Herr talman! Sverige har fått en ny regering som på allvar tänker ta itu med vårt lands problem. Det gäller inte minst den förra regeringens misslyckade migrationspolitik. Sverige har en integrationskris med ett omfattande utanförskap där alltför många människor saknar egen försörjning och därmed inte kommer in i samhället, liksom ett regelrätt skuggsamhälle med människor som inte har rätt att vistas här enligt beslut men som ändå blir kvar i landet. I båda fallen är följden att människor far illa och att tilltron till migrationspolitiken förloras.

Det kommer att ta tid att vända utvecklingen, och vi måste arbeta på flera fronter. Men helt uppenbart är att vi behöver ett paradigmskifte inom migrationspolitiken och i synnerhet när det gäller synen på asylmottagande. Ska de som kommer till Sverige kunna integreras behövs helt enkelt en minskad invandring.

Tidöavtalet mellan de fyra samarbetspartierna Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna innehåller ett omfattande reformprogram på migrationsområdet. Jag tänker därför göra några nedslag i regeringens prioriteringar framåt.

För det första: Vi ska genomföra ett paradigmskifte inom migrationspolitiken.

Det är uppenbart att Sverige under väldigt lång tid har tagit ett oproportionerligt stort ansvar i relation till andra länder - ett ansvar som vi inte lyckats hantera utan som har skapat stora problem med integrationen. Som exempel har Sverige de senaste tio åren tagit emot dubbelt så många asylsökande som våra nordiska grannländer tillsammans.

År 2015 kom 150 000 asylsökande genom hela Europa för att ta sig till lilla Sverige, och en tredjedel av världens ensamkommande barn kom just till vårt land. Det är inte en rimlig ordning, och det är uppenbart att vårt regelverk måste anpassas till övriga Europas.

Därför ska Sverige inte vara mer generöst i synen på asyl än vad som följer av förpliktelser enligt EU-rätt eller andra juridiskt bindande internationella traktat. Utgångspunkten är att skydd ska vara tillfälligt. Asylrelaterade uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsade, och permanenta uppehållstillstånd ska utmönstras till förmån för ett nytt system som utgår från berörd invandrares skyddsstatus.

Herr talman! Sverige har länge stuckit ut genom mer förmånliga regler och villkor än andra länder. Regeringen kommer därför att tillsätta en utredning med uppdrag att föreslå en modell för successiv kvalificering till välfärden och svenska välfärdsförmåner. Möjligheten att ta bort rätten till ekonomiskt bistånd för den som vistas olovligen i landet ska utredas, liksom möjligheten att ställa högre aktivitetskrav för försörjningsstöd eller etableringsstöd. Utredningen kommer även att ges i uppdrag att analysera och överväga i vilken utsträckning det är förenligt med EU-rätten att låta kvalificering till välfärdsförmåner utgå från medborgarskap snarare än var man bor.

Den nya regeringen kommer att prioritera arbetet med att få bättre ordning i mottagandet av asylsökande. Regeringen kommer att ta initiativ till att analysera och ta fram förslag om hur transitcenter kan införas i enlighet med asylprocedurdirektivets artikel 43.

Eftersom vi kommer att jobba på alla fronter kommer vi också under mandatperioden att ta emot färre kvotflyktingar än vad vi gjort tidigare år. Liksom andra länder har gjort under lång tid kommer vi också att ställa krav till FN-organet UNHCR gällande vilket underlag kvotflyktingar ska hämtas från. Urvalet ska utgå från kriterier som ger en välgrundad prognos för god integration i det svenska samhället. Kvinnor och flickor samt utsatta grupper som hbtqi-personer ska prioriteras i det arbetet.

För det andra, herr talman: Skuggsamhället ska minska och återvändandet öka.

För att upprätthålla förtroendet för den reglerade invandringen och för att förhindra ett skuggsamhälle är det helt avgörande att den som får ett ja får stanna men att den som får ett nej måste lämna landet. Människor som vistas här olagligen riskerar också att fara väldigt illa eller dras in i kriminalitet.

Regeringen kommer att vidta flera åtgärder för att få bukt med skuggsamhället. Bland annat kommer vi att ta fram förslag som rör informationsutbyte mellan myndigheter, till exempel en anmälningsplikt mellan polisen och myndigheter som kan komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet. Vi kommer att förstärka möjligheterna till inre utlänningskontroll och ge berörda myndigheter möjlighet att använda fler verktyg. Antalet förvarsplatser behöver också öka.

Avgörande i sammanhanget för ett ökat återvändande är också att andra länder respekterar och följer folkrätten, det vill säga tar emot sina egna medborgare i de fall dessa nekas asyl i vårt land. Därför kommer regeringen att intensifiera den politiska dialogen med länder som det kan handla om. Om länder vägrar att ta emot sina medborgare kan det få påverkan på viseringsregler. Ytterst kan det handla om att vi villkorar delar av det svenska biståndet med kravet att mottagarlandet tar ansvar enligt folkrätten och tar emot sina egna medborgare.

Vi kommer också att återkomma med resursförstärkningar för att finansiera insatser som ökar återvändandet, inklusive insatser i ursprungsländerna, för att etablera samarbeten om återtaganden.

För det tredje: Vi måste få till ändringar när det gäller arbetskraftsinvandringen, så att vi prioriterar den högkvalificerade arbetskraftsinvandringen samtidigt som vi förhindrar det fusk och missbruk som är vanligt förekommande inom den lågkvalificerade.

Vi vet att den högkvalificerade arbetskraftsinvandringen berikar Sverige på många sätt och är otroligt viktig för att företag ska kunna hitta rätt kompetens och för att stärka Sverige som kunskapsnation. Vi kommer att se över och förbättra reglerna. Vi kommer också att titta på särskilda bestämmelser för doktorander och forskare vad gäller möjlighet till uppehållstillstånd efter en viss tids sammanhängande anställning.

Lika viktigt är det dock som sagt att komma till rätta med det fusk och missbruk som i stor omfattning förekommer inom den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen. Vi har i dag en situation med ett stort utanförskap. Väldigt många människor lever i Sverige utan försörjning, människor som skulle kunna ta många av de här jobben. I stället åker människor från andra sidan jorden för att komma hit och diska och städa. Det är inte rimligt. Vi vet också att missbruket av systemet är ett av de största brottsområdena inom den grova ekonomiska brottsligheten, där människor utsätts för exploatering.

Regeringen kommer därför att skärpa villkoren för den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen. Försörjningskravet ska höjas från dagens 13 000 kronor. Det beslutet tog riksdagen häromveckan. Utgångspunkten ska vara att arbetstillstånd som huvudregel endast ska beviljas om det arbete till vilket arbetskraftsinvandring sker i normalfallet har en lönenivå motsvarande medianlönen.

Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om Ukraina. Sedan februari i år pågår ett brutalt krig, och vi ser ett oerhört mänskligt lidande. Det är också den största flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget. Efter Rysslands invasion aktiverade EU det så kallade massflyktsdirektivet, som ger människor från Ukraina rätt till tillfälligt skydd. Sedan dess har 8 miljoner människor lämnat Ukraina. Migrationsverket uppskattar att 55 000 människor kommer att beviljas skydd i Sverige under 2022. Många svenskar har öppnat sina hem på ett helt fantastiskt sätt. Jag är stolt dels över det varma mottagandet från svenska folket, dels över regeringens stödinsatser, nu senast med ett rekordstort vinterpaket med både militärt och humanitärt stöd och i dagarna ett utökat stöd för återuppbyggnad.

Migrationsverket har på väldigt kort tid växlat upp mottagningssystemet och ställt om hela sin prövningsverksamhet för att kunna hantera denna stora tillströmning. Vi ser också att kriget fortsätter. Aktiveringen av massflyktsdirektivet har förlängts. Regeringen förstärker därför anslagen till Migrationsverket för bland annat boende och personal. Därutöver anslår regeringen mer pengar för att korta handläggningstiderna, som är alltför långa i migrationsdomstolarna och som riskerar att bli än längre med ett ökat antal asylsökande från Ukraina. Jag hoppas att det snart blir fred i Europa och att människor då har möjlighet att återvända till sina hem, men till dess har både vi och andra länder en skyldighet att hjälpa till i vårt närområde. Det bidrar regeringens budget till.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall till regeringens budgetproposition och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Jonny Cato för frågan. Jag nämnde faktiskt detta kort i mitt huvudanförande som en del av Tidöavtalet. Då beskrev jag också att det handlar om en utredning som ska titta på möjligheten att utmönstra permanenta uppehållstillstånd. Inte minst tar detta sikte på en framtida situation där vi tycker att det är rimligt att skydd snarare beviljas tillfälligt med utgångspunkten att människor därefter ska återvända till sina hemländer om situationen förändras. Det är alltså fråga om ett skifte från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd. Det är det framtida perspektivet, och det tycker jag är fullt rimligt. Ambitionen är att människor ska bli medborgare i det här landet eller lämna det efter tillräckligt skydd.

