivarna behöver ha ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen både centralt och lokalt. Vi ser positivt på att utöka de gemensamma plattformarna, exempel­vis branschråd. Målgruppen för arbetsmarknadsutbildningar bör bestämmas utifrån deltagarens möjligheter till arbete efter avslutad insats, inte tiden individen varit i arbetslöshet eller någon annan parameter som inte är relevant för syftet. Vi uppmanar regeringen att göra nödvändiga förordningsändringar för att säkerställa träffsäkerheten i Arbetsförmedlingens anvisningar. Arbetsförmedlingens specialistkompetens Reformeringen av Arbetsförmedlingen har lett till att personer med funktions­nedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har förlorat etablerade kontakter inom myndigheten. Arbetsförmedlingen bör ges förnyat uppdrag att säkerställa stödet och specialistkompetensen för arbetssökande med funktionsnedsättning. Det gäller inte minst utifrån myndighetens satsning på digitala tjänster som kan innebära att personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga inte får det stöd de har rätt till. En stor andel arbetssökande med funktionsnedsättning behöver ha tillgång till personligt stöd redan från inskrivning, under hela vägen till arbete, men ibland också under sitt fortsatta yrkesliv. Specialistkompetensen hos externa aktörer måste också utvecklas och säkerställas. Förordningen om bidrag till arbetshjälpmedel Tillgång till välfungerande arbetshjälpmedel är för många med en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga en förutsättning för att behålla ett fotfäste på arbetsmarknaden. Vi har uppmärksammats på brister i tillgången till arbetshjälpmedel. Ett ökat antal människor nekas arbetshjälpmedel och det har funnits fall där Försäkringskassan nekat sökande arbetshjälpmedel om dessa hjälpmedel är av en sådan karaktär att de behövs även på fritiden. Förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel behöver förändras och förtydligas för att säkerställa att personer med behov av arbetshjälpmedel erhåller det. En ny finansieringsmodell för tolktjänster i arbetslivet Arbetsgivarna har med rätta stort ansvar för sina anställda och för arbetsmiljön, men det innebär att finansieringen av tolktjänster kan bli kostsam. De bidrag som finns att söka som arbetsgivare är begränsade och det finns behov av flexiblare insatser och förenklad administration för att förbättra möjligheten för personer i behov av tolktjänster. Regeringen bör utreda fler möjliga finansieringsmodeller med syftet att underlätta möjligheten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet att få och behålla arbete. Möjlighet till stöd för anställda som drabbas av en funktionsnedsättning Personer som drabbas av en funktionsnedsättning samtidigt som de har en anställning ska inte först behöva slås ut från arbetsmarknaden för att sedan få rehabilitering och stöd. I dag hänvisas i stor utsträckning till arbetsgivarnas rehabiliterande åtgärder. Detta är inte optimalt eftersom det krävs specialistkunskaper för att hitta fungerande lösningar. Försäkringskassan agerar först när personen blir sjukskriven. Arbetsförmedlingen bör ges i uppdrag att ge stöd och rådgivning till dessa personer och arbetsgivare i syfte att öka möjligheterna för de som förvärvar en funktionsnedsättning i vuxen ålder att behålla en befintlig anställning. Regeringen bör också se över möjligheten att ge Arbets­förmedlingen rätt att bevilja lönebidrag till nuvarande arbetsgivare för den arbetstagare som förvärvar en funktionsnedsättning. Nationell resurs för synskadade Omkring 100 000 personer ser så pass dåligt att de har kontakt med någon av landets syncentraler. Regeringen bör utreda hur man kan utveckla ett sammanhållet stöd till blinda och gravt synskadade. Sådan kompetens är svår att upparbeta lokalt eftersom gruppen är förhållandevis liten. Därav borde en nationell resurs ge bättre effekt exempelvis i form av ett kunskapscenter. Denna nationella resurs skulle kunna samla erfarenheter, initiera forskning och utveckla metoder som leder till arbete för målgruppen. Resursen skulle också kunna vara ett stöd för andra aktörer inom synområdet, särskilt med koppling till arbetslivsinriktad rehabilitering. Samhall Vi ser positivt på regeringens pågående översyn av Samhall. Vinstkravet lyftes inte initialt men regeringen meddelade att detta kan ses över under utredningens gång. Vi anser att regeringen bör säkerställa att vinstkravet faktiskt utreds. Riksrevisionen bedömde att såväl regeringens styrning som Samhalls styrning och organisation i alltför hög grad har prioriterat affärsmässig utveckling framför utveckling av de anställdas arbetsförmåga vilket vi anser vara djupt problematiskt. Samhall har haft ett stort antal arbetsplatsolyckor. Under 2018–2022 skadade sig dubbelt så många på Samhall som på övriga arbetsmarknaden. Under 2023 steg olyckssiffran ytterligare, till nästan tre gånger så många arbetsolycksfall på Samhall jämfört med på övriga arbetsmarknaden. Enligt lag är alla arbetsgivare i Sverige skyldiga att anmäla arbetsolyckor som deras anställda råkar ut för till Försäkringskassan men en granskning har visat att hundratals arbetsolyckor på statliga Samhall inte anmälts. Under de senaste åtta åren har 820 arbetsolyckor som lett till sjukfrånvaro aldrig anmälts till Försäkringskassan. Det innebär att anställda som skadat sig på Samhall kan ha gått miste om ersättning. Samhall har nu anmält 1 500 olyckor i efterhand men det går enbart att få ersättning från Försäkringskassan sex år tillbaka i tiden från ansökningsdagen, alltså från 2018 och framåt. Under åren 2016 och 2017 har 57 arbetsolyckor med sjukfrånvaro inträffat på Samhall utan att anmälas vid tillfället. Det går alltså inte längre att få ersättning för denna tid. Regeringen måste ta sitt ansvar att se till att Samhall följer lagen. Det är fullständigt oacceptabelt att detta kunnat ske och det är extra allvarligt när det drabbar en redan utsatt grupp. Regeringen måste följa upp och säkerställa att konkreta åtgärder vidtagits så att detta inte upprepas. Lönebidrag Regeringen bör utreda kostnaden för och möjligheten att koppla lönebidragstaket till det index som följer den allmänna löneutvecklingen. Personer med lönebidrag ska inte halka efter i löneutvecklingen jämfört med sina arbetskollegor. Ledsagning Det finns en riksdagsmajoritet för att en ny lag om ledsagning ska utredas. Riksdags­majoriteten anser dels att regeringen bör se över förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning, dels att regeringen ska se över förutsättningarna för att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag. Vi uppmanar regeringen att agera i linje med tillkännagivandet i socialutskottets betänkande 2023/24:SoU13 om avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning. Arbetsmiljöpolitikens inriktning Under våren och sommaren 2024 skedde flera arbetsplatsolyckor med dödlig utgång. Arbetsmiljöarbetet är livsviktigt. Ingen ska avlida på eller till följd av sitt arbete. Både det regionala och det lokala arbetsmiljöarbetet måste fungera och fler ska ges möjlighet att delta i det arbetet. Vi måste skärpa till regelverket men vi måste också se till att befintligt regelverk efterföljs, inte minst för att bekämpa den arbetslivskriminalitet som breder ut sig i samhället. Arbetslivskriminalitet är medvetna handlingar där arbetstagare utnyttjas och en sund konkurrens sätts ur spel. Det kan omfatta bland annat överträdelser av arbetsmiljöregelverket och kan exempelvis handla om arbete utan tillstånd, arbete med osäkra arbetsvillkor och minskat skydd för arbetstagare. Arbetsmiljö och arbetslivskriminalitet är därav två frågor som är tätt sammanlänkade. Arbetslivskriminalitet Arbetslivskriminalitet innebär att en verksamhetsutövare medvetet bryter mot regler och avtal i arbetslivet på bekostnad av arbetstagarna, andra företag eller det allmänna. De allvarligaste fallen av arbetslivskriminalitet omfattar brottslighet såsom människo­handel, människoexploatering, arbetsmiljöbrott, bidragsbrott, skattebrott och annan ekonomisk brottslighet. Arbetslivskriminaliteten är extra framträdande inom bygg, städ, restaurang och transportbranschen. Arbetslivskriminalitet förekommer numera även inom vård och omsorg. Arbetslivskriminaliteten kännetecknas av fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet men också av utnyttjande av välfärdssystemen. Det är vanligt att man utnyttjar lågkvalificerad arbetskraft i dessa personalintensiva branscher. Det är också vanligt att det rör sig om personer som befinner sig i Sverige illegalt. Arbets­tagare riskerar ofta osäkra arbetsvillkor, lägre löner och andra allvarliga kränkningar av sina rättigheter. Företagare som följer reglerna riskerar att konkurreras ut av oseriösa aktörer, inte sällan med koppling till organiserad brottslighet. Samhället och stats­finanserna riskerar allvarliga budgetkonsekvenser genom minskade intäkter via skatter och ökat utflöde av felaktiga bidrag. På sikt kan tilliten till samhällskontraktet hotas. Från politikens sida måste vi säkerställa kontrollmöjligheter och att myndigheter som har möjlighet att ingripa ska kunna göra det tidigt. Vi måste också skapa system för att identifiera och utesluta oseriösa aktörer. Det är en mycket allvarlig situation vi står inför där företag kapas och utnyttjas ekonomiskt och där offentlig verksamhet drabbas av välfärdsbrott. Vi har tillsammans med regeringen drivit igenom förändringar i sekretesslagstift­ningen för att öka möjligheten för våra samverkande myndigheter att samarbeta och kunna dela väsentliga uppgifter med varandra men mer behöver göras. Den grova arbetslivskriminaliteten håller sig oftast utanför den etablerade partsmodellen och det ställer nya krav, inte minst på politiken. Arbetslivskriminaliteten är också internationell till sin natur, både eftersom utländska arbetstagare utnyttjas och eftersom verksamhets­utövare kan ha kopplingar till, och verka i, flera länder. Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap Som ett resultat av ambitionen att minska antalet myndigheter och effektivisera statsförvaltningen har vi ställt oss bakom beslutet att Myndigheten för arbetsmiljö­kunskap överförs och inordnas i Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap har idag olika uppdrag men inom samma politikområde vilket gör att det finns möjliga synergier och kvalitetsförbättringar med en inordning. Arbetsmiljöverket ansvarar för arbetsmiljö-, arbetstids- och utstationeringsfrågor medan Myndigheten för arbetsmiljökunskap har ett uppdrag som är inriktat på kunskaps­sammanställning och spridning av forskningsbaserad kunskap inom arbetsmiljöområdet. Myndigheten använder sig också av externa forskarexperter som granskar rapporter eller genomför uppdrag. För att nå de önskade synergieffekterna måste regeringen anpassa Arbetsmiljöverkets instruktion. Myndigheten för arbetsmiljökunskap har enligt myndighetens instruktion i uppgift att utvärdera statliga reformer och beslut. Eftersom Arbetsmiljöverket är den statliga aktör som har till uppdrag att genomföra arbetsmiljöpolitiken bör regeringen överföra utvärderingsuppdraget till en annan myndighet. Regeringen bör säkra en nivå av anslagstilldelning långsiktigt för de uppgifter som förs över från Myndigheten för arbetsmiljökunskap för att volymen och kvaliteten i verksamheterna ska fortlöpa efter inordningen. Arbetsmiljöfrågorna är prioriterade och vi kommer bevaka att medelstilldelningen är ändamålsenlig och att frågorna ges utrymme och hanteras. Det är av största vikt att sammanslagningen inte blir en nedläggning. Preskriptionstider för arbetsmiljöbrott Vid utredningar av arbetsmiljöbrott involveras flera myndigheter, bland annat Arbetsmiljöverket, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Utredningstiden är ofta lång och den genomsnittliga utredningstiden för brottet vållande till annans död på arbetsplats är betydligt längre än en utredning om vållande till annans död som inte har samband med någon arbetsplats. Utredningsläget är komplicerat utifrån sakfrågans natur. Entreprenader sker ofta i flera led och tekniskt kan det vara komplicerade orsaks­förlopp och även komplicerade organisatoriska förhållanden som råder. Det är ofta flera aktörer involverade och det är i skarven mellan aktörerna som utredningsläget försvåras. Utifrån den samlade bilden av problematiken i dessa utredningar behöver preskriptionstiden utökas. Preskriptionstiden för normalgraden av arbetsmiljöbrott är i dag två år. Vid grova brott är den fem år. Dessa preskriptionstider är för korta och preskriptionstiden bör utökas till det dubbla, det vill säga fyra år för normalgraden samt tio år för grova brott. Ofrivilligt delade turer Det är viktigt att värna om löntagarnas rätt till balans mellan arbete och privatliv. Inom den offentliga sektorn kan anställda ha en arbetsdag som pågår mellan klockan 7 och 21, med en fyra timmar lång obetald rast i mitten. Den anställde får då i praktiken två pass på en arbetsdag. Vi vill säkerställa att de anställda inom vård och omsorg har en dräglig livssituation, där arbete och familjeliv går att kombinera. Utifrån detta vill vi på sikt avskaffa de ofrivilligt delade turerna och ge de anställda möjlighet till balans mellan privatliv och arbete. Detta är viktigt, inte minst ur ett kompetensförsörjningsperspektiv, eftersom branschen under lång tid har präglats av bemanningsproblem. Att kunna kombinera arbetsliv och privatliv på ett tillfredsställande sätt ökar attraktiviteten inom dessa yrken. Vi vill också att Arbetsmiljöverket ges i uppdrag att granska konsekvenserna, utifrån ett arbetsmiljöperspektiv, av ofrivilligt delade turer. Regionala och lokala skyddsombud Enligt Arbetsmiljöverkets statistik omkom 55 personer i arbetsolyckor under 2023 och även i år pekar trenden mot höga dödstal. En stor del av händelserna med dödlig utgång skulle ha kunnat förutses och förebyggas om rätt arbetsmiljöarbete, kunskap, skydds­åtgärder och samverkan funnits. Det finns politisk enighet kring behovet av att säkerställa ett fungerande lokalt arbetsmiljöarbete, och för att uppnå det måste antalet lokala skyddsombud öka. Från politiskt håll måste vi möjliggöra denna ökning och skapa oss en bild av vilka hinder som finns. En faktor som vi anser bromsar inflödet till skyddsombudsrollen inom arbetaryrkena är LO:s kongressbeslut från 2016 om att den fackliga organisationen och de fackliga företrädarna ska ha facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna. I praktiken innebär det att de som är politiskt aktiva i andra partier än Socialdemokraterna utestängs från att erhålla fackliga förtroendeposter, trots kunskap, engagemang och medarbetarnas förtroende. En majoritet av LO-förbunden agerar fortfarande utifrån detta beslut. Det finns flera exempel på hur fackligt aktiva personer tvingats välja mellan sina politiska uppdrag och sin fackliga roll. I och med detta har de LO-anslutna förbunden, via egna politiska beslut, blivit ett hinder i arbetet för att få fler skyddsombud på landets arbetsplatser. De branscher som har flest dödsolyckor är bygg, tillverkning och transport. Det är därför än mer anmärkningsvärt att LO-förbunden väljer att upprätthålla kongress­beslutet. En absolut majoritet av de som drabbas arbetar inom arbetaryrken. Det sätter fingret på vad politiskt spel kan leda till. Situationen vittnar om att höga fackliga företrädare flyttat fokus från sina medlemmar till socialdemokratisk politisk strategi. Enligt dagens modell har fackförbunden företrädesrätt att utse lokala skyddsombud vilket enligt ovanstående leder till att ett stort antal löntagare utestängs från att axla rollen som skyddsombud. Vi vänder oss mot den här politiseringen av arbetsmiljö­arbetet och vi ser allvarligt på den politiska diskriminering som våra och andra politiska företrädare utsätts för efter att de valts till förtroendeuppdrag av sina medarbetare. Arbetsmiljöarbetet är avgörande för löntagarnas trygghet och hälsa. Den som är lämplig och har intresse för och kunskap om arbetsmiljöarbete ska kunna bli skyddsombud. Makten att utse företrädare ska ligga hos arbetsplatsens anställda, utan inskränkningar. Detsamma ska gälla när arbetstagarrepresentanter utses till skyddskommitté. För att avpolitisera och öppna upp arbetsmiljöarbetet vore det önskvärt att fack­förbund som kräver facklig-politisk samverkan frångår det beslutet. Det skulle genast öppna upp för samtliga medlemmar att kunna engagera sig i arbetsmiljöarbetet. En annan väg att gå för att öppna upp arbetsmiljöarbetet för alla är att upphäva fackförbundens företrädesrätt att utse skyddsombud. Vi anser att det sistnämnda vore en beklaglig utveckling. Arbetsmiljöarbetet är komplext och det går inte att förringa att den fackliga organisationen är ett stort stöd för det enskilda skyddsombudet. Samtidigt står vi inför höga dödstal, och socialdemokratiskt politiskt spel är en klen tröst för de anhöriga som får ett dödsbesked. Sverigedemokraternas fokus ligger på löntagarna runt om i landet som riskerar sina liv när de går till arbetet. Vårt fokus ligger hos de anhöriga som får ett besked som hade kunnat undvikas. Utifrån det uppmanar vi regeringen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det lokala arbetsmiljöarbetet genomförs på varje arbetsplats i hela landet. Magnus Persson (SD) Michael Rubbestad (SD) Ann-Christine Frohm (SD) Sara Gille (SD) Ulf Lindholm (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1414 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att genomföra en översyn av begreppet ”mäns våld mot kvinnor” för att säkerställa att alla former av våld inkluderas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en ”bo kvar”-garanti för barn som tvingas flytta på grund av våld i hemmet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inrätta en haverikommission vid varje fall av dödligt våld och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förbättra förutsättningarna för landets kvinnojourer samt införa en tydlig återrapporteringsplikt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att öka fokuset på kvinnors våld mot män genom att initiera och stödja forskning, stärka resurserna till mansjourer, utbilda vård- och rättsväsendet samt bryta ner skambelagda normer som hindrar män från att söka hjälp, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer motsvarande kraven i högskoleförordningen även tillförs redan utexaminerade och verksamma inom relevanta yrken och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inrätta ett eget lagrum för ekonomiskt våld och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att alla former av våld i nära relationer ska belysas och analyseras i ett helhetsperspektiv, inklusive våld mot män och i samkönade relationer, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla mättekniker och metodologier för att bättre kunna kartlägga våld i samkönade relationer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur kunskapen om vad som juridiskt sett räknas som ett brott kan ökas för att förbättra anmälningsbenägenheten vid våldsbrott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda förändringar av betänketiden vid skilsmässa, särskilt i fall där det förekommer våld eller andra liknande brott inom äktenskapet, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla en strategi för att motverka eftervåld och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att öka kunskapen om incelrörelsen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att revidera 6 kap. 2 § föräldrabalken så att domare som dömer i en vårdnadstvist åläggs skyldigheten att personligen träffa barnet när domstolen prövar frågor om vårdnad, boende och umgänge, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda IGOR-modellens potential för att utveckla och implementera en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och tillkännager detta för regeringen. Motivering För att främja jämställdhet och rättvisa i samhället måste kvinnor och män ges samma förutsättningar, möjligheter och rättigheter. Detta inkluderar rätten till ett tryggt och säkert liv för alla. Trots detta skapar det utbredda våldet en oacceptabel otrygghet som i synnerhet drabbar den kvinnliga delen av befolkningen. Denna otrygghet leder till allvarliga inskränkningar i människors frihet och livsmönster, vilket gör våldet mot kvinnor till ett betydande jämställdhetsproblem som måste tas på största allvar. Sverige har inte råd att bortse från våldet då det inte bara utgör ett hinder för ett jämställt samhälle utan även medför betydande ekonomiska kostnader för staten. Dessa kostnader uppgår till mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor per år, varav en enskild våldtäkt kan kosta så mycket som 10 miljoner kronor. Resurser som annars skulle kunna användas för att stärka välfärden går i stället åt till att hantera konsekvenserna av detta våld. Därför är varje investering i åtgärder som effektivt motverkar våldet mot kvinnor inte bara en insats för jämställdheten, utan också en samhällsekonomisk investering. Det är viktigt att understryka att våld aldrig kan accepteras, oavsett vem som är förövare eller offer. Våld drabbar också män, och i samkönade relationer kan våld förekomma mellan män eller mellan kvinnor. Våld är alltid oacceptabelt, oavsett kön. Detta kräver kraftfull politik som tar hänsyn till både de mänskliga och de ekonomiska konsekvenserna av våldet. Hedersrelaterat våld och förtryck skiljer sig på flera avgörande sätt från mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. För att effektivt kunna bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck krävs specifika och målinriktade åtgärder givet att problematiken är komplex. Hedersrelaterat våld och förtryck involverar ofta flera förövare, där både män och kvinnor kan vara delaktiga, antingen som direkt ansvariga eller som stödjande aktörer. Dessutom kan förövarna utgöras av den egna familjen eller större delar av släkten, vilket skiljer sig från våld i nära relationer där våldet oftast utövas av en enskild individ och där familj och bekanta inte stöttar de brott som begås. Sverigedemokraternas politik inom området hedersrelaterat våld och förtryck återfinns i kommittémotionen Krafttag mot hedersrelaterat våld och förtryck. Mäns våld mot kvinnor som begrepp 1. Begreppet ”mäns våld mot kvinnor” är ett centralt begrepp inom svensk lagstiftning och rättspraxis samt inom socialt arbete och preventionsinsatser. Det är ett känt faktum att mäns våld mot kvinnor utgör den största delen av våld i nära relationer, vilket är en verklighet vi aldrig får förminska. Cirka 90 procent av det rapporterade våldet i nära relationer utgörs av just mäns våld mot kvinnor, varför detta begrepp är både relevant och viktigt. Samtidigt finns det andra former av våld i nära relationer som också måste erkännas och synliggöras för att säkerställa ett rättvist och inkluderande skydd för alla som utsätts. Kvinnors våld mot män, våld i samkönade relationer och andra våldsformer bör också uppmärksammas och hanteras inom samma lagstiftning och skyddssystem. Det är därför av största vikt att vi genomför en översyn av ”mäns våld mot kvinnor” som begrepp för att säkerställa att alla typer av våld i nära relationer inkluderas. Ett breddat begrepp skulle inte minska fokuset på mäns våld mot kvinnor utan snarare komplettera och förstärka skyddet för alla som utsätts för våld. Genom att erkänna hela spektrumet av våld i nära relationer kan vi säkerställa att våra lagar, policyer och insatser omfattar alla som är i behov av skydd och stöd. Ge barnen en ”bo kvar”-garanti 2. I intervjuer som Barnens rätt i samhället, Bris, har genomfört med barn som har vistats på skyddade boenden framkommer det tydligt att barnen upplever det som orättvist att de tvingas flytta medan våldsutövaren får stanna kvar i hemmet och på orten. Barnen uttrycker saknad efter sina vänner, sin skola och sitt hem. Detta utgör en problematisk situation som är svår att lösa. När en våldsutövare inte frivilligt går med på att flytta finns det ofta ytterst få alternativ för de utsatta, vilket ofta resulterar i att de blir tvungna att söka skydd på annan ort eller på ett annat boende. I de fall där våldsutövare söker stöd bör det finnas tillgängliga boendeformer och stödinsatser för dem. Detta är viktigt för det förebyggande arbetet för att minska våld i nära relationer och för att underlätta för de barn som tvingas att flytta från sitt hem och sitt liv. I en sådan boendeform bör det likt i skyddade boenden finnas tillgång till personal, stöd och hjälp för att underlätta för både individen och de drabbade barnen. Haverikommission vid varje fall av dödligt våld 3. Varje gång en person dödas av en nuvarande eller tidigare partner ska en haveri­kommission inrättas med syftet att genomföra en omfattande och noggrann utredning för att fastställa orsakerna och händelseförloppet som ledde fram till dödsfallet. En sådan haverikommission ska även uppdras att identifiera eventuella brister inom myndighetsutövningen eller andra relevanta områden i samband med det aktuella fallet. Inte sällan är hotbilden känd sedan tidigare och gärningspersonen kan ha begått liknande brott mot andra individer tidigare. Trots detta har dödsfallet inte kunnat förhindras och det krävs därför en djupgående analys av orsakerna till hur detta misslyckande kunde ske. Information som insamlas kan sedan ligga till grund för att förhindra liknande incidenter i framtiden samt för att stärka det brottsförebyggande arbetet i samhället i stort. Förbättrade förutsättningar för landets kvinnojourer 4. