Tomas Kronståhl

Fru talman! Jag vill göra ännu ett medskick till regeringen och minister Kullgren i detta ärende.

Vid förra genomförandet fanns det önskemål om att ha en gemensam bockjaktstart i hela landet den 1 maj. Det här är ett mycket impopulärt beslut i södra Sverige. Där anser man att det gott och väl räcker att ha den 16 augusti som startdatum för bockjakten.

Vad det handlar om är att rådjursförvaltningen inte bara kan handla om antalet djur utan också måste handla om stammens kvalitet, åldersstruktur, reproduktionsförmåga och långsiktiga hållbarhet. Just därför är det problematiskt att starta jakten på råbock vid en tid på året då djuren fortfarande befinner sig i en väldigt känslig fas av sin biologiska cykel. I södra Sverige har våren kommit långt redan i början av maj, och revirhävdandet har inletts. Djuren är inne i en period då de etablerar beteenden och strukturer som har betydelse för brunsten och den fortsatta reproduktionen. Om man öppnar upp för jakt på bock så tidigt innebär det en påtaglig risk att man slår mot de individer som bidrar till stammens kvalitet, inte minst äldre och mer välutvecklade bockar.

Det är också viktigt att säga som det är: Om målet för Naturvårdsverket, eller för staten, är att minska rådjurstätheten i vissa områden är det inte rimligt om utgångspunkten är att man ska skjuta fler bockar. Då handlar det ju i stället om att skjuta fler kid och getter för att komma åt stammen.

Jag önskar, fru talman, att ministern tar med sig även det här önskemålet i det fortsatta regeringsarbetet.

Fru talman! Jag är också ganska övertygad om det. Jag vill skicka med några saker som jag har läst i Naturvårdsverkets förslag och som jag tycker är väldigt uppseendeväckande.

Låt mig ge ett exempel, fru talman. Älgen är ett viktigt vilt, och den är en självklar del av Sveriges natur och jaktkultur och även av landsbygden. För många människor är den själva symbolen för det svenska skogslandskapet. Därför tycker jag att älgförvaltningen måste präglas av ansvar, långsiktighet och försiktighet.

Naturvårdsverket föreslår nu att man ska öka jakttider och annat. Det förs fram förslag om att utöka jakttiden för vuxna älgar och möjliggöra skyddsjakt på älgkalv på enskilds initiativ under ytterligare en och en halv månad, från den 1 mars till den 15 april. Det förslaget ingår i Naturvårdsverkets pågående översyn.

Det här sker samtidigt som älgen i flera år har varit föremål för en växande oro. Älgstammen har under lång tid minskat i stora delar av landet. Den har även blivit rödlistad just på grund av den negativa utvecklingen, även om det inte ser exakt likadant ut i hela landet, för det gör det inte. Men bilden på många håll är trots allt densamma: Det är färre älgar, det är färre observationer, det är svagare kalvproduktion och det finns en ökad oro för hela stammens framtid, framför allt i södra Sverige.

I praktiken innebär detta att älgen redan är pressad i stora delar av Sverige. I ett sådant läge borde utgångspunkten för Naturvårdsverket självklart vara att visa stor återhållsamhet. I stället riskerar staten nu att öppna för ytterligare jakttryck på både vuxna djur och kalvar. Det är svårt, fru talman, att förstå logiken i detta.

Om en art visar tecken på långsiktig tillbakagång borde det självklara vara att stärka förvaltningens försiktighetsprincip, inte att luckra upp den. Att samtidigt förlänga jakten på vuxna älgar och öppna för skyddsjakt på älgkalv långt efter ordinarie jaktperiod skickar helt fel signaler. Det riskerar att försvaga stammen ytterligare i områden där den redan är nere på nivåer som väcker stark oro bland både jägare och markägare.

Sedan finns också en tydlig jaktetisk dimension i detta. Att jaga vuxna älgar längre in på senvintern innebär jakt under en period då djuren är som mest utsatta efter en lång vinter med begränsad fodertillgång och ansträngd energibalans. Än mer obegripligt blir det att därefter tillåta skyddsjakt på älgkalv på eget initiativ under mars och halva april. Om detta skulle genomföras, fru talman, är älgskötselplanernas relevans och mening helt satta ur spel. Det är viktigt att ministern tar med sig detta i sitt fortsatta arbete.

Det är heller inte rimligt att älgförvaltningen i allt högre grad formas utifrån det ensidiga fokus på betesskador där lösningen gång på gång är att skjuta fler älgar. En hållbar förvaltning måste väga samman skogsbrukets behov, jaktens legitimitet, biologisk mångfald, jaktetik och älgstammens långsiktiga överlevnad.

Med anledning av detta vill jag fråga landsbygdsministern: Är ministern beredd att verka för att förslaget om utökad jakttid på vuxna älgar inte genomförs, mot bakgrund av att älgstammen i stora delar av landet redan är pressad? Är ministern beredd att verka för att förslaget om skyddsjakt på älgkalv på enskilds initiativ från och med den 1 mars till den 15 april aldrig genomförs?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar minister Kullgren för svaret.

