Rose-Marie Carlsson

Herr talman! Jag har beskrivit en del av den verklighet som många som arbetar inom sjukvården känner igen sig i, alltså vårdens vardag. Det handlar om personal som varje dag försöker få ihop ett system som inte längre går ihop. Jag möter många som arbetar i vården och som berättar samma sak. De springer fortare, gör mer, men känner att de inte räcker till.

Nu ser vi vad som händer när statsbidragen urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras. Det pratades här om statsbidrag och att man inte kan göra mer från regeringens sida. Men i den övergripande budgeten är den största enskilda posten statsbidrag till kommuner och regioner. Man kan alltså göra betydligt mer för att öka stabiliteten och förtydliga spelreglerna för regionerna.

Vi ser miljardunderskott, sparpaket och en vård som pressas till bristningsgränsen. I min egen region är det väldigt tydligt. Sjukvården har ett underskott på drygt 2 miljarder. Det kan man inte spara in. Då måste vi politiker tala om vilka verksamheter som ska tas bort. Det hjälper inte att dra in på fruktkorgen eller andra småsaker som man har jobbat med under många år. Det är helt andra åtgärder som behövs.

Samtidigt som vi pratar om satsningar på förlossningen och kvinnosjukvården ska kvinnosjukvården spara 146 miljoner. Hur ska den som jobbar ute i verksamheten förstå pratet om satsningar om den samtidigt måste springa fortare, får höra att pengarna inte finns och inte märker av några satsningar? Vi måste skapa förståelse för hur detta ska gå ihop om personalen verkligen ska engagera sig. Det blir förvirrande att prata om plus och minus och om satsningar. Ministern pratar om stora satsningar, men hur kommer personalen att märka av dem? Min fråga kvarstår. När får vi se en stabil och långsiktig finansiering – om vi inte byter regering, naturligtvis?

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.

Den debattartikel som personalen på förlossningen hade skrivit föranledde att jag skrev interpellationen, men det här är så mycket bredare än förlossningsvården, så jag valde att lyfta in hela sjukvården och ta med regionen.

Jag har funderat väldigt mycket på den här debatten och vad jag vill fokusera på. Jag tänkte på om någon som jobbar ute i verksamheten som sjuksköterska, undersköterska eller något annat skulle lyssna på vår debatt – den jag har med ministern – då vi står och pratar och säger att det satsas si och så mycket. Hur ska den personal som jobbar närmast patienterna märka och veta att det satsas och se resultatet av dessa satsningar? Under tiden vi står här och diskuterar på detta sätt sliter personalen i vården, ofta under stor press och i en arbetsmiljö som det finns mycket att säga om.

Jag har under många år arbetat på Sus i Malmö och på olika sätt upplevt besparingar under hela den tid jag har jobbat där, men någonstans kommer man till vägs ände. Det går inte längre – det går inte att spara mer.

Vi vet att kostnaderna i sjukvården ökar, och vi satsar pengar på forskning som gör att vi kan behandla fler patienter. Nya behandlingar och nya mediciner kommer till, och fler patienter kan botas. Det är i grunden något väldigt positivt, och vi kan rädda fler liv, men samtidigt har inte finansieringen följt med.

Urholkade statsbidrag och uppräkningar för pris och löner i regioner motsvarar inte verkligheten, och precis som ministern sa dras många regioner med stora underskott. Som jag sa tidigare är Region Skånes minus på 9 miljarder, varav sjukvården står för drygt 2 miljarder.

Tidöpartierna, som styr Region Skåne, ser det som en sport att sträva efter att ha landets lägsta regionskatt, och ministerns partikamrater är med och styr i regionen och har ordförandeskap i tre sjukhusstyrelser som klubbar sparpaket efter sparpaket. Vi ser nu konsekvenserna av besparingarna; det är sparpaket, neddragningar och en vård som pressas till bristningsgränsen.

Det som verkligen bekymrar mig, herr talman, är vad som händer ute i verksamheterna när vårdpersonal tvingas städa, diska och sköta logistik i stället för att ta hand om patienter och när schemat slår sönder ett fungerande team och gör det svårt att få ihop livet med barn och familj. Det bekymrar mig vad som händer när personal inom bland annat förlossningen arbetar tolvtimmarspass i en redan pressad förlossningsvård och när personalen säger att de gör sitt jobb men att de inte får rätt förutsättningar. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan ett hot mot kvaliteten i vården.

Det handlar ytterst om politiska prioriteringar. När statsbidrag urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras – exempelvis skattesänkningar för dem som redan har – skickas notan till regionerna och vidare till personalen och patienterna. När personalen gång på gång larmar förtjänar de att inte bli avfärdade. De förtjänar att bli lyssnade på.

Personalen belyser sin arbetssituation, men ingen lyssnar på dem eller tar det på allvar, utan de får snarare tvärtom höra att de far med osanning. Det är anledningen till att jag lyfter denna fråga här i dag; om deras röster inte hörs någonstans vill jag att de ska höras här i riksdagen.

Frågan kvarstår: Hur kommer ministern att utifrån sitt ansvarsområde ge sjukvården en stabil och långsiktig finansiering?

Herr talman! Tack så mycket för svaret, ministern!

Jag står här i dag därför att sjukvården i Skåne befinner sig i en allvarlig kris. Det handlar inte om enskilda problem. Det handlar om en utveckling där både personalens arbetsmiljö och patienternas säkerhet hotas.

Under de senaste åren har vi sett växande vårdköer, en pressad arbetsmiljö och personal som förväntas göra mer med mindre resurser. Samtidigt har Tidöstyret i Region Skåne låtit underskottet skena iväg till över 9 miljarder kronor. Överskottet som tidigare byggts upp är borta sedan länge, och man lånar pengar till driften på samma sätt som regeringen lånar pengar till sänkta skatter för höginkomsttagare.

Hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat på Sus i Malmö. Jag vet av erfarenhet att personalen är lojal, i första hand med patienterna, men när man inte blir hörd brister det.

