Fru talman! Nadja Awad har frågat mig varför jag har valt att inte föreslå en indexering av assistansersättningen i budgetpropositionen trots att detta, enligt Nadja Awad, har utlovats vid flera tillfällen.

Den som omfattas av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, kan ha rätt till personlig assistans och assistansersättning. Syftet med personlig assistans är att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar. För de allra flesta assistansberättigade innebär personlig assistans frihet, självbestämmande och ett bättre liv. Personlig assistans innebär också en möjlighet att styra över vem som ska utföra assistansen och på vilket sätt den ska ske. Det innebär en frihet för den enskilde och ett skydd för den enskildes integritet.

Regeringen anser att personlig assistans är en frihetsreform som ska värnas. Det förutsätter att systemet skyddas mot brottsligt utnyttjande. Därför har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag på åtgärder som gör den personliga assistansen mer motståndskraftig mot välfärdsbrottslighet och mer förutsägbar för den assistansberättigade samt ger ökade möjligheter att säkerställa att den assistansberättigade får sina behov tillgodosedda. Uppdraget ska redovisas senast den 8 januari 2027.

En välfungerande personlig assistans kräver också att assistansanordnare får förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Därför föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) att schablonbeloppet för personlig assistans höjs med 1,5 procent.

I syfte att öka förutsägbarheten för assistansmottagare och assistansanordnare aviserade regeringen i budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1) att man avsåg att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet. Frågan bereds fortfarande i Regeringskansliet, och regeringen har ännu inte fattat beslut i frågan.

Regeringen kommer att fortsätta undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet, vilket aviserades i budgetpropositionen för 2026.

Fru talman! Jag tackar socialtjänstministern för svaret på interpellationsfrågan.

Regeringen hade redan innan denna fråga kom i dagen ett lågt förtroende i funktionshinderspolitiken, och det förtroendet har nu blivit ännu lägre. Det gäller förstås funktionshinderspolitiken i allmänhet men den personliga assistansen i synnerhet.

Funktionsrättsrörelsen väntar fortfarande på en kvalitetssäkring av behovsbedömningen inom assistansen, på ett samlat huvudmannaskap inom assistansen, på att stärkt rätt till personlig assistans – ett beslut vi fattat i riksdagen tidigare – ska bli verklighet så som intentionen var samt på att man ska komma till rätta med föräldraavdraget inom den stärkta rätten till personlig assistans. Funktionsrättsrörelsen väntar dessutom fortfarande på ett stopp för de orimliga återkrav som ställs mot enskilda individer inom personlig assistans från Försäkringskassans sida.

Som lök på laxen kom så beskedet i samband med budgeten i år att det inte blev någon indexering, det som assistansföretagen och de assistansberättigade väntat på under hela året från den 18 september 2024 när socialtjänstministern tillsammans med övriga Tidöpartier presenterade att man nu skulle utreda frågan om en indexering och komma med ett förslag innan budgeten för 2026.

Senast under Almedalsveckan sa ministern: Det här arbetet pågår just nu, och det kommer naturligtvis att presenteras i samband med att vi presenterar hela budgeten för 2026. Så, fru talman, uttryckte sig ministern ordagrant i tältet hos assistansföreningen JAG. Men det blev ingen presentation. Det blev ingenting.

I stället blev det förnekelse från regeringen. Finansministern säger att man inte har lovat detta över huvud taget, och så går man in och rättar i Powerpointpresentationen från presskonferensen den 18 september 2024 och förklarar att det som sades på den presskonferensen inte riktigt var det man menade. Det var egentligen fel.

Jag har aldrig varit med om maken – jag undrar om talmannen har varit med om maken, som ändå har många fler år bakom sig i riksdagen – till att Regeringskansliet går in och korrigerar och rättar till i gamla Powerpointpresentationer för att dessa inte stämmer överens med hur verkligheten hos regeringen har utvecklat sig.

Varför behövs då ett index? Det behövs för långsiktighet inom assistansen, för stabilitet och för förutsägbarhet. Det behövs också för att värna de seriösa assistansföretagen. I dag brottas man nämligen med dålig lönsamhet. Vårdförbundet har räknat ut att assistansföretagen har rörelsemarginal på ungefär 1,6 procent, vilket är långt under vad som är rimligt. Kommunerna ligger 30 procent högre i kostnad för motsvarande assistans som assistansföretagen. Detta riskerar att dra undan mattan för de seriösa – när man inte indexerar, när man inte ger förutsägbarheten och när man räknar upp assistansersättningen väldigt lågt inför 2026.

I centrum står förstås de som behöver assistansen. Detta är en frihetsreform. Det handlar om självbestämmande. Det handlar om delaktighet. Det handlar om att ge dessa människor möjlighet att behålla den valfrihet de har i dag. Saboterar man assistansen kommer man inte att lyckas med det.

Vart tog indexeringen vägen?

