Yasmine Bladelius

Herr talman! Hur man är kvinna är hur man känner sig. Känner man sig som kvinna är man kvinna. Så enkelt är det för mig. Jag tänker att det inte är lika enkelt för ledamoten Christiansson.

Så är det för mig. Jag är också glad över att vi nu kommer att göra det möjligt för fler att enklare få ändra sitt juridiska kön till det som man känner sig som. Det är vad den lag vi nu debatterar handlar om.

Herr talman! Jag säger återigen att den här lagstiftningen finns i alla våra grannländer, och den har funnits ganska länge i de flesta av våra grannländer. De problem som Sverigedemokraterna oroar sig för har man inte sett röken av i våra grannländer. Det har skett en marginell ökning av dem som vill ändra juridiskt kön, men det har också skett samma ökning i Sverige. Det handlar inte om hur man väljer att liberalisera lagstiftningen. Det är inte så att en stor del av dem som lever i vårt samhälle kommer att genomgå juridiskt könsbyte. Det är inte enkelt på något vis.

Jag kan upplysa Sverigedemokraterna och ledamoten i talarstolen om att för att ändra juridiskt kön behöver man också hantera alla myndigheter, sjukvård, körkort - allt i dag är kopplat till ditt personnummer. När du ändrar personnummer behöver du också göra en himla massa arbete själv för att över huvud taget kunna fungera i samhället.

Trots att vi förenklar möjligheten att ändra juridiskt kön är det inte något man kommer att göra lättvindigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

(Applåder)

Herr talman! Bara i Europa är det alltså tolv länder som har lagar om ändring av juridiskt kön som helt och hållet bygger på självidentifikation, alltså inte det som Sverige nu går fram med som förslag till lagstiftning. Redan 2014 införde Danmark en könstillhörighetslag baserad på självidentifikation. År 2016 var det Norges tur. År 2019 var det Islands tur. Och år 2023 var det Finlands tur.

Vi behöver inte stå i de här talarstolarna eller någon annanstans och kasta forskningsrapporter mot varandra eller bygga upp skräckscenarier. Vi behöver bara snegla mot våra grannländer och titta på hur det har fungerat där under alla åren de har haft en lagstiftning som bygger helt och hållet på självidentifikation. De skräckscenarier som vi hör från talarstolen och hört i debatten från Kristdemokraterna har man över huvud taget inte sett i våra grannländer.

Jag är alltså inte orolig, herr talman. Jag är glad över att vi nu tar steg framåt för att underlätta livsvillkoren för transpersoner i Sverige.

Det är också intressant att ledamoten i talarstolen lyfter upp att det handlar om få personer, en liten grupp personer i vårt samhälle, som kommer att få det bättre med den här lagstiftningen. Både härifrån talarstolen och i den övriga debatten målar Kristdemokraterna nämligen annars upp det som att oändligt många unga personer enkelt och lättvindigt kommer att byta kön och sedan ångra sig. Det är faktiskt en lögn, herr talman.

När det kommer till vården vill vi inte förenkla lagen. Vi vill ändra det till att vårdprofessionen, den högspecialiserade vården, ska ta besluten om vilka behandlingar patienterna i Sverige ska få också i den här gruppen, precis som överallt annars.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

(Applåder)

Herr talman! Det är vid här laget vida känt att Kristdemokraterna är emot det här lagförslaget. Kristdemokraterna ser till och med ut att ha satsat alla resurser på sitt partikansli på att både försena och stoppa förslaget.

Herr talman! Jag har full respekt för att Kristdemokraterna och Socialdemokraterna inte är överens i frågan. Det jag dock inte har respekt för är att Kristdemokraterna inte bara rakt ut säger som det är: att de inte vill ha en lag som gör det enklare för personer att ändra kön i Sverige. De vill inte att den juridiska processen ska skiljas från den medicinska processen och har gjort allt för att måla upp olika skräckscenarier och försena processen i utskottet.

Det här lagförslaget är ett väl genomarbetat förslag som var färdigt att läggas fram som proposition.

Herr talman! Det finns inte någon evidens som talar för att det skulle finnas ett samband mellan att det blir enklare att ändra juridiskt kön och att fler söker sig till den könsbekräftande vården. Det är inte heller något som har observerats i våra grannländer, som har en mer liberal lagstiftning än den som vi föreslår här i Sverige. Antalet personer som söker sig till den könsbekräftande vården har ökat i de länderna, men det har också ökat i övriga länder som inte har den liberala lagstiftningen, exempelvis Sverige och Storbritannien.

Den svarta bild som Kristdemokraterna målar upp handlar alltså i grunden om att de helt enkelt inte vill se den här lagstiftningen alls, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig börja med att konstatera och berätta för ledamoten från Sverigedemokraterna vad könsdysfori är. Det är ingenting som går att behandla eller bota tillbaka till att man tycker att det kön man föddes i känns rätt. Det är inte vad könsdysfori handlar om, för det första.

För det andra vill jag återigen säga att det här lagförslaget låg på propositionslistan. Om det hade lagts fram som en proposition, som det var tänkt från början, hade civilutskottet inte haft mer att säga till om än de har i dag, förutom att de röstar i den här kammaren. Men det blev inte så, eftersom Sverigedemokraterna och regeringen inte kom överens mellan sig. Därför drogs propositionen tillbaka.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Återigen: Det var ett färdigutrett förslag. Det var en färdig proposition som låg på propositionslistan, och den hamnade på socialutskottets bord. I dag kommer vi förhoppningsvis också att bifalla förslaget.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Det är känt att Sverigedemokraterna inte vill se den här lagstiftningen och förändringen. Jag kan förstå att det är tufft att frågan när man inte vinner regeringsförhandlingarna tas vidare från regeringens bord till riksdagens bord.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Det är klart att lagstiftning bäst regleras i och av regeringen. Det är där alla resurser finns och ska finnas. Där har vi inte ändrat ståndpunkt, herr talman. Men när det gäller just det här lagförslaget har det arbetats fram, utretts, omarbetats och lagrådsremitterats under flera års tid. Det är också så, herr talman, att den produkt vi i dag debatterar och senare förhoppningsvis kommer att besluta om är ett lagförslag som var helt färdigt att läggas fram på propositionslistan men som sedan drogs tillbaka.

