Kjell-Arne Ottosson

Fru talman! Det är glädjande att höra från en vänsterpartist om frihet för alla.

I ett tidigare replikskifte tog jag upp det här med ekonomin, som Andrea Andersson Tay nämnde nu. Återigen: I dag är det de med stora plånböcker som har råd att köpa de hus som finns nära våra sjöar och vattendrag. Men nu ger vi vanligt folk som inte har de stora plånböckerna möjlighet att bygga på sin egen mark. Det är skillnaden. Men Vänsterpartiet vill alltså inte gå med ens på det.

När det gäller att vi inte ska kunna använda oss av allemansrätten kommer det inte att byggas hus vid vartenda dike i hela Sverige. Men vi ser till att diken och små bäckar inte är med och hindrar en utveckling och sätter käppar i hjulet för någon som vill bygga ett hus. I retoriken låter det dock som att vi kommer att bebygga varenda strand vid alla sjöar som är mindre än ett hektar. Det låter på Andrea Andersson Tay som att vi kommer att bygga längs med våra bäckar som är mindre än två meter, på precis varenda meter och att det inte kommer att finnas en fläck kvar att gå på.

Men det är inte det som är sanningen. Återigen: Det här är en form av skrämselpropaganda. Möjligtvis handlar det om vänsterpartistisk avundsjuka över att några kan bygga. Jag vet inte, men det är i alla fall inte sanningen. Det kommer inte att bli så.

Fru talman! Det var intressant att lyssna på Andrea Andersson Tays anförande. Det blir, liksom i ett tidigare replikskifte, väldigt tydligt att det verkligen finns en ideologisk skillnad. Det har dessutom framkommit i våra tidigare replikskiften, i andra ärenden.

Jag blir ändå lite fundersam när Andrea Andersson Tay påstår att marken runt hundratusentals sjöar kommer att bebyggas, att vi inte längre kommer att kunna åka skridskor och att det kommer att avverkas helt ned till alla stränder.

Fru talman! Med de här ändringarna tror jag inte att det kommer att bebyggas runt hundratusentals sjöar i vårt land. Skulle det bli så tätt vill folk ändå inte bo där.

Jag har inte gjort någon undersökning, men jag skulle tro att jag tillhör de i den här kammaren som åker absolut mest långfärdsskridskor. När jag har åkt skridskor har det ännu inte hindrat mig över huvud taget att det ligger någon sommarstuga eller något hus i närheten av sjön.

Vad gäller avverkning avverkar man inte ned till vattenlinjen i dag. Man lämnar en skärm. Man visar generell hänsyn. Det ingår redan i dag. Det blir heller ingen förändring av det i och med det här lagförslaget.

Det Andrea Andersson Tay tar upp i sitt anförande är en form av skrämselpropaganda snarare än sanningen.

Fru talman! Jag tror inte att antalet sommarstugor i närheten av våra storstäder kommer att öka därför att de får bygga nära ett dike eller en bäck. Det är inte vad frågan handlar om. Men vi tar bort regler för inte minst landsbygden. Reglerna har legat som en våt filt och bromsat på ett sätt som har gjort att var och en inte har förstått varför en liten bäck ska bromsa mig från att bygga mitt hus. Jag vill bygga och bo på min egen mark, bosätta mig i kommunen och se till att det kommer in skatteintäkter till kommunen. Det blir en levande landsbygd. Och sedan handlar det om ett dike. Det handlar inte ens om att bygga nära en sjö, utan det är ett dike som sätter stopp.

Detta ger inte legitimitet åt frågan. Här handlar det om att använda någon sorts sunt bondförnuft i strandskyddet. Det finns en stor majoritet i kammaren för förändringen. Precis som jag sa i mitt anförande finns två partier som vill annorlunda, nämligen Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De vill konservera landsbygden i någon sorts förindustriell tid. Det är dit man strävar.

