Tomas Kronståhl

Fru talman! Min fråga går till landsbygdsminister Kullgren.

Vi ser tydligt att regeringen använder stora delar av sitt reformutrymme till att sänka skatterna för de allra rikaste i landet. Samtidigt ser vi stora och i många fall smärtsamma besparingar på ett flertal olika myndigheter. Det gäller inte minst länsstyrelserna, där man nu sparar över 1 miljard kronor.

Fru talman! Jag ser vidare att länsstyrelsernas fällavgifter på älg kraftigt ökar. Enligt mig är det omotiverade höjningar av fällavgifter på vuxen älg. Fällavgiftens främsta syfte är att bilda länsvisa viltskadefonder som ska användas för att betala ut skadestånd vid viltskador etcetera. Men det vi nu ser är att flera länsstyrelser dubblar sina fällavgifter och att det i flera län är väldigt höga avgifter, upp till flera tusen kronor för en vuxen älg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Tycker landsbygdsminister Kullgren och regeringen att det är rimligt att chockhöja fällavgiften på älg för att finansiera en ökning av antalet tjänstemän på länsstyrelserna?

Fru talman! Det är bra att vi har en diskussion och kan konstatera hur läget ser ut. Jag måste medge det: Jag är frustrerad, och det har inte hänt på väldigt länge. Vi har nu en situation där vi ser att flera kommuner längs med de här stråken i Östergötland och i Kalmar län, som Västervik, Vimmerby, Kisa och Åtvidaberg, skulle ha stora möjligheter att bli tillväxtkommuner om man hade bättre infrastruktur. Det är anledningen till att vi verkligen vill ta denna diskussion och få till dessa satsningar.

Jag har grottat ned mig lite i detta med anledning av att det känns väldigt angeläget. När det gäller satsningar på infrastruktur i den regionala pott som staten delar ut till samtliga regioner i landet kan jag konstatera att Kalmar län alltid ligger nästan sämst till. Ända sedan vi byggde Ölandsbron har vi legat bland de tre sista regionerna.

Genomsnittet som går till infrastruktursatsningar i landet ligger på cirka 30 000 kronor per invånare - förutom i Stockholmsregionen och de större städerna, som ligger betydligt högre. I Kalmar län ligger vi på cirka 9 000 kronor per invånare i vår regionala pott.

Vad det innebär, fru talman, är att om vi vid något tillfälle skulle få genomsnittet av vad alla regioner får skulle det räcka för att rusta upp dessa banor med både trädsäkring, elektrifiering och helsvetsade banor. Det skulle göra att vi faktiskt fick en ärlig chans att satsa på en regional utveckling som kan bidra till att hela landet håller samman.

Fru talman! Det känns ännu mer angeläget att vi har denna debatt och diskussion i dag så att vi verkligen tydliggör vilka behoven är. Det blir väldigt tydligt.

Det känns extra angeläget att i någon form av närtid få svar på den fråga som jag redan har ställt då det verkligen påverkar mycket av kommunernas och regionens övriga planering och satsningar för framtiden. Det är helt avgörande hur detta kommer att se ut.

Fru talman! Jag har även tagit del av utredningen som Trafikverket fick i uppdrag 2022. Det handlar om huruvida Tjust- och Stångådalsbanan har haft någon betydelse för den regionala utvecklingen.

I utredningen slår Pär-Erik Westin fast att det av de nio kommuner som finns längs med de båda banorna endast är Linköping och Kalmar som har haft en positiv befolkningsutveckling från mitten av 90-talet fram till i dag. Med tanke på banornas skick, fru talman, skulle det ha förvånat mig väldigt mycket om svaret på en sådan utredning hade varit ett annat. Kalmar och Linköping har i dag ganska goda förbindelser. Linköping har goda förbindelser med Stockholm. I Kalmar tar man aldrig Stångådalsbanan som ett alternativ till Linköping, utan man åker på en annan järnväg där det går betydligt fortare. Man har alltså olika alternativ, men de övriga sju kommunerna har egentligen inga andra alternativ.

Frågan som jag och säkert många med mig ställer sig är om en utredning med det här syftet kan få något annat svar än det svar som vi har fått, med tanke på det skick som de här banorna har. Det är alltså inte förvånande.

Syftet med en sådan här utredning borde väl ha varit att belysa vilken regional påverkan en rejäl upprustning med helsvetsad räls och elektrifierade banor som på allvar kan konkurrera med exempelvis biltrafiken, både vad gäller tid, punktlighet och turtäthet, skulle ha för den regionala utvecklingen.