På samma sätt kan man se på de människor som befinner sig här i dag. Jonny Cato har helt rätt i att det inte är oproblematiskt. Vi behöver titta på hur detta ska gå till i praktiken. Har man fått tillstånd att vara i det här landet är det ett beslut som måste respekteras, precis som Jonny Cato säger. Men utgångspunkten är att vi vill försöka se till att de människor som har permanenta uppehållstillstånd och lever upp till villkoren för medborgarskap ska uppmuntras att bli medborgare. Vi vill titta på de faktorerna, så att inte en massa människor fastnar i kategorin permanenta uppehållstillstånd. Om man inte har avsikten eller viljan att bli medborgare i det här landet bör man kanske återvända till sitt hemland om tillståndet förändras där.

Men vi får återkomma till detaljerna. En utredning måste titta på exakt hur det ska gå till, och givetvis måste det ske på ett rättssäkert sätt.

(Applåder)

Herr talman! Jonny Cato borde vara mer orolig om jag hade alla detaljerade svar i dag, innan vi ens antagit den första statsbudgeten från den nya regeringen. Det här är komplicerade frågor. Jag tycker att det är ett fullt rimligt svar att en seriös utredning måste titta på den här frågan, liksom en mängd andra frågor. Det är ett omfattande reformprogram som presenteras i Tidöavtalet och från regeringens sida. Flera av de saker som står i Tidöavtalet är beskrivna utifrån att en seriös utredning måste titta på hur de kan göras på ett seriöst sätt med respekt för rättsstatens grundläggande principer.

Jag håller med Jonny Cato om att det är viktigt att förhålla sig till att människor fått positiva rättsbeslut. Det ska självklart väga väldigt tungt. Det är därför jag också betonar att det under punkten om permanenta uppehållstillstånd finns en del om att omvandla dem, som Jonny Cato beskriver, men inte minst även en del om att utmönstra dem, det vill säga gå från ett system till ett annat. Det är huvudmålet, skulle jag säga. I ett framtida system bör målet vara medborgarskap eller tillfälligt uppehållstillstånd. Antingen vill man bara vara här tillfälligt med ambitionen att lämna landet så fort saker ser bättre ut i ens hemland eller så bör man sträva efter fullgod integration och ytterst medborgarskap. Det är målbilden.

Jag hoppas och tror att många av de människor som redan är här vill bli medborgare i det här landet. Vi måste intensifiera arbetet för att få fler att bli medborgare. Men när det gäller dem som redan befinner sig här måste vi fullt ut respektera vad det innebär att ha fått ett positivt rättsbeslut. Det handlar om respekt för de grundläggande principerna. En utredning får titta närmare på exakt hur detta ska gå till.

Herr talman! Ola Möller påstår att paradigmskiftet är någonting som Socialdemokraterna bjöd på under den förra mandatperioden. Låt oss därför snabbt syna detta.

Efter att Socialdemokraterna stått helt handlingsförlamade medan hundratusentals personer som inte behövde komma till Sverige tilläts promenera in i landet 2015 genomförde man ett år senare den så kallade tillfälliga lagen, vilket innebar ett par mindre begränsningar av rätten till anhöriginvandring, permanenta uppehållstillstånd och den humanitära säkerhetsventilen.

Efter detta genomfördes en reform 2017 som skapade möjlighet till uppehållstillstånd på grund av gymnasiestudier, även om personen inte hade några skyddsskäl eller andra skäl att vara i Sverige.

På detta följde 2018 en reform som möjliggjorde för personer som inte hade skyddsskäl, som inte kunde göra sin identitet sannolik och som dessutom var vuxna att stanna på grund av gymnasiestudier fast de inte hade några andra skäl till att vara här.

På detta följde en reform 2019 som utökade rätten till anhöriginvandring och tog bort delar av försörjningskravet. Det gjorde att fler personer fick permanent uppehållstillstånd snabbare.

Till sist kom Migrationskommitténs betänkande, som utökade rätten till anhöriginvandring igen. Det gäller personer som har för avsikt att bilda en relation, den så kallade Tinderlagen. Det gäller stadgade undantag från försörjningskrav för kvotflyktingar och utökad rätt att stanna för personer som inte har några skyddsskäl men som helt enkelt inte vill åka hem därför att de tycker att det är bekvämt att stanna i Sverige.

På vilket sätt kan man kalla detta ett paradigmskifte? Skälen till att vi har färre asylsökande i dag är ju helt och hållet dels Turkietavtalet, dels Europeiska unionens externa arbete, dels pandemin. När den här mandatperioden började var vi i stort sett tillbaka på ruta ett, med ett regelverk som i delar var mer generöst än det var 2015.

Herr talman! Det finns ingen seriös bedömare som inte drar slutsatsen att den största påverkan på volymerna som har skett under de senaste åren är dels EU:s externa arbete, dels pandemin, dels Turkietavtalet. Det är fullständigt uppenbart.

De små justeringarna av det svenska regelverket är en fjäder som den förra regeringen nu försöker göra en höna av. De har som mest haft marginell påverkan. Det är fullständigt uppenbart. Jag vet det, Ola Möller vet det och alla som följer det här med något mått av noggrannhet vet att så är fallet.

Det som jag tänkte fråga härnäst har lite grann att göra med det som hände tidigare. Det gäller framför allt hur Socialdemokraterna ser på ansvarstagande och lite grann på sin egen roll.

Det finns migrationspolitiska regler som är mer eller mindre ogenomtänkta. Vi kan prata om att införskaffa helt nya grunder för uppehållstillstånd, till exempel gymnasiestudier eller femsexan som den ser ut i dag. Det är det som brukar kallas den humanitära skyddsgrunden. I dag kan man i princip vänta sig till ett uppehållstillstånd. Skälet för att få ett uppehållstillstånd är alltså att man en gång har kommit till Sverige. Det är helt oförenligt med principen om en reglerad invandring.

Min fråga är: Finns det någon regel som Socialdemokraterna inte skulle vara beredda att införa i utbyte mot att kunna ta eller behålla makten?

Herr talman! Tack, Ola Möller, för anförandet! Det riktades mycket kritik mot tidigare borgerliga regeringar. Jag kan konstatera att det är rätt många partier i den här kammaren som har ett historiskt ansvar för att vi har hamnat i den situation vi i dag befinner oss med en hög invandring och misslyckad integrationspolitik.

Men det som Ola Möller inte sa var att det är Socialdemokraterna som längst av alla krampaktigt har hållit fast vid den orimliga linje som Sverige hade under lång tid. Därför vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när Ola Möller påstår att det var Socialdemokraterna som genomförde ett paradigmskifte.

Det var ju Stefan Löfven som 2015 sa: Mitt Europa bygger inga murar. Ingen kommun ska kunna smita undan sitt ansvar, sa han också, apropå det stora mottagandet i Trelleborg. Låt oss därför konstatera att Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet under väldigt lång tid har hållit i en migrationspolitik som inte har fungerat.

Det var så många förvanskningar i Ola Möllers inlägg att jag inte riktigt vet vad jag ska kommentera först. Men jag kan konstatera att jag tycker att det är rimligt att man ska utreda om människor ska kunna utvisas om de till exempel har samröre med kriminella klaner och gäng. Jag tycker att det är orimligt att Sverige tog emot 45 procent av EU:s samlade kvotflyktingar under 2021. Då är det rimligt att se över nivåerna.

Det är alltså vi som har drivit på för skärpningar kring arbetskraftsinvandring, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet har haft åtta år på sig.

Min huvudsakliga fråga efter Ola Möllers anförande blir denna: Ska jag konstatera att Socialdemokraterna anser att det inte behövs några förändringar i svensk migrationspolitik framöver? Så låter det ju på Ola Möller. Allt är redan gjort, och allt är redan bra. Det enda som återstår är några marginella justeringar i arbetskraftsinvandringen. Så har det inte låtit på Magdalena Andersson när hon har kommenterat till exempel förslagen i Tidöavtalet.

Är det Socialdemokraternas uppfattning att det inte behövs några ytterligare justeringar i den svenska migrationspolitiken?

(Applåder)

Herr talman! Jag fick nog inte riktigt svar på mina frågor.

Alla kunde nog ta till sig av det förra replikskiftet, så jag behöver inte upprepa allting. Det är dock uppenbart att det är omvärldsfaktorer snarare än den socialdemokratiska omprövningen som har medfört att vi har ett minskat tryck mot Sverige i dag.

Jag noterar att man öppnar för vissa justeringar. Då borde man snarare välkomna det som står i Tidöavtalet, som ju handlar om att vi i Sverige själva ska ta ansvar för att vi har en reglerad invandring och för att vi inte fortsätter att bygga upp den integrationskris som Socialdemokraterna har låtit fortgå under åtta år.