Vi har haft en pandemi som vi fortfarande ser sviter av. Frågan man kan fundera över är om personalen egentligen har återhämtat sig. Många slutade och har inte kommit tillbaka. På den tiden, under pandemiåren, fick personalen applåder. Men vad får de nu?

Vi kan inte ha en sjukvård som bygger på personalens uppoffringar i stället för på rimliga villkor. Det är inte utan att jag i dag känner både sorg och ilska – sorg över en utveckling där vårdpersonalen slits ut och ilska över att deras varningssignaler inte tas på allvar.

Herr talman! Låt mig ta ett konkret exempel: förlossningsvården i Malmö. Barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor har själva slagit larm om en situation där arbetsbelastningen är så hög att patientsäkerheten riskeras. Det är ett mycket allvarligt besked. När de som arbetar närmast patienterna larmar måste man lyssna, men i stället för att man lyssnar och tar ansvar möts personalen av ifrågasättande. Att personalen känner sig tvingad att gå ut offentligt och dessutom blir anklagad för att överdriva eller inte tala sanning är ett underbetyg för hanteringen av hela situationen. Sjukvården bygger på tillit, och tillit går snabbt att rasera men tar lång tid att bygga upp.

Herr talman! Detta är inte bara en regional fråga utan en del av en nationell utveckling där regionerna pressas ekonomiskt samtidigt som behoven i sjukvården ökar. Då räcker det inte att peka på regionerna; staten måste ta ett större ansvar.

I sitt svar säger ministern att regeringen bland annat avsätter pengar till kompetensförsörjning. Det låter jättebra, men hur rimmar det med att man på Sus inom Region Skåne ska minska personalstyrkan med motsvarande 640 heltidstjänster? Ingen kommer dock att sägas upp, utan man vakanshåller tjänsterna. Om någon slutar får man alltså färre arbetskamrater i stället för fler arbetskamrater.

Jag förstår att ministern inte kan svara för vad regionen gör, men detta visar tydligt att sjukvården inte enbart är underfinansierad från regionen utan även från staten. Frågan kvarstår alltså: På vilket sätt kommer ministern utifrån sitt område att ytterligare stärka den statliga finansieringen av sjukvården så att situationer som den i exempelvis förlossningsvården inte uppstår?

Herr talman! Det är bra att vi är överens, men jag litar inte riktigt på ledamoten och tror inte riktigt på honom när han pratar om att förskolan är en naturlig del av skolan. När ledamoten pratar om skolan inkluderar det förskolan. Vi pratar om kommunaliseringen av skolan. Förskolan har aldrig varit kommunaliserad utan ligger utanför. Det var detta jag reagerade på.

När det gäller obligatorisk språkförskola får vi se vad utredningen kommer fram till, hur det praktiskt ska kunna gå till och vilka barn det ska gälla. Jag kan se att det skulle vara bra, och jag kan se att det skulle vara mindre bra.

Det ska absolut vara språkkrav på personalen. Barnens svenska grundläggs i förskolan, och då är det oerhört viktigt med språkkunskaper hos pedagogerna. Man måste komma fram till vilken yrkessvenska man behöver och vad man behöver kunna gällande språket.

Den tidigare regeringen avsatte pengar. Nu kommer jag inte ihåg vad pengarna heter, för det kommer ju pengar lite hit och dit, men det var i alla fall pengar till läskunnighet och till högläsning för barnen. Personalen fick träna och jobba på sin egen språkutveckling.

I Malmö, som det har refererats till tidigare, köptes det in utbildning till personalen för att de skulle kunna läsa. De pratade svenska, men de kände att de inte behärskade språket tillräckligt för att kunna läsa för barnen. Då får man som arbetsgivare lösa det. Vi politiker tycker att det är jätteviktigt, och då avsätter vi resurser till det – det är självklart!

Det är som ledamoten säger: Om man inte möter språket hemma måste man möta det någon annanstans där barnen förhoppningsvis vistas mycket.

(Applåder)

Herr talman! Förskolan är en egen skolform. När vi pratar om skolan menar vi till 99 procent inte förskolan. När någon pratar om de här frågorna måste man ibland påminna om att det också handlar om förskolan, och då blir svaret ungefär ”Jaja, det är klart”, som om den hade satts lite grann på undantag.

På samma sätt beskrivs det i Riksrevisionens rapport Likvärdighet i förskolan, som tas upp i betänkandet och som bland annat handlar om tillsyn. Där lyfts fram att den kommit i skymundan för den vanliga grundskolan. Det satsas inte lika mycket på förskolan jämfört med de vanliga skolformerna.

Även Skolverket lämnar förskolan i sticket. De flesta råd går till grundskolan. Man skjuter förskolan åt sidan. Till exempel är läroplanen för grundskolan indelad i de olika stadierna. Men för förskolan är läroplanen densamma oavsett om barnet är ett, fyra eller fem år och ska lämna förskolan.

Det är det här jag menar. Så länge vi inte tycker att förskolan är en naturlig del av hela utbildningsväsendet lyfter jag upp förskolan och pratar om förskola. Vi pratar om ord, men det syns inte i handling på det sätt som jag skulle önska. Jag tycker inte att vi ska prata om ”skola” i de här sammanhangen, för jag känner inte att vi riktigt är där än. Det är min motivering.

Herr talman! Barn ska få vara barn, oavsett varifrån man kommer. Jag har nog besökt alla de kommunala förskolorna och även några av de fristående. Det har absolut inte funnits någon förskola som man skulle kunna tro ligger i Bagdad.

Det verkar finnas en övertro på att förskolan ska lösa alla problem som finns i samhället runt omkring. Barnen är några timmar i förskolan. Det kan finnas personal som själv lever under hedersförtryck, oberoende av vilken religion man har; det här finns inom alla trosuppfattningar. Det är därför inte lätt att hantera detta. Nej, det är det inte – ledamoten kan nicka hur mycket han vill.

Man löser inte detta på de timmar som barnen är i skolan, utan det är något mycket större. Hela samhället har ett ansvar för att arbeta med dessa barn och med de vårdnadshavare och andra vuxna som finns runt omkring. Förskolan och skolan gör sin del. Nu ska jag dock inte tala om skolan som en tidigare ledamot gjorde. Förskolan ska kunna vara en fristad för barnen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar så mycket för frågan från ledamoten.