Min övertygelse är, fru talman, att den regionala nyttan skulle bli väldigt stor, för att inte säga avgörande, om riktiga satsningar på Tjust- och Stångådalsbanan verkligen gjordes. Men att bara hålla banorna vid liv i nuvarande skick bidrar självklart inte till någon regional utveckling, utan snarare till en fortsatt regional avveckling. Det gäller i alla fall dessa kommuner i norra Kalmar län, som skulle ha enormt stor nytta av snabbare förbindelser med Linköping och därmed med övriga landet.

Vi kan ta några exempel och jämföra med andra regionala järnvägar som det har satsats på i form av trädsäkring, helsvetsad räls och elektrifiering. Blekinge kustbana är ett exempel, där resandet har ökat tiofalt efter satsningen. Det gäller även den regionala banan mellan Ystad och Simrishamn, fru talman, som har ökat lika mycket.

Detta är satsningar som har gjorts och som ur ett samhällsperspektiv är väldigt billiga. Det är betydligt billigare att rusta järnvägar som redan finns i förhållande till den stora nytta det innebär för både kommuners och regioners möjligheter till utveckling. Men det gynnar självklart även miljö och klimat när fler resor blir fossilfria.

Vi kan ta ett exempel. Kostnaden för att rusta upp en befintlig järnväg är cirka 200 miljoner för en mil. Det kan låta dyrt, men vi kan jämföra med att bygga en ny järnväg, exempelvis på Ostlänken. Den kostnaden beräknas vara 5,7 miljarder per mil, vilket är horribelt mycket dyrare. Då är frågan: Är det inte klokt att satsa även på regionala banor?

Fru talman! Tack, minister Andreas Carlson, för svaret. Även om jag kanske inte är helt nöjd med svaret är det dock ett svar.

Min fråga gäller den mycket bekymmersamma situationen vad det gäller möjligheterna för godstransporter och även persontrafik på både väg och järnväg i Kalmar län i allmänhet och norra Kalmar län i synnerhet.

Jag vill börja med och kommer att uppehålla mig ganska mycket vid godstrafiken och persontrafiken på järnvägarna Stångådalsbanan och Tjustbanan, som standardmässigt är i ett riktigt uselt skick. Där skulle vara bra om fokus här för staten ligger på att renovera och modernisera dessa banor för att uppnå betydligt kortare restid och högre standard.

Det gäller också att möjliggöra för fler att kunna pendla över länsgränser och vidare ut på stambanan till olika resmål runt om i landet. Detta är en väldigt viktig fråga inte minst när det gäller att försöka hålla ihop hela detta land.

Skicket i dag med bland annat gamla träsliprar, ingen trädsäkring och diesellok innebär en mycket begränsad hastighet samt att banorna inte håller för godstrafik och inte heller särskilt ofta för persontrafik. Det får till påföljd att det är väldigt många inställda tåg.

Regeringen har i sin deklaration avbrutit flera stora satsningar på ny infrastruktur, och har i samband med det aviserat att en del av dessa indragna resurser nu ska gå till att rusta upp befintlig infrastruktur. Vi i Kalmar län har nu starka önskemål och förhoppningar om att man kommer att rusta upp både väg och järnväg.

Det vi nu tyvärr ser är att Trafikverket i sin planering för ett nytt stationsläge för den nya Ostlänkens angöring i Linköping inte har något stationsläge planerat för Stångådals- och Tjustbanan.

Fru talman! Trafikverket har i sitt utredningsförslag placerat ett stationsläge för dessa banor i Tannerfors, alltså flera kilometer ifrån den planerade centralstationen.

Min fråga blir: Är det ministerns och regeringens mening och tanke att gå vidare och verkställa detta förslag? Det skulle troligtvis innebära den definitiva döden för dessa banor. Detta har även framförts av flera ansvariga politiker från samtliga partier, både från regionen och kommunerna som är berörda av dessa banor.

Vi har många industrier och företag, både små och medelstora, i mellersta och norra Kalmar län som är i stort behov av både gods- och persontransporter på både väg och järnväg. I dag fungerar knappast något av detta, i alla fall inte järnvägen. Endast vägarna står då till buds för godstransporter. Även där finns det stora brister, inte minst på riksväg 35 - och detta i en region där underhåll och satsningar på infrastruktur har lyst med sin frånvaro under väldigt lång tid, ända sedan Ölandsbron byggdes.

Min nästa fråga till statsrådet är därför väldigt viktig. Kommer denna regering och ministern att säkerställa att uppdraget till Trafikverket om en ny centralstation i Linköping för Ostlänken även kommer att innehålla en ny angöring och ett stationsläge för Stångådals- och Tjustbanan vid samma station? Eller kommer ministern att låta Trafikverket fullfölja denna ödesdigra planering där man som följd av sitt förslag av stationsläge kommer att bidra till att avsluta pendlings- och godstransportmöjligheter på järnväg över dessa länsgränser, troligtvis för evigt?