När det gäller arbetskraftsinvandring, vilket verkar vara det enda som Socialdemokraterna tycker att vi ska titta på framöver, kan jag konstatera att Moderaterna redan för ett och ett halvt år sedan krävde skärpningar vad gäller arbetskraftsinvandringen, till exempel ett höjt lönegolv. Nu, fem över tolv, fick vi till slut en proposition på riksdagens bord som möjliggör för regeringen att sätta ett höjt lönekrav, vilket regeringen också kommer att göra.

Jag tycker också att det är fullt rimligt att diskutera vissa undantag, till exempel om det är några kategorier som över huvud taget inte ska komma i fråga för arbetskraftsinvandring, kategorier där vi vet att det finns ett omfattande fusk, till exempel personliga assistenter. Kan det också vara rimligt att se det från andra hållet: att några näringar ska undantas för att det helt enkelt skulle ha en alltför långtgående effekt för de näringarna om man satte lönegolvet där?

Vad är alltså Ola Möllers svar på varför regeringen inte har gjort någonting på åtta år om det nu brådskade så himla mycket? Är det verkligen rimligt, apropå Ola Möllers inlägg, att det bara är fack och myndigheter som ska få avgöra vilka yrken vi ska ha arbetskraftsinvandring till? Nej, det tycker inte Moderaterna. Vi vill ha en ordning där svenska företag också får vara med och avgöra när de behöver den här kompetensen. Men vi ska ha höga lönekrav, och vi ska ha krav på goda villkor.

Herr talman! Det är lite spännande att lyssna till Ola Möller i den här debatten. Man kan få intrycket att det är den borgerliga nya regeringen som har haft makten i åtta år och att Socialdemokraterna har tillträtt för åtta veckor sedan. Det är faktiskt tvärtom, Ola Möller. Det är ert parti som har haft ansvaret de senaste åtta åren.

Vi kan konstatera att det partiet inte har haft majoritet i riksdagen utan har varit tvunget att anpassa sin politik på många områden och kanske ta beslut som man inte tyckte om. Men vi kan också konstatera att Sverige i dag har en situation där integrationen inte har fungerat. Vill Ola Möller flytta också det bakåt ytterligare åtta år och säga att vi som då hade makten står för den situation som vi har i dag? Vi kan bara titta på påskhelgens kravaller. Var det en lyckad integration vi såg hända där?

Vi kan konstatera att i snitt hundratusen personer har fått uppehållstillstånd i Sverige varje år under det senaste decenniet. Trots det har också ett tusental personer gått under jorden. Är det en lyckad migrationspolitik?

Vi ser resultatet i dag av de åtta gångna åren vid makten. Precis som föregående talare har sagt konstaterade den före detta statsministern Magdalena Andersson att hon inte såg några stora problem med migrationspolitiken. På Ola Möller låter det däremot som att det problematiska är de förslag som lagts fram av partier som har haft makten i åtta veckor och som kanske inte riktigt hunnit sjösätta alla förslag eftersom vi vill utreda dem först.

Jag vill fråga Ola Möller om han är nöjd med den integration som har skett under de åtta år vi har bakom oss.

Herr talman! Jag tackar Ola Möller, som låter diskussionen flöda utanför migrationens område.

Jag kan passa på att upplysa Ola Möller om att trots att våra partier inte har samma mål för biståndet har Sverige fortfarande det näst frikostigaste biståndet i Europa. Det är bara Luxemburg som ger mer. Vi vill även fokusera biståndet så att det verkligen gör nytta, något som den tidigare regeringen var ganska kallsinnig till att utvärdera.

Vad gäller kvotflyktingar ska kvotflyktingsystemet vara det huvudsakliga. Vi kan väl vara ärliga: Är det verkligen de migranter som Ola Möller lyfter fram, som är behjärtansvärda och som ska ha en fristad, som har fått en fristad i Sverige?

Migrationsverkets chef sa för bara någon vecka sedan att vi i Sverige fortfarande tar emot mellan fem och tio gånger fler än övriga nordiska länder. Det är en situation som inte är hållbar. Av de som har kommit till Sverige är det dessutom endast 50 procent av de som har kommit från Mellanöstern som är självförsörjande efter 20 år i Sverige. Cirka 1,3 miljoner invånare i arbetsför ålder kan inte försörja sig själva. Merparten är personer som har invandrat till Sverige.

Om Ola Möller tycker att det är lyckad integrationspolitik är det okej. Men det är det inte för oss. Vi ser att det behöver ske förändringar. Och i Tidöavtalet har vi pekat ut ett antal förändringar som behöver utredas.

Ola Möller ska kanske också få reda på att många av de förändringar som har skett under de här åtta åren har skett på grund av tillkännagivanden från riksdagen. Det var i många fall några andra som talade om vad regeringen skulle göra.

Jag hoppas att vi kan föra en debatt vidare på området.

(Applåder)

Herr talman! I september valde svenska folket ett migrationspolitiskt paradigmskifte, men trots att det begreppet ofta uppfattas som en hastig förändring är det en process som måste få ta sin tid. Det som väljarna ställde sig bakom var nämligen ett politiskt alternativ som inte bara tar de frågorna på det allvar de förtjänar utan också arbetar genomtänkt och långsiktigt.

En viktig skillnad mellan denna mandatperiod och den förra kommer att bli att Sverige nu slipper hastigt hopkokade nödlösningar för att blidka riksdagens extremister. När Lagrådet dömde ut en av Socialdemokraternas minst genomtänkta reformer med de berömda orden om att gränsen hade nåtts var det många med oss som drog slutsatsen att det helt enkelt inte kunde fortsätta på det sättet.

Herr talman! Jag skulle vilja säga något kort om paradigmskiftet, eftersom det har uppstått lite av en dragkamp om det begreppet. Vem är det egentligen som har stått för eller står för paradigmskiftet i svensk migrationspolitik?

I verkligheten genomförde den förra regeringen en mindre reform av reglerna om permanenta uppehållstillstånd, reglerna för anhöriginvandring och den humanitära säkerhetsventilen, eller femsexan som den också kallas, genom den så kallade tillfälliga lagen.

Till att börja med kan vi väl vara överens om att ifall man syftar till att åstadkomma ett paradigmskifte ska man kanske inte börja med att göra regeländringarna tillfälliga och tidsbegränsade i ett par år. Reformerna var i och för sig välkomna. Men de var inte i närheten av tillräckliga. Dessutom rullades de tillbaka steg för steg genom i huvudsak fyra betänkanden mellan 2017 och 2020. Det handlar bland annat om den berömda gymnasielagen och Migrationskommitténs betänkande. Efter den sista reformen var delar av det svenska regelverket mer generöst än det var 2015, då krisen var ett faktum. Vid den här mandatperiodens början var vi i princip tillbaka på ruta ett. Man måste ha väldigt låga förväntningar för att kalla det ett paradigmskifte.

Herr talman! Den nya regeringens väg framåt är klar, tydlig och vilar på ett par ganska enkla principer. Europakonventionen, flyktingkonventionen och den europeiska asyllagstiftningen ska upprätthållas. Men de regler som går längre och som gör Sverige särskilt attraktivt och har gjort att vi har haft ett mottagande långt bortom dels vår egen proportionella storlek inom unionen, dels vår integrationspotential kommer att tas bort. Den rättsliga miniminivån enligt EU-rätten ska gälla, kort och gott.

Jag vill göra ett tillägg. Om man vill bo i Sverige med uppehållstillstånd, vilket man absolut ska ha möjlighet att göra - många med mig har nära och kära som gör det - ska man också ha ett bra skäl, till exempel arbete, familj eller internationellt skydd. Att bara hänga kvar trots att man varken har asylskäl eller klarar sin egen försörjning, för att det är bekvämt, kommer inte längre att vara okej.

Varför gör vi då detta? Det frågar sig många. Är det på grund av hat? Är det för att sprida oro, eller vad vänstern nu påstår den här veckan? Om det händelsevis finns någon i den här kammaren som funderat på detta, speciellt bland de partier som haft makten under de förra mandatperioderna, har jag ett tips. Titta er själva i spegeln!

Anledningen till att vi nu måste ha en miniminivå, herr talman, är helt enkelt att vänsterpartierna knappt ville ha några begränsningar alls när de styrde landet. Och vi fick ett resultat därefter. Om jag hade kunnat backa bandet 30-40 år och genomföra en långsiktigt hållbar migrationspolitik, vilket skulle möjliggöra ett något mer generöst regelverk i dag, hade jag naturligtvis gjort det. Det hade självklart varit att föredra. Men det var inte den vägen som vänstern valde.