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är ett mycket allvarligt samhällsproblem som kräver omfattande åtgärder. Landets kvinnojourer spelar en central och mycket viktig roll i detta arbete genom att erbjuda skydd, stöd och rådgivning till den som utsatts för våld. Kvinnojourerna står dock inför betydande utmaningar, inte minst vad gäller deras ekonomiska förutsättningar. I dag är många kvinnojourer beroende av kortsiktiga bidrag, vilket leder till en osäkerhet som påverkar deras verksamhet och möjligheter att planera långsiktigt. Detta försvårar för kvinno­jourerna att upprätthålla en stabil verksamhet, vilket i slutändan kan påverka kvaliteten på det stöd som erbjuds till våldsutsatta kvinnor och barn. För att säkerställa att kvinnojourerna kan fortsätta att erbjuda ett tryggt och professionellt stöd behövs en långsiktig och stabil finansiering, och genom att tilldela dem fleråriga statliga anslag kan kvinnojourerna få möjlighet att planera och bedriva sin verksamhet med större trygghet. En stabil finansiering skulle inte bara förbättra deras ekonomiska situation utan också möjliggöra återkommande vidareutbildning av personal, utveckling av stödtjänster och förbättrade möjligheter att nå ut till fler kvinnor som behöver hjälp. För att säkerställa att de tilldelade medlen används på rätt sätt behöver också en tydlig och enhetlig återrapporteringsplikt införas för alla kvinnojourer som mottar statliga medel. Denna plikt ska omfatta redovisning av hur medlen använts, vilka insatser som genomförts och vilka resultat som uppnåtts. Genom en strukturerad uppföljning kan staten försäkra sig om att resurserna används effektivt och att de når de kvinnor och barn som är i behov av stöd. Våldsutsatta män 5. Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt och omfattande samhällsproblem som för­tjänar all den uppmärksamhet och de resurser som frågan får. Samtidigt finns det en annan aspekt av det könsrelaterade våldet som ofta förblir ouppmärksammad och under­prioriterad. Våldsutsatta män. Enligt vissa uppskattningar utgör denna form av våld cirka 10 % av allt könsrelaterat våld, men trots detta är det ett område där det råder stora brister i fråga om såväl kunskap som resurser. Män förväntas med rådande samhällsnormer vara starka och det kan anses vara skamfullt att erkänna sig som ett offer för våld från en kvinna. Denna skamkänsla leder till att många män inte ens vågar söka hjälp, vilket därmed också försvårar möjligheten att identifiera och ge stöd år de män som faktiskt drabbas. Forskning som specifikt undersöker kvinnors våld mot män behöver initieras och stödjas av regeringen. Denna forskning kommer att utgöra en viktig grund för förbättrad statistikinsamling och utveckling av mer effektiva stödinsatser. Ett ökat fokus på kvinnors våld mot män innebär inte att på något vis förringa eller förminska det erkänt större problemet med mäns våld mot kvinnor. Det handlar snarare om att erkänna och adressera ytterligare en aspekt av könsrelaterat våld som ofta hamnar i skymundan. Ingen utsatt ska lämnas utan stöd, oavsett könstillhörighet. Ökad kunskap inom yrken som möter våldsutsatta 6. Samhället i stort behöver få ökad förståelse och ökad kunskap om våld i nära relationer så att rätt stöd och hjälp finns att tillgå. Som ett steg på vägen har man därför i högskoleförordningen sedan 2018 infört krav på en utbildning om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation för den som utbildar sig till fysioterapeut, jurist, läkare, psykolog, sjuksköterska, socionom eller tandläkare. Sedan 2019 gäller det även tand­hygienister. I de fall då exempelvis en socialsekreterare eller tandläkare tagit examen innan 2018 kan det dock innebära många kvarvarande år i branschen utan tillräckliga kunskaper på området. Insatser för att stärka kompetensen hos redan verksam personal har redan förekommit men behöver ske i ännu större utsträckning. Regeringen behöver därför vidta åtgärder för att säkerställa att kunskap kring mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer motsvarande det som nu är ett krav i högskoleförordningen även säkerställs hos redan utexaminerade och verksamma. Ekonomiskt våld som eget lagrum 7. Ekonomiskt våld är en form av maktutövning som ofta förblir osynlig i rättsliga och sociala sammanhang. Ekonomiskt våld handlar om att systematiskt kontrollera en annan persons ekonomi, oftast en partners, för att få eller behålla makt och inflytande över denne. Ekonomiskt våld kan inkludera handlingar som att exempelvis begränsa sin partners möjlighet att arbeta eller tillgång till egna pengar eller skuldsättning eller att på annat sätt skapa en ekonomisk beroendeställning gentemot utövaren. Trots att ekonomiskt våld kan ha lika förödande och långtgående konsekvenser som fysiskt eller psykiskt våld har det ännu inte fått den uppmärksamhet eller de rättsliga verktyg som Sverigedemokraterna menar krävs för att motverka fenomenet. Det finns i dag inget specifikt lagrum i svensk lagstiftning som enbart behandlar ekonomiskt våld, vilket innebär att de som utsätts för denna form av våld ofta saknar ett fullgott rättsligt skydd. Genom att inrätta ett eget lagrum för ekonomiskt våld skulle detta problem kunna uppmärksammas på ett tydligare sätt, vilket också skulle leda till att öka medvetenheten hos såväl allmänheten som rättsväsendet. Det skulle vidare också sända en tydlig signal om att samhället inte accepterar någon form av våld oavsett uttryck. Våld i nära relationer 8. Våld i nära relationer utgör ett växande samhällsproblem som innebär betydande lidande för de drabbade och deras närstående samt har en tydlig påverkan på samhället i stort. Att beräkna samhällskostnaderna för våld i nära relationer är dock förknippat med ett antal utmaningar och begränsningar, vilket har resulterat i ett begränsat antal samhälls­ekonomiska analyser av dessa kostnader. Den mest omfattande analysen genomfördes av Socialstyrelsen 2006, då myndigheten uppskattade att samhällskostnaderna för våld mot kvinnor i nära relation uppgick till någonstans mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor årligen baserat på 2006 års penningvärde. Det är dock viktigt att notera att denna analys inte inkluderade våld mot män i nära relationer, vilket också är en aspekt som behöver belysas, likväl som våld i samkönade relationer. Våld i nära relationer diskuteras ofta i samband med mäns våld mot kvinnor, men för att effektivt hantera problematiken måste alla former av våld belysas och analyseras i ett övergripande helhetsperspektiv. Detta innebär att statistiken behöver omfatta alla utsatta grupper, även om kvinnor är den grupp som oftast drabbas av våld i nära relationer. Våld i samkönade relationer 9. Det finns tyvärr en mycket begränsad statistik och endast ett fåtal studier som lyfter förekomsten av våld i samkönade relationer. I Sverige existerar i dagsläget endast en studie på området, vilken publicerades så tidigt som 2005 och också baseras på ett icke slumpmässigt urval. Med andra ord råder det en bristande representativitet och även en bristande aktualitet med den snart tjugo år gamla forskning som finns tillgänglig. Något Sverige behöver råda bot för att på allvar kunna adressera frågan med våld i samkönade relationer. Den nationella trygghetsundersökningen, NTU, genomförs årligen av Brottsföre­byggande rådet, Brå. Genom telefonintervjuer kartläggs människors trygghet och utsatthet för brott, men tyvärr är det i dagsläget inte möjligt att urskilja brott som sker i just samkönade relationer. För att statistiken ska kunna ge en korrekt, rättvisande och heltäckande bild av alla utsatta grupper, inklusive samkönade relationer, är det nödvändigt att utveckla nya mättekniker och metodologier som kan fånga upp även denna viktiga aspekt av våldsutsatthet i samkönade relationer. Anmälningsbenägenhet 10. En metod för att mäta våldsutsatthet är att analysera antalet inkomna anmälningar om våldsbrott i den officiella kriminalstatistiken, men att enbart förlita sig på sådan registerbaserad kriminalstatistik är dock inte lämpligt eftersom den bara visar det polisanmälda våldet och inte de brott som inte anmäls, dvs. mörkertalen. Mörkertalet vad gäller våldsbrott i nära relationer uppskattas dessutom vara stort. Enligt Nationella trygghetsundersökningen, NTU, uppskattas att ungefär endast en tredjedel av brotten mot närstående polisanmäls, men andelen varierar mellan olika typer av brott. Andelen kvinnor som gjort en anmälan var något större än andelen män. Det framgår dock inte om det är den utsatta personen själv som gjort polisanmälan eller om den gjorts av någon annan. Brå har tidigare undersökt varför personer som i NTU uppger att de blivit utsatta för brott av en nuvarande eller tidigare partner inte polisanmält brottet. Av den rapporten framgår att det främsta skälet till att polisen inte kontaktades var att händelsen betraktades som en småsak eller att de själva redde ut händelsen. I rapporten påpekas att anmälningsbenägenheten mycket möjligt kan vara lägre för de händelser som personen inte vet om de är ett brott eller inte tror är ett brott i juridisk mening. Ökad kunskap om vad som faktiskt räknas som ett brott behöver utredas. Betänketid vid skilsmässa 11. Dagens äktenskapsbalk stipulerar att äktenskapsskillnad ska föregås av betänketid i vissa fall. Betänketid på minst sex månader gäller om båda parter är överens om att skiljas om de båda begär det eller om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med ett eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad. Äktenskapsskillnad ska också föregås av betänketid om skilsmässa är begärd av enbart den ena maken. I Sverige är man fri att gifta sig med vem man vill eller att inte gifta sig. Man bör därför ha samma frihet att skilja sig. Det är dock rimligt med ett förfarande som inne­fattar viss betänketid i de fall det finns barn under 16 år inblandade, men det skapar onödiga hinder i andra fall. Betänketiden blir också problematisk i de fall det förekommer våld, hot, trakasserier eller liknande inom äktenskapet. I dessa fall bör det vara möjligt att skilja sig omgående även om någon av makarna har barn under 16 år. Det torde under alla omständigheter vara för barnets bästa att inte behöva stanna längre än nödvändigt i en hemsituation där våld sker. Regeringen bör därför tillsätta en utredning som undersöker hur förändringar av betänketiden kan ske både i de fall då ingen av makarna har vårdnaden av barn under 16 år och i de fall då det förekommer våld eller andra liknande brott mot person inom äktenskapet. Eftervåld 12. Eftervåld är en term som används för att beskriva det våld som kvinnor och män kan utsättas för efter att ha avslutat en tidigare våldsam relation. Detta våld kan te sig på många olika vis. Hot, förföljelse, trakasserier eller psykiskt och fysiskt våld, vilket kan få allvarliga konsekvenser för offret. För att motverka detta eftervåld krävs en strategi som involverar hela det svenska samhället med såväl polis och socialtjänst som sjukvård och rättsväsende. De som lyckas lämna en våldsam och destruktiv relation måste känna sig trygga med att de får tillräckligt skydd av samhället och att risken för att eftervåld uppstår minimeras. Vi behöver öka medvetenheten om eftervåld och förekomsten av densamma såväl som om begreppets innebörd. Vi behöver utbilda samhället om de psykologiska och praktiska utmaningar som individer som lämnar en våldsam relation ställs inför. Utöver stöd, hjälp och förebyggande insatser krävs även en skärpt lagstiftning mot våld i nära relationer samt effektiva rättsliga åtgärder för att minimera risken för eftervåld. Det är av yttersta vikt att rättssystemet tar frågan om eftervåld på största allvar och att det finns kännbara sanktioner och påföljder för den som utövar våld mot andra. Incels 13. Incels, förkortning för engelskans ”involuntary celibate”, avser en grupp av individer – oftast män – som av ett flertal olika anledningar kan uppleva sig åsidosatta i och av samhället, men särskilt i relation till potentiella partners av motsatt kön. Dessa individer upplever ofta känslan av en förlorad maktposition där de anser att det andra könet har gynnats på deras bekostnad. Känsla av extremt utanförskap och ensamhet kan i sin tur leda till en djup misstro och fientlighet gentemot det motsatta könet, vilket i vissa extrema fall kan resultera i våldsamma handlingar med dödlig utgång. Något som uppmärksammats i flera internationella fall. Internationell forskning har uppmärksammat incelrörelsen som en växande risk och rörelsen har vid flera tillfällen kopplats till våldsamma incidenter. Det är av största vikt att det svenska samhället med kraft agerar för att förhindra att incelrörelsens extremistiska ideologi får ytterligare fäste, vilket kan leda till allvarliga eller dödliga konsekvenser. Som ett komplement till motverkandet av incelkulturen behöver även tillgången till den psykiska vården och stödet förbättras, detta för att hjälpa de individer som lider av psykisk ohälsa som i sin tur annars riskerar att leda till en större mottaglighet för just incelkulturen och dess ideologi. Obligatoriskt möte mellan domare och barn i vårdnadstvister 14. I Norge finns en etablerad praxis som innebär att den domare som avgör en vårdnadstvist även ansvarar för att informera barnet om beslutet. Syftet med denna praxis är att säkerställa att beslutet inte fattas lättvindigt samt att domaren som dömer i ärendet också får en djupare förståelse för de konsekvenser som beslutet medför för barnet. I Finland är det vanligt förekommande att domaren som avgör en vårdnadstvist personligen möter barnet för att först inhämta barnets åsikt och därefter också informerar barnet om beslutet. I Spanien är domaren skyldig att träffa barnet personligen för att få barnets synpunkter i vårdnadstvisten innan beslut fattas och enligt spansk civilrätt är domaren även skyldig att berätta för barnet om det fattade beslutet och förklara dess innebörd. Det bör dock understrykas att denna praxis kan variera från fall till fall med undantag beroende på barnens ålder, mognad eller andra omständig­heter som kan påverka barnens förmåga att förstå beslutet och hur det kommer att påverka dem. I Sverige är det vanligt att en socialtjänsteman träffar barnet för att utreda dess behov och önskemål, vilket sedan återrapporteras till domstolen inför att ett beslut ska fattas men det finns ingen lagstadgad skyldighet för domaren att personligen träffa barnet eller att ens ta hänsyn till de uppgifter som socialtjänsten överlämnat. Lagstiftningen kräver heller inte att domaren personligen ska träffa barnet eller meddela beslutet i en vårdnadstvist. Att domaren träffar barnet personligen och lyssnar på vad han eller hon har att säga kan vara avgörande för att säkerställa barnets bästa i en vårdnadstvist, särskilt i fall där våld har eller misstänkts ha förekommit mellan föräldrarna. Att träffa barnet och lyssna hans eller hennes perspektiv anser vi kommer att bidra till att säkerställa att barnets behov och önskemål tas på allvar och att barnet känner att det getts en chans att påverka beslutsprocessen. Forskning har visat att när domare personligen möter barn i vårdnadstvister så ökar också deras förståelse för barnens unika situation och behov. Detta menar vi bör leda till att domaren fattar beslut som i högre grad tar hänsyn till barnens intressen. En studie från Australien visade att domare som personligen träffade barn i vårdnadstvister oftare beaktade barnens åsikter och intressen i sina beslut. I en annan studie från Kanada noterades att domare som mötte barn personligen var mer benägna att bevilja önskemål om boende och umgänge som överensstämde med barnens egna önskemål. Sverigedemokraterna föreslår att 6 kap. 2 § föräldrabalken revideras så att en domare som dömer i en vårdnadstvist åläggs skyldigheten att personligen träffa barnet när domstolen ska pröva frågor om vårdnad, boende och umgänge för barn. Utredning av IGOR-modellens potential 15. IGOR-projektet var en förebyggande insats av polisen i Stockholm, vilken syftade till att bekämpa våld mot kvinnor genom att försöka optimera samverkan mellan polis och socialtjänst samt genom att uppmuntra allmänheten att aktivt rapportera in misstankar om våld i nära relationer. Projektet omfattade även ett antal informations­kampanjer och utbildningsinsatser som riktade sig till fastighetsägare, hyresvärdar och bostadsrättsföreningar för att öka medvetenheten om problematiken som skulle kunna förekomma inom deras bestånd. Sverigedemokraterna föreslår att en utredning inleds för att undersöka möjligheterna att med inspiration av lokalprojektet IGOR utveckla och i förlängningen sedan implementera en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor. Michael Rubbestad (SD) Magnus Persson (SD) Ann-Christine Frohm (SD) Sara Gille (SD) Ulf Lindholm (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1413 av Sara Gille m.fl. (SD) Krafttag mot hedersrelaterat våld och förtryck Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fortsatt utveckla arbetet mot könsstympning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett förbud mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de åtgärder som behövs för att en verklig nolltolerans mot officiella och inofficiella barnäktenskap ska bli verklighet särskilt bör övervägas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att höja straffskalan för barnäktenskapsbrott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de åtgärder som behövs för att förhindra att tvångsäktenskap, månggifte och kusinäktenskap ska bli verklighet bör vidtas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Kammarkollegiet ska följa upp och verka för att parallella vigselceremonier inte förekommer vare sig direkt eller indirekt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ökade krav på trossamfund och vigselförrättare att visa nolltolerans mot tvångsäktenskap tillika barnäktenskap och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om regelbundna lokala kartläggningar av elevers attityder och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kontinuerliga utbildningar för skolpersonal i att förstå, identifiera och agera säkert gällande hedersförtryck och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om nolltolerans mot särbehandling av elever baserad på kulturella eller religiösa trosuppfattningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förbud mot att bära slöja inom för- och grundskolan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett förbud mot heltäckande slöja på alla offentliga platser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett förbud mot tvång att använda heltäckande slöja och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett nytt jämställdhetspolitiskt delmål avseende hedersrelaterat våld och förtryck och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de åtgärder som behövs för att vårdnadshavarskap ska fråntas den förälder som utsatt sitt barn för hedersrelaterat våld ska bli verklighet särskilt bör övervägas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda införande av en kravställande föräldrautbildning i de fall risker föreligger för att barn utsätts för hedersförtryck, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att enbart auktoriserade telefontolkar ska användas till självkostnadspris vid ett tolkbehov samt att patientens rätt till anonymitet inför tolken bör bibehållas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta att den som förhör ett barn om hedersfrågor bör ha adekvat utbildning i hedersproblematik och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör uppdra åt Socialstyrelsen att ta fram nationella riktlinjer för att säkerställa att relevanta förvaltningar på lokal nivå besitter rätt kunskap för att hantera hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa att det finns en nationellt samordnad struktur för arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska ta fram nationella riktlinjer för att kommunerna i sina verksamheter ska utgå från sekulära värderingar och motverka könsseparatistiska aktiviteter som motverkar jämställdhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett intensifierat arbete med informationsspridning om hedersproblematikens grunder och tillkännager detta för regeringen. Motivering Hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) utgör ett omfattande samhällsproblem som kräver kraftfulla åtgärder. Trots att betydande resurser har investerats i olika myndighets­insatser har det hedersrelaterade våldet och förtrycket ökat i Sverige. Detta förtryck inskränker kraftigt individers möjligheter att leva sina liv enligt egna önskemål, vilket leder till att de tvingas åsidosätta sin egen vilja för att prioritera familjens eller släktens heder. Många utsätts för trakasserier, hot och våld från de personer som borde stå dem närmast, allt under förevändningen att skydda hedern. I vissa fall tvingas de även delta i att utöva våld och förtryck mot sina närstående, där det i extremfall kan leda till avrättningar för att försvara familjens heder. Könsstympning 1. Socialstyrelsen har uppskattat att det bor närmare 38 000 flickor och kvinnor i Sverige som kan ha varit utsatta för könsstympning. De största grupperna är flickor och kvinnor från Somalia, Eritrea, Etiopien, Egypten och Gambia. Socialstyrelsen uppskattar att cirka 7 000 av dessa är flickor under 18 år. Kvinnlig omskärelse är sedan 1982 förbjuden i Sverige och bestraffas med mellan 2 och 4 års fängelse. Därutöver har det kriminaliserats även att förbereda köns­stymp­ning. Vid misstanke om könsstympning gäller ett särskilt undantag från offentlighets- och sekretesslagen som ger exempelvis sjukvårdspersonal möjlighet att meddela Polis­myndigheten. Vidare föreligger plikt att anmäla all kännedom om könsstympning till polisväsendet. Yrkespersonal har också plikt att anmäla till socialtjänsten, och privat­personer uppmanas att göra detsamma. Slutligen har Socialstyrelsen rätt att ingripa och omhänderta de flickor som misstänks vara i akut risk för att utsättas för könsstympning och åklagare har möjlighet att utse en särskild företrädande för barnen som i sin tur kan bevilja att en läkarundersökning genomförs för att kontrollera om könsstympning har genomförts. Utöver ett väl utbyggt skydd via lagtexter har Socialstyrelsen fått ett tydligt uppdrag att motverka kvinnlig könsstympning. I sitt arbete har myndigheten tagit fram omfattande informations- och utbildningsmaterial som riktats mot yrkesgrupper verksamma inom skola, sjukvård och rättsväsende. Utbildningsmaterialet har kompletterats med ett flertal seminarier och konferenser för att väcka medvetenhet och ge dessa yrkesgrupper nödvändiga verktyg för att kunna stoppa den kvinnliga könsstympningen samt för att kunna upptäcka och hjälpa de som redan har utsatts. Särskilt informationsmaterial har också producerats och översatts till de språk som anses vara aktuella för att nå de risk­grupper som identifierats. Socialstyrelsen har därtill knutit kontakter med religiösa företrädare för att även där förankra ett avståndstagande från kvinnlig könsstympning, något som i december 2005 gav resultat då representanter för Sveriges imamråd, koptiska ortodoxa kyrkan, katolska kyrkan och Sveriges kristna råd tillsammans under­tecknade ett dokument som tydligt markerar just detta avståndstagande. Dessa åtgärder har på ett föredömligt sätt visat att systematisk informationsspridning i kombination med tydlig lagstiftning ger faktiska effekter. Det är därför viktigt att detta arbete obehindrat kan fortlöpa och utvecklas. Därtill är det relevant att kontinuerligt utvärdera dess effekter för att maximera sannolikheten att man kommer åt problemet. Omskärelse av pojkar 2. Omskärelse av pojkar under 18 år är tillåtet i Sverige enligt lag om det utförs av en legitimerad läkare med smärtlindring och betryggande hygien. Omskärelse av pojkar regleras i omskärelselagen (20001:499) som trädde ikraft den 1 oktober 2001. Främsta anledningen till omskärelse är religiösa eller kulturella skäl. Ingreppet får inte utföras mot pojkens vilja. Men när det gäller små pojkar som inte kan uttrycka sin vilja får ingreppet genomföras om båda vårdnadshavarna lämnat sitt medgivande. Om pojken bara har en vårdnadshavare räcker det med dennas med­givande. Oftast sker omskärelse av pojkar när de är små (ibland bara några veckor gamla) då de inte kan uttrycka sin egen vilja kring ingreppet. Även när omskärelsen görs av vana läkare finns det en viss komplikationsrisk, framför allt blödning eller infektion. Sverigedemokraterna anser att icke-medicinsk omskärelse av pojkar ska vara förbjudet i Sverige. Barnäktenskap 3. Från och med juli 2020 är det straffbart att förmå eller tillåta ett barn under 18 år att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Sverigedemokraterna stannar inte vid att enbart kriminalisera barnäktenskap utan anser också att alla som bidrar till att ett barnäktenskap genomförs ska bära straffansvar. Att underlåta att agera för att förhindra ett barnäktenskap bör också kunna ses som ett bidrag till brottet och därmed vara straffbart. Detta ska även gälla för så kallade inofficiella äktenskap, det vill säga äktenskap som inte rapporteras till Skatteverket. Straffskalan för barnäktenskapsbrott 4. Den föreslagna straffskalan för barnäktenskapsbrott, om fängelse upp till fyra år, är omotiverat låg, särskilt då det jämförs med straffskalan för andra likvärdiga brott och det här är fråga om brott mot barn av mycket allvarlig karaktär. Barnäktenskap innehåller upprepade våldtäkter mot barn. Vidare borde alla med konkret inflytande över de barn som tvingas till giftermål, och som på något sätt bidrar till att ett barn­äktenskap kommer till stånd, bära straffansvar för detta. Att välja att inte agera för att förhindra att ett barnäktenskap äger rum, bör rimligen också kunna anses som bidrag till äktenskapet och därmed också vara straffbart. Det ska gälla även för så kallade inofficiella äktenskap, som alltså aldrig rapporteras till Skatteverket. Utvisning ska, som särskild rättsverkan, alltid tillämpas för utländska medborgare. I maj 2020 beslutade riksdagen att bifalla regeringens förslag i propositionen Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet (2019/20:131) där förslaget var ett nytt brott, barnäktenskapsbrott, som kan ge fängelse i högst fyra år samt att det är straffbart att förmå eller tillåta ett barn