Herr talman! Min fråga går till landsbygdsminister Kullgren.

Det råder en stor oro bland våra kustfiskare som fiskar efter lax i fiskeområde 30. Flera av dessa fiskare har haft upprepade kontakter med politiker efter att Havs- och vattenmyndigheten den 17 april i år skickade ut en remiss som innehöll ändrade regler för fiske efter odlad lax. I detta fall föreslår man att följa Ices rekommendation om en nollkvot på lax i område 30 för innevarande år.

De kustfiskare som fiskar efter lax i detta område fiskar framför allt upp den odlade och utsatta laxen, som är till för att fiskas. Det görs för att rädda och skydda den hotade vilda Ljunganlaxen. Detta vet man med säkerhet eftersom fettfenan är bortklippt på de odlade laxarna. Man får endast en väldigt liten del av den skyddsvärda Ljunganlaxen, och den mängd man får kan man lätt sätta tillbaka.

Samtidigt, herr talman, har grannlandet Finland fattat beslut om att låta sin betydligt större kustfiskeflotta fortsätta att fiska efter lax. Man har även givit ett uppdrag om att koppla forskning om laxens utveckling till sina fiskare. Även de stora trålarna tar naturligtvis upp detta som bifångst.

Tänker ministern göra något åt denna uppkomna och absurda situation?

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kommentaren.

Jag har följt frågan, och för mig och mitt parti är bekämpningen av invasiva arter väldigt viktig. Vi ser också hur Svenska Jägareförbundet har haft denna uppgift under många år och skött den på ett effektivt och kostnadseffektivt sätt. Bara det, fru talman, gör att jag värnar detta extra mycket.

Sverigedemokraternas ekonomiska talesperson Oscar Sjöstedt nämnde vid ett tillfälle när miljöbudgeten diskuterades, på en direkt fråga, att den skulle halveras och att han ansåg att detta skulle prioriteras även fortsättningsvis. Jag tror att ledamoten Persson har ett jobb att göra inom sitt parti med att förklara vad detta verkligen innebär för den svenska jakten och för den svenska miljön när det gäller vilka djur och däggdjur vi vill ha i framtiden.

Fru talman! Jag tackar Magnus Persson för hans tal, som jag i stora delar tyckte var vettigt och klokt. Jag har dock lite frågor, framför allt om det som jag tidigare diskuterade med Kjell-Arne.

Det är ju flera som vittnar om hur kontraproduktivt det är att spara på Naturvårdsverkets anslag för åtgärder för värdefull natur. Där ingår ju bekämpningen av invasiva arter, exempelvis stenmården. Det handlar om väldigt begränsade besparingar som kan leda till miljardkostnader för landet i en ganska snar framtid.

Jag hörde att ledamoten Persson också såg att det är viktigt att bekämpa stenmården och andra invasiva arter. Samtidigt kan jag konstatera att Sverigedemokraterna som största underlag i regeringskoalitionen har varit med och sparat över 931 miljoner på Naturvårdsverkets uppgift att bevara värdefull natur. Min fråga till ledamoten är hur han ställer sig till dessa besparingar.

Fru talman! Tack, Kjell-Arne, för att vi är helt eniga i frågan! Det är bara att vi använder majoriteten i regeringen till att säkerställa detta. Vi kan konstatera att vi även har sett olika sverigedemokrater som har varit uppe och diskuterat frågan om invasiva arter och vikten av att fortsätta med detta. Därför tänker jag att det borde gå att få en majoritet i regeringen för att även denna art ska bekämpas på alla möjliga sätt, så att vi får bort den från vår biologi och från våra arter, så att den inte gör stor skada.

Fru talman! Tack, Kjell-Arne, för konstaterandet! Jag är väl medveten om att det är precis så det ligger till. På Naturvårdsverket lista finns den ännu inte upptagen som en invasiv art. Trots detta faktum har vi faktiskt bekämpat den under 2023. Vi har även tidigare haft uppsikt över denna så kallade icke-invasiva art men som ändå kan göra stor skada. Vi har all möjlighet att se till att den inte blir en art som utvecklas i Sverige, eftersom den ännu inte är accepterad som en art i Sveriges habitat.

Vi och regeringen har fortfarande möjlighet att påverka Naturvårdsverket i fråga om denna bedömning och att försöka säkerställa att vi kan använda de duktiga och framgångsrika jägare som faktiskt har fått upp över 200 åtelkameror, tror jag, för att ha koll på utvecklingen av stenmården.

Fru talman! Det vi ser i övriga delar av världen där den finns, inte minst i Europa, är att den gör väldigt stor skada. Den gynnar inte på något sätt den biologiska mångfalden och de arter som vi redan har i Sverige. Jag tycker att den kan kallas för en nästan invasiv art.