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Ett betänkande från socialutskottet föreslog en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättningen. Riksdagen biföll detta förslag i juni 2024 efter att det röstats igenom av S, V och MP samt regeringens stödparti SD, vilket betyder att man ställde sig bakom att regeringen skulle göra detta. Denna översyn står vi socialdemokrater fast vid. Vi kommer att genomföra den när vi kommer i regeringsställning.

Fru talman! På en pressträff i september 2024 lovade Tidöpartierna att en indexering av schablonbeloppet skulle införas i syfte att skapa större förutsägbarhet för kommuner, privata utförare och assistansmottagare. Ministern blev även intervjuad i Almedalen av Riksföreningen JAG, och hon utlovade där att indexeringen var på gång och skulle tas med i budgeten för 2026. Även på en skriftlig fråga från min partikollega Karin Sundin i oktober 2024, där frågan var om regeringen påbörjat arbetet, var svaret från ministern att regeringen avsåg att undersöka införandet av en indexering och att frågan bereddes i Regeringskansliet.

När regeringen och SD på pressträffen talade om att indexeringen var på väg väckte det hopp hos många som är berörda av ersättningen. Jag har samtalat med en hel del assistansanordnare och personer berättigade till assistans under våren, och alla har trott att indexeringen var på väg att införas 2026. Nu har löftet inte infriats, och indexeringen har skjutits på framtiden. Vi var nog många som blev rejält förvånade och förväntade oss att en modell för indexering skulle dyka upp med denna budget.

Löftet som brutits och som nu inte kommer att infrias, och att presentationsbilderna från 2024 har ändrats, gör att det skapas en bild av att regeringen inte håller vad man lovar. Det finns i dag assistansanordnare som börjar känna att de inte kommer att klara mer än ungefär ett år till innan de måste avveckla sin verksamhet. Det gäller särskilt dem som inte är så stora och som har små marginaler.

Det finns också kommuner ute i landet som har en känsla av svek. De anser att målgruppen kring LSS behöver långsiktighet och förutsägbarhet. Detta hade varit möjligt med den utlovade indexeringen som nu inte blev av.

Skulle de som anordnar personlig assistans behöva avsluta sin verksamhet kommer det med en kostnad. Den är inte bara i pengar, utan även assistansanvändare kommer att drabbas. Deras familjer och anställda assistenter kan vidare få sämre arbetsförhållanden.

Efter denna uteblivna modell för indexering har det uppmärksammats att det finns risk för oseriösa anordnare när assistansersättningen inte längre räcker till för de seriösa anordnarna. Det är redan i dag svårt att rekrytera assistenter, och det blir troligen inte enklare efter att löftet från regeringen om en indexering inte har infriats.

Därför ställer jag följande fråga: Vad tänker ministern om att assistansanordnare känner att det snart inte går att bedriva verksamhet längre? För att klara sig hade de hoppats på att löftet om en modell för indexering skulle tas med i budgeten för 2026, men det har nu inte blivit av.

Fru talman! Man påstår att den information som visades på presentationsbilden från Regeringskansliet förra året på något sätt har varit missvisande, och nu har informationen rättats ett år senare. Det är passande att informationen rättades precis när man skulle presentera en nedskärning av assistansersättningen på 1,5 procent – hälften av det som budgeterades förra året.

Om den information som presenterades under presskonferensen förra året var så fel, varför upprepade socialtjänstministern samma information när hon i somras var närvarande i tältet med organisationen JAG i Almedalen?

Vi har alla fakta på bordet. Det hänger inte ihop med vad socialtjänstministern säger här och nu. Erkänn att regeringen och Sverigedemokraterna väljer att svika det löfte man gav förra året och i somras! Erkänn att man har svikit löftet för att man har prioriterat annat, exempelvis skattesänkningar för de allra rikaste! Det är inte svårare än så.

Fru talman! Någonstans avslöjar regeringen och Sverigedemokraterna sin grundläggande människosyn när de genomför dessa nedskärningar i assistansen, det vill säga hur de betraktar funktionsnedsatta och deras rättigheter.

Fru talman! Varför är det bara statsminister Ulf Kristersson som ska få kunna ta en promenad i parken med sin hund, gå på en teaterföreställning, grilla i skogen med sin familj, åka på en solsemester eller göra något så grundläggande som att äta en hemlagad måltid eller kunna ta hand om sin hygien? Varför ska inte den som har en funktionsnedsättning och behöver assistans kunna göra det?

Det är den grundläggande människosynen som regeringen och Sverigedemokraterna grundar sitt beslut på när de skär ned på assistansen. Personer med normerande funktionalitet som inte har behov av assistans ska kunna leva ett helt vanligt, självständigt liv. Men det ska inte personer med en funktionsnedsättning och behov av assistans kunna göra. De ska tvingas isoleras hemma, leva i ofrivillig ensamhet, inte få lagad mat och inte få sköta sin hygien lika ofta. De ska bli helt beroende av sina anhöriga, som många gånger är kvinnor som slits ut och tvingas gå ned i tjänst och få sämre pension för att kunna ge stöd när assistansen uteblir.

