Herr talman! Ledamoten tar upp Sollefteå, och där håller jag fullständigt med. Men sedan tar det nog stopp. Jag tycker att det är märkligt att ni som är ansvariga för vården, alltså Kristdemokraterna, ständigt lägger hela ansvaret på kommunerna och inte ser sitt eget ansvar. Jag tycker att om man har ansvar för en fråga, då tar man det och skyller inte ständigt på regionerna, för det blir jättemärkligt.

Jag satt själv i Vårdansvarskommittén, och det var inte så länge sedan vi slog klubban i bordet och var överens om att vi inte ska ha en helstatlig vård. Detta var sex partier helt överens om, och ändå driver Kristdemokraterna frågan vidare som om ni hade en stor majoritet bakom er. Nog om detta, herr talman.

Om vi ska kunna axa upp i krig och kriser måste vi ha en sjukvård som funkar också i fredstid, inte sant? Då är det kanske inte helt regionernas fel att Sverige har färre intensivvårdsplatser nu än före pandemin – de behöver öka med 11 procent. Men Stockholm har faktiskt brutit denna trend och ökat antalet intensivvårdsplatser. De disponibla vårdplatserna har inte heller ökat nationellt, vilket man kunde tro att de skulle ha gjort med Kristdemokraterna vid rodret för hälso- och sjukvården.

Samtidigt har det samlade Tidögänget och den SD-beroende regeringen valt att sänka samtliga skatter med 120 miljarder under sina år. Då undrar jag oroligt hur det blir med välfärden. Blir det bättre? Har hälso- och sjukvården kapacitet att möta pandemier, kriser och krig? Det finns inga reservationer i detta ärende, men det finns omständigheter som gör att jag är ytterst orolig.

Herr talman! Ibland måste man inse att man har förlorat, och det borde Kristdemokraterna göra nu. Då kan man inte fram till valet åter prata om en helstatlig vård. Den matchen har ni redan gått, och ni blev knockade.

Så till en annan fråga. Enligt artikel 3 i Natoförordningen är vi skyldiga att själva klara vår sjukvård i krig. Det kommer alltså inte stora sändningar från exempelvis USA eller Finland. Att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan alltså inte ingå i planeringsförutsättningarna, utan vi måste ha en nationell förmåga. Krigssjukvård är definitionsmässigt all sjukvård som bedrivs i krigstid, och krig kan innebära tiotusentals, kanske hundratusentals, skadade utöver ordinarie vård som inte kan anstå. Då blir det speciellt att som i nuläget ha en vård som inte fungerar som den ska. Jag menar därför att man som stat har ett ansvar att se till att det finns finansiella förutsättningar för jämlik vård i alla regioner.

Att Sverige har gått igenom en stor kris med skyhög inflation kan inte ens ha undgått Kristdemokraterna. Man skulle därför kunna indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen, men den tanken verkar inte ha slagit ledamoten Christian Carlsson.

Min fråga är fortfarande: Hur ska vi med dagens kapacitet kunna fixa en kommande pandemi, andra kriser eller i värsta fall ett krig? Jag är väldigt orolig.

Herr talman! Det är glädjande att höra Kristdemokraternas nyvaknade intresse för sjukvården i kris och krig. I Försvarsberedningen hanterades denna fråga, och där var det inte Kristdemokraterna som drev den utan Liberalerna, genom Anna Starbrink, som drev den mycket hårt. Det alla partier i Försvarsberedningen enades om är att Sverige har några väldigt utsatta områden, framför allt Gotland men också Norrlands inland.

Kristdemokraternas lösning är att staten ska gå in och styra basutbudet. Sollefteå känner jag väl till, för där jobbar jag av och till som barnläkare. Men Gotland är i ett ännu mer utsatt läge beroende på att man är en ö mitt ute i Östersjön. Man är tvingad att ha ett fullskaligt utbud av akutsjukvård. Det finns inget alternativ, för om det stormar kör varken helikopter, flyg eller båt. Därför är man tvungen att kunna hantera alla situationer. Man har fått dra ned på äldreomsorg, hemtjänst och primärvård för att kunna behålla kapaciteten på sitt akutsjukhus. Gång på gång har man med regeringen försökt ta upp behovet av en kommunal skatteutjämning för att få in öfaktorn och kunna få finansiering. Tidigare sjukvårdsminister Acko Ankarberg besökte Gotland och fick information om detta och sa: Det här måste ni skriva till regeringen om, för här måste vi agera.