Sedan jag kom in i riksdagen 2022 har jag väntat på att få denna fråga. Jag vet att ledamoten syftar på mig som tidigare ordförande i förskolenämnden. Det är bra att jag får tillfälle att berätta hur det verkligen var och hur det är.

Med hjälp av forskare gjorde man en undersökning i högstadier i storstäderna för att se hur det såg ut med hedersproblematik. När den redovisades i kommunfullmäktige i Malmö fick skolförvaltningarna – vi har tre stycken – i uppdrag av fullmäktige att arbeta med kompetenshöjande åtgärder i sina verksamheter.

När det gällde förskolan, som jag var ordförande för, tänkte förvaltningen så här: Om vi ska utbilda personalen måste vi verkligen ta reda på hur det ligger till. Man anlitade en forskare från Pedagogisk Inspiration, PI, som gjorde ett nedslag på tio olika förskolor runt om i staden. Personalen fick anonymt berätta hur de upplevde olika förskolor. Det hela sammanställdes i en rapport som underlag till förvaltningen. Vi i nämnden fick information om detta och hur det såg ut. Man måste ju först ta reda på hur det ser ut innan man bestämmer sig för hur utbildningen ska se ut och vad man saknar.

Bara ett par år innan man gjorde denna undersökning bad vi förvaltningen göra en undersökning eftersom det cirkulerade ett rykte om att barn använde slöja i förskolan. Förvaltningen fick i uppdrag att ta reda på hur det låg till och komma tillbaka till nämnden för att beskriva hur det såg ut. Men man hittade ingenting sådant i de kommunala förskolorna. Däremot fanns det problem i de fristående.

Herr talman! Jag ska prata om förskolan, som aldrig varit kommunaliserad. Den har alltid legat utanför, för den har varit en egen omsorgsform. Den har legat under socialtjänsten, och under Utbildningsdepartementet blev den en egen utbildningsform. Då har vi klarat ut det.

Jag ska i alla fall gå tillbaka ytterligare i tiden för en historik om förskolan, för jag tycker att det kan vara viktigt att ha med sig att den svenska förskolan inte började som en pedagogisk reform. Den började som en lösning på ett problem. När industrialiseringen tog fart på 1800-talet behövde arbetande föräldrar någonstans att lämna sina barn. Barnkrubbor växte fram, oftast under enkla förhållanden, där barnen fick tillsyn under tiden då deras föräldrar arbetade.

Allteftersom tiden gick förändrades synen på barnen. Man blev inspirerad av idéer från Friedrich Fröbel om att barns lek, språk och nyfikenhet också behövde näring. Det som började som tillsyn blev pedagogik. Det som började som välgörenhet blev rättighet.

I dag är förskolan en egen skolform och det första steget i det livslånga lärandet. Förskolan är en av grundstenarna för ett jämlikt samhälle. Det är genom förskolan som vi som samhälle tar vara på de små barnens lust att leka och lära men också möjliggör för föräldrarna att arbeta och utbilda sig.

Förskolan ska erbjuda alla barn en bra start i livet. Oavsett vilken bakgrund man har ska förskolan finnas där för en tryggare och mer jämlik uppväxt. Vi socialdemokrater vill höja kvaliteten i förskolan. För att det ska vara möjligt krävs det små barngrupper och ökad personaltäthet.

Varje dag är det nästan en halv miljon barn som går till sin förskola. Det är en förskola som bygger på kunskap, omsorg och lärande. Det är en förskola som möter barnen där de är och låter dem växa utifrån sina egna förutsättningar. Det är en förskola som möter barnen med kompetent och utbildad personal.

Många olika faktorer har under de senare åren påverkat förskolan. Barnkonventionen har blivit svensk lag. Pandemin visade på ökade risker när det gällde både personalens hälsa och barnens lärande. Fler barn deltar i förskolan, och vistelsetiderna blir längre. Samtidigt har förskolans språkutvecklande uppdrag när det gäller både svenska och andra modersmål blivit mer komplext. Dessutom drivs allt fler förskolor i bolagsform.

Även om barnantalet sjunker ligger andelen barn som är inskrivna i förskolan på samma nivå som föregående år. Men man ska inte slå sig till ro. Det är viktigt att arbeta aktivt med att följa upp barnens närvaro i förskolan, så att barnen verkligen deltar i verksamheten. Hög närvaro i förskolan är viktigt för kontinuiteten i barngruppen, och hög närvaro i förskolan motverkar hög frånvaro i högstadiet.

Budgeten är redan fastställd för utgiftsområde 16, där förskolan ingår. Men i vår budget, som tyvärr inte fick gehör, förstärker vi förskolan med ytterligare 600 miljoner kronor.

Eftersom det så sällan är fokus på förskolan – förskolan hamnar ofta i skuggan av skolan; det har Riksrevisionen påpekat i sin rapport och i kvalitetsgranskningen som finns i betänkandet – och eftersom vi vet att satsningar och tidiga insatser ger effekt längre fram tänker jag prata om de satsningar som vi gör på just förskolan.

För en del barn som börjar förskolan kan det vara första gången de möter svenska språket. För att motverka segregation och för att alla barn ska få en bra skolstart måste förskolans språkutvecklande arbete förstärkas. Därför vill vi tillföra 300 miljoner kronor till en särskild satsning på språkutveckling och höjd kvalitet till de 200 förskolor som behöver det mest.

När barnkullarna minskar ska det leda till högre kvalitet och mindre grupper, inte tvärtom. Vi vill också tillföra kommunerna 170 miljoner, så att de kan anställa och behålla personal just i syfte att minska barngruppernas storlek.

Många barn möter svenska språket för första gången i förskolan. Och förskolan är nyckeln till fortsatt lärande och till möjligheten att lyckas i skolan, precis som jag har nämnt tidigare. Därför vill vi göra en riktad satsning på språkutveckling i förskolan och stärka kompetensen hos personalen med ytterligare 80 miljoner.

