Rose-Marie Carlsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag har beskrivit en del av den verklighet som många som arbetar inom sjukvården känner igen sig i, alltså vårdens vardag. Det handlar om personal som varje dag försöker få ihop ett system som inte längre går ihop. Jag möter många som arbetar i vården och som berättar samma sak. De springer fortare, gör mer, men känner att de inte räcker till.

Nu ser vi vad som händer när statsbidragen urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras. Det pratades här om statsbidrag och att man inte kan göra mer från regeringens sida. Men i den övergripande budgeten är den största enskilda posten statsbidrag till kommuner och regioner. Man kan alltså göra betydligt mer för att öka stabiliteten och förtydliga spelreglerna för regionerna.

Vi ser miljardunderskott, sparpaket och en vård som pressas till bristningsgränsen. I min egen region är det väldigt tydligt. Sjukvården har ett underskott på drygt 2 miljarder. Det kan man inte spara in. Då måste vi politiker tala om vilka verksamheter som ska tas bort. Det hjälper inte att dra in på fruktkorgen eller andra småsaker som man har jobbat med under många år. Det är helt andra åtgärder som behövs.

Samtidigt som vi pratar om satsningar på förlossningen och kvinnosjukvården ska kvinnosjukvården spara 146 miljoner. Hur ska den som jobbar ute i verksamheten förstå pratet om satsningar om den samtidigt måste springa fortare, får höra att pengarna inte finns och inte märker av några satsningar? Vi måste skapa förståelse för hur detta ska gå ihop om personalen verkligen ska engagera sig. Det blir förvirrande att prata om plus och minus och om satsningar. Ministern pratar om stora satsningar, men hur kommer personalen att märka av dem? Min fråga kvarstår. När får vi se en stabil och långsiktig finansiering – om vi inte byter regering, naturligtvis?

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.

Den debattartikel som personalen på förlossningen hade skrivit föranledde att jag skrev interpellationen, men det här är så mycket bredare än förlossningsvården, så jag valde att lyfta in hela sjukvården och ta med regionen.

Jag har funderat väldigt mycket på den här debatten och vad jag vill fokusera på. Jag tänkte på om någon som jobbar ute i verksamheten som sjuksköterska, undersköterska eller något annat skulle lyssna på vår debatt – den jag har med ministern – då vi står och pratar och säger att det satsas si och så mycket. Hur ska den personal som jobbar närmast patienterna märka och veta att det satsas och se resultatet av dessa satsningar? Under tiden vi står här och diskuterar på detta sätt sliter personalen i vården, ofta under stor press och i en arbetsmiljö som det finns mycket att säga om.

Jag har under många år arbetat på Sus i Malmö och på olika sätt upplevt besparingar under hela den tid jag har jobbat där, men någonstans kommer man till vägs ände. Det går inte längre – det går inte att spara mer.

Vi vet att kostnaderna i sjukvården ökar, och vi satsar pengar på forskning som gör att vi kan behandla fler patienter. Nya behandlingar och nya mediciner kommer till, och fler patienter kan botas. Det är i grunden något väldigt positivt, och vi kan rädda fler liv, men samtidigt har inte finansieringen följt med.

Urholkade statsbidrag och uppräkningar för pris och löner i regioner motsvarar inte verkligheten, och precis som ministern sa dras många regioner med stora underskott. Som jag sa tidigare är Region Skånes minus på 9 miljarder, varav sjukvården står för drygt 2 miljarder.

Tidöpartierna, som styr Region Skåne, ser det som en sport att sträva efter att ha landets lägsta regionskatt, och ministerns partikamrater är med och styr i regionen och har ordförandeskap i tre sjukhusstyrelser som klubbar sparpaket efter sparpaket. Vi ser nu konsekvenserna av besparingarna; det är sparpaket, neddragningar och en vård som pressas till bristningsgränsen.

Det som verkligen bekymrar mig, herr talman, är vad som händer ute i verksamheterna när vårdpersonal tvingas städa, diska och sköta logistik i stället för att ta hand om patienter och när schemat slår sönder ett fungerande team och gör det svårt att få ihop livet med barn och familj. Det bekymrar mig vad som händer när personal inom bland annat förlossningen arbetar tolvtimmarspass i en redan pressad förlossningsvård och när personalen säger att de gör sitt jobb men att de inte får rätt förutsättningar. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan ett hot mot kvaliteten i vården.

