Morgan Johansson

Herr talman! Nu var det en månad sedan han gjorde den här intervjun. Det kan väl hända att kritiken har gjort att ni tvingats försöka uttrycka er klarare, Aron Emilsson. Alla vi andra säger ju att vi ska stödja Ukraina så länge det behövs för att lösa uppgiften. Det var när vi plötsligt fick ett annat besked från ett av riksdagens största partier, som pratade om en övre gräns och om att vi snart har tomt i våra lador och så vidare, som hela den här frågeställningen kom upp. Men nu hör vi vad Aron Emilsson säger.

Aron Emilsson kan dock inte komma ifrån den större europeiska diskussion som det här är kopplat till. Ett antal högerpartier ute i Europa - det är väldigt aktuellt nu inför EU-valet - har en annan linje: Alternative für Deutschland i Tyskland, Orbáns parti i Ungern, Le Pens parti i Frankrike. Det är klart att det inte är konstigt om man då kopplar nya signaler från Sverigedemokraterna till den diskussion som förs bland andra högerpartier ute i Europa. Det var det vi gjorde. Men nu hör vi från Aron Emilsson att han - och även Åkesson, hoppas jag - i alla fall från och med nu kommer att uttrycka sig på samma sätt som alla vi andra gör i den här frågan.

Herr talman! Tog ett steg tillbaka, säger Aron Emilsson. Jag var ansvarig för vapenexporten i den socialdemokratiska regeringen. Jag var ansvarig för att vi i regeringen fyra dagar efter invasionen kunde fatta beslut om att Sverige för första gången sedan 1939 skulle bidra med vapen till ett annat land i krig.

Det gällde bland annat 5 000 pansarskott, som visade sig bli ett väldigt viktigt tillskott i det skedet av kriget. Det har vi fått veta efter att ha varit där och sett hur viktigt det var att få stopp på angreppet från bland annat ryskt pansar, som då var aktuellt.

Nej, vi tog inget steg tillbaka, snarare tvärtom. Vi tog ett historiskt beslut när vi inledde vapenleveranser.

Men den fråga jag hade gällde varför Jimmie Åkesson uttryckte sig som han gjorde. Det är inte jag som sprider misstro om Sverigedemokraternas linje, utan det gör ju Åkesson själv. Varför uttryckte han sig så - att det finns en övre gräns och att vi snart har tomt på egen materiel om vi ska fortsätta skicka den till Ukraina? Detta vill jag ha besked om från Aron Emilsson.

Herr talman! Det här blir i viss mån en uppföljning av de frågor som vi diskuterade tidigare.

Först av allt vill jag ta upp frågan om flyg till Ukraina. Pål Jonson säger här att det var först efter den 7 mars som detta kunde bli aktuellt, eftersom vi från och med då omfattas av Natos artikel 5. Det är korrekt, och det är den linje vi har haft. Men det är ju två och en halv månad sedan. För två och en halv månad sedan skulle vi alltså ha kunnat bidra med stridsflyg. Nu finns inga besked, inte ens besked om huruvida vi alls ska bidra med stridsflyg. Det ligger som sagt en utredning om detta på försvarsministerns bord sedan fem månader tillbaka.

I sitt repliksvar till mig räknade försvarsministern upp de länder som redan i dag har beslutat om att bidra med stridsflyg; det finns ett antal. Nu handlar det alltså inte längre om att vara först utan kanske snarare om att inte vara sist. Jag skulle vilja ha ett besked. Om vi inte kan få ett besked i dag, kanske vi åtminstone kan få besked om när vi kan få det. Men tyvärr har vi inte ens fått det i dag.

Jag hörde Aron Emilsson bedyra att också Sverigedemokraterna backar upp ett fortsatt stöd till Ukraina. Men frågan är varför Jimmie Åkesson uttryckte sig på det sätt som han gjorde i intervjun: att det finns en övre gräns och att vi snart har tomt på egen materiel om vi ska fortsätta skicka den till Ukraina. Precis så här sa Åkesson.

Jag tror inte att detta var en slump. I intervjun polemiserade Åkesson med Magdalena Andersson, som just hade uttryckt att hon inte vill sätta någon bortre gräns eftersom hon ju vet vilken signal det sänder till Moskva. Jag tror alltså att detta var medvetet av Åkesson.