För att alla ska kunna arbeta och ta de arbeten som finns krävs det, med dagens arbetsmarknad, tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid. För att stimulera kommunerna att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid finns det ett statsbidrag som kommunerna kan söka. Det har legat på samma nivå under många år. Vi vill förstärka det med 50 miljoner ytterligare. Det är nästan en fördubbling av det befintliga.

Herr talman! Skollagen betonar vikten av förskollärare, och läroplanen betonar arbetslagets samlade kompetens, där barnskötarna utgör en stor och viktig del. Samtidigt vet vi att kompetensförsörjningen i förskolan är en stor utmaning framåt. I dag saknar ungefär hälften av personalen i förskolan relevant utbildning för att arbeta med barn. Det påverkar både kvaliteten i undervisningen och arbetsmiljön för personalen.

Eftersom förskolan är det första steget i vårt utbildningssystem måste vi säkerställa att kompetensen i förskolan är hög. Därför vill vi införa en skyddad yrkestitel för barnskötare och skapa en mer enhetlig utbildning för yrket.

Vi socialdemokrater vill även införa ett förskolelyft, liknande Äldreomsorgslyftet, där personal får möjlighet att utbilda sig och stärka sin kompetens samtidigt som de arbetar.

Herr talman! Vi har tidigare här i kammaren beslutat om bemannade skolbibliotek, men vi får inte glömma bort att det är viktigt med bibliotek och böcker även i förskolan. För många barn är det första gången de får bläddra i en bok och bekanta sig med bilder och bokstäver. Det är viktigt att böcker finns lätt tillgängliga för barnen som en naturlig del av förskolan. Dessutom vet jag att många förskolor har så kallade kapprumsbibliotek där vårdnadshavarna uppmuntras att låna hem böcker att läsa tillsammans med sina barn.

I en orolig tid då många barn upplever osäkerhet och förändring ska förskolan vara en trygg plats där de kan känna sig sedda, hörda och värdefulla. Här skapas stabilitet, glädje och gemenskap – en grund som stärker barnen genom livet. Det är en förskola som inte bara utbildar utan som också ger trygghet och framtidshopp.

Självfallet står jag bakom alla våra reservationer, men i denna debatt yrkar jag bifall endast till reservation 17, som handlar om förskolelyftet.

(Applåder)

Herr talman! Jag har en fråga till utbildnings- och integrationsministern.

I veckan har vi än en gång sett avslöjanden om den vinstdrivande Telluskoncernen. Sedan tidigare vet vi att koncernen har skurit ned på barnens mat för att tjäna pengar. Barnen blev serverade knäckebröd och vatten. Den här gången handlade det om lås på kylskåpet, barn som ramlar ut genom fönster och personal som förväntas utöva påtryckningar på föräldrarna.

Telluskoncernen vet vi också har nära kopplingar till Liberalerna som parti. Vi har en nuvarande minister som fick sälja sina aktier när hon blev minister och tillträdde regeringen. Bolagets vd har en bakgrund inom Folkpartiet liberalerna, och Tellusgruppens presschef har varit kampanjchef hos Liberalerna.

Vi kan konstatera att det finns många med bakgrund inom Liberalerna som övergår till att hjälpa koncernen att bedriva vinstjakt i förskola och skola. Den liberala ministern har tidigare uttalat och krävt att barn ska komma före börsbolag. Min fråga är: När kan vi se ett skarpt förslag som sätter stopp för denna vinstjakt?

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för svaret. Vi är lika överens om hur viktig förskolan är. Det är viktigt att alla barn verkligen är i förskolan, eftersom det lägger grunden för allting för barnen.

Jag tackar för debatten, men jag kommer att återkomma i andra sammanhang. Det räcker inte med att säga att kommunerna kan ordna barnomsorg på kvällar, nätter och helger. Vi vet också precis vad som står i skollagen om hur man ska kunna göra det här.

Det kan inte vara så att man måste säga upp sig. Ofta handlar det om kvinnor som kanske är ensamstående och tvingas lämna sitt arbete. Samhället måste kunna ställa upp för dem som får Sverige att fungera, även utanför kontorstid och speciellt på natten.

Ministern pratar också om att stärka hushållens ekonomi, speciellt riktat mot barnfamiljerna. Men det hade varit mycket bättre och mer träffsäkert om man hade höjt barnbidraget.

Låt mig återgå till det riktade statsbidraget. För att stimulera kommunerna att ta sitt ansvar och erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid infördes för ett antal år sedan, vilket ministern nämnde, ett riktat statsbidrag motsvarande 80 miljoner. Det har legat kvar på samma nivå ända sedan det infördes.

En snabb åtgärd som skulle kunna göra skillnad är att utöka det riktade statsbidraget. Därför har vi socialdemokrater i vår skuggbudget avsatt ytterligare 50 miljoner kronor till det riktade statsbidrag som kommunerna kan söka. Vi har alltså utökat det med drygt 60 procent.

Avslutningsvis vill jag fråga ministern: Är ministern beredd att göra samma satsning som vi socialdemokrater gör?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det går inte att missa att det vi diskuterar och debatterar i dag är tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är en fråga som berör såväl arbetslinjen som jämställdheten och barnens trygghet.

I Sverige ska alla ha möjlighet att arbeta och försörja sig, oavsett vilket yrke eller vilken arbetstid de har. Vår välfärd bygger på att det finns människor som arbetar när andra sover. Undersköterska, busschaufför, vårdbiträde och polis är några av de yrken som håller samhället igång dygnet runt och får välfärden att fungera.

Föräldrar som arbetar kvällar, nätter och helger möts ofta av en enkel men orättvis verklighet i form av en barnomsorg som stänger redan vid fem-sex-tiden. Ibland fungerar inte heller öppettiderna på morgonen därför att man har lång restid.

Vi vet att en tredjedel av landets kommuner erbjuder nattis eller liknande verksamhet medan andra saknar det helt. Ministern och jag kan vara hur överens som helst om att man ska ordna det på något vis, men faktum kvarstår: Verkligheten ser ut på ett annat sätt. Även i de kommuner som har många arbetsplatser där man arbetar skift finns det exempel på att man inte erbjuder detta.