Det handlar ytterst om politiska prioriteringar. När statsbidrag urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras – exempelvis skattesänkningar för dem som redan har – skickas notan till regionerna och vidare till personalen och patienterna. När personalen gång på gång larmar förtjänar de att inte bli avfärdade. De förtjänar att bli lyssnade på.

Personalen belyser sin arbetssituation, men ingen lyssnar på dem eller tar det på allvar, utan de får snarare tvärtom höra att de far med osanning. Det är anledningen till att jag lyfter denna fråga här i dag; om deras röster inte hörs någonstans vill jag att de ska höras här i riksdagen.

Frågan kvarstår: Hur kommer ministern att utifrån sitt ansvarsområde ge sjukvården en stabil och långsiktig finansiering?

Herr talman! Tack så mycket för svaret, ministern!

Jag står här i dag därför att sjukvården i Skåne befinner sig i en allvarlig kris. Det handlar inte om enskilda problem. Det handlar om en utveckling där både personalens arbetsmiljö och patienternas säkerhet hotas.

Under de senaste åren har vi sett växande vårdköer, en pressad arbetsmiljö och personal som förväntas göra mer med mindre resurser. Samtidigt har Tidöstyret i Region Skåne låtit underskottet skena iväg till över 9 miljarder kronor. Överskottet som tidigare byggts upp är borta sedan länge, och man lånar pengar till driften på samma sätt som regeringen lånar pengar till sänkta skatter för höginkomsttagare.

Hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat på Sus i Malmö. Jag vet av erfarenhet att personalen är lojal, i första hand med patienterna, men när man inte blir hörd brister det.

Vi har haft en pandemi som vi fortfarande ser sviter av. Frågan man kan fundera över är om personalen egentligen har återhämtat sig. Många slutade och har inte kommit tillbaka. På den tiden, under pandemiåren, fick personalen applåder. Men vad får de nu?

Vi kan inte ha en sjukvård som bygger på personalens uppoffringar i stället för på rimliga villkor. Det är inte utan att jag i dag känner både sorg och ilska – sorg över en utveckling där vårdpersonalen slits ut och ilska över att deras varningssignaler inte tas på allvar.

Herr talman! Låt mig ta ett konkret exempel: förlossningsvården i Malmö. Barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor har själva slagit larm om en situation där arbetsbelastningen är så hög att patientsäkerheten riskeras. Det är ett mycket allvarligt besked. När de som arbetar närmast patienterna larmar måste man lyssna, men i stället för att man lyssnar och tar ansvar möts personalen av ifrågasättande. Att personalen känner sig tvingad att gå ut offentligt och dessutom blir anklagad för att överdriva eller inte tala sanning är ett underbetyg för hanteringen av hela situationen. Sjukvården bygger på tillit, och tillit går snabbt att rasera men tar lång tid att bygga upp.

Herr talman! Detta är inte bara en regional fråga utan en del av en nationell utveckling där regionerna pressas ekonomiskt samtidigt som behoven i sjukvården ökar. Då räcker det inte att peka på regionerna; staten måste ta ett större ansvar.

I sitt svar säger ministern att regeringen bland annat avsätter pengar till kompetensförsörjning. Det låter jättebra, men hur rimmar det med att man på Sus inom Region Skåne ska minska personalstyrkan med motsvarande 640 heltidstjänster? Ingen kommer dock att sägas upp, utan man vakanshåller tjänsterna. Om någon slutar får man alltså färre arbetskamrater i stället för fler arbetskamrater.

Jag förstår att ministern inte kan svara för vad regionen gör, men detta visar tydligt att sjukvården inte enbart är underfinansierad från regionen utan även från staten. Frågan kvarstår alltså: På vilket sätt kommer ministern utifrån sitt område att ytterligare stärka den statliga finansieringen av sjukvården så att situationer som den i exempelvis förlossningsvården inte uppstår?

Herr talman! Det är bra att vi är överens, men jag litar inte riktigt på ledamoten och tror inte riktigt på honom när han pratar om att förskolan är en naturlig del av skolan. När ledamoten pratar om skolan inkluderar det förskolan. Vi pratar om kommunaliseringen av skolan. Förskolan har aldrig varit kommunaliserad utan ligger utanför. Det var detta jag reagerade på.

