Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande 16 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det är en angelägen debatt givet situationen i svensk hälso- och sjukvård. Trots att vi lägger en relativt stor andel av bnp på vården dras hälso- och sjukvården med utmaningar rörande tillgänglighet, jämlikhet och effektivitet.

Regeringen behöver arbeta på både kort och lång sikt för att komma till rätta med det. Om vi vill att Sverige AB ska gå bra kan inte medarbetarna i Sverige AB sitta fast i en vårdkö.

Därför är det viktigt att vi använder alla till buds stående medel för att säkra tillgänglighet, jämlikhet och effektivitet. Detta är viktigt inte främst för att kalkylen i Socialdepartementets promemorior ska gå jämnt upp, utan för att människor som arbetar, kämpar och sliter förtjänar en vård i världsklass. De förtjänar en vård som inte bara håller hög kvalitet - det gör den redan i dag - utan som också är tillgänglig och med korta köer oavsett vilken diagnos det gäller eller vem som sitter i väntrummet.

Få människor skulle nog godta att förskolan sa att platserna är slut och att just ditt barn får börja först nästa år, eller att semesterveckorna är slut och att just din semester kan tas ut först 2025. Varför skulle då människor acceptera en sådan väntan i vården?

Herr talman! Låt mig säga några ord om jämlikhet i vården. Det förs i betänkandet fram några förslag som rör mödrahälsovården och förlossningsvården. Jag håller helt med om att detta är ett område där Sverige kan bättre. Därför var det bra att regeringen redan 2023 satte ned foten och konstaterade att situationen inte är tillfredsställande.

En nationell plan för förlossningsvården som ska bidra till ökad tillgänglighet och minskade regionala skillnader ska tas fram och finansieras. Socialstyrelsen presenterade sitt första förslag till plan i januari i år, och i september delredovisas uppdraget att ta fram prestationsbaserade mått, som ska vara ett verktyg och en kontrollstation på vägen.

Därutöver har regeringen, för statens räkning, ingått överenskommelser med SKR om personcentrerad, tillgänglig och jämlik mödravård. Inom ramen för överenskommelserna ska regionerna genomföra insatser för en samordnad graviditetskedja med god personkontinuitet och se till att alla kvinnor erbjuds eftervårdsbesök. Med anledning av att detta arbete alltså redan är igång bör motionerna avslås. Samtidigt kan man stilla undra varför detta arbete inte gjorts tidigare.

Herr talman! Det föreslås också i en motion att oskuldskontroll, det vill säga att för egen eller annans del undersöka någons kvinnliga könsorgan i syfte att bedöma om personen är eller framstår som oskuld, ska kriminaliseras.

Jag är den första att hålla med. Den här typen av kränkande ingripande hederskontroll ska inte förekomma i Sverige. Därför är det bra att frågan har utretts och att det i utredningsbetänkandet Förstärkt skydd för den personliga integriteten som presenterades i fjol föreslås ett förbud mot just detta, med fängelse i straffskalan.

Låt oss heller inte stanna där. Oskuldskontroller bör och ska kriminaliseras, men vi bör också kriminalisera utfärdande av oskuldsintyg och så kallade oskuldsingrepp. Det är oacceptabelt och förskräckligt att sådana kränkningar har fått fortgå i Sverige.

Denna otillbörliga kontroll av kvinnors och flickors sexualitet hör inte hemma i ett modernt och jämlikt samhälle. I Sverige har kvinnor, barn och homosexuella rättigheter. Den som inte skriver under på det kan förvänta sig tydliga konsekvenser.

Vidare bör omvändelseförsök av hbt-personer kriminaliseras och det straffrättsliga skyddet förstärkas kraftigt. Här finns inte lika färdiga förslag att klubba igenom, men Tidöpartierna är överens, och detta ska levereras innan mandatperiodens slut. Jag ser mycket fram emot att trycka på den gröna knappen när den propositionen är färdigställd i enlighet med vår överenskommelse i Tidöavtalet.

Herr talman! Slutligen finns det motioner som rör vaccinering mot vissa cancerformer. Låt mig här säga något självklart: Vaccin fungerar. Prevention mot cancer är sällan så enkelt som med just HPV-vaccin.

