Tomas Kronståhl

Herr talman! Tack, ledamoten Utbult, för frågan! Vi kan självklart konstatera att bottentrålning i många avseenden är väldigt förstörande och inte något bra fiske. Det förstör faktiskt det viktiga liv som finns på havets bottnar. Det finns naturligtvis vissa fisken, till exempel räkfiske och annat, där det kanske är mer eller mindre nödvändigt med en viss bottentrålning. Men i huvudsak borde man hitta bättre fångstmetoder eftersom bottentrålning förstör så mycket.

Jag tycker att det är någon form av politisk renlighet att det, om man driver en fråga som gäller något som i stor utsträckning beslutas av EU och EU-kommissionen, till exempel fiskefrågor, är bra att inte enbart hålla sig inom de nationella gränserna. En politisk vision måste vara att om vi ska försöka förbättra haven måste vi göra det i hela det område vi har rådighet över.

Herr talman! Då var det återigen dags att debattera fiskeripolitiken. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 12 och därmed vår kommittémotion.

Dagens debatt kommer likt den förra debatten förra året från min sida att handla väldigt mycket om den rådande krissituationen för fisken som finns i Östersjön. Det är lite med en dåres envishet som vi diskuterar situationen.

Herr talman! Låt mig börja med att lite grann diskutera det faktum som även tidigare talare har tagit upp. Det handlar om behovet av kraftigt ökad energiproduktion i landet för att möta morgondagens och inte minst den gröna omställningens enorma behov av billig el. Det innebär att vi måste möjliggöra betydligt fler havsbaserade vindkraftsparker, och då främst i de södra delarna av landet där behovet av ny elproduktion är som störst.

Flera havsvindparker är nu lyckligtvis under planering och i beslutsstadiet på västkusten och i Bohuslän. Men där har det också uppkommit ganska omfattande konfliktsituationer med fiskerinäringen och yrkesfiskarna när det gäller placeringen av dessa vindkraftsparker.

Oron kommer framför allt från yrkesfiskarna, som menar att de nu föreslagna placeringarna kanske kommer att vara dödsstöten för bland annat det så viktiga räkfisket, som har sina bästa fiskevatten inom de områden där man har tänkt placera dessa ganska stora havsvindparker.

Samtidigt säger sig regeringen jobba fram en förnyad livsmedelsstrategi som man kallar 2.0, där man mer än i tidigare livsmedelsstrategier vill fokusera även på de blå näringarna. Inte minst i kristider kan dessa näringar vara väldigt viktiga och bidra till en ökad livsmedelsförsörjning.

Trots detta faktum var det den socialdemokratiska regeringen som gav Jordbruksverket och Energimyndigheten samt Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att samordna och säkerställa att fiskerinäringen i ett mycket tidigt skede skulle vara med och diskutera dessa placeringar för att få en så liten påverkan för fiskarna på västkusten som möjligt.

Herr talman! Jag menar att regeringen måste ta dessa signaler och denna oro på allvar och lyssna på fiskerinäringen för att lösa den uppkomna situationen. Det borde finnas, precis som ledamoten Utbult sa tidigare, utrymme för både energiproduktion och livsmedelsproduktion i dessa områden utan att dessa konflikter behöver uppstå.

Herr talman! EU:s ministerråd fattade beslut den 20 november 2023 om hur stora kvoter som skulle få fiskas i Östersjön under 2024. Ett beslut om fastställande av fiskekvoter för bland annat Östersjön fattas varje höst av EU:s ministerråd för att fastställa ramarna för hur mycket fisk, exempelvis sill, strömming och skarpsill, som får fångas i Östersjön.

Detta beslut var i mycket viktiga avseenden omöjligt att förena med den vetenskapliga rådgivning som EU beställer från Internationella havsforskningsrådet, Ices. Det gick emot det förslag till beslut som EU-kommissionen utarbetat på grundval av denna vetenskapliga rådgivning.

Bland annat hade kommissionen föreslagit att inget riktat fiske och bara oundvikliga bifångster skulle tillåtas för såväl sill- och strömmingsbeståndet i centrala Östersjön som det i Bottniska viken. Trots detta beslutade alltså rådet och vår nu sittande regering om att tillåta fångst av drygt 40 000 ton sill och strömming och 55 000 ton skarpsill.

Herr talman! Låt mig bara påminna om att situationen för sill och strömming i Östersjön är, som alla vet, akut hotad. Det småskaliga kustnära yrkesfisket som fiskar för humankonsumtion får väldigt lite om ens någon fisk som är stor nog för människoföda.

Torsken har vi i princip utrotat och haft fiskeförbud för sedan 2019, och vi ser ännu ingen återhämtning. Nu får vi även alarmerande signaler om att laxen minskar kraftigt i Bottenviken, vilket naturligtvis är ännu en följd av att det finns alldeles för lite sill och strömming samt att situationen för dessa arter blir alltmer akut.

Om vi inte vill att sill och strömming ska gå samma öde till mötes som torsken redan har gjort är vi tvungna att agera nu, och kraftfullt, innan det är för sent.

Sillens och strömmingens utveckling i Östersjön sedan toppnoteringarna på 70-talet - de var ganska höga på grund av andra utsläpp - är en alarmerande utveckling som inte på något sätt kan misstolkas.

Minskningen av sill i Bottniska viken är 50 procent sedan i början av 90-talet, alltså en halvering sedan 90-talet. I centrala Östersjön är minskningen 80 procent sedan 70-talet, men - märk väl - 40 procent de senaste fyra åren. I västra Östersjön är minskningen 80 procent sedan början av 90-talet.

