Nils Seye Larsen

Herr talman! Miljöpartiet stöder propositionen och de förändringar som föreslås för att ge Inspektionen för vård och omsorg skarpare verktyg för att kunna stärka tillsynen inom socialtjänsten och LSS. Men jag vill även yrka bifall till reservation 4.

Propositionen innebär viktiga förbättringar. Inspektionen för vård och omsorg får tydligare möjligheter att ingripa när verksamheter brister. Myndigheten kan återkalla vilande tillstånd, stoppa verksamheter som fortsätter trots förbud och ställa högre krav på lämplighet på både företrädaren, den juridiska personen bakom verksamheten och personalen som anställs.

Vi ser också positivt på att kommunens anmälningsskyldighet stärks. Det ger Ivo bättre möjligheter att fånga upp verksamheter som bedrivs utan tillstånd eller där kvaliteten är otillräcklig. Sammantaget bidrar propositionen till ett skarpare och mer rättssäkert system.

I detta sammanhang vill jag också lyfta reservation 4, som riktar fokus mot den privata HVB-hemsmarknaden, där oseriösa och i vissa fall kriminella aktörer i dag kan driva verksamhet där barn och unga placeras. Det är en utveckling som måste mötas med skärpta krav, bättre kontroll och en mer konsekvent tillsyn. Det är bra att Socialdemokraterna lyft detta i sin följdmotion.

Vi i Miljöpartiet är kritiska till att denna HVB-hemsmarknad, med oseriösa och kriminella aktörer som kan köpa och sälja vidare verksamheter och tillstånd, tillåts fortgå. Vi menar att staten måste agera kraftfullt för att stänga dörren för aktörer som utsätter barn och unga för risker och undergräver tilliten till välfärden.

HVB-hem har en avgörande roll för de barn och unga som placeras där. I dag har vi dock en dysfunktionell marknad med varierande kvalitet och stora brister. Detta riskerar att få förödande konsekvenser för de barn och unga som är placerade i hemmen. Vi behöver göra ett rejält omtag när det gäller HVB-hem, och vi i Miljöpartiet kommer att återkomma med skarpa förslag för en välfungerande struktur med HVB-hem i offentlig regi, som finns där och ger det stöd som barn och unga som placeras är i behov av och förtjänar.

HVB-hem är en kostsam insats. Men det är en otroligt lönsam investering när det hjälper ett barn på rätt kurs. Det kan dock få förödande konsekvenser när ett HVB-hem drivs med bristfällig kvalitet eller rent av är i händerna på oseriösa och kriminella aktörer. Det får förödande konsekvenser för barn och unga, som riskerar att skjutas in i en destruktiv spiral fylld av droger och kriminalitet.

För mig är det ofattbart att debatten i dag är så fokuserad på hårdare straff samtidigt som denna dysfunktionella HVB-hemsmarknad tillåts fortgå i det dolda. Vi måste återta kontrollen och se till att satsa på välfungerande HVB-hem i offentlig regi, som drivs med kvalitet och med omsorg. Våra barn och unga som placeras där förtjänar det.

En central fråga gäller också Ivos förutsättningar. Propositionen stärker myndighetens befogenheter, men för att verktygen ska kunna användas behövs resurser, kompetens och kapacitet. Riksrevisionens granskning från november visar att handläggningstiderna fortfarande är orimligt långa och att myndigheten har svårt att hinna med sitt uppdrag. Det gäller särskilt tillsynen av verksamheter där brister kan innebära allvarliga risker för barn och unga och personer med funktionsnedsättning. Ska tillsynen bli mer effektiv krävs att regeringen säkerställer att myndigheten har resurser som motsvarar uppdraget.

Herr talman! Propositionen är ett steg i rätt riktning. Den skärper tillsynen, höjer kraven på utförare och stärker skyddet för personer som är beroende av stöd från socialtjänsten och från LSS. Men det fortsatta arbetet blir centralt både för att säkerställa en mer jämlik kvalitet mellan kommuner och för att ge Inspektionen för vård och omsorg de förutsättningar man behöver för att utföra sitt uppdrag.

(Applåder)

Herr talman! Vi har dramatiska år bakom oss, och vi befinner oss i en hastigt föränderlig tid. De senaste åren har mycket hänt som ställt saker på sin spets. Covid-19-pandemin, som drabbade oss, var väldigt svår och tuff för sjukvården och samhället att hantera. Rysslands olagliga och avskyvärda invasion av Ukraina visade att den långa tiden av fred i Europa var över. Vi har mycket att arbeta med. Plötsligt förstår vi hur viktigt det är att rusta ett samhälle i händelse av kris och krig.

Även andra saker som skett runt om i Europa har lärt oss vikten av att stå redo när krisen plötsligt finns där. Jag tänker på de extrema väderförhållanden som drabbat Europa under de senaste fem åren. Vid de extrema översvämningarna i Tyskland och Belgien miste över 200 människor livet. Detsamma skedde i Spanien 2024. De extrema värmeböljorna orsakar stora skogsbränder, och tusentals människor dör på grund av hettan. Allt detta är faktorer som gör att vi inser att vi måste bygga ett mycket mer resilient och robust samhälle.

Vi i Miljöpartiet välkomnar givetvis propositionen i det avseendet att den förtydligar hälso- och sjukvårdens beredskap. Det handlar om hur vi kan samverka bättre mellan stat, kommun och region när det gäller kompetens, beredskapslag och annat. Men vi har också en del farhågor och annat som jag skulle vilja belysa. Det är också därför vi har skrivit ett särskilt yttrande.

Det rör främst den situation vi har i norra Sverige. Jag har återkommit till det här flera gånger bara för att folk ska hänga med i det. Norra Sverige – de fyra nordligaste länen – står för hälften av Sveriges yta och 8 procent av Sveriges befolkning. Det är alltså ett enormt sjukvårdsansvar som behövs i de nordliga regioner där jag bor.

Jag var på besök i Sollefteå på det nedläggningshotade sjukhuset, som en gång byggdes som ett beredskapssjukhus. För att ge ett litet perspektiv: I 21, Västernorrlands regemente, spänner från Jämtlandsfjällen hela vägen ut till kusten vid Härnösand och spelar en avgörande roll för försvarslinjen utifall Sverige skulle hamna i en situation av krig. I Sollefteå har man gått från cirka 40 heltidsanställda och värnpliktiga 2020 till nu cirka 450, och man har som mål att nå upp till 1 000 någon gång runt 2030. Detta är en kommun där det i tätorten bor 9 000 invånare. Det är en ganska ansenlig ökning av krigspersonalen. Det är också en av de baser som ska kunna ta emot utländska soldater genom vårt Natosamarbete, vilket ställer höga krav på sjukvårdskapaciteten.

Men nu sitter man där med ett beredskapssjukhus där akutsjukvården ska läggas ned. Vi i Miljöpartiet har engagerat oss mot detta och tycker att det är djupt olyckligt. Ett av argumenten för nedläggning är att man behöver spara pengar. Dessutom är det så att Västernorrland sitter i en situation där man saknar sjukvårdspersonal. Västernorrland är i en tuff situation ekonomiskt. Regionen tvingas spara. I januari gick Sundsvalls sjukhus upp i stabsläge på grund av överbeläggning och vårdplatsbrist.

I oktober gick Norrlands universitetssjukhus upp i förstärkt beredskapsläge på grund av överbeläggning, kapacitetsbrist och personalbrist. Nyligen beslutades i Västerbotten att man skulle höja skatten med 50 öre på grund av det ytterst ansträngda ekonomiska läget. I Norrbotten går man i år mot ett stort underskott, ett av de fem största i Regionsverige. När det gäller hyrpersonal toppas listan föga förvånande av Västernorrland följt av Norrbotten och Jämtland.

Skälet till att jag nu lyfter detta är att det bästa sättet att rusta den svenska sjukvårdsberedskapen i händelse av kris, katastrofer eller krig är att se till att den står väl rustad och väl fungerande i tider av fred. Men så är det inte i dag. Det är där vi skulle behöva jobba mycket mer brett och omfattande. Vi behöver säkra finansieringen av den svenska hälso- och sjukvården, i synnerhet i norra Sverige, och lösa den stora utmaningen med kompetenskrisen, som givetvis är än mer allvarlig i norra Sverige, där vi saknar arbetskraft.