Barnfamiljers möjligheter avgörs alltså inte av vilket yrke man har eller om man vill arbeta utan av vilken kommun man råkar bo i. När kommunen lägger ned nattiset eller aldrig har haft något tvingas dessa föräldrar att säga upp sig från sina jobb eller flytta till en annan kommun – inte för att de vill utan för att barnomsorgen inte räcker till.

Herr talman! Detta är ingen marginell eller liten fråga. Den berör inte bara dem som inte har tillgång till fungerande barnomsorg utan även de arbetsplatser som inte kan få den arbetskraft de behöver. Det handlar om undersköterskor och vårdbiträden som inte kan få den arbetskamrat de verkligen behöver. Vi känner igen devisen ”fler händer i vården”.

Föräldrar ska inte behöva välja mellan jobbet och barnen på grund av att de arbetar kväll eller natt. Barn ska inte behöva flyttas runt mellan anhöriga eller vänner och bekanta för att samhället inte klarar sitt ansvar. Det är lite grann det som jag kunde läsa mellan raderna, som ministern antyder och som även står i skollagen. Men det här blir alltså konsekvensen.

Vi har i dag ett Sverige där till exempel en ensamstående förälder i min hemkommun Malmö kan arbeta natt på sjukhus medan någon i en annan kommun inte kan göra det, därför att de inte har möjlighet till nattomsorg där. Skillnaden mellan kommuner gör att barn till nattarbetande föräldrar inte alltid får samma möjlighet till arbete och försörjning – nej, det är ju inte barnen som ska arbeta utan vårdnadshavaren! Där blev det visst lite tokigt, och jag ber om ursäkt.

Det här är dock inte likvärdigt, och det är inte en fungerande arbetslinje. Om regeringen menar allvar med att fler ska kunna arbeta måste välfärden möjliggöra det. Behovet är inte lågt utan underskattat. Man pusslar med anhöriga och byter pass eller säger upp sig. Frågan kvarstår därför: Hur kommer ministern att förstärka kommunernas förutsättningar att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid?

Ministern hänvisar också till maxtaxan. Vi har ännu inte sett förslaget om hur maxtaxan ska konstrueras. Blir pengar över så att man kan använda dem till annat, eller ska de bara gå till att kompensera för inkomstbortfall då man får en lägre taxa? Det kan ministern inte svara på i dag, eftersom det inte finns något färdigt förslag. När kan vi få se ett förslag på maxtaxa?

Fru talman! Tack för svaret, ministern!

Det är inte första gången och förmodligen inte heller sista gången denna mandatperiod som frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid – det vill säga omsorg på kvällar, helger och nätter – debatteras här i kammaren. Bakgrunden är att det blir allt vanligare att vårdnadshavare vittnar om eller att man kan läsa i pressen att barnomsorgen plötsligt stänger tidigare på kvällen än den gjort innan eller att kommunen lägger ned nattis. Det ställer till bekymmer. Det är precis som ministern säger: Kommunerna har skyldighet att erbjuda förskoleplats inom fyra månader, men inte på obekväm arbetstid.

Det är viktigt att skapa förutsättningar så att människor kan kombinera arbetsliv och familjeliv. Det är viktigt att alla har en egen inkomst, för det är avgörande för ens egen personliga ekonomi, familjens ekonomi, hur man mår psykiskt, hur man kan vara en bra förälder och för självförtroendet.

Omsorgsformen vi pratar om är mer kostsam för kommunerna än en vanlig plats. För att stimulera och uppmuntra kommunerna att erbjuda ob-omsorg finns det, precis som ministern säger, ett riktat statsbidrag på drygt 80 miljoner kronor. Beloppet har varit detsamma under flera år, och i takt med inflationen har statsbidraget urholkats. Dessutom har många kommuner fått sämre ekonomi, och det är inte lika självklart att erbjuda den efterfrågade omsorgen.

Det här är ingen lagstadgad verksamhet, och därför finns det inte uppgifter om hur många kommuner som erbjuder denna barnomsorg. Det finns endast uppgifter om hur många och vilka kommuner som söker det riktade statsbidraget. Bara från i juni i år har det antalet minskat från 161 till 157 huvudmän. Det går sakta nedåt.

För inte så länge sedan kunde man än en gång läsa om en person som var tvungen att säga upp sig eftersom nattis skulle stänga. Hon – i regel är det en kvinna – blev tvungen att flytta till en annan kommun, som erbjöd efterfrågad omsorg.

Jag ställde en skriftlig fråga till den nuvarande ministerns företrädare. Svaret blev att regeringen följer frågan noga. Nu är det en ny minister som ingår i regeringen, men jag tror inte att nuvarande minister har en annan uppfattning.

Ministern hänvisade i sitt svar till den satsning regeringen gör på förskolan. Men det är egentligen ingen större satsning. Den innebär bara att man inte gör de besparingar man aviserat tidigare. Maxtaxan ger inga nya pengar till verksamheten utan är en kompensation till kommunerna om de tillämpar maxtaxan för den aviserade sänkningen av avgiften till förskola och fritis. Man kan fråga sig hur det skapar fler platser inom ob-omsorgen. Vad hjälper det den förälder som måste säga upp sig eller tacka nej till arbete på grund av att det inte finns någon barnomsorg på de tider vederbörande behöver? Att avgiften är lägre, vad hjälper det? Jag kommer att tänka på filmklassikern Vi hade i alla fall tur med vädret.

Om man vill stärka barnfamiljernas ekonomi hade det varit bättre att höja barnbidraget. Min fråga kvarstår alltså: Hur kommer ministern att ytterligare stärka kommunernas förutsättningar att erbjuda barnomsorg på ob-tid?

Fru talman! Mitt svar på ministerns fråga är: Nej, det görs inte tillräckligt. Det kan göras betydligt mer. Jag ska dock inte ta upp så mycket mer tid här, för man kan prata jättemycket om det. Vi står snart inför ett nytt riksdagsår, och då kommer vi att diskutera och debattera förskolan väldigt mycket.