Det är positivt att regeringen ännu inte har fått förslaget från Naturvårdsverket, för då har jag ju möjlighet att påverka det.

Låt mig ge en liten bakgrund. Sverige har en lång tradition av ansvarsfull jakt och viltförvaltning. Den bygger på kunskap, lokal förankring och en balans mellan brukande och bevarande. Jägarna är en central del av detta arbete, inte minst genom sitt bidrag till viltövervakning, trafiksäkerhet och biologisk mångfald.

Precis som ministern sa har Naturvårdsverket till uppgift att en gång vart sjätte år se över våra jakttider. Det har tyvärr vid årets hantering väckt stor oro. Kritiken har varit omfattande, inte minst från Svenska Jägareförbundet, som menar att processen präglats av bristande dialog, otydlighet och sena besked. Även andra aktörer inom viltförvaltningen har lyft liknande synpunkter.

Beslut om jakttider är inte en teknikalitet, utan det är avgörande för planering, etik och förtroende. När beslut dröjer eller upplevs som godtyckliga riskerar det att undergräva tilliten till hela förvaltningssystemet. Det slår särskilt hårt mot jägare och markägare som vill ha och behöver långsiktiga spelregler.

Myndigheten Naturvårdsverket har ett stort ansvar i detta arbete, men det yttersta ansvaret vilar som alltid på regeringen. Det är regeringens uppgift att säkerställa att myndigheterna har tydliga uppdrag och tillräckliga resurser och att beslutsprocesserna fungerar.

Vi socialdemokrater värnar en kunskapsbaserad och lokalt förankrad viltförvaltning. Det innebär att de som berörs också ska ges reella möjligheter till inflytande. Det innebär också att beslut ska fattas i tid och med god framförhållning.

Fru talman! Om vi fortsatt ska kunna hävda att vi har en viltförvaltning som i realiteten bygger på lokal förankring hos både markägare och jägare är det alldeles avgörande att betydligt större hänsyn tas till både vad jägarorganisationerna och vad de enskilda jägarna tycker och upplever.

Naturvårdverkets förslag vittnar tyvärr i många stycken om raka motsatsen. I förslaget till nya jakttider har Naturvårdsverket enligt flera olika föreningar, organisationer och sakkunniga varken efterfrågat eller lyssnat på vad jägarorganisationerna har för åsikter och argument. Förslaget på nya jakttider vittnar om att Naturvårdsverkets fokus helt har legat på att underlätta möjligheterna till att kraftigt minska framför allt klövviltstammarna – och detta utan hänsyn till vare sig etiska jaktregler eller stammarnas storlek. I flera fall tas det inte heller särskild hänsyn till deras möjlighet till reproduktion.

Fru talman! Jag anser att jakten och dess traditioner utgör en viktig folkrörelse och tradition i den svenska kulturen. Vi socialdemokrater vill värna och bevara denna hos folket så etablerade tradition. Men – och detta är viktigt – om inte ens våra myndigheter värnar viltet och dess levnadsvillkor utan endast fokuserar på minskade betesskador eller skogsbolagens strävan efter ett minimum av klövvilt till varje pris kommer denna vilja och önskan att bli mycket svår att tillgodose.

Mot denna bakgrund vill jag ställa ett par frågor till ministern. Min första fråga är: När tänker regeringen fatta beslut i detta ärende – före eller efter valet? Det kan vara viktigt, beroende på om regeringen ska hinna återremittera ärendet eller inte. Min andra fråga är: Tänker ministern och regeringen även ta hänsyn till de intressen som jägarorganisationerna framför i denna fråga?

Herr talman! Det som ledamoten Rebecka Le Moine säger är egentligen att Miljöpartiet helt och hållet är emot jakt. Det är resultatet av det resonemang som hon nu för.

Vi behöver inte kalla det för att vi dödar djur, utan vi kan säga att vi bevarar andra djurarter. Det är precis det vi gör. Det finns inga rovdjur som inte lever på andra djur. Jag tror inte att de äter dem levande, utan det handlar om att de i sin tur faktiskt dödar djur.

När det gäller att bjuda in eller att det kommer människor utifrån för att jaga måste man ha en särskild licens för att få jaga rovdjur i Sverige. Jag får till exempel inte jaga rovdjur, för jag har ingen sådan licens. Jakträtten tillhör markägaren, och markägaren har rätt att bjuda in jägare, precis som vi blir inbjudna till Danmark, Norge, Tyskland och Finland för att jaga på olika ställen.

Det finns inget oetiskt med att behålla ett skinn efter avslutad jakt, precis lika lite som det är oetiskt att äta upp köttet efter en lyckad jakt. Det är också gammal jakttradition. Skytten behåller hornet och tungan och tidigare även levern. Efter Tjernobyl försvann levern, men tungan och hornet är fortfarande skyttens. Det är jakttradition.

