Fru talman! Tomas Kronståhl har frågat mig vad jag och regeringen tänker vidta för åtgärder för att förhindra att avskjutningsbeslut inte följs och för att säkerställa ordningen i den svenska viltförvaltningen.

Sedan 2012 finns ett system med älgförvaltningsområden, och älgförvaltningen ska vara adaptiv, det vill säga att älgförvaltningen ska vara lokalt förankrad och anpassas efter nya eller ändrade förhållanden, till exempel rovdjursförekomst eller skador på skog. Förvaltningen bör styra mot de mål som har satts upp samt fortlöpande följa upp och analysera älgförvaltningen.

Syftet med älgförvaltningen är att de aktörer som ingår tillsammans ska skapa en mer hållbar älgförvaltning, det vill säga att systemet är uppbyggt på samverkan och respekt för varandras intressen och att länsstyrelsernas beslut respekteras. Jag som minister kan eller får inte påverka enskilda ärenden.

Regeringen anser att älgstammen ska vara livskraftig och av hög kvalitet, samtidigt som skadorna för skogsbruket måste vara hanterbara. Det totala vilttrycket liksom tillgång till föda måste tas med i beräkningen vid analyser av skador på skog.

Man kan inte ha ett ensidigt fokus på att minska älgstammen, utan man behöver även se på åtgärder som bidrar till ökad fodermängd. Förutom minskning av klövviltstammarnas storlek bidrar en förbättrad ståndortsanpassning av skogsbruket med ökade fodermängder i skogen till att förbättra balansen mellan skog och vilt.

Frågan om älgförvaltning och kopplingen till skogsskador är komplex och delvis polariserad. Det är därför det är så viktigt med samarbete mellan skogs- och jägarintressena.

Jag kommer fortsatt att följa myndigheternas och forskningens arbete och inte minst de möten och samtal som jag har initierat mellan de olika intressenterna. Jag hoppas att markägar- och jägarintressena själva ska kunna komma överens och att vi kan få till en riktning framåt som är hållbar över tid.

Fru talman! Frågan om älgförvaltning och koppling till skogsskador är som sagt komplex och polariserad. Det är därför det är så viktigt med ett nära samarbete mellan skogs- och jägarintressena.

Jakträtten tillfaller fastighetsägaren, och här har jag en absolut önskan. Det är viktigt att det hos både jägare och skogsägare - inte sällan är de både skogsägare och jägare - finns en respekt för varandras intressen och en respekt för den fauna vi har och den fauna vi vill ha i Sverige, med de djurslag vi har.

Just därför kallade jag redan förra sommaren till ett möte med aktörerna från de olika intressena - skog och klövviltsförvaltning. Fokus på detta möte låg på balans mellan vilt, foder och betesskador. Jag hade så sent som i november ett uppföljande möte med en mindre krets från samma intressen.

Det var ett bra och konstruktivt möte som resulterade i att organisationerna lovade att tala ihop sig och tillsammans återkomma med konkreta förslag, både avseende önskemål om vad regeringen kan göra och avseende vad de själva ämnar ta för ansvar och vilka åtgärder de bedömer kan vidtas.

När jag pratar med de olika intressena runt ett bord i lugn och sansad ton blir diskussionen en annan. Det finns inte vare sig skogsägarintressen eller jägarintressen som inte kan se varandras perspektiv och förstå helheten. Detta är grunden för att vi ska komma framåt på ett bra sätt.

Jag tror att det fortsatt är viktigt att de som har ett direkt intresse av dessa frågor också har en stor del i avgörandet av hur vi hanterar dem framöver. Min ambition är att parterna ska komma överens om hur detta ska fungera. Jag har varit tydlig med att alternativet är att regeringen och riksdagen bestämmer exakt hur det ska vara. Detta tror jag är en signal som är så god som någon och som gör att man lägger sig vinn om att komma överens.

Det är viktigt att vi har en kunskapsbaserad diskussion, fru talman, om älgförvaltningen. Även om stammen har minskat under flera år kan vi konstatera att skadorna på skogen inte har minskat i samma utsträckning. Älgstammen har minskat. Detta är problematiskt, men precis som ledamoten var inne på tycker jag att det är viktigt att den inte är hotad som art. Men om älgtätheten skulle bli alltför låg kan det ta lång tid att få upp en jaktbar stam igen, inte minst i områden med hög rovdjurstäthet.