Vad är det då som har hänt? Jo, det förslag som finns om kommunal skatteutjämning och som för Gotlands del hade inneburit 100 miljoner kronor extra ligger fortfarande i en byrålåda. Om Christian Carlsson och Kristdemokraterna hade menat allvar med att försöka stötta Gotland och Norrlands inland skulle man ha lagt fram förslag som innebär att man säkrar finansieringen för sjukvård i de utsatta områdena, men det gör man inte. I stället är det ord och inga pengar.

Herr talman! Det kommer inte att hjälpa människor vare sig i Västernorrland, i Norrlands inland eller på Gotland ett dugg att Kristdemokraterna och någon tjänsteman i Stockholm sitter och säger: ”Ni är skyldiga att ha ett basutbud vad gäller sjukvård.” Detta vet man redan.

Svagheten i dagens system är att regionerna har beskattningsrätt för en enda sak, nämligen människors inkomst, men det räcker inte i ett läge där man ska kunna finansiera sjukvården. Därför har Vårdansvarskommittén pekat på att det finns ett antal möjligheter där staten kan gå in och ta ett större finansieringsansvar.

Det skär därför falskt när Kristdemokraterna säger att de minsann är beredda att ta det fulla finansieringsansvaret för hälso- och sjukvården, ungefär 500 miljarder kronor, men att de inte är beredda att se till att man i dag, i ett akut läge, kan säkra tillgången till akutsjukvård vare sig på Gotland eller i Norrlands inland.

Kristdemokraterna tror att problemet kan lösas genom att de vise männen här i Stockholm minsann talar om för gotlänningarna att de är skyldiga att hålla ett basutbud av sjukvård. Varenda beslutsfattare på Gotland vet att det är så, och de har löst det på ett väldigt tragiskt sätt, nämligen genom att dra ned på äldreomsorgen och primärvården. Detta har de gjort för att kunna behålla ett fullskaligt akutsjukhus.

Den kristdemokratiska sjukvårdsministern informerades i detalj om detta i början av mandatperioden, men ingenting har hänt trots att gotlänningarna gjorde exakt det hon föreslog, nämligen skrev till regeringen att detta var något som man måste ta itu med.

Man gör egentligen precis tvärtom. Det finns ett färdigberett förslag om ett nytt system för kommunal skatteutjämning som skulle kompensera gotlänningarna med i storleksordningen 100 miljoner kronor och underlätta för dem att hålla ett basutbud vad gäller hemtjänst och primärvård, men det förslaget ligger alltså i en byrålåda. I stället ska man peka finger åt gotlänningarna och säga: ”Det här får ni lösa! Vi i Stockholm ska bestämma att ni måste fixa det.”

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.

I dag debatterar vi hälso- och sjukvårdens krisberedskap och den dynamik som finns i denna kontext mellan i första hand stat och region.

Låt mig till att börja med konstatera att Sveriges geopolitiska läge har förändrats drastiskt på grund av omständigheter i vår omvärld som vi inte kunde ha förutspått eller påverkat härifrån. Som vi med något varierande grad av entusiasm från vänster till höger kan notera har detta krattat manegen för ett svenskt Natomedlemskap, vilket vi nu konstaterar är ett faktum.

Krig i Sveriges närområde har egentligen aldrig kunnat uteslutas, men vi ser på de höjda försvarsanslagen, som samtliga partier står bakom, att vi i dag ser annorlunda på Sveriges säkerhet jämfört med för några år sedan.

Med undantag för Gotland ligger Sverige sannolikt inte i frontlinjen vid en militär konfrontation mellan Nato och Ryssland, men vi ligger inte långt ifrån. Finland och de baltiska staterna är våra allierade, och de är geografiskt exponerade. Detta är våra militärer och sakkunniga mycket väl medvetna om.

Herr talman! Av våra ukrainska kontakter har vi lärt oss följande: Det vi inte planerar för i fredstid har vi inte den dag kriget bryter ut. Det är mycket vi i dag önskar att vi hade tänkt på för tio år sedan, men då var militär och civil krisberedskap något av en budgetregulator. I dag vet vi bättre.