Trots dessa fakta beslutade alltså den sittande regeringen i EU:s ministerråd att tillåta ett fortsatt riktat fiske efter sill och strömming på 40 000 ton samt 55 000 ton skarpsill, med en garanterad mängd sill och strömming som bifångst som man inte behöver rapportera.

Herr talman! Detta beslut innebär att det kommer att vara det storskaliga fisket som kommer att fånga dessa kvoter, fisk som tyvärr till 95 procent kommer att malas ned till djurfoder. Ännu en gång står det lokala, regionala och småskaliga yrkesfisket som fiskar för humankonsumtion som de stora förlorarna.

Frågan som jag och många med mig ställer är: Har verkligen EU:s ministerråd och regeringen agerat utefter sina befogenheter och riktlinjer? Eller har de fallit till föga för ett fåtal stora aktörers ekonomiska vinstintressen? I stället för att följa rekommendationerna från vetenskapen och försöka rädda fiskpopulationen och miljön i hela Östersjön, och eventuellt även i stället för att följa lagen, väljer man att fortsatt tillåta allt fiske i hela den hotade Östersjön.

Herr talman! Beslutet om fiskekvoterna för sill, strömming och skarpsill är nu mot all vetenskaplig rådgivning redan fattade. Men regeringen har fortsatt möjlighet, om viljan finns, att genomföra olika åtgärder för att försöka skydda våra kritiskt låga nivåer av sill och strömming.

Efter flera granskningar kan vi konstatera att förekomsten av felrapporteringar av hur mycket sill och strömming man tagit upp nästan är total. Två tredjedelar visar sig rapportera mer än 10 procent fel. Vad som är värre är att över 10 procent av de granskade båtarna rapporterade över 100 procent fel. Det innebär att rapporteringsskyldigheten och landningsskyldigheten i Sverige knappast alls efterlevs. Detta tillsammans med alldeles för högt satta fiskekvoter gör att det är alldeles uppenbart att fisket i Östersjön driver utvecklingen mot en total kollaps för sill och strömming om ingenting görs.

Herr talman! Jag vill slutligen uppmana regeringen och regeringspartierna att ta åtminstone denna fråga på allvar. Det minsta man då kan göra, och det kan man göra omedelbart, är att kraftigt höja sanktionsavgifterna för fiskeöverträdelser så att de verkligen avskräcker från detta olagliga beteende.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Roland Utbult för hans svar. Jag har stor respekt för att han i sin roll inte har kunskap om allt. Jag får säga som Emma Nohrén sa, nämligen att jag gör ett medskick.

Det stora problemet är, förutom att vi troligtvis kommer att låta Finland fiska upp den lax vi hade tänkt skydda, att detta medför att den lilla fiskeflottan på den svenska sidan, fyra fem yrkesfiskebåtar, inte har tillstånd att fiska efter lax. Det blir en svår situation där vi misslyckas med att skydda det vi ska skydda men där de svenska fiskarna ändå inte får utöva sitt yrke. Det blir en dubbel smäll. Det är ett medskick till ledamoten Utbult.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Utbult för hans tal.

Även jag kommer att ställa en fråga om Östersjön. Det är där vi ser de största problemen för tillfället. Det vi nu har sett i norra delen av Bottenviken är att även laxbeståndet krymper kraftfullt. Nu lämnade Ices i sitt vetenskapliga underlag till EU-kommissionen inför beslutet om fiskekvoter, bland annat för laxfisket i Bottenviken, ett förslag att stoppa allt laxfiske i höjd med gränsen mot Västerbotten. Därmed skulle allt fiske efter lax i det området, 29N och delområde 30, stoppas för att skydda det kraftigt hotade laxbeståndet i Ljungan, som är en naturlig lax.

Detta beslut motsades vid det tillfället av Sveriges och Finlands regeringar, som i stället framförde en motfråga till Ices. Det brukar kallas teknisk konsultation. Denna fråga har dock Ices ännu inte svarat på. Men till följd av att denna fråga ännu ej har besvarats har det finska jord- och skogsbruksministeriet beslutat att tillåta 45 yrkesfiskare att fiska ett så kallat vetenskapligt fiske efter lax i området. Men det vetenskapliga underlaget som den finska myndigheten hänvisar till som underlag till beslutet motsägs av flera genetiska undersökningar, som i stället påvisar att flera olika laxbestånd, däribland den hotade Ljunganlaxen, går över på den finska sidan på sin väg hem och alltså troligtvis fiskas upp av dessa 45 yrkesfiskare.

Hur tänker regeringen och majoritetspartierna hantera denna uppkomna situation?

Herr talman! Jag tackar Johanna Hornberger för svaret.

Jag tänker att den här frågan är extremt viktig. Det känns lite som att det är sillens och strömmingens överlevnad i Östersjön som står på spel. Vi har diskuterat frågan i ganska många år, och vi ser att utvecklingen går åt absolut fel håll. Då känns det som att detta är det lilla hopp som inte minst det småskaliga kustnära fisket har att hålla sig i.

Skulle man inte få till den här prövningen på ett så seriöst och bra sätt som vi verkligen skulle behöva känns det som att det sista hoppet släcks för det småskaliga yrkesfisket. Eftersom det fortsatt är mycket diskussioner om ifall det är övergödning eller miljöförstöring eller vad det än är tror jag att det är otroligt viktigt att vi får till det här projektet.