När det gäller kompetensförsörjningen vill jag framhålla, för att ta Umeå som exempel, att det faktiskt är tack vare flyktingkrisen 2015–2016 som vi kunnat säkerställa att vi har tillräckligt med personal för att klara situationen. Det är personal som vi har utbildat. Jag tycker att det är ytterst sorgligt att vi just nu utvisar sjukvårdspersonal som vi faktiskt behöver i en situation där vi saknar kompetens att rusta sjukvården så att den står väl fungerande i tider av fred men framför allt fungerar i tider av kris.

Med detta yrkar jag och Miljöpartiet givetvis bifall till propositionen.

Herr talman! Sådana misstag kan även jag göra.

Det ledamoten säger är sant, och jag vill återkomma till Sollefteå eftersom jag har varit väldigt berörd av detta. De har fantastisk vårdpersonal där. Det är också ett beredskapssjukhus – det var byggt som det en gång i tiden.

Problemet kvarstår i synnerhet i norra Sverige på vidare basis. Vi pratar om regioner där medianinkomsterna många gånger ligger 10 000 kronor under rikssnittet.

Redan nu utvisas vårdpersonal. Om vi som exempel tar äldreomsorgen i Boden utvisas hela vårdavdelningar i Harads. Vi har problem runt om, och vi saknar människor som kan jobba inom sjukvården och är utbildade för att jobba inom sjukvården. Det är personer som har haft tillstånd. Alla behövs, i synnerhet i tider av kris.

Vi saknar medarbetare. Precis som sades i socialutskottet när Socialstyrelsen var där: Norra Sverige borde egentligen sitta med en överkapacitet. Dels på grund av vårt säkerhetsläge, där norra Sverige utgör en viktig grundbult i vårt gemensamma försvar, dels för att vi har väldigt stora regioner, där vi måste kunna säkerställa vården i hela vår region. Västerbotten är exempelvis en och en halv gång Belgiens storlek, och där bor 280 000 invånare.

Det krävs finansiering för detta. Jag saknar den finansieringen i er budget. Jag saknar också åtgärder för att säkerställa kompetensförsörjningen. I det avseendet är det ytterst anmärkningsvärt att vårdpersonal som vi är rent beroende av utvisas.

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det gläder mig att även Sverigedemokraterna har varit engagerade i frågan om Sollefteå och nedläggningen av akutsjukhuset.

Jag kommer att återkomma i mitt anförande med mer om själva propositionen om hälso- och sjukvårdens beredskap. Men jag har en del frågor som jag skulle vilja passa på att ställa.

Det finns flera utmaningar för den svenska hälso- och sjukvården för att kunna stå rustad vid tider av kris och ytterst krig. Socialstyrelsen gjorde en stor rapport där man tittade på beredskapsförmågan och konstaterade att en av de absolut största flaskhalsarna är kompetensförsörjningen – att det saknas personal. Jag som bor i norra Sverige är väl medveten om den väldigt svåra situation de nordligaste länen befinner sig i. Det är också en delförklaring till de beslut man i Västernorrland kände sig tvungen att fatta – även om vi i Miljöpartiet också har varit engagerade i att värna Sollefteå sjukhus.

Det är ju så att Västernorrland i dag står med den största andelen hyrpersonal och har stora utmaningar när det gäller både personal och finansiering. Jag har därför två frågor till Mona Olin. Den ena rör självklart finansieringen och varför man inte har varit mer aktiv i att ge större ekonomiska resurser till regionerna. Den andra frågan gäller hur man ser på att vårdpersonal runt om i Sverige utvisas samtidigt som vi sitter i den här situationen. Det gäller personal i både kommunal verksamhet och sjukhusverksamhet – som ju behövs i tider av kris och ytterst krig.

Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande med anledning av Riksrevisionens rapport om sektorsansvaret i funktionshinderspolitiken.

Även om detta är en viktig rapport måste jag erkänna att det känns som att vi debatterar ytterligare en hyllvärmare – ett dokument som kommer att stå på hyllor här och var hos olika myndigheter och samla damm utan att ha någon egentlig verkan i arbetet för att ta oss närmare det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Om den politiska viljan inte finns så finns nämligen inte förutsättningarna för myndigheterna att förverkliga målet i praktiken.

Syftet med rapporten från Riksrevisionen var att granska strategin för systematisk uppföljning av den funktionshinderspolitik som beslutades av regeringen 2021. Den strategin kom i sin tur till för att säkerställa en regelbunden, jämförbar uppföljning av utvecklingen mot det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Låt oss därför påminna oss om det nationella mål som antogs av riksdagen för åtta år sedan.

Där stod det tydligt att regeringens funktionshinderspolitik tog sin utgångspunkt i Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter och särskilt i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den skulle betraktas som en del av samhällsbygget, stod det, med målet att skapa ett mer jämlikt samhälle där medborgarnas olika bakgrund eller förutsättningar inte skulle avgöra möjligheten till delaktighet. Ett antal styrande principer togs fram, och ur dessa kom det nationella målet: att personer med funktionsnedsättning ska kunna, på samma villkor som andra, leva sina liv fullt ut i samhället.

Fru talman! Hur gick det då med målet? När FN-kommittén förra året granskade Sveriges genomförande av konventionen framfördes svidande kritik, och jag ska lyfta en del av den. Kommittén var oroad över

att inte alla personer som är blinda eller har synnedsättning kan komma i fråga för stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade eller andra stödsystem utan själva måste betala merkostnaden för stöd, vilket hindrar dem från att delta i det politiska offentliga livet och i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott

att det inom rättsväsendet finns begränsad kunskap, utbildning och kompetens när det gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning

att restriktionerna för personlig assistans har ökat och att 1 500 personer med funktionsnedsättning förlorade sin personliga assistans mellan 2015 och 2022

att barn och vuxna med funktionsnedsättning i större utsträckning placeras på institutioner

att personer med funktionsnedsättning förvägras rätten att på samma villkor som andra välja bostadsort samt var och med vem de ska bo

att det saknas resurser och tillräckliga stödmekanismer för att stödja föräldrar med funktionsnedsättning och familjer med barn med funktionsnedsättning

att det har skett en minskning av anslagen till skälig anpassning inom utbildning, exempelvis personlig assistans och stöd till elever med funktionsnedsättning

att tillgängligheten behöver förstärkas

att arbetsmarknadspolitiken inte tillräckligt integrerar personer med funktionsnedsättning.

Detta är bara några exempel; listan var väldigt lång. I FN:s granskning konstaterades det som vi med funktionsnedsättning känt under lång tid, nämligen att Sverige inte kommit närmare målet utan längre ifrån det. Jag vill ta upp detta därför att det som just nu diskuteras här, det vill säga rapporten och alla dess rekommendationer, ju är en del av det tänkta arbete som skulle göras för att Sverige ska komma närmare målen.

I rapporten konstateras att det finns flera allvarliga brister i genomförandet av Sveriges funktionshinderspolitik. Myndigheternas sektorsansvar är otydligt, regeringens styrning är otillräcklig och uppföljningen av målen är undermåliga. Det saknas en samlad och tydligt formulerad strategi för att uppnå jämlikhet och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Institutet för mänskliga rättigheter har dessutom konstaterat att levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning är fortsatt kraftigt ojämlika och att de rättighetskränkningar som sker ofta är strukturella.

Miljöpartiet delar dessa bedömningar. Det är uppenbart att nuvarande system brister i både tydlighet, ansvarsfördelning och rättighetsfokus. För att funktionshinderspolitiken ska genomföras effektivt menar Riksrevisionen – och Miljöpartiet delar den bilden – att fler myndigheter bör få ett tydligt sektorsansvar inom avgörande områden, såsom transporter, rättsväsen, konsumentpolitik, offentlig upphandling med mera.

Sektorsansvaret är dessutom otydligt, eftersom ovan nämnda strategi saknar delmål och konkreta åtgärder. En möjlig väg framåt är att inkludera mätbara delmål med indikatorer för jämlikhet, tillgänglighet och delaktighet i regeringens aviserade handlingsplan för funktionshinderspolitiken mellan 2026 och 2031.