På just den punkten - varför vi sitter i den här situationen - är det kanske lite av ödets ironi att en av de offentliga personer som var bland dem som var först ut med att prata om detta är tillbaka i Sveriges riksdag och deltar i den här debatten. Det är en både modig och klartänkt akademiker. Jättekul att han är här!

Med andra ord har väljarna satt de vuxna i rummet för att städa upp efter vänsterns barnkalas. Det är inte kul att städa. Barnen blir arga ibland. Men det måste göras.

Herr talman! Jag vill också säga något om hur Tidöavtalet förhåller sig till asylrätten. Den frågan verkar komma upp egentligen varje gång vi diskuterar migrationspolitik här i kammaren. När vi pratar om asylrätten pratar vi om reglerna i FN:s konvention om flyktingars rättsliga ställning. Dessa regler tillämpas sällan direkt av svensk domstol eller EU-domstolen. Det beror på att de är implementerade genom ett antal rättsakter på EU-nivå, som i sin tur är implementerade i den svenska utlänningslagen.

Det innebär att det i och för sig inte finns särskilt mycket praxis kring just hur konventionen ska tolkas. Däremot finns en del uttalanden, handböcker från exempelvis UNHCR och uttalanden från EU-kommissionen plus lite annat material. Flyktingkonventionen är relativt kortfattad och ställer upp ett par ganska enkla principer. Den mest grundläggande är artikel 33 om non-refoulement.

Denna princip innebär lite förenklat att en undertecknande stat inte får skicka tillbaka eller avvisa en asylsökande till ett land där den riskerar skyddsgrundande behandling, alltså att personen råkar illa ut på lite olika sätt. Däremot går det i konventionens mening alldeles utmärkt att skicka tillbaka eller avvisa vid gräns till ett land där personen inte riskerar någon skyddsgrundande behandling.

Det är denna regel som ger upphov till den så kallade första-säkra-land-principen, som innebär att man som asylsökande har rätt att bli insläppt och få kvarstanna i det första säkra land man kommer till. Men söker man sig vidare därifrån till nästa säkra land har man ingen rätt att bli insläppt.

Något som brukar hävdas från vänstern och som i och för sig är sant är att det inte finns någon skyldighet att söka asyl i första säkra land. Det är helt korrekt, men det är att missuppfatta själva rättsfrågan. Flyktingkonventionen är nämligen inte uppbyggd kring skyldigheter för enskilda utan kring rättigheter för enskilda. Poängen är att man inte har någon rätt att söka sig vidare från det första säkra landet. Så är det med det. Det finns också ett antal rättskällor som bekräftar detta, bland annat uttalanden från UNHCR, EU-kommissionen och så vidare.

I stort sett har allt asylmottagande som vi har haft de senaste 30 åren egentligen inte vilat på flyktingkonventionen utan på reglerna i EU-rätten och nationell rätt. Vi skulle ha kunnat neka nästan varje person som har passerat in genom landgränsen till Sverige utan att bryta mot flyktingkonventionen. Det är nämligen så den fungerar.

Svaret på om reformerna som föreslås i Tidöavtalet ligger i linje med flyktingkonventionen är alltså ett klart ja. Det är ingen tvekan om den saken.

Men vad sjutton har detta med utgiftsområde 8 att göra, kan man ju fråga sig. Den här debatten brukar alltid sväva ut och handla om asylpolitik och utlänningsrätt generellt. Det tycker jag är helt okej.

Man kan väl säga både allt och inget. Utgiftsområdet reglerar ju framför allt lagstadgade utgifter. Reformerna måste komma först; besparingarna kommer sedan. Detta gör att det inte blir så dramatiska förändringar just detta första år. Men som sagt: Den här regeringen kommer att göra systematiska, genomtänkta och långsiktiga förändringar av den svenska utlänningsrätten. Resultatet kommer så småningom.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Jonny Cato, för frågan! Jag ska absolut hjälpa Jonny Cato med detta. Det är inga problem.

Först och främst är det ingen skillnad på ett uppehållstillstånd som har prövats av en domstol eller som har utfärdats av Migrationsverket. Det är precis samma sak. Det är ingen skillnad i status mellan dem.

När det gäller omvandling av permanenta uppehållstillstånd finns det någonting som kallas för positiv rättskraft. Detta nämnde Jonny Cato i ett tidigare anförande. Positiv rättskraft innebär som huvudregel att en myndighet själv inte får ta tillbaka ett gynnande förvaltningsbeslut. Om du har fått en fördel av en myndighet kan myndigheten inte bara hipp som happ ta tillbaka den. Det är huvudregeln. Sedan finns det ett antal undantag.

Det finns i svensk rättspraxis tre undantag: tvingande säkerhetsskäl, oärlighet - alltså att man har ljugit - och jag minns inte exakt vad det tredje undantaget var. Sedan finns det också ett fjärde undantag som har uppkommit genom domstolspraxis men som är av lite senare datum, nämligen det så kallade återtagandeförbehållet, som kommer genom lagstiftning. Det innebär helt enkelt att även om det i dag står i lagen att ett gynnande förvaltningsbeslut får tas tillbaka kan man ändra lagen och införa det retroaktivt.

Retroaktiv lagstiftning i Sverige är förbjuden i straff- och skatterätt men inte inom förvaltningsrätt. Det är alltså fullt tillåtet och också helt normalt i svensk rättspraxis med ett retroaktivt återtagandeförbehåll för gynnande förvaltningsbeslut.

Jonny Cato tillhör ett grönt parti och måste känna till detta. Inom till exempel miljörätten är detta jättevanligt. Hela den svenska miljörätten bygger ju på principen att lagar kan ändras, och det gör då att gynnande förvaltningsbeslut kan tas tillbaka.

Jonny Cato vill till exempel lägga ned kärnkraften. Detta är bara ett exempel. Det går inte att lägga ned kärnkraften om man aldrig kan ändra ett gynnande myndighetsbeslut, för ett tillstånd för att bedriva kärnkraft är ett gynnande myndighetsbeslut. Det är alltså inte svårare än så.

Herr talman! Jag tror att förvirringen beror på att Jonny Cato inte vet någonting om vare sig förvaltningsrätt eller utlänningsrätt.

På den här punkten är det absolut inget paradigmskifte. Permanenta uppehållstillstånd kan dras tillbaka redan i dag, och då inte bara på grund av brott, alltså utvisning på grund av brottslighet. Det finns en regel i utlänningslagen som säger att ett permanent uppehållstillstånd kan dras tillbaka. Det är alltså absolut inget paradigmskifte, utan vi kommer att jobba mer med detta regelverk och utveckla det. Men möjligheten finns alltså redan i dag. Det är inget konstigt.

I den europeiska asyllagstiftningen, som jag vet att Jonny Cato står bakom, finns också en uttrycklig regel som säger att medlemsstaterna ska återkalla uppehållstillstånd som är utfärdade på grund av internationellt skydd om det internationella skyddet inte längre behövs. Det står uttryckligen så.

Det som Jonny Cato inte heller förstår är vad detta syftar till. Regeländringarna syftar till att personer som inte har ett bra skäl att vara i Sverige inte ska vara i Sverige, till skillnad från hur det ser ut i dag. Ett sådant skäl kan till exempel vara att man behöver internationellt skydd.

Det som Jonny Cato säger här, att vi skulle utvisa personer som behöver internationellt skydd, stämmer inte. Det är precis tvärtom. De som eventuellt skulle kunna komma i fråga är personer som inte längre behöver detta skydd, om de inte kan få uppehållstillstånd på någon annan grund, till exempel arbete eller familj.

Den skillnad som kommer i och med Tidöavtalet är att vi kommer att se att personer som vill bo med uppehållstillstånd i Sverige måste ha ett bra skäl till det. Man ska inte kunna hänga kvar bara för att man vill eller för att man tycker att man har en bättre levnadsstandard generellt, utan det ska finnas ett skäl. Men har man skäl, som i det exempel som Jonny Cato tar upp - alltså en person som fortfarande har skyddsskäl gentemot sitt hemland - är det detta som gäller. Då ska det uppehållstillståndet inte dras tillbaka. Det är fullständigt självklart.

Jag vet inte om Jonny Cato faktiskt har läst Tidöavtalet och om han verkligen är så här dåligt insatt eller om det vi får se här är något slags dramatik. Vi får väl se.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja denna debatt med att yrka bifall till regeringens förslag till budget för utgiftsområdet migration.

För oss kristdemokrater är det centralt att migrationspolitiken är långsiktigt ansvarsfull, rättssäker, human och överblickbar. De senaste åren har dock visat på motsatsen. Sverige har tagit emot fler asylsökande än man klarat av att integrera. Sverige har inte heller tagit krafttag mot utnyttjandet av asylsystemet och framväxten av parallellsamhällen.