att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Sverigedemokraterna vill se ytterligare skärpningar. De barn som utsätts behöver stödjas i större utsträckning och framfarten av sådant agerande behöver motverkas. Det behöver utredas hur en ny brottsrubricering som tar sikte på det lågintensiva våldet och förtrycket kan genomföras, vilket ska omfatta kriminalisering av gärningar som enskilt möjligtvis inte medför straffansvar, eller som i kombination inte bemöts med det straff som graden av klander motiverar. En utgångspunkt kan vara lagstiftningen om kvinnofridskränkning, där de samlade brotten motiverar en straffskala som bättre sätter förtrycket i en kontext, och en därav anpassad straffskala. Tvångsäktenskap, månggifte och kusinäktenskap 5. För att undvika att unga utsätts för tvångsäktenskap är det viktigt att lagen fungerar som det är tänkt. Det är redan olagligt att på olika sätt tvinga någon till äktenskap, men då det fortfarande förekommer är det nödvändigt att genom lag ytterligare markera mot äktenskap som inte frivilligt ingås av båda parterna. Därför ska lagen mot tvångsäkten­skap skärpas och utvisning dömas ut vid allvarligare brott för utländska medborgare. Straffet bör också stå i proportion till brottet eftersom personen som utsätts för tvångs­äktenskapet faktiskt berövats möjligheten att välja sitt eget liv. Äktenskap som redan ingåtts, och det genom tvång, hot eller psykologisk misshandel, ska ogiltigförklaras. Sverigedemokraterna anser att den svenska staten inte bör erkänna äktenskap som förrättats i strid med svensk lag, även om de varit lagliga i det land där de ingåtts. Exempelvis bör äktenskap genom fullmakt eller ombud inte erkännas. Dessa former av äktenskap innebär brott mot de mänskliga rättigheterna och mot svensk lagstiftning. Det kan ske genom tvång eller att en person genom påtryckningar förmås att gifta sig mot sin vilja. Ingen person i Sverige ska tvingas ingå ett äktenskap man själv inte valt. Förstärkning av regelverket och flera åtgärder mot tvångsäktenskap är nödvändiga. Det finns inga återkommande undersökningar som kan visa på hur läget förändras eller utvecklar sig. Det är dock viktigt att få grepp om situationen och att kunna sätta in åtgärder för att hindra att unga tvingas gifta sig med någon de inte själva valt. Därför behövs återkommande undersökningar på området. Både Norge och Danmark har tidigare identifierat problematik kring kusinäktenskap och lagt förslag om aspekter av detta. Norge har föreslagit ett förbud mot kusin­äktenskap och i Danmark kan äktenskap mellan kusiner inte utgöra grund för anhörig­invandring. Även Sverige bör ta de steg som krävs för att motverka tillväxten av denna problematik. I regeringens lagförslag Förbud mot erkännande av utländska månggiften (prop. 2020/21:149) föreslår regeringen vissa strängare bestämmelser, vilket är positivt. Däremot är det på flera punkter inte tillräckligt långtgående. Det saknas helt förslag om hur månggiften som finns i dag i Sverige ska upphävas. Skärpt lagstiftning måste innebära att månggiften aldrig erkänns i Sverige och att sådana äktenskap ska vara olagliga för alla i landet. Dessutom måste sådana äktenskap som redan har erkänts av svenska myndigheter upplösas. Regeringsförslaget saknar datum då alla kvarvarande och tillkommande månggiften i Sverige upphör, vilket enligt oss bör införas. Vidare bör den föreslagna pysventilen med synnerliga skäl enbart få användas när någon part avlidit. Vi menar även att otillåtna månggiften, i enlighet med den franska modellen, ska kunna få rättslig verkan, och att den föreslagna möjligheten till erkännande av mång­giften på grund av synnerliga skäl ska tas bort. Enligt franska regler gäller förbud mot alla månggiften och inga månggiften erkänns i landet, men för att skydda framförallt kvinnor som ingått i ett månggifte, finns även en lag som innebär att ett månggifte som inte erkänns ändå kan få rättslig verkan. De som ingått månggifte blir inte helt rättslösa. Behovet av rättslig verkan finns exempelvis då mannen i äktenskapet dött och endast den första frun skulle ärva mannen eller i fråga om arv till barn. Lagen ska alltså användas enbart när de rättsliga verkningarna för vissa individer som ingått månggifte annars blir orimliga. Regeringen bör återkomma med lagstiftning som innebär upphävande av de mång­giften som ingåtts före den 1 januari 2021. I behandlingen av utskottsbetänkandet Förbud mot erkännande av utländska månggiften m.m. (2020/21:CU18) riktades ett tillkännagivande till regeringen om att den skulle återkomma till riksdagen med ett lagförslag där innebörden av undantagsreglerna ändras. Enligt riksdagen ska en utsatt person under vissa omständigheter kunna få ett rättsligt skydd utan att äktenskapet erkänns. Sverigedemokraterna välkomnar därför samtliga förbud och utredningar inom dessa grupper och anser att de åtgärder som behövs för att förhindra att tvångsäktenskap, månggifte och kusinäktenskap ska bli verklighet ska vidtas. Parallella vigselceremonier 6. Tyvärr finns ett flertal utländska äktenskap som inte har förrättats på sätt som motsvarar den svenska lagstiftningen och därför anser Sverigedemokraterna att det ska ställas krav på att samtliga äktenskap ska ha förrättats på sätt som motsvarar den svenska lagstiftningen för att de ska kunna erkännas av den svenska staten. Kammar­kollegiet ska därmed följa upp och motverka så att parallella vigselceremonier varken direkt eller indirekt förekommer. Religiösa samfund 7. Det har rapporterats att det förekommer i Sverige att religiösa samfund under imamens ledning eller samordning bidrar till tvångsäktenskap tillika barnäktenskap. Sexualbrott förekommer alltså i religionens namn. Vissa religiösa ledare menar att detta har stöd i Koranen. Det är alltså den religiösa läran man utgår från som norm i första hand, inte svensk lag. Sverigedemokraterna anser därför att det ska ställas ökade krav på trossamfund och vigselförrättare att visa nolltolerans mot tvångsäktenskap tillika barnäktenskap. Kartläggningar av elevers attityder 8. Det behövs ett intensifierat arbete inom förskola, skola och fritidsverksamhet med fokus på att upptäcka, ifrågasätta och förändra de värderingar och normsystem som utgör grunden för hederskulturen. Ett steg i detta arbete är att regelbundet genomföra lokala kartläggningar och undersökningar kring elevers attityder och erfarenheter gällande våra demokratiska fri- och rättigheter liksom skyldigheter. Resultaten dessa visar skall därefter ligga till grund för fördjupade utbildningar inom dessa områden, anpassade efter elevunderlaget. Kontinuerliga utbildningar för skolpersonal gällande HRV 9. Sverigedemokraterna vill betona vikten av att det aktiva värdegrundsarbetet påbörjas i tidig ålder för att förhindra att barn i Sverige växer upp i en verklighet utanför majoritetssamhället. Det ger bäst förutsättningar att erbjuda utsatta flickor och pojkar verktygen och möjligheten att lättare bryta med hederskulturens normsystem eftersom det är under uppväxten som grunden för våra åsikter och värderingar läggs och befästs. Det är dessutom av yttersta vikt att den personal som kan komma i kontakt med dessa barn och ungdomar utbildas i att identifiera och bemöta offer för hedersförtryck på ett sätt som skapar trygghet. Därför anser Sverigedemokraterna att det är viktigt med kontinuerliga utbildningar för skolpersonal i att förstå, identifiera och agera säkert gällande hedersförtryck. Nolltolerans mot särbehandling av elever 10. Sverigedemokraterna anser att det i skolans värld är en självklarhet att alla elever behandlas likvärdigt. Vi ser med stort allvar på de rapporter som vittnar om att det förekommer särbehandling utifrån oväsentliga kriterier, såsom kulturella eller religiösa särkrav. Därför ska varje kommun aktivt, inom alla sina verksamheter, motverka könsseparatistiska aktiviteter som cementerar könsroller och motverkar jämställdhet som till exempel könsseparata badtider samt könssegregering i klassrum och i transport­medel till och från skolan då det inskränker barnens rätt till likvärdig utbildning samt likabehandling. I ett samhälle som värdesätter alla människors lika värde så högt finner vi det anmärkningsvärt att så stor skillnad kan göras mellan barn i verksamheter för vilka det offentliga har det yttersta ansvaret. Slöjförbud 11, 12, 13. På samma sätt menar Sverigedemokraterna att det i skolan bör vara en självklarhet att motarbeta starka politiska eller religiösa påtryckningar. Slöjan är en symbol med såväl ett religiöst som ett starkt politiskt budskap, vars innebörd går emot de västerländska värderingarna om mäns och kvinnors lika värde. Dess syfte är att skyla flickor och kvinnor för att inte väcka männens lustar. Detta speglar ett synsätt som både objektifierar alla kvinnor och betraktar män som primitiva varelser vars sexuella driv­kraft inte går att kontrollera. I andra delar av världen dödas kvinnor då de vägrar ta på sig slöjan, hijaben etc. Detta i sig är en människosyn vi på intet sätt kan ställa oss bakom. När dessutom även unga flickor förväntas bära denna symbol innebär detta inget annat än att den sexualiserade objektifieringen appliceras redan på flickebarn. Detta är givetvis fullkomligt oacceptabelt i ett samhälle som står upp för barns rätt att vara just barn. Därför vill Sverigedemokraterna att det i både förskolan och grundskolan skall råda förbud mot bärandet av slöja. Likaså inom rättsväsendet och inom sjukvården ska det råda slöjförbud. Det skall vara den unga kvinnans eget val att underkasta sig slöjan och det den symboliserar. Beslutet att bära slöja är man knappast tillräckligt vuxen att fatta i en så pass ung ålder. Därför vill Sverigedemokraterna att det införs ett förbud mot att bära slöja inom för- och grundskolan samt ett förbud mot heltäckande värderingsstyrd slöja på alla offentliga platser. Vidare vill vi även att det införs ett förbud mot tvång att använda heltäckande värderingsstyrd slöja. Ett nytt jämställdhetspolitiskt delmål mot HRV 14. Trots att kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) är en av vår tids mest centrala jämställdhetsfrågor, saknas ett specifikt delmål inom jämställdhetspolitiken som fokuserar på att förebygga och bekämpa HRV. Riksdagen och regeringen har formulerat sex delmål för att uppnå jämställdhet, där det sjätte delmålet lyder ”Mäns våld mot kvinnor ska upphöra”. Även om detta är ett viktigt mål, skiljer sig hedersrelaterat våld och förtryck på flera avgörande sätt från mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. För att effektivt kunna bekämpa HRV krävs specifika och mål­inriktade åtgärder, då problematiken är komplex. Hedersrelaterat våld och förtryck involverar ofta flera förövare, där både män och kvinnor kan vara delaktiga, antingen som direkt ansvariga eller som stödjande aktörer. Dessutom kan förövarna utgöras av den egna familjen eller större delar av släkten, vilket skiljer sig från våld i nära relationer där våldet oftast utövas av en enskild man och där familj och bekanta inte stöttar de brott som begås. Genom att införa ett separat delmål riktat mot HRV kan samhället lättare rikta sina insatser, vilket i sin tur skulle leda till en mer effektiv bekämpning och förebyggande av HRV. Detta skulle även innebära tydligare krav på statliga, regionala och kommunala aktörer att aktivt arbeta mot HRV samt att följa upp de insatser som genomförs. Indraget vårdnadshavarskap vid utövande av HRV 15. En vårdnadshavare som utsatt sitt barn för hedersrelaterat våld ska fråntas sitt vårdnadshavarskap. Hedersrelaterat våld skiljer sig från hedersrelaterat förtryck genom att våldet kan utgöras av påtagliga fysiska, psykiska och sexuella övergrepp som på ett tydligt sätt i svensk lag är straffbara. Det kan vara tvångsäktenskap, hot, misshandel, våldtäkt, mord eller mordförsök. Detta används för att kontrollera och bestraffa den som man anser skadat familjens, släktens eller en större gemenskaps heder. Inget sådant ska kunna accepteras i Sverige. Har en vårdnadshavare inte förändrat sin syn och sitt beteende när det gäller hur vårdnaden om barn på bästa sätt ska ske, trots alla de chanser som ges i Sverige genom utökade insatser som nuvarande regering satt in mot heders­förtryck och hedersvåld, ska vårdnadshavarskapet anses förbrukat om en vårdnadshavare utsatt sitt barn för hedersrelaterat våld. Föräldrautbildning 16. Det bör vara ett krav på att de vårdnadshavare som till Sverige har tagit med sig eller i Sverige vuxit upp med hederskultur och riskerar att utsätta eller utsätter sitt barn för hedersförtryck, genomgår en kravställande föräldrautbildning. Det bör alltså skapas en ny form av kravställande föräldrautbildning som fokuserar på föräldraansvar, svensk lag såsom föräldrabalken, demokratiska principer och jämlikhetsprinciper, barns rättigheter och människans frihet. Hedersrelaterat förhållningssätt innebär att hålla kontroll över en individ, och att upprätthålla gemensamma normer och värderingar som råder i den egna familjen eller ett större kollektiv. Hedersförtryck hänvisar till kulturella normer som påtvingas en person av den egna familjen eller släkten och kan omfatta hur man ska klä sig, bete sig, ingå äktenskap, bedriva sexualitet och andra sociala interaktioner. Bryts normerna för hur detta ska ske kan personen utsättas för social utstötning, förnedring och andra sätt att kontrollera barnet samt andra påföljder. Denna form av kontrollerande och snedvriden syn på uppfostran motsäger de svenska normerna och värderingarna om demokrati, jämlikhet och barns rätt till en god uppväxt, frihet och utveckling. Detta är destruktiva normer och utövande bör motarbetas och krav ställas på ett vårdnadshavarskap och uppfostran enligt svenska värderingar och lagar i Sverige. Det hedersförtryck som utgör förtryck men som inte är straffbart kan delvis mot­arbetas genom att krav ställs på att en vårdnadshavare som riskerar att utöva heders­förtryck mot sitt barn, ska genomgå en fördjupad föräldrautbildning om normer, värderingar och lagar i Sverige som berör barn, föräldrar, vårdnad och uppfostran. Att det föreligger risk för att utsätta sitt barn för hedersförtryck kan avgöras utifrån om personen ifråga tidigare utsatt någon för hedersförtryck eller själv blivit utsatt för det. I kommunerna bör man arbeta med tydlighet mot hedersförtryck och följa upp detta tydligare på individnivå. Utbildningen bör följas upp så att det säkerställs att mottagare av utbildningen tar till sig innehållet och att vårdnadshavaren signerar ett avtal om vårdnadshavarskap fritt från hedersförtryck. Det bör utredas hur en sådan utbildning bör vara upplagd, hur riskzonen avgörs och förutsättningar för krav på genomförande av utbildningen. Detta ligger i linje med de förslag Sverigedemokraterna driver om att införa en barndomsgaranti och en nollvision mot barnmisär. Auktoriserade telefontolkar 17. För den som lever med ett hedersförtryck innebär det oftast att man är ständigt övervakad. Vid eventuella behov av en tolk så tar man helst in en släkting som får översätta. Detta innebär att det är praktiskt taget omöjligt att våga tala öppet om vad man utsätts för. Med anledning av det anser Sverigedemokraterna att vid ett tolkbehov ska enbart auktoriserade telefontolkar användas till ett självkostnadspris samt att patientens namn eller annat som kan avslöja vem patienten är inte får ges ut till tolken. Detta för att skydda den utsatta. Utbildning och kunskap kring HRV vid förhör 18. Vid ett eventuellt förhör är det oerhört viktigt att den som förhör ett barn om heders­frågor har en utbildning och kunskap kring HRV för att på bästa sätta kunna bistå med rätt form av hjälp. Därför vill Sverigedemokraterna att den som förhör ett barn om hedersfrågor ska ha adekvat utbildning i hedersproblematik. Rätt kunskap inom förvaltningarna 19. Det åligger skolans och socialtjänstens personal att upptäcka och agera vid misstanke om att någon är utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck (HRV). Därför är det av yttersta vikt att nationella riktlinjer tas fram för att säkerställa att all personal inom skola och socialtjänst har goda kunskaper om den hedersutsattas levnadssituation. Socialstyrelsen bör ansvara för att utveckla dessa riktlinjer i samarbete med andra relevanta aktörer. Skolpersonal behöver ges adekvat utbildning kring HRV för att kunna identifiera och agera för att skydda de individer som utsätts eller riskerar att utsättas för detta förtryck. Samordnare i kommunerna 20. Sverigedemokraterna anser att regeringen bör säkerställa att det finns en nationellt samordnad struktur för arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Varje kommun ansvarar för att arbetet bedrivs i enlighet med de nationella riktlinjer som tas fram med syftet att säkerställa att det förebyggande arbetet och insatserna mot HRV utförs systematiskt och följs upp på både nationell och lokal nivå. Könsseparatistiska aktiviteter 21. Regeringen bör säkerställa att nationella riktlinjer tas fram för att alla kommunala verksamheter ska utgå från sekulära värderingar. Det innebär att kommunerna, i enlighet med dessa riktlinjer, ska motverka könsseparatistiska aktiviteter som cementerar könsroller och motverkar jämställdhet. Sådana aktiviteter inkluderar exempelvis könsseparata badtider och könssegregering i klassrum samt i transportmedel till och från skolan. Ökad kunskap och medvetenhet inom sjukvården Hälso- och sjukvården har en central roll i att identifiera och uppmärksamma vålds­utsatthet samt säkerställa att den drabbade får adekvat vård och behandling. Tyvärr råder det på många håll en betydande brist på kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck (HRV) inom sjukvården. Om rätt åtgärder inte vidtas vid mötet med en person som är utsatt för HRV, kan detta leda till en ökad hotbild för den hedersutsatta individen. Därför är det avgörande att de som arbetar inom hälso- och sjukvården får ökad kunskap om och förståelse för hedersutsattas livssituationer. Detta är nödvändigt för att lättare kunna identifiera tecken på HRV och för att kunna agera på ett sätt som ger de utsatta ett stärkt skydd och stöd. Samhället utgår från att den myndiga patienten själv har kontroll över sin e‑legitimation, vilket antas förhindra obehöriga från att få tillgång till patientjournaler via internet. För hedersutsatta, som ofta lever under strikt kontroll, kan dock denna förutsättning vara problematisk. Det finns en risk att de tvingas dela med sig av sin e‑legitimation, vilket kan leda till att känslig information i patientjournalen blir tillgänglig för förtryckare. För att motverka denna risk bör hälso- och sjukvårdspersonal alltid fråga patienten i enrum om någon annan har tillgång till deras e‑legitimation. Om så är fallet, bör vårdpersonalen vidta åtgärder för att dölja uppgifter i patientjournalen så att dessa inte blir synliga via e‑tjänsten. Informationsspridning inom HRV 22. För att kunna motverka ytterligare utbredning av hedersvåldet behövs ett kunskaps­lyft kring dess uppkomst och struktur. Kommer man från en kultur där hedersförtryck är norm bör man tidigt informeras om att andra normer råder i Sverige, och att heders­förtryck aldrig kommer att accepteras här. Sverigedemokraterna vill därför se ett intensifierat arbete med informationsspridning för att nå ut till de individer som idag lever i utanförskapsområden präglade av hederskulturer samt de personer som beviljas uppehållstillstånd i Sverige och kommer från hederskulturer. Detta arbete skall ha som syfte att ge en god introduktion till de normer och den värdegrund som utgör basen för den svenska jämställdheten. Vidare är det lika viktigt att personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med individer som lever i en hederskultur innehar goda kunskaper och en djup förståelse för hedersbegreppet, dess bakgrund och dess roll i vissa samhällen. Detta förbättrar möjligheterna att upptäcka hedersförtryck och hedersvåld såväl som möjlig­heterna att erbjuda offren den hjälp som behövs. Nyckelpersoner som jobbar inom vård och omsorg, förskola, skola och fritidsverksamhet, socialtjänst, polismyndighet och rättsväsende måste få utökade kunskaper i detta ämne. De måste känna till vad som särskiljer hedersnormer från de normer som utgör fundamentet för västvärldens samhällen. De måste också förstå hur dessa skillnader uppkommit, hur de kan identifieras och vad de resulterar i. Alla dessa kunskaper är grundläggande för att kunna kommunicera med heders­kulturens offer, visa förståelse för deras situation och på sikt hjälpa dem att känna sig trygga nog att slå sig fria från förtrycket. Det kan inte nog understrykas att den utbildning som sker måste gå djupare än att beskriva vad som sker eftersom handlingar bara är symptom på en bakomliggande värderingskonflikt. Sara Gille (SD) Michael Rubbestad (SD) Magnus Persson (SD) Ann-Christine Frohm (SD) Ulf Lindholm (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1412 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) Jämställdhet och diskriminering Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fastställa definitionen av jämställdhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn av de jämställdhetspolitiska delmålen med fokus på förutsättningar framför utfall och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett sjunde jämställdhetspolitiskt delmål mot hedersrelaterat våld och förtryck och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stigmatisering av kvinnors och mäns livsval och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avveckla all form av kvotering inom offentlig verksamhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vad regeringen bör beakta för att uppnå en jämställd utbildning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör vidta åtgärder för att avskaffa ofrivilliga delade turer inom vård- och omsorgssektorn och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM) bedrivs i enlighet med Arbetsmiljöverkets rekommendationer för att uppnå en jämställd arbetsmiljö och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa tillgång till företagshälsovård och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att kartlägga och belysa skillnader i förutsättningar mellan könen för olika yrkesgrupper och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vad regeringen bör beakta gällande forskning och tidiga insatser för att främja fysisk och psykisk hälsa och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen behöver säkerställa förbättrade arbetsmiljöinsatser inom kvinnodominerade yrken, inklusive en förstärkning av tillgången till företagshälsovård samt utökade förebyggande åtgärder mot psykosociala påfrestningar, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bedriva ett aktivt arbetsmiljöarbete samt verka emot sexuella trakasserier och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka skyddet mot sexualbrott och utgå från offrets befattning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta hur ekonomisk jämställdhet uppnås i samhället och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vidareutveckla och förbättra digitala verktyg som synliggör de ekonomiska konsekvenserna av individuella val, med särskilt fokus på användarvänlighet och integration mellan myndigheter, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en jämställd vård och hälsa och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om jämställdhetsperspektivet vid vård och omsorg om äldre och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att prioritera individens rättigheter, meritokrati och familjens frihet över centraliserade och generaliserande metoder som jämställdhetsintegrering och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa lagstadgad rätt för båda föräldrarna att närvara vid mödravårdsbesök från det att graviditeten är bekräftad och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa lagstadgad rätt för båda föräldrarna att närvara vid förlossningen och den efterföljande vården och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en förändring av föräldraförsäkringen så att de reserverade dagarna avskaffas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda en utökning av antalet pappadagar vid barns födsel och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att lagstadga användningen av könsbegrepp i medicinsk information och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om idrott på jämställda villkor och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att riva upp den föreslagna könstillhörighetslagen, höja åldersgränsen samt återinföra krav på medicinsk diagnos och utredning för juridiskt könsbyte och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stereotypa föreställningar och sociala normer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bredda diskrimineringslagen till otillbörlig särbehandling och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om diskrimineringsersättning i linje med den allmänna rättsuppfattningen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avstå från insamlandet av jämlikhetsdata baserade på gruppidentiteter och i stället prioritera åtgärder som stärker individens rättigheter och möjligheter, oavsett kön, etnicitet eller andra identitetsfaktorer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att slå vakt om hbt-personers rättigheter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att hbt-personers identitet i den offentliga debatten inte ska begränsas till sexualitet och tillkännager detta för regeringen. Motivering Ett av de allvarligaste hoten mot jämställdheten i Sverige idag är det hedersrelaterade våldet och förtrycket, vilket är en direkt konsekvens av tidigare regeringars oansvariga invandringspolitik och bristande integrationspolitik. Med anledning av detta har Sverigedemokraterna samlat sina förslag inom området i en särskild kommittémotion med titeln Krafttag mot hedersrelaterat våld och förtryck. Då det finns gemensamma nämnare mellan dessa frågor, berörs ämnet även i denna motion. Utöver