I min tidigare roll som regionråd på Gotland utökade vi HPV-vaccineringen av pojkar, för vi såg att ett jämlikt skydd var det allra bästa om vi ville skydda hela befolkningen. Jag är stolt över att vi fattade det beslutet, trots att det kostade en del pengar. Även om vi i Sverige kommit långt på resan mot att utrota livmoderhalscancer krävs mer om den generella flockimmuniteten mot HPV-relaterad cancer ska uppnås.

Regeringen gav förra året Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda om fler ska omfattas av det allmänna vaccinationsprogrammet mot HPV. Uppdraget redovisades för lite mer än en vecka sedan, mitt i Europavalsrörelsen. Förhoppningen är nu att rekommendationer i enlighet med slutsatserna kan bli verklighet till hösten.

Bara för att inte virra bort oss i tekniska och politiska termer - om man kan vaccinera sig mot cancer är det såklart en mycket god idé.

Herr talman! Vi är i mitten av mandatperioden, och Tidöavtalet närmar sig halvtid. Dagens betänkande är kanske en indikator på hur det går med projektet med att stärka svensk hälso- och sjukvård, eftersom det mesta som nämns i yrkandena redan är på väg att genomföras, åtminstone i någon form. Det är bra, men mer kan, behöver och ska göras. Det är dock föremålet för en annan, kanske mer uttömmande debatt än den om detta motionsbetänkande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

I detta anförande instämde Thomas Ragnarsson (M).

Herr talman! Jag vill som brukligt börja mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Med lite hänvisning till den debatt vi precis har avslutat hoppas jag att det tydligt framgått att Kristdemokraternas prioriteringar för svensk sjukvård är att korta de långa vårdköerna som under den förra mandatperioden växte sig rekordlånga. Men vi prioriterar också att få fram fler vårdplatser och att förbättra villkoren för personalen.

Utöver det är Kristdemokraternas fokus på att öka den statliga styrningen så att den som är sjuk kan erbjudas god vård oavsett var i landet personen bor. Vi vill helt enkelt skapa förutsättningar för en mer jämlik och rättvis svensk vård.

Herr talman! Här skulle jag egentligen kunna avsluta mitt anförande, då jag har redogjort Kristdemokraternas prioriteringar. Men jag vill ändå ta tillfället i akt att utveckla det lite mer.

Riksdagen har ställt sig bakom riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården baserade på tre grundläggande principer: människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.

Att bedöma vilka sjukdomar som föranleder särskilda satsningar, eller hur vården av vissa patienter med vissa sjukdomar bäst bör organiseras, avgörs oftast bäst inom vården utifrån dessa principer.

Utifrån det beslutet har regeringen bland annat gett Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, i uppdrag att analysera och föreslå hur tillgången till läkemedel för behandlingen av sällsynta sjukdomar kan stärkas.

Utskottet har dock uppmärksammat att det saknas en övergripande, nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar. Därför riktade utskottet ett tillkännagivande till regeringen förra året om att man bör ta fram en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar.

I budgetpropositionen för 2024 aviserade regeringen sin avsikt att ta fram en nationell strategi för sällsynta diagnoser. Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett förslag om en nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd. Socialstyrelsen har också i uppdrag att ta fram rekommendationer om nationella screeningprogram.

Herr talman! I en av motionerna i betänkandet lyfts frågan om föräldraskapsstöd fram. För oss kristdemokrater är familjen och föräldrar något vi alltid vill framhålla som en av grundpelarna för en trygg uppväxt. Därför är jag extra glad att Kristdemokraterna tillsammans med regeringen ser det som en viktig prioritering att stärka föräldrastödet. Det är också en viktig del i det brottsförebyggande arbetet. I onsdagens debatt här i kammaren sa jag: "Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna." Det tål att upprepas.

Regeringen har gett Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd i uppdrag att betala ut och följa upp en satsning på statsbidrag till kommuner och regioner för förstärkta föräldraskapsstödjande insatser med start 2023, och det är en permanent satsning.

Herr talman! När det gäller prioriteringar måste jag också nämna något angående surrogatmödraskap. Surrogatmödraskap är i dag inte tillåtet i Sverige, och Kristdemokraterna och vårt kvinnoförbund säger nej till att göra det tillåtet.

