Rose-Marie Carlsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag har beskrivit en del av den verklighet som många som arbetar inom sjukvården känner igen sig i, alltså vårdens vardag. Det handlar om personal som varje dag försöker få ihop ett system som inte längre går ihop. Jag möter många som arbetar i vården och som berättar samma sak. De springer fortare, gör mer, men känner att de inte räcker till.

Nu ser vi vad som händer när statsbidragen urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras. Det pratades här om statsbidrag och att man inte kan göra mer från regeringens sida. Men i den övergripande budgeten är den största enskilda posten statsbidrag till kommuner och regioner. Man kan alltså göra betydligt mer för att öka stabiliteten och förtydliga spelreglerna för regionerna.

Vi ser miljardunderskott, sparpaket och en vård som pressas till bristningsgränsen. I min egen region är det väldigt tydligt. Sjukvården har ett underskott på drygt 2 miljarder. Det kan man inte spara in. Då måste vi politiker tala om vilka verksamheter som ska tas bort. Det hjälper inte att dra in på fruktkorgen eller andra småsaker som man har jobbat med under många år. Det är helt andra åtgärder som behövs.

Samtidigt som vi pratar om satsningar på förlossningen och kvinnosjukvården ska kvinnosjukvården spara 146 miljoner. Hur ska den som jobbar ute i verksamheten förstå pratet om satsningar om den samtidigt måste springa fortare, får höra att pengarna inte finns och inte märker av några satsningar? Vi måste skapa förståelse för hur detta ska gå ihop om personalen verkligen ska engagera sig. Det blir förvirrande att prata om plus och minus och om satsningar. Ministern pratar om stora satsningar, men hur kommer personalen att märka av dem? Min fråga kvarstår. När får vi se en stabil och långsiktig finansiering – om vi inte byter regering, naturligtvis?

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.

Den debattartikel som personalen på förlossningen hade skrivit föranledde att jag skrev interpellationen, men det här är så mycket bredare än förlossningsvården, så jag valde att lyfta in hela sjukvården och ta med regionen.

Jag har funderat väldigt mycket på den här debatten och vad jag vill fokusera på. Jag tänkte på om någon som jobbar ute i verksamheten som sjuksköterska, undersköterska eller något annat skulle lyssna på vår debatt – den jag har med ministern – då vi står och pratar och säger att det satsas si och så mycket. Hur ska den personal som jobbar närmast patienterna märka och veta att det satsas och se resultatet av dessa satsningar? Under tiden vi står här och diskuterar på detta sätt sliter personalen i vården, ofta under stor press och i en arbetsmiljö som det finns mycket att säga om.

Jag har under många år arbetat på Sus i Malmö och på olika sätt upplevt besparingar under hela den tid jag har jobbat där, men någonstans kommer man till vägs ände. Det går inte längre – det går inte att spara mer.

Vi vet att kostnaderna i sjukvården ökar, och vi satsar pengar på forskning som gör att vi kan behandla fler patienter. Nya behandlingar och nya mediciner kommer till, och fler patienter kan botas. Det är i grunden något väldigt positivt, och vi kan rädda fler liv, men samtidigt har inte finansieringen följt med.

Urholkade statsbidrag och uppräkningar för pris och löner i regioner motsvarar inte verkligheten, och precis som ministern sa dras många regioner med stora underskott. Som jag sa tidigare är Region Skånes minus på 9 miljarder, varav sjukvården står för drygt 2 miljarder.

Tidöpartierna, som styr Region Skåne, ser det som en sport att sträva efter att ha landets lägsta regionskatt, och ministerns partikamrater är med och styr i regionen och har ordförandeskap i tre sjukhusstyrelser som klubbar sparpaket efter sparpaket. Vi ser nu konsekvenserna av besparingarna; det är sparpaket, neddragningar och en vård som pressas till bristningsgränsen.

Det som verkligen bekymrar mig, herr talman, är vad som händer ute i verksamheterna när vårdpersonal tvingas städa, diska och sköta logistik i stället för att ta hand om patienter och när schemat slår sönder ett fungerande team och gör det svårt att få ihop livet med barn och familj. Det bekymrar mig vad som händer när personal inom bland annat förlossningen arbetar tolvtimmarspass i en redan pressad förlossningsvård och när personalen säger att de gör sitt jobb men att de inte får rätt förutsättningar. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan ett hot mot kvaliteten i vården.

Det handlar ytterst om politiska prioriteringar. När statsbidrag urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras – exempelvis skattesänkningar för dem som redan har – skickas notan till regionerna och vidare till personalen och patienterna. När personalen gång på gång larmar förtjänar de att inte bli avfärdade. De förtjänar att bli lyssnade på.