När det gäller obligatorisk språkförskola får vi se vad utredningen kommer fram till, hur det praktiskt ska kunna gå till och vilka barn det ska gälla. Jag kan se att det skulle vara bra, och jag kan se att det skulle vara mindre bra.

Det ska absolut vara språkkrav på personalen. Barnens svenska grundläggs i förskolan, och då är det oerhört viktigt med språkkunskaper hos pedagogerna. Man måste komma fram till vilken yrkessvenska man behöver och vad man behöver kunna gällande språket.

Den tidigare regeringen avsatte pengar. Nu kommer jag inte ihåg vad pengarna heter, för det kommer ju pengar lite hit och dit, men det var i alla fall pengar till läskunnighet och till högläsning för barnen. Personalen fick träna och jobba på sin egen språkutveckling.

I Malmö, som det har refererats till tidigare, köptes det in utbildning till personalen för att de skulle kunna läsa. De pratade svenska, men de kände att de inte behärskade språket tillräckligt för att kunna läsa för barnen. Då får man som arbetsgivare lösa det. Vi politiker tycker att det är jätteviktigt, och då avsätter vi resurser till det – det är självklart!

Det är som ledamoten säger: Om man inte möter språket hemma måste man möta det någon annanstans där barnen förhoppningsvis vistas mycket.

(Applåder)

Herr talman! Förskolan är en egen skolform. När vi pratar om skolan menar vi till 99 procent inte förskolan. När någon pratar om de här frågorna måste man ibland påminna om att det också handlar om förskolan, och då blir svaret ungefär ”Jaja, det är klart”, som om den hade satts lite grann på undantag.

På samma sätt beskrivs det i Riksrevisionens rapport Likvärdighet i förskolan, som tas upp i betänkandet och som bland annat handlar om tillsyn. Där lyfts fram att den kommit i skymundan för den vanliga grundskolan. Det satsas inte lika mycket på förskolan jämfört med de vanliga skolformerna.

Även Skolverket lämnar förskolan i sticket. De flesta råd går till grundskolan. Man skjuter förskolan åt sidan. Till exempel är läroplanen för grundskolan indelad i de olika stadierna. Men för förskolan är läroplanen densamma oavsett om barnet är ett, fyra eller fem år och ska lämna förskolan.

Det är det här jag menar. Så länge vi inte tycker att förskolan är en naturlig del av hela utbildningsväsendet lyfter jag upp förskolan och pratar om förskola. Vi pratar om ord, men det syns inte i handling på det sätt som jag skulle önska. Jag tycker inte att vi ska prata om ”skola” i de här sammanhangen, för jag känner inte att vi riktigt är där än. Det är min motivering.

Herr talman! Barn ska få vara barn, oavsett varifrån man kommer. Jag har nog besökt alla de kommunala förskolorna och även några av de fristående. Det har absolut inte funnits någon förskola som man skulle kunna tro ligger i Bagdad.

Det verkar finnas en övertro på att förskolan ska lösa alla problem som finns i samhället runt omkring. Barnen är några timmar i förskolan. Det kan finnas personal som själv lever under hedersförtryck, oberoende av vilken religion man har; det här finns inom alla trosuppfattningar. Det är därför inte lätt att hantera detta. Nej, det är det inte – ledamoten kan nicka hur mycket han vill.

Man löser inte detta på de timmar som barnen är i skolan, utan det är något mycket större. Hela samhället har ett ansvar för att arbeta med dessa barn och med de vårdnadshavare och andra vuxna som finns runt omkring. Förskolan och skolan gör sin del. Nu ska jag dock inte tala om skolan som en tidigare ledamot gjorde. Förskolan ska kunna vara en fristad för barnen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan från ledamoten.

Sedan jag kom in i riksdagen 2022 har jag väntat på att få denna fråga. Jag vet att ledamoten syftar på mig som tidigare ordförande i förskolenämnden. Det är bra att jag får tillfälle att berätta hur det verkligen var och hur det är.

Med hjälp av forskare gjorde man en undersökning i högstadier i storstäderna för att se hur det såg ut med hedersproblematik. När den redovisades i kommunfullmäktige i Malmö fick skolförvaltningarna – vi har tre stycken – i uppdrag av fullmäktige att arbeta med kompetenshöjande åtgärder i sina verksamheter.

