Fru talman! I dag debatterar vi Riksrevisionens rapport angående sektorsansvaret inom funktionshinderspolitiken, där de sektorsansvariga myndigheterna har granskats utifrån sin roll och hur det över tid har fungerat. Detta är en viktig granskning för att politiken ska kunna utveckla och förbättra det som uppmärksammas inom området.

Fru talman! Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning, i ett samhälle med mångfald som grund. De sektorsansvariga myndigheternas uppgift är att se till att deras ansvarsområde är tillgängligt och inkluderande för personer med funktionsnedsättning. Sektorsansvariga har i uppdrag att vara samlande, stödjande och pådrivande inom sina områden.

Det har dock framkommit i rapporten att regeringens styrning av funktionshinderspolitiken är otydlig och att det krävs en tydligare inriktning för myndigheternas arbete. Riksrevisionen konstaterar också att det saknas sektorsansvariga myndigheter för flera viktiga sektorer såsom transport, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling.

Fru talman! Den analys som regeringen vill genomföra för att ta reda på vad som saknas och vad som mer behövs för att ansvariga myndigheter med utgångspunkt i sina verksamheter fullt ut ska kunna verka för att underlätta för personer med funktionshinder och för att förtydliga sina mål kan ge en uppfattning om vad som behöver utvecklas så att ansvaret blir tydligare än det är i dag.

Riksrevisionens rapport om att det i dag saknas sektorsansvariga myndigheter inom viktiga och tunga sektorer i samhället och att det kan finnas anledning att ge fler myndigheter ett utvidgat ansvar är, menar vi, angelägen och viktig för att utveckla funktionshinderspolitiken. Att regeringen delar rapportens ståndpunkt att det kan finnas anledning att fler myndigheter får sektorsansvar kan låta lovande, men det står inte i regeringens bedömning av revisionens iakttagelser att man tänker utse fler sektorsansvariga myndigheter utan enbart att man vill invänta vad analysen kommer fram till. Regeringen svarar också att det för närvarande inte finns skäl att vidta ytterligare åtgärder utöver de som vidtagits och kommer att vidtas.

Vi socialdemokrater delar inte regeringens uppfattning att man i väntan på den analys som regeringen vill låta göra ska stoppa utvecklingen att fler myndigheter får sektorsansvar. Tvärtom är det fullt möjligt att göra detta i närtid. Det kan snarare vara en fördel att de myndigheter som Riksrevisionen i sin rapport pekar ut finns med redan före och inte efter. Annars riskerar det att ta längre tid än nödvändigt innan fler sektorsansvariga myndigheter utses.

Vi socialdemokrater ser vikten av sektorsansvariga myndigheter inom alla relevanta områden. Det är viktigt att denna utveckling inte påverkas och försenas av regeringens analys. När fler sektorsansvariga myndigheter utvecklas inom sina områden får vi ett samhälle som tydligare lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. De sektorsansvariga myndigheterna blir då ett av verktygen för att möta konventionens mål. Det leder till ett mer inkluderande och rättvist samhälle där tillgänglighet och delaktighet blir en självklar del av offentlig verksamhet och inte bara, som i dag, ett ansvar för några få myndigheter. Det är ett steg mot ett Sverige där alla får delta på lika villkor.

När fler sektorsansvariga myndigheter utvecklar sin verksamhet och får en fördjupad kunskap när det gäller personer med funktionsnedsättning blir det mer verkningsfullt. Det kommer då att vara möjligt att ta bort de hinder vi ser på vissa områden i dag. Samtidigt kan det bli en mer fördjupad dialog med funktionsrättsrörelserna.

Fru talman! Vi socialdemokrater anser därför att det är brådskande och angeläget att se till att det finns utpekade myndigheter inom alla relevanta områden och att sektorsansvariga myndigheter bör utses på åtminstone de områden som pekas ut i rapporten: transporter, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling. Det handlar om att forma ett samhälle där alla behövs och kan delta.

Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i alla delar av livet, och de grundläggande demokratiska rättigheterna måste värnas för alla medborgare. Förutsättningarna för detta regleras i stor utsträckning av de myndigheter som i dag saknar sektorsansvar.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! För att bidra till genomförandet av funktionshinderspolitiken har i dagsläget nio myndigheter tilldelats ett särskilt sektorsansvar. Riksrevisionen har, som nämnts här, granskat deras roll att vara samlande, stödjande och pådrivande.

Den samlade bedömningen är att myndigheterna delvis arbetar effektivt med att bidra till målet för funktionshinderspolitiken men att det finns stora variationer i hur aktiva myndigheterna är. De tolkar, tillämpar och förhåller sig till sektorsansvaret för funktionshinderspolitiken på olika sätt, och jämförelser mellan myndigheterna försvåras av att dessa följer upp och återrapporterar sitt arbete i olika omfattning. Riksrevisionen konstaterar att det till viss del beror på att regeringens styrning av funktionshinderspolitiken är otydlig.

Av granskningen framgår vidare att det saknas sektorsansvariga myndigheter för flera av de viktiga och tunga sektorerna i dagens samhälle, till exempel transporter, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling. För att sektorsansvaret till fullo ska kunna bli ett verkningsfullt styrmedel kan det enligt Riksrevisionen finnas anledning att ge myndigheter inom fler sektorer ett sektorsansvar. Därför rekommenderar Riksrevisionen att regeringen ser över om myndigheter för fler sektorer ska tilldelas ett sektorsansvar.

Regeringen säger sig dela Riksrevisionens synpunkter men menar att detta bör föregås av ytterligare analys av den roll de befintliga sektorsmyndigheterna kan eller bör ha.

Vänsterpartiet anser att det är angeläget att skyndsamt utveckla funktionshinderspolitiken genom fler sektorsansvariga myndigheter. Precis som regeringen själv påpekar är myndigheternas redovisningar centrala för att kunna följa upp genomförandet av nationella mål över tid och bedöma om de åtgärder som vidtagits har varit effektiva nog för att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. Då är det både angeläget och brådskande att se till att det finns utpekade myndigheter inom alla relevanta områden som påverkar personer med funktionsnedsättning.

Vänsterpartiet anser att sektorsansvariga myndigheter bör utses på åtminstone de områden som Riksrevisionen pekar ut i sin rapport, såsom transporter, rättsväsen, konsumentpolitik och upphandling.

Fru talman! Ett tillgängligt samhälle är ett samhälle där alla behövs och kan delta. Personer med funktionsnedsättning ska ha full delaktighet i det politiska, sociala, ekonomiska och kulturella livet, som alla andra. Förutsättningarna för det styrs i stor utsträckning av myndigheter inom de berörda sektorerna. Många av dem saknar dock ett tydligt sektorsansvar. Det är därför avgörande att det här genomförs så att de grundläggande demokratiska rättigheterna värnas och garanteras för alla invånare.

Vänsterpartiet yrkar därför bifall till reservation 1.

Fru talman! I riksdagen blir funktionshinderspolitiken oftast en fråga för oss ledamöter i socialutskottet att diskutera och debattera. I regeringen ligger huvudansvaret på Socialdepartementet och socialtjänstministern, och bland myndigheterna finns ett extra stort ansvar hos Socialstyrelsen och Myndigheten för delaktighet. Men det är inte så livet ser ut för den som har en funktionsnedsättning. Det är inte begränsat till de sociala frågorna eller till omsorgsfrågorna.

Grundförutsättningarna för att klara sitt liv om man har en funktionsnedsättning kan handla om tillgången till hjälpmedel, rätten till personlig assistans och möjligheten till ledsagning. Men det handlar också om tillgängligheten till affärer, bostäder, skolor, offentliga byggnader, museer, idrottsanläggningar och teatrar. Det handlar om tillgången till utbildningar och möjligheten till anpassningar genom hela utbildningssystemet. Det handlar om möjligheten att förflytta sig på likvärdiga villkor som alla andra i samhället till affären, till jobbet, till kompisarna, ut i naturen eller till idrottsanläggningen. Det handlar om möjligheten att ha en anpassad och tillgänglig arbetsplats. Det handlar om tillgången till digitala tjänster såsom bank-id för att kunna göra bankärenden och boka biljetter. Och det handlar om möjligheten att delta i det demokratiska arbetet och att delta i de allmänna valen, vilket var en fråga som man debatterade före oss här i kammaren.