Krig i vårt geografiska närområde kan innebära att vi med kort varsel behöver ta hand om både civila och militärer som akut behöver intensivvård, samtidigt som vårt eget land befinner sig i ett så kallat skymningsläge. På samma gång vet vi att regionerna har stora ekonomiska utmaningar och att många sjukhus rullar stora budgetunderskott framför sig som växande snöbollar. De skulle inte göra vågen om rikspolitiken hör av sig och ber dem bygga operationssalar under jord.

Ett robust totalförsvar förutsätter att både civil och militär beredskap utvecklas och samordnas. Hela den här situationen ropar nationella beredskapssjukhus, givet att enskilda regioner inte på egen hand kan planera för angelägenheter som berör kungariket som helhet.

Det finns synergier här. Man kan argumentera för att nationella beredskapssjukhus ska förläggas utanför storstäderna och därmed bidra till investeringar och utveckling på mindre orter. Inte minst kan man leta efter platser med militär närvaro och planering för ökande militär närvaro.

Herr talman! Vissa blir upprörda när man lyfter fram särskilda orter, och därför gör jag inte det. Men om jag säger att jag tänker på en ort som börjar på S och slutar på ollefteå har vi åtminstone ett exempel på en ort med stor potentiell synergi mellan militärens och sjukvårdens behov. Detta är ett exempel på hur totalförsvaret skulle kunna samordnas med hälso och sjukvårdens planering. Detta ligger i sjukvårdens och militärens intresse och även i samhällets intresse. Givetvis utesluter vi inte andra orter här i dag.

Herr talman! Det är inte en resa till Mars eller ens en månlandning vi diskuterar nu, utan det handlar om ett engagemang för sjukvård som i någon mån tar höjd för oväntade händelser. Det engagemanget behövs här och nu, när vi har möjlighet att planera, inte sedan. Då kan det vara för sent.

Herr talman! Jag tackar Anders W Jonsson för frågorna.

Jag vill börja med att säga att vi inte diskuterar utrikesutskottets betänkande här, utan vi diskuterar hälso- och sjukvårdens krisberedskap, så den frågan tänker jag inte bemöta.

Jag vill säga att vi inte har några problem med propositionen som lämnas fram i socialutskottet, men vi vill belysa vikten av att det finns beredskapssjukhus. Det är jätteviktigt att man satsar på sjukhus och militär parallellt för att bygga upp beredskap för krissituationer.

Propositionen reglerar skyldigheter mellan kommuner och regioner under fredstida krissituationer och höjd beredskap i katastroftillstånd samt skyldigheter att planera för svåra förhållanden med ett stort antal sjuka. Vi vill dock lyfta fram att för att man ska kunna fullgöra de här skyldigheterna måste man titta på om man ska välja att sätta upp beredskapssjukhus för att kunna möta kristider.

Det är också väldigt viktigt att man bygger upp hela sjukvården så att den fungerar på ett tillfredsställande sätt i fredstid, för som jag sa: Det man inte gör när det är fredstid kan man inte göra när det dyker upp tider av stora problem.

Herr talman! Jag menar såklart Försvarsberedningen och inget annat.

Regionerna har det väldigt tufft med att få ekonomin att gå ihop. Det är därför vi också är intresserade av att delvis ta över det statliga huvudmannaskapet för sjukvården, precis som Christian Carlsson nämnde tidigare. Det skulle ge bättre förutsättningar för vården att fungera jämlikt över hela landet.

Jag vill också påpeka att regionerna ibland kanske tänker bakvänt när de vill spara pengar. Ett exempel är Sollefteå, där militären nu satsar jättemycket pengar på att bygga upp den militära beredskapen och även militärtjänstgöringen medan regionen med Socialdemokraterna och Moderaterna tillsammans med Centern väljer att lägga ned delar av sjukhuset för att spara 45 miljoner. Ganska snart efter beslutet insåg man att besparingen kanske skulle bli 22 miljoner. Det tycker jag är konstiga prioriteringar från regionens sida.

Jag kan bara vidhålla att om det fanns beslut om beredskapssjukhus skulle inte Sollefteå sjukhus ha blivit drabbat så som det nu blir. Även andra sjukhus, till exempel på Gotland och i Lycksele med flera orter som ledamoten nämnde, hade haft mycket bättre förutsättningar att finnas kvar och vara beredda på svåra situationer.

Herr talman! Jag tackar Nils Seye Larsen för frågan!

Vi har som du vet kämpat mycket för Sollefteå sjukhus. Det uppmärksammar du, och det uppskattar vi. Det finns stora utmaningar när det gäller hur sjukvården ska vara rustad inför krig och kris.