När det gällde förskolan, som jag var ordförande för, tänkte förvaltningen så här: Om vi ska utbilda personalen måste vi verkligen ta reda på hur det ligger till. Man anlitade en forskare från Pedagogisk Inspiration, PI, som gjorde ett nedslag på tio olika förskolor runt om i staden. Personalen fick anonymt berätta hur de upplevde olika förskolor. Det hela sammanställdes i en rapport som underlag till förvaltningen. Vi i nämnden fick information om detta och hur det såg ut. Man måste ju först ta reda på hur det ser ut innan man bestämmer sig för hur utbildningen ska se ut och vad man saknar.

Bara ett par år innan man gjorde denna undersökning bad vi förvaltningen göra en undersökning eftersom det cirkulerade ett rykte om att barn använde slöja i förskolan. Förvaltningen fick i uppdrag att ta reda på hur det låg till och komma tillbaka till nämnden för att beskriva hur det såg ut. Men man hittade ingenting sådant i de kommunala förskolorna. Däremot fanns det problem i de fristående.

Herr talman! Jag ska prata om förskolan, som aldrig varit kommunaliserad. Den har alltid legat utanför, för den har varit en egen omsorgsform. Den har legat under socialtjänsten, och under Utbildningsdepartementet blev den en egen utbildningsform. Då har vi klarat ut det.

Jag ska i alla fall gå tillbaka ytterligare i tiden för en historik om förskolan, för jag tycker att det kan vara viktigt att ha med sig att den svenska förskolan inte började som en pedagogisk reform. Den började som en lösning på ett problem. När industrialiseringen tog fart på 1800-talet behövde arbetande föräldrar någonstans att lämna sina barn. Barnkrubbor växte fram, oftast under enkla förhållanden, där barnen fick tillsyn under tiden då deras föräldrar arbetade.

Allteftersom tiden gick förändrades synen på barnen. Man blev inspirerad av idéer från Friedrich Fröbel om att barns lek, språk och nyfikenhet också behövde näring. Det som började som tillsyn blev pedagogik. Det som började som välgörenhet blev rättighet.

I dag är förskolan en egen skolform och det första steget i det livslånga lärandet. Förskolan är en av grundstenarna för ett jämlikt samhälle. Det är genom förskolan som vi som samhälle tar vara på de små barnens lust att leka och lära men också möjliggör för föräldrarna att arbeta och utbilda sig.

Förskolan ska erbjuda alla barn en bra start i livet. Oavsett vilken bakgrund man har ska förskolan finnas där för en tryggare och mer jämlik uppväxt. Vi socialdemokrater vill höja kvaliteten i förskolan. För att det ska vara möjligt krävs det små barngrupper och ökad personaltäthet.

Varje dag är det nästan en halv miljon barn som går till sin förskola. Det är en förskola som bygger på kunskap, omsorg och lärande. Det är en förskola som möter barnen där de är och låter dem växa utifrån sina egna förutsättningar. Det är en förskola som möter barnen med kompetent och utbildad personal.

Många olika faktorer har under de senare åren påverkat förskolan. Barnkonventionen har blivit svensk lag. Pandemin visade på ökade risker när det gällde både personalens hälsa och barnens lärande. Fler barn deltar i förskolan, och vistelsetiderna blir längre. Samtidigt har förskolans språkutvecklande uppdrag när det gäller både svenska och andra modersmål blivit mer komplext. Dessutom drivs allt fler förskolor i bolagsform.

Även om barnantalet sjunker ligger andelen barn som är inskrivna i förskolan på samma nivå som föregående år. Men man ska inte slå sig till ro. Det är viktigt att arbeta aktivt med att följa upp barnens närvaro i förskolan, så att barnen verkligen deltar i verksamheten. Hög närvaro i förskolan är viktigt för kontinuiteten i barngruppen, och hög närvaro i förskolan motverkar hög frånvaro i högstadiet.

Budgeten är redan fastställd för utgiftsområde 16, där förskolan ingår. Men i vår budget, som tyvärr inte fick gehör, förstärker vi förskolan med ytterligare 600 miljoner kronor.

Eftersom det så sällan är fokus på förskolan – förskolan hamnar ofta i skuggan av skolan; det har Riksrevisionen påpekat i sin rapport och i kvalitetsgranskningen som finns i betänkandet – och eftersom vi vet att satsningar och tidiga insatser ger effekt längre fram tänker jag prata om de satsningar som vi gör på just förskolan.