Kristdemokraterna ser därför behovet av att ha en stram migrationspolitik för att kunna hantera den brist på integration och andra problem som vi på många sätt och platser ser i vårt land. Kristdemokraterna ser ett behov av att minska den totala migrationen till Sverige med ett mål om att den ska vara på de nivåer som gäller för våra nordiska grannländer. Inom dessa nivåer är det rimligt att prioritera de mest utsatta flyktingarna.

Säkra och lagliga vägar, såsom kvotflyktingsystemet, bör därför vara den huvudsakliga metoden för människor som söker asyl i Sverige.

Herr talman! Det senaste året har i stor utsträckning präglats av Rysslands invasion av Ukraina. Kriget har drivit miljontals på flykt och föranlett den största flyktingkrisen i Europa sedan andra världskriget. Europeiska rådet beslutade att aktivera det så kallade massflyktsdirektivet, som innebär att personer på flykt från Ukraina ges tillfälligt skydd. Enligt statistik från Migrationsverket har myndigheten till och med november 2022 tagit emot 49 000 ansökningar från skyddssökande från Ukraina. Under samma period har Migrationsverket fått in cirka 15 400 asylansökningar som inte rör massflyktsdirektivet.

Det är svårt att bedöma hur kriget kommer att utvecklas. Det kommer att vara avgörande för hur flyktingsituationen i Europa och Sverige påverkas och för hur länge massflyktsdirektivet kommer att vara aktiverat. Det i sin tur kommer att ha betydelse för omfattningen av Migrationsverkets prövnings- och mottagningsverksamhet.

Vi kristdemokrater delar därför bedömningen att medel måste tillföras för att hantera en hög belastning inom verksamheterna för prövning och mottagande med anledning av ett kraftigt ökat antal skyddssökande till följd av kriget i Ukraina. Tillskottet till budgeten bidrar också till att korta handläggningstiderna, att äldre ärenden kan betas av och att författningsstyrda handläggningstider uppnås under prognostiden.

Herr talman! Vidare anser Kristdemokraterna att en viktig del i en långsiktigt hållbar migrationspolitik är att de som fått avslag på sin asylansökan lämnar Sverige. Ett nej är ett nej, och det är viktigt att upprätthålla denna linje. För att möjliggöra att personer återvänder och återvandrar till sina hemländer tillförs därför extra medel i den budget som nu ligger på riksdagens bord.

Man kan undra var S står i den frågan. Ola Möller tillstyrker att man ska återvandra, men trots det drar S bort det anslaget i sitt budgetförslag. Man kan undra vad gällande politik är.

Mot bakgrund av en omfattande invandring till Sverige under en längre tid behöver förtroendet för den reglerade invandringen återupprättas. Det krävs en ansvarsfull, stram och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

Asylrätten ska upprätthållas, men utgångspunkten ska vara att den som flyr en konflikt eller kris ska erbjudas tillfälligt skydd, liksom den som flyr från Sveriges närområde. Kristdemokraterna ger sitt stöd till att budgetpropositionen aviserar att komma tillbaka med förslag till reviderade mål och delmål inom utgiftsområdet migration.

Herr talman! Som många talare redan sagt behöver Sverige få en ny inriktning för migrationspolitiken. I Tidöavtalet har regeringspartierna tillsammans med SD gett migrationspolitiken en ny inriktning, och det gäller som vi tidigare talat om ett antal förslag för att förändra den i Sverige.

Det handlar om att ändra synen på asylmottagande. Det ska naturligtvis ske enligt EU-rätt och andra juridiskt bindande internationella traktat, men ansvarsfullt och med kravbaserad integrationspolitik. Det handlar om att komma till rätta med skuggsamhället.

Herr talman! Förändringarna som redogjorts för handlar om ett antal förslag, och jag kan konstatera att de förslag som nämnts här och som nämns i Tidöavtalet inte har vållat några stora problem för tidigare statsminister Magdalena Andersson, medan Ola Möller i denna debatt tidigare sa att han inte ser något stort behov av de förändringar som görs. Frågan är vad Socialdemokraternas linje är.

Herr talman! För några veckor sedan debatterade vi och beslutade om ett första steg i en förändring av arbetskraftsinvandringen. Det svenska regelverket har pekats ut som unikt. Till skillnad från i princip alla andra länder i Europa, som specifikt riktar sig till högutbildade, accepterar Sverige alla oavsett utbildning och yrke.

Det beslut som nu togs för att förändra det nuvarande systemet är ett första steg, men det behöver följas upp av ytterligare definitioner och regler, vilket regeringen aviserat kommer att komma.

Sverige har historiskt skilt ut sig i västvärlden genom att erbjuda stora möjligheter för personer att arbetskraftsinvandra också för att utföra relativt okvalificerade arbetsuppgifter. Men det handlar om att även ha möjlighet att säkerställa kompetens för de företag som behövs för Sveriges vidare utveckling.

Herr talman! När man analyserar de förslag som oppositionspartierna lägger inom detta budgetområde kan man konstatera att prioriteringarna och resursfördelningen skiljer sig åt. Man kan fråga sig vilken samsyn som hade funnits i en alternativ regering.

De partier som sitter i regeringen nu gjorde även i opposition sin hemläxa och förhandlade fram giltiga budgetförslag, som debatten också visat gick igenom i kammaren. Så är inte fallet med dagens opposition.

Miljöpartiet och Vänstern satsar som vanligt frikostigt medan Centern och Socialdemokraterna faktiskt satsar mindre än regeringen på detta område. Det finns alltså ingen helhetssyn, utan en brokig oppositionsskara.

Inte heller inom de politiska ställningstagandena har man samsyn. S säger sig vara de som genomförde paradigmskiftet medan Centern, Miljöpartiet och Vänstern fortsätter att förespråka en linje som ger en fortsatt större möjlighet till migration in i vårt land. Man kan undra vad en sådan regering hade beslutat om.

Sveriges medborgare har i det senaste valet visat vilken väg som vårt land ska välja. Det är också det som den nya regeringen nu inleder arbetet med att genomföra.

Herr talman! Kristdemokraterna ger sitt stöd till den budget för 2023 som är framförhandlad mellan fyra partier. Dessa partier har tillsammans enats om ett politiskt handlingsprogram inom många områden och en ny inriktning för Sverige även vad gäller migration, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag till budget.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Jonny Cato. Det är trevligt att ses igen. Vi har ju setts i utskottet, och nu får vi samarbeta här.

Jonny Cato har lång erfarenhet på området, och jag vet inte riktigt vad Hans har sagt i alla ärenden. Dock kan jag konstatera att vi stärker rättssäkerheten på migrationsområdet.

Jag vill särskilt lyfta fram att det står i Tidöavtalet att rättssäkerheten ska öka, bland annat vad gäller ett ärende som jag vet att Hans har engagerat sig väldigt mycket i, nämligen konvertitfrågan. Vi har sett en brist på både kunskap och engagemang som upplevts hos en del av de tjänstemän som har hanterat den. Det är bra att genomlysa frågan så att det blir rätt. Den inkluderar naturligtvis också hbtq-personer.

Jag kan referera till det migrationsministern svarade på den frågan i en artikel i går i Dagens Nyheter: Ibland finns behov av att göra en snabb förändring av säkra länder-listan.

Utan att ha varit delaktig i alla diskussioner in i Tidöavtalet kan jag personligen se att i det som lyftes fram av bland andra Tony Haddou görs det bedömningar som kan skilja från en dag till en annan. Jag tror att det är viktigt för rättssäkerheten att man kan göra de bedömningarna.

Det är nu regeringen som gör bedömningen, och jag ska upplysa Jonny Cato om att i regeringen sitter Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - med ett nära samarbete med Sverigedemokraterna. Det är alltså inte riktigt korrekt att säga att det är Sverigedemokraternas bedömning som kommer att gälla. Det kommer att vara regeringen som gör bedömningen, och det är en fråga som vi kommer att jobba med i fortsättningen i Tidöavtalets anda.

Herr talman! Jag tackar Jonny Cato för engagemanget.

Jag tror att om jag skulle stå här och ge alla svar på alla frågor som Jonny Cato har behövs det inte utredningar, och det är väldigt viktigt att man utreder.

Precis som jag sa i det tidigare replikskiftet gällande upphävande av permanenta uppehållstillstånd handlar det om att utreda rättsprinciperna. Tidöavtalet tar en historisk utgångspunkt i att göra ett antal förändringar av migrationspolitik som inte är fullt i funktion just nu.

Vi kan konstatera att det är många partier som har lett fram till den situation som är just nu. Vi behöver göra förändringar, och det är viktigt att rättssäkerheten kommer.

Det är nämligen så att vad gäller permanenta uppehållstillstånd finns det i alla fall från vårt parti inte ett ögonblick en tanke att det är de som har skyddsskäl, de som har flytt från våld och förtryck och som hotas till livet, vars uppehållstillstånd ska omvandlas. Det handlar om att ge skydd för personer. Men vi kan samtidigt konstatera att vi har ett skuggsamhälle i vårt land. Vi har också personer som det är viktigt att utreda.