Det är därför, herr talman, jag säger att det märks så tydligt när det är någon utan jaktlig erfarenhet som är med i diskussionen och tror sig värna ett viltslag som skulle få en fullständigt dominerande plats på marknaden om vi inte förvaltade det. Då skulle det i stället bli rådjuren som värnas – jag vet det.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Rebecka Le Moine för hennes åsikter även om jag inte delar dem.

Det märks ganska tydligt när jägare respektive sådana som säger sig värna djuren talar, för det går inte alltid ihop. Du har fel, Rebecka Le Moine, för jag sa aldrig att en jägare inte skjuter ett dräktigt hondjur. Det kan vi nämligen omöjligt se. Jag sa att vi aldrig skjuter ett hondjur som har levande ungar med sig – precis som vi inte skjuter en älgko med kalvar eller ett rådjur med kid. Det är jaktetik.

När det gäller licensjakt på lodjur har det, som jag beskrev tidigare, gjorts mycket noggranna undersökningar. Tyvärr är inventeringen av lodjuren i Sverige väldigt komplicerad, och myndigheterna själva har konstaterat att det troligtvis finns betydligt fler djur än vad inventeringen har visat. Att under dessa omständigheter ha en licensjakt på lo är alltså varken fel eller etiskt tokigt.

Om jägarkåren inte försökte hålla lodjursbeståndet på en rimlig nivå skulle de som i dag protesterar mot dessa jakter protestera mot att Sverige kanske inte längre hade några rådjur. Bara på 14 dagar har jag sett åtta halvuppätna kadaver av rådjur och rådjurskid, och det är ingen vacker syn.

Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för svaret! Jag kan känna att det finns hopp om att vi i en framtid får till en förvaltning av vårt klövvilt som jag tror kommer att gynna både den lokala förvaltningen och skogsproduktionen på ett klokt sätt.

Jag har dock en annan fråga som jag också brinner hårt för och som jag känner att vi håller på att tappa greppet om. Veterinärkostnaden har fullständigt löpt amok i det här landet. Vi har priser som är 36 gånger högre än i till exempel Spanien. Veterinärerna må vara hur duktiga de vill, men det är fullständigt otänkbart att vi är så mycket bättre på att ta hand om våra husdjur i Sverige än de är i Spanien.

Ännu värre är den situation vi nu befinner oss i, där allt fler veterinärer väljer att jobba vid stora djursjukhus och annat. Vi ser att vi faktiskt behöver ha kvar jourveterinärer på landsbygden. Då kommer den här utredningen med förslaget att staten inte längre ska ansvara för akutsjukvården för våra tamdjur och sällskapsdjur under jourtid och helger.

Då tänker jag inte minst på jägarkåren, herr talman, som oftast jagar på helger. Vi jagar vildsvin och allt möjligt vilt, och inte sällan inträffar akuta olyckor. Kostnaden har blivit så stor att jägarklubbarna nu får lägga en pott där de tar självrisken och hjälper till. Men det är än värre om det inte finns någon veterinär att få tag i på helger och kvällar.

Min fråga är om ledamoten Ottosson tycker att det är rimligt att staten – nu kommer staten in; nu är jag en äkta sosse igen! – i en sådan här situation backar från sitt ansvar när det gäller veterinär akutsjukvård i det här landet.

Herr talman! Tack, Kjell-Arne Ottosson, för ditt anförande!

Jag tänkte att jag skulle fortsätta lite när det gäller älgstammen. Jag värnar hårt om min älg, som jag tycker att jag ser alldeles för sällan.

Vi hade ju, som du sa, Fredrik Widemo från Sveriges lantbruksuniversitet på vårt utskottsmöte. Det var en väldigt intressant föredragning. Vi kan konstatera att älgen har väldiga problem i stora delar av vårt land. Kjell-Arne ställde föredömligt den sista frågan där, om Fredrik i fem punkter eller så kunde sammanfatta vad som var viktigast för att rädda älgstammen. Han sa då att det skulle vara bra med en samförvaltning när det gäller klövviltet.

Låt mig vara tydlig här, herr talman. Jag önskar inte på något sätt att staten ska ta över ansvaret för fler viltarter än den har ansvar för i dag. Det jag anser är viktigt är att vi i stället för älgförvaltningsområden ser på klövviltförvaltningsområden som en helhet och tar till oss vad vi faktiskt har för vilt. Det ser olika ut i landet.

Jag tycker att detta är oerhört viktigt. Ska vi ha kvar den lokala och regionala förvaltningen av vårt vilt måste vi hela tiden uppgradera och förnya oss och ta till oss ny kunskap. Jag anser att det är oerhört viktigt att vi faktiskt får in alla de klövviltsarter som vi har.

Min fråga när det gäller detta blir om ledamoten Ottosson kan tänka sig att se över det här – att faktiskt ta in samtliga klövviltsarter i en framtida förvaltning.