Fru talman! Mycket av det föregående talare har diskuterat kommer även jag att diskutera. Det är väl så när vi sitter i ett utskott där det är väldigt mycket fokus på jakt, och många är också väldigt intresserade av just den formen av att vara ute i vår natur.

Jag vill börja med att konstatera att det nu blir ett tillkännagivande om bland annat vårt förslag om en samlad klövviltsförvaltning, vilket jag tycker är mycket bra. Då kan vi få ett betydligt bättre helhetsgrepp över viltet som finns, om den fodertillgång som finns och även betesskador som blir både på skog och på betesmarker. Det är positivt. Jag vill även yrka bifall till vår reservation nummer 2 om älgförvaltning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Fru talman! Jag vill ta detta tillfälle i akt att diskutera lite kring den oro jag och många med mig känner när det gäller den pågående, på vissa ställen nästan akuta, minskningen av älgstammen.

Allting startade med att skogsbolagen och skogsägarna påvisade ganska stora skador på skogen, framför allt på tallungskogen. Man drog igång ett omfattande arbete med att använda Äbin, Älgbetesinventeringen, för att se hur mycket skador som fanns. Man satte ett mått på att endast 5 procent av tallungskogen vid en viss ålder fick ha betesskador. Detta påbörjades redan 2015.

Fokus har alltsedan dess varit på att minska älgstammen på grund av dessa betesskador på tallen. Vi kan nu, efter tio års ensidig fokusering på älg, konstatera att det har gått alldeles för långt. Samtidigt som vi ser att älgstammen minskar kraftigt, med 35-40 procent över hela landet och inom vissa områden med 50-60 procent, hävdar man fortsatt stora betesskador på tall.

Fru talman! Ingen, förutom de stora skogsbolagen, tror längre på den ensidiga kopplingen mellan betesskador och älgpopulation. Självklart är det flera viltarter som påverkar och betar i vår skog; vi har både rådjur och kronhjort som är aktiva skogsätare. Frågan är vad som egentligen är rimliga betesskador och skogsskador. Är det 5 procent, eller är det betydligt mer?

Det finns andra åtgärder for att minska dessa skador, exempelvis att spara viktiga trädslag för viltet vid röjning. Man kan också fokusera på flera olika åtgärder samtidigt och inte bara ensidigt på avskjutning av älg.

Fru talman! Det är chockerande att ta del av den insamlade statistiken när det gäller årets älgavskjutning. Vi kan, som jag sa tidigare, konstatera att det är flera stora skogsbolag som totalt ignorerar länsstyrelsernas beslut om antalet älgar som ska få fällas. Avvikelserna är inte heller några enstaka eller få, utan här handlar det om riktigt kraftiga överträdelser på 25 till över 55 procent. Det innebär att det är hundratals älgar som har fällts utöver det antal som finns i länsstyrelsernas beslut. Om detta hade varit en enskild ägare på små marker hade det varit en fullständig katastrof.

Vi kan definitivt inte ha en situation där de stora skogsbolagen och skogsägarna gör som de vill och ensidigt beslutar om hur mycket och vilka arter som ska finnas i just deras skogar. Detta är en utveckling som helt avviker från det som var själva poängen med lokala älgskötselområden och som faktiskt legitimerar att alla, stora som små, följer de beslut som vi har fattat.

Fru talman! Vi måste därför enligt min mening seriöst utreda dessa exempel på vad jag betraktar som avarter på älgskötselområden där man både medvetet och utan påföljder så kraftigt har avvikit från och brutit mot den beslutade tilldelningen.

Fru talman! Nog sagt om älgen. Det handlar också om jakten på och kontrollen av de olika invasiva djurarter som kan komma in i landet på olika vägar, till exempel genom att sprida sig själva från grannländer. Det gäller exempelvis mårdhunden, som finns i stora mängder i Ryssland och som kommer till oss genom Finland och skapar mycket stora problem för många andra arter, inte minst för fågellivet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Vi har även ett annat aktuellt exempel. Det är stenmården, som kan komma in i landet på flera olika sätt, troligtvis oftast genom olika godstransporter som den lätt kan gömma sig i och därigenom ta sig in i landet. Denna för vårt land nya art är ökänd för att orsaka enorma skador på samhället - dels genom att påverka den biologiska mångfalden, dels genom skadegörelse som ytterst drabbar människor. För arter som häckar i våtmarksliknande områden, som sydlig kärrsnäppa och rödspov, är det inte välkommet med ännu fler markbundna rovdäggdjur. Livsmålet för stenmården verkar vara att ta sig in i bilar och fastigheter och gnaga sönder allt som går att gnaga sönder, oftast elkablar. I övriga Europa, där den förekommer mer frekvent, är detta någonting som kostar miljardbelopp.

