Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Jonsson för frågan.

Detta är en komplex fråga. Vi har ett system som inte har fungerat på väldigt många år. Olika regeringar har försökt att lösa problemen med vårdköer, kompetensbrist och ojämlik vård men har inte lyckats. Olika regeringar har gått in med olika insatser och förslag på vad man ska göra åt situationen, men de har som sagt misslyckats.

Sverigedemokraterna har inte suttit i regering men ingår nu i regeringsunderlaget, och nu kommer en del förslag för att göra vården bättre för alla i hela Sverige.

Man har länge försökt lappa och laga systemet, men det har som sagt inte funkat. Det har läckt pengar, och man har pytsat in mer pengar utan att laga själva systemet, fastän det är där det brister. Oavsett hur mycket staten har gått in och styrt har man inte fått de resultat man trodde.

Nu börjar vi med att öka den statliga styrningen på sex områden, vilket är jättebra. Det är som sagt en komplex fråga, men Sverigedemokraterna tror att detta är rätt väg att gå för att komma till rätta med problemen.

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Jonsson för hans kompletterande fråga.

Att Sis inte fungerar är vi smärtsamt medvetna om, och här görs mycket för att komma till rätta med de enorma problemen. Jag förstår att ledamoten tar Sis som ett exempel, för där fungerar det verkligen inte bra.

Sverige har 21 olika regioner och alltså 21 olika huvudmannaskap, och man gör olika i olika regioner, vilket ger ojämlik vård. Jag kommer från Halland, och där är vården väldigt bra. Men längre upp i landet har man inte samma tillgång till vård. Det är denna ojämlikhet vi vill få bort.

Nu skyller man också ofta på varandra. Regionerna skyller på staten och staten på regionerna. Jag tror att en viktig del för att komma till rätta med problemen är att en har ansvaret och kan ställas till svars när det inte går bra.

Vi tycker att det är dags att lämna det splittrade systemet, och jag tror inte att ledamoten förespråkar ojämlik vård. Jag vet inte vad ledamoten menar skulle försämras om man införde statligt huvudmannaskap. Man kan jämföra med andra länder, men olika länder har givetvis olika förutsättningar. I vissa länder har det funkat väldigt bra när den statliga styrningen har ökat eller när man har infört ett statligt huvudmannaskap.

Sverigedemokraterna anser att det är denna väg Sverige behöver gå för att komma till rätta med kompetensbristen och ojämlikheten i vården. Men mycket behöver göras och skruvas i för att detta ska fungera. Det är ett komplext problem som man behöver hitta bra lösningar på för att det ska bli så bra som möjligt för alla patienter, regioner med flera.

Herr ålderspresident! Sex av åtta partier är emot ett helt förstatligande av vården. Det blev lite märkligt när vi här i dag lyssnade på Kristdemokraternas syn på svensk sjukvård och dess problem. Efter det att Vårdansvarskommittén, där samtliga våra partier har suttit, lämnade sitt betänkande säger ni i KD fortfarande att vi ska ta bort regionerna och förstatliga vården.

Detta verkar vara den universallösning som ni kan komma på. Detta säger ni trots att frågan nu har utretts i två år och delvis sågats av experter och en bred politisk majoritet. Ni har inte majoriteten med er heller, och då vore det kanske bra om ni tittade på hela ert fögderi. Det är ju ändå ni som är ansvariga för sjukvårdsfrågan.

När det gäller den ojämlika vården ser vi stora skillnader i hälsa – klassmässiga och regionala. Förutsättningarna för en jämlik vård skiljer sig åt beroende på var i landet du bor, vem du är och varifrån du kommer. Den vård du erbjuds ska inte vara beroende av din samhällsklass, ditt kön, ditt ursprung eller din geografiska hemvist. Så är det. Här krävs ett ökat statligt inflytande över den ekonomiska fördelningen, alltså hur vi ska fördela pengar över landet.

Herr ålderspresident! När det gäller den dåliga arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården är det personalen som är guldet. Men en fungerande vård borde inte förutsätta att man blir hjälte eller hjältinna – det handlar om kvalificerade och samhällsbärande arbeten som kräver stor kompetens och som bör behandlas därefter, det vill säga att personalen behöver få bra arbetsvillkor och bra arbetstider. I vår budgetmotion presenterades därför förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag. Vi vill indexera statsbidragen. Det vill nu också Socialdemokraterna, vilket gläder mig.