Vi har haft diskussioner om naturrestaureringslagen, och då har det varit prat om att vi ska gå tillbaka till förindustriell tid även där. Det är alltid landsbygden vi pratar om, nämligen att det är landsbygden som ska rättas till och repareras. Men är det någonstans där vi verkligen, enligt mitt sätt att se, har byggt bort naturen är det i våra städer.

Fru talman! Jag tackar Emma Nohrén för frågan.

Jag ska ge Emma Nohrén rätt i att evidensen för att man dör om man inte får bo nära vatten är svag, men det var inte heller det jag sa. Jag förstår att Emma Nohrén försöker använda sig av poängen!

Emma Nohrén nämnde legitimiteten i frågan om ett dike som sätter stopp för en byggnation. Det handlar inte ens om att bo där man får se sjön eller tjärnen, utan i stället handlar det om att något är fel om till och med ett litet dike sätter stopp för byggnation.

För att landsbygden ska leva måste folk bo i kommunen och skatta till kommunen. På så sätt kommer pengar in till de delar som Emma Nohrén nämnde. Därför är det viktigt att vi skapar möjligheter, till exempel genom bränslepriser som fungerar. Vi tillskjuter mer pengar till våra lanthandlare, så att de kan utveckla sin verksamhet och finnas kvar.

Nu handlar det till stora delar om att underlätta och ta bort regleringar för våra gröna näringar för både jord och skog, för att inte sätta käppar i hjulet för våra lantbrukare som producerar vår högkvalitativa fantastiska svenska mat, eller för våra skogsägare som är klimathjältar därför att de sköter sin egen skog och ser till att den blir ett viktigt redskap i kampen mot klimatförändringarna samtidigt som skogen ger varor för att pressa bort fossil energi. Därmed blir det ytterligare en vinst. Det är de sakerna som gör att det blir lättare att leva på landsbygden, och det är sådant regeringen jobbar med.

Men lagstiftningen om strandskydd är något som ytterst få förstår, och då är något fel. Då måste vi göra om och göra rätt. Det är vad vi gör i den här första delen.

Fru talman! Det är ju så, Joakim Järrebring, att jag sitter i riksdagen och inte i regeringen. Därför är jag inte med och förhandlar. Vad som händer på Regeringskansliet och i förhandlingarna där vet jag inte, för där är jag inte med – även om jag villigt ska erkänna att det ganska många gånger hade varit väldigt roligt att vara en fluga på väggen där.

Joakim Järrebring talar om en besvärlig samarbetspartner. Jag måste ändå bara påminna om att Joakim Järrebrings parti satt tillsammans med Miljöpartiet och skulle försöka förhandla fram en strandskyddsproposition. Jag vet inte vem som haft den mest besvärliga samarbetspartnern vad gäller just detta.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Lagändringarna i propositionen syftar till att skapa ett tydligare och mer ändamålsenligt strandskydd med bättre förutsättningar att bygga bostäder och utveckla och driva företag i strandnära lägen. Det här är alltså en frihetsreform. Det är en reform som sätter äganderätten i det ljus där äganderätten ska vara.

Vi har hört i flera tidigare replikskiften och även i anföranden om kampen mellan stad mot land. Jag vill absolut hävda att det här är någonting som verkligen kommer att göra skillnad på landsbygden. I staden får man ju redan bygga vid vattnet – ja, till och med på vattnet om man vill. Men vi som bor på landsbygden ska bygga så långt från vattnet som möjligt.

Det här är oerhört viktigt för att vi ska få en utveckling av landsbygden. Står den still kommer den per automatik att börja backa. Då dör landsbygden ut, och det är det ingen som vill.

Jag ska inte nämna namnet, men det var en tidigare minister i det röda laget som sa så här: När storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där. Ja, det måste fungera hela tiden, även för oss som bor där hela tiden. Ska det finnas folk på landsbygden som ser till att åkrar hålls öppna, att det finns affärer och att det fungerar att bo där måste man också ge dem förutsättningar att kunna bo där.

Därför är detta en viktig del. Som sagts tidigare är det del ett. Det kommer mer, men detta är en första och oerhört viktig del.