hedersproblematiken är mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer några av de mest allvarliga problemen kopplade till ojämställdhet, där dödligt våld utgör den yttersta konsekvensen. Även dessa frågor har behandlats i en separat kommitté­motion med titeln Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Sverige anses vara ett av världens mest jämställda länder och har tillsammans med våra nordiska grannländer ofta betraktats som ett föredöme. Det är emellertid viktigt att inte förlita sig på att svensk jämställdhet är en naturlag skriven i sten som består oavsett vad som händer och det finns fortfarande mycket kvar att göra för att uppnå det som vi anser är verklig jämställdhet. Begreppet jämställdhet är mångfasetterat och kan uppfattas på olika sätt av olika individer. Dessutom finns det delade åsikter om vilken roll politiken ska spela i att forma ett jämställt samhälle. Det är dock en självklarhet att kvinnor och män har exakt samma värde, och att båda könen ska ges samma förutsättningar, ha samma rättigheter, vara lika inför lagen och kunna känna sig trygga och respekterade. Sverigedemokraterna står inte bakom förslag om kvotering och vi anser inte att jämställdhet är ett kvantitativt mål som uppnås när lika många kvinnor som män exempelvis sitter i en bolagsstyrelse eller är representerade inom olika yrken. Ett samhälle kan endast betraktas som jämställt när det erbjuder lika möjligheter och förutsättningar, oavsett kön, för individer att leva sina liv enligt egna önskemål. Sverigedemokraterna ser jämställdhet mellan könen som en självklarhet och en grundpelare i ett demokratiskt samhälle. Rätten till frihet, trygghet och möjligheten att forma sitt eget liv får aldrig variera i omfattning mellan könen och därmed inskränka deras grundläggande rättigheter. Dessa rättigheter ska vara en självklarhet för både kvinnor och män i lika hög utsträckning. Definitionen av jämställdhet 1. I Sverige delar alla riksdagspartier en bred politisk enighet om att sträva efter ett jämställt samhälle. Alla riksdagspartier delar uppfattningen om att kvinnor och män, i enlighet med det övergripande jämställdhetsmålet, ska ges samma möjlighet att påverka samhället och forma sina egna liv. Däremot finns det en tydlig skiljelinje över parti­gränserna beträffande hur jämställdhet bör mätas och vilka indikatorer som ska användas för att fastställa om målet är uppnått eller om utvecklingen ens går i rätt riktning. Den nuvarande definitionen och mätmetoder för jämställdhet baseras huvudsakligen på könsrepresentation. Om en exakt fördelning om 50/50 mellan kvinnor och män uppnås anses jämställdhet som uppnådd. I många sammanhang används även en för­delning om 40/60, där det underrepresenterade könet anses ha tillräcklig representation om det utgör minst 40 procent. Till exempel rankas Sverige som det femte mest jäm­ställda landet i världen efter Island, Finland, Norge och Nya Zeeland. Denna ranking baseras bland annat på andelen kvinnor i nationella parlament, där Sverige efter valet år 2022 representerades av 46,4 procent kvinnor. Sverigedemokraterna ifrågasätter enbart könsfördelning som mått på jämställdhet. Enligt den nuvarande definitionen kan en arbetsplats med 49 procent kvinnor utan makt och inflytande betraktas som mer jämställd än en arbetsplats med 39 procent kvinnor som har betydande makt och inflytande. Sverigedemokraterna menar att jämställdhet bör mätas utifrån de förutsättningar som ges, snarare än utfallet. Om kvinnor och män har likvärdiga förutsättningar att göra fria val utan att begränsas av sin könstillhörighet har verklig jämställdhet uppnåtts, oavsett vilka livsval individerna väljer att göra. Jämställdhet handlar om att vara fri och att ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv, snarare än att uppnå en kvantitativ jämvikt mellan könen på en arbetsplats eller i en bolagsstyrelse. Inom snickeribranschen utgör män cirka 96 procent av arbetsstyrkan, medan kvinnor utgör cirka 96 procent inom förskolan. En bransch bör inte bedömas som jämställd enbart baserat på könsfördelningen inom den, utan på om de kvinnor som önskar arbeta inom snickeri faktiskt har möjlighet att göra det och tvärtom för män inom förskolan. När det gäller förskolan finns en aspekt som försvårar jämställdheten då män som önskar arbeta inom denna bransch ofta möter en särskild utmaning i form av en generell misstänksamhet och den ständigt pågående pedofildebatten som skapar en svår arbets­miljö för många män. Detta innebär att förskolan inte kan anses vara jämställd även om vi hade haft mer än 40 % män i yrket eftersom män inte har samma faktiska förut­sättningar att verka inom den. Om likvärdiga möjligheter däremot finns men individer ändå väljer att arbeta inom andra yrken och områden anser vi att branschen ska anses vara jämställd. Om sådana möjligheter däremot inte finns är branschen således inte att betrakta som jämställd. Sverigedemokraterna anser därför att definitionen av jämställdhet och dess mät­metoder behöver förändras i grunden så att fokus flyttas från utfall till förutsättningar. Översyn av de jämställdhetspolitiska delmålen 2. Sverigedemokraterna betraktar som tidigare nämnt jämställdhet mellan könen som en självklarhet och en grundpelare i ett civiliserat och demokratiskt land. Jämställdhet är en förutsättning för ett fritt samhälle där alla har likvärdiga möjligheter oavsett könstill­hörighet. Rätten till frihet, trygghet och möjligheten att forma sitt eget liv får aldrig tillåtas variera i omfattning mellan könen och därmed inskränka deras grundläggande rättigheter utan skall vara en självklarhet för både kvinnor och män i lika hög utsträck­ning. Vi tar avstånd från den radikalfeministiska ideologi som sedan 1970-talet har dominerat den svenska debatten genom att istället fokusera på att sudda ut köns­skillnader och främja identitetspolitik. Sverigedemokraterna anser att jämställdhet inte enbart kan mätas utefter rent kvantitativa mått och faktorer utan att det är flera parametrar som behöver tas hänsyn till för att kunna avgöra hur pass jämställt något de facto är. Vi vänder oss därför emot att jämställdhet skulle vara uppnått först när en jämn könsfördelning genomsyrar hela samhället. Skillnader i utfall behöver i sig inte vara problematiska om dessa skillnader är en konsekvens av fria individers preferenser och prioriteringar. Vår politik syftar därför till att verka för lika förutsättningar för kvinnor och män istället för att från politiskt håll försöka styra utfallet av enskilda individers egna val. Vi motsätter oss synen på att såväl kvinnor som män i första hand ses som represen-tanter för ett könskollektiv, och först i andra hand som egna individer med vitt skilda erfarenheter, önskemål, kunskaper och bakgrunder. Sverigedemokraterna vill se ett samhälle där jämställdhet mellan kvinnor och män genomsyrar alla samhällets skikt. Oftast är det gruppen kvinnor som faller offer för de största konsekvenserna av ojämställdhet, men i det fall det omvända skulle inträffa behöver det finnas lösningar även på de problem som drabbar fler män. Med det sagt kan det inte nog understrykas att många jämställdhetsproblem har en kraftig slagsida när det kommer till vilken grupp som drabbas hårdast av dem. De politiska förslagen i denna motion kommer därför med stor sannolikhet att vara extra gynnsamma för kvinnor av den enkla anledningen att fler kvinnor har ett behov av dessa politiska åtgärder, men är självklart tänkta att vara applicerbara utifrån alla håll och möjliga scenarion där ojämställdhet råder. Sverige ska vara ett jämställt land, och för att nå det målet har regeringen satt upp 6 delmål. Sverigedemokraterna står bakom delmålen 2 Ekonomi, 5 Jämställd hälsa och 6 Mäns våld mot kvinnor. Delmål 1 Jämn fördelning av makt och inflytande, lägger idag för stor vikt vid de rent kvantitativa faktorerna framför att säkerställa att kvinnor och män har samma förutsättningar gällande makt, inflytande och möjligheten att påverka sin egen vardag. Att kvotering ens diskuteras visar på hur långt ifrån ett sant jämställt samhälle vi står då just kvotering endast skapar ett jämställt Sverige på pappret. Målets intention är rätt, men metoden man valt för att nå det riskerar slå fel och snarare leda till att könet är viktigare än alla andra faktorer där en så kallad positiv särbehandling för en person innebär en negativ särbehandling för en annan vilket berörs djupare i ovan punkt om definitionen av jämställdhet. Delmål 3 Jämställd utbildning, handlar om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller utbildning, studieval och personlig utveckling vilket Sverigedemokraterna ställer sig bakom. Däremot menar vi att skolans arbete med att aktivt motverka traditionella könsmönster är fel väg att gå. Vi anser att det inte är könsrollerna i sig som är problemet, det är samhällets syn på dem som behöver förändras. För Sverigedemokraterna är det en självklarhet att det finns flickor och pojkar, lika självklart som att vi ska ha ett samhälle där det inte ska spela någon roll om du är just flicka eller pojke. Delmål 4 Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Varje familj är unik och med sina unika förutsättningar. Precis som att föräldraförsäkringen enligt vår uppfattning inte ska kvoteras så ska politik och lag heller inte styra familjers privata vardag. Vuxna individer kan själva avgöra vad som passar bäst för just dem och deras familj. Politikens uppgift är att dels skapa förutsättningar för familjerna att kunna göra dessa val utan att det skall påverka endera parten negativt, dels skapa enkla verktyg som visar effekterna av de val som de väljer att göra. Vi ska aldrig tvinga någon, vi ska skapa förbättrade förutsättningar för att kunna göra egna val. Sverigedemokraterna anser därför att de jämställdhetspolitiska delmålen och deras mätmetoder behöver omformuleras i grunden, så att fokus flyttas från utfall till förutsättningar. Ett sjunde delmål mot hedersrelaterat våld och förtryck 3. Trots att en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor är kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck finns idag inget specifikt delmål inom jämställdhetspolitiken som fokuserar på arbetet med att förebygga och bekämpa densamma. Det sjätte jämställd­hetspolitiska delmålet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det är ett viktigt mål men hedersrelaterat våld och förtryck skiljer sig på flera sätt från mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation. Arbetet med att effektivt bekämpa hedersrelaterat våld är en komplex problematik vilket också kräver specifika och målinriktade åtgärder. Hedersrelaterat våld och förtryck innefattar ofta flera gärningsmän där både män och kvinnor kan vara både förövare och aktivt stödja våldet. Den egna familjen kan vara förövarna men även stora delar av släkten. Detta är något som skiljer hedersrelaterat våld från våld i nära relationer som oftast utövas av enskilda män mot kvinnor, vars familj och bekanta i normalfallet inte stöttar de våldsbrott som begås. Samhället kan därför rikta insatser och lättare bekämpa och förebygga hedersrelaterat våld om ett separat sjunde delmål mot hedersrelaterat våld införs. Det kommer även innebära tydligare krav på staten, regioner och kommuner att aktivt arbeta för att uppnå målet samt följa upp det arbete som görs. Sverigedemokraterna föreslår därför att de jämställdhetspolitiska delmålen ses över och att ett sådant sjunde delmål mot hedersrelaterat våld och förtryck införs. Stigmatisering av kvinnor och mäns livsval 4. Sverigedemokraterna värnar familjens centrala roll i samhället och prioriterar den högt på den politiska agendan. I trygga och välfungerande familjer läggs också grunden för välmående individer vilket i sin tur avspeglas i hela vårt samhälle. Sverigedemo­kraterna anser att Sverige behöver förändra kursen och styra bort från de socialistiska jämställdhetsreformer som vi menar begränsar individens handlingsutrymme och välmående. Istället bör fokus riktas mot en mer familjevänlig politik där arbetslivet formas utifrån familjens behov snarare än tvärtom. Samhälle och politik behöver förändra sin attityd gentemot familjen och erkänna värdet av den tid som föräldrar tillbringar med sina barn. Att vilja spendera tid med sina barn ska inte stämplas som en ”kvinnofälla” eller något som utgör en risk utan snarare ses som en viktig och positiv del av familjelivet. Genom att uppvärdera föräldraskapet och familjetiden kan vi gynna både barn och samhälle. Politiken behöver därför ta ett steg tillbaka och låta föräldrar själva fatta beslut om sin vardag med utgångspunkt tagen i respektive familjs unika behov och förutsättningar. Sverigedemokraternas politik bygger på principen om varje individs rätt till handlingsutrymme och det fria valet. Det är därför beklagligt att många politiska dokument som samhällets kommuni­kation ofta målar upp det som något negativt att vilja tillbringa mer tid med sina barn och sin familj. Det är vanligt att rapporter och utredningar lyfter fram ökningen av deltidsarbete, särskilt bland kvinnor, som ett problem som samhället behöver åtgärda. För den som önskar arbeta heltid ska samhället och politiken självklart göra allt för att detta ska vara möjligt. Men med precis samma kraft måste samhället också acceptera och stödja dem som istället väljer att spendera mer tid med sin familj, utan att detta framställs som något negativt. Återigen bör möjligheterna och den fria viljan stå i centrum. Att vilja tillbringa mer tid med sina barn och sin familj ska aldrig betraktas som något negativt utan tvärtom som något positivt och värdefullt. Sverigedemokraterna föreslår därför att regeringen ser över språkbruk och ordval i politiska dokument och andra texter i syfte att neutralisera språket och få bukt med den nu rådande stig­matiseringen. Detta för att säkerställa att fria val som innebär mer tid med barn och familj inte ska stigmatiseras ytterligare eller uppfattas som något negativt. Kvotering 5. Alla former av kvotering och positiv särbehandling på basis av kön bör avvecklas inom ramen för offentlig verksamhet. Vägen till bejakande av individuella val och bedömning av en individ efter meriter och personliga egenskaper snarare än kön kan aldrig gå genom särbehandling. Utöver det faktum att all så kallad positiv särbehandling av en grupp samtidigt är negativ särbehandling av någon annan grupp förstärker sådan behandling synen på människor som representanter för ett könskollektiv snarare än representanter för sig själva som individer. Vare sig det handlar om val av och antagning till utbildningar eller uttag av föräldraledighet bör det individuella perspektivet aldrig överskuggas av politiska ideal och målbilder om en viss fördelning. De strukturella hinder som finns i vårt samhälle åtgärdas inte genom tvingande åtgärder utan genom förbättrade förutsättningar, god utbildning och uppfostran. Jämställd utbildning 6. Det finns en ökande tendens att inom svenskt skolväsende göra avkall på grundläggande likabehandling av flickor och pojkar vilket vi ser som oroväckande. Inom skolväsendet ordnas exempelvis könssegregerade aktiviteter eller accepteras bärandet av klädesplagg som begränsar flickors frihet. I vårt land ska våra svenska värderingar gälla. Skillnader i fråga om när eller hur olika högtider firas, på grund av olika religionstillhörighet, är det inte upp till skolväsendet eller samhället i övrigt att rätta sig efter. Lika oroväckande är det faktum att pojkars skolresultat sedan lång tid har legat väsentligt lägre än flickors; här kan konstateras att det finns utrymme för förbättring avseende skolans uppdrag att rusta barn inför framtiden. Behovet av att särskilt beakta ovannämnda problem är av yttersta vikt. Det är av yttersta vikt att Sveriges skolor förstärker sina insatser för att främja jämställdhet och förebygga sexuella övergrepp och trakasserier. Med en allt mer diversifierad befolkning är det centralt att alla barn och ungdomar i Sverige ges likvärdig tillgång till kunskap och information om jämställdhet, sexualitet och relationer. För att säkerställa detta bör sexualundervisningen i skolan inkludera perspektiv på makt och jämställdhet och belysa hedersrelaterat våld och förtryck. I en tid när unga växer upp i en digital värld där sexuellt våld och övergrepp riskerar att normaliseras är det nödvändigt att skolan tar aktiv ställning för barn och unga genom att erbjuda en kritisk granskning av pornografiskt material. Barnmorskor över hela landet har larmat om att unga söker vård för skador orsakade av ”hårt sex” och det är tydligt att sexualundervisningen i skolan hittills har varit otillräcklig. Skolinspektionens rapport från 2018 visade på tydliga brister i sexualunder­visningen. Eleverna uttryckte önskemål om att undervisningen i högre grad skulle inkludera diskussioner om lust, njutning, relationer, könsroller, samtycke och respekt, samt rätten att både säga ja och säga nej. Dessa aspekter bör beaktas och integreras i undervisningen. Enkäten ”Sexualitet och hälsa bland unga i Sverige” från 2017 visar att 40 procent av de tillfrågade har erfarenhet av sexuella handlingar mot sin vilja och 6 procent har varit utsatta för fysiskt våld. Det är avgörande att vi i Sverige verkar för att säkerställa att sexuella relationer sker på jämlika och jämställda villkor, aldrig under press eller tvång. Jämställd arbetsmiljö 7. Människan tillbringar en stor del av sitt liv på arbetsplatsen, vilket gör det av yttersta vikt att politiken verkar för att säkerställa goda och jämställda förutsättningar för både arbetstagare och arbetsgivare. Särskilt viktigt är det att värna arbetstagarnas rätt till balans mellan arbete och privatliv, något som är en avgörande aspekt för deras väl­mående och hälsa. Inom vård- och omsorgssektorn uttrycker personalen ofta en önskan om sammanhängande arbetspass och större inflytande över sina arbetstider. Majoriteten av de som arbetar i så kallade delade turer är kvinnor, och forskning visar att dessa arbetstider, särskilt när de är ofrivilliga, leder till ökad stress och ohälsa. Detta är en problematik som ofta kan kopplas till den höga andel arbetstagare inom vård och omsorg som överväger att byta yrke, vilket i sin tur påverkar kompetensförsörjningen inom branschen. Inom den offentliga sektorn kan arbetsdagar sträcka sig från klockan 7 till 21, med en fyra timmar lång obetald rast i mitten, vilket i praktiken innebär att den anställde arbetar två pass under en dag. Dessa arbetsformer, som främst förekommer inom omsorgs­yrken, är problematiska och bidrar inte sällan till ökad stress och sämre hälsa, vilket kan leda till sjukskrivningar. Då majoriteten av de som drabbas av dessa ofrivilliga delade turer är kvinnor, utgör detta även en jämställdhetsfråga. För att säkerställa en dräglig livssituation för anställda inom vård och omsorg, där arbete och familjeliv går att kombinera, anser Sverigedemokraterna att ofrivilliga delade turer bör avskaffas. Kommunerna ska informeras om att dessa turer är ett arbetsmiljö­problem, och Arbetsmiljöverket ska ges i uppdrag att granska konsekvenserna av denna schemaläggning ur ett arbetsmiljöperspektiv. Samtidigt är det viktigt att de som fri­villigt väljer att arbeta deltid, exempelvis för att kunna spendera mer tid med sin familj, ska ha möjlighet att göra det utan hinder eller negativ stigmatisering. Det är också nödvändigt att se över det skiftsystem som idag används inom den offentliga sektorn för att bättre anpassa det till arbetstagarnas behov och välmående. Enligt en undersökning från Arbetsmiljöverket är stress och press vanligare i kvinno­dominerade yrken. Anställda inom sektorer som vård, omsorg och utbildning utsätts ofta för höga krav i kombination med liten egenkontroll över sitt arbete, vilket kan leda till psykosociala påfrestningar och hälsobesvär. Detta är en problematik som måste förebyggas, och det krävs större insatser för att stärka det förebyggande arbetsmiljö­arbetet inom offentlig sektor och kvinnodominerade yrken. Att skapa bättre arbets­villkor och möjliggöra en bättre balans mellan arbetsliv och privatliv är inte bara en fråga om hälsa och jämställdhet utan också om att göra dessa yrken mer attraktiva och därigenom lösa de långvariga bemanningsproblemen i sektorn. 8. En viktig insats för att förbättra arbetsmiljön är att säkerställa tillgången till företagshälsovård. Tyvärr är detta en bristvara i många kvinnodominerade yrken. Enligt en rapport från LO har tillgången till företagshälsovård minskat drastiskt sedan staten slutade subventionera denna tjänst. År 1995 hade 74 % av alla arbetarkvinnor tillgång till företagshälsovård, men tjugo år senare hade siffran sjunkit till 43 %. Rapporten från LO visar också att många arbetsgivare har gått från att arbeta förebyggande till att enbart köpa in företagshälsovårdstjänster först när problem uppstår, trots att arbets­givare enligt lag är skyldiga att tillhandahålla sådan vård vid behov. Sverigedemokraterna anser att staten måste stödja regioner och kommuner i att åter satsa på förebyggande arbetsmiljöarbete, företagshälsovård och bättre arbetsmiljö­förutsättningar inom den offentliga sektorn. Genom att stärka dessa insatser kan vi minska stress och press i kvinnodominerade yrken och främja en hållbar arbetsmiljö för alla. 9. För att uppnå en jämställd arbetsmiljö är det nödvändigt att kartlägga och belysa skillnaderna i förutsättningar för olika yrkesgrupper. Detta ansvar bör åläggas arbets­givare inom offentlig sektor, och arbetet ska bedrivas i linje med Arbetsmiljöverkets rekommendationer om systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM). Kartläggningen ska omfatta hur olika förvaltningar hanterar personalens arbetsförutsättningar, från chefer till de som utför det praktiska arbetet, och säkerställa att alla yrkesgrupper har tillgång till nödvändiga resurser som arbetskläder, tjänstefordon och andra viktiga verktyg. Tidigare kartläggningar har visat att kvinnodominerade verksamheter ofta saknar tillräcklig utrustning, exempelvis arbetskläder inom förskolan. Dessutom är det vanligt att cykel används som transportmedel istället för bil, även under kalla höst- och vinter­månader, vilket utsätter personalen för stora påfrestningar. Personal som tvingas cykla genom snöfyllda gator utan adekvat skyddande arbetskläder, medan kollegor i andra förvaltningar använder bil, löper en ökad risk för sjukskrivning på grund av dessa förhållanden. För att säkerställa en rättvis och säker arbetsmiljö är det därför nödvändigt att förändra synen på de anställdas förutsättningar att utföra sitt arbete på bästa möjliga sätt. Målsättningen är att samtliga kommuner, regioner och övriga arbetsplatser ska bedriva systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM) i enlighet med Arbetsmiljöverkets rekommenda­tioner, så att förutsättningarna blir mer likvärdiga mellan olika yrkesgrupper och förvaltningar. Forskning och tidiga insatser för fysisk och psykisk hälsa 10. Sjukfrånvaron mäts oftast i sjukpenningtal och kvinnors sjukpenningtal är nästan dubbelt så höga som mäns. Det finns dock inga uppenbara orsaker gällande att kvinnors sjukfrånvaro är så pass mycket högre. Villkor i arbetslivet spelar dock en viktig roll. Psykiska orsaker och värk i rörelseorganen är de vanligaste skälen till sjukskrivning. Genom att kvinnors hälsa prioriteras som forskningsområde kan också hälsa och arbetsliv inkluderas och leda till att kunskaperna inom området stärks. För att effektivt minska sjukfrånvaron och den psykiska ohälsan är det också viktigt att satsa på hälsofrämjande insatser. Genom att implementera förebyggande åtgärder och skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö kan vi främja psykisk och fysisk hälsa redan innan problemen uppstår. Särskilt viktigt är det att anpassa dessa insatser efter de unika arbetsplatserna och de specifika behov som finns bland olika grupper i samhället, exempelvis genom att ta hänsyn till de könsspecifika skillnaderna i sjukdomsmönster. Ett ökat fokus på hälsofrämjande insatser kan inte bara minska sjukfrånvaron utan även förbättra den övergripande livskvaliteten för både kvinnor och män. Tyvärr finns det stora problem i Sverige idag med psykisk ohälsa bland både unga och äldre samt kvinnor och män. Det finns dock skillnader i problematiken mellan könen. Bland kvinnor är depression, ångest och utmattningssyndrom vanligare än bland män. Hos män är missbruk vanligare och fler män än kvinnor begår självmord. Bland unga pojkar är autism och adhd vanligare medan flickor oftare än pojkar drabbas av självskadebeteende. Med mer forskning kring varför kvinnor och män drabbas olika skulle det vara möjligt att bättre anpassa behandlingen och bättre kunna förebygga psykisk ohälsa. Utökad företagshälsovård i kvinnodominerade yrken 11. Anställda i kvinnodominerade branscher som vård, omsorg och utbildning utsätts även för höga krav i kombination med liten egen kontroll. Höga krav och litet inflytande över sitt arbete är en känd stressfaktor som kan leda till psykosociala påfrestningar och besvär. Detta är en problematik som måste förebyggas och det behöver ställas högre krav på förebyggande insatser inom offentlig sektor och kvinnodominerade yrken. En viktig insats är att det finns tillgång till företagshälsovård. Vi menar att staten måste stötta regioner och kommuner för att återigen kunna satsa på förebyggande arbets­miljöarbete, företagshälsovård och bättre förutsättningar i arbetsmiljön inom offentlig sektor. Ett aktivt arbetsmiljöarbete samt verka emot sexuella trakasserier 12. Precis som alla människor ska ha rätt till ett tryggt liv i hemmet och i det offentliga rummet måste också tryggheten garanteras i arbetslivet. Det våld som sker på arbets­platser kan ibland inte ensamt skyllas på enskilda gärningsmän eller på attityder i samhället. En del så kallat strukturellt våld beror på en felaktig organisationsstruktur som ökar riskerna för att våld och hot ska inträffa, och vissa arbetsplatser präglas av en tystnadskultur där övergrepp och trakasserier