Man kan fråga sig vems behov som ska styra. Det är behoven som ska styra hälso- och sjukvården. De som är sjukast ska komma först, men där är vi inte riktigt. Nätläkarbolagen och andra privata utförare prioriterar de friskaste patienterna, som kräver minst insats men som ger hög ersättning och som därför är lönsamma.

Detta innebär att den offentliga vården i större utsträckning får ansvara för personer med stora och mycket stora vårdbehov, vilket är resurskrävande och påverkar den offentliga vården. Jag pratade bland annat om detta när jag var nere i Helsingborg och åkte runt bland olika vårdcentraler och träffade vårdpersonal. Det var väldigt tydligt där.

Det är vinstmöjligheterna som får styra hur vårdresurserna fördelas, i stället för att man låter behoven styra. Vi anser att den svenska hälso- och sjukvården bör återgå till att styras med utgångspunkt från just vårdbehov och långsiktiga planeringsmöjligheter för regionerna.

Den nära vården har vi pratat om ganska länge. Ursäkta, men den känns långt borta. År 2022 fastställde Socialstyrelsen 1 100 invånare per läkare som ett nationellt riktvärde. Det tycker vi alla är bra; ingen är emot det. Men vad händer? Den senaste kartläggningen från Myndigheten för vård och omsorgsanalys visar att omkring 30 procent av befolkningen har en fast läkarkontakt. Det är en siffra som varierar mellan 18 och 95 procent. Vårdförbundet och Läkarförbundet anser att det här måste prioriteras högre, och det tycker väl alla. Det handlar också om resursbrist inom sjukvården, vilket Vårdanalys har skrivit om i sina rapporter. Det är därför hög tid att prioritera primärvården – nu.

Herr ålderspresident! När det gäller maffian inom välfärden vill inte jag, när jag går in på en av de otaliga vaccinationscentraler som vi ser, i alla fall i den här regionen, att Bandidos eller någon annan maffiaverksamhet ska tvätta pengar där och ha hand om verksamheten. Nu pratar jag om maffian, inte om välfärdsbrott, för det är tydligt att maffian har letat sig in i samhällskroppen och fått tillgång till makt över våra liv och makt över vår hälsa. Och den förra borgerliga regeringen och nu den SD-beroende regeringen har gett maffian förutsättningar att verka inom välfärden.

Det fria vårdvalet och etableringsfriheten kan låta hoppsan hejsan, men med pengar som incitament – alltså vinster i välfärden – skapas en sjuk kultur.

Bland de exempel som uppmärksammats finns den misstänkta ekobrottshärva som lett till att Västra Götalandsregionen beslutat att häva avtalen med tre vårdcentraler. Nyligen rapporterade dessutom Ekot att Region Stockholm sagt upp ett avtal med en vårdkoncern som hade kopplingar till Bandidos och de brottsmisstänkta vårdcentralerna i Västra Götalandsregionen.

Ivo beskriver att deras uppdrag har blivit mycket mer komplext och har gått från att fokusera på kvaliteten i vård och omsorg till att också granska bolagsstrukturer, bulvanupplägg, förekomsten av droger och vapen och gängrekryteringar. Det är som att Ivo har blivit FBI. Något är väldigt dysfunktionellt.

Tidöregeringen talar ofta om hur mycket överadministration regionerna pysslar med och om den ineffektiva vården. Men med den här politiken, som ger maffian förutsättningar att tjäna pengar på välfärden, kommer regionerna att behöva bygga upp enheter för att stoppa det värsta av brottsligheten, stora enheter för kontroll som tar pengar från vården. Då kan vi prata om överadministration.

Vi vill ha en treårig stopplag för nyetablering av företag i sektorerna vård, skola och omsorg för att städa ut kriminella verksamheter, avskaffa de system som ger möjlighet till vinstjakt inom vården och inrätta en specialenhet på Ekobrottsmyndigheten i syfte att utreda privata företag som bedriver välfärdsbrottslighet.

Jag yrkar bifall till reservation 8. Regeringen bör utreda vilken betydelse lagen om valfrihetssystem har haft för den ökade välfärdsbrottsligheten.

Canceröverlevnad är en tydlig klassfråga. Den har ökat i alla socioekonomiska grupper de senaste 20 åren, men glappet mellan de olika grupperna kvarstår och har inte påverkats. Om överlevnaden hade varit lika hög för alla som i grupperna med flest överlevande hade ungefär 3 000 liv kunnat räddas. Det är verkligen en klassfråga. Här måste man ha helt andra förebyggande insatser och vara ute i ett tidigt skede på ett helt annat sätt för att täppa igen de här gapen.