Aron Emilsson har nu ytterligare en chans att förklara vad Jimmie Åkesson annars menade. Varför ger man en sådan gåva till Putin, det vill säga resonerar kring en bortre gräns och att vi snart kanske har tomt i våra lager så att vi inte kan skicka mycket mer? Har Sverigedemokraterna nu börjat ta intryck av hur de andra högerpartierna i EU tänker eller hur Trump tänker? Dessa frågor vill jag ha svar på.

Herr talman! Vi är väl medvetna om komplexiteten, men detta är ju ingen ny fråga. Ukraina har som sagt efterfrågat ökat stöd när det gäller stridsflyg mycket länge. Det är utrett av Försvarsmakten, och det ligger som sagt en utredning sedan december 2023 på försvarsministerns bord.

Jag tycker nog att man borde ha kunnat komma fram till åtminstone någon form av besked i den här frågan, men det verkar som att vi inte får det i dag.

Jag vill bara säga att detta är ett vapensystem som kan vara helt avgörande för utgången av kriget. Därför måste Sverige, tillsammans med alla andra länder som stöder Ukraina, göra allt vi kan för att se till att frågan kan lösas.

Men återigen: Om vi inte får besked i dag kring detta, kan vi i så fall åtminstone få besked om när vi ska få besked om huruvida Sverige ska bidra med Jas till Ukraina?

Herr talman! Först av allt välkomnar vi det nya stödpaketet. Det är det senaste i en lång rad som vi har bidragit med. Det finns en stor uppslutning i riksdagen kring stödet. Stödpaketen inleddes av den socialdemokratiska regeringen redan i februari 2022 - bara fyra dagar efter invasionen. Vi har alltså varit med Ukraina från första dagen i kriget på det sättet.

Jag återkommer till min fråga kring stridsflyg. När utrikesutskottet besökte Ukraina förra året blev det tydligt hur viktig luftdomänen är med luftvärn och stridsflyg.

Ukraina har efterfrågat stridsflyg väldigt länge nu. Vi socialdemokrater begärde detta redan i augusti 2023, och jag vet att det ligger en utredning på försvarsministerns bord sedan december 2023, alltså sedan fem månader.

Jag skulle gärna vilja ha ett besked från försvarsministern i den här frågan. Om han inte kan lämna besked i dag kanske han kan lämna ett besked om när han kan lämna besked.

Herr talman! Ukrainas sak är vår sak. Den kamp Ukraina för mot Ryssland för att rädda sitt land från den ryska invasionen är en ödeskamp också för Europa. Historien lär oss att om man låter despoter och diktatorer som Putin hållas och låter dem få som de vill kommer de aldrig att sluta. Tar Ryssland Ukraina kommer man att gå vidare till andra länder som Moldavien, Georgien och så vidare. Nu på sistone har Ryssland också börjat prata om havsgränsen mot Finland för att skrämmas och få oss ur balans. Det är så diktatorer gör, och det är därför det är så viktigt att de stoppas och att den demokratiska världen står upp mot despoterna i ett enat, handfast och långsiktigt motstånd.

Men alla gör tyvärr inte detta. I USA svajar den amerikanska högern, republikanerna, i sitt stöd. Ingen vet vad som händer om Trump blir president igen. Också i EU finns krafter som inte orkar stå emot. Det handlar framför allt om de högerextrema rörelser som i decennier bearbetats av och ibland också rent av finansierats av ryska intressen: Le Pens parti i Frankrike, Alternative für Deutschland i Tyskland och Orbáns parti i Ungern. Allihop säger ungefär samma sak: Vi har inte råd att stödja Ukraina mer.

I en intervju med Jimmie Åkesson i Göteborgs-Posten för en månad sedan hördes ett eko av detta budskap. Han började prata om att det finns en övre gräns och att vi snart har tomt på egen materiel om vi fortsätter att skicka materiel till Ukraina. Detta kan inte tolkas på något annat sätt än att det enligt Sverigedemokraterna snart måste vara ett slut på vapenleveranserna till Ukraina. Alla sådana resonemang är inget annat än en gåva till Putin. Aron Emilsson talar efter mig och kan förhoppningsvis klargöra vad Jimmie Åkesson menade. Om han nu menade något annat ser jag fram emot detta klargörande.