Detta är inte vilket lagförslag som helst. Det har inte arbetats fram i riksdagens socialutskott utan i Regeringskansliet. Det har gått igenom Lagrådet, och Lagrådets synpunkter har omhändertagits. Det var en färdig produkt då, och det är en färdig produkt nu. Därför är det inte orimligt att vi har tagit det på socialutskottets bord och i dag förhoppningsvis också beslutar att bifalla det.

(Applåder)

Herr talman! Sverige var det första landet i världen att införa en könstillhörighetslag. Året var 1972. Med den nya lagen blev det möjligt att byta kön i juridisk mening. Men mycket har förändrats på 50 år. En modernisering av lagen har därför utretts i över tio års tid.

Herr talman! I dag är det en åldersgräns på 18 år för att ändra juridiskt kön eller för att få underlivskirurgi. Men Rättsliga rådet, som är den instans inom Socialstyrelsen som fattar de besluten, kräver också att särskilda skäl ska finnas för att godkänna underlivskirurgi på personer under 23 år.

Den som vill ändra juridiskt kön eller genomgå underlivskirurgi behöver i dag uppfylla flera olika krav. Man behöver ha fått diagnosen transsexualism. Man behöver ha fyllt 18 år och vara folkbokförd i Sverige. Man behöver ha ett särskilt läkarintyg. Oftast behöver man också ha varit i kontakt med den könsbekräftande vården i över två år för att Rättsliga rådet ska godkänna ansökan. Handläggningstiderna varierar över landet, men de är oftast otroligt långa. Det kan ta fem till åtta år att ändra juridiskt kön. Det är något som vi vet drabbar individen oerhört hårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Herr talman! Trots att vi inte har gjort om lagen helt på 50 år har vissa förändringar ändå gjorts med tiden. Möjligheten att ändra juridiskt kön var fram till 2013 än mer begränsad än vad den är i dag. Fram till 2010 var man tvungen att vara ogift för att ändra juridiskt kön. Fram till 2013 fick man bara ändra juridiskt kön om man var svensk medborgare. Det fanns också ett krav på att man skulle vara steril för att få ändra juridiskt kön. Man förbjöds också att spara ägg och spermier.

De kraven och de begränsningarna ledde till att många inte sökte könsbekräftande vård eller inte fick den vård som de sökte. När tvångssteriliseringarna avskaffades skedde också nästan en tredubbling av antalet ansökningar till Socialstyrelsens rättsliga råd om att ändra juridiskt kön. Många personer som då befann sig inom den könsbekräftande vården hade förmodligen helt enkelt avvaktat med att ansöka om ändring av juridiskt kön i väntan på att tvångssteriliseringskravet skulle tas bort.

Herr talman! Vad är då könsdysfori? Socialstyrelsen definierar könsdysfori som ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten helt enkelt inte stämmer med det kön som man givits vid födseln. Könsdysfori kan vara kroppslig, till exempel ett obehag av en eller flera delar av kroppen. Det kan handla om skäggväxt, bröstkorg eller kön. Den kan vara social, till exempel ångest eller obehag av att andra människor helt enkelt använder fel pronomen eller tolkar in en i fel kön.

Det är också vida känt att många fler transpersoner har erfarenhet av psykisk ohälsa jämfört med befolkningen i allmänhet. Den minoritetsstress som personer som bryter mot normer kring kön och sexualitet upplever påverkar naturligtvis kraftigt. Det är också enligt forskare den enskilt viktigaste förklaringen till att den psykiska ohälsan hos transpersoner är större än hos befolkningen i övrigt. Samtidigt visar också forskningen att lidandet av könsdysforin i de allra flesta fall minskar med könsbekräftande behandling.

Herr talman! I dag har 17 länder i världen en modern könstillhörighetslag. Med på den listan finns samtliga nordiska länder förutom Sverige. En bred majoritet av riksdagens partier har därför sedan 2011 varit överens om att en modernisering av lagen behövs. Jag är därför väldigt glad över att vi socialdemokrater tillsammans med Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i dag står enade bakom det nya uppdaterade lagförslaget om förbättrade möjligheter att ändra kön.

Lagförslaget som vi nu debatterar är ett väl genomarbetat förslag som bygger på en lång rad utredningar och två större remissrundor, en 2018 och en 2021. Den senaste remissrundan avsåg den socialdemokratiska regeringens utkast till lagrådsremiss och hade en remisslista på över 150 aktörer. Därefter arbetades ytterligare ett förslag fram som presenterades i en lagrådsremiss i juni 2022. Lagförslaget som vi i dag debatterar bygger på just den lagrådsremissen. I förslaget har också Lagrådets synpunkter omhändertagits, och därmed var det en helt färdig produkt att lägga fram som en proposition av regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Herr talman! Efter valet fanns lagförslaget på den nya regeringens propositionslista. Men eftersom regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna inte kunde komma överens inom sig lades förslaget i stället fram som ett utskottsinitiativ av Moderaterna och Liberalerna på socialutskottets bord.

Sedan utskottsinitiativet med bred majoritet antogs i socialutskottet i september i fjol har utskottet dessutom vidtagit flera ytterligare beredningsåtgärder, givet det speciella förhållandet att det lades fram som ett utskottsinitiativ och inte som en proposition. Bland annat har hearingar genomförts med berörda myndigheter. Vidare har justitieutskottet, skatteutskottet och arbetsmarknadsutskottet getts möjlighet att yttra sig över ärendet.