Du nämner att Västernorrland har en av de högsta siffrorna gällande hyrpersonal. Det är dock så att sjukhuset i Sollefteå nästan inte har någon hyrpersonal över huvud taget. Tvärtom är det en väldigt trogen personalskara som har jobbat där i många år. De vill fortsätta jobba där och vara anställda av sjukhuset. Sollefteå sjukhus lider alltså inte av detta problem, och det är väl en av anledningarna till att det är tråkigt att man väljer att skära ned just där.

Vi vill gärna att sjukhusen ska finnas kvar och att man ska rusta upp och ta emot fler patienter än i dag för att stå rustad när den dagen kommer.

Precis som Nils Seye Larsen påpekar behöver vi ha kompetens inom sjukvården. Det är något man behöver jobba med, och det kommer säkert att gå väldigt bra i samband med att vi ställer aktivitetskrav för försörjningsstöd eftersom fler då kommer i utbildning och förhoppningsvis aktivt väljer sjukvården.

Att människor utan uppehållstillstånd eller arbetstillstånd i Sverige inte ska jobba i Sverige borde vara enkelt att förstå.

Herr talman! Sådana misstag kan även jag göra.

Det ledamoten säger är sant, och jag vill återkomma till Sollefteå eftersom jag har varit väldigt berörd av detta. De har fantastisk vårdpersonal där. Det är också ett beredskapssjukhus – det var byggt som det en gång i tiden.

Problemet kvarstår i synnerhet i norra Sverige på vidare basis. Vi pratar om regioner där medianinkomsterna många gånger ligger 10 000 kronor under rikssnittet.

Redan nu utvisas vårdpersonal. Om vi som exempel tar äldreomsorgen i Boden utvisas hela vårdavdelningar i Harads. Vi har problem runt om, och vi saknar människor som kan jobba inom sjukvården och är utbildade för att jobba inom sjukvården. Det är personer som har haft tillstånd. Alla behövs, i synnerhet i tider av kris.

Vi saknar medarbetare. Precis som sades i socialutskottet när Socialstyrelsen var där: Norra Sverige borde egentligen sitta med en överkapacitet. Dels på grund av vårt säkerhetsläge, där norra Sverige utgör en viktig grundbult i vårt gemensamma försvar, dels för att vi har väldigt stora regioner, där vi måste kunna säkerställa vården i hela vår region. Västerbotten är exempelvis en och en halv gång Belgiens storlek, och där bor 280 000 invånare.

Det krävs finansiering för detta. Jag saknar den finansieringen i er budget. Jag saknar också åtgärder för att säkerställa kompetensförsörjningen. I det avseendet är det ytterst anmärkningsvärt att vårdpersonal som vi är rent beroende av utvisas.

Herr talman! Sverige befinner sig i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Vi ser ett nytt Europa växa fram, där gränsen mellan fred, kris och krig blir allt otydligare. I det läget måste samhällets grundläggande funktioner – inte minst hälso- och sjukvården – vara starka, samordnade och uthålliga.

Vi socialdemokrater delar regeringens uppfattning om att hälso- och sjukvårdens beredskap måste stärkas, och vi yrkar bifall till propositionen. Förslagen om tydligare ansvar, bättre rapportering och möjlighet att ställa särskilda krav i kris är viktiga steg. Men, herr talman, regeringen tar inte det helhetsgrepp som läget kräver.

Det är viktigare än någonsin att samhällets grundläggande funktioner är robusta och starka, men trots det har regeringen och Sverigedemokraterna satt välfärden på svältkur. De vägrar att ta tag i de utmaningar Sverige står inför, och deras politik gör vården svagare, personalen mer stressad och väntetiderna längre. Detta slår hårt i fredstid, men det är också ett direkt hot mot vår civila beredskap. Om samhället inte fungerar i fred fungerar det inte heller i kris och krig.

Som officer vet jag att beredskap handlar om uthållighet, tydligt ansvar och samordning. Den civila beredskapen är inget bihang till försvaret. Den är en del av totalförsvaret, och den måste fungera när trycket är som störst.

För att vården ska fungera i kris krävs dock tydlig ledning. Här lämnar regeringen fortfarande viktiga frågor obesvarade: Hur ska den nationella ledningen se ut när flera regioner drabbas samtidigt? Vem tar beslut när civila och militära aktörer snabbt behöver samordnas? Det är just det ledarskap som Sverige saknar i dag.