Är det rättssäkert att kunna pröva permanenta uppehållstillstånd? Utredningen kommer att visa det. På samma sätt behöver andra frågor som ligger här utredas. Vi kommer att sätta till alla krafter vi kan för att komma tillbaka med exakta svar på de frågor som Jonny Cato har, för vi kan konstatera att den migrationspolitik som rått den senaste tiden inte har lett till en lyckad integration. Vi behöver vända skeppet, och det lovar vi att göra.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan konstatera att i Tidöavtalet finns det ett antal förslagspunkter. Det talas om en stram migrationspolitik. Vi behöver förändra den. Vi ska ha en inspektion för migrationsfrågor. Vi föreslår asylansökningsområden, inre utlänningskontroll, elektronisk övervakning och sådant.

När det gäller permanenta uppehållstillstånd vill jag läsa upp hur det uttrycks i avtalet. Det står så här: "En utredning ska se över under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas, till exempel genom att med en tidsfrist ge berörda uppehållstillståndsinnehavare realistiska möjligheter att erhålla medborgarskap. Sådana förändringar ska ske inom ramen för grundläggande juridiska rättssäkerhetsprinciper."

Jag har full respekt för min kollega Asplings juridiska kunskaper, men jag vilar i det som står i Tidöavtalet - att en utredning ska se över under vilka förutsättningar befintliga permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas.

Att stå här och definiera detta till punkt och pricka är som jag ser det att gå före denna utredning. Och precis som jag sa tidigare handlar det inte ett ögonblick om att mönstra ut permanenta uppehållstillstånd för dem som har skyddsskäl. En person som har skyddsskäl får stanna även om det tidsbegränsade uppehållstillståndet inte kan omvandlas till ett permanent. Det handlar alltså om en utredning för att se under vilka förutsättningar det kan ske om det kan ske.

Herr talman! Jag tackar Ola Möller för den enorma tilltron till den makt och kunskap som jag besitter - högre än den ministers som är tillsatt att vara här.

Man kan konstatera att ordet vandel inte är ett nytt ord. Det är Ola Möller säkert medveten om. Det finns som rättsprincip redan i dag även om det inte används. Att det finns med tycker jag är vettigt att utreda.

Ola Möller efterfrågar exempel. Där får jag nog göra Ola Möller lika besviken som jag blev över uteblivna svar i mitt replikskifte med honom. Jag tycker att det är att föregå en utredning.

Vi har satt ned foten på ett antal områden. Vi har också konstaterat att den regering som i åtta år haft ansvaret för migrationspolitiken inte har satt ned foten för att göra förändringar som gör att vi skapar en integration som fungerar i Sverige.

Vi kommer i Tidöavtalets anda att utreda och komma tillbaka så snart vi kan, men det ska naturligtvis ske utifrån ett rättssäkert perspektiv där vi inte godtyckligt fattar beslut. Jag har full tilltro till Regeringskansliet, där vi sitter.

Jag kanske också ska upplysa Ola Möller om att det är tre partier som utgör regeringen. Även om Sverigedemokraterna har en klar linje är det faktiskt så att det finns en minister och att en utredning ska göras, naturligtvis i nära samarbete med Sverigedemokraterna. Vi kommer att genomföra den politik vi har slagit fast, men vi kommer att göra det på ett rättssäkert och väl utrett sätt. Jag kommer tillbaka till Ola Möller med exempel när sådana finns på bordet.

(Applåder)

Herr talman! Jag upplever att skiljelinjen mellan våra alternativ är att vi tycker att det ska finnas ett skäl för personer som vill bo med uppehållstillstånd i Sverige medan Centerpartiet är väldigt otydligt med om det ska krävas ett skäl eller inte.

I sitt anförande sa Jonny Cato att ett nej ska vara ett nej och ett ja ett ja. Så långt är vi överens. Men världen är inte så enkel, för det händer ju saker. Det vi syftar på när vi pratar om att öka möjligheten att återta och omvandla uppehållstillstånd är framför allt i en situation när förutsättningarna förändrats.

Låt mig ta ett exempel: En person kommer till Sverige för att söka asyl. Vi bedömer att personen har skyddsskäl och därför ska få stanna. Sedan händer något i personens hemland som gör att dessa skäl inte längre finns vid handen. Under denna tid, nästan oavsett hur lång den är, har personen inte kommit i egen försörjning, inte lärt sig någon svenska, inte skaffat sig ett nätverk utanför vad som ofta, tyvärr, är utanförskapsområden. Personen har alltså mestadels umgåtts med landsmän och inte riktigt kommit in i det svenska samhället. När situationen förändras så att det inte längre finns något hinder för personen att resa tillbaka till sitt hemland, varför ska personen fortfarande bo kvar i Sverige om det inte finns något vettigt skäl för det? Personen har som sagt kanske inget arbete, ingen familj och har inte integrerats. Personen har en gång kommit hit för att söka asyl, men skyddet behövs inte längre.

Skiljelinjen är att vi tycker att i denna situation ska personen åka hem igen. Man ska vara här så länge man behöver skydd, men behöver man det inte ska man åka hem.

Jonny Catos linje är att dessa personer ska stanna i Sverige trots att detta bygger upp utanförskapet och gör alla de problem vi har diskuterat här än värre. Varför, Jonny Cato?

Herr talman! En väldigt enkel grej är att kräva prov i svenska för att få ett medborgarskap - något som vi har tjatat om och där Centerpartiet sent omsider hoppade på tåget. Men jag vet inte om ni stöder det i dag.

Det är sant att de flesta som får sina tillfälliga uppehållstillstånd omprövade får det förnyat. Men det är ju för att det inte sker någon ordentlig prövning. Migrationsverket har i dag inget uppdrag att undersöka detta på riktigt. Det sker i praktiken alltså ingen ordentlig prövning av om skyddsskälen fortfarande består.

Jonny Cato säger att även om man inte har kommit i försörjning, inte lärt sig språket, inte skaffat sig ett nätverk utanför sin egen diaspora och alltså inte kommit in i Sverige så kanske man vill det. Ja, men när vi pratar om förvaltningsrätt och det offentligas förhållande till enskilda brukar man inte basera det på spekulationer om vad människor vill utan vad människor faktiskt gör. Det är fullständigt orimligt, Jonny Cato, att bygga en utlänningslagstiftning som grundar sig på vad människor säger att de vill göra.

Om Centerpartiet nu stöder förslaget om ett språktest för medborgarskap, tycker ni då att alla personer som vill klara detta test per automatik också ska klara det? Det är enkel fråga. Detta faller på sin egen orimlighet, vilket till och med Jonny Cato borde förstå.

Det är precis samma sak med de andra materiella kriterierna för att få stanna kvar i Sverige. Bara för att man vill stanna kvar, vill lära sig svenska och vill skaffa sig ett jobb betyder det inte att man kan det. Om man inte kan göra det och inte har andra skäl för att vara kvar - man har ingen familj, inget skyddsskäl, inget jobb och ingen svenska, alltså det man bör skaffa sig när man flyttat till ett annat land - då är det rimligt att man åker tillbaka, om det är möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migration

Fru talman! Det var väldigt mycket hjärta i Jonny Catos inlägg, och jag håller med om att det finns så många öden runt om på denna jord och så mycket mänskligt lidande, där Sverige och andra länder vill och behöver hjälpa till. Men denna debatt och dessa frågor behöver både hjärta och hjärna för att se hur vi på bästa möjliga sätt ska kunna ta emot och hjälpa människor men också få en fungerande integration.

Om vi kombinerar hjärta och hjärna leder det mig till slutsatsen att vi inte kan ha en invandring som är större än att vi förmår integrera dessa människor i det svenska samhället. Det handlar om Sverige i stort men också om vilken tillvaro som möter de människor som kommer till vårt land.

Flera vittnesmål i medierna har gjort gällande att människor inte lämnade sina hemländer för att mötas av nya moralpoliser i Sverige eller komma till ett nytt utsatt område där de hamnar i ett utanförskap utan möjlighet att komma i arbete.

Vi behöver alltså en balans här. Det låter på Jonny Cato som att det inte finns någon koppling mellan invandringsnivåer och integration. Jag menar att det visst gör det.

Detta leder mig till en diskussion om kvotflyktingar, som är ett område där vi säger att Sverige har tagit ett historiskt stort ansvar men där vi kanske måste se över nivåerna. År 2021 tog Sverige emot 45 procent av alla kvotflyktingar i EU. Vi har tagit emot fler kvotflyktingar, inte per capita utan nominellt, än alla andra EU-länder. Är detta rimligt?