Herr talman! Det här är en fråga som har arbetats fram, arbetats om och beretts många gånger om. Det har genom åren gått från att i en första lagrådsremiss 2018 föreslå självidentifikation för ändring av juridiskt kön, sänkning av åldersgräns för ändring av juridiskt kön till 12 år, att personer i åldern 15-18 år skulle kunna ansöka om ändring av juridiskt kön utan vårdnadshavares samtycke och att personer i åldern 15-18 år skulle kunna genomgå vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen efter tillstånd från Socialstyrelsen till att nu gå fram med ett förslag som bygger på kompromisser och samarbete och som stöds, herr talman, av en bred majoritet i kammaren och hbtqi-rörelsen. Även om det inte är någon hemlighet att flera partier och delar av hbtqi-rörelsen egentligen hade velat gå längre genom att införa en ordning som helt och hållet bygger på individens självbestämmande vid ändring av juridiskt kön har man alltså ändå landat i att detta är ett bra förslag och en bra bit på vägen.

Det är ett stort styrkebesked, i mitt tycke, att vi nu i dag samlas kring detta kompromissförslag och därmed också äntligen kan modernisera en föråldrad könstillhörighetslag som det sista landet i Norden.

Herr talman! Förslaget till ny lag om förbättrade möjligheter att ändra kön är en viktig och efterlängtad reform som kommer att stärka friheten och förbättra livsvillkoren för transpersoner. Det är en viktig reform för de personer som i dag lider av de långa väntetiderna och de mycket omständliga processerna för att få ändra juridiskt kön.

Förslaget innebär att lagstiftningen avseende ändring av juridiskt kön tydligt skiljs från frågan om underlivskirurgi, det vill säga att det medicinska könsbytet skiljs från det juridiska könsbytet i lagstiftningen. Lagförslaget innebär också att en ändring av juridiskt kön fortsatt ska kräva en kontakt med vården och att en prövning av den sökandes könsidentitet ska genomföras. Det ska alltså inte längre krävas en könsdysforidiagnos för att ändra juridiskt kön, och utredningen inför ett byte av juridiskt kön ska vara mindre omfattande än i dag.

För att ändra juridiskt kön är det i grunden 18-årsgräns som gäller, samtidigt som 16- och 17-åringar kan medges ett byte om vårdnadshavaren samtycker och undertecknar och skickar in ansökan samt om intyg getts efter vårdkontakt.

Herr talman! Till lagförslaget har vi socialdemokrater också lagt fram förslag om fyra tillkännagivanden som majoriteten ställt sig bakom och som jag kort ska redogöra för.

Det första handlar om att regeringen bör ta lämpliga initiativ för att ta fram föreskrifter om själva ansökningsförfarandet. Det gäller bland annat vilka underlag som ska bifogas ansökan och vilka yrkeskategorier som ska vara behöriga att skriva ut intyg. Vi lyfter här särskilt betydelsen av att föreskrifterna tillgodoser behovet av en säker identitetskontroll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Det andra handlar om ett nationellt kunskapsstöd. Gällande den medicinska utredningen vid byte av juridiskt kön innebär lagförslaget att det i normalfallet ska räcka med en enklare medicinsk utredning av könsidentiteten. Vi anser att regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att ta fram ett nationellt kunskapsstöd när det gäller denna prövning.

Vi har också föreslagit ett tillkännagivande om förebyggande av brottsligt agerande. Vi anser att det är svårt att fullt ut överblicka vilka eventuella konsekvenser upprepade personnummerbyten kan komma att medföra för myndigheter och aktörer och anser därför att regeringen bör följa utvecklingen noga och vid behov återkomma till riksdagen med lagförslag.

Det fjärde och sista tillkännagivande vi föreslår handlar om tillämpningen. Vi anser att regeringen noga bör följa tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen och utvärdera effekterna av densamma inom tre år från ikraftträdandet.

Herr talman! En moderniserad könstillhörighetslagstiftning har utretts, analyserats och beretts i över tio års tid. Nu finns en kompromiss på riksdagens bord. Vi är redo att gå till beslut och genomföra en försiktig men likväl oerhört betydelsefull modernisering av den svenska lagstiftningen i syfte att förbättra livsvillkoren för transpersoner.

Jag yrkar härmed bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Problemet med vårdvalet i just missbruksvård i LARO-verksamhet som jag försöker lyfta fram här är att de som behöver LARO-vård, de som är i behov av den viktiga LARO-vården, inte får den på ett korrekt sätt när det är på vårdval.

Det är tydligt att på de mottagningar i LARO-verksamheten som är privata och som lever på att tjäna pengar på de patienter som kommer till dem, som lever på att konkurrera för att överleva, får patienten inte den goda och viktiga vård som LARO-verksamheter ska erbjuda.

Det blir extra tydligt i Helsingborgs Dagblads granskning att det är på just de kliniker som tvingas konkurrera och som tvingas locka till sig patienter för att gå med vinst som de här problemen finns. Jag tycker inte att det är värdigt, herr talman.

Det är just därför jag skulle vilja se ett stopp för etableringsfrihet och vårdval i missbruksvården och LARO-verksamheterna. Det är så tydligt att det inte fungerar. Det är också väldigt tydligt att patienterna inte får korrekt vård.

Själva tanken med LARO-verksamheterna och LARO-behandlingen är att de som har ett missbruk och behöver hjälp ur det ska få behandling under en kortare period för att sedan kunna gå ut i det verkliga livet och slippa behandlingen. Men det är väldigt tydligt i den granskning som nu har gjorts, och ministern lyfter fram det här, att de privata LARO-mottagningarna tvärtom gör allt de kan för att behålla patienterna i verksamheterna därför att patienterna genererar cash.

Jag vill också bara för lyssnarnas skull säga att vi i vår budgetmotion lade 40 miljoner extra till Ivo - precis det som Ivo begärde, herr talman.

Herr talman! På nätet är Helsingborg känt som landets LARO-huvudstad. På nätforumet Flashback finns ett oändligt antal tips från personer runt om i hela landet om att man kan ta sig till Helsingborg för att enkelt få en dos. I andra regioner är nämligen kraven hårdare och köerna längre, men i Helsingborg har inte mindre än sex kliniker etablerat sig i de centrala delarna av staden, och där är det ganska lätt.

LARO-mottagningarna konkurrerar nämligen med varandra. Ju fler patienter, desto större vinstutdelning till ägarna. Det är med andra ord en god affär för de skånska drogklinikerna, som tjänar miljoner på att patienterna fortsätter att missbruka. Som ett exempel omsatte Skånes största mottagning, LARO Kärnan, 24 miljoner kronor i fjol. Sedan 2020 har man delat ut 4,8 miljoner kronor till ägarna.