Handlingsplanen bör vara rättighetsbaserad, utgå från FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning och utvecklas i nära samarbete med funktionsrättsrörelsen. Miljöpartiet har tidigare föreslagit att denna FN-konvention ska inkorporeras i svensk lagstiftning, och vi föreslår därför att regeringen utreder detta skyndsamt, i linje med det arbete som pågår i Norge.

Jag vill avsluta där jag började: Om den politiska viljan saknas på den högsta nivån har denna rapport och dess rekommendationer egentligen ingen verklig möjlighet att bidra till att vi når målet och uppfyller villkoren i FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Jag instämmer i det som den föregående ledamoten beskrev. Anledningen till den enorma besvikelsen och kanske till att det kokar i assistansrörelsen är just att de långsiktiga förutsättningarna har saknats under så lång tid. Och löftet om att äntligen få bukt med de tillfälliga, konstanta, budgetvisa och många gånger för låga uppräkningarna genom att ha ett långsiktigt, hållbart system med indexuppräkning var en livlina.

Jag tänker ta fasta på den del i interpellationssvaret som rör risken för välfärdskriminalitet eller oseriösa aktörer. Precis som jag berättade om i mitt första anförande är den assistent och person som dag ut och dag in följer mig eller ett svårt funktionsnedsatt barn genom dygnet avgörande för den personens liv. Vi ska komma ihåg att det är just när det är svårt att kunna erbjuda långsiktiga, hållbara förutsättningar och man inte kan hitta personer som kan jobba med detta som det finns risk att personer som inte är lämpade för jobbet till slut är de enda man får tag i.

Detta gör det omöjligt för seriösa aktörer att bedriva hållbar personlig assistans och öppnar dörren för oseriösa anordnare. Jag tror att det är därför som besvikelsen är så stor. Jag vill att man ser detta i ett sammanhang.

Fru talman! Regeringens budgetförslag kom som en kalldusch. Jag måste säga att jag är besviken.

Den 27 februari frågade jag socialtjänstministern här i kammaren både hur det går med arbetet med indexuppräkningen, om det håller tidsplanen, och om vi kan få bättre förutsättningar för personlig assistans. Jag är besviken inte bara för att indexuppräkningen uteblev utan kanske främst för att jag då kände att det fanns en tydlig förståelse hos socialtjänstministern för varför det är så viktigt för oss assistansberättigade runt om i landet att kunna ha långsiktiga förutsättningar för den personliga assistansen.

Fru talman! Jag vill att man föreställer sig att ens ben inte fungerar, att ens armar och händer inte fungerar och att man i allt man gör i livet är beroende av någon som hjälper en – för att ta på en kalsonger eller trosor, för att kunna få mat i munnen, för att kunna klä av sig och få hjälp att duscha eller för att göra sina behov på toa. Den person som finns där bredvid en genom hela dagen är helt avgörande för en, inte bara för att leva utan för att kunna klara sig och må bra i livet.

När man som förälder har ett barn som man älskar men som har svåra och omfattande behov, funktionsnedsättningar som kan vara fysiska, psykiska eller intellektuella, finns det inget man hellre önskar än att de personer som finns omkring barnet och tar hand om det dygnet runt är precis rätt lämpade.

Med den assistansersättning vi har är den grundlön vi just nu har förutsättningar att ge någonstans mellan 26 000 och 27 000 kronor. Vi pratar om 156 kronor i timmen. Med en sådan lön, med tanke på hur viktigt arbetet är och hur avgörande skillnad det gör för mitt och alla andra assistansberättigades liv, är det naturligtvis väldigt svårt att hitta personer som vill jobba. Det är därför så många brukare har svårt att fylla de tomma posterna. Det finns enormt många annonser ute, människor som verkligen desperat letar efter personliga assistenter.

Det är här de långsiktiga förutsättningarna saknas. Det var detta vi hoppades på med indexuppräkningen. Även om kanske arbetet med just indexeringsmodellen blivit fördröjt känns det som ett dubbelt svek när själva uppräkningen nu är på 1,5 procent. Det gör att jag kanske kan ge de assistenter som jag så gärna vill behålla, då de gör ett fantastiskt jobb och är helt avgörande både för mig i mitt liv och för andra brukare, några kronor extra i timmen. Det är inte det som gör att jag kommer att kunna behålla mina assistenter.

Min fråga är helt enkelt: Vad hände? Och tycker verkligen socialtjänstministern att detta som har presenterats är att ge långsiktigt hållbara förutsättningar för assistansen?

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1.

Jag tänkte berätta lite om min bakgrund och om hur jag växte upp med två föräldrar som båda invandrat till Sverige. Jag växte upp i ett svenskt område. Jag utsattes under de första åren för väldigt mycket mobbning och hade inte en enda svensk vän.

Nu hade mina föräldrar i och för sig ett brinnande musikintresse. Det var kanske det som gjorde att jag en gång kom in i musikskolan och bestämde mig för att jag ville börja spela fiol.

Jag minns de första åren när jag kämpade med fiolen. Vi hade inte en katt som sprang i trädgården. Jag är imponerad av mina föräldrarnas tålamod när jag stolt ville visa upp de första låtarna jag lärt mig, som Spanien är ett land där man dansar tango. Fiol är verkligen ett instrument som kan låta fantastiskt när man bemästrar det och rent fruktansvärt när man inte gör det.

Det var först när jag växte upp och kom in i tonåren som jag fick mina första svenska vänner och upptäckte ett brinnande idrottsintresse. Jag älskade ishockey och fotboll och ville så gärna spela, men då var det för sent. Då kunde jag plötsligt inte vara med i någon förening eller något idrottslag. Det gick inte då, utan man skulle börja i unga år.

Vad jag försöker att visa med den här historiken är just hur vår omgivning, barnen där vi växer upp, föräldrar och annat påverkar vårt intresse och vår vilja att engagera oss i idrottsrörelse eller kulturliv.

Jag tänkte berätta lite om Umeå, min hemkommun. Jag tycker att det är intressant. Umeå är en av de kommuner i Sverige som har valt att satsa enormt på kultur och fritid. Det är en av de kommuner som satsar mest på det. Det ses som en del av den sociala hållbarheten. Det är en viktig och starkt rotat del av Umeås historik med ett starkt civilsamhälle.

Det finns till just för att vi har bestämt oss för att vartenda barn – oavsett bakgrund, oavsett bostadsområde och oavsett föräldrar – ska kunna ta del av och ha rätt till en meningsfull fritid. Där kan barnen vara med i det ideella föreningslivet, möta vuxna förebilder, vara aktiva och röra sig eller få upptäcka kulturens skatter.

Verksamheten är bred och omfattande. Det finns uppsökande verksamhet som också anpassas för att kunna nå fler målgrupper. Det är också en del av samhällsbygget med en stark kommunal skola och en stadsplanering som jobbar för blandade boendeformer för att just motverka segregation.

Genom allt detta samhällsbygge spelar kulturen och fritiden en viktig roll. Det är så vi kan se till att våra barn och unga mycket mer naturligt, oavsett bakgrund, bostadsmiljö eller föräldrar, blir en del av fritid och kultur.

Jag vill härigenom belysa vikten av arbetet med kultur och fritid genom hela livet och vikten av att involvera våra föräldrar såväl som de allra yngsta barnen.

Kultursektorn spelar en avgörande roll. Men det är inte så att vi inte mött något motstånd när vi i Umeå precis som i många andra kommuner – till exempel Skellefteå, Luleå, Östersund eller andra – valt att satsa på kulturen.

Tvärtom har sverigedemokrater och även moderater återkommande varit de som vill skära ned framför allt på kulturen. Vi får ibland höra raljerande ordalag som: Vi ska inte skattesubventionera nöje för eliten, och andra dumheter.

Vi ser också nationellt den nu pågående kulturslakten. Man förstår till exempel inte studieförbundens viktiga roll i det livslånga lärandet. Det som oroar mig är att vi någonstans i helheten lite grann raserar det som var Sveriges styrkor: folkrörelsen, civilsamhället, studieförbunden och det livslånga lärandet. De sakerna är viktiga för att kunna få fler barn och unga att engagera sig och aktivera sig.