Medan jag kommer ihåg det vill jag passa på att önska ministern en trevlig sommar!

Jag vill avsluta med en sammanfattning från Dagens Samhälle: ”Att Skolinspektionens tillsyn varit så svag beror på att kommunerna ansvarar för den direkta tillsynen ute på förskolorna, medan Skolinspektionen ska se till att huvudmännen gör sitt jobb. Men upplägget fungerar dåligt då kommunerna har så olika förutsättningar, bedömer Riksrevisionen. En lösning kan vara att flytta hela tillsynsansvaret till Skolinspektionen, enligt Riksrevisionens pressmeddelande.”

Avslutningsvis kan jag säga att i slutändan och precis som ministern sa handlar det om barnens rätt till utbildning och att vi ska ha en likvärdig förskola för alla barn, oavsett vilken förskola de går i. Jag ska därför inte avsluta med en fråga utan med en uppmaning: Gör om och gör rätt!

Fru talman! Jag delar till viss del ministerns uppfattning. Men den här debatten har egentligen två parallella spår, dels tillsynen, dels det som frågan ursprungligen handlade om, det vill säga om det har gjorts en utredning eller inte. Ifråga om detta skiljer vi oss åt. Vi talar om tillsyn, men det handlar också om att ge beviljande att få starta en enskild verksamhet.

Som ministern säger är det inte enbart Skolinspektionen som har granskat tillsynsansvaret; det har även Riksrevisionen gjort utifrån sitt ansvarsområde. Jag gav tidigare exempel på vad Skolinspektionen har sett vid sin granskning. I Riksrevisionens rapport Likvärdighet i förskolan – statens stöd, uppföljning och tillsyn som kom för inte så länge sedan skriver man i presentationen att ”granskningen visar att förskolan har fått litet utrymme i regeringens och skolmyndigheternas arbete. Skolverkets stöd och uppföljning har varit bristfällig och Skolinspektionens granskning och kontroll av förskolan har varit nästintill obefintlig de senaste åren.” Det är som sagt var inte regelbundet man gör denna tillsyn.

Vidare kan man läsa: ”Granskningen visar vidare att Skolinspektionen knappt bedrivit någon tillsyn eller kvalitetsgranskning av förskolan de senaste fem åren. Att myndigheten i huvudsak ska bedriva tillsyn på huvudmannanivå innebär att de sällan gör verksamhetsbesök vilket leder till begränsningar i vad tillsynen kan omfatta. Till exempel omfattas inte förskolornas arbete med särskilt stöd av Skolinspektionens tillsyn.”

Man fortsätter: ”Ett sätt att öka enhetligheten och rättssäkerheten i tillsynen av förskolan är att ge Skolinspektionen i uppdrag att granska den kommunala förskolan på verksamhetsnivå samtidigt som den statliga vägledningen till kommunernas tillsyn av fristående förskolor ökar. En annan lösning är att flytta hela ansvaret för tillsynen till Skolinspektionen.”

Dagens Samhälle har också skrivit om detta: ”Den statliga tillsynen av förskolor är för svag. Skolinspektionens granskning har varit nästintill obefintlig de senaste åren och därför behöver systemet göras om, enligt Riksrevisionen.”

Vidare kan man läsa: ”Riksrevisionen bedömer också att det statliga stödet till förskolor är otillräckligt, och att Skolverket därför behöver stärka stödet.”

Ministerns svar angående den så kallade utredningen bygger på antalet enheter som uppdraget kommer att utökas med och inte på en remissomgång där man får in synpunkter. Det är inte säkert att man kommer fram till något annat – jag har inte sagt att det ska ligga där – utan det handlar om ifall en utredning är gjord eller inte.

Därför blir min fråga: Är det inte dags att på riktigt utreda för- och nackdelar?

Fru talman! Tack till ministern för svaret!

Vi har tidigare debatterat tillsynen över förskolor, och då utifrån Skolinspektionens tillsyn över hur kommunerna utför sitt uppdrag.

Riksdagen riktade ett tillkännagivande till regeringen om att utreda för och nackdelar med att Skolinspektionen även skulle ha tillsyn över de fristående verksamheterna. Precis som ministern sa redogör regeringen i budgetpropositionen för detta år för hur man har hanterat det. Men det mesta av det som är uppräknat där visste vi redan. Det behövde man inte ha någon speciell utredning för. Det var alltså inga konstiga saker. Men det man funderar över är: Vad tycker SKR? Vad tycker Skolinspektionen? Vad tycker de olika huvudmännen om tillsynsansvaret? Var bör det ligga? Varför har man inte haft detta ute på remiss?

I den tidigare debatt som vi hade svarade ministern att ministern förväntade sig att både kommunerna och Skolinspektionen uppfyllde sitt tillsynsansvar, vilket är en självklar sak. Men förutsättningarna för detta är väldigt olika.

Skolinspektionen har 2016 och 2025 granskat – det är alltså nio år mellan granskningarna – hur kommunerna utövar sin tillsyn över de fristående verksamheterna. Vi vet också att tillsynen har blivit mer komplicerad. Det har tillkommit ägar- och ledningsprövning, och det är förändrade och mer komplicerade ägarstrukturer. Vinstdrivande förskolor blir allt vanligare. Och i många fall kan det vara svårt att veta vem huvudmannen är.

Skolinspektionen genomför för närvarande en kvalitetsgranskning av kommunernas arbete med ägar- och ledningsprövning. Det är även kompletterat med ett demokratiuppdrag. Om jag inte minns fel fick Skolinspektionen 15 miljoner för detta uppdrag. Men när det gäller kommunernas tillsynsansvar, som har blivit svårare och mer komplicerat, har man inte fått någon extra förstärkning – inte vad jag vet i alla fall.

I olika sammanhang har de mindre kommunernas kompetens och erfarenhet lyfts fram. Det handlar inte bara om juridik. Man måste också ha kunskap om skoljuridik, ekonomi och pedagogik.

I svaret sades: Om den enskilde inte längre uppfyller förutsättningarna för ett godkännande får det återkallas. Men det är en sanning med modifikation. Det ska mycket till, och det är oftast en lång process innan man är där. Huvudmannen har nämligen alltid möjlighet att rätta till.