Herr talman! Som jag nämnde tidigare är det en helt ohållbar situation. Det fria vårdvalet och den fria etableringsrätten för LARO-mottagningar i Skåne har lett till en LARO-turism till Helsingborg. Det har skapat en marknad av missbruksvård som endast gynnar ägarna, inte patienterna.

I Helsingborgs Dagblads artikelserie om drogklinikerna kan man läsa några av de inlägg som har skrivits på nätet om de privata LARO-mottagningarna i Helsingborg. Jag ska läsa några av dem, bara för att ni ska få ytterligare förståelse för den problematik gällande vårdval av LARO som jag lyfter här i talarstolen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En person skriver: "Ring en privat klinik, Laro Lejon i Helsingborg är bäst. Dom kommer hjälpa dig det är jag hundra procent säker på tro mig." Det är ett svar på ett inlägg av en kvinna som nekats behandling i en annan kommun.

Ett annat citat är: "Det påstås att man kommer med samma dag som man söker där." Det skriver en person om LARO Kärnan i Helsingborg. En annan person i samma tråd skriver: "Sök Laro Sund istället. Dom tar in vem som helst."

Samtidigt, herr talman, får alltså Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, varje månad in otaliga anmälningar om allvarliga brister i LARO-verksamheterna. De får in så många anmälningar att de tvingas lägga ned många av ärendena utan att inleda utredning, därför att resurserna saknas.

Sjukvårdsministerns kollega socialminister Jakob Forssmed svarade på en skriftlig fråga jag skickade in till honom om huruvida han och regeringen kan tänka sig att se över den fria etableringsrätten med att det är upp till regionerna själva att ta de besluten. Det kan regionerna absolut göra, och Region Skåne är den enda regionen i hela Sverige som har tagit beslut om att införa vårdval för LARO. Men såväl socialministern och sjukvårdsministern som jag vet att det är fullt möjligt för regeringen att besluta att fri etableringsrätt eller vårdval inom just missbruksvård är en ganska dålig idé och inte bör finnas.

Min fråga till sjukvårdsministern är därför om ministern är öppen för att tala med sin kollega socialminister Jakob Forssmed om att en gång för alla ta itu med den misslyckade privatiseringen av missbruksvården. Det är nämligen min bestämda uppfattning att kriminella, fuskare och oseriösa aktörer inte ska finnas i den svenska välfärden, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende, LARO, är den mest välbeprövade och spridda metoden för behandling av långvarigt beroende av opioider, till exempel heroin. Forskningen har tydligt visat att LARO leder till minskad sjuklighet och dödlighet, minskat illegalt drogbruk och minskad spridning av hiv. Om LARO utförs på rätt sätt är det ofta en livräddande och avgörande insats för personer med opioidberoende.

Herr talman! Det råder dock ett stort missnöje med LARO-vården i min hemregion Skåne. Sedan 2014 är LARO i Skåne organiserat enligt ett vårdval. Privata utförare är fria att etablera mottagningar var som helst i regionen. Det har lett till en situation där inte mindre än sex LARO-mottagningar etablerat sig i min hemkommun Helsingborg. De allra flesta är samlade i de centrala delarna av staden, och de allra flesta är privata aktörer.

Samtidigt är tillgängligheten till missbruksvården betydligt sämre i resten av nordvästra Skåne. Det innebär att många patienter från de kringliggande kommunerna, ibland till och med från andra regioner runt om i Sverige, måste resa till eller på sikt flytta till Helsingborg för att få tillgång till vård. Det i sig gör det svårt för kommunens socialtjänst att samverka med vården och ge det stöd som behövs till det ständigt växande antalet personer med beroendeproblematik, varav många dessutom är andra kommuners ansvar.

Detta har lett till en helt ohållbar situation. Varje månad kommer det in anmälningar till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om brister på LARO-klinikerna. De allra flesta anmälningarna riktas mot de privata aktörerna, som nu har etablerat sig fritt. Jag kan nämna några exempel, herr talman, som är hämtade ur Helsingborgs Dagblad den 22 mars 2024.

En patient kan "ta nästan vilket tjack eller lina som helst och ändå få ut sina grejer". Anmälaren är irriterad över att sambon "både kan punda och få mediciner".

En annan LARO-patient som missbrukar har fått en psykos, och läkaren på hemorten vägrar att ge metadon. Han åker då 16 mil till Helsingborg och får sin dos på en privat LARO-klinik.

En annan LARO-klinik skriver ut bensopreparat till patienter som missbrukar samtidigt som de får metadon. Anmälaren menar att mottagningen riskerar patienternas liv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar alltså om många allvarliga fall och ett stort antal anmälningar till Ivo. Trots detta inleder Ivo sällan någon utredning, utan ärendena läggs helt enkelt ned. På Helsingborgs Dagblads fråga till Ivo om varför de inte inleder en utredning trots att det finns anmälningar om allvarliga brister svarar inspektören att det helt enkelt handlar om resursbrist.

Herr talman! Ivo har ett otroligt viktigt och omfattande uppdrag. Ivo menar i sin budgetunderlagsrapport för 2024-2026 att för att till fullo kunna lyckas med sitt uppdrag och för att även framgent kunna fullgöra myndighetens uppdrag krävs ytterligare resurser. De menar att de beräknade anslagsnivåerna för 2024-2025 i budgetpropositionen är otillräckliga.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Acko Ankarberg Johansson: Avser statsrådet och regeringen att öka anslagen till Ivo?

Herr talman! Pandemin är ett bra exempel, tycker jag. Den var inte regionernas fel och inte heller regeringens fel. Den var någonting som hände, precis som inflationen. Den krisen var inte likadan som den här krisen, men även den drabbade hälso- och sjukvården oerhört hårt. Då satt vi socialdemokrater i regering, och vi kompenserade regionerna fullt ut. Det är fullt möjligt för en regering att välja att kompensera regionerna och se till att stävja en sjukvårdskris. Det handlar om hur man väljer att prioritera i sin budget.