Jag förstår att man menar väl med fritidskortet. Det finns en god intention. Men vi måste också se till helheten. Det är där vi menar att det träffar fel.

Vi behöver givetvis arbeta mer aktivt för att fler barn ska vara aktiva i fritidslivet, i idrottsrörelsen. Det är kanske det positiva med intentionen. Mer rörelserikedom behövs, mer kultur behövs och fler barn behöver få ta del av det.

Men fritidskortet, om än man menar väl med det, har stora brister. Det har också flera talare belyst, och även min partikollega kommer att belysa det efter mig. Det är utöver det faktum att det leder till en stor administration.

Det tacklar tyvärr inte de större problemen som gör att vi misslyckas med att få med oss alla barn från samhällets olika skikt, olika grupper och olika bakgrunder in i en aktiv och meningsfull fritid och i idrottsrörelsen.

(Applåder)

Fru talman! Jag minns när jag var med på ett seminarium här i riksdagen tillsammans med representanter för Jägareförbundet. De berättade om sitt målmedvetna arbete med suicidprevention. De hade nämligen sett att det fanns en stor överrepresentation av deras medlemmar bland dem som hade valt att avsluta sitt liv. De insåg att just jakten var ett av få sociala sammanhang som en hel del av deras medlemmar hade. De började då jobba proaktivt med just det som man behöver göra mer i vårt samhälle: våga fråga och våga prata om hur vi mår.

De började samverka med regioner och en del andra organisationer för att försöka ge samtalsstöd i tid för att motverka att personer i sin ensamhet väljer att avsluta sitt liv.

Det där med att våga fråga och våga prata om hur vi mår återkom också när jag var med i ett projekt under Länsstyrelsen i Västerbottens län. Vi som hade ansvar för folkhälsoarbetet i kommunerna runt om i Västerbotten åkte tillsammans upp till Bodö och fick följa deras väldigt framgångsrika arbete. De jobbade målmedvetet – det gällde människor genom hela livet, från barn och unga – med att göra precis samma sak: aktivt våga fråga och våga prata samt jobba suicidpreventivt.

Det handlar inte bara om hur vi bemöter människor i vårt samhälle. Det handlar också om hur vi kan planera vårt samhälle och förebygga suicid – många gånger sker det faktiskt oplanerat och i affekt. Det här är någonting som vi behöver bli bättre på.

Vi är väldigt glada att den här nationella strategin läggs fram. Sammantaget är det en bra strategi med en hög ambitionsnivå och med väldigt tydliga konkreta mål och delmål. Det finns ett helhetsperspektiv, som behövs. Vi ser samspelet för att främja psykisk hälsa – ett samspel mellan förskolan, skolan, socialtjänsten, sjukvården, psykiatrin och civilsamhället och dess aktiva roll.

Vi i Miljöpartiet välkomnar givetvis strategin. Men vi har skrivit ett särskilt yttrande, för vi har vissa saker som vi vill belysa.

Det som oroar oss är att det saknas resurser för att kunna arbeta just målmedvetet och konkret utifrån den här strategin. Det handlar om kommunernas förutsättningar att jobba. Vår budget hade kunnat stärka de ekonomiska förutsättningarna för dem. Då hade de kunnat jobba mer proaktivt i våra förskolor och skolor, i socialtjänsten, i kulturen och i fritidslivet. Men det handlar också om satsningar på sjukvården. Vi har i vår budgetmotion och även i vårändringsmotionen presenterat vår satsning när det gäller barn- och ungdomspsykiatrin. Det handlar om att stärka stödet när det gäller övergången från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin. Det behöver göras mycket för att förbättra stödet när det gäller psykiatrin.

En annan aspekt som jag vill lyfta är givetvis den som vår socialdemokratiska ledamot lyfte här tidigare. Det står väldigt mycket i den här strategin om att jämlika samhällen skapar bättre förutsättningar för att jobba med psykisk hälsa och välmående i vårt samhälle. Det är sorgligt att se hur vårt samhälle blir alltmer ojämlikt och splittrat. Det sätter tyvärr käppar i hjulet för det främjande och förebyggande arbetet när det gäller psykisk hälsa.

Det är bra att strategin särskilt identifierar olika grupper som har större problem med psykisk ohälsa. Men en av de grupper vi saknar i strategin är transpersoner. Vi har sett – Folkhälsomyndigheten har uppmärksammat detta – att 40 procent av unga transpersoner har försökt ta sitt liv någon gång. Detta är någonting som vi skulle vilja ha med i den här strategin.

Sedan är det otroligt viktigt med ett jämställdhets- och genusperspektiv. Vi pratade ju med Jägareförbundet, och några av ledamöterna här i rummet har lyft att det finns en väldigt stark överrepresentation av äldre män när det gäller fullbordade självmord. Det är tyvärr så att vi i vårt skandinaviska samhälle, med de maskulina normer som finns, kan vara väldigt dåliga på att faktiskt prata med varandra om hur vi mår. Det finns en stor ofrivillig ensamhet som det behöver arbetas med.

Något annat är givetvis att vi ser att det finns en överrepresentation av unga flickor och kvinnor när det gäller psykisk ohälsa. Det är någonting som vi behöver jobba med.

Vi måste alltså ha ett jämställdhets- och genusperspektiv för att kunna jobba aktivt med att främja en bättre psykisk hälsa.

Avslutningsvis: Det är i ett öppet, tolerant och inkluderande samhälle som vi på allvar kan skapa förutsättningar för att jobba för en bättre psykisk hälsa för alla samhällets grupper, även våra minoriteter, där vi ser en ökad problematik med psykisk ohälsa.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Berglund (MP).

Det handlar om livet – nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att i likhet med Anders och Karin yrka bifall till reservation 19.

Jag minns ett studiebesök på en sprututbytesmottagning som jag var med om i början av våren. Det är faktiskt ett av de mer gripande studiebesök jag gjort.

Vi kom dit en tidig morgon för att vara där innan de som behöver sprututbytesmottagningens hjälp kom dit. Där fick vi möta personalen och följa med i den promenad som de som kommer dit i behov av hjälp vandrar. Vi började med att gå in genom en liten dörr, och sedan fick vi se de olika sprutor besökarna kunde få. Där skulle de också lämna de sprutor de hade använt. De fick även ta med sig, och fick instruktioner om hur de skulle använda, en specifik typ av nässprej som används för att rädda liv vid en överdos.

Det intressanta var att för många av de mest utsatta i samhället, de som lever med ett missbruk och som brukar vara regelbundna besökare, är det här den första förtroendebyggande kontakten de har med offentliga myndigheter. Sakta men säkert, när de återkommer, kan man ta steget vidare – prata med dem, kolla hälsostatus och fråga om de kanske skulle vilja ha hjälp att försöka ta sig ur sitt beroende.

Det kan vara en svår process, för flera av de här människorna har till exempel blivit avregistrerade från Skatteverket och har inte längre någon fast folkbokföringsadress. Att försöka få in en sådan person i vårdsystemet igen är en stor utmaning.

Första gången jag fick höra om begreppet samsjuklighet var när jag klev in i kommunpolitiken i Umeå och visste att en av de stora samhällsutmaningar vi har är problem med droger och kriminalitet. Jag försökte fördjupa mig i bakomliggande faktorer. Något som återkom väldigt ofta är just problemet med samsjuklighet, där personer med olika psykiska diagnoser eller besvär tenderar att självmedicinera med hjälp av droger – och där drogproblematik i sin tur kan ge problem med psykiska besvär.

Det är oerhört viktigt att vi går vidare med detta. Det är därför vi, precis som föregående talare, vill lägga extra press på att komma vidare med de förslag som Samsjuklighetsutredningen har presenterat och jobba för att få ett bättre och mer samordnat stöd för personer med samsjuklighet. Jag tror att det här är någonting som är viktigt för samhällsutvecklingen och de individer som drabbas. Konsekvenserna av att leva med den här typen av samsjuklighetsproblematik är nämligen förödande både för individen och för samhället.

Sjukvård är en fråga som berör många invånare, eller egentligen oss alla. Det är inte så konstigt, för någonstans följer sjukvården oss genom hela livet, i alla dess skeden – från det att vi föds till det att vi tar vårt sista andetag här på jorden.