Herr talman! Vi fick inget besked från försvarsministern om Jas till Ukraina. Vi har varit överens om alla stöd hittills. Det var ju den socialdemokratiska regeringen som inledde stödet direkt efter invasionen, våren 2022. Vi vet att luftvärn och stridsflyg är hett eftertraktat av Ukraina och kan vara helt avgörande för utgången av detta krig.

Frågan har utretts av Försvarsmakten. Underlaget kom i december förra året och har alltså legat på regeringens bord i fem månader. Nu börjar det bli dags för regeringen att klargöra vilken regeringens ståndpunkt är i frågan. Vi socialdemokrater har som sagt krävt att Sverige också ska bidra med stridsflyg till Ukraina. Nu vill vi ha ett besked av försvarsministern om vilken ståndpunkt regeringen har i frågan.

Herr talman! Kriget i Ukraina är Europas stora ödesfråga just nu. Vi socialdemokrater begärde denna debatt efter att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i en intervju för några veckor sedan resonerade om att det finns en övre gräns för stödet till Ukraina. Det tolkade vi och många med oss som att Sverigedemokraterna börjat svaja i sitt stöd, precis som många andra högerpartier i EU har gjort länge. Detta är ju en stor fråga i EU-valet. Jag hoppas att så inte är fallet utan att SD i denna debatt kan ge ett klart besked om att också Sverigedemokraterna står fast vid Sveriges stöd till Ukraina och att Sverige behöver ge det stödet så länge det behövs, utan någon bortre tidsgräns.

Ett annat besked vi hoppas kunna få är från försvarsministern. Vi har länge krävt att Sverige ska bidra med stridsflyg till Ukraina, och det är också hett eftertraktat av Ukraina. Det har utretts av Försvarsmakten, men vi har fortfarande inte fått något besked. Vi hoppas att försvarsministern har det beskedet med sig hit i dag.

Fru talman! Vi har haft samarbete med PLO. PLO och Fatah är inte Hamas. Det är tvärtom. Det är så att Hamas dödar Fatahanhängare. Hamas dödar socialdemokrater i dessa områden. Hamas viktigaste motståndare är just det parti, Fatah, som vi har samarbetat med under många år. Det borde Markus Wiechel kunna känna till, och han borde också kunna skilja på de olika palestinska partier vi talar om.

Markus Wiechel säger: Det finns väl andra organisationer. Nej, det finns inte det. Det finns inga andra organisationer med den kapaciteten som kan nå ut med förnödenheter i det här läget. Det är inte bara jag som säger det. Det sa utrikesministern så sent som för bara några veckor sedan: Det är UNRWA som är den enda som kan nå ut med förnödenheter.

Jag kan bara konstatera att Markus Wiechel inte har några som helt samvetsbetänkligheter när det gäller att lamslå en organisation som nu är mer nödvändig än någonsin. Han tycks inte ha några betänkligheter mot att låta tusentals människor svälta ihjäl i sin iver att sätta åt UNRWA. Det är djupt beklagligt.

Fru talman! Nu fick vi ännu ett exempel på de svepande och ogrundade anklagelserna när det gäller UNRWA.

Låt mig säga så här: Även om det skulle vara så att någon individ har varit inblandad i detta, för det är vad vi talar om, tycker Markus Wiechel verkligen att det är rätt och rimligt att lamslå en hel organisation med 30 000 anställda som är de enda som kan få ut förnödenheter till en svältande befolkning?

Är det så man ska bemöta det? Så hanterar inte rättsstater några andra anklagelser. Det är inte så att man straffar helt oskyldiga människor genom att svälta ut dem bara för att det riktas anklagelser mot andra.

Min fråga till Markus Wiechel är: Hur långt är han beredd att gå? Är han verkligen beredd att låta tusentals barn svälta ihjäl i sin iver att lamslå UNRWA?

Fru talman! Först av allt vill jag säga några ord om diskussionen om UNRWA. Vi ska komma ihåg att det rörde sig om anklagelser från Israels sida mot UNRWA, som än så länge är obekräftade.

Även om de anklagelserna skulle vara riktiga, att en handfull individer från UNRWA på något sätt skulle vara inblandade i terrorattacken, är det de individerna som man ska straffa. Man kan inte straffa hela organisationen.

Man kan framför allt inte helt lamslå en organisation som är helt avgörande för att få ut förnödenheter till en svältande befolkning. Man kan inte låta det gå så långt som att svälta ut barn i väntan på att man ska utreda anklagelser. Det är helt fel väg att gå. Så kan man inte behandla en stor och lidande befolkning.