mörkas. Det kan också röra sig om att en socialsekreterares besöksrum inte är inom höravstånd från övriga medarbetare eller om underbemanning och om ensamarbete på kvällar. Det är viktigt att man känner sig trygg och säker på sin arbetsplats, varför mer behöver göras för att säkerställa att samtliga arbetsplatser bedriver ett aktivt arbetsmiljöarbete i linje med Arbetsmiljöverkets rekommendationer för att motverka våld, hot och trakasserier. Stärk skyddet mot sexualbrott och utgå från offrets befattning 13. Det ska ses som försvårande om en gärningsperson har begått brott av sexuell karaktär, exempelvis sexuellt ofredande, om offret har drabbats av det inom ramen för sin yrkes­utövning. För att markera skarpare mot dem som begår brotten i egenskap av chef eller kollega till den drabbade bör dagens ordning där påföljden och straffet sänks om gärningspersonen sägs upp till följd av brottsligheten slopas. Den som begår ett sexual­brott på arbetsplatsen ska i första hand dömas för brottet. Huruvida personen är lämplig eller inte för fortsatt arbete ska avgöras av arbetsgivaren och dennes omdöme ska inte påverka straffet. Ekonomisk jämställdhet 14. Principen om lika lön för lika arbete ska vara en självklarhet. Det är dock inte helt enkelt att få en tydlig bild av hur stort problemet med osakliga löneskillnader relaterat till könstillhörighet egentligen är. Tar man med hjälp av så kallad standardvägning hänsyn till de förklarande faktorer som är tillgängliga i statistiken återstår enligt Medlingsinstitutet en oförklarad skillnad mellan könen på 4,7 procent. Att det över huvud taget förekommer att människor i landet får en lägre lön än vad de egentligen har rätt till endast baserat på deras könstillhörighet är dock fullständigt oacceptabelt. Därför är det positivt att årliga lönekartläggningar har återinförts. Effekterna av lönekartlägg­ningar bör regelbundet utvärderas för att säkerställa maximal effekt. Det är ett faktum att kvinnor som grupp har en sämre löne- och pensionsutveckling än män. Ytterligare fokus behöver läggas på att identifiera vad de oförklarade löneskillnaderna beror på samt att motverka dessa. Exempel på detta kan vara granskning av statistiska metoder, lönekartläggningar, ökad insyn och personlig ansvarsskyldighet, forskning och utbildning samt stärkta rättigheter till föräldraledighet och flexibelt arbete liksom skyldigheter och eget ansvar. Digitala instrument 15. Digitala verktyg som tydligare synliggör de ekonomiska konsekvenserna av de beslut och livsval man gör har i viss mån redan kommit på plats. Ett sådant exempel är Pensionsmyndigheten vars verktyg erbjuder användaren att se hur eventuella olika val påverkar hans eller hennes framtida pension, exempelvis uttaget och fördelningen av föräldraledighet. Trots att flera verktyg nu kommit på plats finns det fortfarande en betydande förbättringspotential gällande såväl användbarhet som tillgänglighet. För att säkerställa att dessa verktyg verkligen uppfyller användarnas behov och underlättar väl underbyggda beslut behöver regeringen förbättra användarvänligheten i dessa system, vilket också innefattar en förbättrad integration mellan olika myndigheters system. Jämställd vård och hälsa 16. Svensk hälso- och sjukvård ska erbjuda en likvärdig och kvalitativ vård oavsett om vårdmottagaren är en kvinna eller man eller oavsett var du är bosatt i landet. Idag är vården dock långt ifrån jämställd. Exempelvis löper kvinnor dubbelt så hög risk att avlida efter en hjärtinfarkt då de medicinska åtgärderna skiljer sig över landet. Ett annat exempel är att en minoritet av läkemedelsstudier har inkluderat kvinnor eller försöks­djur av honkön. Resultatet av det har således blivit att kunskaperna om kvinnors biologi är betydligt lägre än kunskaperna om mäns biologi. Det gäller alltså inte enbart reproduktiva organ utan kroppen i helhet. Det finns många exempel som påvisar den absurditet som försiggår gällande ojämlika förhållanden mellan kvinnor och män inom vården och även inom forskningen. När den ojämlika vården uppmärksammas i debatten är det ofta argument som ökad valfrihet och utökade resurser som lyfts fram som lösningar, men det krävs mer djupa och genomtänkta åtgärder än så. Kvinnors hälsa är en fråga som är eftersatt på ett flertal områden, något som vi menar istället behöver lyftas upp till ytan och hanteras grundligt. Vi kan dessvärre konstatera att fler kvinnliga patienter lämnar landet för att söka vård utomlands eftersom förtroendet för svensk hälso- och sjukvård förefaller lågt. Kvinnor tenderar att söka sig till andra europeiska länder, eller till USA, för avancerade ultraljud samt högspecialiserad kirurgi. Flera hundra kvinnor i Sverige har så pass lågt förtroende för vården att man väljer att själv finansiera sin vård, och i många fall skuldsätta sig själv, för att den svenska vården inte håller måttet. Trots att Social­styrelsen granskat bland annat endometriosvården[1] och lyft fram en rad problem­beskrivningar är åtgärderna svaga och otillräckliga. Det är därför angeläget att kunskapen om kvinnosjukdomar och förlossningsskador med flera stärks, för en förbättrad förståelse. Jämställdhetsperspektivet vid vård och omsorg om äldre 17. Rapporter visar att kvinnor får mer personliga omsorgsinsatser medan män får mer serviceinsatser[2]. Detta visar antingen att kvinnor inte har stöd i den service de behöver eller att män bedöms behöva mer hjälp med exempelvis städning, tvätt och matlagning. Biståndsbesluten kan komma att påverkas av omedvetna föreställningar om vad män respektive kvinnor egentligen klarar av eller behöver. Det har också stor betydelse om den omsorgsbehövande är ett fler- eller ensamhushåll. I flerhushåll får männen oftare hjälp med service av sin kvinnliga partner, medan kvinnor som är i behov av detta istället får hjälp av hemtjänsten. Det är tydligt att kvinnor och män beviljas stödinsatser olika, trots att behovet av insats egentligen är detsamma. Vi behöver därför medvetandegöra hur samhällets föreställningar om kön påverkar för att strävan efter en jämställd äldreomsorg ska uppnås. Nationell forskning visar att obetald äldreomsorg står för mer än hälften av all omsorg för äldre hemmaboende[3]. Den obetalda omsorgen utförs oftast av kvinnor – hustrur, döttrar eller andra närstående. Kvinnor som vårdar sin make gör det ofta ensamma medan vård som utförs av make ofta kompletteras med hemtjänst eller närstående. Jämställdhetsintegrering 18. Jämställdhetsintegrering, JI, har blivit en central strategi i svensk politik med ambitionen att integrera ett jämställdhetsperspektiv i all verksamhet och beslutsfattande. Vi menar dock att JI, som ofta innebär könskvotering och styrning mot ett specifikt utfall, riskerar att leda till så kallad omvänd diskriminering och undergräva merito­kratins grundvalar. Istället för att tvinga fram en viss könsfördelning genom administra­tiva och politiska styrmedel förespråkar vi en politik som fokuserar på att stärka individuella rättigheter och möjligheter – oavsett kön. Kvotering och annan positiv särbehandling som ofta följer av JI står i bjärt kontrast till dessa principer och kan istället skapa nya ojämlikheter. Vi föreslår därför en reformerad jämställdhetspolitik som ger individer och familjer större frihet och ansvar att själva forma sina liv, helt i enlighet med det övergripande målet för svensk jäm­ställdhetspolitik. Detta inkluderar att låta föräldrar själva få bestämma hur de önskar dela upp föräldraledighet och omsorgsansvar helt utan statlig inblandning i form av exempelvis tvingande pappamånader eller andra styrmedel. Genom att respektera familjens självbestämmande skapas förutsättningar för en mer naturlig och individuell jämställdhet. Kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck är en helt annan aspekt inom jämställdhetspolitiken men samtidigt en viktig nyckel i arbetet för att uppnå verklig jämställdhet. Hedersrelaterat våld och förtryck är ett område där jämställdhets­integrering inte klarar av att hantera de väldigt specifika utmaningar som drabbar kvinnor, flickor, pojkar och män i hederskulturer och vi anser istället att riktade åtgärder här måste till. Inkluderande mödravård och föräldraskap 19. När graviditeten är bekräftad kan det vara en omtumlande tid med vetskapen om ett stundande föräldraskap. För mamman kan fysiska känningar av graviditeten komma tidigt medan det kan vara svårare för pappan att ta till sig det väntade barnet. Besök hos mödravården kan därför hjälpa föräldrarna med viktig information om fostrets utveck­ling och den gravida kvinnans hälsa samtidigt som det kan vara en förberedelse för föräldraskapet. Båda föräldrarna behöver ha en lagstadgad rätt att besöka mödravården så snart graviditeten är ett faktum och mödravårdsbesök inleds eftersom föräldrarollen enligt Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik är ett gemensamt ansvar och föräldrarna därmed bör ges likvärdiga förutsättningar och möjligheter att delta. 20. Utöver detta är det av yttersta vikt att båda föräldrarna har en lagstadgad rätt att närvara vid förlossningen och vid den efterföljande vården. Detta menar vi är avgörande för att säkerställa ett jämlikt föräldraskap och för att ge både mamma och pappa möjligheten att vara delaktiga i barnets allra första tid i livet. 21. Föräldraförsäkringen är den nyblivna eller växande familjens garanti för ekonomisk stabilitet under barnens första omsorgskrävande år. Sverigedemokraternas utgångspunkt är att barnens bästa alltid ska stå i centrum och att varje barns behov är unikt. Varje familj är unik och hur föräldrapenningen fördelas mellan vårdnadshavarna bör bestämmas av föräldrarna själva utifrån deras egna önskemål. Ett delat föräldra­ansvar och närvarande föräldrar är viktigt och pappors ökade uttag av föräldrapenning är självklart någonting positivt men att uttaget av föräldrapenning inte är jämnt fördelat kan ha naturliga orsaker då familj och föräldraansvar pågår dygnets alla timmar. Valfriheten för familjen är för oss sverigedemokrater mycket högt prioriterad. Alla har inte möjlighet att vara hemma en längre tid med sina barn även om de skulle vilja. Det kan vara svårt för exempelvis egenföretagare och studenter att utnyttja de dagar som de inte kan föra över till sin partner vilket kan leda till att barnet får mindre tid hemma med en förälder än vad man egentligen hade velat. De reserverade dagarna har också visat att kvinnor tenderar att ta ut mer obetald ledighet vilket i sin tur påverkar pensionen negativt. Förtroendet för föräldrarna att fullt ut bestämma hur föräldraförsäkringen ska fördelas får inte inskränkas. Föräldraförsäkringen behöver därför förändras så att de reserverade dagarna avskaffas. 22. Pappan har rätt till tio dagars ledighet i samband med att barnet föds, så kallade pappadagar, där de nyblivna föräldrarna kan vara lediga samtidigt. Dessa tio dagar påverkar inte övriga föräldrapenningdagar. Att båda föräldrarna ges förutsättning att tillsammans knyta an till den nya familjemedlemmen och att få känna delaktighet och få en första tid tillsammans är oerhört viktigt för familjen. Två veckor går fortare än man tror och när det är dags för pappan att återgå till arbetet ökar ofta oron och stressen för mamman som då ensam får ansvar för bebis, eventuella syskon och hushållet under en större del av dagen. För att ge de nyblivna föräldrarna en mer jämställd förutsättning i föräldraskapet från start samt för att främja psykisk hälsa vill vi därför uppdra till regeringen att utreda en utökning av antalet pappadagar vid barns födsel. Benämning av personer i medicinsk information 23. I Sverige finns det två juridiska kön: kvinna och man. De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor innefattar bland annat genitalierna, att kvinnor har en livmoder och kan föda barn, medan män har en prostata och producerar spermier. Undantag kan naturligtvis uppstå på grund av sjukdom eller andra omständigheter. Sverigedemokraterna anser att i medicinsk dokumentation och annan relevant information från sjukvården, där könstillhörighet behöver anges, bör de traditionella begreppen kvinna och man användas. När det är mer lämpligt beroende på ålder kan dessa begrepp ersättas med flicka och pojke. Alternativa termer som exempelvis menstruerande personer, livmoder- eller prostatabärare ska inte användas i stället. Vi anser att den medicinska språkanvändningen i Sverige ska hålla sig till dessa traditio­nella könsbenämningar. Idrott på jämställda villkor 24. Män som har genomgått en könsoperation och nu identifierar sig som kvinnor (transkvinnor) behåller ofta fysiska fördelar från att ha genomgått puberteten som män. Detta kan inkludera större muskelmassa, högre bentäthet och större lungvolym, vilket ger dem en fördel i vissa sporter. Trots hormonbehandlingar och andra medicinska ingrepp kan dessa skillnader kvarstå, vilket skapar en obalans i konkurrenssituationen. Elitidrottstävlingar har separata manliga och kvinnliga evenemang på grund av mäns fysiska fördelar i styrka, snabbhet och uthållighet. Detta medför att kvinnor behöver en skyddad kvinnlig tävlingskategori. Före puberteten finns det ingen könsskillnad mellan det manliga och kvinnliga könet men från puberteten och framåt framträder en tydlig könsskillnad. Enligt en artikel i Journal of Applied Physiology[4] har män i genomsnitt större muskelmassa och högre syreupptagningsförmåga än kvinnor, även efter hormon­behandling. Dessa biologiska skillnader kan inte förkastas till förmån för den pågående trenden kring könsidentitet och könsbyten. Män som identifierar sig som kvinnor bör inte få dra fördel av sin biologiska kroppsbyggnad i tävlingar mot biologiska kvinnor, och tillträdet till könsspecifika anläggningar bör regleras för att skydda integriteten för alla individer. Om män som identifierar sig som kvinnor dominerar damidrotten kan det leda till färre möjligheter för biologiska kvinnor att vinna medaljer, erhålla stipendier eller uppnå professionella karriärer inom sport. Detta kan i sin tur minska kvinnors deltagande i idrott på lång sikt. Juridiskt könsbyte 25. 2021 föreslog den tidigare socialdemokratiska regeringen att förenkla processen för juridiskt könsbyte, baserat på självidentifikation från 12 års ålder, utan krav på medicinsk kontakt. Efter att Socialstyrelsen höjde åldersgränsen för hormonbehandling till 18 år, ändrades förslaget till att tillåta könsbyte från 16 år utan medicinsk diagnos. Efter valet 2022 lyckades Moderaterna och Liberalerna driva igenom förslaget i riksdagen, vilket innebär att juridiskt könsbyte från 16 års ålder blir möjligt utan diagnos eller Socialstyrelsens tillstånd för kirurgiska ingrepp. Förslaget, som träder i kraft 1 juli 2025, har mött stark kritik från olika håll, inklusive vårdpersonal och organisationer som varnar för risken med irreversibla ingrepp. Sverigedemokraterna motsätter sig lagändringen och anser att juridiskt kön ska stämma överens med biologiskt kön, med diagnoskrav och högre åldersgräns. Vi anser att den nya lagen ska rivas upp och ersättas med förslag från Sverigedemokraternas kommittémotion Den könsbekräftande vården i Sverige. Stereotypa föreställningar och sociala normer 26. Sverigedemokraterna finner ingen fördel i att ifrågasätta könsidentitet eller könsnormer genom exempelvis genuspedagogik med tydlig vänsterideologisk inriktning. Istället förordar vi främjandet av individens fria val och tanke inom en konstruktiv och stödjande kontext. Problematiken ligger inte i att flickor är flickor eller att pojkar är pojkar utan i att samhället tenderar att betrakta och värdera de olika könsrollerna på ett ojämlikt sätt. Kvinnor återfinns ofta inom vård- och omsorgsyrken eller inom den offentliga sektorn, där lönenivåerna är lägre, arbetsvillkoren sämre och löneutvecklingen långsammare än inom traditionellt mansdominerade yrken. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) från år 2020 uppgav 7,7 % av alla svenska kvinnor mellan 18 och 64 år, vilket motsvarar över 300 000 individer, att de utsatts för sexualbrott. Samma år rapporterades över 50 000 fall av våld i nära relationer. Trots detta väljer många av de övriga partierna att rikta fokus mot frågor såsom kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser eller regleringar av föräldra­försäkringens fördelning. Vi menar att dessa åtgärder inte leder till ett mer jämställt samhälle. För att uppnå jämställdhet krävs istället förändringar i de grundläggande värderingarna. För Sverige­demokraterna är det en självklarhet att det finns både flickor och pojkar, och att vi ska sträva efter ett samhälle där kön inte utgör en begränsande faktor för individens möjlig­heter och utveckling. Varje individ bör ges möjlighet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar utan att hindras av strukturella eller socialt konstruerade barriärer. Vi anser att alla människor är värdefulla precis som de är, utan att behöva placeras i förutbestämda roller eller kategorier. Lönenivåerna inom kvinnodominerade yrken, särskilt inom den offentliga sektorn, är generellt sett låga. I kombination med ogynnsamma arbetsvillkor ger detta på sikt negativa konsekvenser för både hälsa och ekonomi. Det är nödvändigt att höja statusen inom dessa yrkesgrupper genom att exempelvis etablera karriärvägar och förbättra löneutvecklingen. Vidare bör åtgärder vidtas för att förhindra att kulturella normer och bidragssystem förstärker negativa könsroller på ett sätt som begränsar individens frihet samtidigt som vi respekterar och värderar de positiva aspekter av traditionella könsroller som många väljer att omfamna. Diskrimineringslagen 27. Sveriges diskrimineringslagstiftning är enligt vår mening problematisk i den bemärkelsen att den de facto begränsas till de sju diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktions­nedsättning, sexuell läggning och ålder. Personer som upplever negativ särbehandling på grund av exempelvis sjukdom, språk eller politisk åskådning omfattas således inte av diskrimineringslagstiftningen som den är utformad idag. Under 2021 inkom drygt 5 000 anmälningar till Diskrimi­neringsombudsmannen, DO, och av dessa avskrevs en tredjedel då de inte bedömdes upp­fylla rekvisiten för någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Istället för att löpande bredda och revidera lagstiftningen samt införa nya diskrimineringsgrunder som kan behöva revideras över tid, eller som riskerar att exkludera någon grupp eller kategori av människor, bör diskrimineringslagstiftningen ses över och ändras. De sju diskrimineringsgrunderna bör ersättas av ”otillbörlig särbehandling” som därmed skulle fånga upp alla former av diskriminering. Diskrimineringsersättning i linje med den allmänna rättsuppfattningen 28. Diskrimineringsombudsmannen (DO) spelar en central och viktig roll i arbetet med att motverka diskriminering och främja jämlikhet i det svenska samhället. Myndigheten ingriper i de fall där individer anser sig ha blivit diskriminerade och kan om så visar sig vara fallet kräva ekonomisk ersättning från de ansvariga aktörerna. Detta är en viktig funktion för att säkerställa att alla individer behandlas lika utifrån Sveriges sju diskri­mineringsgrunder. Det finns däremot fall där DO:s agerande kraftigt kan ifrågasättas, särskilt när det gäller ärenden där ersättningen inte kan anses ligga i paritet med den allmänna rättsuppfattningen. Ett exempel på detta är DO:s beslut i december 2023 då myndigheten krävde Västra Götalandsregionen och Region Norrbotten på 20 000 respektive 15 000 kronor i skadestånd. Detta på grund av att vårdpersonal i patientjournaler registrerat patienters juridiska kön framför deras upplevda kön, något som regionerna erkände som ett mänskligt misstag utan någon grund för illvilja. Trots detta valde DO att gå vidare med krav på ekonomisk kompensation. Det är rimligt att ifrågasätta huruvida DO:s insatser i dessa fall står i proportion till den faktiska skada som skett. Att behandla uppenbara misstag, där ingen illvilja har förekommit, på samma sätt som allvarliga överträdelser riskerar att undergräva förtroendet för myndigheten och dess arbete. För att belysa denna problematik kan man jämföra DO:s krav med ersättningar som utdöms i brottsmål. Ett exempel från Brottsoffermyndighetens referatsamling för 2023 visar att en kvinna som utsatts för grov misshandel av sin tidigare sambo tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kr. Samtidigt har DO i ett annat fall krävt Region Uppsala på 70 000 kr för att en läkare bad en muslimsk kvinna att tillfälligt ta av sin sjal under en frivillig medicinsk undersökning. DO menade att detta utgjorde diskriminering på grund av religion, trots att kvinnan hade möjlighet att avstå från undersökningen. Detta leder till en oroande utveckling där krav på ersättning från DO kan framstå som oproportionerliga i förhållande till den skada som har uppstått. Det riskerar också att skapa en anmälningskultur där vårdpersonal känner sig tvungna att agera överdrivet försiktigt, vilket kan påverka vårdkvaliteten negativt. Varje region i Sverige har en patientnämnd, en lagstadgad instans som ansvarar för att hantera klagomål och felaktiga behandlingar inom vården, inklusive eventuella kränkningar. Denna instans bör vara den primära platsen för att hantera frågor av denna karaktär, utom i de mest exceptionella fallen. DO:s agerande i dessa fall kan uppfattas som en överträdelse av vad som kan förväntas av en opartisk och korrekt myndighetsutövning. Sverigedemokraterna menar att det är av yttersta vikt att vårdpersonal ska kunna utföra sitt arbete utan att ständigt oroa sig för rättsliga åtgärder vid uppenbara misstag. Riksdagen bör därför ge regeringen i uppdrag att se över DO:s mandat och dess tillämpning i ärenden som rör vården, detta för att säkerställa en rimlig och rättvis behandling av alla inblandade parter. Jämlikhetsdata 29. Jämlikhetsdata används som verktyg för att samla information om olika former av ojämlikhet i samhället som oftast baseras på de sju diskrimineringsgrunderna. Det insamlade underlaget används sedan för att göra en analys hur dessa ojämlikheter påverkar individer och grupper på en övergripande nivå. Intersektionalitet är en analysmetod för att förstå hur olika sociala identiteter, såsom kön, ras och klass, samverkar och påverkar individer på både personliga och strukturella nivåer. Genom att kombinera insamlade jämlikhetsdata och sedan applicera en intersek­tionell analys anses forskare och beslutsfattare bättre kunna förstå och åtgärda komplexa former av diskriminering och ojämlikhet i samhället. Sverigedemokraterna är kritiska till insamlandet av jämlikhetsdata då vi anser att det snarare kan bidra till att fragmentera samhället genom att betona gruppidentiteter snarare än den unika individens behov. Vi menar att detta riskerar att främja en offer­mentalitet med grupprättigheter på bekostnad av individens eget ansvar och meriter. Sverigedemokraterna förespråkar istället att politiska beslut ska stärka samhället genom att fokusera på individens möjligheter och förutsättningar. Vi delar uppfattningen att ojämlikhet existerar i vårt samhälle men anser att insamlandet av jämlikhetsdata inte är rätt metod för att få bukt med problemet. Fokus bör snarare ligga på att skapa möjligheter för varje individ genom en god uppfostran, utbildning och förebilder. Hbt+ 30. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller alla människors rätt till sexuell integritet och frihet. Sverigedemokraterna vill bevara den progressiva synen på sexuallivet och den sekulariserade synen på privatlivet i försvar mot reaktionära krafter som tar allt större plats i samhället. Sverige tillhör de länder i världen med den mest utbredda respekten för människors olika sexualitet, läggning och livsval. Jämfört med många delar av världen har Sverige kommit långt när det gäller ett samhälle där det allmänna inte lägger sig i privatlivet och där möjligheterna till familje- och privatliv inte är olika beroende av sexuell läggning. Men på många platser och sammanhang har normerna för hur det i praktiken är tillåtet att leva sitt liv rullats tillbaka. En omfattande invandring från kulturer med en reaktionär och religiöst strikt syn på privatlivet och könsroller har gjort att hatbrotten ökat och att många begränsas i möjligheten att offentligt vara öppen med vem man är. Heders­förtryck och kulturella normer gör att rätten att leva som den man är eller att välja partner begränsas för många unga. Sverigedemokraterna vill slå vakt om de framsteg som gjorts för allas lika rättigheter. Ingen ska begränsas eller diskrimineras, i det privata eller i det offentliga, på grund av hur man lever sitt liv. Särskilt fokus behöver läggas i utsatta områden och sammanhang där det svenska samhället är svagt för att förbättra hbt+-personers ställning. 31. Hbt+-personer är en lika heterogen grupp som svenskar i allmänhet. Förvänt­ningarna på hbt+-personer att stämma in i en identitetsteoretisk diskurs gör att många inte känner igen sig. På samma sätt som samhället inte ska förhindra någon att leva som den önskar, bör inte hbt-personers identitet i den offentliga debatten begränsas till sexualitet. Barn och unga ska inte heller av offentliga institutioner ledas till att proble­matisera kring sexualitet och identitet. Det viktigaste måste vara att alla barn växer upp med en positiv självbild. Samhällets hantering av barn med könsdysfori och dess långsiktiga konsekvenser ska utredas. Michael Rubbestad (SD) Magnus Persson (SD) Sara Gille (SD) Ann-Christine Frohm (SD) Ulf Lindholm (SD) [1] https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/nationella-riktlinjer/2019-9-6326-kvalitetsdeklaration.pdf. [2] https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2011-12-22.pdf. [3] https://www.jamstall.nu/praktiska-exempel/social-omsorg/for-en-jamstalld-hemtjanst/. [4] (Handelsman, D. J., Hirschberg, A. L., & Bermon, S. (2018). Circulating testosterone as the hormonal basis of sex differences in athletic performance. Endocrine Reviews, 39(5), 803–829).