Herr talman! Jag tackar John Widegren för svaret. Det låter ändå förhoppningsfullt att vi kanske kan se över detta. Jag känner att det skulle vara väldigt mycket klokskap i att se till helheten när det gäller just skadorna. Kanske skulle vi också räkna in vad älgens värde är där den faktiskt existerar. Vi vet ju att man inte minst i våra grannländer Tyskland och Danmark har stor förkärlek för att se riktiga älgar, och om de får se älgar i verkligheten kanske de slipper ta skyltarna med älgar på. Det är faktiskt mycket bättre.

Slutligen har jag en fråga till. Jag måste berömma ledamoten Widegren för framhållandet av jägarkåren, som verkligen gör ett enormt arbete. Jag kommer ihåg när jag började jaga. Då fick vi ingen ersättning över huvud taget för eftersök av påkört vilt, utan då var det ett helt ideellt nattarbete som markägare och jaktintresserade fick göra. Det var mindre roligt i vissa stunder, kan jag säga, men det har blivit bättre. I dag får man ersättning, och det är betydligt mer professionellt.

Jag tänkte framhålla jägarkåren i Västmanland – och det var säkert så för hela Sverige – under den afrikanska svinpesten. Vi tog hand om svinpesten på ett föredömligt sätt. Min övertygelse är, herr talman, att det var tack vare den svenska jägarkåren som vi lyckades få bukt med svinpesten. Det kunde ha blivit en förödande historia för Sverige om vi inte så snabbt och resolut hade tagit tag i problemet.

Dock har jag fått veta att jägarna har lagt ut pengar för sitt arbete där men inte fått någon ersättning. Det tycker jag är tokigt. Kan vi inte se till att de åtminstone får ersättning för utlägg?

Herr talman! Tack, ledamoten Widegren, för ett tal som var inspirerande på många sätt! Det var väldigt mycket klokt som vi tycker lika i.

Nu var dock min tanke att vi skulle debattera älgen lite. Vi känner alla till att den har haft en hård tid ett tag och nu är på väg att bli rödlistad. Vi hade en expert hos oss i miljö- och jordbruksutskottet och kunde då konstatera att älgens förutsättningar ser ganska olika ut i hela vårt land men att jakttrycket däremot är ungefär detsamma, det vill säga hårt, över hela landet.

Sedan ungefär 20 år tillbaka har det varit väldigt stort fokus på betes-skador – inte minst på tall, herr talman. Där har vi varit ganska mycket i händerna på skogsindustrierna. De har något de kallar Äbin, där de undersöker hur mycket skador det får vara på tallen. Man kan ifrågasätta mätmetoden i sig, men det är ett faktum att fokus endast har varit på älg trots att vi i södra och mellersta Sverige har väldigt mycket annat klövvilt som också gillar tall.

Min fråga till ledamoten Widegren blir då om Moderaterna kan påverka regeringen att se över beslutsunderlagen till länsstyrelsen när det gäller tilldelningen av älg. Kanske vi kan ändra så att vi i stället för att, som i dag, skjuta kalvar och kor faktiskt försöker bevara och få upp stammen lite.

Herr talman! Jag sparade faktiskt medvetet lodjursfrågan till detta replikskifte.

Jag har haft förmånen – och ett av de tuffaste uppdrag jag har haft i mitt liv – att sitta i viltvårdsnämnden i Kalmar län och ha ansvar för just rovdjursfrågan. Alla organisationer är representerade i viltvårdsnämnden. Vi skulle då, för 20 år sedan, komma fram till hur många lodjur vi skulle acceptera i vårt län, och faktum är att vi kom fram till ett enigt beslut efter mycket diskussion och väldigt mycket faktainhämtning.

Vi beslutade att antalet skulle överstiga fyra lodjursfamiljer för att man skulle tillåta licensjakt, och det har gällt i länet sedan dess. Nu har vi så pass många fler lodjur i vårt län att vi tillåter licensjakt. Det finns ingen jägare som skjuter en lodjurshona med medföljande unge; det händer i alla fall inte bland etiska jägare. Vi skjuter inte heller älgkon före kalven.

Det är många gånger samma organisationer som värnar dessa lodjur. Men lodjur lever inte av grönsaker, utan de tar andra bytesdjur. Jag råkar bo i ett ganska lodjurstätt område, och jag kan säga att det går åt en hel del rådjur och en hel del rådjurskid för att mätta dessa lodjur. Skulle inte vi jägare vara med och förvalta lodjursstammen skulle vi snart inte ha några rådjur kvar, och då skulle säkert samma organisationer försöka stämma oss för att vi inte har skyddat de djuren.

Det är alltså hela tiden en balans, precis som jag sa i mitt anförande. Det gäller att förvalta allt vilt på ett klokt sätt.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågorna!

