Herr talman! Nu debatterar vi propositionen Lättnader i byggkraven för studentbostäder. Kanske borde vi kalla debatten Försämringar i byggreglerna för studentbostäder som stänger ute studenter från att delta i studentlivet på lika villkor. Möjligen är det något långt och klumpigt.

Herr talman! Jag ska börja med lite enkel matematik. Förslaget kommer att minska antalet möjliga bostäder för studenter med funktionsnedsättningar som vill studera, och de kommer dessutom att fortsätta att minska över tid. Det är grundläggande matte som mina ungar klarar.

Så till lite principer. Sverige står bakom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sverige har inte bara ställt sig bakom den, utan vi tog initiativ till den och var drivande i frågan. En av de viktiga parametrarna i konventionen är tillgänglighet, alltså att de fysiska förutsättningarna för att kunna delta i samhället finns. En av konsekvenserna har varit skärpta krav på bostäder. Principen är enkel: Vi ska inte förvisa personer med funktionsnedsättning till särskilda hus. Man ska så långt det är möjligt kunna välja var man vill bo på samma premisser som alla utan funktionsnedsättningar. Propositionen vi nu debatterar innebär ett stort avsteg från principen om universell tillgänglighet.

Inför denna debatt arrangerades ett studiebesök för oss ledamöter. Vi fick möjligheten att besöka tre olika studentområden runt Stockholm. Det var ett superintressant och mycket givande besök, med bra samtal och många nya idéer.

Från Miljöpartiet deltog jag och min kollega Nils Seye Larsen. Redan på det första stoppet stötte Nils på patrull. Medan jag och den övriga gruppen gick in för att titta på ett ombyggnadsprojekt fick han stanna utanför och titta på utemiljöerna. Det gick helt enkelt inte att komma in med rullstol. Därmed kunde inte Nils delta i samtalet. Han missade informationen som gavs och möjligheten att framföra sina åsikter. Han stängdes ute. Inte av illvilja eller ointresse utan för att byggnaden inte var tillgänglig.

Herr talman! Detta blir effekten när vi inte bygger för tillgänglighet. Människor stängs ute, får inte vara med, kan inte delta. Låt oss inte glömma det. Det är detta vi pratar om när vi pratar om tillgänglighet.

Det projekt vi besökte var en ombyggnad av en skyddad byggnad som byggdes innan nuvarande regler och krav. Huset har alltså aldrig varit tillgängligt. Det är inte heller på detta sätt man kommer att bygga enligt de föreslagna reglerna.

Ändå satte besöket fingret på kärnan i denna fråga, nämligen att stora delar av samhället i dag är stängt för personer med funktionsnedsättningar. Hela det studentområde vi besökte var stängt för studenter i rullstol. De kan inte bo där, och de kan inte heller besöka en vän där. De kan inte komma på en fika eller kika över och låna en kursbok. De kommer över huvud taget inte in. Det är stängt för dem. De är utestängda.

Under många år har ambitionen i Sverige varit att förbättra situationen och att bygga mer tillgängligt så att Sverige över tid ska få en ökande andel bostäder som alla studenter oavsett funktionsvariation ska kunna bo i och besöka. Nu, med denna proposition, gör regeringen tvärtom. Nu ber regeringen oss i riksdagen att fatta beslut som begränsar livsutrymmet och möjligheterna för kommande generationers studenter.

Herr talman! Jag ber mina kollegor i Sveriges riksdag att rösta nej till denna proposition. Jag ber ledamöterna att stå fast vid principen om universell tillgänglighet. Jag ber ledamöterna att stå upp för att de ungdomar som växer upp ska kunna ta vara på hela sin kapacitet.

Jag ber mina kollegor att stå upp för att våra kommande kollegor i denna kammare ska kunna studera och delta i studentlivet på samma villkor som sina vänner, även om de har en funktionsnedsättning. De ska få vara med, inte stängas ute. Jag ber er att stå upp för att det är ett gemensamt ansvar att inkludera alla i samhällets funktioner. Det är inte ett problem för den enskilde.

Miljöpartiet säger nej till propositionen, men behovet av bostäder som studenter kan efterfråga kvarstår. I den utredning som Boverket gjorde framgick att man ser lägre krav som enda sättet att sänka byggkostnaderna för nybyggda studentbostäder – notera: byggkostnaderna. Utgångspunkten är att allt annat är lika, och om man tar bort ett par decimeter i bredd på en liten etta får man plats med fler i huset. Hur mycket detta skulle göra när det gäller hyran är däremot oklart.