Personalen belyser sin arbetssituation, men ingen lyssnar på dem eller tar det på allvar, utan de får snarare tvärtom höra att de far med osanning. Det är anledningen till att jag lyfter denna fråga här i dag; om deras röster inte hörs någonstans vill jag att de ska höras här i riksdagen.

Frågan kvarstår: Hur kommer ministern att utifrån sitt ansvarsområde ge sjukvården en stabil och långsiktig finansiering?

Herr talman! Tack så mycket för svaret, ministern!

Jag står här i dag därför att sjukvården i Skåne befinner sig i en allvarlig kris. Det handlar inte om enskilda problem. Det handlar om en utveckling där både personalens arbetsmiljö och patienternas säkerhet hotas.

Under de senaste åren har vi sett växande vårdköer, en pressad arbetsmiljö och personal som förväntas göra mer med mindre resurser. Samtidigt har Tidöstyret i Region Skåne låtit underskottet skena iväg till över 9 miljarder kronor. Överskottet som tidigare byggts upp är borta sedan länge, och man lånar pengar till driften på samma sätt som regeringen lånar pengar till sänkta skatter för höginkomsttagare.

Hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat på Sus i Malmö. Jag vet av erfarenhet att personalen är lojal, i första hand med patienterna, men när man inte blir hörd brister det.

Vi har haft en pandemi som vi fortfarande ser sviter av. Frågan man kan fundera över är om personalen egentligen har återhämtat sig. Många slutade och har inte kommit tillbaka. På den tiden, under pandemiåren, fick personalen applåder. Men vad får de nu?

Vi kan inte ha en sjukvård som bygger på personalens uppoffringar i stället för på rimliga villkor. Det är inte utan att jag i dag känner både sorg och ilska – sorg över en utveckling där vårdpersonalen slits ut och ilska över att deras varningssignaler inte tas på allvar.

Herr talman! Låt mig ta ett konkret exempel: förlossningsvården i Malmö. Barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor har själva slagit larm om en situation där arbetsbelastningen är så hög att patientsäkerheten riskeras. Det är ett mycket allvarligt besked. När de som arbetar närmast patienterna larmar måste man lyssna, men i stället för att man lyssnar och tar ansvar möts personalen av ifrågasättande. Att personalen känner sig tvingad att gå ut offentligt och dessutom blir anklagad för att överdriva eller inte tala sanning är ett underbetyg för hanteringen av hela situationen. Sjukvården bygger på tillit, och tillit går snabbt att rasera men tar lång tid att bygga upp.

Herr talman! Detta är inte bara en regional fråga utan en del av en nationell utveckling där regionerna pressas ekonomiskt samtidigt som behoven i sjukvården ökar. Då räcker det inte att peka på regionerna; staten måste ta ett större ansvar.

I sitt svar säger ministern att regeringen bland annat avsätter pengar till kompetensförsörjning. Det låter jättebra, men hur rimmar det med att man på Sus inom Region Skåne ska minska personalstyrkan med motsvarande 640 heltidstjänster? Ingen kommer dock att sägas upp, utan man vakanshåller tjänsterna. Om någon slutar får man alltså färre arbetskamrater i stället för fler arbetskamrater.

Jag förstår att ministern inte kan svara för vad regionen gör, men detta visar tydligt att sjukvården inte enbart är underfinansierad från regionen utan även från staten. Frågan kvarstår alltså: På vilket sätt kommer ministern utifrån sitt område att ytterligare stärka den statliga finansieringen av sjukvården så att situationer som den i exempelvis förlossningsvården inte uppstår?

Herr talman! Det är bra att vi är överens, men jag litar inte riktigt på ledamoten och tror inte riktigt på honom när han pratar om att förskolan är en naturlig del av skolan. När ledamoten pratar om skolan inkluderar det förskolan. Vi pratar om kommunaliseringen av skolan. Förskolan har aldrig varit kommunaliserad utan ligger utanför. Det var detta jag reagerade på.

När det gäller obligatorisk språkförskola får vi se vad utredningen kommer fram till, hur det praktiskt ska kunna gå till och vilka barn det ska gälla. Jag kan se att det skulle vara bra, och jag kan se att det skulle vara mindre bra.

Det ska absolut vara språkkrav på personalen. Barnens svenska grundläggs i förskolan, och då är det oerhört viktigt med språkkunskaper hos pedagogerna. Man måste komma fram till vilken yrkessvenska man behöver och vad man behöver kunna gällande språket.

Den tidigare regeringen avsatte pengar. Nu kommer jag inte ihåg vad pengarna heter, för det kommer ju pengar lite hit och dit, men det var i alla fall pengar till läskunnighet och till högläsning för barnen. Personalen fick träna och jobba på sin egen språkutveckling.