När det gäller vargen, om vi ska börja där, kan vi konstatera att det i det här fallet finns lite olika myndigheter och uttalanden som har gjorts.

Jag frågade landsbygdsminister Kullgren vilka rådgivare regeringen hade haft eftersom man kunde fatta ett sådant beslut om att ha si eller så många individer i licensjakten. Svaret jag fick var att det var samma expertmyndigheter som även hade rått länsstyrelserna att fatta beslut om licensjakten.

Sedan tolkar man det i domstolen på ett annat sätt än vad Sveriges regering och dess expertmyndigheter har gjort. Då får man ställa sig frågan vem det är som har rätt. Jag vet inte vem som har rätt i det här fallet.

Det jag vet är att det finns en stor majoritet i Sveriges riksdag för att vi ska ha en minskad vargstam. Det står vi bakom. Om den sedan ska vara 170 eller 270 individer låter jag vara osagt. Jag är ingen expert på området. Men att vi ska ha en licensjakt på varg tycker jag är självklart. Det är också en del av det faktum att vi förespråkar en helt annan skyddsjakt, för dagens skyddsjakt är inte tillfredsställande. Det är inte tillfredsställande när man som tamboskapsägare flera gånger om får sina djur rivna och dödade utan möjlighet att skydda dem. Då kan vi lika gärna säga att vi ska minska vår egen livsmedelsberedskap i Sverige, för det går helt enkelt inte att ha nötkreatur och betesdjur när det finns för mycket varg.

I det fallet anser jag att det är bättre att satsa på en betydligt mer human och rättssäker skyddsjakt som gör att vi kan skydda vår tamboskap och våra tamdjur.

(Applåder)

Herr talman! Mycket riktigt ska vi i dag debattera jakt och viltvård, vilket alltid är lika spännande i den här kammaren. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 2, som handlar om älgförvaltningsområden.

Behovet av etisk jakt och ansvarsfull viltvård har kanske aldrig varit större än i dag. I ett modernt samhälle där naturen ska både brukas och bevaras krävs kunskap, respekt och långsiktighet. Jakten är inte bara en fritidssysselsättning. Den är en viktig del av vår identitet och kultur, av förvaltningen av våra vilda djur och av balansen mellan människa och natur.

Etisk jakt handlar ytterst om respekten för viltet. Det innebär att jakten bedrivs med god kunskap om arternas biologi, med rätt utrustning och under former som minimerar djurens lidande. Skytten ska vara väl förberedd, kunna avstå när förutsättningarna inte är de rätta och alltid prioritera djurens välfärd framför prestationer och troféer. Ett snabbt och säkert skott, noggrann eftersökshantering och ansvarsfullt omhändertagande av köttet är självklart grundläggande principer för jaktetiken.

Herr talman! Viltvården är samtidigt en förutsättning för hållbar jakt. Det handlar om att skapa livsmiljöer där både jaktbara och icke jaktbara arter kan leva och utvecklas. Genom biotopvård, utfodring när det behövs, anpassad avskjutning och samverkan mellan markägare, jägare och myndigheter kan vi säkerställa livskraftiga stammar i vår natur.

I Sverige har vi en lång tradition av lokal förvaltning genom exempelvis älgskötselområden och viltförvaltningsdelegationer, där ansvar och beslut tas nära naturen med lokal kunskap om både viltet och fodertillgången. Vi socialdemokrater vill förstärka den kunskapen och skapa en mer trovärdig förvaltning för allt klövvilt. Både jaktintresset och skogsvården ska finnas representerade, och det ska vara en opartiskt tillsatt ordförande. Detta är viktigt för att skapa balans och mer lokal kunskap och vetenskap när det gäller vilket klövvilt som finns och vilka eventuella skador som orsakats. Det är även mycket viktigt att se på den fodertillgång som finns för att därigenom skapa större kunskap och förståelse inför beslut om jakt och tilldelning.

Herr talman! Etisk jakt är också en fråga om samhällsansvar. Viltstammar som inte förvaltas riskerar ofta att orsaka stora skador på skog och jordbruk, ökat antal trafikolyckor och obalanser i ekosystemen. En genomtänkt och vetenskapligt grundad licensjakt på allt vilt bidrar därför till både biologisk mångfald och trygghet på landsbygden.

Samtidigt måste jakten ha en stark folklig förankring. Öppenhet, transparens och dialog med allmänheten är avgörande för att upprätthålla förtroendet. Jägarkåren behöver fortsätta att vara en bärare av kunskap, etik och ansvar – och stå upp mot oseriösa aktörer som riskerar att underminera det förtroendet.

Men med det sagt, herr talman, vill jag poängtera att vikten av att förvalta våra rovdjur är en del av samma ansvar som all annan viltförvaltning. Arter som varg, björn, järv och lodjur är naturliga inslag i den svenska faunan och har en viktig roll i ekosystemen. Samtidigt behöver även rovdjursstammar förvaltas på ett ansvarsfullt och långsiktigt sätt – precis som andra viltarter.