Beredskap handlar inte bara om dokument och planer. Det handlar också om människor, om sjuksköterskan som står kvar på sitt pass när kollegan är sjuk och om undersköterskan som tar ett extra pass när krisen kommer. Utan personalens kunnande, engagemang och uthållighet har vi ingen beredskap alls. Därför måste regeringen också säkra deras villkor, arbetsmiljö och möjligheter att stanna kvar i yrket. Utan personal har vi ingen beredskap.

En stark beredskap kräver långsiktighet, investeringar och ansvarstagande – inte nedskärningar. Men regeringens underfinansiering gör att regioner och kommuner inte klarar av att investera i sin beredskap. De har inte råd att bygga lager, utbilda personal eller säkra sin uthållighet.

Centrala delar i en stark beredskap handlar om att utveckla beredskapssjukhus, att kunna verka i alternativa lokaler, att säkra läkemedelsförsörjningen och att bygga en långsiktig personalförsörjning som en del av totalförsvaret.

Samtidigt får beredskapsplaneringen inte begränsas till bara akutsjukvården. Vård som är nödvändig för liv och hälsa är nämligen också hjälpmedel, rehabilitering och habilitering. Det är en viktig del av hela vårdflödet. Utan ett helhetsperspektiv i planeringen riskerar insatserna att spricka när trycket ökar, och förmågan att hantera konsekvenserna efter det akuta skedet undermineras. Beredskap måste handla om hela vårdkedjan.

Här måste regeringen ta ett tydligare nationellt ansvar. Man måste vägleda, prioritera och stötta regionerna, inte lämna dem ensamma i det här läget.

Vi i politiken måste dra lärdom av pandemin. Då blev det tydligt; när krisen kom fanns inte något system för exempelvis hur privata utförare skulle bidra. Det är ohållbart. I en krissituation måste alla bidra. Privata utförare som har avtal med kommuner och regioner ska vara skyldiga att, på samma villkor som det offentliga, ställa sina resurser, sin personal och sina lokaler till förfogande.

Herr talman! Beredskap handlar i grunden om ansvar, om ledarskap och om att bygga ett samhälle som håller ihop och som står stabilt även när det blåser. För oss socialdemokrater handlar beredskap om trygghet i vardag och i kris. Det handlar om ett samhälle som håller när det prövas och där staten tar ansvar, där välfärden får resurser och där människor kan lita på att vården finns där när situationen kräver det.

Sverige ska stå starkt när det verkligen gäller. För det krävs ansvarstagande och ledarskap. Tyvärr är det inte vad regeringen Kristersson levererar. Sverige behöver en ny riktning. Vi ser fram emot ett hårt arbete under de kommande månaderna för att göra det möjligt.

(Applåder)

Herr talman! Den SD-beroende regeringen verkar ibland ha glömt bort pandemin och vad som inte funkade då, i en stor kris. Under lång tid har Sveriges beredskap inför pandemier, kriser och krig försvagats. Kommersialisering av hälso- och sjukvård har gjort tillgången till läkemedel och sjukvårdsmateriel sårbar. Just in time har länge varit ledordet.

Den i särklass viktigaste åtgärden för samhällets beredskap är robust och jämlik välfärd och hälso- och sjukvård i fredstid. Fokus i beredskapsarbetet borde därför ligga på att stärka hälso- och sjukvården och välfärden i övrigt. En under normala förhållanden väl resurssatt hälso- och sjukvård har förstås bättre förutsättningar att klara fredstida krissituationer, kriser och krig.

Väl resurssatt kan man dock inte säga att det är om intensivvården har färre platser nu än före pandemin. Socialstyrelsen bedömer att intensivvården behöver förstärkas med ungefär 11 procent, räknat på dagens kapacitet. Vissa regioner, exempelvis Stockholm, har brutit trenden genom att öka antalet platser. I mars 2025 rapporterades dock att inte heller antalet disponibla vårdplatser har ökat som man vill sedan 2022 utan snarare minskat något.

Nu blir det lite historia här: På senhösten 2019 föreslog jag ett utskottsinitiativ om just beredskap. Den 1 oktober 2019 bytte nämligen fem regioner leverantör av sjukhusmateriel, till exempel engångsartiklar, sprutspetsar, dialysmaterial, hjärtklaffar, slangar till respiratorer och så vidare, och redan torsdagen den 3 oktober gick Akademiska sjukhuset upp i stabsläge. Orsaken var brist på sjukvårdsmateriel. Det kom ingenting från leverantören.