Det är sjukvården som utgör tryggheten om olyckan plötsligt är framme. Det är sjukvården som räddar liv – eller gör sitt yttersta för att försöka göra det – om vi eller någon av våra anhöriga drabbas av allvarliga sjukdomstillstånd. Sjukvården finns också med i vår vardag när vi behöver hjälp med de mindre besvären, som urinvägsinfektion eller allergier, när vi behöver hjälp till barnen eller när ålderskrämporna börjar bita sig fast i kroppen.

Bakom allt det jag nämner finns de hundratusentals människor jag kallar vardagens hjältar. Det är människor som har valt att viga hela sitt yrkesliv åt att jobba inom vården och hjälpa oss med det som är allra heligast, nämligen vår egen hälsa. Det finns stora utmaningar med den svenska hälso- och sjukvården, men den bedrivs dag och natt. Dag och natt räddar sjukvården liv. Dag och natt sker det faktiskt operationer som går bra, och dag och natt finns där människor som får behandling och tillfrisknar. Det ska inte glömmas bort.

Vad är det bästa vi som beslutsfattare kan göra? Ja, det är att se till att ge vårdens medarbetare bästa möjliga förutsättningar att jobba och trivas i sitt arbete. De ska kunna ha inflytande och delaktighet och tillräckligt med kollegor för att inte bli utbrända.

Det värsta vi kan göra är det omvända – att fortsätta att förvärra situationen vad gäller personalbrist. Denna situation är ojämlik i landet, och i våra nordliga regioner är den redan ytterst ansträngd. Det värsta vi kan göra är att göra arbetsmiljön sämre så att de medarbetare vi har bränns ut och inte håller eller orkar hela yrkeslivet, så att de som utbildat sig till att jobba inom vård och omsorg väljer annat och så att personer som skulle vilja jobba inom vård och omsorg kanske rent av väljer att inte ens börja utbilda sig.

Det är helt avgörande att vi satsar på medarbetarnas villkor och på att få fler människor som jobbar i vården, men vi har ett stort grundproblem, nämligen underfinansieringen av den svenska sjukvården. Detta sätter käppar i hjulet, och det oroar mig enormt. Det försvårar för regionerna att göra det omställningsarbete de behöver göra. Det finns ju flera omställningsarbeten som behöver göras parallellt. Det handlar också om tillgången och omställningen till en god och nära vård. Det gäller att kunna förstärka och förbättra den och att jobba så att vi som patienter kan få en fast, kontinuerlig vårdkontakt, så att det känns tryggt för oss och så att vården blir effektiv.

Exempelvis i min region, Region Västerbotten, är det dock väldigt svårt att sitta och jobba med det svåra omställningsarbetet när det gäller kompetensförsörjningen och omställningsarbetet för en god och nära vård när man har ett prognostiserat underskott på nästan 1 miljard. Underfinansieringen är ett stort problem i den svenska hälso- och sjukvården.

Vården är inte jämlik. Trots att vi säger att den ska vara jämlik och ges efter behov är det inte riktigt så. Jag återkommer till att det är många i de nordliga regionerna som har väldigt långa avstånd till vårdcentraler. Här i Stockholms innerstad kryllar det däremot av vårdcentraler. Det är en utmaning.

Man skulle kunna tänka sig, precis som jag nämnde, att människor använder sig mest av nätläkare där avstånden är stora, men det är precis tvärtom. Nätläkare används mest där det är mest tätbefolkat. Det är rätt intressant. I Stockholm konsumerar man 40 procent mer vård än i andra delar. Det får mig att tänka på en person jag känner, som är läkare och jobbar på en vårdcentral i norra Sverige som ägs av en av de stora vårdkoncernerna. Denna person är frustrerad över att läkarna där inte riktigt kan möta de patientmängder som man vill ha. Han försöker förklara att människor där är sjuka på riktigt. Det är tuffare, och det handlar om andra besvär.

Det är alltså inte bara en fråga om prioriteringar, utan det handlar faktiskt också om var man lägger pengarna. Som jag var inne på i det replikskifte jag hade med Johan Hultberg ser vi att de största kostnadsökningarna gäller köp av tjänster från privata vårdgivare.

Vi har en utmaning med dagens system och med den marknad som har byggts upp. Miljöpartiet ser detta som ett problem och vill därför att vi ser till att få bort den nationellt påtvingade lagen om valfrihet – alltså etableringsrätt – inom primärvården.

Jag tycker att det är lite märkligt med Kristdemokraterna. Jag såg nyss en kampanj på bussen som handlade om att man ska satsa på vården och skrota regionerna. Jag har väldigt svårt för den typen av enkel populism. Som många talare här har varit inne på ser vi att den omorganisering man vill göra skulle vara tidernas största. Det finns inget stöd för att detta skulle ge en bättre och mer jämlik vård.

Samtidigt är man helt ovillig att ta tag i problem som bidrar till en ojämlik vård. Precis som när vi hade sjukvårdsminister Acko Ankarberg på besök och pratade om de vårdcentraler som anmälts till Ekobrottsmyndigheten vill man inte röra etableringsfriheten. I stället vill man satsa mer på administration, kontroll och uppföljning ute i regionerna. Jag kan inte tolka det som något annat än att man gärna vill ha mer administration och mindre vård. Det tycker vi givetvis är beklagligt.

Avslutningsvis vill vi från Miljöpartiets sida satsa på att få mer resurser till vården, satsa på att primärvårdsreformen faktiskt kan ske och ge regionerna förutsättningar för det samt satsa på alla de saker, till exempel återhämtningsbonusen, som skulle kunna bidra till att göra arbetssituationen mer dräglig för alla ovärderliga medarbetare.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 juni.)

Herr talman! En stor del av kostnadsökningen handlar inte nödvändigtvis om pengar som läggs på privata välfärdskriminella företag. Men en stor utmaning när vi har en hälsolagstiftning som säger att vi ska ha god och jämlik tillgång till vård i hela landet och att vården ska utgå från behoven är att man har byggt upp ett stort marknadsexperiment som gör att vi har en vårdkonsumtion som är ojämlik. Jag instämmer i att det finns många privata utförare som gör ett bra jobb.

Här kan vi se på just nätläkarföretagen. Man skulle kunna tro att där det är absolut längst till närmaste vårdcentral, i de norra delarna, skulle konsumtionen av nätläkartjänster vara högst, men det är precis tvärtom. Konsumtionen är högst i de tätbefolkade områdena – ju mer tätbefolkat, desto högre konsumtion. Är verkligen hälsostatusen för stockholmare, göteborgare och malmöiter så mycket sämre? Jag är tveksam till det. Men det driver alltså upp kostnaden.

När man tillsätter en effektivitetsdelegation har man en enda person med som har läkarexpertis, och den personen är samtidigt vd för ett av dessa nätläkarbolag. Då är min följdfråga: Kan ledamoten se en problematik i detta, att det kommer i konflikt med intentionen att göra vården mer effektiv? Inser man att det finns utmaningar med den helt fria etableringsrätten när det gäller vård?

Tack, Johan Hultberg, och lycka till i framtiden! Det har varit jättekul att debattera med dig.

Herr talman! Efter dessa replikskiften med väldigt fina tacktal skäms jag nästan lite för att jag faktiskt hade en politisk replikfråga. Men det har varit otroligt trevligt att arbeta med dig den lilla tid som jag har varit i socialutskottet. Jag önskar dig all lycka.

Jag tänkte bara knyta an till något som ledamoten sa. Jag håller med om att bara finansiering inte löser allt; man måste också kunna göra prioriteringar. När jag läste rapporten Hur mår vården? från Kunskapsverket fastnade jag på att de absolut största kostnadsökningarna inom sjukvården gäller köp av tjänster från privata vårdgivare. En annan sak jag noterade i rapporten var att de personalkategorier som andelsmässigt ökat mest är grupperna central administration och chefer medan vårdpersonal har stått lite mer stilla.

När sjukvårdsminister Acko Ankarberg besökte oss i utskottet för att prata lite om välfärdskriminaliteten vid några vårdcentraler tänkte jag på att hon var tydlig med att regeringen aldrig någonsin kommer att backa från den totala marknadsfriheten och den fria etableringsrätten. Men hon förväntar sig att regionerna ser till att skärpa kontroll och uppföljning och att skriva bättre avtal, vilket innebär, som hon själv bekräftar, mer administration. Jag tänkte bara höra hur ledamoten ser på detta.