Tittar man på utvecklingen i Finland ser man att hyressänkningen har blivit marginell, någonstans runt 0,3 procent. Om man frågar byggbolagen, som vill ha de nya reglerna, visar de på hyressänkningar på några procent. Vilket det blir återstår att se. Det är därför vi vill se en utvärdering av förändringen, om den nu går igenom.

Men, herr talman, tänk om man i stället hade gett Boverket i uppdrag att tänka nytt – vad skulle hända då?

Efter visningen av det ombyggnadsprojekt som Nils stängdes ute från fortsatte vi vår rundtur. Vi besökte studentbostadsprojekt där man i stället för att kapa lite här och där tänkte och testade. Vi såg exempel på stora, ljusa bostäder där både jag och Nils utan problem kunde komma in, där vi hade kunnat hälsa på, där vi hade kunnat bo och där yteffektiva sovrum samsades med tillgänglighetsanpassade badrum och stora generösa sällskapsytor.

Det är bostäder som dessutom enkelt kommer att kunna omvandlas till exempelvis trygghetsboenden för äldre vid behov, eftersom det är möjligt att få assistans i badrummen och köken. Där kan en tjej med funktionsnedsättning sova över hos sin kille utan att behöva rulla ut i en tom korridor mitt i natten för att besöka en gemensam besökstoalett.

I en tid när demografin förändras snabbt och i en klimatkris som kräver att vi använder det vi redan har i stället för att bara bygga nytt behöver vi tänka nytt och flexibelt. Med de nya byggreglerna låser vi i stället in problem i nybyggda hus för lång tid framöver. Men så måste vi inte göra. Tänk om, och tänk rätt! Ta avstamp i behoven av flexibla bostäder, universell tillgänglighet och deltagande för alla, och leta efter lösningar!

Skrota propositionen, men sätt igång arbetet med framtidens studentbostäder redan i morgon! Lösningar finns redan, och fler kommer om man ställer frågan. Bejaka dem i stället för att backa på funktionsnedsatta studenters mänskliga rättighet att delta på lika villkor. Gör om, och gör rätt!

Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 5.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar bakifrån. Det är inte andras pengar. Det är våra pengar. Det är de pengar vi pytsar in i vårt gemensamma samhälle. Där har vi sagt att alla ska kunna delta på lika villkor. Man ska kunna delta även om man behöver en rullstol. Det är vad vi har sagt, och det är detta som ni frångår, Larry Söder.

Du sa att 1,5–2 procent har behov av tillgänglighet och att det därför var gentilt att man var beredd att låta några av de bostäder som byggs vara tillgängliga. Jag måste säga, herr talman, att jag studsade till när jag hörde uttrycket ”gentilt” tidigare i debatten. Det var gentilt att man skulle låta andelen tillgängliga bostäder bli färre och färre. Det var gentilt att man var beredd att sträcka sig för en grupp som redan har helt andra utmaningar än dem som inte har samma problem, till exempel att sitta i en rullstol. Det var gentilt.

Herr talman! Jag tycker att det är intressant och fascinerande att man använder ett sådant uttryck. Det är inte gentilt att låta någon välja var den ska bo. Det är inte gentilt att säga: ”Vi kommer att sätta av 20 procent, i stället för bara 1,5 eller 2 procent, till ett getto för dig som har ett behov av tillgänglighet.” Det är inte gentilt, tvärtom. Det är inte gentilt att säga: ”Ni har inte längre samma möjligheter att välja en bostad, utan ni ska sitta där, i de bostäder som vi har bestämt.”

Dessutom, herr talman, byggdes det många bostäder under våra år med bostadsministerposten. Problemet var att det inte byggdes något under allianstiden.

Herr talman! Problemet med det här förslaget är att det inte handlar om minskade byggkostnader. Det handlar om minskat antal kvadratmeter. Det blir samma byggkostnad men minskat antal kvadratmeter. Det blir fler bostäder att slå ut det husets byggkostnad på, ja, men det är inte en effektivisering av byggkostnaden.

Däremot är det en försämring av tillgängligheten, som man låter studenter med funktionsnedsättning betala för. Det är ju det som blir effekten av förslaget. Effekten blir att det inte längre finns tillgänglighet som är universell och garanterad för alla.

När man ställer en och annan kritisk fråga till byggbolagen framgår det dessutom ganska snabbt att ingen tror att man ska börja bygga ettor på 13 kvadratmeter, som de här reglerna möjliggör. Ingen tror ens att man kommer att fortsätta bygga ettor på 16 kvadratmeter. Vad man i stället vill göra är att bygga ettor på 20–25 kvadratmeter med mindre badrum. Hyrorna i den typen av bostäder kommer alltså inte att bli lägre. De blir något lägre per kvadratmeter, ja, men de blir inte lägre per bostad.