Sjukhus i alla de fem berörda regionerna drabbades av försenade leveranser, och 489 operationer ställdes in i dessa regioner. Ett antal sjukhus gick upp i stabsläge.

Vänsterpartiet föreslog då en nationell beredskapsplan för viktiga medicinska produkter så att produkterna finns tillgängliga både nationellt och regionalt. Vi föreslog även att förutsättningarna för ett statligt ägt bolag med inriktning på medicinska produkter skulle ses över. Intresset för utskottsinitiativet var minimalt, om man säger så – men tre månader senare var pandemin här, och då ändrades förutsättningarna helt.

När krisen väl slår till är det för sent att börja planera upphandlingar av god kvalitet. Vi har från Vänsterpartiets sida tidigare motionerat om att det behövs ett nationellt ansvar för lager av skyddsutrustning, vilket är väldigt bra, och om en inhemsk produktion av skyddsutrustning och förbrukningsmaterial för vård och omsorg.

Om man bortser från vårdpersonalens arbetsmiljö i hälso- och sjukvården i nuläget riskerar man även att försämra beredskapen. Det kan ju alla förstå. Det kan leda till väldigt jobbiga situationer, och Vänsterpartiet arbetar därför i alla lägen för att vårdpersonalens arbetsmiljö ska stärkas. Jag vill aldrig mer se en överläkare på Södersjukhuset i Stockholm iförd cyklop i stället för visir, som under inledningen av pandemin. Jag kände en väldigt djup skam över Sveriges brist på skyddsutrustning. Det var skamligt. Nu har vi kommit en bit framåt, vilket är bra, herr talman.

Regeringen har sänkt skatterna med totalt 120 miljarder kronor under mandatperioden. Det innebär förstås att utrymmet att satsa på välfärden blir något mindre. Blir det bättre av det? Kan vi inom hälso- och sjukvården möta krig och kriser bättre? Jag är skeptisk. Det är de sjuka som får ta smällen, också i ett krig eller en kris.

Försvarsmakten saknar i dag och i sina planer för framtiden en fungerande sjukvårdsförmåga. Ansvaret för krigsskadade soldater har helt förts över till den civila sjukvården utan föregående beredning eller lagändring, och detta trots att den civila sjukvården saknar förutsättningar och förmåga att bedriva krigssjukvård.

Reservkapacitet, beredskapslager, beredskaps- och krigssjukhus saknas. Till skillnad från det tidigare totalförsvaret saknas i allt väsentligt finansiering, planering, samordning och krigsorganisation, skriver ett antal reservofficerare och majorer, tillika överläkare inom anestesi och intensivvård, till försvarsutskottet. Det här måste man titta på.

Enligt artikel 3 i Natoförordningen är vi skyldiga att själva klara vår egen sjukvård i krig; att utländska sjukvårdsförmågor tillförs Sverige i händelse av storkrig kan inte ingå i planeringen, men det kanske alla här i salen vet. En egen, nationell förmåga krävs. Därför måste man ha en bra sjukvård i fredstid, inte sant?

Majorerna och reservofficerarna skriver vidare att planeringen för krig på svensk mark ur ett sjukvårdsperspektiv är obefintlig. Under pandemin stängde grannländer och många Natoländer sina gränser, avbröt sjukvårdsleveranser och prioriterade den egna befolkningen. Detta gjordes trots avtal och löften om att hjälpa varandra. Det verkar man i Sverige helt ha glömt bort. I Finland har man inte denna naiva planering, utan man förlitar sig på exempelvis stora beredskapslager.

Den befintliga sjukvården måste kunna stå pall i en kris. Om den på grund av resursbrist inte fixar det är vi väldigt illa ute. Stärk sjukvården i fredstid, och ta höjd för kriser och krig!

Herr talman! Vi har dramatiska år bakom oss, och vi befinner oss i en hastigt föränderlig tid. De senaste åren har mycket hänt som ställt saker på sin spets. Covid-19-pandemin, som drabbade oss, var väldigt svår och tuff för sjukvården och samhället att hantera. Rysslands olagliga och avskyvärda invasion av Ukraina visade att den långa tiden av fred i Europa var över. Vi har mycket att arbeta med. Plötsligt förstår vi hur viktigt det är att rusta ett samhälle i händelse av kris och krig.