Herr talman! Min fråga går till Johan Pehrson, och jag har fått hjälp av vår prao Eija Sandberg.

Enligt studien Det enda jag tänker på är stress och skola – en elevundersökning om hur skolan påverkar ungas mående av Tim Bergling Foundation upplever 53 procent av eleverna att prestationskrav i skolan påverkar deras psykiska mående ganska, eller mycket, negativt. 61 procent svarar att de nationella proven stressar dem, och 54 procent anser att de nationella proven har en negativ inverkan på deras psykiska mående.

Stressen leder till att eleven presterar sämre på proven, vilket ytterligare förvärrar elevens psykiska hälsa. Liberalernas förslag gällande ett nytt betygssystem innebär att de nationella proven kommer att väga ännu tyngre. Det riskerar att öka den psykiska ohälsan hos elever.

Hur ska regeringen motverka psykisk ohälsa, stress och depression bland elever om det nya betygssystemet införs?

Fru talman! Först och främst måste jag säga att jag är lite konfunderad. Jag får höra väldigt mycket om drivmedelspriser, diesel, kärnkraft, energiskatt, fastighetsskatt, livsmedelspriser och så vidare. Det är väl ändå högkostnadsskyddet för läkemedel som vi ska debattera? Men jag kan ha fel.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

Jag är en av dem som är beroende av läkemedel för att kunna klara sig i tillvaron. Årligen når jag taket i högkostnadsskyddet både för läkemedel och för sjukvård. Nu har jag ju förmånen att sitta i riksdagen, så jag kan hantera den kostnadsökning som det innebär.

Jag tänker på många av mina vänner som lever med en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning och inte har möjlighet att fullt ut eller över huvud taget vara delaktiga i arbetsmarknaden, trots att de inget annat önskar än att få vara med. Det gör ont inom mig när jag ser hur de redan i dag vänder och vrider på varenda krona, inte i slutet av månaden, dagarna före löningen, utan redan i början av månaden. Det är de som drabbas hårdast av det här förslaget. Det drabbar dem som redan har det kärvt. För mig är det ofattbart att så många i ett av världens rikaste välfärdsländer kan leva i denna typ av relativ fattigdom.

Fru talman! Sveriges nuvarande högkostnadsskydd för läkemedel har varit en grundbult i den svenska välfärdsmodellen. Det har gett trygghet: Om man blir sjuk ska man oavsett inkomst kunna få den medicin man behöver.

Regeringens förslag är att höja taket i högkostnadsskyddet för läkemedel från 2 900 kronor till 3 800 kronor. Det är ett hårt slag mot dem i vårt samhälle som är i allra störst behov av mediciner för att överleva och kunna fungera i vardagen. Det handlar om äldre, kroniskt sjuka och människor med funktionsnedsättning. Det handlar om personer som är sjukskrivna eller har en varaktig sjukersättning eller aktivitetsersättning. Det är grupper där inkomsterna redan i dag är pressade och där en stor del av pengarna varje månad går till vård och medicin.

Med det här förslaget gör regeringen och Sverigedemokraterna det dyrare att vara sjuk. Samtidigt sänker man skatten för höginkomsttagare. Det är helt fel prioritering. I en tid av ökade levnadskostnader innebär förslaget ett dråpslag mot samhällets redan mest utsatta grupper.

Miljöpartiet protesterade redan när budgetpropositionen presenterades. Vi återförde medel till läkemedelssystemet i vår budgetmotion. Vi startade också ett upprop för att rädda högkostnadsskyddet. I dag har det skrivits under av nära 12 000 personer: patienter, vårdpersonal, anhöriga och medborgare. Det visar att motståndet är brett, och vi är långt ifrån ensamma.

Majoriteten av remissinstanserna har riktat skarp kritik mot förslaget. Bland dem hittar vi Sveriges Läkarförbund, Vårdförbundet och flera patient, funktionsrätts- och pensionärsorganisationer. Ta till exempel Riksförbundet Hjärtlung, som varnar för detta och skriver att människor med kroniska sjukdomar inte har råd med ytterligare bördor. En höjning av högkostnadsskyddet riskerar att leda till att fler avstår från mediciner, med allvarliga följder för folkhälsan.

Funktionsrätt Sverige uttryckte i sitt remissvar att förslaget saknar en analys av hur det påverkar personer med funktionsnedsättning. Det är orimligt att ekonomiskt straffa människor för att de just är sjuka.

Även Sveriges Kommuner och Regioner uttryckte en oro och beskrev att ökade egenkostnader kan leda till att patienter avstår från läkemedel, vilket i förlängningen leder till ökade samhällskostnader.

Vi måste se läkemedel som en integrerad del av vården. När människor inte har råd med sina mediciner riskerar det att få långsiktiga konsekvenser för vården. Trots detta, fru talman, har regeringen inte gjort en ordentlig konsekvensanalys. Det är något som både TLV, Sveriges Kommuner och Regioner och Läkarförbundet har påpekat. Att fatta beslut om en så grundläggande del av vårdsystemet utan att analysera hur olika grupper påverkas och vilka konsekvenser det får på sikt är oacceptabelt.

Vi kräver att regeringen åtminstone, som ett absolut minimum, gör en efterhandsanalys: Hur påverkas patienternas ekonomi och hälsa? Hur påverkas sjukvårdens kostnader? Detta är inte en isolerad fråga. Det är en del av en politik där regeringen med stöd av Sverigedemokraterna försöker spara pengar genom att lägga mer av bördan på dem som redan har minst. Det är kortsiktigt, ohållbart och orättvist.

Miljöpartiet säger nej. Vi uppmanar regeringen att dra tillbaka förslaget och i stället arbeta för ett högkostnadsskydd som skyddar de mest behövande. Det är så vi bygger ett starkt, rättvist och medmänskligt samhälle.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte tala från hjärtat.

Jag minns själv när jag flyttade upp till Umeå som student och levde livet. Jag älskade korridorlivet. Det var där jag mötte många av mina vänner, och det var också i många av mina vänners korridorer som vi hängde. Där byggde jag det gigantiska sociala nätverket jag hade. Fem minuter ensamtid var tråkig tid, enligt mig.

När jag skadade mig var en anledning till att jag fick stanna kvar på sjukhuset i nio månader att min bostad inte var tillgänglig. Till slut hittade de en lägenhet som var tillgänglig i ett nybyggt studentbostadsområde – en bra bit bort från mina vänner.

När jag ett år efter min skada fick jobb som internationell studentkoordinator var jag lycklig. Jag hade alltid älskat att umgås med internationella studenter från världen över. Men ganska snabbt hamnade jag återkommande i jobbiga situationer. Alla de spontana träffarna – kompisarna sågs för att laga mat hos en vän i en korridor, fika, baka, festa eller gå på en efterfest – var omöjliga för mig. Det kändes extremt begränsande. Så är det i Umeå, som i så många andra studentstäder, nämligen att många av studenthusen är byggda i en annan tid.

Jag förstår att man måste vara pragmatisk, att det inte är möjligt att göra allt tillgängligt, när de gamla husen byggdes i en tid när funktionsnedsatta i bästa fall förpassades till institutionalisering. Men det värsta vi kan göra är att gå in i framtiden och bygga otillgängligt. Jag kan tycka att man kan sakna perspektivet vad universell tillgänglighet handlar om. Det handlar inte bara om att jag som funktionsnedsatt ska få en chans att studera på samma universitet som andra och ha en lägenhet, om än någon annanstans, utan det handlar om att jag ska kunna leva mitt liv som andra.

Jag tänkte på detta när vi hade Camilla Waltersson på besök i socialutskottet för att berätta om hur regeringen jobbar utifrån den kritik som FN-kommissionen hade framfört, för att se hur vi följer FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Samtidigt som hon berättar om regeringens uppdrag och direktiv till olika myndigheter sitter samma regering och lägger fram förslag om att försämra tillgänglighetskraven för nya studentbostäder.