Fru talman! Naturvårdsverket satsade 2023 cirka 2,4 miljoner på att utrota stenmården. Det räckte för att ge i uppdrag till Svenska Jägareförbundet att anställa två jägare på heltid för att försöka få grepp om spridningen och utrota arten innan det är för sent. Nu är tyvärr dessa pengar slut, och regeringen har ålagt Naturvårdsverket stora besparingar. Det innebär i princip fritt fram för en snabb spridning av denna troligtvis invasiva art, som kan komma att kosta samhället enorma summor i skadegörelse och negativ påverkan på andra viktiga arter.

Fru talman! I Sverige har vi Svenska Jägareförbundet, som får i uppdrag av Naturvårdsverket att sköta och bevaka samt åtgärda förekomsten av alla invasiva arter på land. Detta uppdrag har genomförts och varit mycket framgångsrikt tack vara Jägareförbundets stora kontaktnät med jägare och jaktlag runt om i hela vårt land.

Därför har bekämpningen kunnat ske till en mycket låg och rimlig kostnad jämfört med i andra, både nordiska och europeiska, länder. Ändå väljer regeringen att skära i dessa så viktiga anslag för att kortsiktigt spara några miljoner på något som kan komma att innebära miljardkostnader i framtiden.

Fru talman! När det gäller jakt och skyddsjakt på våra rovdjur är det även framgent en viktig balansgång mellan de olika arternas bevarandestatus och människors rättighet att försvara sin tamboskap och kunna bedriva lantbruk med djurhållning och betande klövdjur, vilket är viktigt inte minst för den biologiska mångfalden.

Det är glädjande att regeringen har fortsatt arbetet med att försöka få till en förflyttning av skyddsstatusen för varg från bilaga 4 till bilaga 5 i EU:s art- och habitatdirektiv. Det innebär att vi själva i större utsträckning kan förvalta detta vilt. Det borde även underlätta en mer generös skyddsjakt, inte minst för att freda tamdjuren.

Avslutningsvis, fru talman, skulle jag bara vilja nämna den frustration som finns bland våra jägare och fiskare när det gäller tillståndsgivning vid önskan om skyddsjakt på både skarv och säl. Detta kan lokalt vara ett gigantiskt problem, inte minst för det småskaliga yrkesfisket som både får sin fångst uppäten och sina redskap förstörda. Detta måste vi omedelbart se över och åtgärda.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring och Sofia Skönnbrink (båda S).

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jakt och viltvård

Fru talman! Jag får tacka för resonemanget - det var ju inte något tydligt svar. Men det kanske ledamoten kommer till.

Jag ser en lite olycklig och otäck utveckling. Om det blir så att man bara för att man har stora skogar och stora områden själv gör bedömningen av vad som ska fällas och vilka olika arter som ska finnas på ens mark beroende på skogsskador och annat kommer det att underminera det förtroende som finns för dagens samordnande förvaltning, som både du och jag strävar efter.

Efter många år kan vi konstatera att den samordnande förvaltningen, som sker mellan jägare, markägare och länsstyrelsen, har fungerat väl på ganska många områden. Det här är en typisk avart som faktiskt kan få det hela att snabbt fallera.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi tar tag i den här delen och ser till att det blir en påföljd. Vi måste dessutom jobba för ett system där jägarintresset och markägarintresset är jämbördiga. Jag vill ha en opartisk ordförande som ser till helheten.

Jag är väldigt tacksam över att det finns ett förslag om ett tillkännagivande i dag. Jag kommer att nämna lite om det i mitt anförande senare. Det här vore ett steg i rätt riktning. Jag skulle vilja att ledamoten Widegren slåss för frågan om åtgärder.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Widegren för talet. Mycket i det ställer jag mig bakom; det innehöll mycket klokskap. Jag har dock en fråga som jag vill få lite extra belyst.

Vi ser nu att flera stora skogsbolag, eller rättare sagt koncerner, inte följer de av länsstyrelsen fattade avskjutningsbesluten. När det gäller avskjutning av älg - det är väl jag som är den där älgälskaren i rummet som ofta debatterar älgen - har man haft en avskjutning efter egen bedömning och har fattat egna beslut.

Detta har medfört, fru talman, att avskjutningen av älg har ökat med alltifrån 25 procent till över 55 procent. Det är inte en liten avvikelse, utan den är ganska omfattande. Det har inneburit att hundratals älgar har nedlagts i onödan, som jag ser det, i en situation där stammen håller på att bli rödlistad.