Ministern väljer i talarstolen att missleda dem som lyssnar på debatten genom att säga: Vi lägger exakt lika mycket pengar till sjukvården. Ministern vet att detta inte stämmer. Eftersom jag har haft möjlighet att "kumpera" med ministern under lång tid tycker jag att det är lite tråkigt att det blir så här i en debatt - att hon på det här viset aktivt väljer att missleda dem som lyssnar.

Herr talman! Man kan inte bara räkna med den budget som lagts fram för i år. Krisen startade ju innan dess. I de budgetmotioner som vi har väckt sedan nuvarande regering kom till makten har vi lagt betydligt mer än regeringen på sjukvården. I budgetmotionen för 2023 dubblade vi regeringens satsning. Det får man också räkna in. I år satsade vi 6 miljarder mer. Ministern säger att vi har lagt lika mycket och att det är 6 miljarder. Men vi har utöver regeringens budget satsat åtminstone 8 miljarder extra på hälso- och sjukvården. Det som ministern säger i talarstolen är alltså inte helt ärligt.

Herr talman! Jag vet att ministern värnar om sjukvården i Sverige, för vi satt ju länge i socialutskottet tillsammans och arbetade med sjukvårdsfrågor. Jag vet också att vi är överens om att primärvårdsreformen är viktig och bör genomföras, och jag hör uppräkningen från ministern om satsningarna för att komma närmare att uppnå den.

Problemet är bara, vilket ministern, jag och många andra vet, att detta arbete aldrig kommer att kunna genomföras ens i närheten av fullt ut när det samtidigt råder en nationell sjukvårdskris i Sverige. Det är naturligtvis så att om man är upptagen med att försöka släcka bränderna från att fullkomligt utplåna befintlig verksamhet fokuserar man inte på att starta nya. Om man i regioner runt om i hela Sverige vänder på varenda krona och i detta nu står och väljer mellan att säga upp ytterligare personal eller lägga ned en vårdmottagning ligger arbetet med omställningen till en god och nära vård inte särskilt högt upp på dagordningen.

Om regeringen hade menat allvar med att vilja genomföra primärvårdsreformen borde man väl i första hand fokusera på att stävja krisen i vården.

Herr talman! Oavsett vad ministern och övriga regeringsföreträdare säger är det faktiskt SD-regeringen själv som har skapat dagens sjukvårdskris i Sverige. Vi är obeskrivligt många - fackförbund, regionpolitiker från olika politiska partier, riksdagsledamöter i oändliga debatter, vårdpersonal och många andra - som under lång tid har både varnat och vädjat till regeringen att tillföra de resurser som krävs för att inte riskera en sjukvård i kris med nedskärningar och uppsägningar som följd. Men trots många och allvarliga vittnesmål om krisen har regeringen tre budgetar i rad aktivt valt att inte kompensera regionerna för kostnadsökningarna. Det har lett till den sjukvårdskris vi nu ser, och den bedöms vara den allvarligaste sedan 90talet.

Svar nummer ett från regering och ansvarig minister har länge varit att det inte går eftersom det skulle öka på inflationen. Men det tycker i princip bara regeringen, för alla andra kunniga på området säger att det inte alls är så. Svar nummer två har varit att det är regionernas ansvar. Givetvis är det regionernas ansvar eftersom vi har regionalt självstyre i Sverige. Men precis lika självklart som detta är, är det att en regering kan gå in och agera i kristid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det hade varit fullt möjligt för regeringen att tillskjuta de medel som krävdes för att stoppa krisen i tid. Det handlar om politisk vilja och att välja att inte prioritera 13 miljarder i skattesänkningar för sådana som jag och ministern utan i stället lägga dem på sjukvården. Det hade varit fullt möjligt. Det hade också varit fullt möjligt för regeringen att rösta för Socialdemokraternas förslag om dubbelt så stora tillskott till regionerna och vården i budgeten både för 2023 och för 2024. Om man hade gjort detta hade jag känt mig lite mer säker och tillfreds med de svar ministern ger i talarstolen.

Min fråga kvarstår: Varför gör regeringen inte mer för att stävja krisen i sjukvården så att det viktiga arbetet med primärvårdsreformen kan påbörjas?

Fru talman! En viktig del för att höja kvaliteten och öka systemeffektiviteten inom hälso- och sjukvården är genomförandet av den så kallade primärvårdsreformen. Tanken med reformen är att ställa om hälso- och sjukvården så att primärvården ska utgöra navet i den svenska sjukvården. En bättre fungerande och bättre utbyggd öppenvård samt en bättre hemsjukvård har förutsättningar att erbjuda patienter en bättre vård - på rätt vårdnivå - än i dag.

Samtidigt kan behoven av sjukhusvård minska med en nära vård genom att primärvården tillhandahåller de hälso- och sjukvårdstjänster som krävs för att tillgodose vanligt förekommande vårdbehov. Primärvården svarar då för bedömning, behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver särskilda medicinska eller tekniska resurser eller någon annan speciell kompetens.

Omställningen påbörjades av den förra, socialdemokratiskt ledda, regeringen. Nuvarande regering har aviserat att man avser att fortsätta det påbörjade arbetet med primärvårdsreformen. Det är ett välkommet besked. Samtidigt är det tydligt att omställningen hittills har gått alldeles för långsamt. Med tanke på den sjukvårdskris vi nu har i Sverige är jag och många andra mycket oroliga för att omställningen kommer att ta alldeles för lång tid, på bekostnad av såväl patienter som vårdpersonal.

Fru talman! Det råder en bred samstämmighet i hela Vårdsverige om att den enda realistiska vägen till kortade väntetider och förbättrad tillgänglighet i vården är omställningen till en god och nära vård - den så kallade primärvårdsreformen. Men omställningen går som sagt alldeles för långsamt. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterade under 2023 att omställningsarbetet hittills främst har bedrivits på strategisk nivå och att det inte fått tillräckliga effekter i verksamheterna. Framför allt är personalförsörjningen en flaskhals. Det saknas såväl specialistläkare i allmänmedicin som distriktssköterskor.