Även detta med kommuner kontra länsstyrelser har varit uppe, fru talman. Är det någon som har lokalkännedomen är det ju våra kommunpolitiker. Vi måste komma fram till en lagstiftning kring strandskyddet där vi verkligen litar på våra kommunpolitiker. Det är de som sitter i förarsätet. Det är de som har den lokala kunskapen. Det är de som vet hur det ser ut. De behöver inte sitta och titta på en karta och sedan försöka bilda sig en uppfattning. De vet hur det ser ut, och i annat fall är det inte längre – åtminstone inte i stora delar av landet – än att de kan åka ut och titta.

I betänkandet behandlas över 20 motioner som berör just det lokala och kommunala inflytandet. Det är motioner som går över den politiska mittlinjen. Det är alltså väldigt tydligt i motionerna att lokalkännedomen och kommunpolitiken är oerhört viktiga. Kommunpolitikerna måste ges större tyngd i detta, för det är de som vet.

Det pratas också om att ge legitimitet, fru talman. Jag ska citera ur betänkandet: ”Strandskyddet innebär en inskränkning i enskildas möjlighet att fritt förfoga över sin strandnära fastighet och därför bör utgångspunkten vara att strandskyddets omfattning inte ska vara större än vad som är motiverat utifrån strandskyddets syften. För att uppnå acceptans för reglerna är det också angeläget att kopplingen mellan strandskyddets omfattning och dess syften framstår som begriplig.” Det är bara att skriva under.

Låt mig ta ett exempel. I en kommun i Värmland var det en markägare som hade tänkt sig att göra en jordgubbsodling. Dock visade det sig att den mark där han började plöja var ganska blöt. I en dalgång fastnade han med traktorn. Den traktorn hade han tydligen inte användning för, för den blev stående där i två år innan han lyckades få upp den. När traktorn hade kommit upp hade det blivit en vattensamling där den hade stått, för där var det ganska vattensjuk mark.

Sedan skulle den här markägaren bygga en liten sommarstuga inte så långt därifrån. Han blev nekad på grund av den vattenspegel som hans egen traktor hade varit med och skapat när den stod där sedan han skulle göra sin jordgubbsodling.

Sådant, fru talman, ger verkligen inte legitimitet till den strandskyddslagstiftning vi har.

Det är också viktigt att vi ger våra lantbrukare möjlighet att ha dammar på sina marker. Det är jätteviktigt att man kan anlägga viltvatten utan att för den sakens skull bygga på sig ett strandskydd. Just detta med legitimiteten är jätteviktigt, inte minst för de gröna näringarna.

Fru talman! Det är tydligt att vi har en stor majoritet i kammaren för dessa förändringar, vilket är glädjande. Men vi har också två partier som tydligt pekar på att de gärna ser landsbygden som ett museum: Vi ska inte ha någon utveckling. Landsbygden ska konserveras i någon sorts drömtillstånd, vad det nu är.

Om vi gör det kommer landsbygden att dö ut, för då är det ingen som kan bo kvar, leva och verka där. Då har man inget att leva av. Därför är detta en jätteviktig reform för landsbygdens utveckling, även om det nu bara är del ett.

Det blev tidigare en jättestor nyhet i Värmland att man befarade att tidigare upphävt strandskydd skulle kunna återinträda. När de nyheterna kom på SVT Värmland tog jag direkt kontakt med departementet för att säkerställa att så inte var fallet. De talade om för mig att det inte var så. Det kommer inte att kunna inträda på nytt. För att verkligen tydliggöra detta skrev man dessutom in att upphävande av strandskydd fortsatt kommer att gälla, även om det var intentionen i de texter som redan fanns – just för att vi inte skulle få denna typ av backlash som egentligen ingen önskar.

Fru talman! Detta är som sagt ett första steg, ett första bra steg. Jag ser absolut fram emot fortsättningen, del två, när den kommer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Staffan Eklöf (SD).