Motion till riksdagen 2023/24:2843 av Magnus Persson m.fl. (SD) med anledning av skr. 2023/24:82 Riksrevisionens rapport om kontrollen av subventionerade anställningar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att åtgärda den bristfälliga konstruktionen av nystartsjobben och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att involvera arbetsmarknadens parter och de regionala centren mot arbetslivskriminalitet för att granska arbetsplatsens lämplighet för nystartsjobb och tillkännager detta för regeringen. Motivering Riksrevisionen har granskat om kontrollen av de subventionerade anställningarna är effektiv. Deras slutsats är att trots genomförda förbättringar är kontrollen inte effektiv. Riksrevisionen har granskat flera olika subventionerade anställningar och en lång rad problem har uppdagats, såväl på övergripande nivå som i själva handläggningen av stöden. Arbetsförmedlingens kontroller är ineffektiva på grund av eftersatta it-system och tungrodd administration. Nystartsjobb För nystartsjobben uppskattar Arbetsförmedlingen att det är felaktiga utbetalningar i närmare 8 procent av det utbetalda beloppet, ca 270 miljoner kronor årligen. 13 miljoner av dessa anses vara orsakade av myndigheten själv, men den stora delen orsakas av dem som ansöker om stödet. I kontrollutredningen hittades fel i närmare tio procent av de granskade ärendena. Felen består till stor del av att arbetsgivare inte inkommer med dokument som styrker rätten till stöd. Lönebidrag Arbetsförmedlingen uppskattade att ca 9,5 procent av det utbetalda beloppet för lönebidragen var felaktigt, vilket motsvarade ca 1 miljard kronor under 2021. Av dessa bedömdes 800 miljoner kronor vara orsakade av de som söker stöden och resterande belopp av myndigheten själv. Regeringens åtgärder Vissa av regeringens tidigare vidtagna åtgärder och Arbetsförmedlingens uppdrag och återrapporteringskrav kring arbetet mot felaktiga utbetalningar är ett steg i rätt riktning, men de kommer inte åt det grundläggande problemet. Regeringen har utformat de subventionerade anställningarna på ett sätt som öppnar upp för missbruk; det gäller särskilt nystartsjobben som har en hög ersättningsnivå men få kontroller, vilket skapar utrymme för att stödet kan utnyttjas på ett systematiskt sätt. Regelverket är därutöver utformat på ett sådant sätt att det är en komplicerad process att återkräva en felaktigt utbetald ersättning. Arbetsgivare som medvetet missbrukat systemet kan strunta i att betala och vänta på att bli stämda av Arbetsförmedlingen, vilket kan ta flera år eller helt utebli. Riksrevisionen konstaterar dessutom att myndigheten själv ligger bakom felaktigheter för miljontals kronor. Det finns en omfattande problematik kring subventionerade anställningar. De är överlag ineffektiva och brister i resultat i form av reguljära anställningar. Sverige­demokraterna har påpekat detta under lång tid, och det är också skälet till att vi inte har deltagit i de övriga partiernas tävlan om att lägga flest miljarder på dessa åtgärder. Riksrevisionens granskning visar att problematiken kring de subventionerade anställningarna är mer långtgående än bristande resultat; flera subventionerade anställningar är till sin konstruktion bristfälliga, och det finns dessutom kopplingar till arbetslivskriminalitet. Arbetsförmedlingen har kartlagt omfattningen av felaktiga utbetalningar som bedöms falla inom definitionen av arbetslivskriminalitet. Under 2021 uppgick de felaktiga utbetalningarna till följd av arbetslivskriminalitet till 113 miljoner kronor. Det finns mycket i den här granskningen, utöver Riksrevisionens rekommendationer, som regeringen behöver arbeta vidare med. Sammantaget kan konstateras att regeringen inte gjort tillräckligt för att åtgärda problematiken. Regeringen bör omgående åtgärda konstruktionen av nystartsjobben för att komma till rätta med de delar som medför möjligheter till missbruk. Magnus Persson (SD) Michael Rubbestad (SD) Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD) Sara Gille (SD) Ulf Lindholm (SD)

Motion till riksdagen 2023/24:2073 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om proaktivt arbete och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge barn en ”bo kvar”-garanti och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga tillsättandet av en haverikommission vid varje fall av dödligt våld och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen behöver vidta åtgärder för ökad kunskap kring våldsutsatthet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta behovet av att statistik om våld i nära relationer ska innefatta alla som utsätts, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta behovet av statistik om våld i samkönade relationer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta behovet av att öka kunskapen om vad som juridiskt räknas som brott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur betänketiden vid skilsmässa kan avskaffas i de fall det förekommer våld eller liknande brott mot barn eller person inom äktenskapet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vidta åtgärder mot eftervåld och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta behovet av ökad kunskap och åtgärder mot kvinnohat och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att lagstiftningen bör revideras på sådant vis att domare som dömer i en vårdnadstvist har en skyldighet att direktkommunicera med barnet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att beakta behovet av att förstå strukturellt våld och dess konsekvenser och tillkännager detta för regeringen. Motivering Kvinnor och män ska ha samma förutsättningar, möjligheter och rättigheter och därmed också ha lika stor rätt till ett tryggt liv. Det utbredda kvinnovåldet skapar dock en otrygghet för just den kvinnliga delen av befolkningen som i sin tur leder till oaccep­tabla inskränkningar i kvinnors frihet och livsmönster. Kvinnovåld är därför ett betydande jämställdhetsproblem som måste tas på största allvar. Sverige har inte råd att förbise kvinnovåldet. Det utgör inte bara ett betydande och oacceptabelt hinder för ett jämställt Sverige. Det får också ekonomiska konsekvenser och kostar staten enorma summor skattemedel varje år. Det handlar om pengar som i stället hade kunnat användas till att förbättra välfärden. Kvinnovåldets kostnader i Sverige uppgår till mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor per år. 10 miljoner kronor för en våldtäkt. Kvinnovåldet som hinder för ett jämställt samhälle samt det som den enskilde utsatts för räcker för att motivera ett kraftfullt åtgärdsprogram. Att kvinnovåldet dessutom kostar staten enorma summor skattepengar lyfter dock också fram en ekonomisk dimen­sion. Därför är varje väl spenderad krona på åtgärder som effektivt motverkar kvinno­våldet också en samhällsekonomisk investering. Självklart drabbar våldet även män och i samkönade förhållanden kan det handla om mäns våld mot män eller kvinnors våld mot kvinnor. Våld kan aldrig accepteras, oavsett könet på utövaren eller den som blir drabbad. Proaktivt arbete Det bästa sättet att undvika våld är att stävja det innan det utövas. Det proaktiva arbetet behöver lyftas in i alla samhällsinstanser så att arbetet med att förhindra våld ständigt pågår men också med att förhindra att våldet upprepas. Således behöver arbetet fokuseras på både förövare och offer och ha som syfte och mål att våld inte ska utövas. Sverige­demokraterna anser att vikten av ett proaktivt arbete tydligare ska framgå i lagtexten, dvs. att till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som uppvisar ett våldsamt beteende eller utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende. Det behövs tidiga insatser i det förebyggande arbetet om det ska ge de resultat vi avser. Ge barnen en ”bo kvar”-garanti I intervjuer som Bris har gjort med ett antal barn som vistats på skyddade boenden framkommer det tydligt att barn anser det som orättvist att de tvingas flytta medan deras våldsutövare stannar i hemmet och på orten. Barn saknar sina vänner, sin skola och sitt hem. Detta är en problematisk knut att tillgodose och i de fall en våldsutövare inte på frivillig väg kan tänka sig att flytta så finns det få andra alternativ än att de utsatta tvingas söka skydd på annan ort eller i annat boende. Men i de fall en våldsutövare eller utåtagerande person ber om stöd så bör det också finnas boendeform och stöd för denne. Dels i det proaktiva och förebyggande arbetet med att minska våld i nära relationer dels i att möta de barn som tvingas flytta från hem och ort. I en sådan boendeform ska det likt skyddat boende finnas personal, stöd och hjälp att tillgå. Haverikommission vid varje fall av dödligt våld Varje gång en människa dödas av en nuvarande eller före detta partner bör en haveri­kommission tillsättas. Syftet med en haverikommission är att noggrant undersöka och kartlägga orsaker och händelseförlopp som har lett fram till dödsfallet samt att identi­fiera eventuella brister inom exempelvis myndighetsutövningen. Inte sällan är hotbilden känd sedan tidigare och gärningspersonen kan även ha begått liknande brott mot andra människor. Trots detta har dödsfall inte kunnat förhindras och samhället bör så grundligt som möjligt ta reda på varför så kunde ske. Underlaget som samlas in kan därutöver vara till hjälp för att förhindra framtida liknande dödsfall samt underlätta i arbetet med att jobba brottsförebyggande. Ökad kunskap inom yrken som möter våldsutsatta Samhället i stort behöver få en ökad förståelse och en ökad kunskap om våld i nära relationer så att rätt stöd och hjälp finns att tillgå. Som ett steg på vägen har man därför i högskoleförordningen sedan 2018 infört krav på en utbildning om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation för den som utbildar sig till fysioterapeut, jurist, läkare, psykolog, sjuksköterska, socionom eller tandläkare. Sedan 2019 gäller det även tand­hygienister. Detta är bra, men riktar sig uteslutande till de som just nu genomgår utbildningen. I de fall exempelvis en socialsekreterare eller tandläkare examinerats innan 2018 kan det dock innebära många år av aktivt praktiserande utan adekvata kunskaper på området. Insatser för att stärka kompetensen hos redan verksam personal har förekommit, men behöver ske i en ännu större utsträckning. Regeringen behöver därför vidta åtgärder för att säkerställa att kunskap kring mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer motsvarande det som nu är ett krav i högskoleförordningen även säkerställs hos redan utexaminerade och verksamma. Våld i nära relationer Våld i nära relationer är ett växande samhällsproblem. Förutom enormt lidande för den som utsätts och dennes närstående är också påverkan på samhället relativt stor. Det finns alltså flera parametrar som vittnar om att samhället måste ta krafttag för att minska våldet i nära relationer. Att beräkna samhällskostnader för relationsrelaterat våld är förknippat med flera svårigheter och begränsningar. Det finns därmed få samhälls­ekonomiska analyser av kostnader för våld i nära relationer. Den mest genomgripande samhällsekonomiska analysen genomfördes av Socialstyrelsen 2006. Analysen upp­skattade att samhällskostnaderna för våld mot kvinnor i nära relationer ungefärligen uppgår till mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor per år i 2006 års penningvärde. Där finns dock inte våld mot män i nära relationer inräknat. Våld mot män i nära relationer behöver belysas likaväl som våld i samkönade relationer. Våld i nära relationer benämns ofta i samma andetag som mäns våld mot kvinnor. För att komma tillrätta med problematiken behöver dock samtliga delar belysas i ett helhetsgrepp där exempelvis statistik berör alla utsatta även om kvinnor är de som drabbas mest av våld i nära relationer. Våld i samkönade relationer Det finns begränsad statistik och få studier om förekomsten av våld i samkönade rela­tioner. I Sverige finns enbart en empirisk studie som baseras på ett icke slumpmässigt urval och publicerades redan 2005. Det är inte möjligt att särskilja brott som sker i samkönade relationer inom ramen för den nationella trygghetsundersökningen (NTU) om människors trygghet och utsatthet för brott, som Brottsförebyggande rådet (Brå) genomför varje år i form av telefonintervjuer. Brå framhåller att det är mättekniskt svårt att särskilja brott i samkönade relationer, eftersom det skulle kräva en eller flera ytter­ligare frågor i formuläret för att fastställa urvalspersonens sexuella läggning, alternativt kräva frågor om partnerns könstillhörighet. Mättekniken behöver utvecklas för att statistiken ska belysa alla utsatta. Anmälningsbenägenhet Ett sätt att mäta våldsutsatthet är att analysera antalet anmälda våldsbrott i den officiella kriminalstatistiken. Att enbart använda sådan registerbaserad kriminalstatistik är dock inte lämpligt eftersom den bara visar det polisanmälda våldet och inte de brott som inte anmäls, dvs. mörkertalen. Mörkertalet vad gäller våldsbrott i nära relationer uppskattas dessutom vara stort. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) uppskattas att ungefär en tredjedel av brotten mot närstående polisanmäls, men att andelen varierar mellan olika typer av brott. Andelen kvinnor som gjort en anmälan var något större än andelen män. Det framgår dock inte om det är den utsatta personen själv som gjort polisanmälan, eller om den gjorts av någon annan. Brottsförebyggande rådet, Brå, har tidigare undersökt varför personer som i NTU uppger att de blivit utsatta för brott av en nuvarande eller tidigare partner inte polisanmält brottet. Av rapporten framgår att det främsta skälet till att polisen inte kontaktades var att händelsen betraktades som en småsak eller att de själva redde ut händelsen. I rapporten framhålls att anmälnings­benägenheten kan vara lägre för händelser som personen vet eller inte tror är ett brott i juridisk mening. Här framhålls att trakasserier och verbala kränkningar ingår i de brott som omfattas av kartläggningen och att de kan ligga i gråzonen för vad som juridiskt sett utgör ett brott. Därför behöver frågan om hur vi ökar kunskap om vad som faktiskt räknas som ett brott utredas. Betänketid vid skilsmässa Dagens äktenskapsbalk stipulerar att äktenskapsskillnad ska föregås av betänketid i vissa fall. Betänketid på minst sex månader gäller om båda parter är överens om att skiljas om de båda begär det eller om någon av makarna varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad. Äktenskapsskillnad ska också föregås av betänketid om skilsmässa är begärd av enbart den ena maken. Betänketiden blir problematisk i de fall det förekommer våld, hot, trakasserier eller liknande inom äktenskapet. I dessa fall bör det vara möjligt att skilja sig omgående även om någon av makarna har barn under 16 år. Det torde under alla omständigheter vara för barnets bästa att inte behöva stanna längre än nödvändigt i en hemsituation där våld sker. Regeringen bör därför tillsätta en utredning som undersöker förändringar av betänketiden i de fall det förekommer våld eller andra liknande brott mot person inom äktenskapet. Eftervåld Eftervåld är en term som används för att beskriva våld som kvinnor eller män kan utsättas för efter att ha lämnat en våldsam relation. Detta våld kan ta olika former, som exem­pelvis hot, förföljelse, trakasserier eller fysiskt våld, och kan ha allvarliga konsekvenser för offret. Att motverka eftervåld kräver en helhetsstrategi som involverar samhället som helhet, inklusive polis, socialtjänst, sjukvård och rättsväsende. Det är viktigt att individer som lämnar en våldsam relation får tillräckligt skydd för att minimera risken för eftervåld. Detta kan inkludera personligt skydd, tillfälligt boende och säkerhetsåtgärder som till exempel larm och dörrlås. Individer som lämnar en våldsam relation behöver ofta stöd och rådgivning för att hantera de psykiska och känslomässiga konsekvenserna av våldet. Det är viktigt att det finns tillgängliga resurser för att ge stöd och rådgivning, inklusive stödgrupper och terapi. Det är mycket viktigt att öka medvetenheten om eftervåld och utbilda samhället om de psykologiska och praktiska utmaningar som individer som lämnar en våldsam relation möter. Detta kan inkludera utbildning i skolor, på arbetsplatser och i samhället i allmänhet. Vidare behövs en starkare lagstiftning mot våld i nära relationer och mer effektiva rättsliga åtgärder vilka också kan bidra till att minska risken för eftervåld. Det är av yttersta vikt att rättssystemet tar våld i nära relationer på allvar och att det finns lämp­liga sanktioner och påföljder för våldsutövare. Incels Incels, en förkortning för involuntary celibate, är samlingsnamnet på en grupp indivi­der, oftast män, vilka lever ensamma och i ofrivilligt celibat. Dessa individer känne­tecknas ofta av att de känner sig oönskade i samhället i allmänhet och av potentiella partners i synnerhet. Det kombineras med en upplevd känsla av en förlorad makt­position i sam­hället generellt, där man anser att kvinnor premieras och har fördelar som män inte har. Skulden för den ofrivilliga ensamheten och känslan av utanförskap läggs inte sällan på det motsatta könet, vilket kan resultera i ökat kvinnohat och i de mest extrema fallen också attentat riktade mot kvinnor. Forskning visar på att dödliga attacker i världen sannolikt har utförts av individer som i någon mån har fostrats av incelkulturen. Det går därför inte att reducera den till en grupp män som enbart hatar bakom datorskärmen, utan det finns befogad anledning till oro också över fysiska attacker. Inte sällan när en händelse tyvärr inträffar är gärningsmannen känd sedan tidigare, men adekvata åtgärder och insatser har inte satts in i ett tidigare skede eller i tillräcklig utsträckning. Sverigedemokraterna anser att det behövs ytterligare kunskap på området och att åtgärder utifrån denna kunskapsinhämtning sedan bör vidtas, detta för att säkerställa att oskyldiga människor inte kommer till skada för att samhället agerat för sent. Detta i kombination med en mer lättillgänglig vård för den som söker hjälp för, eller lider utav, psykisk ohälsa. Domare som dömer i vårdnadstvist I Norge finns en praxis som innebär att den domare som dömer i en vårdnadstvist också är den som meddelar barnet utfallet. Syftet med detta är att beslut inte ska fattas för lättvindigt samt att den domare som dömer också förstår konsekvenserna av sitt beslut. I Finland är det vanligt att domaren som dömer i en vårdnadstvist också möter barnet personligen för att få barnets åsikt och sedan meddelar barnet utfallet av beslutet. I Spanien har domaren en skyldighet att träffa barnet personligen och få barnets åsikt om vårdnadstvisten. Enligt den spanska civilrättsliga lagen har domaren också en skyldighet att meddela barnet utfallet av beslutet och förklara för barnet vad det innebär. Det är dock viktigt att påpeka att detta kan variera beroende på det enskilda fallet och det kan finnas undantag från denna praxis beroende på barnets ålder, mognad och andra omständig­heter som påverkar barnets förmåga att förstå beslutet. I Sverige är det mer vanligt förekommande att en socialtjänsteman träffar barnet för att utreda behov och önskemål vilket sedan rapporteras till domstolen. Det är inte nöd­vändigtvis så att domaren själv träffar barnet i fråga eller ens tar hänsyn till de uppgifter socialtjänsten samlat in. Det finns således ingen lag i Sverige som kräver att domaren personligen ska träffa barnet eller meddela beslutet i en vårdnadstvist. Istället är det upp till domaren att avgöra hur de vill ta hänsyn till barnets bästa och vilket tillväga­gångs­sätt som är mest lämpligt i det enskilda fallet. Att en domare träffar barnet personligen och lyssnar på barnets åsikter kan utgöra en viktig del av att ta hänsyn till barnets bästa intressen i en vårdnadstvist där det förekommit våld i relationen mellan föräldrarna. Det kan hjälpa till att säkerställa att barnets behov och önskemål tas på allvar och att barnen känner sig hörda och sedda i beslutsprocessen. Forskning har visat att när domare träffar barn personligen i vårdnadstvister så kan det öka domarens förståelse för barnets situation och behov. Det kan också leda till att domaren fattar beslut som mer tar hänsyn till barnets intressen, eftersom domaren får en bättre förståelse för barnets önskemål och behov. En studie från Australien visade att domare som träffade barn personligen i vårdnadstvister i högre grad beaktade barnets åsikter och intressen i sina beslut. En annan studie från Kanada fann att domare som träffade barn personligen var mer benägna att bevilja önskemål om boende och umgänge som låg i linje med barnets önskemål. Sverigedemokraterna anser att 6 kap. 2 § föräldrabalken bör revideras på sådant vis att domare som dömer i en vårdnadstvist har en skyldighet att träffa barnet personligen när domstolen ska pröva frågan om vårdnad, boende och umgänge för barn. Strukturellt våld Termen ”strukturellt” används för att beskriva något som är integrerat eller inbyggt i en viss struktur eller ett system, vilket gör att det kan fortsätta att påverka människor eller grupper på ett systematiskt och ibland oavsiktligt sätt. Inom samhällsvetenskapen används termen ”strukturellt våld” för att beskriva en situation där våld inte uppstår som en direkt handling av en individ mot en annan, utan snarare som en följd av en strukturell orättvisa som förhindrar vissa grupper att få tillgång till resurser, rättigheter och möjligheter. Detta kan inkludera faktorer som fattigdom, diskriminering, social utestängning, brist på utbildning eller hälsosystem och andra faktorer som leder till att människor upplever lidande och begränsningar i sina liv. På detta sätt kan ”strukturellt våld” uppfattas som en form av ”tyst våld”, eftersom dess effekter kan vara lika skadliga som fysiskt våld, men det är inte alltid lika synligt eller uppenbart. Att förstå strukturellt våld kan hjälpa till att identifiera orsakerna till ojämlikhet, ojämställdhet och bristande rättvisa i samhället och kan vara ett första steg för att skapa förändring. Michael Rubbestad (SD) Magnus Persson (SD) Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD) Sara Gille (SD) Ulf Lindholm (SD)