Våra grannländer Lettland och Estland på andra sidan Östersjön, i Rigabukten, har inte bara genomfört ett test, utan de har en samförvaltning av sill- och strömmingsfiske. Där ser vi att det verkligen fungerar. Man har förbjudit vissa storlekar på trålare. Man har skapat flera lekfrizoner där det inte är tillåtet att fiska, och man har vidtagit flera andra åtgärder. Där är Östersjön frisk med en väldigt stor biologisk mångfald och väldigt mycket sill och strömming. Även torsken har återhämtat sig där. Därför känner jag att denna fråga är så otroligt viktig att den med politisk prioritering verkligen borde vara med i förhandlingen med Finland.

Herr talman! Jag tackar Johanna Hornberger för ett i många stycken inspirerande tal som jag kan ställa mig bakom.

Det faktum att det är stor kris för strömmingen och sillen i Östersjön och att fisketrycket där måste minska kraftigt är väldigt många eniga om. Det vi ser nu är att fisketrycket trots detta fortsätter i och med att det är tillåtet att fiska 40 000 ton sill och 55 000 ton skarpsill. Det är ju i sig tragiskt.

Men det finns en chans nu, vad jag förstår. I dagarna kommer en möjlighet i södra Bottenhavet att avgöras. Havs- och vattenmyndigheten har av regeringen fått rådighet att ta fram ett förslag om att ingå avtal med Finland om att genomföra utflyttningen av trålgränsen på prov och inrätta ett fredningsområde runt Finngrundet i södra Bottenhavet.

Förslaget är faktiskt ganska gediget framtaget av Sveriges lantbruksuniversitet, men enligt många källor återstår nu bara en mycket liten del av det tilltänkta fredningsområdet efter de senaste förhandlingarna med Finland. Om regeringsuppdraget ska ha möjlighet att faktiskt ge den effekt som vi vill på de lokala fiskebestånden måste fredningsområdet vara väl tilltaget och täcka strömmingens vandringar under hela året.

Det är av största vikt att detta sker, för annars kommer man att säga att detta inte är en giltig undersökning, och det kommer därmed att vara helt bortkastade satsningar. Här är det viktigt att Sverige är tydligt i förhandlingarna med Finland.

Min fråga blir då: Kommer regeringen och Tidöpartierna att prioritera denna viktiga förhandling med Finland så att vi verkligen får till detta fredade område som vi så väl behöver?

Herr talman! Tack, Peter Kullgren, för ditt goda minne! Det blir ganska tydligt att det var lättare även för din del att jaga varg i opposition, och det kan hända att det ser likadant ut nu.

Faktum kvarstår dock att licensjakten för 2023, som vi socialdemokrater fick jobba hårt för, faktiskt var på hela 75 individer. Den som du nu ansvarar för blir på endast 35 individer, plus att antalet vargar ska mer än tiodubblas i södra Sverige. Då blir ju frågan: Vill verkligen minister Kullgren minska vargstammen, eller vill han tvärtemot?

Beslutet i viltförvaltningsdelegationen i Kalmar län - och det här kan ministern faktiskt använda - fattades med röstsiffrorna 12-2 mot det här förslaget. Det var endast landshövdingen Allan Widman, Liberalerna, samt ytterligare en ledamot som röstade för Naturvårdsverkets förslag. Samtliga övriga var emot. Det stärker faktiskt att vargstammen är för stor och att man har ett önskemål om en minskad vargstam.

Herr talman! Om vi ska använda Naturvårdsverkets nuvarande räknesticka för antalet vargar innebär kanske 60 vargar i södra Sverige att vi i verkligheten hamnar runt 150 vargar. Då tror jag att vi har nått det verkliga slutet när det gäller att hålla det öppna landskapet öppet med hjälp av betande får och nötboskap. Då är det nog slut med den delen.

Jag vill avsluta med att tacka i denna sena timme. Ministern har haft en lång dag. Men jag måste också säga att det landsbygdsminister Kullgren säger ofta låter väldigt bra men att det som hittills levererats tyvärr är raka motsatsen. Här krävs lite skärpning.

Herr talman! Anledningen till att jag har anmält mig till denna debatt om vargfrågan är att den fortfarande är minst sagt högaktuell. Dessutom har antalet vargangrepp och vargarnas utbredning i landet skenat - tyvärr i fel riktning.

I förra veckan blev jag uppringd av flera oroliga ledamöter i olika länsstyrelsers viltförvaltningsdelegationer i Småland. Det handlade om en ny inkommen begäran från Naturvårdsverket som avsåg fastställande av nya miniminivåer för lo och varg i södra Sverige. Miniminivåerna ska ses över vart femte år, och det var inget anmärkningsvärt. Men det som däremot var anmärkningsvärt, herr talman, och förvånande var att man uppenbarligen har fått ett nytt uppdrag, och det uppdraget var inte, som ministern brukar tala sig varm för, att minska antalet vargar. Här handlade det om att kraftigt öka miniminivåerna för varg i södra Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förslaget från Naturvårdsverket till länsstyrelsen är att gå från dagens miniminivåer om 5 vargar till 60 vargar. Här handlar det alltså om att få en acceptans från södra Sveriges lantbrukare, jägare och livsmedelsproducenter att få till mer än en tiodubblering av antalet vargar. Den ökningen ska alltså ske och vara möjlig i den del av landet där vi har i särklass flest och mest betande tamboskap i hela landet.