Målet med funktionshinderspolitiken är att skapa ett samhälle utan hinder för delaktighet och med jämlika villkor för människor med funktionsnedsättningar. Men då krävs också att ansvaret sträcker sig genom fler utskott i riksdagen, genom fler departement i regeringen och genom fler statliga myndigheter – därav dagens diskussion om sektorsansvar, fru talman.

Riksrevisionens rapport om sektorsansvaret visar nämligen att de myndigheter som i dag är utpekade – Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Boverket, Försäkringskassan, Post- och telestyrelsen, Statens kulturråd, Socialstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Statens skolverk – också har tagit ett större ansvar och haft ett större fokus på funktionshindersfrågorna. Samtidigt kritiserar Riksrevisionen att regeringens styrning har varit dålig och att det funnits oklarheter i vad sektorsansvaret ska innebära i praktiken. Detta har lett till att man uppfattar det på olika sätt och hanterar sektorsansvaret på olika sätt i de olika myndigheterna.

Samtidigt konstateras att flera viktiga samhällsområden i dag saknar sektorsansvar. Som exempel nämns transportområdet, rättsväsendet, konsumentpolitik och upphandling. Det här gör i sin tur att funktionshindersfrågorna inte får samma prioritet inom just dessa områden.

Allra mest anmärkningsvärt skulle jag säga är att det saknas ett sektorsansvar inom transportområdet, eftersom det finns uppenbara problem där i dag. Samtidigt är möjligheten att transportera sig ofta själva grunden för delaktighet i samhällslivet. Om man inte kan ta sig till affären, skolan, jobbet eller kompisarna hamnar man i stället i isolering i det egna hemmet. Detta är inte rimligt.

Fru talman! Det är bra att regeringen nu arbetar med en ny handlingsplan för funktionshinderspolitiken för åren 2026–2031. Det behövs verkligen. Det är också bra att man i den handlingsplanen avser att förtydliga innebörden i sektorsansvaret. Det är däremot en brist att regeringen inte redan nu ser behovet av att utse fler sektorsansvariga myndigheter utan skjuter detta på framtiden, för framtida analyser.

Det råder ingen tvekan om att fler myndigheter måste ta ett större ansvar för funktionshinderspolitiken än vad som är fallet i dag. Det råder inte heller någon tvekan om att fler ministrar måste ta ett större ansvar. Det handlar nämligen inte bara om LSS och socialpolitik, utan det handlar om utbildning, arbetsmarknad, infrastruktur, försvar, sjukvård, digitalisering och mycket annat.

Besvikelsen över regeringens bristfälliga funktionshinderspolitik har varit stor under den här mandatperioden. Det är uppenbart att fler måste ta ansvar för att vi ska nå upp till målen om delaktighet och jämlikhet.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet om fler sektorsansvariga myndigheter inom funktionshinderspolitiken.

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande med anledning av Riksrevisionens rapport om sektorsansvaret i funktionshinderspolitiken.

Även om detta är en viktig rapport måste jag erkänna att det känns som att vi debatterar ytterligare en hyllvärmare – ett dokument som kommer att stå på hyllor här och var hos olika myndigheter och samla damm utan att ha någon egentlig verkan i arbetet för att ta oss närmare det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Om den politiska viljan inte finns så finns nämligen inte förutsättningarna för myndigheterna att förverkliga målet i praktiken.

Syftet med rapporten från Riksrevisionen var att granska strategin för systematisk uppföljning av den funktionshinderspolitik som beslutades av regeringen 2021. Den strategin kom i sin tur till för att säkerställa en regelbunden, jämförbar uppföljning av utvecklingen mot det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Låt oss därför påminna oss om det nationella mål som antogs av riksdagen för åtta år sedan.