Motion till riksdagen 2023/24:479 av Sara Gille m.fl. (SD) Krafttag mot hedersrelaterat våld och förtryck Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett förbud mot heltäckande värderingsstyrd slöja på alla offentliga platser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett förbud mot tvång att använda heltäckande värderingsstyrd slöja och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att arbetet mot hedersrelaterat förtryck även ska omfatta ett förbud mot värderingsstyrd slöja inom för- och grundskolan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta behovet av kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att upprätta årlig nationell statistik över antalet barn som lever under hedersrelaterade förhållanden i Sverige, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta behovet av kommunala handlingsplaner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta att den som förhör ett barn om hedersfrågor bör ha adekvat utbildning i hedersproblematik och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett förbud mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar och tillkännager detta för regeringen. Motivering De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck tyvärr etablerat sig som en del av en framväxande parallell samhällsstruktur. Vi får allt oftare ta del av rapporter­ingar om individer som genom en förtryckande och våldsam hederskultur kraftigt begränsar andra individers rätt till frihet och självbestämmande. I hederns namn utsätts dessa för trakasserier, hot och våldshandlingar av sina närmaste. De tvingas ge upp den egna viljan och möjligheten att själva forma sitt liv. Ibland får de betala sin familjs eftertraktade heder med sitt liv. Hedersrelaterade brott är en svår kränkning och är speciellt allvarliga eftersom de bygger på att familjen och dess närmaste nätverk utövar ett kollektivt förtryck av den enskilde. Oftast utsätts dessa flickor och kvinnor för våld, kränkningar och påtryckningar från flera personer i sin närhet. Även pojkar och män drabbas. Allt för att upprätthålla en familjeheder som krockar med vårt sekulära och moderna samhälle. Detta ska inte förekomma i Sverige och det strider inte bara mot våra lagar och västerländska sätt att leva, det strider också mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I FN:s barnrättskommittés allmänna kommentarer nr 13 står: ”Barn ska erkännas, respekteras och skyddas som rättighetsbärare med en individuell personlighet och egna behov och intressen samt rätt till personlig integritet” samt: ”inget våld mot barn är motiverat, och allt våld mot barn kan förebyggas”. Enligt svensk lag som idag inkluderar barnkonventionen finns det en skyldighet att verka för att barn får sina rättigheter tillgodosedda inom varje verksamhetsområde. Förbud mot heltäckande värderingsstyrd slöja 1. Från och med den första augusti 2018 är det förbjudet att bära heltäckande värderings­styrd slöja, det vill säga burka och niqab, på offentlig plats i Danmark. Om man bryter mot förbudet och detta inte ”tjänar ett särskilt syfte” riskerar man böter på motsvarande 1 400 svenska kronor. Vid upprepade brott kan bötesbeloppet dock komma att höjas avsevärt. Förbudet, som även gäller andra ansiktstäckande plagg som exempelvis rånar­luva, har debatterats under en tioårsperiod i Danmark och röstades igenom av en stor majoritet i det danska Folketinget den 31 maj samma år. Liknande förbud finns redan i flera olika europeiska länder som Belgien, Frankrike, Lettland och Österrike. Lettland beslutade till exempel att införa ett förbud mot värderingsstyrd heltäckande slöja på alla offentliga platser 2016. Enligt Lettlands justitieminister Dzintars Rasnačs, behövs förbudet ”för att skydda Lettlands kulturella värderingar” samt landets ”gemensamma allmänna och kulturella utrymme, samt varje enskild individ”. Det är av största vikt att vi försvarar våra demokratiska, kulturella och sekulära värderingar mot alla försök att bekämpa dessa. Ett led i detta är att vi förbjuder den heltäckande och kvinnoförtryckande värderingsstyrda slöjan på alla offentliga platser. Förbud mot tvång 2. Redan år 2010 valde Frankrike att införa ett förbud mot heltäckande värderingsstyrd slöja. Man förbjöd dock inte bara heltäckande värderingsstyrd slöja på offentliga platser, utan även att män som tvingar sina hustrur eller döttrar att bära heltäckande värderingsstyrd slöja ska kunna dömas till dryga böter och fängelse. Frankrikes dåvarande justitieminister, Michele Alliot-Marie, menade bland annat att ”gömma ansiktet under en heltäckande slöja är emot allmän ordning, vare sig det är framtvingat eller frivilligt”. Sverigedemokraterna föreslår att ett liknande förbud mot tvång att bära heltäckande värderingsstyrd slöja bör införas i Sverige. Värderingsstyrd slöja i för- och grundskola 3. I skolan kan hedersrelaterat förtryck exempelvis göra sig gällande genom att flickor täcker hjässa, hår och hals med slöja med hänvisning till antingen sin egen eller sin familjs kultur eller religiösa uppfattning. Den värderingsstyrda slöjan är en symbol för motsatsen till jämställdhet och innebär en öppen acceptans för förtryck mot det kvinnliga könet. Det strider mot svenska grundläggande värderingar. Värderingsstyrd slöja befäster krav på flickors kyskhet och hör inte hemma i den svenska skolan där flickor är elever, inte objekt som behöver skyla sig för andras blickar. I skollagen (2010:800) hänvisas till diskrimineringslagen (2008:567). I diskrimineringslagen stadgas att diskriminering ska motverkas och att lika rättigheter och möjligheter ska främjas oavsett kön. Värderingsstyrd könsbunden slöja med syftet att skyla just flickor och kvinnor står i strid med detta. För- och grundskolan ska vara en frizon mot förtryck, och värderingsstyrd slöja hör inte hemma där, gällande såväl elever som personal. Det behövs ett intensifierat arbete inom förskola, skola och fritidsverksamhet med fokus på att upptäcka, ifrågasätta och förändra de värderingar och normsystem som utgör grunden för hederskulturen. Ett steg i detta arbete är att regelbundet arbeta med frågorna kring elevers attityder och erfarenheter gällande svenska demokratiska fri- och rättigheter likväl som skyldigheter. Det aktiva arbetet med frågorna kan kompletteras med exempelvis enkätundersökningar. Resultaten ska därefter ligga till grund för fördjupade utbildningar inom dessa områden, anpassade efter elevunderlaget. 4. Den personal som kan komma i kontakt med dessa barn och ungdomar ska utbildas i att identifiera och bemöta offer för hedersförtryck på ett sätt som är säkert och skapar trygghet. I skolans värld ska det vara en självklarhet att alla elever behandlas likvärdigt. Det är därför oerhört allvarligt att det presenteras rapporter som vittnar om att det förekommer särbehandling utifrån oväsentliga kriterier, såsom kulturella eller religiösa särkrav. Krav på exempelvis könssegregerad simundervisning ska inte accepteras inom svenskt skolväsende då det inskränker barnens rätt till likvärdig utbildning samt lika­behandling. På samma sätt bör det vara en självklarhet att i skolan motarbeta starka politiska eller religiösa påtryckningar. Nationell statistik 5. Idag förekommer nationella kartläggningar och nationell statistik kring heders­relaterat våld och förtryck i begränsad utsträckning. Kartläggningar och statistik är viktiga underlag för att kunna identifiera vilka insatser som behöver vidtas för att utveckla det akuta och det långsiktiga stödet till de som är utsatta samt det förebygg­ande arbetet. Sverige behöver tillsätta en årlig nationell statistik kring hedersrelaterat våld och förtryck för att kunna se utvecklingen samt lättare kunna hjälpa de utsatta. En årlig presentation av hur många barn som förvinner varje år och förts utomlands mot sin vilja belyser hur stort problemet är. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som syftar till detta. Samhällets ansvar 6. I varje kommun ska det finnas en handlingsplan eller ett åtgärdsprogram med specifikt fokus på att identifiera och stoppa hedersförtryck och på bästa sätt hjälpa dess offer. Detta behövs för att komma till rätta med de problem som idag uppstår då socialtjänst eller skolor låter bristfälliga och ibland kontraproduktiva åtgärder ingå i planer och program som hanterar en helt annan problematik, nämligen mäns våld mot kvinnor. Mot bakgrund av de djupgående skillnader i bakomliggande strukturer som orsakar hedersrelaterat våld och förtryck krävs också särskilt anpassade åtgärder. Handlingsprogrammen som utvecklas specifikt för hedersrelaterade problem ska användas som ett komplement till kommunernas befintliga program. 7. De ska i sin tur kompletteras med att varje kommun ska ha tillgång till en sakkunnig inom området som kan bistå med kunskap och råd kring hur kommunen bäst bedriver arbetet mot hedersförtrycket. Det är av stor vikt att det kommer till stånd en nationell samordning under statligt ansvar för att nå en likvärdig nivå av trygghet och kunskap i landets alla kommuner. Religiös omskärelse 8. Frågan om religiös omskärelse, det vill säga icke-medicinsk omskärelse, har debatterats under lång tid i Sverige. Även om det inte finns någon lagstadgad rätt för religiös omskärelse av pojkar i dag, finns det en rekommendation från Sveriges kommuner och landsting (nuvarande SKR) från år 2009, som innebär att alla regioner ska erbjuda detta till dem som så önskar. Ett stort antal regioner har dock valt att inte följa denna rekommendation, vilket bland annat försvaras med bristfällig ekonomi och att man inte ser det som sjukvård. 2022 är det endast sju av Sveriges 21 regioner som utför eller subventionerar detta. Det finns många argument mot icke-medicinsk omskärelse. Sverigedemokraterna instämmer i påståendet att icke-medicinsk omskärelse är ett regelrätt övergrepp på det enskilda barnet samt en kränkning av barnets integritet och självbestämmande. Detta oavsett om den icke-medicinska omskärelsen görs på religiösa och/eller kulturella grunder. Frågan är hur man kan tala om religionsfrihet, samtidigt som man tvingar på barnet en religiös identitet, kränker barnets integritet och utsätter barnet för ett irreversibelt ingrepp som innebär men för livet. För barnens bästa anser Sverigedemokraterna att i lag förbjuda icke-medicinsk omskärelse av barn, det vill säga den som ännu inte fyllt 18 år. Sara Gille (SD) Magnus Persson (SD) Michael Rubbestad (SD) Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD) Ulf Lindholm (SD)

Motion till riksdagen 2023/24:386 av Michael Rubbestad m.fl. (SD) Jämställdhet och diskriminering Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avveckla all form av kvotering inom offentlig verksamhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att revidera de mätbara nyckeltalen för att uppnå en jämn fördelning av makt och inflytande och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vad regeringen bör beakta för att uppnå en jämställd utbildning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vad regeringen bör beakta för att uppnå en jämställd arbetsmiljö och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vad regeringen bör beakta gällande forskning och tidiga insatser för att främja fysisk och psykisk hälsa och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen behöver genomföra en förbättring av företagshälsovården inom kvinnodominerade yrken och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bedriva ett aktivt arbetsmiljöarbete samt verka emot sexuella trakasserier och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka skyddet mot sexualbrott och utgå från offrets befattning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om vad regeringen bör beakta kring hur ekonomisk jämställdhet uppnås i samhället och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om införandet av digitala instrument och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt fortsatta arbete bör beakta behovet av en inkluderande mödravård och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om benämning av personer i medicinsk information och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bredda diskrimineringslagen till otillbörlig särbehandling och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sverige är utifrån ett kvantitativt perspektiv ett av världens mest jämställda länder och har tillsammans med våra nordiska grannländer ofta betraktats som ett föredöme. Man bör dock ej förlita sig på att svensk jämställdhet är en naturlag som är bestående oavsett omständigheter och det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra. Begreppet jämställdhet har dock flera vinklar och uppfattas olika av olika individer. Dessutom finns det delade meningar gällande vilken roll politiken ska ta i att forma ett jämställt samhälle. Det är en fullständig självklarhet att kvinnor och män har exakt samma värde och att båda könen ska ges samma förutsättningar, ha samma rättigheter, vara lika inför lagen och kunna känna sig trygga och respekterade. Varje individ ska stå fri att göra sina egna, individuella livsval utan att det offentliga eller andra faktorer ska försöka styra eller påverka dessa val. Vi tror inte på kvotering eller på att jämställdhet är ett kvantitativt mål som uppnås då lika många kvinnor som män exempelvis sitter i en bolagsstyrelse eller finns representerade inom olika yrken. Värdena i om ett samhälle ska kunna anses vara jämställt är när det finns lika möjligheter och lika förutsättningar oavsett kön att leva sitt liv som man själv önskar. Sverigedemokraterna betraktar jämställdhet mellan könen som en självklarhet och en grundpelare i ett civiliserat och demokratiskt land. Rätten till frihet och trygghet och möjligheten att forma sitt eget liv får aldrig tillåtas att variera i omfattning mellan könen och därmed inskränka deras grundläggande rättigheter, utan skall vara en självklarhet för både kvinnor och män i lika hög utsträckning. Kvotering 1. Alla former av kvotering och positiv särbehandling på basis av kön bör avvecklas inom ramen för offentlig verksamhet. Vägen till bejakande av individuella val och bedömning av en individ efter personliga egenskaper snarare än kön kan aldrig gå genom särbehandling. Utöver det faktum att all så kallad positiv särbehandling av en grupp samtidigt är negativ särbehandling av någon annan grupp förstärker sådan behandling synen på människor som representanter för en grupp snarare än repre­sentanter för sig själva. Vare sig det handlar om val av och antagning till utbildningar eller uttag av föräldraledighet bör det individuella perspektivet aldrig överskuggas av ideal och målbilder om en viss fördelning. De strukturella hinder som finns i vårt samhälle åtgärdas inte genom tvingande åtgärder utan genom förbättrade förutsättningar, god utbildning och uppfostran. Förutsättningar framför utfall 2. Sverige ska vara ett jämställt land, och för att nå det målet har regeringen satt upp sex jämställdhetspolitiska delmål. Delmål 1, jämn fördelning av makt och inflytande, lägger idag för stor vikt vid de rent kvantitativa faktorerna framför att säkerställa att kvinnor och män har samma förutsättningar gällande makt, inflytande och möjligheten att påverka sin egen vardag. Målets intention är rätt, men mätmetoden riskerar att slå fel och snarare leda till att könet anses vara viktigare än alla andra faktorer där en så kallad positiv särbehandling av en person innebär en negativ särbehandling av en annan. Huruvida ett samhälle kan anses vara jämställt bör således mätas på annat vis än med rent numerära mått, varför nya mätbara nyckeltal för jämn fördelning av makt och inflytande som sätter fokus på förutsättningar framför utfall behöver tas fram. Jämställd utbildning 3. Det finns en ökande tendens att inom svenskt skolväsende göra avkall på grund­läggande likabehandling av flickor och pojkar, vilket är oroväckande. Detta genom att man inom skolväsendet exempelvis ordnar könssegregerade aktiviteter eller accepterar bärandet av klädesplagg som begränsar flickors frihet och i vissa fall till och med själv införskaffar sådana plagg. I vårt land ska våra värderingar gälla. Skillnader i fråga om när eller hur olika högtider firas, på grund av olika religionstillhörighet, är det inte upp till skolväsendet eller samhället i övrigt att rätta sig efter. Lika oroväckande är det faktum att pojkars skolresultat sedan lång tid har legat väsentligt lägre än flickors; här kan konstateras att det finns utrymme för förbättring avseende skolans uppdrag att rusta barn inför framtiden. Behovet av att särskilt beakta ovannämnda problem är av yttersta vikt. Jämställd arbetsmiljö 4. För att uppnå en jämställd arbetsmiljö behöver skillnaderna i förutsättningarna för att utföra sitt arbete kartläggas och belysas. Detta ska åligga arbetsgivare inom offentlig sektor att genomföra. Kartläggningen ska innefatta olika förvaltningars hantering av personalens förutsättningar, från chefsposition till de som utför det praktiska arbetet. Finns tillgång till arbetskläder, tjänstebil osv. De kartläggningar som hittills genomförts har påvisat att kvinnodominerade verksamheter i större utsträckning exempelvis saknar arbetskläder och som fordon används ofta cykel istället för bil. Detta gäller också under kalla höst- och vintermånader. Personal som saknar tillgång till arbetskläder och som exempelvis kämpar sig fram genom snöfyllda gator på cykel, medan kollegor från andra förvaltningar färdas i en varm bil, riskerar att drabbas av sjukskrivning då detta under årens lopp blir mycket slitsamt. Synen på anställdas förutsättningar för att genomföra sitt arbete på bästa sätt behöver förändras och bli mer likvärdig. Forskning och tidiga insatser för fysisk och psykisk hälsa 5. Sjukfrånvaron mäts oftast i sjukpenningtal och kvinnors sjukpenningtal är nästan dubbelt så höga som mäns. Det finns dock inga uppenbara orsaker gällande att kvinnors sjukfrånvaro är så pass mycket högre. Villkor i arbetslivet spelar dock en viktig roll. Psykiska orsaker och värk i rörelseorganen är de vanligaste skälen till sjukskrivning. Genom att kvinnors hälsa prioriteras som forskningsområde kan också hälsa och arbetsliv inkluderas och leda till att kunskaperna inom området stärks. Tyvärr finns det stora problem i Sverige idag med psykisk ohälsa bland både unga och äldre samt kvinnor och män. Det finns dock skillnader i problematiken mellan könen. Bland kvinnor är depression, ångest och utmattningssyndrom vanligare än bland män. Hos män är missbruk vanligare och fler män än kvinnor begår självmord. Bland unga pojkar är autism och adhd vanligare medan flickor oftare än pojkar drabbas av självskadebeteende. Med mer forskning kring varför kvinnor och män drabbas olika skulle det vara möjligt att bättre anpassa behandlingen och bättre kunna förebygga psykisk ohälsa. Utökad företagshälsovård i kvinnodominerade yrken 6. Anställda i kvinnodominerade branscher som vård, omsorg och utbildning utsätts även för höga krav i kombination med liten egen kontroll. Höga krav och litet inflytande över sitt arbete är en känd stressfaktor som kan leda till psykosociala påfrestningar och besvär. Detta är en problematik som måste förebyggas och det behöver ställas högre krav på förebyggande insatser inom offentlig sektor och kvinnodominerade yrken. En viktig insats är att det finns tillgång till företagshälsovård. Vi menar att staten måste stötta upp regioner och kommuner för att återigen kunna satsa på förebyggande arbetsmiljöarbete, företagshälsovård och bättre förutsättningar i arbetsmiljön inom offentlig sektor. Ett aktivt arbetsmiljöarbete samt verka emot sexuella trakasserier 7. Precis som att alla människor ska ha rätt till ett tryggt liv i hemmet och i det offent­liga rummet måste också tryggheten garanteras i arbetslivet. Det våld som sker på arbetsplatser kan ibland inte ensamt skyllas på enskilda gärningsmän eller på attityder i samhället. En del så kallat strukturellt våld beror på en felaktig organisationsstruktur som ökar riskerna för att våld och hot ska inträffa och vissa arbetsplatser präglas av en tystnadskultur där övergrepp och trakasserier mörkas. Det kan också röra sig om osäker kontanthantering, om att en socialsekreterares besöksrum inte är inom höravstånd från övriga medarbetare, om underbemanning och om ensamarbete på kvällar. Det är viktigt att man känner sig trygg och säker på sin arbetsplats, varför mer behöver göras för att säkerställa att samtliga arbetsplatser bedriver ett aktivt arbetsmiljöarbete. Stärk skyddet mot sexualbrott och utgå från offrets befattning 8. Det ska ses som försvårande om en gärningsperson har begått brott av sexuell karaktär, såsom sexuellt ofredande, om offret har drabbats inom ramen för sin yrkes­utövning. För att markera skarpare mot dem som begår brotten i egenskap av chef eller kollega till den drabbade bör dagens ordning där påföljden och straffet sänks om gärningspersonen sägs upp till följd av brottsligheten slopas. Den som begår ett sexual­brott på arbetsplatsen ska i första hand dömas för brottet. Huruvida personen är lämplig eller inte för fortsatt arbete ska avgöras av arbetsgivaren, och dennes omdöme ska inte påverka straffet. Ekonomisk jämställdhet 9. Principen om lika lön för lika arbete ska vara en självklarhet. Det är inte helt enkelt att få en klar bild av hur stort problemet med osakliga löneskillnader relaterat till könstillhörighet egentligen är. Tar man med hjälp av standardvägning hänsyn till de förklarande faktorer som är tillgängliga i statistiken återstår enligt Medlingsinstitutet en oförklarad skillnad mellan könen på 4,7 procent. Att det över huvud taget förekommer att människor i landet får en lägre lön än vad de egentligen har rätt till endast baserat på deras könstillhörighet är dock fullständigt oacceptabelt. Därför är det positivt att årliga lönekartläggningar har återinförts. Effekterna av lönekartläggningar bör regelbundet utvärderas för att säkerställa maximal effekt. Det är ett faktum att kvinnor som grupp har en sämre löne- och pensionsutveckling än män. Ytterligare fokus behöver läggas på att identifiera vad de oförklarade löneskillnaderna beror på samt att motverka dessa. Digitala instrument 10. Digitala instrument som synliggör det ekonomiska resultatet av de beslut och val man gör bör implementeras vid alla val som har ekonomisk koppling, exempelvis hos Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och studieplattformar. Ett exempel kan vara när föräldrar planerar sin föräldraledighet. Det digitala verktyget skulle då genom en tydlig ekonomisk kalkyl visa hur deras val påverkar deras framtida pension. Inkluderande mödravård och föräldraskap 11. När graviditeten är bekräftad kan det vara en omtumlande tid med vetskapen om ett stundande föräldraskap. För kvinnan kan fysiska känningar av graviditeten komma tidigt medan det kan vara svårare för partnern att ta till sig det väntade barnet. Besök hos mödravården kan hjälpa föräldrarna med viktig information om fostrets utveckling och den gravida kvinnans hälsa och vara en förberedelse för föräldraskapet. Båda föräldrarna behöver ha en lagstadgad rätt att besöka mödravården så snart graviditeten är ett faktum och mödravårdsbesök inleds, eftersom föräldrarollen enligt Sverige­demo­kraternas jämställdhetspolitik är ett gemensamt ansvar och föräldrarna därmed bör ges likvärdiga förutsättningar och möjligheter att delta. Benämning av personer i medicinsk information 12. I Sverige finns det två juridiska kön: kvinna och man. Senast i samband med födseln konstateras vilket av de två biologiska könen en person tillhör, varpå personen erhåller ett personnummer som visar personens könstillhörighet. De biologiska skillnader som finns mellan män och kvinnor är bland annat genitalierna, att en kvinna har en livmoder och kan föda barn och att män har en prostata och producerar spermier. Självklart kan undantag uppstå på grund av sjukdom eller liknande. I samband med medicinsk dokumentation eller annan information från sjukvård etcetera där könstillhörighet behöver anges anser Sverigedemokraterna därför att just begreppen ”kvinna” och ”man” skall användas, samt åldersvariationer av dessa såsom ”flicka” och ”pojke” när det anses vara mer lämpligt. Begrepp som ”menstruerande personer”, ”livmoderbärare” eller ”prostatabärare” skall således inte användas som alternativ till ”kvinna”, ”man”, ”flicka” eller pojke”. Diskrimineringslagen 13. Sveriges diskrimineringslagstiftning är enligt vår mening problematisk då den begränsas till de sju diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktions­nedsättning, sexuell läggning och ålder. Personer som upplever negativ särbehandling på grund av exempelvis sjukdom, språk eller politisk åskådning omfattas således inte av diskrimineringslagstiftningen. Under 2021 inkom drygt 5 000 anmälningar till Diskrimi­neringsombudsmannen, och av dessa avskrevs en tredjedel då de inte bedömdes upp­fylla rekvisiten för någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Istället för att löpande bredda och revidera lagstiftningen samt införa nya diskrimi­neringsgrunder som kan behöva revideras över tid, eller som riskerar att exkludera någon grupp eller kategori av människor, bör diskrimineringslagstiftningen ses över och ändras. De sju diskrimineringsgrunderna bör ersättas av ”otillbörlig särbehandling” som därmed skulle fånga upp alla former av diskriminering. Michael Rubbestad (SD) Magnus Persson (SD) Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD) Sara Gille (SD) Ulf Lindholm (SD)