Fru talman! Joakim Järrebring nämner ”den viktiga balansen”. Ja, vi skulle sannerligen behöva få en bättre balans vad gäller just allemansrätten med tanke på vad syftet med allemansrätten var när den en gång instiftades.

Jag har noterat att Joakim Järrebring flera gånger talat om att ”utnyttja” allemansrätten. Jag vet inte om det finns en tanke bakom det eller om det är en felsägning, men det är tyvärr just det som sker: Företag utnyttjar allemansrätten utan att markägaren är med på tåget och utan att avtal slutits. Man går alltså längre än vad man ska göra. Det finns en dom från Högsta domstolen, forsränningsdomen från mitten av 90-talet, som tydligt pekar på att det finns gränser för allemansrätten: Den får brukas i organiserad och kommersiell verksamhet, men det ska inte skapa olägenheter för markägaren eller skada marken.

Jag tror att vi har ett betydligt större jobb att göra där, för jag noterar hur naturturism i vissa delar absolut utnyttjar – precis det ord som Joakim Järrebring har använt sig av – allemansrätten för sina egna syften utan att ha den som faktiskt äger marken med på tåget.

Ser inte Joakim Järrebring en utmaning i detta? Det råder inget tvivel om att allemansrätten är viktig, men det finns ändå gränser för allemansrätten – eller? Det är min fråga till Joakim Järrebring.

Fru talman! Jag tackar Joakim Järrebring för anförandet. I många delar är vi eniga. Det råder det inget tvivel om. Det som Joakim Järrebring efterlyser gällande ytterligare lättnader i strandskyddet kommer i del två. Det var inte heller med på det viset i det förslag som Joakim Järrebrings parti presenterade, och det var en av anledningarna till att vi röstade ned det.

Men det var inte det jag tänkte fråga om, utan jag skulle vilja kommentera den väldigt tydliga socialdemokratiska agitationen. Det handlade om klass och ekonomi. Det var rena förstamajtalet – skulle jag tro. Jag har aldrig varit på ett sådant arrangemang, men jag kan ju ana. Jag kanske inte heller har tänkt gå dit.

De som i dag har råd att köpa de hus som ligger vid vatten med fin utsikt är inte de som redan bor på landsbygden och är etablerade där. Till min del av landet kommer det till exempel många köpstarka norrmän och tyskar som köper de här husen. Det är inte de vanliga medborgarna som redan bor där som har chansen att köpa dem. De har rätt och slätt inte ekonomin, som Joakim Järrebring lyfte fram.

Därför är det jätteviktigt att vi får till förändringar, så att vanligt folk har möjlighet att bygga hus med de här fina utsikterna och så att folk vill bo på landsbygden. På så sätt kan vi få en fortsatt utveckling på landsbygden. Det stämmer alltså att det handlar om klass och ekonomi, men inte alls på det sätt som Joakim Järrebring lyfte fram i sitt anförande.

Men vi utesluter ändå den vanliga landsbygdsmedborgaren om vi inte förbättrar strandskyddet ytterligare, vilket vi vill göra i del två.

Fru talman! Jag ska ge Emma Nohrén rätt i att det fanns en fortsättning. Men detta gäller om- och tillbyggnad. Det gäller inte nya hus för folk i bygden eller för dem som kanske vill flytta tillbaka när de har studerat klart och som vill etablera sig i sin hembygd. Nej, den möjligheten finns inte med Miljöpartiets förslag – om man inte bygger inom gården, som man kanske kommer från. Det handlar alltså om att bygga på samma tomt. Den möjligheten finns då, eftersom ni skriver om generationsboende.

Emma Nohrén lyfte även fram LIS. Jag kan bara hålla med om att det, vad jag har sett, i många delar har fungerat rätt dåligt i stället.