Även andra saker som skett runt om i Europa har lärt oss vikten av att stå redo när krisen plötsligt finns där. Jag tänker på de extrema väderförhållanden som drabbat Europa under de senaste fem åren. Vid de extrema översvämningarna i Tyskland och Belgien miste över 200 människor livet. Detsamma skedde i Spanien 2024. De extrema värmeböljorna orsakar stora skogsbränder, och tusentals människor dör på grund av hettan. Allt detta är faktorer som gör att vi inser att vi måste bygga ett mycket mer resilient och robust samhälle.

Vi i Miljöpartiet välkomnar givetvis propositionen i det avseendet att den förtydligar hälso- och sjukvårdens beredskap. Det handlar om hur vi kan samverka bättre mellan stat, kommun och region när det gäller kompetens, beredskapslag och annat. Men vi har också en del farhågor och annat som jag skulle vilja belysa. Det är också därför vi har skrivit ett särskilt yttrande.

Det rör främst den situation vi har i norra Sverige. Jag har återkommit till det här flera gånger bara för att folk ska hänga med i det. Norra Sverige – de fyra nordligaste länen – står för hälften av Sveriges yta och 8 procent av Sveriges befolkning. Det är alltså ett enormt sjukvårdsansvar som behövs i de nordliga regioner där jag bor.

Jag var på besök i Sollefteå på det nedläggningshotade sjukhuset, som en gång byggdes som ett beredskapssjukhus. För att ge ett litet perspektiv: I 21, Västernorrlands regemente, spänner från Jämtlandsfjällen hela vägen ut till kusten vid Härnösand och spelar en avgörande roll för försvarslinjen utifall Sverige skulle hamna i en situation av krig. I Sollefteå har man gått från cirka 40 heltidsanställda och värnpliktiga 2020 till nu cirka 450, och man har som mål att nå upp till 1 000 någon gång runt 2030. Detta är en kommun där det i tätorten bor 9 000 invånare. Det är en ganska ansenlig ökning av krigspersonalen. Det är också en av de baser som ska kunna ta emot utländska soldater genom vårt Natosamarbete, vilket ställer höga krav på sjukvårdskapaciteten.

Men nu sitter man där med ett beredskapssjukhus där akutsjukvården ska läggas ned. Vi i Miljöpartiet har engagerat oss mot detta och tycker att det är djupt olyckligt. Ett av argumenten för nedläggning är att man behöver spara pengar. Dessutom är det så att Västernorrland sitter i en situation där man saknar sjukvårdspersonal. Västernorrland är i en tuff situation ekonomiskt. Regionen tvingas spara. I januari gick Sundsvalls sjukhus upp i stabsläge på grund av överbeläggning och vårdplatsbrist.

I oktober gick Norrlands universitetssjukhus upp i förstärkt beredskapsläge på grund av överbeläggning, kapacitetsbrist och personalbrist. Nyligen beslutades i Västerbotten att man skulle höja skatten med 50 öre på grund av det ytterst ansträngda ekonomiska läget. I Norrbotten går man i år mot ett stort underskott, ett av de fem största i Regionsverige. När det gäller hyrpersonal toppas listan föga förvånande av Västernorrland följt av Norrbotten och Jämtland.

Skälet till att jag nu lyfter detta är att det bästa sättet att rusta den svenska sjukvårdsberedskapen i händelse av kris, katastrofer eller krig är att se till att den står väl rustad och väl fungerande i tider av fred. Men så är det inte i dag. Det är där vi skulle behöva jobba mycket mer brett och omfattande. Vi behöver säkra finansieringen av den svenska hälso- och sjukvården, i synnerhet i norra Sverige, och lösa den stora utmaningen med kompetenskrisen, som givetvis är än mer allvarlig i norra Sverige, där vi saknar arbetskraft.

När det gäller kompetensförsörjningen vill jag framhålla, för att ta Umeå som exempel, att det faktiskt är tack vare flyktingkrisen 2015–2016 som vi kunnat säkerställa att vi har tillräckligt med personal för att klara situationen. Det är personal som vi har utbildat. Jag tycker att det är ytterst sorgligt att vi just nu utvisar sjukvårdspersonal som vi faktiskt behöver i en situation där vi saknar kompetens att rusta sjukvården så att den står väl fungerande i tider av fred men framför allt fungerar i tider av kris.

Med detta yrkar jag och Miljöpartiet givetvis bifall till propositionen.