Den psykiska hälsan är ständigt i fokus. En stor anledning till den kraftigt ökade förskrivningen av psykofarmaka, också specifikt till barn och unga, tror vi är att andra metoder att möta den växande psykiska ohälsan inte är tillgängliga i tillräckligt hög grad.

Utöver psykofarmaka erbjuds i regel kortvarig manualbaserad psykologisk behandling, ofta baserad på kognitiv beteendeterapi. Det är väldigt populärt. Längre psykoterapibehandling och psykoterapier med annan inriktning erbjuds sällan inom den offentliga vården. Det kostar väldigt mycket att gå i privat terapi, som många gör. Det blir en klassfråga.

Vi tror att fler möjligheter till vård och behandling mot psykisk ohälsa skulle kunna ge bättre resultat. Vi vill därför se en utredning av möjligheterna att inom primärvården erbjuda terapi hos utbildade legitimerade terapeuter, med kravet att de inte ska vara vinstdrivande.

Min sista fråga, herr ålderspresident, gäller den samsjuklighetsproposition som vi väntar på.

Det måste finnas förutsättningar för personer med beroendeproblematik att få behandling mot psykiatriska tillstånd inom regionernas psykiatri. Forskningsresultat visar att nio av tio personer med missbruk eller beroende helst vill söka hjälp inom hälso- och sjukvården. Endast 5 procent vill helst söka vård inom socialtjänsten.

I de flesta jämförbara länder organiseras vården annorlunda än i Sverige. De har också lägre dödstal.

Den här problematiken adresserade Samsjuklighetsutredningen. Nu har regeringen tillsatt en samsjuklighetsdelegation. Det kanske är ett steg på vägen. Vi hoppas det. Men det händer inte så mycket.

Med tanke på det yrkar jag bifall till reservation 19.

Herr ålderspresident! Centerpartiet är ett parti som verkligen vurmar för de privata inom vårdsektorn. Ni har verkligen boostat det som vi sitter i nu.

Vad jag vet – jag har också lite kontakter i Gävleborg – händer det också väldigt mycket som är negativt där, men jag ska inte dra i det.

Jag är inte emot de privata generellt. Jag är helt emot de extrema vinster som en del drar ut ur det här, och jag är definitivt emot att vårdval och etableringsfrihet skapar en maffia över hela Sverige.

Det ser vi nu. Det ser vi i Stockholm. Det kommer vi kanske att se i Gävleborg också. Det ser vi runt om i landet. Plötsligt ägs vårdcentralen av en familj eller whatever som har connections till exempelvis Bandidos. Det har vi ju sett, tyvärr. Det är jättetråkigt. Jag vill inte gå till vårdcentraler som eventuellt drivs av kriminella krafter.

Det här är ett generellt problem. Då kan man fundera på vad man ska göra – om man ska springa efter eller försöka tänka lite smart. Även med etableringsfriheten anser jag att politiker ska ha visst inflytande över var man ska lägga vårdcentraler. Ska de exempelvis ligga i områden där endast rika bor? Är det inte bra att man har vårdcentraler på andra ställen? Det måste finnas en annan tanke bakom etableringsfriheten. Det kan inte vara de privata aktörerna som kör vården framför sig. Det måste finnas någon sorts motkraft, om ledamoten förstår vad jag menar, från politiker som tänker klokt.

Sverige ser också väldigt olika ut. Ledamoten brukar ofta när han pratar om just privat sektor landa i Gävleborg. Jag landar i Stockholm. Där har man haft 40 olika vårdval, som man nu tar tillbaka delar av eftersom man har märkt oegentligheter i väldigt hög utsträckning.

Herr ålderspresident! Vi har väl aldrig sagt att vi är emot all privat vård. Vi är emot de otroliga vinster som görs. Vi är emot det dysfunktionella som händer. I den här diskussionen kan vi också prata om nätläkarna. Vilka är det som söker nätläkare? Det är inte den sjukaste i Gävleborg, som behöver prata med någon, utan det är tyvärr de i innerstaden i Stockholm. Man har sett det i olika mätningar.

Jag tycker absolut att det vore väldigt bra om exempelvis fler stiftelser drev vårdcentraler. Det vore väl bra om man hade en gräns för vinstuttag. Jag tycker också att det vore väldigt bra om den offentliga vården var bättre. Jag tycker i och för sig att den offentliga vård jag möter är ganska bra.