I Malmö, som det har refererats till tidigare, köptes det in utbildning till personalen för att de skulle kunna läsa. De pratade svenska, men de kände att de inte behärskade språket tillräckligt för att kunna läsa för barnen. Då får man som arbetsgivare lösa det. Vi politiker tycker att det är jätteviktigt, och då avsätter vi resurser till det – det är självklart!

Det är som ledamoten säger: Om man inte möter språket hemma måste man möta det någon annanstans där barnen förhoppningsvis vistas mycket.

(Applåder)

Herr talman! Förskolan är en egen skolform. När vi pratar om skolan menar vi till 99 procent inte förskolan. När någon pratar om de här frågorna måste man ibland påminna om att det också handlar om förskolan, och då blir svaret ungefär ”Jaja, det är klart”, som om den hade satts lite grann på undantag.

På samma sätt beskrivs det i Riksrevisionens rapport Likvärdighet i förskolan, som tas upp i betänkandet och som bland annat handlar om tillsyn. Där lyfts fram att den kommit i skymundan för den vanliga grundskolan. Det satsas inte lika mycket på förskolan jämfört med de vanliga skolformerna.

Även Skolverket lämnar förskolan i sticket. De flesta råd går till grundskolan. Man skjuter förskolan åt sidan. Till exempel är läroplanen för grundskolan indelad i de olika stadierna. Men för förskolan är läroplanen densamma oavsett om barnet är ett, fyra eller fem år och ska lämna förskolan.

Det är det här jag menar. Så länge vi inte tycker att förskolan är en naturlig del av hela utbildningsväsendet lyfter jag upp förskolan och pratar om förskola. Vi pratar om ord, men det syns inte i handling på det sätt som jag skulle önska. Jag tycker inte att vi ska prata om ”skola” i de här sammanhangen, för jag känner inte att vi riktigt är där än. Det är min motivering.

Herr talman! Barn ska få vara barn, oavsett varifrån man kommer. Jag har nog besökt alla de kommunala förskolorna och även några av de fristående. Det har absolut inte funnits någon förskola som man skulle kunna tro ligger i Bagdad.

Det verkar finnas en övertro på att förskolan ska lösa alla problem som finns i samhället runt omkring. Barnen är några timmar i förskolan. Det kan finnas personal som själv lever under hedersförtryck, oberoende av vilken religion man har; det här finns inom alla trosuppfattningar. Det är därför inte lätt att hantera detta. Nej, det är det inte – ledamoten kan nicka hur mycket han vill.

Man löser inte detta på de timmar som barnen är i skolan, utan det är något mycket större. Hela samhället har ett ansvar för att arbeta med dessa barn och med de vårdnadshavare och andra vuxna som finns runt omkring. Förskolan och skolan gör sin del. Nu ska jag dock inte tala om skolan som en tidigare ledamot gjorde. Förskolan ska kunna vara en fristad för barnen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan från ledamoten.

Sedan jag kom in i riksdagen 2022 har jag väntat på att få denna fråga. Jag vet att ledamoten syftar på mig som tidigare ordförande i förskolenämnden. Det är bra att jag får tillfälle att berätta hur det verkligen var och hur det är.

Med hjälp av forskare gjorde man en undersökning i högstadier i storstäderna för att se hur det såg ut med hedersproblematik. När den redovisades i kommunfullmäktige i Malmö fick skolförvaltningarna – vi har tre stycken – i uppdrag av fullmäktige att arbeta med kompetenshöjande åtgärder i sina verksamheter.

När det gällde förskolan, som jag var ordförande för, tänkte förvaltningen så här: Om vi ska utbilda personalen måste vi verkligen ta reda på hur det ligger till. Man anlitade en forskare från Pedagogisk Inspiration, PI, som gjorde ett nedslag på tio olika förskolor runt om i staden. Personalen fick anonymt berätta hur de upplevde olika förskolor. Det hela sammanställdes i en rapport som underlag till förvaltningen. Vi i nämnden fick information om detta och hur det såg ut. Man måste ju först ta reda på hur det ser ut innan man bestämmer sig för hur utbildningen ska se ut och vad man saknar.

Bara ett par år innan man gjorde denna undersökning bad vi förvaltningen göra en undersökning eftersom det cirkulerade ett rykte om att barn använde slöja i förskolan. Förvaltningen fick i uppdrag att ta reda på hur det låg till och komma tillbaka till nämnden för att beskriva hur det såg ut. Men man hittade ingenting sådant i de kommunala förskolorna. Däremot fanns det problem i de fristående.