Det var här som regeringen gick fel. Det är märkligt att det skulle behöva gå så långt att barn skulle börja svälta ihjäl. Så var det faktiskt. Rädda Barnen larmade samma vecka som regeringen till slut backade. Barn skulle börja svälta ihjäl innan regeringen backade. Men det gjorde man till slut. Det är gott så.

Nu går man vidare. Det vi ser är att regeringen sänker ambitionerna ytterligare när det gäller bistånd och stöd till Palestina. Jag har pekat på att den har lagt ned den särskilda utvecklingsstrategin för Palestina i ett läge när man behöver mer stöd och hjälp än någonsin, och man kommer att behöva det i decennier framåt.

Det kommer att ta många år att bygga upp Gaza igen. Än så länge finns det ingen plan för det. Men sedan måste man också stärka självstyret på Västbanken, om man över huvud taget ska tala om en tvåstatslösning.

Jag har ställt frågan till statsrådet i dag om varför man sänker prioriteringen för det långsiktiga biståndet. Jag upplever att jag inte har fått något som helst svar. Det är mycket olyckligt.

Fru talman! Jag tycker inte att man ska raljera på det sätt som Johan Forssell precis gjorde. Jag sökte inte svar på vilka strategier man har och hur många, utan det handlar om hur man koncentrerar sin uppmärksamhet. Har man en fokuserad strategi för Palestina visar man ju att man tar det här på stort allvar. Om man däremot bakar in det i övriga behov som finns i regionen visar man att man tänker prioritera ned det.

Dessutom sänker man ju totalsumman; det kan Johan Forssell inte komma undan. Jag skulle vilja säga att det är ytterligare ett misstag som har gjorts på biståndsområdet. Det började med att man drog in stödet till utvecklingsbiståndet totalt sett. Sedan drog man in stödet till UNRWA, och nu har man dessutom sagt upp alla avtal med civilsamhället och därmed hamnat på kollisionskurs med hela civilsamhället, som ju bedriver biståndsarbete i bland annat Palestina.

Sedan talar Johan Forssell om att man måste utveckla entreprenörskap och handel, men det är bara en dimridå. Som situationen ser ut just nu ligger Gaza i ruiner, fru talman, och legitimiteten för styret i Västbanken undergrävs. Här vänder den svenska regeringen tyvärr palestinierna ryggen.

Fru talman! I mitt inlägg ställde jag frågan till Johan Forssell varför man nu prioriterar ned biståndet till Palestina, och jag tycker inte att jag fick något svar på det. Det är dock ett faktum: Tidigare fanns det en särskild Palestinastrategi inom biståndet, och nu ska detta bakas in i strategin för Nordafrika och Mellanöstern. Dessutom sänks den totala summan. Nu talar vi inte primärt om det humanitära biståndet, utan nu talar vi om utvecklingsbiståndet.

Alla förstår ju att det kommer att finnas enorma behov i framtiden, både när det gäller att bygga upp Gaza igen - vilket det kommer att ta decennier att göra - och när det gäller att stärka den palestinska myndigheten och det palestinska självstyret på Västbanken. I det läget väljer alltså regeringen att prioritera ned det långsiktiga stödet till Palestina, och min enkla fråga är: Varför gör regeringen på det sättet?

Fru talman! Först ett ord om dagens nyhet om det som förmodligen är en israelisk motattack mot Iran. Låt oss hoppas att det är det sista vi ser av den här typen av direktkonfrontationer mellan Israel och Iran och att alla parter nu tar sitt ansvar för att snarare deeskalera situationen! Det sista vi behöver just nu är ett storkrig. Vi, omvärlden, måste kunna koncentrera oss på att försöka lösa den fruktansvärda situation som råder i Gaza och kriget mellan Israel och Hamas.

Fru talman! Den här särskilda debatten begärdes ju för några veckor sedan när regeringen fortfarande hade fryst utbetalningen av stödet till UNRWA. Vi menar från oppositionens sida att det var ett helt oacceptabelt agerande, och vi var starkt kritiska till det. Det ledde också sedan till att Johan Forssell till slut backade och fick återuppta stödet till UNRWA. Gott så. Men det är ju inte klokt att barn ska behöva svälta ihjäl innan regeringen ändrar inställning. Det var faktiskt precis så det var.