En reglerad och etiskt genomförd jakt på rovdjur är ett viktigt verktyg för att minska konflikter. I områden med täta stammar kan angrepp på tamdjur öka, jakthundar skadas och människors upplevda trygghet påverkas. För landsbygdsbor, fäbodbrukare och fårägare är detta redan i dag en konkret vardag.

Om rovdjursförvaltningen upplevs som orättvis eller långt ifrån människors verklighet riskerar förtroendet för hela viltförvaltningen att undergrävas. I grunden handlar det om jakt och viltvård i balans: mellan brukande och bevarande, mellan tradition och modern kunskap och mellan människa och natur. Med respekt för viltet och med långsiktighet som ledstjärna kan jakten fortsätta vara en mycket viktig del av ett hållbart svenskt landskap.

Herr talman! Det vi numera ser allt oftare är att beslutad jakt på våra rovdjursarter, precis som tidigare talare nämnde, blir överklagad. Jakten får därmed ställas in, inte sällan i sista stund eller till och med efter att jakten startat.

Detta är en ordning som inte kan fortsätta. Vi borde i stället vara tacksamma att vi har jägare som år efter år förbereder sig och tränar både sig själva och sina hundar för att genomföra en så bra och effektiv jakt som möjligt för att hålla även våra rovdjursstammar på rimliga nivåer.

Att även få förvalta våra rovdjur är oerhört viktigt för att skapa den nödvändiga balansen. Ska dessa jakter vara överklagningsbara måste våra länsstyrelser besluta om jakt i så pass god tid att eventuella överklaganden hinner behandlas innan jakten startar, så att denna viktiga jakt faktiskt blir genomförd.

Herr talman! Vi kan konstatera att regeringens höga svansföring när det gäller inte minst jakten på våra rovdjur, där den största prioriteringen var att vargstammen kraftigt skulle reduceras till 170 vargar, har blivit väldigt slokande, för att inte säga helt kuperad.

Detta är dessvärre ännu ett utfall av den överklagandehysteri som nu av någon anledning råder i landet bland flera så kallade djurrättsorganisationer som regeringen inte lyckats hantera.

Ska vi både på kort och lång sikt komma till rätta med rovdjurspolitiken i detta land och skapa en förståelse bland både lantbrukare, jordägare och jägare samt boende på landsbygden måste det till en förändring.

Vi socialdemokrater vill se en betydligt mer förebyggande skyddsjaktförordning där skyddsjakten får ske på eget initiativ när tamboskap eller husdjur är direkt hotade. Man ska inte behöva invänta att skador och dödsfall sker – och ofta upprepade gånger.

Min övertygelse är att en skyddsjakt som upplevs som rättvis och skyddande ofta leder till en betydligt mer sansad debatt, inte minst om vargens vara eller inte vara.

Herr talman! Vi ser nu allt tydligare tecken på att klimatförändringarna även påverkar våra viltstammar. Den allt tidigare kommande våren påverkar inte minst våra älgstammar i de södra delarna av landet. Där blir både antalet kalvar och deras vikt allt lägre, vilket leder till att vi ser allt färre tvillingkalvar och att vi allt oftare ser självdöda kalvar i skogen.

Därtill kommer ett ganska kraftigt jakttryck på en stam som redan brottas med flera andra motstånd och svårigheter. Vill vi i framtiden ha en livskraftig älgstam i hela landet måste en större hänsyn tas både till de rent biologiska förutsättningarna och inte minst till hur den totala klövviltsstammen och fodertillgången i de aktuella områdena ser ut. Det är hög tid att vi ser älgen som det viktigaste viltet som det de facto är för både jägarna, medborgarna och inte minst kulturen och turismen i vårt land.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag kort bara kommentera jakten och möjligheten och tillgången till naturen i hela vårt land.

Fjälljaktsreformen – som vi genomförde för ett trettiotal år sedan och som möjliggjorde för alla jägare att lösa jaktkort på statens mark ovan odlingsgränsen – ifrågasätts nu allt oftare av olika samebyar, inte minst på grund av Girjasdomen. Vi anser självklart att vi ska behandla alla våra invånare lika oavsett var de bor och lever i vårt land. Samma regler ska gälla. Jakträtten ska därför följa markägaren, vilket i dessa fall är staten.

Herr talman! Tack, Joanna Lewerentz, för svaret!

Det känns som att vi är vid ett skifte i den svenska fiskeripolitiken, kanske framför allt när det gäller Östersjöns förvaltning. Jag tror att det kommer att ta tid, för det är ett successivt arbete. Men vi måste tillsammans hjälpas åt att bygga upp intresset för att äta svensk fisk och få till stånd att de beredningar som finns i Sverige nyttjas fullt ut. På så sätt kan vi ta till vara den resurs som finns i Östersjön, och företagen får fullt upp. Vi behöver sälja vår fisk både här och som en exportvara i framtiden. Det skulle kunna bli en enorm intäkt för Sverige.