Frågan är vem som ska ha äganderätten till de här frågorna. Det är rätt intressant. Emma Nohrén nämnde väldigt mycket om länsstyrelsen i sitt anförande. Om jag lyssnade rätt nämndes det kommunala inte alls. Är det inte så att kommunen och bygg- och miljönämnden – eller vad man nu kallar den i kommunen – har den lokala kunskapen och att man i så fall skulle ge dem betydligt större makt än man ger länsstyrelsen?

Vi har sett alldeles för många exempel på hur kommuner vill utveckla områden för att det, inte minst för det rörliga friluftslivet, ska bli möjligt att över huvud taget röra sig – för det växer igen. Men det ska inte röras över huvud taget. Om man hade lyssnat på kommunerna hade man fått fram fler av dessa fina områden. Man hade fått fler LIS-områden som hade varit bra för utvecklingen på landsbygden.

På Emma Nohrén låter det som att det är länsstyrelsen – och enkom länsstyrelsen – som ska ha rådighet över detta. Hur ser Miljöpartiet på den frågan? Är det kommunen som ska ha ansvaret eller är det länsstyrelsen? Vem ska styra?

Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för anförandet!

I sitt anförande yrkade Emma Nohrén avslag på hela propositionen. Men det är bra att hon kom med någonting annat i stället. Jag har med mig betänkandet här, för Emma Nohrén pekade på reservation nummer 5 från Miljöpartiet, där det står vad man vill i stället.

Då är frågan: Önskar Miljöpartiet över huvud taget någon form av utveckling på landsbygden? Eller ska landsbygden konserveras i någon sorts drömtillstånd, som det är här och nu eller möjligtvis som det var för länge sedan? Förindustriell tid strävas det ju efter i vissa delar.

I reservationen, där det står vad man vill, står det att detta kan vara bra när det gäller klimatanpassningsåtgärder eller viss naturturism. Det står ingenting om mig eller mina kompisar hemma i Värmland som vill bygga och bo på fina tomter. Därmed är det inte sagt att man ska bo på vattnet, men man kanske i alla fall vill ha utsikt över vatten.

När det gäller oss som faktiskt bor och verkar på landsbygden verkar det inte som att Miljöpartiet vill någonting. Det handlar bara om klimatanpassning och om dem som ska komma dit som turister.

Då kommer jag tillbaka till frågan: Önskar man någon form av utveckling på landsbygden? Om svaret är ja bör man också ha möjlighet att bygga och bo på landsbygden, kanske i vissa delar där det faktiskt är fin utsikt och där det är trevligt att bo och inte långt inne i skogen där man inte ser någonting.

Fru talman! Jag vet inte i vilken ände jag ska börja.

Man fokuserar på massaindustrin, säger Daniel Helldén. Ja, tack och lov för att vi gallrar så att vi får virke till massaindustrin! Det är ju det som går till massaindustrin. Precis som jag sa senast i onsdags: Även om evolutionen har gått långt har den inte gått så långt att vi har fyrkantiga träd. Träden är fortfarande runda. Plank och brädor är fyrkantiga. När vi sågar ut virke som vi ska ha till långlivade produkter får vi restprodukter som kan användas till kortlivade produkter, vilket vi ska vara tacksamma för.

Var fjärde vätskekartong i världen är tillverkad i Sverige. Här är vi världsledande och pressar bort alternativ som är betydligt sämre för klimatet. Detta är tack vare att vi brukar skogen. Ja, det är kortlivade produkter, men de går ändå att återvinna. Var ligger felet?

Fru talman! Jag hade egentligen tänkt fråga om något annat, men efter det förra replikskiftet kunde jag inte låta bli att fortsätta med skogen.

Forskningen är tydlig: Den längsta tidsserie vi har i Sverige pekar tydligt på att hyggesfritt inte kommer att fungera i det långa loppet. Ändå är detta Miljöpartiets lösning. Vi ser i flera delar hur man vill jobba mot lösningar på kort sikt men inte på lång sikt.