Motion till riksdagen 2023/24:385 av Magnus Persson m.fl. (SD) Arbetsmarknad och arbetsmiljö Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att öka möjligheterna för Arbetsförmedlingen att göra individuella bedömningar och anvisningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att säkerställa att myndigheten erbjuder det stöd och den specialistkompetens som personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har rätt till och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att utforma en mer ändamålsenlig anvisningsprocess till Samhall och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att införa lärlingsanställningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda förutsättningarna för införande av en nationell resurs riktad till synskadade och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att ge rehabiliterande insatser och hjälpmedel till anställda som drabbas av en funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda att ge Arbetsförmedlingen det fulla ansvaret för arbetsinriktat stöd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda och ge förslag till en ny finansieringsmodell för tolktjänster i arbetslivet för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att koppla lönebidragstaket till det index som följer den allmänna löneutvecklingen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att lägga till parametern funktionsnedsättning i de stora befolkningsundersökningarna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förtydliga förordningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avskaffa arbetsmarknadspolitiska särlösningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om Samhall och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska bistå arbetsmarknadens parter och agera för ett nationellt och permanent undantag från EU:s arbetstidsdirektiv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att avveckla ofrivilligt delade turer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utöka preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utöka antalet skyddsombud och tillkännager detta för regeringen. Arbetsmarknadspolitikens inriktning – alla som kan arbeta ska arbeta Svensk arbetsmarknad är tudelad. Företagen har svårt att hitta kvalificerad personal samtidigt som vi har närmare en miljon människor i arbetsför ålder som inte är självförsörjande och som inte varit självförsörjande under flera år. Det måste ställas högre krav på att de som inte är självförsörjande gör sig anställningsbara. Sverigedemokraterna är även fortsättningsvis garanten för att löntagarna erhåller god ekonomisk trygghet vid arbetslöshet samtidigt som vi ser över möjligheten att förenkla administrationen och öka kontrollen över utbetalningarna. Den som drabbas av arbets­löshet ska erbjudas kostnadseffektiva åtgärder som leder till reguljära anställningar. Alla kan inte arbeta till hundra procent men alla kan arbeta hundra procent av sin förmåga. Stöd till personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbets­förmåga är centralt för oss och vi vill se att Arbetsförmedlingen får ett övergripande ansvar för dessa stöd. Sverigedemokraterna värnar den svenska partsmodellen och ser negativt på den pågående maktförskjutningen från Sverige till EU inom det arbetsmarknadspolitiska området. Arbetsförmedlingen – rätt insats till rätt person i rätt tid Arbetsförmedlingens resurser riktas mestadels till personer som står långt ifrån arbets­marknaden. Det kan anses rimligt när det kommer till insatser som syftar till att stärka individens grundläggande anställningsbarhet, men det utgör ett problem när det kommer till andra insatser. Ett exempel är arbetsmarknadsutbildningar som inte bara stärker individen utan där syftet också är att möta företagens behov av kompetens. För att insatsen ska ge ett framgångsrikt utfall i form av reguljär anställning är det viktigt att deltagaren har förutsättningar att ta till sig utbildningen och i övrigt fungerar i yrket. Det innebär att arbetsgivarna behöver ha ett nära samarbete med Arbetsförmedlingen både centralt och lokalt. Vi ser positivt på att utöka de gemensamma plattformarna, exempel­vis branschråd. Målgruppen för arbetsmarknadsutbildningar bör bestämmas utifrån deltagarens möjligheter till arbete efter avslutad insats, inte tiden individen varit i arbetslöshet eller någon annan parameter som inte är relevant för syftet. Vi uppmanar regeringen att göra nödvändiga förordningsändringar för att säkerställa träffsäkerheten i Arbetsförmedlingens anvisningar. Arbetsförmedlingens specialistkompetens Reformeringen av Arbetsförmedlingen har lett till att personer med funktions­nedsätt­ning som medför nedsatt arbetsförmåga har förlorat etablerade kontakter inom myndig­heten. Arbetsförmedlingen bör ges förnyat uppdrag att säkerställa stödet och specialist­kompetensen för arbetssökande med funktionsnedsättning. Det gäller inte minst utifrån myndighetens satsning på digitala tjänster som kan innebära att personer med funktions­nedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga inte får det stöd de har rätt till. En stor andel arbetssökande med funktionsnedsättning behöver ha tillgång till personligt stöd redan från inskrivning, under hela vägen till arbete, men ibland också under sitt fortsatta yrkesliv. Specialistkompetensen hos externa aktörer måste också utvecklas och säker­ställas. Arbetsförmedlingen och Samhall Riksrevisionens rapport RiR 2023:14 visar på ett antal brister i Arbetsförmedlingens anvisningsprocess. Arbetsförmedlingen ska på ett effektivt sätt identifiera arbetssökande som kan vara aktuella för anställning hos Samhall, anvisa när det uppstår ledig plats och överlämna den information som bolaget behöver för att anpassa arbetet. Arbetsförmedlingens nya arbetssätt har försvårat för myndigheten att tidigt identifiera arbetssökande med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Det tar i snitt 300 dagar från inskrivning till att funktionsnedsättningen dokumenteras för första gången. Det nya arbetssättet försvårar således myndighetens arbete med att hitta kandidater till Samhall. Riksrevisionens granskning visar också att Samhall och Arbets­förmedlingen brister i att dela viktig information med varandra i samband med anvisning, vilket leder till sämre stöd och anpassning för den som anvisas till Samhall. Regeringen bör ge Arbetsförmedlingen i uppdrag att, enligt ovan, säkerställa stödet och specialist­kompetensen för arbetssökande med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbets­förmåga och som en del i det arbetet även ta fram nödvändiga åtgärder för en effektivare och mer ändamålsenlig anvisningsprocess till Samhall. Lärlingsanställningar Möjligheten att införa en form av lärlingsanställningar ska utredas. Internationellt finns flera olika framgångsrika varianter. Möjligheten att skapa en svensk modell för sådana anställningar behöver ses över utifrån de förutsättningar som finns på den svenska arbetsmarknaden. En lärlingsanställning ska inte begränsas till någon specifik kategori av arbetssökande utan ska styras av behov. Lärlingarnas ersättning ska bestå av en procentsats av den av parterna överenskomna ingångslönen inom respektive bransch. Nationell resurs för synskadade Fler än 700 000 personer i yrkesverksam ålder har en hörselnedsättning. Omkring 100 000 ser så pass dåligt att de har kontakt med någon av landets syncentraler. Reger­ingen bör utreda hur man kan utveckla ett sammanhållet stöd till blinda och gravt syn­skadade. Sådan kompetens är svår att upparbeta lokalt eftersom gruppen är förhållande­vis liten. Därav borde en nationell resurs ge bättre effekt exempelvis i form av ett kunskapscenter. Denna nationella resurs skulle kunna samla erfarenheter, initiera forskning och utveckla metoder som leder till arbete för målgruppen. Resursen skulle också kunna vara ett stöd för andra aktörer inom synområdet särskilt med koppling till arbetslivsinriktad rehabilitering. Möjlighet till stöd för anställda som drabbas av en funktionsnedsättning Personer som drabbas av en funktionsnedsättning samtidigt som de har en anställning ska inte först behöva slås ut från arbetsmarknaden för att sedan få rehabilitering och stöd. I dag hänvisas i stor utsträckning till arbetsgivarnas rehabiliterande åtgärder. Detta är inte optimalt eftersom det krävs specialistkunskaper för att hitta fungerande lösningar. Försäkringskassan agerar först när personen blir sjukskriven. Arbetsförmedlingen bör ges i uppdrag att ge stöd och rådgivning till dessa personer och arbetsgivare i syfte att öka möjligheterna för de som förvärvar en funktionsnedsättning i vuxen ålder att behålla en befintlig anställning. Regeringen bör också se över möjligheten att ge Arbetsförmed­lingen rätt att bevilja lönebidrag till nuvarande arbetsgivare för den arbetstagare som förvärvar en funktionsnedsättning. Arbetsförmedlingens arbete med rehabiliterande insatser och hjälpmedel Regeringen bör utreda förutsättningarna för att ge Arbetsförmedlingen det fulla ansvaret för allt arbetsinriktat stöd, inklusive arbetshjälpmedel. Dagens uppdelning mellan Arbets­förmedlingen och Försäkringskassan är inte optimal utifrån de sökandes perspektiv. Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning Sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga påverkas enbart marginellt av konjunkturläget. Det finns begränsat med statistik att tillgå. Regeringen bör tillsätta en utredning som bringar klarhet i varför målgruppens sysselsättningsgrad inte påverkas av konjunkturläget. Syftet är att kunna säkerställa att de stöd staten erbjuder är ändamålsenliga. En ny finansieringsmodell för tolktjänster i arbetslivet Arbetsgivarna har med rätta stort ansvar för sina anställda och för arbetsmiljön, men det innebär att finansieringen av tolktjänster kan bli kostsam. De bidrag som finns att söka som arbetsgivare är begränsade och det finns behov av flexiblare insatser och förenklad administration för att förbättra möjligheten för personer i behov av tolktjänster. Reger­ingen bör utreda fler möjliga finansieringsmodeller med syftet att underlätta möjligheten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet att få och behålla arbete. Lönebidrag Regeringen bör utreda kostnaden för och möjligheten att koppla lönebidragstaket till det index som följer den allmänna löneutvecklingen. Personer med lönebidrag ska inte halka efter i löneutvecklingen jämfört med sina arbetskollegor. Funktionsnedsättning som en parameter Regeringen bör ge de för ärendet aktuella myndigheterna i uppdrag att lägga till parametern funktionsnedsättning i de stora befolkningsundersökningarna. I redan existerande insamlingar av data, som kartlägger bland annat kön, ålder, och utländsk härkomst, vore det lämpligt att tillföra funktionsnedsättning som parameter. Det skulle exempelvis vara informativt i SCB:s arbetskraftsundersökningar. Datainsamlings­metoden bör i och med detta anpassas efter målgruppen. Förordningen om bidrag till arbetshjälpmedel Tillgång till välfungerande arbetshjälpmedel är för många med en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga en förutsättning för att behålla ett fotfäste på arbets­marknaden. Vi har uppmärksammats på brister i tillgången till arbetshjälpmedel. Ett ökat antal människor nekas arbetshjälp­medel och det har funnits fall där Försäkrings­kassan nekat sökande arbetshjälpmedel om dessa hjälpmedel är av en sådan karaktär att de behövs även på fritiden. Förord­ningen (1991:1046) om bidrag till arbetshjälpmedel behöver förändras och förtydligas för att säkerställa att personer med behov av arbets­hjälpmedel erhåller det. Den arbetsmarknadspolitiska insatsfloran I Tidöavtalet finns en skrivning om att den arbetsmarknadspolitiska insatsfloran bör förenklas, med färre, kostnadseffektiva insatser som leder till jobb. Vi anser att reger­ingen även bör se över och på sikt avveckla särlösningar som kan erhållas baserat på födelseland. Vi anser inte att denna parameter säger något om vare sig behovet av insatsen eller hur väl insatsen faller ut. Vi anser att det är individens behov och förutsättningar som ska vara avgörande för vilket stöd som ska sättas in. Alla som har behov av ett stöd och möjligheter att tillgodogöra sig detta stöd ska kunna bli aktuella som deltagare. Samhall Riksrevisionens rapport RiR 2023:14 visar att Samhall inte organiserat sin verksamhet på ett sådant sätt att de arbeten som erbjuds är utvecklande eller möter de anställdas behov. Samhall har inte lyckats skapa tillräcklig bredd i utbudet av arbetsuppgifter för att säkerställa skälig anpassning till de anställdas förutsättningar och behov. Samhall har inte heller bemannat sin organisation på ett ändamålsenligt vis. Det är Riksrevisionens bedömning att det arbetsmarknadspolitiska perspektivet inte har prioriterats, utan fokus har legat på ekonomisk utveckling. Att merkostnadsersättningen legat fast under en lång period kan också ha bidragit till ökat affärsfokus. Samhalls uppdrag har inte förändrats, men styrningens fokus på affärsmässighet kan ha bidragit till att den arbetsmarknads­politiska aspekten av uppdraget hamnat i bakgrunden. Samtidigt har regeringen inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att bredda styrningen. Samhall har utretts ett flertal gånger sedan ombildandet till aktiebolag. Flera av de brister som framkommer i Riksrevisionens rapport är kända sedan tidigare. Tidigare åtgärder har inte varit tillräckliga; det krävs mer genomgripande förändringar. Riks­revisionen påtalar att flera brister kan härledas till bolagsformen och de rekommenderar att ompröva beslutet att driva statlig verksamhet i annan organisationsform än myndig­het och utreda vilken organisationsform som bäst uppfyller riksdagens mål med verksamheten. Regeringen har aviserat att de avser att göra en grundlig översyn av Samhalls uppdrag, verksamhet och förutsättningar. Vi står bakom att se över konstruktionen utifrån dagens situation på arbetsmarknaden. Inför en sådan utredning har vi vissa ingångsvärden. Vi vill även fortsättningsvis se en statlig aktör som ansvarar för och genomför uppdraget att ge utvecklande arbete åt personer med funktionsnedsättning. Vi anser att det med rätt styrning är möjligt att bedriva arbetet i bolagsform samtidigt som man har en ekonomi i balans samt uppdragsfokus. Det är avgörande för oss att ingen i målgruppen står utan det stöd de har rätt till. Parallellt med denna översyn bör Arbetsförmedlingen få ett nytt utredningsuppdrag (se ovan). Det går inte att komma tillrätta med den övergripande problematiken utan att även adressera bristerna i Arbetsförmedlingens arbetssätt. Arbetsmarknaden och EU Sverigedemokraterna värderar samarbete över nationsgränser och ser positivt på dialog med andra stater i olika former. Dock är det viktigt för alla nationer att bevara själv­bestämmandet och den nationella suveräniteten. Det gäller inte minst inom det arbets­marknadspolitiska området. I dag finns det politiska partier som arbetar för att EU ska få mer inflytande på svensk arbetsmarknad. Detta är något som Sverigedemokraterna kraftigt vänder sig emot. Den svenska modellen har fungerat som ett gott exempel runt om i världen och bygger på att parterna kommer överens om vilka regler och villkor som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Genom den sociala pelaren utmanas långsamt vår egen rätt att avgöra vilka regler som ska gälla på den svenska arbets­marknaden. Det gångna året har vi sett flera exempel på detta, exempelvis kvotering till bolagsstyrelser och minimilönedirektivet. Sverigedemokraterna är det enda parti som fullt ut värnar om Sveriges självbestämmande och suveränitet och det är tack vare vår tydliga uppmaning till regeringen som Sverige har ställt sig bakom Danmarks talan om ogiltigförklaring av minimilönedirektivet. På senare tid har arbetstidsdirektivet åter blivit aktuellt. Direktivet reglerar dygns­vilan och är tänkt som ett skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Samtidigt är det många svenska verksamheter som idag är uppbyggda kring kollektivavtalade arbetstider som bryter mot direktivet. EU-kommissionen har ifrågasatt om kollektivavtalet är förenligt med EU:s arbetstidsdirektiv. Vi uppmanar regeringen att bistå parterna mot EU:s påverkan på svensk arbetsmarknadspolitik. De svenska parternas överenskommelser ska oinskränkt gälla i Sverige. Arbetsmiljöpolitikens inriktning Under 2022 omkom 40 personer på en arbetsplats i Sverige och hittills i år har 33 personer omkommit. Arbetsmiljöarbetet är livsviktigt. Ingen ska avlida på eller till följd av sitt arbete. Både det regionala och det lokala arbetsmiljöarbetet måste fungera och fler ska ges möjlighet att delta i arbetet. Regeringen bör se över arbetsformerna kring både det regionala och det lokala arbetsmiljöarbetet. Myndigheten för arbetsmiljökunskap Myndigheten för arbetsmiljökunskap har funnits sedan juni 2018 och bidrar till att skapa förutsättningar för ett friskt och hållbart arbetsliv. Myndigheten har till uppgift att ansvara för kunskapsbyggnad och kunskapsspridning samt utvärdering och analys i syfte att bidra till att kunskap om arbetsmiljö kommer till användning i praktiken. Myndigheten har i uppdrag att samla in, sammanställa och sprida kunskap baserad på forskning, utvärdera och analysera effekter av beslutade och genomförda statliga reformer och andra statliga initiativ samt följa och analysera utvecklingen i syfte att stärka myndighetens kunskaps‑, analys- och utvärderingsarbete. Vi stod bakom införandet av denna myndighet och vi anser att myndighetens uppdrag och arbete är mycket viktigt. Ofrivilligt delade turer Det är viktigt att värna om löntagarnas rätt till balans mellan arbete och privatliv. Inom den offentliga sektorn kan anställda ha en arbetsdag som pågår mellan klockan 7 och 21, med en fyra timmar lång obetald rast i mitten. Den anställde får då i praktiken två pass på en arbetsdag. Vi vill säkerställa att de anställda inom vård och omsorg har en dräglig livssituation, där arbete och familjeliv går att kombinera. Utifrån detta vill vi på sikt avskaffa de ofrivilligt delade turerna och ge de anställda möjlighet till balans mellan privatliv och arbete. Detta är viktigt, inte minst ur ett kompetensförsörjningsperspektiv, eftersom branschen under lång tid har präglats av bemanningsproblem. Att kunna kombinera arbetsliv och privatliv på ett tillfredsställande sätt ökar attraktiviteten inom dessa yrken. Kommunerna ska informeras om att ofrivilligt delade turer är ett arbets­miljöproblem och Myndigheten för arbetsmiljökunskap ska ges i uppdrag att granska konsekvenserna, utifrån ett arbetsmiljöperspektiv, hos de kommuner som infört detta. Preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott Vid utredningar av arbetsmiljöbrott involveras flera myndigheter, bland annat Arbets­miljöverket, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Utredningstiden är ofta lång och den genomsnittliga utredningstiden för brottet vållande till annans död på arbets­plats är betydligt längre än en utredning om vållande till annans död som inte har samband med någon arbetsplats. Utredningsläget är komplicerat utifrån sakfrågans natur. Entreprenader sker ofta i flera led och tekniskt kan det vara komplicerade orsaksförlopp och även komplicerade organisatoriska förhållanden som råder. Det är ofta flera aktörer involverade och det är i skarven mellan aktörerna som utredningsläget försvåras. Utifrån den samlade bilden av problematiken i dessa utredningar behöver preskriptionstiden utökas. Preskriptionstiden för normalgraden av arbetsmiljöbrott är i dag två år. Vid grova brott är den fem år. Dessa preskriptionstider är för korta och preskriptionstiden bör utökas till det dubbla, det vill säga fyra år för normalgraden samt tio år för grova brott. Utöka antalet lokala skyddsombud Enligt Arbetsmiljöverkets statistik omkom 40 personer i arbetsolyckor under 2022. I år har 33 personer omkommit i arbetet såhär långt. Det finns politisk enighet kring behovet av att säkerställa ett fungerande lokalt arbetsmiljöarbete, och för att uppnå det måste antalet lokala skyddsombud öka. Från politiskt håll måste vi möjliggöra denna ökning och skapa oss en bild av vilka hinder som finns. Som ett led i det har regeringen gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att lämna förslag på åtgärder, tillvägagångssätt, initiativ eller liknande som kan leda till att fler arbetstagare vill engagera sig i rollen som skyddsombud. Myndigheten ska därutöver analysera vilka faktorer som kan avhålla personer från att bli skyddsombud. En faktor som vi anser bromsar inflödet till skyddsombudsrollen inom arbetaryrkena är LO:s kongressbeslut från 2016 om att den fackliga organisationen och de fackliga företrädarna ska ha facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna. I praktiken innebär det att de som är politiskt aktiva i andra partier än Socialdemokra­terna utestängs från att erhålla fackliga förtroendeposter, trots kunskap, engagemang och medarbetarnas förtroende. En majoritet av LO-förbunden agerar fortfarande utifrån detta beslut. Det finns flera exempel på hur fackligt aktiva personer tvingats välja mellan sina politiska uppdrag och sin fackliga roll. I och med detta har de LO-anslutna förbunden, via egna politiska beslut, blivit ett hinder i arbetet för att få fler skyddsombud på landets arbets­platser. De branscher som har flest dödsolyckor är bygg, tillverkning och transport. Det är därför än mer anmärkningsvärt att LO-förbunden väljer att upprätthålla kongress­beslutet. Som vi nämnde inledningsvis har 33 personer avlidit till följd av arbetsrelaterade olyckor hittills i år; en absolut majoritet av dem arbetade inom arbetaryrken. Det sätter fingret på vad politiskt spel kan leda till. Situationen vittnar om att höga fackliga företrädare flyttat fokus från sina medlemmar till socialdemokratisk politisk strategi. Enligt dagens modell har fackförbunden företrädesrätt att utse lokala skyddsombud vilket enligt ovanstående leder till att ett stort antal löntagare utestängs från att axla rollen som skyddsombud. Vi vänder oss mot den här politiseringen av arbetsmiljö­arbetet och vi ser allvarligt på den politiska diskriminering som våra och andra politiska företrädare utsätts för efter att de valts till förtroendeuppdrag av sina medarbetare. Arbetsmiljöarbetet är avgörande för löntagarnas trygghet och hälsa. Den som är lämplig och har intresse för och kunskap om arbetsmiljöarbete ska kunna bli skydds­ombud. Makten att utse företrädare ska ligga hos arbetsplatsens anställda, utan inskränkningar. Detsamma ska gälla när arbetstagarrepresentanter utses till skyddskommitté. För att avpolitisera och öppna upp arbetsmiljöarbetet vore det önskvärt att fack­förbund som kräver facklig-politisk samverkan frångår det beslutet. Det skulle genast öppna upp för samtliga medlemmar att kunna engagera sig i arbetsmiljöarbetet. En annan väg att gå för att öppna upp arbetsmiljöarbetet för alla är att upphäva fack­förbundens företrädesrätt att utse skyddsombud. Vi anser att det sistnämnda vore en beklaglig utveckling. Arbetsmiljöarbetet är komplext och det går inte att förringa att den fackliga organisationen är ett stöd för det enskilda skyddsombudet. Samtidigt står vi inför höga dödstal, och socialdemokratiskt politiskt spel är en klen tröst för de anhöriga som får ett dödsbesked. Sverigedemokraternas fokus ligger på löntagarna runt om i landet som riskerar sina liv när de går till arbetet. Vårt fokus ligger hos de anhöriga som får ett besked som hade kunnat undvikas. Utifrån det uppmanar vi regeringen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det lokala arbetsmiljöarbetet genomförs på varje arbetsplats i hela landet. Magnus Persson (SD) Ann-Christine Frohm Utterstedt (SD) Michael Rubbestad (SD) Sara Gille (SD) Ulf Lindholm (SD)