Om man tror att man kommer att hjälpa studenter med hyran genom detta tror man fel. Man hjälper däremot byggbolagen med kalkylen; det kan vi se. Men det kommer inte att ge fler bostäder. Vad det kommer att göra är att stänga ute personer med funktionsnedsättning från ännu fler bostäder i Sverige än i dag.

Och återigen: Vi byggde många nya små bostäder under de åtta åren. Under de sju åren då Miljöpartiet hade bostadsministerposten byggdes det många nya småbostäder. Det kunde vi göra, och vi kan göra det igen – men inte på bekostnad av att en grupp människor stängs ute därför att Larry Söder tycker att de ändå bara är 1 ½ till 2 procent, så det spelar inte så stor roll. Det är inte gentilt; det är skamligt.

Herr talman! Ledamoten Larry Söder pratar mycket här om andras pengar och att de inte ska gå till att subventionera studentbostäder. Vi visar i den här propositionen att det var ett effektivt sätt att få fram väldigt många nya studentbostäder med full tillgänglighet. Det var inte förrän investeringsstödet beslutades som produktionen tog fart och flera tusen årligen byggdes. Men min fråga handlar inte om det utan mer om hur Larry Söder ser på andras pengar.

Jag läste hos SVT i dag att ränteavdraget för 2024 uppgick till 61 miljarder kronor för att vi ska underlätta för människor att bo kvar i sitt ägda boende. Jag tycker inte att det är fel. Jag tycker att det är rätt, och jag tycker att det är rätt att vi använder oss av våra gemensamma inkomster för att människor inte ska behöva gå från hus och hem. Men noll kronor gick till studentbostäder. Var det för att det inte är ägt boende, eller? Vinnarna i det här systemet är faktiskt män med hög lön i Danderyd.

Hur förklarar man för studenter som inte får ekonomin att gå runt att de måste bo sämre för att ha råd med sin studentbostad? Det som är viktigt i det här är också att det inte bara är de som har funktionshinder som löper risk att få sämre boendekvalitet och livskvalitet och även fysisk och psykisk ohälsa. Det lyfts fram av Folkhälsomyndigheten. Det har lyfts fram av Boverket tidigare och av flera andra organisationer. Det drabbar alla studenter. Och vi ska tillåta studentbostäder på ned till 13 kvadratmeter för att vi inte orkar stötta studenterna, som är Sveriges framtid.

Mina frågor till Larry Söder är: Hur garanterar KD att hyrorna faktiskt blir lägre? Det finns ju ingen garanti för att de blir det. Och hur motiverar KD att det är okej att betala ut 61 miljarder i ränteavdrag till rika män i Danderyd men inget till studentbostäder?

Herr talman! Jag noterar att ledamoten Larry Söder inte svarar på den viktigaste frågan utifrån den här propositionen: Hur garanterar KD att hyrorna blir lägre? Det kan ni ju inte göra. Det finns ingenting i det här lagförslaget som gör det, utan det är upp till studentbostadsföretagens goda vilja. Det kommer att finnas de som gör detta. Det är jag helt säker på. Det finns goda företag som har ambitionen att faktiskt leverera bra bostäder till en rimlig kostnad. Men det beror inte på effektivitet, utan det är bara färre kvadratmeter som gör att de i så fall kan göra det.

Det kommer också att finnas en hel del skojare som inte kommer att göra detta, utan de kommer att stoppa vinsten direkt i fickan själva. Det tycker jag är ganska anmärkningsvärt.

Sedan sa jag inte att det bara är män med hög lön i Danderyd. Jag sa att de är vinnarna. De är de stora vinnarna som tjänar pengar. De kommer att få ganska stora utbetalningar från Skatteverket nu i juni just på sina ränteavdrag. Det är inbetalad skatt som vi betalar tillbaka. Det är ett sätt att endast gynna och stötta det egna boendet.

Vi ser gärna att man har en mix av boenden där vi även kan stötta hyresrätter och studentbostäder i olika former. Men jag tycker ändå att det är väldigt tydligt att rika män med hög lön i Danderyd är högre prioriterade än Sveriges framtid: studenterna på våra högskolor. De ska nu betala priset med sämre boendekvalitet, sämre livskvalitet och risk för psykisk och fysisk ohälsa – vilket inte ens har utretts.

Regeringen har lagt mycket tid och kraft på att räkna på vad de där kvadratmeterna blir i kronor och ören för bostadsbyggarna. Men man har helt frångått att titta på analysen av vilka psykiska och fysiska effekter det kan få för dem som faktiskt ska bo där. Det tycker jag är väldigt anmärkningsvärt.