Vi socialdemokrater har lämnat en rad förslag för att öka takten i primärvårdsomställningen. Bland annat kan jag, precis som ministern gjorde, nämna införande av bindande riktvärden om 1 100 invånare per läkare i primärvården samt inrättande av ett kansli på Socialstyrelsen för omställningen till god och nära vård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Krisen i sjukvården är ett faktum. Vi socialdemokrater har länge både varnat för och vädjat till regeringen att stävja sjukvårdskrisen, som till stor del beror på att regeringen inte har valt att kompensera regionerna fullt ut för de kostnadsökningar som Sverige drabbats av de senaste åren.

I detta nu varslas tusentals anställda inom vården runt om i vårt land. I detta nu ska redan hårt ansatta sjukhus dra ned på verksamheten på grund av de stora sparkrav som hänger över dem. I detta nu läggs vårdcentraler ned i stället för att bli fler. Min fråga till sjukvårdsministern är därför: Vilka åtgärder avser statsrådet och regeringen att vidta för att skynda på omställningen och uppnå primärvårdsreformen?

(Applåder)

Fru talman! Det är lite spännande att ministern väljer att från talarstolen läxa upp oppositionen för att vi inte är samstämda eller har skrivit ihop våra interpellationer. Det är inte riktigt vårt ansvar i opposition.

Det är också lite spännande att ministern lyfter upp att vi inte är samstämda i oppositionen. Först och främst verkar inte regeringen själv vara särskilt samstämd. Låt mig till exempel nämna frågan om könstillhörighetslagen. Det är också ett faktum att ministerns partiordförande och regeringskollega Ebba Busch uttryckligen har sagt att de 6 miljarder som regeringen har aviserat i vårpropositionen minsann kommer att täcka alla de varsel som nu har aviserats i sjukvården. Det låter inte likadant från sjukvårdsministern på min direkta fråga i talarstolen.

Fru talman! Jag ställer frågan till statsrådet igen: Anser sjukvårdsministern att de 6 miljarder som regeringen har aviserat i vårbudgeten är tillräckliga för att stävja sjukvårdskrisen, få stopp på neddragningarna och stoppa varslen, så att vårdpersonalen får fler kollegor, inte färre, och därmed bättre arbetsvillkor, så att operationsköerna i Sverige minskar, inte ökar?

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Hur man som regering väljer att prioritera i sina budgetar spelar naturligtvis stor roll. Ännu större roll spelar det vad regeringen väljer att lägga pengar på i sina budgetar i tider av kris. Satsar man på till exempel statsbidrag till regionerna, som bedriver hälso- och sjukvård i kris? Eller satsar man hellre på stora skattesänkningar för höginkomsttagare? Väljer man att lyssna på Sveriges Kommuner och Regioner och på fackförbundens, regionpolitikers och sjukhuschefers vädjan om hjälp i krisen? Eller väljer man i stället att avskaffa plastpåseskatt eller att, för den delen, höja lyx-rotavdrag, som för övrigt nog inte ens kommer att användas av dem som drabbas i krisens spår?

Fru talman! Det handlar också om huruvida man väljer eller helt enkelt inte väljer att satsa på vårdpersonalen - de fantastiska läkare, undersköterskor och sjuksköterskor som arbetar inom hälso- och sjukvården och som nu går på knäna för att de gör allt i sin makt för att försöka ge oss en god vård i rätt tid. Samtidigt ser de kollega efter kollega tvingas lämna och rast efter rast dras in. Kommer de att få fler kollegor och bättre arbetsvillkor? Eller kommer nu fler av landets sjukhus att tvingas göra stora neddragningar och varsla än mer personal?

Fru talman! Den svenska sjukvården är full av hjältar. Men de behöver fler kollegor. Den svenska sjukvården behöver en större kostym. Det råder redan i dag stor såväl resursbrist som personalbrist inom den svenska hälso- och sjukvården. Det är tydligt att sjukvården är underdimensionerad, vilket såklart leder till kapacitets- och kvalitetsbrister och till svårigheter för sjukvården att möta medborgarnas förväntningar.

Personalbristen i sig leder också till en löpande hög arbetsbelastning för den befintliga personalen, vilket såklart går ut över arbetsglädjen och engagemanget. Risken är därmed stor för en ond spiral, där utvecklingen med en sjunkande attraktivitet fortsätter och gör det än svårare att rekrytera.

Långsiktiga och stora satsningar på personalen är nödvändiga för att adressera den kris vi nu ser i den svenska sjukvården. De varsel i sjukvården som nu sker i hela vårt land kommer naturligtvis att drabba kompetensförsörjningen i sjukvården hårt på lång sikt.

Fru talman! Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Acko Ankarberg Johansson: Anser verkligen sjukvårdsministern att de 6 miljarder som regeringen stoltserar med och som man har aviserat i vårbudgeten är tillräckligt för att stävja den kris vi nu ser i sjukvården? Kan de få stopp på de allvarliga neddragningarna och på de många varslen? Kan vårdpersonalen då få fler kollegor, och kan vården då få en större kostym, inte mindre? Kan därmed de som arbetar i vården få bättre arbetsvillkor, och kan operationsköerna minska?

(Applåder)

Fru talman! Det pågår en nationell sjukvårdskris i Sverige. Inte på över 30 år har vi sett en så omfattande kris i hälso- och sjukvården. Runt om i hela vårt land sitter nu regionpolitiker av alla olika politiska färger och fattar ofattbart svåra beslut. Ska vi varsla mer vårdpersonal? Behöver vi göra ytterligare stora nedskärningar på redan hårt ansatta sjukhus? Kommer vi nu att behöva lägga ned en vårdcentral eller någon annan lika välbehövlig vårdinrättning?

Detta är en kris som slår oerhört hårt - mot vårdpersonalen, patienterna och hela samhället - när vården inte ges de förutsättningar som krävs för att upprätthålla en god vård för hela befolkningen.