Om detta beslut verkställs kommer det att leda till stora protester. Det som är värre bland inte minst lantbrukarna är risken för känslan av uppgivenhet och hopplöshet, vilket kan och troligtvis kommer att leda till att fler lägger ned sina mjölk- och köttproduktionsgårdar. Därmed minskar våra nationella förutsättningar för ökad självförsörjningsgrad i stället för att, som både ministern och vi andra önskar, självförsörjningsgraden ökar i vårt land.

Herr talman! Det vi i dag ser är en vargstam som ökar kraftigt i antal och troligtvis befinner sig på närmare 500 individer. Riksdagens beslut om en vargstam på mellan 170 och 270 individer är alltså långt ifrån verkställt.

Vidare ser vi allt fler vargangrepp på tamboskap, inte bara i Värmland och mellersta Sverige utan även en hel del ökning i de södra delarna av landet. Detta innebär att acceptansen för vargen som en viltart bland andra, inte minst bland befolkningen på landsbygden, är liten.

Jag anser att vi är i en situation där vi på allvar borde diskutera att nå riksdagens beslut om att kraftigt minska antalet vargar och få till en betydligt mer tillåtande form av skyddsjakt som möjliggör skyddet av tamboskap och hundar. Att i detta läge föreslå en ökning av vargstammen, oavsett var, är verkligen en utmaning för många människor på landsbygden i hela landet, så även i södra Sverige.

Fru talman! Jag tackar minister Kullgren för svaren.

Det är lite märkligt att statsrådet ena stunden hävdar att man värnar det småskaliga fisket och i nästa stund är nöjd med Sveriges uppgörelse i ministerrådet som möjliggör ett fortsatt industriellt trålfiske.

Fru talman! Jag tycker ändå att jag hör en andemening från både Lars Beckman och minister Kullgren om att man har en ambition att försöka stärka det småskaliga kustnära fisket. Låt oss då inte ägna oss åt pajkastning om vem som har gjort vad tidigare. Jag vet till exempel att när vi föreslog för Havs- och vattenmyndigheten att trålgränserna skulle flyttas ut var det flera borgerliga partier som inte stödde förslaget.

Men låt oss nu se till att vi faktiskt kan hjälpa Dennis Bergman och hans vänner i Gävle och försöka rädda det livsviktiga småskaliga kustnära fisket för humankonsumtion, som vi alla tycks värna.

Då måste vi ju på något sätt se var problemet är. Både vi i regeringsställning och nu denna regering har hävdat att vi ska ha vetenskapliga bevis och så mycket forskning och annat som vi kan på detta område.

Jag har tagit del av SLU:s rapporter, fru talman, och av Stockholms universitets, Sportfiskarnas och andras. Jag kan se att nedgången för sill och strömming ganska tydligt följer utvecklingen för industritrålning och pelagisk trålning. När den ökar minskar strömming och sill. Därför tycker jag att vi måste stävja den på olika sätt. Självklart ska vi ha fiske efter skarpsill, men vi måste ha hårdare kontroller och införa kameraövervakning och annan koll på fångsterna.

Jag har bara ett par frågor kvar, fru talman.

Vad händer om strömming och sill för humankonsumtion rödlistas och inte längre går att sälja i våra affärer på grund av att den är rödlistad? Hur kan regeringen stoppa detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Och kommer man fortsatt att kunna flytta över outnyttjade fiskekvoter från det här året till nästkommande år? I så fall hjälper det ju inte med minskade fiskekvoter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, ministern, för detta svar, även om jag tycker att det är lite av ett icke-svar. Ministern känner ju från utskottsförhandlingen mycket väl till vårt förslag om vad vi skulle ta med oss till dessa fiskeförhandlingar.

Vårt förslag var alltså att vi skulle försöka värna det småskaliga kustnära fisket och helt stoppa industritrålningsfisket och att vi därmed också kraftigt skulle skärpa fisket efter skarpsill, eftersom bifångsten vid det fisket oftast är sill och strömming. Det är ju ett blandfiske, så då slår det ändå sönder fisket.

Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta denna diskussion med att problematisera lite kring det faktum att det storskaliga industrifisket med sina stora trålare i Östersjön på flera olika sätt inte bara är ett hot mot sill och strömming utan, om det får fortsätta på samma sätt, är den absolut största orsaken till att sillen och strömmingen kan komma att helt utrotas i Östersjöns vatten på exakt samma sätt som drabbade torsken. Den har, som jag sa tidigare, än i dag inte återhämtat sig.

Fru talman! Ska vi ha ett långsiktigt fiske i Östersjön måste vi på allvar ta hänsyn till fiskepopulationernas naturliga storleksstruktur, där vi ska ha många stora, livskraftiga fiskar och fiskbestånd som finns i sina naturliga miljöer. Vi måste se till att skapa förutsättningar för att en betydligt större andel av fångsten ska gå till humankonsumtion och inte till djurfoder som det är i dag.

Ska vi lyckas få till ett långsiktigt och livskraftigt fiske med fokus på livsmedelsproduktion krävs kraftfulla åtgärder här och nu, innan det är för sent.

Forskarna som arbetar på Ices - flera av dem är svenska forskare - tar varje år fram uppskattningar utifrån inlämnade rapporter och kontroller om de olika fiskbeståndens storlek och ger därefter råd om vilka fiskekvoter som är möjliga och kan tillåtas inför kommande års fiske.