För mig som socialdemokrat och älgälskare är det självklart att det måste finns ordning och reda i de regler som vi gemensamt har satt upp, oavsett om det gäller avskjutning av älg, allmänna jakttider eller andra etiska regler. Jag tycker att det är viktigt som tusan att vi efterlever dem, oavsett om vi är stora skogsbolag eller små markägare.

Min fråga till John är: Kommer du att agera för att en utredning av dessa enligt mig tydliga jaktbrott kommer till skott och att någon form av påföljd införs för det som har skett?

Fru talman! Jag tackar ministern för en god ansats i frågan. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi får bukt med de problem som faktiskt finns.

Vi pratar inte i huvudsak om de mindre skogsägarna - de är ju oftast själva jägare - men det gäller ändå att få någon form av balans i detta. Jag tror inte att någon förutom de stora skogsbolagen längre tror på den ensidiga kopplingen mellan betesskador och älgpopulation, fru talman. Självklart är det så, vilket jag har sagt tidigare, att flera viltarter påverkar. Också tillgången på flera olika fodertyper och annat påverkar.

Frågan blir någonstans också om detta med 5 procents skador innebär rimliga förutsättningar. Hur såg det ut tidigare? Jag kan efter samtal med väldigt många skogsägare konstatera att det är vid mycket få tillfällen som det har varit enbart 5 procents skador i någon form på tallskog. Jag tycker att det är viktigt att vi inför åtgärder för att minska dessa skador, inte minst genom att spara olika foder - RASE, brukar vi säga - och det tycker jag att vi ska utbilda så många som möjligt i.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis bara konstatera att vi definitivt inte kan ha en situation där de stora skogsbolagen gör som de vill och ensidigt beslutar om vad, hur mycket och vilka arter som ska finnas i just deras skogar. I stället måste vi seriöst utreda dessa exempel och, enligt mig, avarter till älgskötselområden där man både medvetet och utan påföljder så kraftigt har avvikit från den beslutade tilldelningen.

Jag hör vad minister Kullgren säger, men jag kommer att ånyo trycka på om vi inte ser att det blir något resultat i frågan.

Fru talman! Jag tackar minister Kullgren för resonemanget.

Jag kan väl konstatera att inte heller jag vill skapa en situation där vi i riksdagen bestämmer exakt hur det ska se ut. Jag vill också att besluten ska fattas så nära dem de berör som möjligt. Men samtidigt ser jag en oroande utveckling för den framtida jakt- och viltförvaltningen när det gäller älg. Jag har tagit del av flera älgskötselområdens statistik och avskjutningsdata, fru talman, och låt mig här ge tre exempel på vad jag menar är minst sagt grova avvikelser från länsstyrelsernas beslut.

Detta är alltså fakta från älgskötselområden som helt eller i mycket stor utsträckning ägs av de stora skogsbolagen. I område ett har man skjutit älg i en mängd som överstiger länsstyrelsens beslut med 32 procent. Område två har 23 procents överskjutning, och i område tre är det hela 58 procents överskjutning. Dessa överskjutningar har vad jag vet skett utan någon som helst påföljd från myndigheter eller stat.

Samtidigt konstaterar jag att älgstammen inom flera områden har sjunkit kraftigt. Som vi var inne på tidigare har den sjunkit med säkert 35-40 procent sett över hela landet. Västerbotten sticker ut med en halvering av älgstammen på tio år, och i Norrbotten har älgstammen minskat med 47-50 procent. Flera jaktlag i södra Sverige vittnar också om att de faktiskt avstår från att skjuta sin tilldelning på grund av bristen på älg.

Fru talman! Om vi granskar länsstyrelsernas viltdata kan vi konstatera att man i en betydande del av älgskötselområdena inte lyckas skjuta den tilldelade avskjutningskvoten, vilket uppenbart beror på bristen på älg. Samtidigt vet vi, som jag sa tidigare, att flera jaktlag frivilligt avstår från att skjuta - och detta sker alltså samtidigt som vi ser att flera stora skogsbolag faktiskt skjuter uppemot 50 procent över sin tilldelning.

För mig framstår dessa exempel som tydliga bevis på att dagens älgförvaltning tyvärr har havererat. Om detta får fortsätta kommer det att leda till att älgstammen inte bara blir rödlistad som art utan även förlorar sin roll som ett mycket viktigt jaktbart vilt med mycket långa jaktliga och kulturella traditioner i vårt land.

Vi socialdemokrater har i flera år menat att dagens älgförvaltning, som ska ske i samverkan mellan jägare och skogsägare i älgskötselområden styrda av tre skogsägare samt tre representanter för jägarna och där markägarna alltid har ordförandeposten och utslagsröst, tyvärr har misslyckats med sitt uppdrag. Det finns nu en majoritet i Sveriges riksdag, fru talman, som stöder kravet på en moderniserad klövviltsförvaltning där man ser till hela klövviltstammens påverkan på skogen men även får i uppdrag att titta på fodertillgången för viltet, för att skapa en tydligare och rättvisare bild av den sammanvägda situationen för både skog och vilt på platsen.