Fru talman! Det värsta i allt detta är nog ändå att det är en kris som hade kunnat undvikas. Vi var många som länge både varnade och vädjade till regeringen att ta ansvar - att stävja krisen och kompensera regionerna för kostnadsökningarna. Men trots att samtliga fackförbund, regionpolitiker från höger till vänster, vårdpersonal och många politiker här i riksdagens talarstol länge varnade och vädjade slog regeringen dövörat till. I budget efter budget valde man aktivt att inte kompensera för kostnadsökningarna och skapade därmed den kris i vården i Sverige som vi ser i dag.

Detta är också, fru talman, en kris som kommer i en tid då sjukvården redan står inför oerhört svåra och tuffa utmaningar. Redan i dag väntar 172 000 patienter på operation i Sverige, samtidigt som köerna till all sorts vård redan är långa, speciellt efter pandemin. Krisen kommer i en tid då en del patienter i Sverige faktiskt hinner bli så dåliga att det inte längre är möjligt att operera dem.

Det är klart, fru talman, att ett välfärdsland som Sverige kan bättre än så här. Men det säger sig självt att inga vårdköer kommer att minska när vi nu samtidigt står inför en nationell sjukvårdskris, med varsel, uppsägningar och nedskärningar i vården.

Det går naturligtvis att prioritera annorlunda. För trots att vi har det regionala självstyret i Sverige är det fullt möjligt för en regering att gå in och agera i kristider. Det hade varit fullt möjligt för regeringen att satsa 13 miljarder på sjukvården i stället för på sänkt skatt för sådana som jag själv och ministern, när krisen startade. Det hade varit fullt möjligt att skippa att ta bort plastpåseskatten och i stället lägga pengarna på vårdpersonalen, som kämpar och går på knäna. Och det hade varit fullt möjligt att rösta för Socialdemokraternas förslag om fördubblade anslag till regionerna och sjukvården två år i rad - eller för den delen att beskatta de nästan ofattbart stora övervinster som bankerna gjort i den ekonomiska krisens spår för att i stället satsa de pengarna på att stävja krisen och därmed också påbörja arbetet med att korta köerna till operation och ge vårdpersonalen fler kollegor och bättre arbetsvillkor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men, fru talman, regeringen och ansvarig minister har helt enkelt inte velat göra detta. Min fråga till statsrådet blir därför: Vad tänker statsrådet och regeringen nu vidta för åtgärder för att i närtid korta vårdköerna, så att patienter inte riskerar att avlida eller bli mycket sämre i väntan på vård?

(Applåder)

Herr talman! Krisen i sjukvården är ett faktum. Brist på resurser tvingar fram varsel och nedskärningar samtidigt som vårdplatser står tomma, helt enkelt på grund av att det saknas personal. Priset betalas i dag av de sjuka, som får sämre vård, men också av personalen, som får en helt ohållbar arbetssituation.

Regeringen har aktivt valt att inte kompensera sjukvården för de kostnadshöjningar som Sverige har drabbats av de senaste åren. Och när vi socialdemokrater gång efter annan har föreslagit mer pengar till vården har SD-regeringen prompt sagt nej.

Jag har två frågor till statsministern. Den första är: Ser inte statsministern allvaret i sjukvårdskrisen och hur den kommer att drabba kompetensförsörjningen inom vården på lång sikt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statsministerns frågestund

Den andra frågan är: Tror statsministern verkligen att svensk sjukvård kommer att fungera i händelse av kris eller krig när den inte ens fungerar i dag?

Fru talman! Det blir tydligt i denna debatt att Sverigedemokraterna har fullständig panik över att krisen i sjukvården nu har fått ett medialt fokus som de vet kan drabba dem och deras väljarsiffror negativt. Väljarna vet ju att Sverigedemokraterna styr regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverigedemokraterna är precis lika ansvariga för sjukvårdskrisen som regeringen i övrigt, och i sin panik över att de nu måste ta ansvar för den kris som de har skapat i sjukvården skyller de på Socialdemokraterna. Men, fru talman, när vi styrde Sverige och satt i regeringen vid den förra sjukvårdskris som Sverige gick igenom, som förvisso inte var en likadan kris som denna kris men också en kris som drabbade sjukvården oerhört hårt, tog vi ansvar. Vi såg till att regionerna kompenserades flera gånger om.

Fru talman! Jag kan efter dagens debatt konstatera att Sverigedemokraterna är nöjda över dagens situation. De är nöjda över 24 miljarder i underskott i den svenska sjukvården. De är nöjda över massvarsel och uppsägningar. De är nöjda över nedskärningar. Vi socialdemokrater är inte nöjda. Vi hade prioriterat annorlunda i sjukvårdskrisen.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska senare i debatten kommentera Sverigedemokraternas inlägg och också statsrådets svar. Men låt mig först kort få berätta om Sabina.

Sabina hörde av sig i förtvivlan till mig för ett tag sedan. Hon ville berätta sin historia, sin egen erfarenhet av sjukvårdskrisen. Sabina är en tidigare frisk ung kvinna. Hon har arbetat och tränat och har två fantastiska barn som hon är ensamstående förälder till.

Under senhösten förra året började hon få ont i ryggen. Efter två veckor med konstant smärta förstod hon att det inte bara var vanlig träningsvärk, att hon hade legat fel eller hade lyft någonting för tungt. Nej, det var någonting som var fel. Och här började, fru talman, vårdkaoset, väntan, förtvivlan och väntan igen, det där att bli runtskickad, ni vet, att få olika svar från olika läkare och samtidigt inte kunna jobba, att inte kunna ta hand om barnen som vanligt, att inte kunna handla, att be om hjälp hela tiden, att känna skuld och ångest över att be om hjälp. Och smärtan igen, den obeskrivliga smärtan som inte går över.

En dag under denna väntan gick det helt enkelt inte mer. Det blev ambulans in till akuten där det äntligen efter en MR konstaterades ett stort diskbråck. Två dagar senare skrevs Sabina ut från sjukhuset igen med konstaterat diskbråck, smärta och väntan på tid för operation.