Förstörelsen av Gaza är enorm. Över 30 000 människor är döda och antalet skadade minst dubbelt så stort, för att inte tala om de psykologiska effekterna. Vi ser en hel generation barn - kanske 1 miljon barn - som håller på att förlora själva lusten att leva. Unicef bedömde för tre veckor sedan att över 80 000 barn i norra Gaza nu svälter. Sannolikt kan det komma att bli ännu fler framåt sommaren.

Mycket av Gaza ligger redan i ruiner. Det kommer att bli ännu värre om Israel trotsar en så gott som enig omvärld och går in i Rafah. Men även om kriget skulle ta slut i morgon kommer effekterna av detta fruktansvärda krig att eka i decennier. Vi hörde på ett forskarseminarium i utrikesutskottet i går att det nu görs bedömningar att Gazas ekonomi inte kan hämta sig förrän 2092. Så omfattande är alltså förstörelsen av Gaza just nu. Det är rent kartagiska proportioner.

I det här läget beslutar den svenska regeringen att prioritera ned biståndet till Palestina. Nu ska det inte längre finnas en särskild Palestinastrategi när det gäller biståndet, utan nu ska det bakas in i den allmänna Mellanösternstrategin. Vi anser att det är helt fel väg att gå. Att prioritera ned biståndet till Palestina i en sådan här katastrofal situation är helt fel. Det sänder en väldigt olycklig signal till omvärlden att Sverige vänder ryggen till palestinierna när de behöver det här stödet som bäst. Min fråga till statsrådet i den här debatten är om regeringen avser att ompröva beslutet och återigen prioritera upp biståndet till Palestina.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att vi efter andra världskriget gjorde bedömningen att det bästa för både Sveriges och Finlands del när hela idén om ett nordiskt försvarssamarbete föll var att vara alliansfria.

Fredrik Malm nonchalerar återigen fullständigt Finlands situation. Ett Natomedlemskap för Sveriges del hade satt Finland i ett mycket svårare läge. Det gällde faktiskt även efter det att Sovjetunionen föll 1991. Den här diskussionen har förstås fått föras, men det som förändrade läget var när den europeiska säkerhetsordningen undergrävdes. Den undergrävdes fullständigt 2022 i och med anfallet. Det andra argumentet är att Finland omvärderade sin position. Om vi halsstarrigt hade börjat fatta beslut om att ändra den säkerhetspolitiska linjen innan de här situationerna förelåg hade det varit fel väg att gå för Sverige, menar jag.

I detta anförande instämde Ida Karkiainen (S).

Herr talman! Jag kan bara konstatera att alliansfriheten hade ett stort stöd också långt in i borgerligheten under större delen av efterkrigstiden. Det berodde bland annat på den situation som vi befann oss i under det kalla kriget.

Som jag sa tidigare har det för oss socialdemokrater alltid varit svenska folkets säkerhet som varit viktigast. Det är klart att ett mycket starkt argument för alliansfriheten har varit tvåhundra år av alliansfrihet, tvåhundra år av fred.

Det är ett stort steg att ta att ändra säkerhetspolitisk linje. Det har vi inte velat göra om det skulle kunna äventyra svenska folkets säkerhet. Den diskussionen har förts, och det är bakgrunden till vår hållning.

Vi är inte något slags ideologiska Natoanhängare på det sätt som Fredrik Malm verkar vara, att vi ska byta säkerhetspolitisk linje beroende på något slags ideologi. För oss handlar det bara om säkerheten för det svenska folket.

När Ryssland anföll Ukraina raserades därmed den europeiska säkerhetsordningen. Det utlöste därmed också en situation där Finland började omvärdera sin säkerhetspolitiska linje. Då blev det naturligt att också vi i Sverige gjorde det. Fredrik Malm glömmer helt bort att ett starkt argument för alliansfriheten i Sverige också har handlat just om Finlands situation. Det var därför som vi valde den här linjen strax efter kriget.

Fredrik Malm har också en del annat som han skulle behöva svara på när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken. Medan Liberalerna avvecklade värnplikten och skar ned på försvaret rustade Ryssland upp. Därför var det första som vi fick göra när vi tillträdde 2014 att återinföra värnplikten och också att öka våra försvarsutgifter.

Min motfråga till Fredrik Malm kan då vara om han nu ångrar den stora nedrustning som hans alliansregering gjorde under de år som Fredrik Reinfeldt var statsminister.