Sedan efterlyser Miljöpartiet långlivade produkter. Ska vi få de långlivade produkterna och få bra tillväxt i skogen för att kunna tillverka de långlivade produkterna måste vi sköta skogen. Då måste vi gallra. Då måste vi se till att den skog som ska bli till långlivade produkter får de bästa förutsättningarna. Då måste vi ha ett skogsbruk värt namnet och inte köra med plockhuggning eller hyggesfritt, vilket forskningen pekar på inte kommer att fungera.

Fru talman! Något som Miljöpartiet i varenda skogsdebatt med glädje bortser från är att det är någon som äger skogen. Det är någon annan som äger skogen. Äganderätten är oväsentlig för Miljöpartiet.

Det är helt frivilligt att gå över till hyggesfritt. Vi har ingen lag i Sverige som hindrar någon skogsägare att gå över till hyggesfritt om man så önskar. Vi har forskare som har forskat på det här ofantligt länge. De som har forskat absolut längst på hyggesfritt i Sverige i dag och som fortfarande är verksamma visar ett forskningsresultat som Miljöpartiet och de som står Miljöpartiet ideologiskt nära över huvud taget inte vill lyssna på, för den forskningen pekar på vad hyggesfritt i verkligheten leder till. Och den verkligheten tror jag att inte ens Miljöpartiet vill vakna upp till.

Fru talman! Ja, de går i rakt motsatt riktning, för vi lever inte i något slags ideologiskt fluff-fluff. Vi lever i verkligheten.

Vi vill ställa om på riktigt. Ska vi ställa om på riktigt måste vi tränga bort det fossila. Om vi inte ska använda oss av produkter från skogen – vad ska vi då använda oss av i stället? Där är Miljöpartiet svaret skyldig.

Miljöpartiets syn på skogen innebär ingen omställning, fru talman. Den innebär att vi ska krypa tillbaka in i grottan. Det tror jag inte att det finns acceptans för hos någon, mer än möjligtvis vissa miljöpartister.

Fru talman! Vi har aldrig någonsin avverkat mer än tillväxten i Sverige. Vi har dubbelt så mycket skog nu som vi hade för hundra år sedan. Vi har avverkat fyra gånger så mycket som tillväxten, och vi har ändå mer skog.

Sedan ska skogen skötas. Det är helt rätt, för det är då vi får tillväxt. Och det gör våra skogsägare bäst efter eget huvud, inte när staten pekar med hela handen.

Fru talman! Precis som jag sa tidigare, även i mitt anförande, ska vi som politiker ha ett helikopterperspektiv. Vi måste ta alla hänsyn. Det är det vi gör när vi lägger fram propositioner och skrivelser för denna kammare, och det var precis vad landsbygdsminister Kullgren gjorde när han lade fram livsmedelsstrategin.

Det är ett helhetsgrepp för att det ska funka överallt så att det inte blir som det blev med kvotplikten. Då lade vi alla ägg i samma korg, och så visade det sig att botten i korgen inte höll. Vi kan inte hamna där igen. Vi måste, inte minst med tanke på omvärldsläget i dag, se till att vi producerar så mycket mat som möjligt i Sverige, och då måste vi se till att det är lönsamt att producera mat här. Vi måste se till att svenska bönder verkligen har konkurrenskraft. Det är otroligt viktigt med tanke på det skarpa omvärldsläge som vi lever med.

Ett helikopterperspektiv ska vi politiker alltid ha när vi tar beslut.

Fru talman! Tack, Jytte Guteland, för frågan!

Ja, vi har äntligen fått en uppdaterad livsmedelsstrategi 2.0 – fantastiskt bra! Om vi kristdemokrater hade fått bestämma fullt ut hade den inte sett ut precis som den gör nu, men den liggande livsmedelsstrategin är otroligt bra. Det är en efterlängtad skrivelse som vi nu ser fram emot att sjösätta så att det blir förändring på riktigt.

I motsats till hur det var med den tidigare livsmedelsstrategin blir det förändring på gårdsnivå. Att våra fantastiska lantbrukare som producerar vår högkvalitativa mat ska få uppleva att det blir skillnad ser jag fram emot.