Jonny Cato säger att vi kan återgå till att ta emot 5 000-6 000 människor per år, men då måste jag fråga honom: Behoven stannar ju inte där - vad har Centerpartiet för förslag när det gäller antalet kvotflyktingar? Ska vi ta emot 10 000, 20 000 eller 30 000? Behoven är oändliga. Det blir en rak fråga eftersom Jonny Cato ägnade så mycket tid i sitt inlägg åt detta: Vilken nivå på kvotflyktingar anser Jonny Cato är rimlig framöver?

Fru talman! Det var bra med ett ärligt svar, Jonny Cato, åtminstone gällande kvotflyktingar, även om jag inte fick svar om nivån. Jag ställer frågan därför att jag vill illustrera det svåra i dessa diskussioner. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa alla som behöver vår hjälp, oavsett hur mycket vi försöker. Det kan inte ett litet land som Sverige mäkta med, och det är heller inte rimligt.

Återigen: År 2021 tog alltså Sverige emot 45 procent av alla kvotflyktingar i EU. Vi har tagit emot fler än något annat land, inte bara per capita utan totalt, nominellt. Jag är jättenyfiken på att få höra vilken nivå Jonny Cato tycker är lämplig och rimlig för Sverige när det gäller mottagande. Jag menar att vi måste ta hänsyn till det historiska mottagande som Sverige har haft och att vi har tagit emot många fler människor än andra länder. Som sagt har vi de senaste tio åren tagit emot dubbelt så många jämfört med alla andra nordiska länder tillsammans, och vi har tagit emot en stor andel av Europas kvotflyktingar.

Jag tycker, precis som det står i Tidöavtalet, att vi ska prioritera särskilt utsatta grupper, till exempel kvinnor, flickor och hbtq-personer. Jag tycker att det är rimligt att Sverige, när vi väljer vilka kvotflyktingar vi ska ta emot, tittar på den typen av särskilt utsatta grupper. Detta om något tycker jag är hjärta - att titta på vilka grupper som verkligen behöver få komma till Sverige.

Men låt mig ställa frågan igen: Finns det någon exakt siffra för antalet kvotflyktingar som Jonny Cato menar är tillräckligt humant för Sverige att ta emot? Min andra fråga blir: Anser Jonny Cato att det finns någon koppling över huvud taget mellan storleken på invandringen och möjligheten till integration i det här landet, eller vill Jonny Cato erkänna att vi, om vi tar emot väldigt många människor som inte har möjlighet att integreras, bygger upp skuggsamhällen och utsatta områden där människor inte kommer i försörjning, inte lär sig svenska språket och dras in i kriminalitet?

Erkänner Jonny Cato att det finns ett sådant samband och en sådan problematik? I så fall borde man erkänna att vi inte, hur mycket hjärta vi än har, kan ha hur höga nivåer av invandring som helst.

(Applåder)

Fru talman! Budgetpropositionens utgiftsområde 8 handlar om det som är det mest omdebatterade och känsliga ämnet inom svensk politik, nämligen migrationen.

I propositionen definieras den nya regeringens både kortsiktiga och långsiktiga mål på området, och detta förtjänar en fördjupad analys men också en påminnelse om hur vi hamnade i det läge där vi befinner oss i dag.

Fru talman! Redan i början av 2000-talet lyfte vi liberaler, som enda riksdagsparti, fram integrationsproblematiken och det utanförskap som höll på att klyva landet på ett sätt som hotade samhällssammanhållningen i stort. Vi var övertygade om att om inte integrationen fungerade på ett tillfredsställande sätt skulle ett omslag mot en mer restriktiv migrationspolitik bli ofrånkomligt, något som vi liberaler inte på något sätt önskade eller pläderade för.

En friare internationell rörlighet och en generös asylpolitik var och är alltjämt för oss centrala inslag i det liberala perspektivet. Men, fru talman, detta förutsätter att de människor som söker sig till vårt land integreras i en stark demokratisk och jämställd gemenskap där alla som kan bidra till vår gemensamma välfärd med sitt arbete och sin kreativitet också gör detta.

Vi ville, och vill alltjämt, se mångfalden växa, eftersom en växande mångfald är en naturlig beståndsdel i ett fritt och öppet samhälle. Men för att mångfalden inte ska omvandlas till en destruktiv kraft fordras ett gemensamt fundament som håller ihop samhället och som alla respekterar. Därför lyfte vi för 20 år sedan fram det svenska språkets och den demokratiska kulturens betydelse men också en tydlig arbetslinje och inte minst invandrarnas egenansvar i integrationsprocessen.

Fru talman! Samhället bör röja hinder, med kraft bekämpa all diskriminering och ge möjligheter, både materiella och kulturella, som underlättar integrationsprocessen. Men samhället kan och bör aldrig ersätta människans avgörande ansvar vare sig i detta eller andra sammanhang.

Förmynderiet är inte något som vi liberaler uppskattar eftersom vi tror på människans förmåga att ta ansvar för sig själv och för sina närmastes välgång oavsett födelseort, etnicitet eller religion.

Därför föreslog vi kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med det integrationsunderskott som redan på den tiden var påtagligt och som vi på ett utförligt sätt dokumenterade i Utanförskapets karta och presenterade i december 2004.

Hotet mot samhällssammanhållningen var uppenbart men också - och detta måste understrykas - mot den personliga friheten och mot livschanserna för de drygt 500 000 personer som redan då befolkade det som vi kallade för utanförskapsområden. Parallella mikrosamhällen höll på att växa runt om i Sverige, med egna maktstrukturer och värderingar som stred mot det öppna, demokratiska och jämställda samhällets fundament.

Unga kvinnor var de mest dramatiska offren för det förtryck och den ofrihet som vi hade låtit slå rot i vårt land. Morden på Pela Atroshi i juni 1999 och på Fadime Sahindal i september 2002 visade med all tydlighet det ofattbara pris som unga kvinnor kunde få betala för det klanvälde och det hedersförtryck som hade rotat sig i vårt, åtminstone för så många andra men inte för dessa kvinnor, fria och jämställda land.

Fru talman! Vi liberaler kunde inte på något sätt acceptera denna utveckling, och därför pläderade vi, tämligen ensamma bland riksdagspartierna då, för en radikal omläggning av den förda integrationspolitiken.

I en riksdagsmotion som Folkpartiet liberalerna väckte i oktober 2005 kan exempelvis följande läsas om den integrationspolitik som den socialdemokratiska regeringen, ledd av Göran Persson, förde fram: Regeringens misslyckade integrationspolitik ger förödande konsekvenser för samhället, inte minst för de allra mest utsatta. Betydande öar av utanförskap återfinns i dag i nästan alla stora och medelstora svenska städer. Även i många mindre städer är miljöer präglade av utanförskap inte helt ovanliga. Det kan uppskattas att kring 10 procent av Sveriges stadsbefolkning lever i sådana miljöer i dag. Folkpartiet liberalerna har länge hävdat att det behövs en radikal förändring, ett perspektivskifte som bryter med den segregerande integrationspolitiken som hittills förts och öppnar vägen för en inkluderande utvecklingspolitik baserad på egenmakt i stället för omhändertagande och arbete i stället för bidrag.

På den tiden blev vi stämplade som alarmister, främlingsfientliga, rasister och mycket annat därtill. Att säga sanningen hade då, precis som det har i dag, ett högt pris.

Fru talman! Tyvärr blev det inte mycket som i grunden skulle förändras under de 17 år som har gått sedan detta stycke skrevs i en motion. Konsekvenserna av denna politiska handlingsförlamning blev med åren alltmer uppenbara.

De våldsamma kravaller som bröt ut både i maj 2013 och nyligen, under påsken i april 2022, är påtagliga bevis på att något väsentligt har gått snett.

Men dessa spektakulära och djupt oroväckande händelser var bara toppen på ett växande isberg av utanförskap, frustration, klanvälde, gängkriminalitet och våldsbejakande islamism som numera hotar grunderna för rättssamhället och splittrar vårt land på ett sätt som väldigt få kunde föreställa sig för 20 år sedan.

Därför fortsatte vi liberaler att ihärdigt jobba med frågan, och i maj 2021 presenterade Nyamko Sabuni Förortslyftet, som är det mest omfattande åtgärdspaket som ett politiskt parti har lagt fram i syfte att vända utvecklingen mot ett alltmer tudelat Sverige.

Fru talman! En i grunden misslyckad integrationspolitik och en mycket omfattande invandring går givetvis inte ihop.

Till och med Socialdemokraterna har insett denna självklarhet, men vägen dit har varit lång och krokig.

I september 2020 gjorde statsminister Stefan Löfven några deklarationer i Aktuellt som, med tanke på en lång historia av förnekelse, kom att betraktas som nära nog sensationella. Statsministern kopplade ihop migrationen med brottslighetens bekymmersamma utveckling. Han sa bland annat: Om man har en migration som innebär i storleksordning att man inte klarar av integrationen då blir det så att vi får sociala spänningar i ett samhälle, och det är inte bra.