Min fråga till minister Kullgren blir: Kommer ministern när tillkännagivandet från riksdagen är beslutat att påskynda en klövviltsförvaltning där även ordförandeskapet är antingen växlande eller opartiskt?

Fru talman! Tack, minister Kullgren, för svaret! Det var ett tag sedan interpellationen ställdes, men jag kan konstatera att den fortsatt är väldigt aktuell.

Vi har diskuterat älgens situation vid flera tillfällen, och vi kan konstatera att det allmänna läget för den svenska älgstammen blir allt sämre. Älgstammen fortsätter tyvärr att minska trots flera varningssignaler i hela landet. Älgstammen kommer snart att eventuellt vara rödlistad. Den är kanske inte hotad som art, men däremot som ett jaktbart vilt.

Man kan konstatera att den nuvarande älgförvaltningen har haft ett alltför ensidigt fokus på att minska skogsskador. Det var framför allt när skogsbolagen började larma om alltför stora skogsskador på främst tall som det blev en stor förändring i synen på den svenska älgförvaltningen.

Vi kan nu konstatera att trots att vi har minskat älgstammen över landet med säkert 35-40 procent har skogsskadorna fortsatt att vara ganska omfattande, enligt skogsbolagen och skogsägarna. Frågan som allt fler ställer sig är om det verkligen bara är älgen som orsakar dessa skador. Jag är övertygad om, fru talman, att det är det samlade betestrycket från vår viltstam som orsakar skador på skogen.

Vi socialdemokrater har länge drivit att älgskötselområden ska få ett fördjupat uppdrag där man ska ta ett samlat grepp om hela klövviltstammen och även ha med analyser av fodertillgång inom dessa områden. Det som oroar mig ännu mer i den akuta situation som nu har uppstått för älgstammen är det faktum att det tydligen råder lite djungelns lag när det gäller avskjutningsregler och hur dessa efterlevs.

Jag måste säga att jag blev chockad när jag läste och fick ta del av uppgifter om att flera stora skogsbolag uppenbarligen inte följer de avskjutningsbeslut som har fattats, utan de tycks själva avgöra hur många och vilka älgar som ska skjutas, med följden att hundratals fler älgar har skjutits utöver den beslutade tilldelningen.

Denna utveckling anser jag är katastrofal och fullständigt absurd. Den måste omedelbart stävjas och självfallet innebära någon form av bestraffning. Utifrån vad jag hittills har tagit del av handlar det framför allt om tre län där stora skogsbolag själva har bestämt vad som ska skjutas.

I händelse av att regeringen och myndigheterna inte vidtar några åtgärder mot dessa uppenbart stora avvikelser, som borde föranleda någon form av jaktbrott, sänder det tyvärr ganska tydliga signaler till Sveriges samtliga markägare. Uppenbarligen kan man som markägare själv avgöra hur mycket vilt man vill ha på sin mark.

Det kan väl ändå inte vara själva storleken på egendomarna som ska avgöra om rekommendationer och riktlinjer verkligen ska följas. Samtidigt, fru talman och herr minister, ser vi nu att flera stora skogsbolag byter ut sina jaktledare - jaktledare som har gått en jaktlig utbildning där man också lär sig att ta hänsyn till viltet.

Min fråga till ministern är: Tror du verkligen att det är möjligt att jägarna kan påverka de stora markägarna och att de i samförstånd kan hitta en lösning på detta problem?

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag påminner om tilltalet i kammaren, som alltid i alla lägen går via talmannen. Man säger inte "du", "dig" och så vidare.)

Herr talman! Tack, Beatrice Timgren, för det något otydliga svaret! Jag måste säga att även jag har många traditioner som jag värnar om. En av mina mer viktiga traditioner är faktiskt kräftfiske. Det är en tradition som jag värnar mycket om. Men i och med att jag gör det värnar jag naturligtvis också om fångsten. Jag har inte själva nöjet, herr talman, att lägga i och ta upp burar, utan det är fångsten som jag de facto är ute efter.

Ledamoten Timgrens resonemang innebär att traditionen är viktigare än innehållet. Här har vi ett bestånd som har minskat med över 95 procent. Det innebär att denna tradition snart är utdöd om man inte hittar en väg för att få ålen att överleva.

Herr talman! År 2009 godkände EU-kommissionen, inte helt lättvindigt, Sveriges nationella förvaltningsplan för ål, där vi tillåter visst ålfiske. Det fanns fyra viktiga åtgärder i fråga om det godkännandet.