Surrogatmödraskap har blivit en av vår tids stora människorättsfrågor. Det handlar om vår syn på kvinnor och barn och barns rättigheter men även om samhällets ansvar att skydda dem från människohandel.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag bara återgå till där jag började. För Kristdemokraterna är det en viktig prioritering att korta de långa vårdköerna för att patienter ska få vård i tid.

Jag har själv bland annat opererat mitt vänstra knä vid två tillfällen. Det är så länge sedan att det var på 1900-talet. När man drabbas av akut olycka eller sjukdom ska vården fungera. För mig gjorde den det. Två lyckade operationer senare står jag här i dag och kan i princip använda mitt vänstra knä bekymmersfritt.

För alla som skulle råka hamna i samma situation ska det inte vara avgörande var du bor eller vilken region du tillhör. Alla har rätt till en jämlik och tillgänglig vård.

Fru talman! Att prioritera handlar främst om att prioritera välfärd framför skattesänkningar. Det är självklart.

En annan viktig prioritering är att värna vårdpersonalen och se till att de har rimliga, eller bra, arbetsvillkor. Det kan vi inte se nu, i en tid då 5 000 personer varslas runt om i hela Sverige inom hälso- och sjukvården. Då blir det ingen prioritering; det kan man knappast säga.

Det fattas i dag i runda slängar 15 miljarder för att hålla hälso- och sjukvården på den nivå vi är vana att kunna se den. Inte ens 6 miljarder, som ni gick ut med i vårbudgeten, räcker. Det här drabbar hälso- och sjukvården hårt, och det gör att prioriteringarna slår snett.

Den andra prioriteringen som är oerhört viktig är självklart jämlik sjukvård. Jämlikhet handlar inte bara om regional jämlikhet utan också om klassmässig jämlikhet. Här pekar utredning efter utredning på att skillnader i den klassmässiga hälsan mellan dem som är rika och friska och fattiga och sjuka ökar. Detta borde vara en självklar prioritering. Det handlar om sjukast först, och det ska inte vara plånboken som styr.

Jag övergår nu till att tala om sakfrågor. För att utrota HPV-viruset i närtid krävs ett massivt och hållbart samlat grepp under ett fåtal år så att viruset inte längre kan cirkulera. Alla som berörs måste få vaccination - pojkar, flickor, män och kvinnor. Det är oerhört viktigt. Detta är en superviktig fråga som vi måste rulla ut. Det ska inte bero på vem du är eller var du bor om du ska vaccineras.

All typ av screening riskerar att slå snett klassmässigt. Här krävs stora tag, exempelvis för mammografi. Vi anser att regeringen bör se över frågan om screeningprogrammen för att upptäcka vissa sjukdomar. Det är jätteviktigt. Det är också angeläget att screeningprogrammens åldersgränser ses över och uppdateras utifrån ny forskning. Det här är också en fråga när det gäller vaccinering som staten kanske borde ta ett fastare grepp om och se till att det blir jämlikt över landet. Det ska inte skilja mellan vilken region du bor i när det handlar om vilken screening du kan få. Jag yrkar därför bifall till reservation 5.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar dessutom. Det ställs ungefär 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. Till skillnad från många andra cancerformer är bröstcancer vanligt i 50-60-årsåldern, och det förekommer förstås också hos yngre kvinnor. Men vi har också en väldigt hög överlevnad när det gäller bröstcancer. Vi har en fantastisk cancervård i Sverige; det vill jag säga från den här talarstolen. Det gäller specifikt bröstcancer, och detta ska vi värna.

Cirka 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år. Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva. Allt fler kan alltså botas. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening med mammografi. Tre fjärdedelar av tumörerna upptäcks hos kvinnor som är 55 år och äldre samtidigt som var femte kvinna som drabbas av bröstcancer är över 74 år. Det handlar om att vi lever längre och då också riskerar att få cancer.

Här kanske man måste se över åldersgränsen. Vi har mammografi fram till 74 år. Så länge får man gå på undersökningarna. Socialstyrelsens tidigare rekommendationer om åldersgränser har varit väldigt tydliga: 74 år. Nu ökar medellivslängden, och flertalet av de förändringar som hittas bland äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas. Därför kanske man måste se över rekommendationerna. Det får inte bli någon typ av åldersdiskriminering i cancervården.