Det finns olika typer av privat ägande. Det kan ju vara läkare som har kooperativ – jag går till en sådan vårdcentral. Det kan vara stiftelser. Men de här stora koncernerna som äger så mycket – jag ska inte namnge dem – är inte små verksamheter, utan det är gigantiska verksamheter. Förenade Arabemiraten har tittat på dessa och vill köpa över sådana. Det finns enorma intressen.

Just nu kostar det sammantaget regionerna 25 miljarder per år att hålla koll på alla privata entreprenörer i vården, skolan och exempelvis LSS. Skulle vi inte kunna använda dessa pengar lite bättre? Vi måste stoppa maffian och infiltrationen i samhället på något sätt, och då måste man titta över de former som finns. Det verkar inte Centerpartiet vara berett att göra. Det tycker jag är tråkigt. Men fortsättning följer.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att i likhet med Anders och Karin yrka bifall till reservation 19.

Jag minns ett studiebesök på en sprututbytesmottagning som jag var med om i början av våren. Det är faktiskt ett av de mer gripande studiebesök jag gjort.

Vi kom dit en tidig morgon för att vara där innan de som behöver sprututbytesmottagningens hjälp kom dit. Där fick vi möta personalen och följa med i den promenad som de som kommer dit i behov av hjälp vandrar. Vi började med att gå in genom en liten dörr, och sedan fick vi se de olika sprutor besökarna kunde få. Där skulle de också lämna de sprutor de hade använt. De fick även ta med sig, och fick instruktioner om hur de skulle använda, en specifik typ av nässprej som används för att rädda liv vid en överdos.

Det intressanta var att för många av de mest utsatta i samhället, de som lever med ett missbruk och som brukar vara regelbundna besökare, är det här den första förtroendebyggande kontakten de har med offentliga myndigheter. Sakta men säkert, när de återkommer, kan man ta steget vidare – prata med dem, kolla hälsostatus och fråga om de kanske skulle vilja ha hjälp att försöka ta sig ur sitt beroende.

Det kan vara en svår process, för flera av de här människorna har till exempel blivit avregistrerade från Skatteverket och har inte längre någon fast folkbokföringsadress. Att försöka få in en sådan person i vårdsystemet igen är en stor utmaning.

Första gången jag fick höra om begreppet samsjuklighet var när jag klev in i kommunpolitiken i Umeå och visste att en av de stora samhällsutmaningar vi har är problem med droger och kriminalitet. Jag försökte fördjupa mig i bakomliggande faktorer. Något som återkom väldigt ofta är just problemet med samsjuklighet, där personer med olika psykiska diagnoser eller besvär tenderar att självmedicinera med hjälp av droger – och där drogproblematik i sin tur kan ge problem med psykiska besvär.

Det är oerhört viktigt att vi går vidare med detta. Det är därför vi, precis som föregående talare, vill lägga extra press på att komma vidare med de förslag som Samsjuklighetsutredningen har presenterat och jobba för att få ett bättre och mer samordnat stöd för personer med samsjuklighet. Jag tror att det här är någonting som är viktigt för samhällsutvecklingen och de individer som drabbas. Konsekvenserna av att leva med den här typen av samsjuklighetsproblematik är nämligen förödande både för individen och för samhället.

Sjukvård är en fråga som berör många invånare, eller egentligen oss alla. Det är inte så konstigt, för någonstans följer sjukvården oss genom hela livet, i alla dess skeden – från det att vi föds till det att vi tar vårt sista andetag här på jorden.

Det är sjukvården som utgör tryggheten om olyckan plötsligt är framme. Det är sjukvården som räddar liv – eller gör sitt yttersta för att försöka göra det – om vi eller någon av våra anhöriga drabbas av allvarliga sjukdomstillstånd. Sjukvården finns också med i vår vardag när vi behöver hjälp med de mindre besvären, som urinvägsinfektion eller allergier, när vi behöver hjälp till barnen eller när ålderskrämporna börjar bita sig fast i kroppen.

Bakom allt det jag nämner finns de hundratusentals människor jag kallar vardagens hjältar. Det är människor som har valt att viga hela sitt yrkesliv åt att jobba inom vården och hjälpa oss med det som är allra heligast, nämligen vår egen hälsa. Det finns stora utmaningar med den svenska hälso- och sjukvården, men den bedrivs dag och natt. Dag och natt räddar sjukvården liv. Dag och natt sker det faktiskt operationer som går bra, och dag och natt finns där människor som får behandling och tillfrisknar. Det ska inte glömmas bort.

Vad är det bästa vi som beslutsfattare kan göra? Ja, det är att se till att ge vårdens medarbetare bästa möjliga förutsättningar att jobba och trivas i sitt arbete. De ska kunna ha inflytande och delaktighet och tillräckligt med kollegor för att inte bli utbrända.