Precis som ledamoten anser jag att hänsyn måste tas till det totala vilttrycket, det vill säga att alla jaktbara hjortdjur måste tas med i beräkningen. Det måste finnas plats för en livskraftig älgstam samtidigt som vi hanterar skadorna för skogsbruket på ett hanterbart sätt.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för hans engagemang och kompletterande frågor.

Först vill jag säga att jag absolut förstår och i mångt och mycket kan dela frustrationen och oron över älgstammens utveckling. Man måste också vara tydlig med att det är självklart att fodertillgång, rovdjurstryck och jakttryck är huvudorsakerna till att stammen ser ut som den gör i dag. Det gäller också villkoren för hur stor stam vi kan ha, och där måste man koppla in även skadorna.

Precis som ledamoten och undertecknad verkar vara överens om är det viktigt att vi ser till hela betestrycket i skogen. Annat klövvilt går också hårt åt skogen, och det måste vi på ett mycket bättre sätt ta hänsyn till. Det är dock ingenting som inte även intressena själva ser. Vi kan konstatera att älgstammen har minskat med nästan 27 procent över tid. Vi ser dock inte att betesskadorna har minskat i samma takt, vilket är ett bevis på det jag just nämnde.

En sak som skogsbruket har gjort är att plantera mer gran i skogen. Det gör att annan vegetation, som är positivt foder för bland annat älgen, har minskat i relativt stor omfattning. Här är jag glad att Skogsstyrelsen sedan flera år arbetar med projektet Mera tall för att öka antalet tallföryngringar på marker där tall är det lämpligaste träslaget, vilket har lett till att andelen tall har ökat vid plantering.

En annan åtgärd som skogsbruket kan vidta är att ha en viltanpassad skogsskötsel som påverkar fodertillgången under skogens hela omloppstid. Förutsättningarna för ökad fodertillgång blir bättre när markägare samverkar och åtgärder bedrivs ur ett landskapsperspektiv. Ett variationsrikt skogsbruk med gott om bärris och löv innebär en minskad sårbarhet för viltbete. Skogsbryn rika på lövträd, buskar och bestånd med inblandning av löv, eller andra åtgärder som innebär en ökad fodertillgång för allt klövvilt, kan minska betestrycket på tallungskog i omgivande landskap.

Jag vill inte medverka till att vi får en situation där älgstammen inte längre är jaktbar. Vi vill från regeringens sida ha en älgstam av hög kvalitet. Åtgärder kommer därför att behöva vidtas om inte någonting händer relativt snart. Jag har inlett ett arbete med dialog med olika intressenter - såväl privata, mindre skogsägare och de riktigt stora skogsbolagen som viltvården och jägarna - och jag är angelägen om att de ska ges en chans att komma fram med hur de vill att älgförvaltningen ska se ut framöver. Jag tänker ge dem den chansen, men lyckas de inte kommer vi att gå vidare med andra åtgärder.

Fru talman! Det är min och regeringens utgångspunkt att den operativa viltförvaltningen så långt som möjligt ska vara decentraliserad. Älgförvaltningen ska vara lokal och regional.

Viltskadorna på skogen bestäms både av hur mycket foder det finns och av hur mycket vilt det finns. För att minska skadorna mest effektivt behövs en aktiv förvaltning av både fodret och stammarna. Det räcker inte med ett enskilt fokus på antalet älgar.

Jag vill att älgförvaltningen ska skapa en älgstam av hög kvalitet som är i balans med de betesresurser som finns i skogen, med hänsyn till viktiga allmänna intressen som trafiksäkerhet, jordbruk, skador på skog och inverkan på den biologiska mångfalden. Jag kommer att fortsätta följa myndigheternas och forskningens arbete och inte minst följa upp de samtal som jag initierat mellan de olika intressena. Jag hoppas som sagt att intressenterna själva ska kunna komma överens så att vi kan få till en hållbar riktning framåt.

Med detta vill jag tacka för debatten. Möjligtvis blir det en repris - om det inte händer något!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.