Fru talman! Jag tänker i mitt anförande lägga en del tid på en väldigt specifik fråga som jag tror att jag kommer att vara ensam om att ta upp. Det gäller vår egen motion, och jag tror inte att någon annan har motionerat om just detta. Därför tar jag tillfället i akt, så att vi inte bara ska upprepa samma sak om och om igen också i den här debatten.

Jag vill ta upp situationen med donerade spermier. Detta är någonting som har uppmärksammats brett i medier i samband med att det blivit känt att det finns donatorer som gett upphov till ett mycket stort antal barn. En man i Nederländerna uppskattas ha över 500 genetiska barn efter det att han donerat könsceller till flera olika kliniker.

I Sverige får en könscellsdonator ge upphov till barn i max sex familjer, detta bland annat för att minska risken att genetiska halvsyskon träffar varandra som vuxna och blir föräldrar tillsammans utan att veta om att de är nära släkt genetiskt.

Trots detta regelverk har det förekommit att svenska kliniker har sålt donerade könsceller vidare till kliniker i andra länder och även att svenska kliniker har köpt in könsceller från andra länder när det varit brist i Sverige. Effekten av detta är att det till barn födda i Sverige efter behandlingar med donerade könsceller kan finnas ett oväntat stort antal genetiska halvsyskon i andra länder. Även om risken för att dessa personer träffar på varandra som vuxna är mindre än om de levde i samma land kan det ändå innebära en stor känslomässig utmaning att som vuxen få reda på att man har ett mycket stort antal genetiska halvsyskon.

Föreningen Femmis, som organiserar personer som frivilligt blivit ensamstående föräldrar genom donation, har exempel på medlemmar som fått barn genom behandling med donerade könsceller i Sverige och som vittnar om att de träffat på över 20 genetiska halvsyskon i Europa och att det även finns halvsyskon i fler än fem andra familjer i Sverige. Båda dessa situationer är effekter av att det inte finns något nationellt register. En svensk klinik som köper in donerade könsceller från ett annat land vet inte om någon annan klinik har gjort samma sak och råkat få könsceller från samma donator. Då spelar det ingen roll om båda klinikerna följer regelverket med högst sex familjer.

Femmis påpekar också, i en debattartikel i Göteborgsposten från förra sommaren, att det är väldigt viktigt att barns rätt till information om sitt ursprung, i enlighet med barnkonventionen, säkerställs. Avslöjanden i medier har under de senaste åren visat att kliniker, också i Sverige, inte alltid håller ordning på informationen om donatorn och att barn som tillkommit genom donation därmed förnekas denna rätt.

Miljöpartiet anser därför att ett nationellt register för könscellsdonatorer bör inrättas.

Fru talman! Jag vill också ta upp något som några tidigare talare har tagit upp, nämligen screeningprogram för sjukdomar och vikten av att regelverken för dessa är uppdaterade och baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Miljöpartiet vill att den övre åldersgränsen för screening för bröstcancer ska tas bort och att också kvinnor över 74 ska erbjudas screening. I nuläget dör kvinnor över 74 oftare av sin bröstcancer i Sverige än yngre kvinnor, och det beror i hög utsträckning på att deras cancer upptäcks senare eftersom de inte erbjuds screening.

En annan fråga som också har nämnts av flera tidigare talare är möjligheten att vaccinera sig mot HPV. Miljöpartiet vill att den ska utökas till att även inkludera unga män och vissa riskgrupper.

HPV är Sveriges absolut vanligaste sexuellt överförbara infektion. I nuläget erbjuds HPV-vaccination i årskurs 5 inom ramen för det nationella barnvaccinationsprogrammet, och dessutom har ett erbjudande om vaccination getts till unga kvinnor. Detta är mycket positivt, men erbjudandet om så kallad catch-up-vaccinering borde också ges till alla unga män.

Transpersoner, personer som lever med hiv och män som har sex med män drabbas av HPV i mycket högre utsträckning än den övriga befolkningen. Ett utökat erbjudande av vaccination skulle inte bara skydda dessa individer utan även bidra till utrotandet av livmoderhalscancer genom flockimmunitet.