I regel ska det vara en omedelbar fara för barnens liv och hälsa. Så sent som för någon vecka sedan kunde man läsa om en fristående förskola som fick akutstänga på grund av omfattande säkerhetsbrister för barnen men som öppnade igen efter någon dag eftersom man då hade åtgärdat just de bristerna.

Skolinspektionens granskning 2025 visar att ett fåtal av kommunerna använder skollagens ingripande vid brister. Det är vanligt att man endast ger rekommendationer. Och man följer inte upp bristerna på ett optimalt sätt, så bristerna finns kvar nästa gång man gör en tillsyn.

I den tidigare debatten, som vi hade för drygt ett år sedan, svarade ministern att Skolinspektionen har stödmaterial som ska underlätta för kommunerna att utöva sitt tillsynsansvar. Det som Skolinspektionen skriver i sin rapport kan tolkas som att kommunerna inte vet var de kan hitta stödet, eller så är de väldigt otydliga.

Min fråga är: Vad avser ministern att göra för att öka det statliga stödet till förskolorna och förstärka kommunerna, så att de kan klara sitt tillsynsuppdrag?

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Edholm.

Förskolan är det första steget i utbildningskedjan och lägger grunden för det livslånga lärandet. Det är en plats för omsorg, lek och lärande, inte religion. I förskolan förekommer både utbildning och undervisning.

En dom har nyligen slagit fast att det är okej med bordsbön i samband med måltiderna. Det öppnar upp för en väldigt vid tolkning när det gäller konfessionella inslag i förskolan.

Min fråga är: Hur kommer regeringen att verka för att konfessionella inslag i förskolan, oavsett vilken religion det är, tydligare särskiljs från den ordinarie verksamheten och på ett enkelt och icke stigmatiserande sätt kan väljas bort?

Fru talman! Vi socialdemokrater står självfallet bakom alla våra motioner, men i denna debatt yrkar vi bifall endast till reservationerna 4 och 12.

Tiden går fort, och vi ska återigen debattera förskolan, som är det första steget i utbildningen och det livslånga lärandet. Vi har tidigare diskuterat och fastställt budgeten för utgiftsområde 16, där förskolan ingår.

Vi pratar ofta om tidiga insatser, men vad menar vi med det? Oftast handlar det om förskoleklass och uppåt. Samtidigt vet vi att satsningar väldigt tidigt, i detta fall redan i förskolan, har större effekt än satsningar senare. James Heckman, Nobelpristagare i ekonomi, visar med sin kurva, som har fått det passande namnet Heckmans kurva, betydelsen av satsningar i tidig ålder och hur det planar ut ju äldre barnen blir. Med andra ord: Ju tidigare man satsar, desto mer får man igen.

Som jag inledde med att säga är budgeten fastställd. I den socialdemokratiska budgeten, som tyvärr inte fick gehör, förstärkte vi förskolan med 330 miljoner kronor, och jag kommer att beskriva hur vi fördelar dessa pengar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Förskolan lägger grunden för det livslånga lärandet och är en självklar del av skolsystemet. Varje dag går drygt 500 000 barn till sin förskola – en förskola som bygger på kunskap, omsorg och lärande, en förskola som möter barnen där de är och låter barnen växa utifrån deras egna förutsättningar, en förskola som möter barnen med kompetent och utbildad personal. Barngruppernas storlek måste fortsätta att minska, och det måste bli mer attraktivt att arbeta i förskolan.

Även om barnantalet sjunker har andelen barn som är inskrivna i förskolan ökat, vilket är glädjande. Men man ska inte slå sig till ro bara för att andelen barn har ökat, utan det är oerhört viktigt att arbeta aktivt med att följa upp barnens närvaro i förskolan och att barnen verkligen deltar i verksamheten. Det har visat sig att hög närvaro i förskolan motverkar hög frånvaro i högstadiet. Samtidigt är det viktigt med kontinuitet i barngruppen, både för barnen och för pedagogernas planering.

För en del barn som börjar i förskolan kan det vara första gången de möter svenska språket. Det är inte ovanligt att de barn som har störst behov av träning och utveckling i svenska språket inte har den tillgång de behöver för språkträning.

Grundläggande är att personal själva behärskar svenska språket. För att motverka segregation och för att alla barn ska få en bra skolstart måste förskolans språkutvecklande arbete förstärkas, i synnerhet i förskolor i utsatta områden. Därför tillför vi 200 miljoner kronor för en särskild satsning på språkutveckling och höjd kvalitet i de 200 förskolor som behöver det mest.

Fru talman! Förskolan är avgörande för att de barn som inte talar svenska hemma ska ha goda möjligheter att lära sig språket. Därför vill vi införa språkkrav för pedagogisk personal i förskolan. Den personal som behöver det ska få utbildning för att klara språkkraven, och vi avsätter därför 80 miljoner kronor för att införa språkkrav och språklyft för personalen. Pengarna ska kunna användas till bland annat språktest och språkutvecklande insatser för både personal och verksamhet.

För att alla ska kunna jobba och ta de arbeten som finns kräver dagens arbetsmarknad tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid. För att kommuner ska stimuleras att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid kan de söka statsbidrag, och vi socialdemokrater höjer detta anslag med 50 miljoner kronor.

Skollagen betonar vikten av förskollärare, och läroplanen betonar arbetslagets samlade kompetens, där barnskötarna utgör en stor del. Vi vet att många saknar relevant utbildning, och därför tycker vi socialdemokrater att det ska införas ett förskolelyft, på samma sätt som Äldreomsorgslyftet infördes i äldreomsorgen.

När det gäller barnskötarna finns det en uppsjö av utbildningar. Även om det är huvudmannen som anställer och avgör vad som är relevant tycker vi socialdemokrater att det är dags att tillsätta en utredning för att se vad det skulle innebära om även barnskötare blir en skyddad yrkestitel, på samma sätt som för undersköterskor. Vi är alldeles övertygade om att det är ett bra sätt att öka kvaliteten och likvärdigheten i svensk förskola.