Det första handlade om att kraftigt reducera fiskets påverkan på beståndet. Därför finns det inga nya licenser. Det är de gamla som finns kvar och som kan ärvas, men inga nya ges.

Det andra handlade om att minska påverkan från vattenkraften. Den påverkar faktiskt ålen väldigt negativt. Detta stoppade, eller i varje fall pausade, ni, Beatrice Timgren. Det hade varit bra om vi hade fått igång renoveringen så att man hade kunnat fortsätta att få ut ålen.

Det tredje handlade om att stödutsätta ålyngel för att möjliggöra fortsatt ålförekomst och uppväxtmiljöer där de inte längre finns eller där de försvinner.

Det fjärde handlade om att öka kontrollen och tillsynen för att undvika en fortsatt minskning eller kollaps.

Herr talman! Tack, ledamoten Timgren, för ditt anförande! Jag vill göra ett påpekande innan jag kommer till min frågeställning: Åren 2020 och 2021 var inte Ices rekommendation, den vetenskapliga rådgivningen, ett totalstopp för fiske efter sill och strömming. Det är det faktiskt 2024. Det är det som är den stora skillnaden. Det är ingen pajkastning och ingen leksakspolitik.

Herr talman! Ledamoten Beatrice Timgren gillar att läsa socialdemokratiska kongressbeslut, och jag har börjat intressera mig lite för vad ledamoten Beatrice Timgren gör i sin roll som politiker. Nu har jag konstaterat att hon motsätter sig EU-kommissionens förslag om ett totalstopp för ålfiske i Östersjön och att hon menar att man ska reglera ålen i det vatten som berörs. Ledamoten Timgren menar vidare, vad jag kan förstå, att man ska upphöra helt med den viktiga ålutsättningen.

Fakta är, herr talman, att den europeiska ålen endast utgör ett enda bestånd och att den lever i nästan hela Europa. Ålbeståndet samt återväxten av ål har minskat med 90-95 procent de senaste 50 åren. Ålbeståndet ligger på mycket kritiska nivåer, långt under de nivåer som på något vis skulle indikera att det är ett hållbart bestånd som tål fiske. Ålen bedöms som akut hotad och är sedan 2009 listad som utrotningshotad art.

Vad menar ledamoten Timgren med att man ska upphöra med utsättning av ål samt med att motsätta sig ett fiskestopp när läget för ålen är så akut?

Herr talman! Tack, Beatrice Timgren, för ditt intresse för socialdemokratisk regeringspolitik! Det gläder mig verkligen.

Vi gjorde den här utflyttningen av trålgränsen. Efter det har vi haft många diskussioner, inom partiet men även med andra partier, exempelvis i miljö- och jordbruksutskottet. I den senaste diskussion vi hade om fiskekvoter och annat var vårt och andra partiers förslag att vi skulle följa Ices rekommendationer och införa ett totalstopp för fiske efter sill och strömming i Östersjön, med ett undantag för det småskaliga yrkesfisket för humankonsumtion.

Självklart skulle detta bli vår politik om vi satt i regeringsställning.

Herr talman! Tack, Beatrice Timgren, för frågan, eller om det var ett påstående - jag vet inte. Faktum är i alla fall att vi jobbade ganska aktivt med fiskeripolitiken även under vår tid i regeringsställning. Det var faktiskt vi som först såg till att vi beslutade om en utflyttad trålgräns för att prova på det och se om det var en lösning för att rädda sillen och strömmingen. Vi jobbade också vid flera tillfällen för minskade fiskekvoter i Östersjön.

Jag har varit ganska noga med att påpeka att det vi ser i Östersjön är en utveckling som är väldigt kritisk - alarmerande på många olika sätt. Jag har inte vid något tillfälle sagt att det är den här regeringens fel, och än mindre är det den tidigare regeringens fel.

Det jag säger är att det är ett politiskt ansvar att agera när man ser att något akut håller på att hända. Det var precis det vi gjorde i regeringsställning, och jag anser att vi bör fortsätta och anstränga oss ännu mer, innan det är för sent.

Herr talman! Vi får väl, ledamoten Utbult, hoppas att tekniken och utvecklingen går framåt; så kan det ju vara. Det har hänt ganska mycket på väldigt många områden. Vi stöttar mycket forskning om fångstredskap och annat för fisket. Någon gång kommer vi förhoppningsvis att lösa även detta med bottentrålningen, eller åtminstone dess skadeverkningar på bottnen. Detta känner vi alla till, och det är väldigt olyckligt.

Det var väl det partikongressen ville komma åt i detta fall, herr talman. Man ville få till ett stopp för den förstörelse av bottnen som sker vid bottentrålning. Men vi hoppas på tekniken, och tills vidare får vi nog tillåta bottentrålning i viss utsträckning.