Han gick vidare och erkände att det inte bara handlade om migrationens omfattning eller volym utan likaså om en misslyckad integrationspolitik: Om det inte är tillräckligt många som kommer i arbete av de vuxna, då ser barnen att de vuxna inte är i arbete, och då tror man kanske att det är det normala.

Han sa vidare: Och ja, det är ett problem. Därför lade den regering som jag leder om migrationspolitiken, så nu tar vi emot betydligt färre.

Tidigare hade Magdalena Andersson, som första socialdemokrat på en ledande ministerpost, gjort liknande konstaterande. I december 2017 publicerades följande intervju i Dagens Nyheter: "Integrationen fungerar inte som den ska. Det gjorde den inte före hösten 2015 heller, men för mig är det uppenbart att vi inte kan ha ett större asylmottagande än vi klarar av att integrera. Det blir inte bra för de människor som kommer hit och det blir inte bra för samhället i stort heller, säger Magdalena Andersson. Det finns anledning för oss Socialdemokrater att vara självkritiska."

Fru talman! Det är just denna så självklara övertygelse, att det ska finnas en balans mellan integration och migration, som är grunden till den nya regeringens migrationspolitiska ansats så som den har kommit till uttryck i både Tidöavtalet och den budgetproposition som vi diskuterar i dag.

För att återställa balansen mellan integration och migration är det nödvändigt att samtidigt ta sig an såväl integrations- som migrationsområdet. Därför driver den nya regeringen en linje som kombinerar en stram migrationspolitik med en kravbaserad integrationspolitik som bygger på egenansvar. Det ska givetvis göras med full respekt för asylrätten och inom ramen för EU-rätten samt de internationella konventioner som Sverige har åtagit sig att följa. Allt annat vore fullständigt oacceptabelt för oss liberaler.

Fru talman! Under de kommande åren kommer mycket av Sveriges framtid att avgöras. Om vi inte här och nu bromsar parallellsamhällenas framväxt, brottslighetens dödliga framfart, hedersförtryckets och klanväldets grepp över hundratusentals människors liv samt islamismens och separatismens maktanspråk kommer vårt gemensamma öde att präglas av ännu svårare konflikter och en politisk utveckling som kan komma att få ödesdigra konsekvenser.

Fru talman! I dag måste vi tänka nytt och förändra allt, så att allt det vi älskar och högaktar inte går förlorat.

Jag är medveten om, som Sören Kierkegaard en gång så riktigt påpekade, att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Men jag fruktar i detta fall att inte våga kan innebära att förlora sig för alltid.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Jonny Cato, för frågan och inlägget!

Du berör ett ämne som för oss är väldigt viktigt. Det är inte med glatt hjärta vi har gått med på att minska antalet kvotflyktingar - inte alls. Men det finns en verklighet som gör att man måste ta beslut som gör ont i det liberala hjärtat.

Mellan 2012 och 2021 var Sverige det land i hela västvärlden som tog emot flest flyktingar per capita. Det finns inget land i västvärlden som tog emot ens tillnärmelsevis lika många flyktingar som vi gjorde under den tiden. Det är en verklighet vi måste ta hänsyn till när integrationen inte fungerar, när det samlas tusentals människor i utanförskapsområden och när vi ser kriminalitet, islamism och våldsbejakande extremism växa.

Vi tog emot flyktingar motsvarande 2,6 procent av vår befolkning. Efter oss kommer Malta med 2,5 procent, och resten ligger långt från de nivåerna. Vi borde därför hjälpa varandra att ordna integrationen så fort som möjligt, Jonny Cato. Vi borde förändra den verklighet som drabbar så många av dem som tog sig hit och återställa rättssamhällets principer. Då kan vi nämligen återgå till en politik som gör att många fler som behöver skydd kan komma hit. Jag skulle vara mycket glad om det hände så fort som möjligt.

Fru talman! Vi vill att Sverige ska ta emot 900 kvotflyktingar. Det står klart och tydligt skrivet i Tidöavtalet och budgetpropositionen. Jag vet alltså inte varför du undrar över det, Jonny Cato; det står klart och tydligt.

Om alla länder i Europeiska unionen skulle ta emot ett antal flyktingar per capita motsvarande det som för Sverige betyder 900 människor skulle Europa ta emot mer än vad Förenta nationerna har sagt att vi behöver ta emot som region. Det är viktigt att påminna sig om.

Du tar upp vad vi skriver på vår hemsida, Jonny Cato, och det gäller Europa. Det står Europa, inte Sverige. Vi säger alltså: Om hela Europa - alla länder - tog samma ansvar som Sverige nästa år kommer att ta genom att ta emot 900 kvotflyktingar skulle vi klara det krav som Förenta nationerna ställer på vår region galant. Jag tycker dessutom att det är ett helt befogat krav. Det står alltså Europa på vår hemsida, men jag kanske missuppfattade det du sa.

Om du i stället frågar hur många vi skulle vilja ta emot om integrationen fungerade, om islamismen inte hade slagit rot i Sverige och om kriminaliteten inte såg ut som den gör är svaret att vi skulle diskutera många tusental. Då skulle vi kunna tävla med antal som 10 000, 12 000 eller 13 000 - ja, många olika siffror. Men vi måste klara de problem vi har här och nu, för annars kommer detta bara att handla om förhoppningar och utopier.

Jag vill ha en verklighet där vi tar emot många, men då måste vi klara integrationen.

(Applåder)

Fru talman! När vi har debatterat det här området förut har ofta en diskussion uppkommit om asylrätten och den så kallade första säkra land-principen. Där skiljer sig Miljöpartiet och Sverigedemokraterna väldigt mycket åt.

Vi hävdar att den här principen är högst verklig. Den innebär att man som asylsökande inte har rätt att resa vidare från det första säkra land man kommer till.

Miljöpartiet hävdar för sin del att man absolut har en sådan rätt. Man har rätt att söka sig från land till land tills man hittar en plats där man tycker sig höra hemma.

Till stöd för vår uppfattning har vi bland annat FN:s flyktingkonvention, som inte stadgar en rätt att slippa bli avvisad eller utvisad till ett land där man inte riskerar skyddsgrundande behandling. Vi har också uttalanden från UNHCR:s exekutiva kommitté och från EU-kommissionen som bekräftar att det är precis så de här reglerna ska tolkas. Vi har även till exempel asylprocedurdirektivets artikel 33, som stadgar att en asylansökan kan avvisas om "ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland för sökanden" eller "som ett säkert tredjeland för sökanden". Det finns med andra ord en uppsjö av rättskällor som säger att principen om första säkra land är högst verklig och finns inom den internationella rätten.

Jag skulle nu vilja veta vilka källor Miljöpartiet har när de påstår att den här principen inte existerar utan är någonting som vi har hittat på. Skulle Ulrika Westerlund kunna ge mig ett par exempel på avgöranden eller uttalanden som kommit från EU-domstolen eller annorledes och som stöder hennes ståndpunkt?

Fru talman! Det är inte min uppgift att i en debatt om migrationspolitik berätta för ledamoten från Miljöpartiet vad Miljöpartiet står för. Men Miljöpartiets ståndpunkt i den här frågan är alltså att första säkra land-principen inte existerar utan att vi har ett ansvar att ta emot personer oavsett varifrån de kommer.

Jag vill då fråga vad ledamoten från Miljöpartiet säger om Turkietavtalet. Det är ju ett avtal som helt och hållet, till etthundra procent, vilar på principen om första säkra land. Det är ett avtal mellan Turkiet och EU:s medlemsstater. Vad det säger är helt enkelt att när en flykting som befinner sig i Turkiet reser vidare till Grekland prövar grekiska myndigheter personens ansökan och avslår den sedan med hänvisning till just första säkra land-principen, varpå personen skickas tillbaka till Turkiet.

Detta avtal godkändes av Sveriges regering 2016. Vid det tillfället satt Miljöpartiet i Sveriges regering, vilket betyder att Miljöpartiet godkände avtalet. Varken EU-domstolen eller någon nationell myndighet har heller dömt ut avtalet, utan alla har sagt att det är helt i enlighet med folkrätten, alltså asylrätten.

Därför skulle jag vilja höra hur Miljöpartiet å ena sidan kan säga att den här principen inte existerar, att det är en felaktig uppfattning från vår sida och att vi har ett obegränsat ansvar att ta emot asylsökande, oavsett från vilket land de kommer, och å andra sidan kan säga att Turkietavtalet är helt i enlighet med samma internationella regelverk.

Det här är två ståndpunkter som är helt omöjliga att sammanföra. Hur har Miljöpartiet resonerat här?