Fru talman! De senaste åren har förskolan påverkats av olika faktorer. Barnkonventionen har blivit svensk lag, fler barn deltar i förskolan, vilket är positivt, och vistelsetiderna blir allt längre samtidigt som förskolans språkutvecklande uppdrag när det gäller både svenska och andra modersmål har blivit mer komplext. Dessutom drivs allt fler förskolor i bolagsform.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Mot bakgrund av det ser vi ett stort behov av en förskolekommission. En sådan kommission borde få i uppdrag att göra en nulägesanalys samt ta fram förslag på hur man kan öka kvaliteten och likvärdigheten i förskolan i framtiden. Kommissionen skulle bestå av såväl forskare som profession och representanter från de fackliga organisationerna. Till den tycker vi också att det vore lämpligt att knyta en politisk referensgrupp.

Vi har tidigare här i kammaren beslutat om bemannade skolbibliotek. Men vi får inte glömma bort att det även är viktigt med bibliotek i förskolan. För många barn är det första gången de får bläddra i en bok och bekanta sig med bilder och bokstäver. Det är viktigt att förskolebiblioteken finns lätt tillgängliga för barnen som en naturlig del av en dag på förskolan. Jag vet att många förskolor även har kapprumsbibliotek där vårdnadshavarna uppmuntras att låna hem böcker att läsa tillsammans med sina barn.

I en orolig tid, då många barn upplever osäkerhet och förändring, ska förskolan vara en trygg plats där de kan känna sig sedda, hörda och värdefulla. Här skapas stabilitet, glädje och gemenskap – en grund som stärker barnen genom livet. Det ska vara en förskola som inte bara utbildar utan också ger trygghet och framtidstro.

(Applåder)

Fru talman! Jag har absolut ingenting emot att man höjer kraven i svenska för förskollärare. Det är oerhört viktigt eftersom många av barnen har den första kontakten med det svenska språket där. Det gör ju också att vi kommer att tappa förskollärare. Det blir en dipp. Andelen förskollärare ligger i dag på ungefär 43–45 procent. Jag var själv huvudman i många år innan jag kom in i riksdagen. Detta är någonting som alla kommuner jobbar aktivt med. Även om man får tillbaka en del personal är det precis som inom sjukvården, alltså att vårdpersonal slutar och börjar jobba med någonting annat. Det är olika faktorer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Det är även brist på utbildade barnskötare. Uppdraget i förskolan är mycket mer komplext i dag än det var för exempelvis tio år sedan. Man kan fråga sig om utbildningen hänger med. Den kan göra det till en del, och sedan får man väl arbeta som huvudman och på förskolan.

Kan ledamoten se att man kan behöva andra kompetenser i förskolan i dag eftersom uppdraget är mer komplext? Det kan till exempel vara andra pedagoger som har utbildning som musikpedagog eller dramapedagog, socionom eller något annat. Det skulle vara intressant att höra tankarna kring det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förskolan

Fru talman! I går hade vi i utbildningsutskottet besök av Skolverket, som presenterade en lärarprognos för 2024–2038.

Man berättade att inom förskolan kommer det under denna tid att saknas 10 000 förskollärare. Samtidigt pratade man om att om folk inte slutade så mycket som de gör skulle det behövas färre. Om inte så många slutade skulle ungefär 5 000–6 000 förskollärare saknas.

Jag funderar lite över att Liberalerna ju styr utbildningsdepartementet. Jag är lite nyfiken på hur dialogen går mellan utskottsordföranden och departementet – som är hans partikamrater – när det gäller hur vi ska komma till rätta med bristen på förskollärare.

Jag funderar också på det ledamoten pratade om tidigare när det gäller att skärpa kraven i svenska på lärarutbildningen. Jag undrar om detta gäller förskollärarutbildningen också. Jag frågar som jag gör eftersom vi ofta pratar om lärarutbildning, men när man frågar är svaret att det gäller förskolan också – utan att det har sagts att det gäller förskolan.

När det pratas om skolformer, eller skolan, får man fråga om det gäller förskolan också, eller om det bara gäller grundskolan och de andra skolformerna. Det är därför jag vill fråga detta. Jag är nyfiken på hur dialogen om hur vi ska öka andelen förskollärare går.

Fru talman! Jag tycker ändå inte att jag fick svar på min fråga. Vi pratar om lite olika saker. Ministern pratar om att Skolinspektionen kan lägga ett vite på den fristående skolan, som kan bestämma sig för att lägga ned verksamheten trots att man har fått samma ersättning som kommunen har gett till sin egen verksamhet. Då spelar vite inte så stor roll för att kommunen ska kunna kräva tillbaka sin skolpeng.

För att komma tillbaka till detta kan jag berätta att en av de huvudmän som jag pratade om tidigare här riskerar ett rekordstort vite i sin verksamhet i bland annat Helsingborg. Skolinspektionen beslutade att göra en ägar- och ledningsprövning, men vad hände då? Jo, då valde huvudmannen att sälja sina aktier. Då får bolaget en ny ägare och en ny styrelse som ska tillsättas, och då ska de prövas.

Det har varit en del turer kring detta, och detta visar hur flytande det är mellan en skolkoncern och den kommunala verksamheten. En av styrelsemedlemmarna var utbildningschef i en skånsk kommun, och styrelseuppdraget skulle betraktas som en bisyssla. Detta ändrades senare, varpå styrelsemedlemmen valde att säga upp sig från den kommunala verksamheten.

Dessutom byggs det upp en gigantisk byråkrati. Ministern pratade tidigare här om de pengar som avsätts för att Skolinspektionen ska göra granskningar. Tidigare har vi pratat om kommunernas tillsyn på förskolor, som de gör utan att få pengar - det är snarare tvärtom. Men i marknadskolan ska det få kosta pengar.

Marknadsskolan kan inte lösas med mer kontroll och byråkrati, utan man måste ta itu med grundproblemet. Min fråga är därför: Hur mycket ska den statliga kontrollapparaten få svälla innan regeringen med Sverigedemokraterna inser problemet med marknadsskolan?