Rådet inför 2024 innebar en sänkning av fiskekvoterna med 39 respektive 45 procent för sill i Bottniska viken och centrala Östersjön. Samtidigt slår man fast i sin egen publikation, där råden presenteras, att det inte ens med ett helt stoppat fiske efter sill och strömming i Östersjön är säkert att bestånden kommer att återhämta sig från den nuvarande mycket kritiskt låga nivån.

Detta är alarmerande rapporter, och därför krävs åtgärder från oss folkvalda politiker här och nu och inte pajkastning. Det är hög tid att förutsättningarna för fiskekvoter och fiskeförvaltning ändras. Vi måste minska kvoterna och sluta med att maximera uttaget av vissa fiskarter. Vi måste se till att felrapportering av fångster inte bara stävjas utan stoppas och att fiskerikontrollerna ökar. Vi kan inte fortsätta att tillåta stora bifångster av sill och strömming vid fiske efter till exempel skarpsill. Därför anser vi att ett fiskestopp eller en kraftig minskning av fisket efter skarpsill är nödvändigt för att rädda det viktiga humankonsumtionsfisket efter sill och strömming.

Delar ministern min oro för eller bedömning av den akuta situationen som sillen och strömmingen befinner sig i just nu? Är ministern beredd att vidta några ytterligare åtgärder förutom minskade kvoter, som med all säkerhet kommer att fiskas upp av det storskaliga pelagiska fisket och tyvärr gå till djurfoder?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan vill jag även för den andra ledamoten nämna att vi gjorde en hel del under vår regeringstid i fråga om att minska fisket. Vi var de första som gav ett uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten att flytta ut trålgränsen på prov. Att det sedan har tagit alldeles för lång tid är jag den första att medge.

Fru talman! Tack, minister Kullgren, för svaret! Anledningen till att jag ställde denna interpellation är att jag känner en djup oro för strömmingens och sillens situation i Östersjön.

Regeringen hade faktiskt möjligheten att vid EU:s fiskeråd den 23-24 oktober följa Ices och kommissionens rekommendationer och helt stoppa det storskaliga fisket efter sill och strömming i hela Östersjön.

Situationen för flera fiskarter i Östersjön är akut. Vi ser exempelvis situationen för torsken. Vi införde fiskestopp i Östersjön redan 2019, men torsken har inte återhämtat sig. Risken är nu att vi låter sill och strömming gå samma öde till mötes. Då blir det den definitiva dödsstöten för det småskaliga kustnära fisket efter livsmedelsfisk.

Redan 1974 gjordes den första vetenskapliga uppskattningen av mängden sill och strömming i Östersjön. Sedan dess har mer än 77 procent av sill och strömming försvunnit från Östersjön. Flera forskare hävdar att vi, om inget radikalt görs, är på väg att hamna i samma situation som för torsken, där hela 90 procent har försvunnit från Östersjön. Trots fiskestoppet sedan 2019 syns ännu ingen återhämtning till.

Fru talman! Östersjöns ekosystem står inför en osäker framtid. Fiskbestånden är på alarmerande låga nivåer. Och EU-kommissionens förslag om ett totalstopp för fisket i området är en kraftfull påminnelse om den allvarliga situationen.

Nu hade regeringen möjligheten att agera beslutsamt genom att införa hårdare kontroller för storskalig trålning, genom en satsning på bättre havsmiljö och genom att sträva efter ett fiskestopp för det storskaliga trålningsfisket inför höstens förhandlingar i EU om fiskekvoterna. Detta är inte bara en fråga om att skydda vår natur utan även en fråga om att värna vårt kulturarv och de samhällen som är beroende av fisket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men regeringen och ministern valde att gå emot EU-kommissionens rekommendation om ett fiskestopp för sill och strömming och gick i stället på minskade kvoter. Minskade fiskekvoter kan tyckas vara ett steg i rätt riktning. Men det innebär tyvärr att det fortsatt är fritt fram för de stora industritrålarna att både fiska upp kvoterna för sill och strömming samt fortsätta att fiska skarpsill, troligtvis med stora bifångster av sill och strömming som aldrig redovisas.

Detta innebär också, fru talman, att regeringens beslut om minskade kvoter för att, som man själva hävdar, rädda det småskaliga kustnära fisket kan vara den raka motsatsen. Det kan i stället vara en total utslagning av det småskaliga kustnära livsmedelsfisket.

Min följdfråga till statsrådet blir därför: Ser inte statsrådet Kullgren de stora risker som finns för sillen och strömmingen om en fortsatt storskalig industritrålning får fortsätta i Östersjön?

Herr talman! Min fråga går till landsbygdsminister Kullgren. Vi står inför ett växande problem när det gäller så kallade varghybrider, alltså korsningar mellan hund och varg.

Varghybriden är en företeelse som inte bara berör människors säkerhet utan även påverkar balansen i naturen. En varg i det vilda är oftast väldigt skygg och drar sig undan från människor, medan en varghybrid har hundgener som kan locka den att närma sig människor och tamdjur, vilket kan och vid flera tillfällen har visat sig leda till riktigt otäcka och farliga situationer. Det gör hybriderna direkt olämpliga som husdjur.

Regelverket för dessa varghybrider är i dag bristfälligt, vilket gör det mycket svårt att hantera och tillämpa. I Sverige är det exempelvis inte tillåtet att ha hybrider som kommer från de första fyra generationerna efter en korsning mellan varg och hund. Det innebär att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, för myndigheterna att spåra och bevisa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Avser ministern och regeringen att ändra lagen och stoppa dessa farliga hybrider?

Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Kullgren för svaret. Det låter på svaren som att vi i stort delar uppfattningen att det är viktigt att bevara älgstammen och att man måste ändra fokus lite för älgförvaltningsområdena. Till det arbete som ministern nu har framför sig vill jag skicka med att den samverkan som i dag sker mellan jägarkåren och markägarna är viktig. Jag tror att det är viktigt att vi permanentar den på något sätt och fortsätter med det arbetet på ett tydligt vis. Sedan kan jag möjligtvis tycka att det borde vara opartiska ordförande i dessa älgförvaltningsgrupper; man ska vara lika viktiga.

Fru talman! Även om det kanske finns många bland allmänheten i detta land som inte tror det är jägarkåren med sina organisationer verkligen den kår som värnar viltet i våra skogar och marker allra mest. Det är utan tvivel så att det är de som slår fast att vi ska ha ett rikt djur- och naturliv i våra marker. Därför är det väldigt viktigt att de är med i det här arbetet på ett tydligt sätt och känner att de är minst lika viktiga som någon annan.

Med det vill jag önska ministern en trevlig helg.

Fru talman! Även jag har självklart mycket stor respekt för skogsägarnas alltför stora betesskador, inte minst på tallungskog. Älgstammen var alldeles för stor på 80- och 90-talen, och betestrycket på tallungskogen ledde då till att allt fler skogsägare började plantera granskog på i princip all mark, tyvärr även på tallmark. Det har visat sig att detta inte var någon bra utveckling för vare sig viltet eller markägarna.

Det var därför egentligen ett vällovligt initiativ som beslutades och sjösattes 2012 då man bildade älgförvaltningsområden och grupper för att försöka få till en samförvaltning mellan fodertillgång och älgstammens storlek.

Fru talman! Flera forskningsrapporter visar nu att det inte finns något samband mellan antalet älgar och hur mycket skador det är på skogen; de är inte kompatibla. Det finns inget som tyder på att man kan uppnå dagens tak på skogsskador enbart genom att skjuta fler älgar. Inte ens om man i princip utrotar älgstammen kommer skadorna helt att upphöra.

I dag drivs älgförvaltningsgrupperna till mycket stor del av skadenivåerna på skogen. Man tar inte hänsyn till flera andra oerhört viktiga komponenter. Om man ska lyckas med att få ned skadenivåerna på skogen måste man även ta in foderaspekten. Hur mycket viltfoder finns det i landskapet? Hur mycket tall planteras? Hur mycket rönn, asp och sälg finns att tillgå för älgen och klövviltet? Och vilka andra sorters klövvilt som också utgör ett betestryck finns det i området?

Vi socialdemokrater ser problemen med dagens alltför stora fokus på skadenivåer på skogen relaterat till enbart älgstammens storlek som en felaktig och förenklad problembild som måste rättas till. Vi tycker att den så kallade ÄBI:n, älgbetesinventeringen, i sig har en viktig funktion och är en bra och pålitlig inventeringsmetod när det gäller betesskador av vilt på skogen, men vi önskar verkligen att uppdraget blir lite bredare och även, fru talman, omfattar den mycket viktiga fodertillgången för viltet i de inventerade områdena. Skulle denna inventering göras på detta sätt skulle vi inom samma områden som i dag undersöks i fråga om viltskador även få fram betydligt mer fakta om i vilken omfattning det finns tillgång på annat betesfoder eller exempelvis tallskog i området.

Fru talman! Dagens älgförvaltningsgrupper är helt fokuserade på att sköta förvaltningen av älg. Detta är som jag tidigare nämnt till mycket stor del baserat på skogsskadenivåerna, vilka inte nödvändigtvis minskar beroende på älgstammens storlek. Därför tycker vi socialdemokrater att det är hög tid att bredda älgförvaltningsgruppernas uppdrag till att innefatta förvaltning av alla viltslag som kan eller bör förvaltas utifrån vilka betesskador som kan uppstå för både lantbruk och skogsbruk till följd av alltför stora viltstammar av olika slag. Sådana skador ser vi i dag på flera håll i Sverige.

Delar ministern min bild av den här situationen för älgen och vilttillgången? Är han beredd att efter denna utredning förändra uppdraget till älgförvaltningsområdena och viltförvaltningsdelegationerna?

Fru talman! Jag tackar landsbygdsminister Kullgren för svaret.

Älgen är den svenska skogens största djur och har på många sätt också blivit en symbol för Sverige. Men älgen är inte bara förknippad med jakt utan också med svensk natur, vildmark och turism och har kommit att bli en av de viktigaste symbolerna för Sverige som land, inte minst som turistland.

År 2012 infördes den nya älgförvaltningen. Landet delades då in i 149 älgförvaltningsområden tillika älgförvaltningsgrupper. Deras uttalade uppgift är att kraftigt minska skogsskadorna, framför allt på tallskog, genom en minskning av älgstammen.

Fru talman! Vi kan nu se flera resultat, även forskningsresultat, som visar att endast 3 procent av dessa 149 älgförvaltningsområden har uppnått en medelskadenivå på skogen under 5 procent, vilket var målet. Vi kan samtidigt konstatera att avskjutningen av den svenska älgstammen är över 35 procent inom många områden. Med en oförändrad ambition och oförändrade direktiv från staten riskerar vi att EU kommer att rödlista älgen som en hotad art i vissa delar av vårt land.

Många jägare, forskare och naturintresserade ser dagens ensidiga fokus på älgstammen som det största hotet för betesskador på våra ungskogar som direkt felaktigt och ett stort hot mot älgstammen i sig.