Där stod det tydligt att regeringens funktionshinderspolitik tog sin utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och särskilt i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den skulle betraktas som en del av samhällsbygget, stod det, med målet att skapa ett mer jämlikt samhälle där medborgarnas olika bakgrund eller förutsättningar inte skulle avgöra möjligheten till delaktighet. Ett antal styrande principer togs fram, och ur dessa kom det nationella målet: att personer med funktionsnedsättning ska kunna, på samma villkor som andra, leva sina liv fullt ut i samhället.

Fru talman! Hur gick det då med målet? När FN-kommittén förra året granskade Sveriges genomförande av konventionen framfördes svidande kritik, och jag ska lyfta en del av den. Kommittén var oroad över

att inte alla personer som är blinda eller har synnedsättning kan komma i fråga för stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade eller andra stödsystem utan själva måste betala merkostnaden för stöd, vilket hindrar dem från att delta i det politiska offentliga livet och i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott

att det inom rättsväsendet finns begränsad kunskap, utbildning och kompetens när det gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning

att restriktionerna för personlig assistans har ökat och att 1 500 personer med funktionsnedsättning förlorade sin personliga assistans mellan 2015 och 2022

att barn och vuxna med funktionsnedsättning i större utsträckning placeras på institutioner

att personer med funktionsnedsättning förvägras rätten att på samma villkor som andra välja bostadsort samt var och med vem de ska bo

att det saknas resurser och tillräckliga stödmekanismer för att stödja föräldrar med funktionsnedsättning och familjer med barn med funktionsnedsättning

att det har skett en minskning av anslagen till skälig anpassning inom utbildning, exempelvis personlig assistans och stöd till elever med funktionsnedsättning

att tillgängligheten behöver förstärkas

att arbetsmarknadspolitiken inte tillräckligt integrerar personer med funktionsnedsättning.

Detta är bara några exempel; listan var väldigt lång. I FN:s granskning konstaterades det som vi med funktionsnedsättning känt under lång tid, nämligen att Sverige inte kommit närmare målet utan längre ifrån det. Jag vill ta upp detta därför att det som just nu diskuteras här, det vill säga rapporten och alla dess rekommendationer, ju är en del av det tänkta arbete som skulle göras för att Sverige ska komma närmare målen.

I rapporten konstateras att det finns flera allvarliga brister i genomförandet av Sveriges funktionshinderspolitik. Myndigheternas sektorsansvar är otydligt, regeringens styrning är otillräcklig och uppföljningen av målen är undermåliga. Det saknas en samlad och tydligt formulerad strategi för att uppnå jämlikhet och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Institutet för mänskliga rättigheter har dessutom konstaterat att levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning är fortsatt kraftigt ojämlika och att de rättighetskränkningar som sker ofta är strukturella.

Miljöpartiet delar dessa bedömningar. Det är uppenbart att nuvarande system brister i både tydlighet, ansvarsfördelning och rättighetsfokus. För att funktionshinderspolitiken ska genomföras effektivt menar Riksrevisionen – och Miljöpartiet delar den bilden – att fler myndigheter bör få ett tydligt sektorsansvar inom avgörande områden, såsom transporter, rättsväsen, konsumentpolitik, offentlig upphandling med mera.

Sektorsansvaret är dessutom otydligt, eftersom ovan nämnda strategi saknar delmål och konkreta åtgärder. En möjlig väg framåt är att inkludera mätbara delmål med indikatorer för jämlikhet, tillgänglighet och delaktighet i regeringens aviserade handlingsplan för funktionshinderspolitiken mellan 2026 och 2031.

Handlingsplanen bör vara rättighetsbaserad, utgå från FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och utvecklas i nära samarbete med funktionsrättsrörelsen. Miljöpartiet har tidigare föreslagit att denna FN-konvention ska inkorporeras i svensk lagstiftning, och vi föreslår därför att regeringen utreder detta skyndsamt, i linje med det arbete som pågår i Norge.

Jag vill avsluta där jag började: Om den politiska viljan saknas på den högsta nivån har denna rapport och dess rekommendationer egentligen ingen verklig möjlighet att bidra till att vi når målet och uppfyller villkoren i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)