För en del barn som börjar förskolan kan det vara första gången de möter svenska språket. För att motverka segregation och för att alla barn ska få en bra skolstart måste förskolans språkutvecklande arbete förstärkas. Därför vill vi tillföra 300 miljoner kronor till en särskild satsning på språkutveckling och höjd kvalitet till de 200 förskolor som behöver det mest.

När barnkullarna minskar ska det leda till högre kvalitet och mindre grupper, inte tvärtom. Vi vill också tillföra kommunerna 170 miljoner, så att de kan anställa och behålla personal just i syfte att minska barngruppernas storlek.

Många barn möter svenska språket för första gången i förskolan. Och förskolan är nyckeln till fortsatt lärande och till möjligheten att lyckas i skolan, precis som jag har nämnt tidigare. Därför vill vi göra en riktad satsning på språkutveckling i förskolan och stärka kompetensen hos personalen med ytterligare 80 miljoner.

För att alla ska kunna arbeta och ta de arbeten som finns krävs det, med dagens arbetsmarknad, tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid. För att stimulera kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid finns det ett statsbidrag som kommunerna kan söka. Det har legat på samma nivå under många år. Vi vill förstärka det med 50 miljoner ytterligare. Det är nästan en fördubbling av det befintliga.

Herr talman! Skollagen betonar vikten av förskollärare, och läroplanen betonar arbetslagets samlade kompetens, där barnskötarna utgör en stor och viktig del. Samtidigt vet vi att kompetensförsörjningen i förskolan är en stor utmaning framåt. I dag saknar ungefär hälften av personalen i förskolan relevant utbildning för att arbeta med barn. Det påverkar både kvaliteten i undervisningen och arbetsmiljön för personalen.

Eftersom förskolan är det första steget i vårt utbildningssystem måste vi säkerställa att kompetensen i förskolan är hög. Därför vill vi införa en skyddad yrkestitel för barnskötare och skapa en mer enhetlig utbildning för yrket.

Vi socialdemokrater vill även införa ett förskolelyft, liknande Äldreomsorgslyftet, där personal får möjlighet att utbilda sig och stärka sin kompetens samtidigt som de arbetar.

Herr talman! Vi har tidigare här i kammaren beslutat om bemannade skolbibliotek, men vi får inte glömma bort att det är viktigt med bibliotek och böcker även i förskolan. För många barn är det första gången de får bläddra i en bok och bekanta sig med bilder och bokstäver. Det är viktigt att böcker finns lätt tillgängliga för barnen som en naturlig del av förskolan. Dessutom vet jag att många förskolor har så kallade kapprumsbibliotek där vårdnadshavarna uppmuntras att låna hem böcker att läsa tillsammans med sina barn.

I en orolig tid då många barn upplever osäkerhet och förändring ska förskolan vara en trygg plats där de kan känna sig sedda, hörda och värdefulla. Här skapas stabilitet, glädje och gemenskap – en grund som stärker barnen genom livet. Det är en förskola som inte bara utbildar utan som också ger trygghet och framtidshopp.

Självfallet står jag bakom alla våra reservationer, men i denna debatt yrkar jag bifall endast till reservation 17, som handlar om förskolelyftet.

(Applåder)

Herr talman! Jag har en fråga till utbildnings- och integrationsministern.

I veckan har vi än en gång sett avslöjanden om den vinstdrivande Telluskoncernen. Sedan tidigare vet vi att koncernen har skurit ned på barnens mat för att tjäna pengar. Barnen blev serverade knäckebröd och vatten. Den här gången handlade det om lås på kylskåpet, barn som ramlar ut genom fönster och personal som förväntas utöva påtryckningar på föräldrarna.

Telluskoncernen vet vi också har nära kopplingar till Liberalerna som parti. Vi har en nuvarande minister som fick sälja sina aktier när hon blev minister och tillträdde regeringen. Bolagets vd har en bakgrund inom Folkpartiet liberalerna, och Tellusgruppens presschef har varit kampanjchef hos Liberalerna.