Det värsta vi kan göra är det omvända – att fortsätta att förvärra situationen vad gäller personalbrist. Denna situation är ojämlik i landet, och i våra nordliga regioner är den redan ytterst ansträngd. Det värsta vi kan göra är att göra arbetsmiljön sämre så att de medarbetare vi har bränns ut och inte håller eller orkar hela yrkeslivet, så att de som utbildat sig till att jobba inom vård och omsorg väljer annat och så att personer som skulle vilja jobba inom vård och omsorg kanske rent av väljer att inte ens börja utbilda sig.

Det är helt avgörande att vi satsar på medarbetarnas villkor och på att få fler människor som jobbar i vården, men vi har ett stort grundproblem, nämligen underfinansieringen av den svenska sjukvården. Detta sätter käppar i hjulet, och det oroar mig enormt. Det försvårar för regionerna att göra det omställningsarbete de behöver göra. Det finns ju flera omställningsarbeten som behöver göras parallellt. Det handlar också om tillgången och omställningen till en god och nära vård. Det gäller att kunna förstärka och förbättra den och att jobba så att vi som patienter kan få en fast, kontinuerlig vårdkontakt, så att det känns tryggt för oss och så att vården blir effektiv.

Exempelvis i min region, Region Västerbotten, är det dock väldigt svårt att sitta och jobba med det svåra omställningsarbetet när det gäller kompetensförsörjningen och omställningsarbetet för en god och nära vård när man har ett prognostiserat underskott på nästan 1 miljard. Underfinansieringen är ett stort problem i den svenska hälso- och sjukvården.

Vården är inte jämlik. Trots att vi säger att den ska vara jämlik och ges efter behov är det inte riktigt så. Jag återkommer till att det är många i de nordliga regionerna som har väldigt långa avstånd till vårdcentraler. Här i Stockholms innerstad kryllar det däremot av vårdcentraler. Det är en utmaning.

Man skulle kunna tänka sig, precis som jag nämnde, att människor använder sig mest av nätläkare där avstånden är stora, men det är precis tvärtom. Nätläkare används mest där det är mest tätbefolkat. Det är rätt intressant. I Stockholm konsumerar man 40 procent mer vård än i andra delar. Det får mig att tänka på en person jag känner, som är läkare och jobbar på en vårdcentral i norra Sverige som ägs av en av de stora vårdkoncernerna. Denna person är frustrerad över att läkarna där inte riktigt kan möta de patientmängder som man vill ha. Han försöker förklara att människor där är sjuka på riktigt. Det är tuffare, och det handlar om andra besvär.

Det är alltså inte bara en fråga om prioriteringar, utan det handlar faktiskt också om var man lägger pengarna. Som jag var inne på i det replikskifte jag hade med Johan Hultberg ser vi att de största kostnadsökningarna gäller köp av tjänster från privata vårdgivare.

Vi har en utmaning med dagens system och med den marknad som har byggts upp. Miljöpartiet ser detta som ett problem och vill därför att vi ser till att få bort den nationellt påtvingade lagen om valfrihet – alltså etableringsrätt – inom primärvården.

Jag tycker att det är lite märkligt med Kristdemokraterna. Jag såg nyss en kampanj på bussen som handlade om att man ska satsa på vården och skrota regionerna. Jag har väldigt svårt för den typen av enkel populism. Som många talare här har varit inne på ser vi att den omorganisering man vill göra skulle vara tidernas största. Det finns inget stöd för att detta skulle ge en bättre och mer jämlik vård.

Samtidigt är man helt ovillig att ta tag i problem som bidrar till en ojämlik vård. Precis som när vi hade sjukvårdsminister Acko Ankarberg på besök och pratade om de vårdcentraler som anmälts till Ekobrottsmyndigheten vill man inte röra etableringsfriheten. I stället vill man satsa mer på administration, kontroll och uppföljning ute i regionerna. Jag kan inte tolka det som något annat än att man gärna vill ha mer administration och mindre vård. Det tycker vi givetvis är beklagligt.

Avslutningsvis vill vi från Miljöpartiets sida satsa på att få mer resurser till vården, satsa på att primärvårdsreformen faktiskt kan ske och ge regionerna förutsättningar för det samt satsa på alla de saker, till exempel återhämtningsbonusen, som skulle kunna bidra till att göra arbetssituationen mer dräglig för alla ovärderliga medarbetare.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 juni.)