Älgen som symbol och som ett jaktbart och förvaltningsbart vilt är det som främst sammanfogar den svenska jägarkåren. Finns det ingen framtida möjlighet för jakt på älg kommer det att kraftigt minska den svenska folkrörelse som värnar jakten och dess historiska arv.

Älgen är dessutom satt under kraftig press från flera håll, inte minst i södra Sverige. Älgförvaltningen har fokus på skogsskador, men det finns många andra djur som påverkar älgens betesmöjligheter. Det är väldigt viktigt att vi även kollar på kronhjort, dovhjort och rådjur, som också är klövvilt som betar och förstör vår skog. Även om älgen är det största hjortdjuret är den faktiskt också det djur som först trängs undan vid betestryck från andra hjortdjur.

Om inget görs blir älgstammen troligtvis rödlistad i flera områden. I Värmland och Dalarna är det vargen som tillsammans med älgförvaltningen utgör det största hotet mot stammen. Där tar vargen mellan 150 och 175 älgar per år, vilket innebär att många områden helt har fått sluta med älgjakten för att älgstammen inte ska utrotas helt.

Rent generellt är det illa för den svenska älgstammen i de flesta områden. Därför måste det göras en ny prioritering där den svenska älgstammens överlevnad sätts i främsta ledet innan det är för sent.

Jag måste ånyo ställa min fråga till minister Kullgren: Har ministern och regeringen någon plan för eller ambition att förhindra en katastrof för den svenska älgstammen genom att göra en förändring i älgförvaltningsområdenas uppdrag?

Jag vill också nämna att även den socialdemokratiska regeringen jobbade väldigt aktivt med rovdjurs- och vargfrågan för att flytta den från bilaga 5 till bilaga 4 i art- och habitatdirektivet så att vargen blir förvaltningsbar. Det är detta som är dagens problem. Jag tror att jag vid något tillfälle sa till minister Kullgren att det troligtvis är enklare att jaga varg i opposition än i majoritet.

Fru talman! Jag tackar än en gång landsbygdsminister Kullgren för en god debatt. Även om jag inte har fått svar på alla mina frågor ser jag att det finns ett stort intresse för att jobba med detta. Jag vill avsluta den här debatten med ett litet medskick.

Jag var ju kommunstyrelsens ordförande i Västervik under torkan 2018. Vi tillhörde ett av de områden som var väldigt hårt drabbade då. Vid det tillfället försökte vi som kommun att garantera att vi köpte på oss kött om det skulle bli så att man tvingades till nödslakt eller för tidig slakt. Vi försökte också att se till, fru talman, att vi hade mer kött på menyn för skolor och äldre för att se till att det som det tyvärr höll på att gå tokigt med verkligen brukades. Jag tycker att det är bra att uppmuntra till detta från regeringens sida. Det är alltid viktigt att sända sådana signaler.

De ekonomiska insatserna är viktiga; vi hörde från tidigare talare vilket ekonomiskt bortfall det blir för många. Det gäller också att få till en god samverkan mellan myndigheter - både länsstyrelser och kommuner - och jordbrukare för att få till en lite snabbare organisation och nyttja det som går att nyttja, till exempel när det gäller bättre bevattningsmöjligheter och att man får använda jord som kanske inte ska brukas i vanliga fall.

Därmed vill jag tacka för debatten.

Fru talman! Tack för svaret, minister Kullgren, även om du inte svarade så mycket på just mina frågor! Men du får kanske fler möjligheter, så vi får hoppas att svaren kommer senare.

Som vi var inne på leder klimatförändringarna till värmeböljor, torka och annat, det vill säga extremväder. Det leder som vi alla vet till idealiska förhållanden för skogsbränder, och som vi ser blir bränderna både fler och större. De eldar i sin tur också på de klimatförändringar vi alla är oroliga för. Forskarna är överens om att det är klimatförändringarna som är orsaken till mycket av det extremväder vi nu ser i form av värmeböljor, torka och ökade stormar.

Som skogsarbetare eller skogsägare kan man minska riskerna för brand i sin skog en hel del genom att förbereda sig, följa brandriskvarningar och anpassa sina aktiviteter efter dessa. Vi såg också vid krisen 2018 att väldigt många bönder och skogsägare fyllde sina gödseltankar med vatten och hjälpte till med brandbekämpning på olika sätt, och det är naturligtvis viktigt att uppmuntra sådana aktiviteter även den här gången.

Som nämndes i Malin Larssons interpellation ser man redan nu hur antalet granbarkborrar ökar i fällorna och att det redan nu finns en stor oro inför sommaren. Om den blir torr och varm, vilket den verkar bli, gynnar det granbarkborrarna, som nu också sprider sig allt längre norrut i landet. Jag tror att det stora problemet kommer att sträcka sig lite längre norrut än det gjorde förra gången.

Detta gör stor skada på våra granskogar. Bara för jämförelsens skull kan man konstatera att ungefär 32 miljoner kubikmeter gran har huggits ned eller dödats på grund av granbarkborrarna och att det var 2 miljoner kubikmeter skog som gick åt under skogsbranden 2018. Då förstår man hur stor skada den här insekten gör.

Det anslag för skötsel av natur som den tidigare regeringen hade har man nu skurit ned på. Det tycker jag är väldigt olyckligt med tanke på att det var ett anslag som till mycket stor del användes till att förebygga, informera och ta hand om just granbarkborreangrepp och annat.