Om vi inte har matproduktion i Sverige, Jytte Guteland, utan straffar ut vår egen matproduktion, måste vi importera, och mat som vi importerar är tillverkad under betydligt sämre förhållanden än den svenska.

Fru talman! I årets rapport kan vi läsa: ”Skärpt reduktionsplikt och högre skatter på fossila drivmedel är de åtgärder som kan bidra till störst utsläppsminskningar på kort sikt. Insatserna kan kombineras med fördelningspolitiska åtgärder som fördelar vinster och kostnader och skyddar utsatta grupper.”

Samtidigt har Klimatpolitiska rådet tidigare varnat för att alltför ensidigt förlita sig på reduktionsplikten. Riksrevisionen har pekat på att reduktionsplikten både var ogenomförbar på längre sikt och riskerade att leda till ökade utsläpp i andra delar av världen.

Vad vill rådet egentligen? Det som dock är klart, vilket vi hörde senast i 30 minuter i går kväll, är att Miljöpartiet vill höja priserna på bränsle rejält genom att höja reduktionsplikten, samtidigt som man som kompensation vill ge flera andra typer av stöd. Dock har Miljöpartiet ihop med Vänsterpartiet av någon anledning otroligt mycket mer pengar att spendera än vad vi andra sex partier har.

I delen om jordbruket kan vi läsa att rådet föreslår åtgärder såsom minskad produktion av utsläppsintensiva animalier och beskogning av jordbruksmark. Detta visar återigen hur svårt det är att förhålla sig till råden när man inte behöver ha det helikopterperspektiv som vi politiker behöver ha.

Vi ska alltså minska produktionen av mjölk och nötkött för att odla grödor direkt för humankonsumtion på de arealer som frigörs när färre idisslare behöver foder. För att citera en ledartext i Nya Wermlands-Tidningen: ”Att tro att det bara är att ställa om från vall som korna äter till spannmål är en önskedröm.”

Dessutom, hur går beskogning av jordbruksmark ihop med att vi samtidigt behöver odla betydligt mer om vi ska få tillräckligt med mat när vi ska äta mindre kött? Naturbetesmarker är otroligt viktiga ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv. Ska de planteras igen?

Vi i politiken måste göra avvägningar. Vi tar gärna emot råd och förslag, men då är det bra om de också är genomförbara i praktiken. Är det så att Klimatpolitiska rådet har fel uppdrag?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Kajsa Fredholm för svaret.

Det är glädjande att höra att Vänsterpartiet och Kajsa Fredholm förstår att vi inte klarar oss utan köttkonsumtion i Sverige.

Tyvärr ser vi hur man i en del kommuner och även i statliga verk och myndigheter experimenterar med kosten och försöker peka med hela handen. Med vuxna är det en sak, men när man på våra skolor pekar med hela handen när det gäller vegetarisk kost blir jag bekymrad. Är det några som behöver riktigt protein är det våra växande barn. De ska bygga upp sina kroppar och behöver sådan mat. Detta pekar också forskningen tydligt på. Ändå vill Vänsterpartiet peka ut en annan riktning.

Vill inte Vänsterpartiet att det uppväxande släktet ska bygga upp sina kroppar med protein som gör dem starka nog genom hela livet?

Fru talman! Det är inte själva anförandet utan ett tidigare replikskifte jag vill dryfta med Kajsa Fredholm.

Vänsterpartiet gillar när staten pekar med hela handen – det är sedan gammalt – och det är tydligt att man vill att staten ska peka med hela handen när det gäller vad vi ska äta.

Kajsa Fredholm pratade om självförsörjningsgrad, och då måste jag fråga: Om vi ska ha färre köttdjur och äta mindre kött och mer växtbaserat, hur kan Sverige då bli mer självförsörjande? Sveriges geografiska förutsättningar omöjliggör odling av så mycket växtprotein som behövs om vi skulle gå den vägen. Då blir vi beroende av import. Hur ska Vänsterpartiet lösa denna ekvation?