Vi kan konstatera att det finns många med bakgrund inom Liberalerna som övergår till att hjälpa koncernen att bedriva vinstjakt i förskola och skola. Den liberala ministern har tidigare uttalat och krävt att barn ska komma före börsbolag. Min fråga är: När kan vi se ett skarpt förslag som sätter stopp för denna vinstjakt?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Vi är lika överens om hur viktig förskolan är. Det är viktigt att alla barn verkligen är i förskolan, eftersom det lägger grunden för allting för barnen.

Jag tackar för debatten, men jag kommer att återkomma i andra sammanhang. Det räcker inte med att säga att kommunerna kan ordna barnomsorg på kvällar, nätter och helger. Vi vet också precis vad som står i skollagen om hur man ska kunna göra det här.

Det kan inte vara så att man måste säga upp sig. Ofta handlar det om kvinnor som kanske är ensamstående och tvingas lämna sitt arbete. Samhället måste kunna ställa upp för dem som får Sverige att fungera, även utanför kontorstid och speciellt på natten.

Ministern pratar också om att stärka hushållens ekonomi, speciellt riktat mot barnfamiljerna. Men det hade varit mycket bättre och mer träffsäkert om man hade höjt barnbidraget.

Låt mig återgå till det riktade statsbidraget. För att stimulera kommunerna att ta sitt ansvar och erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid infördes för ett antal år sedan, vilket ministern nämnde, ett riktat statsbidrag motsvarande 80 miljoner. Det har legat kvar på samma nivå ända sedan det infördes.

En snabb åtgärd som skulle kunna göra skillnad är att utöka det riktade statsbidraget. Därför har vi socialdemokrater i vår skuggbudget avsatt ytterligare 50 miljoner kronor till det riktade statsbidrag som kommunerna kan söka. Vi har alltså utökat det med drygt 60 procent.

Avslutningsvis vill jag fråga ministern: Är ministern beredd att göra samma satsning som vi socialdemokrater gör?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det går inte att missa att det vi diskuterar och debatterar i dag är tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är en fråga som berör såväl arbetslinjen som jämställdheten och barnens trygghet.

I Sverige ska alla ha möjlighet att arbeta och försörja sig, oavsett vilket yrke eller vilken arbetstid de har. Vår välfärd bygger på att det finns människor som arbetar när andra sover. Undersköterska, busschaufför, vårdbiträde och polis är några av de yrken som håller samhället igång dygnet runt och får välfärden att fungera.

Föräldrar som arbetar kvällar, nätter och helger möts ofta av en enkel men orättvis verklighet i form av en barnomsorg som stänger redan vid fem-sex-tiden. Ibland fungerar inte heller öppettiderna på morgonen därför att man har lång restid.

Vi vet att en tredjedel av landets kommuner erbjuder nattis eller liknande verksamhet medan andra saknar det helt. Ministern och jag kan vara hur överens som helst om att man ska ordna det på något vis, men faktum kvarstår: Verkligheten ser ut på ett annat sätt. Även i de kommuner som har många arbetsplatser där man arbetar skift finns det exempel på att man inte erbjuder detta.

Barnfamiljers möjligheter avgörs alltså inte av vilket yrke man har eller om man vill arbeta utan av vilken kommun man råkar bo i. När kommunen lägger ned nattiset eller aldrig har haft något tvingas dessa föräldrar att säga upp sig från sina jobb eller flytta till en annan kommun – inte för att de vill utan för att barnomsorgen inte räcker till.

Herr talman! Detta är ingen marginell eller liten fråga. Den berör inte bara dem som inte har tillgång till fungerande barnomsorg utan även de arbetsplatser som inte kan få den arbetskraft de behöver. Det handlar om undersköterskor och vårdbiträden som inte kan få den arbetskamrat de verkligen behöver. Vi känner igen devisen ”fler händer i vården”.

Föräldrar ska inte behöva välja mellan jobbet och barnen på grund av att de arbetar kväll eller natt. Barn ska inte behöva flyttas runt mellan anhöriga eller vänner och bekanta för att samhället inte klarar sitt ansvar. Det är lite grann det som jag kunde läsa mellan raderna, som ministern antyder och som även står i skollagen. Men det här blir alltså konsekvensen.