Vad är det mest hållbara sättet att bygga på? Jo, det är att bygga bostäder som håller över tid, som efterfrågas över tid och som kan användas och anpassas över tid. Det är inte så att människor vill gå tillbaka till en tid av trångboddhet, försämrade bullernivåer och försämrade ljusintag.

Avslutningsvis: Jag minns turen när vi åkte runt, och först skulle vi besöka ett område där man skulle renovera – och jag kunde inte följa med in. Jag fick i stället en liten studietur runt i Picassoparken. Jag har inget emot Picasso, men just där gjorde det ont. Det var första gången på länge som jag kände mig funktionsnedsatt.

Jag känner mig inte funktionsnedsatt i normala fall. Det är bara när min rullstol inte kan ta sig någonstans som jag blir funktionshindrad.

(Applåder)

Lättnader i byggkraven för studentbostäder

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 maj.)

Herr talman! Jag är inte här för att förlänga debatten utan för att jag upptäckte att tryckfelsnisse hade varit i farten i mina anteckningar. Jag vill yrka bifall till reservation 3 och 18, och inget annat.

Avslutningsvis vill jag tacka för en väldigt trevlig debatt och önska all lycka till alla medarbetare och eldsjälar runt om i landet, inte bara i socialtjänsten utan även ute i skolor och i den ideella rörelsen, för deras ovärderliga arbete med barn och unga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Herr talman! Jag hade lite svårt att välja bland Miljöpartiets alla fantastiska reservationer, så denna gång yrkar jag undantagsvis bifall till både reservation 1 och 18.

Miljöpartiet välkomnar den nya lagen. Arbetet med den inleddes när vi satt i regering med Socialdemokraterna. Syftet är att socialtjänsten ska kunna jobba mer förebyggande och vara mer kunskapsbaserad och lättillgänglig.

Jag är dock lite rädd för att lagen trots alla partiers lovord inte får den stora effekt vi önskar när det gäller att jobba mer förebyggande. Det förebyggande arbetet är inte enbart socialtjänstens ansvar, utan det är framför allt ett kommungemensamt och samhälleligt ansvar.

Låt mig börja med mitt kära Umeå, där man har jobbat väldigt samlat. Umeå har 2 kronor högre kommunalskatt än jämförbara kommuner, vilket Moderaterna ofta påpekar. Man har kvar en stor allmännytta, som äger 50 procent av alla hyresrätter, vilket möjliggör för människor att få en hyreslägenhet i kommunens alla stadsdelar. Umeå satsar mer än någon annan kommun på kultur, fritid och civilsamhälle, och stadsplanerarna jobbar medvetet med blandade boendeformer för att alla invånare ska kunna bo överallt. I Umeå är 75 procent av gymnasieskolorna kommunala liksom en överväldigande majoritet av för- och grundskolorna. Allt detta bidrar till att kommunen kan jobba samlat och förebyggande, och socialtjänsten jobbar aktivt i första linjen genom att vara ute med fältarna.

Underfinansieringen av den offentliga välfärden oroar mig. Den har pågått länge, och fler och fler kommuner kämpar ekonomiskt. En kommunpolitiker vet att det första man skär ned på när det är kärvt ekonomiskt är allt som går utanför det lagstadgade, vilket innebär mycket av det förebyggande arbetet.

Att uppmuntra förebyggande arbete är lovvärt, men om vi från statligt håll vill att kommuner och socialtjänst ska jobba mer förebyggande måste vi också vara beredda att stötta dem mer ekonomiskt i detta.

Miljöpartiet vill att personalen får bättre förutsättningar. Socialtjänstens ovärderliga medarbetare, de utbildade socionomerna, befinner sig många gånger i svåra situationer när de försöker hjälpa familjer som kämpar med barn som har börjat komma på glid. Miljöpartiet tror därför på att inrätta specialistutbildningar för socionomer så att de kan specialisera sig efter den breda, generella socionomutbildningen. Socionomer jobbar inom många områden, och när det gäller exempelvis beroendeproblematik kan de behöva få möjlighet att specialisera sig. Detsamma gäller dem som jobbar med barn, unga och familjer.

Miljöpartiet vill att barnrättsperspektivet stärks. Barnets bästa ska inte bara beaktas vid vårdinsatser utan i alla beslut som rör barn, inklusive ekonomiskt bistånd. Regeringen gör här en farlig avgränsning som står i direkt kontrast till lagens mål om jämlika levnadsvillkor. Konsekvensen blir att barn i fattigdom drabbas hårdast. De tvingas avstå från fritidsaktiviteter, oroa sig för föräldrarnas hyra och kanske jobba extra redan i skolåldern. Sådana vittnesmål hörs redan från barn i ekonomiskt utsatta familjer. Barn ska inte göras ansvariga för familjens ekonomi, utan samhället har tvärtom en skyldighet att säkra alla barns lika uppväxtvillkor. Därför måste barnrättsperspektivet genomsyra hela socialtjänstlagen.

Det är också olyckligt att regeringen tar bort den uttryckliga skyldigheten att klarlägga barnets inställning om barnet inte själv uttrycker sina åsikter. Det går stick i stäv med vad både experter och FN efterfrågar. Flera remissinstanser, bland andra Barnafrid på Linköpings universitet, Barnrättsbyrån och Jämställdhetsmyndigheten, påpekar att barn ofta har svårt att tala fritt, särskilt om de känner lojalitet eller rädsla. Då måste socialtjänsten ändå aktivt försöka inhämta barnets åsikter på andra sätt. FN:s barnrättskommitté riktade nyligen skarp kritik mot Sverige för att barn sällan får komma till tals i beslut som påverkar dem, till exempel inom socialtjänsten. Kommittén uppmanar Sverige att lagstifta om att barn alltid ska få uttrycka sina åsikter i frågor som rör deras liv oavsett om det rör socialtjänst, migration eller annat.

Lagen behöver även värna respektfullt bemötande och likabehandling. Många vittnar om hur viktigt ett gott bemötande är. Det kan avgöra om man vågar söka hjälp och hur man upplever kontakten. En majoritet av remissinstanserna stödde utredningens förslag att skriva in en särskild bestämmelse om respektfullt bemötande i lagen, och det är därför beklagligt att regeringen har valt bort detta. I socialtjänstens arbete med människor i utsatt situation måste respekt och värdighet vara en självklar utgångspunkt. Genom att lagfästa det skulle en tydlig signal skickas om att ingen ska behöva känna sig kränkt eller illa behandlad när den söker stöd. Vi vet dock att i vissa grupper brister tyvärr förtroendet för socialtjänsten, och varje år får Diskrimineringsombudsmannen ungefär 150 anmälningar om diskriminering, främst rörande etnicitet eller funktionsnedsättning.

Slutligen vill jag ta upp två av de mest skadliga förslagen enligt oss: återvandringsuppdraget och det så kallade mellantvånget.

Regeringen föreslår att socialtjänsten ska informera om och uppmuntra till frivillig återvandring. Detta hör inte hemma i socialtjänstlagen. Socialtjänstens grunduppdrag är att hjälpa människor till social och ekonomisk trygghet och delaktighet i det svenska samhället. Att då samtidigt ålägga socialtjänstens personal att uppmana vissa att lämna landet är djupt kontraproduktivt. Det är migrationspolitik på villovägar, för att citera Akademikerförbundet SSR. Professionen och experterna är tydliga med att förslaget riskerar att allvarligt underminera tilliten. Socialtjänsten ska inte vara migrationspolitikens förlängda arm, utan den ska fokusera på dem som behöver stöd här och nu.

Vad gäller mellantvång, det vill säga att kunna tvinga på familjer insatser utan samtycke, förstår vi viljan att agera tidigt för barnets bästa. Men tvångsvägen är fel väg att gå. Forskning och erfarenhet visar att frivillighet och motivation är nyckeln till varaktiga förändringar.

Det saknas stöd i forskning för att mer tvång ger positiv effekt; tvärtom riskerar det att skada tilliten. Det säger bland andra Heike Erkers, ordförande för SSR. Regeringens mellantvångsutredning föreslog drastiska åtgärder som vite och fotboja på ungdomar över 15 år samt att föräldrar ska kunna tvingas till exempelvis föräldrastödsprogram. Responsen har varit starkt kritisk från bland andra Bris, Rädda Barnen, Föreningen Sveriges socialchefer, Vision och SSR, som gemensamt har uppmanat regeringen att pausa lagstiftningen.