I sitt svar säger landsbygdsministern att regeringen följer utvecklingen väldigt noga, men frågan är hur man har förberett sig och hur man tänker förbereda sig för den värme som kan komma i sommar. Det gäller både förberedelser för att ta hand om granbarkborreangrepp, skogsbränder och annat och förberedelser för att ta hand om kraftigt reducerade skördar för våra jordbrukare.

Den 8 juni hade vi en presskonferens från Socialdemokraternas sida. Man vill ha en handlingsplan från regeringen, en beredskapsgeneral och en uppdaterad klimatanpassningsstrategi - samt ökade resurser till länsstyrelserna, inte minst för att ge dem möjligheter att stötta jordbrukarna. Hur ser ministern på dessa krav?

Fru talman! Tack, landsbygdsminister Kullgren, för svaret! Vi har noterat att den värmebölja som nu råder har engagerat dig i presskonferenser och även i TV4 i dag på morgonen. Jag har alltså sett att Kullgren har observerat att det är varmt och att det brinner väldigt mycket.

Jag vill börja med att konstatera att vi 2018 hade en värmebölja och en stor brist på nederbörd i hela Sverige, vilket också orsakade helt uteblivna eller väldigt dåliga skördar. Det ledde till många skogsbränder. Det ledde även till en mycket tuff situation för våra bönder. Det handlade väldigt mycket om nödslakt av djur på grund av foderbristen. Till råga på allt fick vi även det stora granbarkborreutbrottet.

Det var både torrare och varmare än normalt, och det vi kan se nu är väl att vi är på väg åt samma håll. Jag hoppas verkligen att vi får en förändring. Men jag tycker att det är viktigt att vi nu tar med oss det som den förra regeringen, den socialdemokratiska regeringen, då gjorde. Man gav Jordbruksverket i uppdrag att analysera konsekvenserna av det extrema vädret och ge förslag på åtgärder inför kommande liknande perioder. Det dröjde inte så länge, för nu är vi där igen.

För att säkra livsmedelsförsörjningen lade den förra regeringen fram en extra ändringsbudget till stöd för djurägare inom lantbruket som hade drabbats av torkan 2018. Jag tror, fru talman, att det stödet är minst lika viktigt att få till nu. I många områden i Sverige var även förra året ett torkeår. Det finns således inte särskilt mycket i ladorna, i alla fall inte i de sydöstra delarna eller i de östra delarna av detta land. Där är det ganska tomt i ladorna. Det innebär en stor påverkan på lantbrukare och jordbrukare, som faktiskt även kan vara psykiskt påfrestande.

Vi fick också till en ganska flexibel tillämpning av regelverket, och det var möjligt tack vare att vi hade en god samverkan mellan jordbruken och ansvariga myndigheter. Jag tror att vi även nu bör ha en liknande situation, där regeringen ger uppdrag till länsstyrelsen och även skickar med medel för att man ska få till en regelförenkling och något som faktiskt kan stötta lantbruket i denna fråga.

Men vi behöver också göra långsiktiga saker. Landsbygdsministerns regering styr tillsammans med Sverigedemokraterna, och man har slagit fast att miljöbudgeten tyvärr ska halveras.

När det gäller klimatförändringar på både kort och lång sikt kommer vi att få fler värme- och torrperioder. Frågan är hur regeringen tänker hantera dem långsiktigt. Vi behöver verkligen få till en långsiktig omställning av svenskt jordbruk.

Jag önskar att ministern talar om och utvecklar vad regeringen har för plan för att hantera denna värmebölja med torka och vattenbrist som följd denna sommar. Jag önskar också att ministern utvecklar hur han ser på detta arbete på längre sikt, eftersom vi behöver öka vår försörjningsförmåga och skaffa bevattningsmöjligheter på lång sikt.

Herr talman! Om vi ska nå riktig framgång, Anders Karlsson, när det gäller de stora industritrålarna och deras fångstmöjligheter i hela Östersjön måste vi samverka dels med våra grannländer, dels med EU. EU fastställer ju fiskekvoterna, precis som du säger.

Det jag uttrycker i mitt anförande är en ambition och en vilja när det gäller vad jag tycker att vi ska arbeta för och emot för att få till en större möjlighet för en bättre produktion och reproduktion vad gäller strömming och sill i Östersjön.

Det här tror jag är ett gemensamt arbete som vi måste göra inom EU. Det går inte att göra det enbart för svensk fiskeflotta, utan det måste ske i samverkan med andra länder, framför allt även inom EU.

Herr talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan! Vi har inte uttalat något förbud ännu när det gäller trålning. Det vi har sagt, och det vi har beslutat, är att vi ska flytta ut trålgränsen på prov för att studera vad det innebär för exempelvis strömmingens möjligheter till reproduktion så att vi kan få en gynnsam bevarandestatus igen.

Låt oss titta på det exempel som finns i Rigabukten, där man har förbjudit de stora industritrålarna och förbjudit trålfiske på grundare vatten än 20 meter. Där har vi sett en utveckling av antalet strömmingar, en betydligt mer livskraftig strömmings- och sillproduktion och bättre överlevnadsmöjlighet än vi ser i övriga Östersjön.

Det känns angeläget att vi nu verkligen tar till oss av de exempel som vi ser från olika utredningar och från forskning som SLU, Sportfiskarna och många andra bedriver. Därefter kan vi hitta de åtgärder som vi finner lämpligast för att bevara det kustnära fisket, som ger oss så mycket livskvalitet, en fin fångad matfisk och även en levande skärgård och en levande landsbygd. Det är dit vi vill komma.