Vi har i dag ett Sverige där till exempel en ensamstående förälder i min hemkommun Malmö kan arbeta natt på sjukhus medan någon i en annan kommun inte kan göra det, därför att de inte har möjlighet till nattomsorg där. Skillnaden mellan kommuner gör att barn till nattarbetande föräldrar inte alltid får samma möjlighet till arbete och försörjning – nej, det är ju inte barnen som ska arbeta utan vårdnadshavaren! Där blev det visst lite tokigt, och jag ber om ursäkt.

Det här är dock inte likvärdigt, och det är inte en fungerande arbetslinje. Om regeringen menar allvar med att fler ska kunna arbeta måste välfärden möjliggöra det. Behovet är inte lågt utan underskattat. Man pusslar med anhöriga och byter pass eller säger upp sig. Frågan kvarstår därför: Hur kommer ministern att förstärka kommunernas förutsättningar att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid?

Ministern hänvisar också till maxtaxan. Vi har ännu inte sett förslaget om hur maxtaxan ska konstrueras. Blir pengar över så att man kan använda dem till annat, eller ska de bara gå till att kompensera för inkomstbortfall då man får en lägre taxa? Det kan ministern inte svara på i dag, eftersom det inte finns något färdigt förslag. När kan vi få se ett förslag på maxtaxa?

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Det är inte första gången och förmodligen inte heller sista gången denna mandatperiod som frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid – det vill säga omsorg på kvällar, helger och nätter – debatteras här i kammaren. Bakgrunden är att det blir allt vanligare att vårdnadshavare vittnar om eller att man kan läsa i pressen att barnomsorgen plötsligt stänger tidigare på kvällen än den gjort innan eller att kommunen lägger ned nattis. Det ställer till bekymmer. Det är precis som ministern säger: Kommunerna har skyldighet att erbjuda förskoleplats inom fyra månader, men inte på obekväm arbetstid.

Det är viktigt att skapa förutsättningar så att människor kan kombinera arbetsliv och familjeliv. Det är viktigt att alla har en egen inkomst, för det är avgörande för ens egen personliga ekonomi, familjens ekonomi, hur man mår psykiskt, hur man kan vara en bra förälder och för självförtroendet.

Omsorgsformen vi pratar om är mer kostsam för kommunerna än en vanlig plats. För att stimulera och uppmuntra kommunerna att erbjuda ob-omsorg finns det, precis som ministern säger, ett riktat statsbidrag på drygt 80 miljoner kronor. Beloppet har varit detsamma under flera år, och i takt med inflationen har statsbidraget urholkats. Dessutom har många kommuner fått sämre ekonomi, och det är inte lika självklart att erbjuda den efterfrågade omsorgen.

Det här är ingen lagstadgad verksamhet, och därför finns det inte uppgifter om hur många kommuner som erbjuder denna barnomsorg. Det finns endast uppgifter om hur många och vilka kommuner som söker det riktade statsbidraget. Bara från i juni i år har det antalet minskat från 161 till 157 huvudmän. Det går sakta nedåt.

För inte så länge sedan kunde man än en gång läsa om en person som var tvungen att säga upp sig eftersom nattis skulle stänga. Hon – i regel är det en kvinna – blev tvungen att flytta till en annan kommun, som erbjöd efterfrågad omsorg.

Jag ställde en skriftlig fråga till den nuvarande ministerns företrädare. Svaret blev att regeringen följer frågan noga. Nu är det en ny minister som ingår i regeringen, men jag tror inte att nuvarande minister har en annan uppfattning.

Ministern hänvisade i sitt svar till den satsning regeringen gör på förskolan. Men det är egentligen ingen större satsning. Den innebär bara att man inte gör de besparingar man aviserat tidigare. Maxtaxan ger inga nya pengar till verksamheten utan är en kompensation till kommunerna om de tillämpar maxtaxan för den aviserade sänkningen av avgiften till förskola och fritis. Man kan fråga sig hur det skapar fler platser inom ob-omsorgen. Vad hjälper det den förälder som måste säga upp sig eller tacka nej till arbete på grund av att det inte finns någon barnomsorg på de tider vederbörande behöver? Att avgiften är lägre, vad hjälper det? Jag kommer att tänka på filmklassikern Vi hade i alla fall tur med vädret.

Om man vill stärka barnfamiljernas ekonomi hade det varit bättre att höja barnbidraget. Min fråga kvarstår alltså: Hur kommer ministern att ytterligare stärka kommunernas förutsättningar att erbjuda barnomsorg på ob-tid?