Låt oss i stället gå den väg som bygger på förtroende, bättre kommunikation, alliansbyggande med familjerna och minskat stigma kring socialtjänsten. Det är precis denna anda som den nya lagen utger sig för att ha.

Sammanfattningsvis står Miljöpartiet bakom intentionerna i en ny socialtjänstlag, men vi kommer aldrig att acceptera att fina ord om förebyggande arbete och barnets bästa urholkas av resursbrist, otydlighet och politiska agendor som inte hör hemma i socialtjänsten. Vi vill se en socialtjänstlag som ger verktyg och resurser att göra skillnad, som finansierar det förebyggande arbetet fullt ut, som stärker professionaliteten och som sätter mänskliga rättigheter i centrum.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att det finns en härlig debattlust i socialutskottet i dag. Kanske har det att göra med att vi äntligen får debattera vid en anständig tid och inte sent på kvällen. Eller så har det att göra med att vi har en härlig publik, för en gångs skull.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 av Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Sverige har i dag en internationellt sett framgångsrik alkoholpolitik. Vi har lägre konsumtion än många andra länder, vi har färre alkoholrelaterade skador och vi har ett brett folkligt stöd för Systembolagets existens. Det här är inte en slump. Det är resultatet av långsiktigt och målmedvetet arbete, där Systembolaget spelar en nyckelroll.

Den här modellen hyllas internationellt – inte minst av WHO, som pekar ut Sverige som ett föredöme.

Vi är därför emot det rättsliga vågspel som regeringen nu iscensätter. Den modell som föreslås, med särskilda regler för små producenter och särskilda villkor för att sälja på plats, har redan ifrågasatts av både Lagrådet och den statliga utredningen. Portugal har lämnat ett detaljerat yttrande till EU-kommissionen där man ifrågasätter hela modellen. Flera experter varnar för att förslaget inte är förenligt med EU-rätten och att det därför kan leda till att Systembolagets monopol faller vid en framtida rättslig prövning.

Vi ska komma ihåg att EU-rätten inte tillåter att vi gynnar svenska producenter framför andra. Om vi låter svenska vinproducenter sälja direkt till kund, hur ska vi då kunna säga nej till en fransk vinbonde eller ett tyskt mikrobryggeri? Det är den logiken som kan fälla hela monopolet, och när det väl är borta är det för sent att ångra sig.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet värnar både folkhälsan och de små lokala producenterna. Det går att göra det utan att undergräva grunden för vår alkoholpolitik. Små lokala producenter kan till exempel stärkas genom samarbete med restauranger och genom möjlighet att sälja sina produkter till kunder i hela Sverige via Systembolaget. Det här handlar inte om att stoppa utvecklingen utan om att värna om det som fungerar.

När alkoholkonsumtionen ökar drabbar den inte bara individen, utan den drabbar samhället i stort. Systembolaget är inte ett hinder utan ett skydd, och det utgör en möjlighet att värna tillgången till produkter i hela landet från just små och lokala svenska vinproducenter och mikrobryggerier.

Fru talman! Beslutet är mycket större än det ser ut. Det handlar om vilken väg Sverige ska ta. Ska vi fortsätta att stå upp för en alkoholpolitik som räddar liv, är evidensbaserad och är internationellt respekterad? Eller ska vi öppna för att alkohol säljs på fler platser, av fler aktörer och med mindre kontroll? Det riskerar att urholka det system som redan finns.

Jag vill passa på att reflektera över den debatt vi har hört. Jag blir inte riktigt klok på om vi talar om en liten oskyldig reform eller om ett stort steg. Båda sidor har fört fram sina argument i dag.

Jag har själv besökt en lokal producent; Hvens destilleri, mitt ute bland otroligt vackra åkrar. De producerar olika typer av drycker, och de har en enormt välutvecklad kultur för att ta fram drycker med bästa smak baserade på lokala råvaror. Men destilleriet är inte aktuellt för gårdsförsäljning eftersom det har en på tok för stor produktion.

Vi pratar om volymer som rör små producenter. Lagen blir märklig för de små producenterna eftersom de måste utveckla en helt annan typ av verksamhet med bland annat visningar. Det här har belysts av just branschorganisationen för alkoholhaltiga drycker, som ser det här som en bra start men menar att taket för volymerna är ett stort problem. Branschorganisationen lobbar för att det här är en början men att volymerna måste öka.

Centerpartiet säger också att det här är en bra start. Och moderater argumenterar för att på olika sätt luckra upp nuvarande alkohollagstiftning, till exempel att inte längre kräva matservering där det säljs alkohol. När det gäller Sverigedemokraterna är det sedan länge känt att folkhälsan inte är viktig för dem, utan de har argumenterat för och lyckats få igenom sänkt skatt på snus. Och nu tycker de att volymerna måste ökas markant. Mer gårdsförsäljning!

Det här ser ut som en oskyldig liten reform, men vi öppnar för något som kan gå vidare successivt. Det här är bara en start, och sedan ska det ske en utveckling. Vi ska komma ihåg att Sverigedemokraterna är det största partiet i Tidöregeringen, och det oroar mig starkt.

Miljöpartiet har gjort sitt val, nämligen att säga nej till förslaget om gårdsförsäljning av alkohol. Givetvis uppmanar vi er att göra detsamma.

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten lyfter Västerbotten, samtidigt som jag är medveten om hur hårt vi har slagits med underskott efter underskott. Jag tror att vi nu har ett underskott i budgeten som är ganska ansenligt, vilket absolut inte är optimalt för framtiden. Men så är det när man har en region som är en och en halv gånger Belgien i storlek med en befolkning som är mindre än Malmös. Vi har dessutom i de allra flesta kommuner en medianinkomst som ligger 10 000 kronor under rikssnittet och bland de högsta kommunalskatterna. Där finns inte mycket mer resurser.

Det är därför jag återkommer till detta, apropå att kunna jobba med mer jämlika förutsättningar: Många regioner är nog ändå väl medvetna om de behov som finns. Sedan är det klart att det ibland finns systemutmaningar. Men det kan jag säga, både som kommunpolitiker och som rikspolitiker: Jag tror inte att det är något som specifikt är ett regionproblem. Det finns en hel del systemmekanismer som är utmanande i offentlig styrning.

Här tror jag dock att det finns en fara, om man får en politisk stress av att inte få den output man skulle vilja ha, att man bara trycker på med ännu mer utredningar, ännu mer styrningar och ännu mer riktade bidrag – och så får man bara mindre effekt av det hela. Här skulle generella bidrag hjälpa mer.

Här tror jag verkligen att vi ändå måste visa viss lyhördhet mot våra olika regioners utmaningar. Kompetensbristen kommer vi att behöva tackla, och det behöver vi göra nationellt och samordnat. Vi behöver jobba tillsammans med kommuner och regioner för att lösa detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 april.)

Fru talman! Jag är väl medveten om att det är utmaningar med den arbetstidslag som finns. Det har jag fått rådda med när det gäller assistansscheman och annat. Å andra sidan förstår jag varför den tillkom inom EU. Det fanns en rad sektorer där människor tvingades arbeta oskäligt långa pass, och det får ju konsekvenser.

Det vi får höra här är intressant. Jag håller helt med: Om man har möjlighet att jobba närmare personalen och lyssna till personalen kommer man att få väldigt bra input kring hur man kan utveckla arbetet i verksamheten. Därför tror jag inte heller att lösningen för den svenska sjukvården är att förstatliga den och då centralisera ledningen ytterligare.

Icke desto mindre är det trots allt också en resursfråga. Vi kan ta Region Västerbotten, som jag kommer från. När man har en hel organisation som år efter år sitter och kämpar med budgetar i underskott och knappt har resurserna att kunna klara det blir det väldigt svårt att jobba proaktivt, trots att man skulle vilja det.

Det finns ändå positiva exempel där man försöker, där man har örat mot lokalsamhället och kan fatta beslut. Men det är svårt, och resurser behövs trots allt för att man ska kunna jobba mer proaktivt inom regionerna.