Dagarna går, och Sabina har ont. Hon har svårt att få vardagen att fungera. Hon kan inte jobba. Hon kan fortfarande inte ta hand om sina barn ordentligt så som hon har kunnat tidigare. Hon får ta hjälp av vänner. Tiden går - inga besked.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sabina är stark i sig själv. Det märker jag när vi pratar. Hon är vältalig. Hon tar reda på saker själv. Hon ringer runt. Till slut kommer beskedet från 1177. Jag skulle ha läst upp det i detalj, men Facebook har ju legat nere och jag fick det av henne på Facebook. Men det står ungefär så här: Du är uppsatt på väntelista. Det kommer att ta tid. Du kommer inte att kunna åberopa vårdgarantin, stod det uttryckligen. Det kan ta sju till åtta månader innan du får en tid för operation.

Chocken, fru talman, och ångesten. Sju till åtta månaders väntan med den smärta som hon konstant behöver stå ut med, att behöva hjälp med det mesta, att inte kunna arbeta och vara sjukskriven. När vi pratade märkte jag tydligt den panik som hon kände.

Fru talman! Sabina är tyvärr långt ifrån ensam om sin erfarenhet. Hon och alla andra förtjänar så mycket mer och bättre än så här, och det går att förhindra, fru talman. Det är inte lätt eller gjort i en handvändning, men staten kan gå in och hjälpa regionerna ekonomiskt i en kris. Det är fullt möjligt att prioritera pengar till vården över exempelvis skattesänkningar. Det är fullt möjligt att beskatta de alldeles galna övervinster som storbankerna gör och i stället använda pengarna till att stävja sjukvårdskrisen. Men regeringen vill helt enkelt inte, därför att annat har varit och är viktigare.

Vad är sjukvårdsministerns svar till Sabina och alla andra som väntar olagligt länge på vård i Sverige?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sjukvården befinner sig i den värsta krisen på över 30 år. Det värsta är att det är en kris som vi har varnat för, en kris som vi har sett komma och en kris som hade kunnat undvikas. Men i stället för att stävja krisen i vården valde regeringen som vanligt att lägga fokus på att sänka skatterna för höginkomsttagare, ta bort en plastpåseskatt och rulla tummarna medan storbankerna cashade in galna storvinster.

Det är prioriteringar som nu lett till massvarsel och nedskärningar i den svenska sjukvården.

Fru talman! Detta är faktiskt en kris som SD-regeringen själv har orsakat. Vi andra såg krisen komma. Vi vädjade och varnade, och vi var många: SKR, fackförbund, vårdpersonal och politiker från samtliga politiska partier. Regeringens egna partikamrater i regionerna skrev brev till regeringen där de vädjade om stöd och hjälp. Det skrevs debattartiklar. Det skrevs uppmaningar från alla håll. Här i riksdagens kammare lyftes krisen i sjukvården i otaliga debatter med olika regeringsföreträdare. Men de vägrade ta detta till sig. De vägrade göra något åt det, för det var något annat som var viktigare.

I budgeten för föregående år sänkte sjukvårdsministern och regeringen exempelvis skatterna för höginkomsttagare med 12 miljarder svenska kronor. Det var viktigt. I inflationskrisens spår var det viktigt för regeringen att höginkomsttagarna skulle kompenseras. Men att satsa på vården och stävja krisen var inte lika viktigt. Inte heller var satsningar på sjukvården särskilt viktiga i deras nuvarande budget. Trots alla larmrapporter om stora underskott på nära 24 miljarder svenska kronor i regionerna runt om i Sverige fick de inte ens ta del av en tredjedel av det som behövdes för att bibehålla dagens nivå.

I stället satsade regeringen 1 miljard på att utöka rot- och rutavdragen för att vi som har lite fetare plånbok ska kunna bygga en större pool. Skatterna på inkomster sänktes med 14 miljarder, och det gynnade såklart mest oss som tjänar över 65 000 i månaden.

Inte ens när regeringen tvingats - med betoning på "tvingats", fru talman - ta tag i frågan då trycket helt enkelt blivit för hårt och inte ens när statsministern i tv lovar att regeringen kommer att se till att ingen sägs upp i den svenska sjukvården kommer det några lösningar på sjukvårdskrisen från regeringens sida. I stället visar det sig nu att statsministern backar från sitt vårdlöfte.

Det är svenska folket som kommer att få ta konsekvenserna av detta. Vi kommer att få vänta längre på vård och möta en mer stressad vårdpersonal som inte har tid. Personal kommer att sägas upp. Vården kommer att bli sämre.

De 6 miljarder, fru talman, som regeringen kallade till en stor presskonferens om häromdagen kommer inte att räcka för att stoppa varslen i sjukvården. De kommer med all sannolikhet att göra att underskotten minskar en del. Men det kommer inte att ske några stopp av varsel. Detta vet regeringen.

Vad är sjukvårdsministerns svar till alla dem som varslats i den svenska sjukvården på grund av att regeringen inte valt att prioritera dem? Vad är sjukvårdsministerns svar till alla de fantastiska sjuksköterskor och undersköterskor som är oroliga för sina jobb och för sin arbetsmiljö? Vad är ministerns svar till alla oroliga patienter?

Fru talman! Finansministern vill bekämpa inflationen. Vi har hört det gång på gång, och där är vi inte oense. Men i övrigt är jag och finansministern inte överens om mycket.

Ministern och många av Sveriges ekonomer är inte heller särskilt överens. Om man nu inte vill rösta för Socialdemokraternas förslag om säg extra barnbidrag, höjt underhållsstöd, fritidsaktiviteter med betald lunch, höjt studiestöd och så vidare kan man väl för guds skull satsa på krisande regioner och kommuner? För förutom att många hushåll - inte minst barnfamiljerna - kämpar med höjda matkostnader, räntekostnader, elkostnader, bränslekostnader och hyror kämpar de också i stora delar av Sverige mot mindre och sämre skolluncher, höjda kostnader för kollektivtrafik och sjukvård och risk för uppsägningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen satsar hellre på höginkomsttagare och bankdirektörer än på vanliga löntagare och barnfamiljer. Frågan kvarstår alltså, fru talman: Om nu finansministern och högerregeringen tvunget inte vill satsa på de krisande barnfamiljerna, varför inte åtminstone satsa på välfärden?

(Applåder)