Jag har ytterligare en konkret fråga till ledamoten Lewerentz. På tisdag tänker jag lägga fram ett förslag till utskottsinitiativ. Jag vill att regeringen ska tillsätta en utredning om ett nytt kvotsystem, och jag vill att det görs nu, för tiden börjar bli knapp. År 2029 måste vi ha ett nytt kvotsystem. Om vi inte redan nu får till en vettig utredning som ger en riktning för hur ett sådant kvotsystem ska se ut blir det för sent. Då kommer eländet att fortsätta under många år framöver.

Till en sådan utredning tycker jag att vi ska göra några viktiga medskick. Jag har fyra punkter, herr talman.

Vi måste skapa värden för Sverige.

Kvoterna ska i huvudsak vara för humankonsumtion, men vi ska självklart nyttja restvärdet av fisket.

Hela värdekedjan ska finnas i Sverige. Både landningsställen och fisk ska vara här.

Vi måste skapa en beredskapskvot för att säkerställa bestånden så att de kan nyttjas i händelse av krig eller kris.

Herr talman! Tack, Joanna Lewerentz, för ett väldigt bra tal! Det är nästan som om det vore kopierat.

Vi har tillsammans anordnat många seminarier om fisket, vilket jag också vill tacka för. Vi har kanske byggt på varandras kunskaper om fiskeförvaltning och hur fisket fungerar i svenska vatten. Vi har tagit till oss kunskap om framtiden för inte minst fisket i Östersjön och ser att nuvarande fiskeförvaltning ur både ekologisk och ekonomisk synpunkt nästan är ett rent vansinne. Jag är beredd att ta till nationella åtgärder för att förändra dagens situation.

Skillinge Fisk-Impex i Simrishamn är ett av de få företag i Sverige som fortsätter landa, bereda och förädla fisk. De bereder cirka 5 procent av den fångst som vi tar upp ur Östersjön i dag. Till det har man cirka 50 årsanställda plus 20 anställda extra på sommaren. Säg att vi hade 80 procent av all fisk i Östersjön som husmanskonsumtion eller matfisk. Då skulle vi få minst 800 nya arbetstillfällen i detta land. Är det inte rätt väg att gå och att gå den tillsammans?

Herr talman! Det var två frågor till.

När det gäller arbetsmiljön har jag vid besök på både små och medelstora fiskebåtar kunnat konstatera att om man får upp lönsamheten går det att bygga väldigt bra sådana båtar med god arbetsmiljö. Det är självklart viktigt. Därför är det också viktigt att fiska en fisk som man kan ta 144 i stället för 4 kronor kilot för, vilket faktiskt är det den säljs för i dag.

Rekommendationerna från WWF och andra måste vi jobba på tillsammans. Vi kan konstatera att fisken som fiskas i dag och som testas nästan alltid ligger under gränsvärdena med stor marginal. Vårt grannland Finland, till exempel, har helt andra rekommendationer och ser nyttigheten som betydligt viktigare än den eventuella risken med att äta fisk från Östersjön. Jag anser att vi inom politiken tillsammans med näringen självklart bör arbeta för att marknadsföra denna råvara så att den blir accepterad på ett helt annat sätt.

Sedan måste vi naturligtvis också tillsammans se till att successivt bygga upp en marknad där kommuner, offentliga verksamheter och andra köper råvaran så att marknaden kommer igång på allvar och kan gynna tillväxt av fiske för tallriken, alltså humankonsumtionen.

Herr talman! Tack, Anders Karlsson, för frågan!

Arbetsmiljön är naturligtvis oerhört viktig. Jag har dock besökt dessa trålare. I framtiden ska storskaliga industritrålare pausas i Östersjön – alltså de storskaliga pelagiska trålare som i huvudsak fiskar efter djurfoder. De behövs, men de behövs inte här utan i andra vatten. Östersjön är ett för litet hav för dessa stora båtar.

Herr talman! Jag tänker bland annat på Rigabukten. Där finns det en överenskommelse mellan två länder. Man har försökt förvalta sin fisk på ett klokt sätt. Man är fortsatt väldigt intresserad av att den ska gå till humankonsumtion. Därför har man förbjudit de allra största båtarna. Man har små och medelstora båtar. Man har också fiskeförbud när det är lekperioder för att behålla beståndet.

Jag får återkomma till arbetsmiljön i min nästa replik, men jag kan konstatera att vi i det här fallet måste försöka skapa ett fiske som är hållbart över tid och som vi faktiskt kan dra nytta av, både vi som land när det gäller bättre intäkter och de som ska fiska och leva på fisken.

Herr talman! Jag kan inte tacka för det Victoria Tiblom säger, det är ju inte möjligt, men jag kan konstatera att vi faktiskt kom till skott. Precis som den här regeringen har gjort gav vi uppdrag till Havs- och vattenmyndigheten och andra att genomföra, men det tar ibland tid.