Eller ska människor med stora behov kanske hänvisas till institutionsboenden? Är det den utvecklingen regeringen vill se? Just det blir konsekvensen när man underfinansierar assistansen.

En annan konsekvens när regeringen underfinansierar assistansersättningen är att en av Sveriges största yrkesgrupper – personliga assistenter – får allt svårare att leva på sin lön. Hur ska de ha råd att köpa mat, betala hyran och köpa vinterskor till sina barn när de får en höjning på bara 5 kronor och 10 öre? Erfarna, kompetenta personliga assistenter jagas bort om de inte får rätt till utbildning, arbetsmiljöåtgärder eller över huvud taget en lön som det går att leva på.

Jag tycker att det är ovärdigt att strida mot sanningen och att inte vara ärlig med att man har svikit löftet om assistansen här och nu.

Fru talman! Jag instämmer i det som den föregående ledamoten beskrev. Anledningen till den enorma besvikelsen och kanske till att det kokar i assistansrörelsen är just att de långsiktiga förutsättningarna har saknats under så lång tid. Och löftet om att äntligen få bukt med de tillfälliga, konstanta, budgetvisa och många gånger för låga uppräkningarna genom att ha ett långsiktigt, hållbart system med indexuppräkning var en livlina.

Jag tänker ta fasta på den del i interpellationssvaret som rör risken för välfärdskriminalitet eller oseriösa aktörer. Precis som jag berättade om i mitt första anförande är den assistent och person som dag ut och dag in följer mig eller ett svårt funktionsnedsatt barn genom dygnet avgörande för den personens liv. Vi ska komma ihåg att det är just när det är svårt att kunna erbjuda långsiktiga, hållbara förutsättningar och man inte kan hitta personer som kan jobba med detta som det finns risk att personer som inte är lämpade för jobbet till slut är de enda man får tag i.

Detta gör det omöjligt för seriösa aktörer att bedriva hållbar personlig assistans och öppnar dörren för oseriösa anordnare. Jag tror att det är därför som besvikelsen är så stor. Jag vill att man ser detta i ett sammanhang.

Fru talman! Det är viktigt att understryka att korrigeringen, som är väldigt tydlig och transparent, gjordes direkt när felet upptäcktes.

Jag har uttalat mig positivt om indexering. Just därför fortsätter regeringen att undersöka hur en sådan indexering skulle kunna se ut. Men det är mänskligt att fela, och ett fel har alltså begåtts när det gäller en enskild bild i en Powerpointpresentation. På regeringens hemsida kan man ta del av både den text som blev felaktig och det som är det korrekta.

Jag upprepar – och det vet alla riksdagsledamöter här inne – att det är den text som står i budgetpropositionen och som är framförhandlad av samtliga fyra Tidöpartier som gäller.

Regeringen värnar om den personliga assistansen. I våra fyra budgetar har vi höjt med i snitt 2,125 procent per år. När nu den andra sidan lyfter frågan om värnande vill jag peka på att vänstersidan under sina åtta år vid makten bara höjde med 1,665.

Detta visar att det är väldigt mycket tomma ord från er i oppositionen. Under dessa åtta år plågades vi också av en hög inflation. Vi ärvde den av er men har bekämpat den, vilket gynnar alla grupper i vårt samhälle. Bilden blir ännu tydligare om vi ser till de åtta alliansår som föregick era åtta år vid makten. Då höjde högersidan med i snitt nästan 4 procent per år.

Det får vara slut med den här bilden att det skulle vara vänstersidan som satsar på behövande. När man tittar svart på vitt ser man att det är moderatledda regeringar som har stått upp för dem som verkligen behöver samhällets stöd. Jag är ännu mer förvånad över att vi har en socialdemokrat som deltar i den här debatten. I Socialdemokraternas budget finns det nämligen inga pengar till förstärkning på området.

Fru talman! Jag tackar Nadja Awad så mycket för debatten.

Det är viktigt att utgå från att regeringen värnar den personliga assistansen och arbetar på en lång rad sätt för att stärka den insatsen och skapa långsiktiga och stabila förutsättningar för den. En del i detta är att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet. Detta arbete pågår i Regeringskansliet. Det var tydligt i budgetpropositionens text från förra året, och det är tydligt i årets presentation inför budgetpropositionen för 2026.

När det gäller pressträffen kan jag bara beklaga att det har skett ett misstag. Men på regeringens hemsida redogör vi väldigt tydligt och transparent för hur felet såg ut och vad som skulle ha stått i stället. Jag tror att de allra flesta människor förstår att det ibland sker misstag där vi människor arbetar. Det har inte funnits något uppsåt att på något sätt lura eller föra bakom ljuset. Att ta till brösttoner om bluff tror jag inte gynnar det politiska samtalet, för det handlar verkligen inte om det utan om ett misstag som har rättats till. Regeringen arbetar och undersöker möjligheten att införa en indexering av schablonbeloppet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.