Herr talman! Jag håller inte alls med om att en faktor har funnits att man varit rädd för eskalering. Inte i någon av de diskussioner som jag har deltagit i har man vägt in det.

Vad det har handlat om är vad vi själva kan avvara och vad Ukraina behöver. Just pansarskotten var ju precis det som Ukraina behövde vid den tidpunkten. Dessutom hade vi dem i våra förråd och kunde skicka dem. Det har sedan spätts på ytterligare med Stridsfordon 90 och ett antal andra vapensystem som har kommit Ukraina till del. Sverige har varit ett av de länder som har bidragit mest, och det är jag väldigt stolt över.

En annan faktor är förstås hur mycket man hinner producera, vilket kanske är det stora problemet när det gäller bland annat ammunition. Men vi har från socialdemokratisk sida lagt fram ett annat förslag, nämligen att avkastningen från de ryska frysta tillgångar som finns i bland annat Europa skulle kunna användas för till exempel inköp av ammunition till Ukraina. Det är ytterligare ett konkret förslag på bordet.

Vi ska fortsätta att stödja Ukraina så länge som det behövs.

Herr talman! Jag vänder mig emot bilden av att Sverige på något sätt skulle ha tvekat när det gäller stödet till Ukraina. Det är snarare tvärtom. Fyra dagar efter det att invasionen skedde i Ukraina beslutade den svenska regeringen att anslå militär materiel till Ukraina.

Jag själv var ansvarig för vapenexporten på den tiden. 5 000 pansarskott var det som vi beslutade om i det första beslutet. Det var första gången sedan 1939 som Sverige beslutade att skicka vapen till ett annat land i krig för att det skulle kunna försvara sig. År 1939 gjorde vi det till Finland.

Det var inte alls så att Sverige tvekade. Tvärtom överraskade det snarare många att Sverige var så snabbt framme med att bidra med militära medel. Vi såg ju när vi var i Ukraina för ett år sedan att man var överraskad över att just Sverige var så pass snabbt med att bidra med så pass mycket. Det har sedan spätts på med ytterligare militär materiel under både den förra regeringen och denna regering.

Nej, jag håller inte alls med om att vi på något sätt skulle ha tvekat i detta. Tvärtom har Sverige varit ett av de länder som tydligast har markerat stödet till Ukraina. Vi har också rent materiellt försett Ukraina med väldigt mycket materiel.

Sedan är då frågan hur detta ska fortsätta. Min uppfattning är att omvärlden helt enkelt måste fortsätta att stödja Ukraina så länge som det behövs, så att de kan vinna kriget. Sverige kan inte ta hela den delen, utan vi måste göra det tillsammans med andra länder. Vi måste samtidigt också titta på vad vi kan avvara av våra egna militära förmågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt med anledning av Sveriges medlemskap i Nato

Vi socialdemokrater har till exempel sagt att vi nu också bör skicka Jas-plan till Ukraina för att hjälpa till där. Nu när Sverige är medlem i Nato förutsätter jag att en sådan process kan slutföras ganska snabbt, så att Ukraina kan få denna förstärkningsförmåga på plats.

Herr talman! Absolut - ingenting är säkert i den här världen. Det är klart att en negativ utveckling i USA skulle vara enormt negativ också för Europa i det här läget.

När det gäller DCA-avtalet har vi inte ens sett propositionen än. Den kommer i början av maj, och sedan följer en riksdagsbehandling. Om det finns oklarheter om de här frågorna får vi i så fall klara ut dem i den behandlingen.

Jag vill säga två saker om DCA-avtalet. Syftet med det är inte att vare sig permanenta baser eller kärnvapen ska etableras här, utan syftet är att Sverige snabbt ska kunna få hjälp vid ett anfall. Och om det var något vi lärde oss när vi var i Ukraina tillsammans för ett år sedan var det att ett sådant anfall kan gå ohyggligt snabbt och att det kan vara oerhört viktigt att snabbt få tillgång till den materiel och det manskap som behövs för att kunna slå tillbaka mot en angripare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt med anledning av Sveriges medlemskap i Nato

Det är därför som DCA-avtalet innebär att amerikansk materiel kan lagras här, så att man snabbt kan komma in och hjälpa Sverige försvara sig om vi skulle anfallas. Det avtalet är alltså ett viktigt steg för vår säkerhet.