Fru talman! Slutligen vill jag säga någonting om förlossningsvården. För att säkra förlossningsvården i hela landet och höja kvaliteten vill Miljöpartiet ha ett mål om en barnmorska per födande kvinna. För att uppnå detta behövs fortsatta satsningar på betald vidareutbildning för sjuksköterskor och på att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom förlossningsvården.

Vi vill också ha en tryggare förlossningsvård i hela landet. Den som har lång väg att åka ska ha möjlighet att bo på patienthotell tillsammans med sin familj inför förlossningen under längre tid än i dag samt vid behov erbjudas transport från och till hemmet.

Vi vill också se över möjligheterna att diversifiera utbudet av vård inom förlossningsvården. I de delar av landet där det i nuläget kan bli fråga om väldigt långa resor för att komma till ett sjukhus med förlossningsavdelning kan en klinik i närheten även utan akutsjukhusets alla resurser kanske kännas som ett bättre alternativ för en kvinna som förväntas ha en normal förlossning och tidigare fött barn komplikationsfritt.

I överväganden om hur vården ska organiseras måste olika typer av risker vägas in. Vi ser gärna att Sverige på lämpligt sätt tar del av till exempel Norges organisering av förlossningsvården för att se vilka delar i den som kan passa den svenska förlossningsvården.

Vi kommer naturligtvis att följa regeringens arbete med denna fråga noga och se vad vi eventuellt kommer att sakna i de åtgärder som vidtas.

Fru talman! Jag vill nämna ytterligare några områden inom sexuell och reproduktiv hälsa. Aborträtten måste fortsätta försvaras. Det är en självklar del av en feministisk politik. Vi vill också att aborträtten ska grundlagsskyddas.

Jag vill även säga något om kostnadsfria preventivmedel till unga, som är en viktig insats för en god sexuell och reproduktiv hälsa. I vår budgetmotion föreslår vi att medel ska avsättas för att det ska bli kostnadsfritt för alla unga under 26 år. Vi vill även att olika kostnadsfria mensskydd ska erbjudas via till exempel ungdomshälsan, skolan och andra lämpliga platser.

Slutligen: Vi skulle vilja se en utredning om barnmorskors förskrivningsrätt, för att förbättra vården vid abort och olika tillstånd som till exempel svår smärta vid mens, endometrios och klimakteriebesvär.

Jag yrkar bifall enbart till Miljöpartiets reservation 7, men jag står såklart bakom Miljöpartiets samtliga reservationer.

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag skulle verkligen vilja uppmana ledamoten och hennes parti att sätta sig lite mer in i hur den här vården bedrivs och vilka olika effekter man kan se. I Norge har man till exempel haft möjlighet att ändra juridiskt kön helt baserat på självbestämmande i nästan ett decennium, och de noterar ingen ökning av antalet personer som söker sig till eller får könsbekräftande vård. Tvärtom pågår i Norge en lika hätsk debatt som här, som handlar om att det är för dålig tillgång och för lång kö till den könsbekräftande vården, vilket ju också framförs av olika aktörer i Sverige. Det har inte underlättats av att det är möjligt att ändra juridiskt kön. Det finns ingen sådan koppling.

Socialstyrelsen har förtydligat att vården inte ges baserat på vilket juridiskt kön man har, utan en utredning görs alltid innan behandling ges, oavsett om personen har ändrat juridiskt kön eller inte.

Jag tycker att vi ska visa större tilltro till läkare. Det var även uppe i debatten om könstillhörighetslagen. Trots att det då handlade om juridiskt kön är det ju läkarnas uppgift att göra bedömningar.

Det finns många exempel på diagnoser och tillstånd som samexisterar med könsdysfori eller behovet av könsbekräftande behandling. Det finns inget som hindrar att man utreder alla dessa tillstånd samtidigt. Självklart ska människor få hjälp med alla de problem de söker vård för. Lider man av depression ska man naturligtvis få hjälp med det, men det är ingenting som säger att man inte kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt få hjälp med sin depression.

Det är läkarnas ansvar att säkerställa att vården ges korrekt. Det är läkarna som bedömer vem som behöver få en viss vård. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att säga att en läkare skulle ge vård bara för att någon säger att den vill ha den. Så funkar det ju inte. Det görs utredningar, och sedan bedöms det vem som ska få vilken sorts vård och vad som kommer att vara gynnsamt. Så är det också inom den könsbekräftande vården.