Jag skulle till exempel kunna nämna vargjakt eller annat där det från den här regeringen finns höga ambitioner men där det inte heller går så bra. Man kan ju inte göra mer som politiker än att besluta saker och ting och försöka ge uppdrag till olika myndigheter för att få det verkställt. Om det sedan inte händer något får man faktiskt se till att göra om frågorna.

Det jag kan lova ledamoten Victoria Tiblom är att vi, om vi får chansen igen, garanterat kommer att säkerställa att rovfisket efter djurfoder stoppas – av flera skäl. Dels för att rädda bestånden i Östersjön, dels för att det är sådan usel ekonomi i detta rovfiske.

I dag får dessa trålare 4 kronor kilot för den sill som går till djurfoder. Om vi kan lyckas med att ställa om fiskeripolitiken i det här landet och ta till vara den resurs som faktiskt finns i Östersjön och landa, bereda, förvalta och ta hand om fisken får vi 144 kronor kilot.

För Socialdemokraterna – som verkligen är ett tillväxtparti eftersom vi inte bara vill betjäna oss själva utan skapa ett välfärdssamhälle för så många fler – är detta en fullständigt vansinnig politik som vi måste ändra på.

Herr talman! Tack, Victoria Tiblom, för frågan! Den är väldigt viktig.

Jag var ganska noga i mitt anförande med att säga att detta är ett bekymmer och att det här har pågått alldeles för länge. Jag skyllde aldrig på någon regering, utan jag konstaterade att felen är begångna vid tidigare tillfällen. Jag tror inte att man gjorde detta av ren negativism eller elakhet, utan man agerade nog efter bästa förmåga vid dessa tillfällen, och vi har inte förändrat det.

Vi konstaterade redan förra mandatperioden en tydlig nedgång av de viktiga arterna sill, strömming och torsk. Det vi från vår sida då föreslog var att vi skulle flytta ut trålgränsen och pausa fisket på prov. Vi kan konstatera att regeringen har fortsatt den politiken – men jag har inte heller skyllt på den här regeringen, utan jag har bara konstaterat att det tyvärr fortsätter att gå åt fel håll.

I det här fallet är det från min och vår sida alltså ingen politisk debatt på det sättet, utan avsikten är att försöka rädda fisken i Östersjön och framför allt att rädda det kustnära fisket och dem som faktiskt lever på det och fiskar för humankonsumtion och mat på tallriken.

Jag tycker att vi nu tillsammans måste ta tag i den här frågan för att verkligen se till att vi i framtiden har en levande Östersjö och levande fisk.

Herr talman! Det är en sak som är frestande i detta. Vi var ju inne på nästan samma sak när vi diskuterade skogen, och även vid det tillfället uppmanade jag Joanna att lägga en röst på Socialdemokraterna, så att vi kommer över den magiska spärren och får den politik som både du och jag vill ha. Men det kanske inte är så troligt.

Skämt åsido vill jag ändå säga att jag i över 20 års tid har haft olika roller. Jag satt tidigare i viltvårdsnämnden – som det hette – i Kalmar län. Det var väl ett av de första länen som hade stora problem med skarven. Det handlade inledningsvis inte om just bekymret med angrepp på fiskeredskap och på fisken, utan det var mer att skarven förstörde ganska mycket i naturen och blev ganska illa ansedd.

Jag har ända sedan dess kämpat för att vi ska ha en betydligt större jakt på skarv. Jag tror att Joanna är från det län där vi befinner oss nu. Jag kan konstatera att det var först när skarven kom upp till skärgården i Stockholm – där den egentligen inte gjorde någon större skada mer än att vara i närheten av väldigt många fler människor, herr talman – som Länsstyrelsen i Stockholm bestämde att man skulle halvera stammen. Så bra har det inte gått för någon av oss andra.

Jag kan garantera att jag kommer att fortsätta att kämpa för att vi ska jaga både skarv och säl.

Herr talman! Tack, Joanna, för en mycket viktig och väsentlig fråga!

Jag har även som jaktpolitiker diskuterat både säl och skarv vid många tillfällen, och jag har som boende vid kusten varit ute vid flera tillfällen och själv sett vad säl och skarv kan åstadkomma. Jag har nära kontakt med en fiskare på området som, för att verkligen garantera att jag ska få se sanningen, har tagit med mig ut med båt. Jag har fått se vad som görs med redskapen men även hur det går med själva fisket, som faktiskt påverkas väldigt akut.

När man läser om detta kan man ju tro att sälen och skarven inte påverkar mängden fisk så mycket, men jag tror att dessa rovdjur när fiskbestånden har minskat kraftigt faktiskt söker sig ganska kustnära och fångar den enklaste fisken. Då förstör man ganska mycket för de småskaliga kustnära fiskare som fiskar nära land. Därför är det väldigt viktigt att vi ökar jakten på både säl och skarv. Vi är helt för detta.