Herr talman! Bristen på studentbostäder är ett problem som drabbar enskilda unga människor väldigt hårt, men det drabbar också vårt samhälle i stort. I dag oroar sig över hälften av alla studenter för om de ska lyckas hitta någonstans att bo under sin studietid. På flera universitetsorter är situationen minst sagt problematisk. Göteborg har till exempel cirka 11 000 studentbostäder för över 60 000 studenter. Nästan en tredjedel av studenterna väljer bort Göteborg som studieort på grund av bostadssituationen. Liknande trender ser vi i andra städer.

Detta innebär att unga potentiella studenter – framtidens läkare, ingenjörer och lärare – tvekar, eller avstår, från högre studier av rädsla för att helt enkelt inte ha tak över huvudet. Detta är såklart inte något vi ska acceptera i ett kunskapsland som Sverige, och vi måste verka för att alla som kommer in på en utbildning också ska kunna få tillgång till en rimlig bostad.

För att våra universitet ska fortsätta locka talanger och för att näringslivet ska få den kompetens som behövs krävs som sagt fler studentbostäder. Det handlar ytterst om tillgänglighet till högre utbildning. Bostadsbristen ska inte få hindra någons framtidsdrömmar. Den hämmar ungas livschanser och även vårt lands långsiktiga tillväxt och innovationskraft.

Herr talman! Mot denna bakgrund är det bra att vi nu går fram med förslaget Lättnader i byggkraven för studentbostäder, som innebär att man kan göra undantag från vissa byggkrav för studentbostäder. Konkret betyder det att man får bygga upp till 80 procent av studentlägenheterna i en byggnad utan att uppfylla alla nuvarande krav på full tillgänglighet och användbarhet, så länge minst 20 procent uppfyller dessa.

Varje byggnad kommer alltså fortfarande att innehålla fullt besökstillgängliga studentbostäder, men majoriteten av lägenheterna kan utformas mer flexibelt och yteffektivt. Denna 80–20-fördelning säkerställer att det långsiktigt finns tillräckligt många studentbostäder som är fullt tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt frigör vi en potential att bygga betydligt fler bostäder totalt sett.

Varför är då den här reformen så viktig? Jo, med de gamla stelbenta reglerna tvingades man ju bygga varje studentlägenhet på ett sätt som oftast var opraktiskt och dyrt. I dag har studentbostäder bland annat minimalt med utrymme för säng, soffa och skrivbord, men ett gigantiskt badrum – något som flera andra ledamöter tidigare tagit upp som exempel. Resultatet har blivit färre färdigställda bostäder och därmed ökad bostadsbrist på grund av alltför strikta krav i samtliga lägenheter.

Genom detta förslag kan vi nu bygga smartare, billigare och mer ändamålsenligt. När 20 procent av lägenheterna uppfyller alla tillgänglighetskrav kan övriga 80 procent göras mer kompakta. Det betyder att vi kan minska boarean något per lägenhet och därmed få in fler bostäder i varje projekt. Om vi bara kan göra varje studentlägenhet ett par decimeter smalare får vi helt enkelt in fler bostäder i samma byggnad. Lite mindre yta per lägenhet ger utrymme för fler lägenheter totalt. Fler bostäder på samma yta innebär också att boendekostnaderna blir lägre för projektet, och det ger en större klimatnytta då fler bostäder inryms inom samma byggnadsvolym.

Herr talman! En fråga som flera har lyft upp här i dag handlar om hur detta påverkar tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Som jag nämnt tidigare måste alla nya projekt ha minst 20 procent fullt tillgängliga lägenheter. Det innebär rent konkret att det i varje ny studentbostadsfastighet kommer att finnas ett antal lägenheter som uppfyller samma höga tillgänglighetskrav som vanliga bostäder. De kommer att ha tillräckligt stora badrum och dörrbredder samt ha hiss och så vidare. De lägenheter som byggs med undantag från kraven ska dessutom ändå vara besökstillgängliga. Är man till exempel rullstolsburen ska man kunna komma in och hälsa på oavsett lägenhet. Ingen student med funktionsnedsättning ska ställas utan bostad eller tvingas välja bort sin studieort. Faktum är att genom att vi gör det möjligt att starta fler byggprojekt och bygga fler bostäder totalt kan vi på sikt öka det absoluta antalet tillgängliga bostäder.

Jag vågar ändå påstå att jag hellre har 20 procent av tusen nya bostäder än 100 procent av noll byggda bostäder – om jag får uttrycka mig krasst.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.