Fru talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SoU22 Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Det är tre helt avgörande områden för en fungerande sjukvård.

Vi i Sverigedemokraterna står bakom våra reservationer, och även stora delar av betänkandet, men jag yrkar här bifall till endast reservation 10.

Vi behandlar ett betänkande som rör grundläggande delar av svensk hälso- och sjukvård, bland annat hur vi säkrar kompetensen, hur vi använder tekniken rätt och hur vi rustar vården i vardagen och inför en kris eller i värsta fall krig.

En väl fungerande sjukvård är en av de viktigaste grundstenarna i ett välfärdssamhälle. Det handlar om en sjukvård som är av hög kvalitet och där alla Sveriges medborgare oavsett var i landet man bor, i storstad eller glesbygd, ska kunna lita på att man får rätt vård i rätt tid. För Sverigedemokraterna handlar det om att vården ska vara tillgänglig, trygg och långsiktigt hållbar. Vi har därför lagt fram flera förslag som tydligt pekar på vad som behöver göras och varför.

För att vården ska fungera krävs det också att vårdpersonalen, som utgör själva hjärtat i hela verksamheten, har en trygg och hållbar arbetsmiljö. Det viktigaste för att vårdpersonal ska stanna kvar är trygga villkor, rimlig arbetsbelastning, inflytande över sitt arbete och, inte minst, tid för återhämtning.

Vi måste tillbaka till en vård där personalen får vara just vårdpersonal. Många lämnar yrket inte på grund av lönen utan för att de inte orkar längre. Vi driver på för bättre schemaläggning, fasta anställningar och för att vårdens resurser faktiskt går till patienter och personal, inte till en svällande administration, konsulter eller ineffektiva dubbelrapporteringssystem. Det måste bli mindre byråkrati och mer tid för patienterna.

Utan en kunnig och välmående personalstyrka kommer vi inte att klara av att möta framtidens vårdbehov. Just därför är satsningar på kompetensutveckling och förbättrade arbetsvillkor inte valfria, utan de är helt avgörande. Vårdpersonalen ska ha bättre villkor, fler karriärmöjligheter och en arbetsmiljö som gör att de vill stanna i yrket. Det är enda sättet att långsiktigt lösa vårdens problem.

Kompetensbrist, växande vårdköer och en hårt pressad personal har länge varit vardag i många regioner. Svensk sjukvård behöver både långsiktiga reformer och konkreta beslut här och nu. Sverigedemokraterna står, som jag tidigare uttalade, bakom flera förslag och reservationer i betänkandet, och vi är stolta över att vi inom ramen för vårt budgetsamarbete med regeringen redan är med och genomför många nödvändiga satsningar.

Fru talman! Socialstyrelsen har exempelvis fått i uppdrag att ta fram en nationell plan för att förbättra kompetensförsörjningen i sjukvården. Nationella vårdkompetensrådet har presenterat 25 förslag, bland annat för att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling, så att vårdpersonal kan utvecklas i yrket utan att tvingas lämna kliniskt arbete. Vi vill skapa fler karriärvägar för vårdpersonal för att göra vårdyrket mer attraktivt. Vi vill se över regelverken för specialistutbildning och vidareutbildning för att möta framtidens vårdbehov. Därutöver pågår en utredning om hur vi ska förändra regelverken för reglerade yrken och vidareutbildning. Resultatet redovisas den 30 maj 2025. Det är ett långsiktigt men nödvändigt arbete.

500 miljoner avsattes 2023 för sjuksköterskors vidareutbildning. Det ska bli 400 miljoner per år från 2024 för en fortsatt satsning. Vidare ska det bli 100 miljoner årligen från 2023 för utvecklings- och karriärmöjligheter. Sedan är det 229 miljoner till Socialstyrelsen 2024 för att öka antalet praktikveckor på sjuksköterskeprogrammet.

Den som arbetar i vården vet att kunskap snabbt blir gammal. Nya metoder, nya läkemedel, ny teknik – det händer hela tiden. Därför är kontinuerlig kompetensutveckling inte en lyx utan en nödvändighet. I dag är det tyvärr alltför ofta upp till varje enskild arbetsgivare om fortbildning erbjuds. Och det skapar ojämlik vård. Det handlar om långsiktighet, trygghet och respekt för professionen.

Vi anser vidare att patientsäkerheten i vården kräver tydligare och skarpare rutiner för registerkontroller. Alla som arbetar, praktiserar eller studerar inom hälso- och sjukvården bör omfattas av registerkontroll. Det ska inte stanna vid ett tillfälle i början av anställningen. Det måste finnas möjlighet till återkommande kontroller under hela tiden man är verksam i vården. Det är en grundläggande trygghetsfråga, särskilt när det gäller skyddet för barn, äldre och svårt sjuka. I dag finns ett tydligt hål i lagstiftningen. Den som har tillgång till våra mest utsatta måste också tåla att granskas.

Vidare vill vi se tydligare nationella riktlinjer för egenvårdsrådgivning. Det är dags att se individens förmåga som en tillgång. Genom att stärka patienternas kunskap och ge rätt stöd kan vi minska onödig belastning på primärvården. Det frigör resurser till dem som verkligen behöver vård samtidigt som det stärker den enskildes ansvar.

Fru talman! Vi ser också stora möjligheter i den tekniska utvecklingen. En modern sjukvård kräver moderna verktyg. Därför är det positivt att vi nu satsar på en sammanhållen digital vårdinfrastruktur där journaler kan delas smidigt över regiongränser. Införandet av AI-baserade system ska effektivisera triagering, diagnos och uppföljning. Digital vård i glesbygd ska ge ökad tillgänglighet oavsett var man bor.

Fru talman! Digitaliseringen är inte ett självändamål, och det handlar inte om att ersätta vårdpersonal utan om att frigöra deras tid för patientnära arbete.

I våra motioner lyfter vi fram behovet av att utveckla användningen av AI i till exempel mammografiscreening. AI kan aldrig ersätta det mänskliga omdömet, men det kan vara ett kraftfullt verktyg för att tidigare kunna upptäcka cancer och rädda liv.

Vi vill samtidigt att regeringen skapar förutsättningar för regionerna att bygga ut egenmonitorering, inte minst inom cancervården. När patienter, med stöd av tekniska hjälpmedel, själva kan följa upp sin behandling hemifrån ökar både tryggheten och vårdens effektivitet.

Fru talman! Till sist vill jag nämna beredskap. Sjukvårdens beredskap måste klara både kris och krig. Pandemin blottade något som vi i Sverigedemokraterna länge varnat för: en vård utan marginaler och en beredskap på sparlåga.

Det ändrar Tidöpartierna på nu. Det handlar om att ha fungerande och uppdaterade beredskapslager för läkemedel, skyddsutrustning och livsviktig sjukvårdsmateriel men också om tillgång till reservkraft, livsmedel och robusta it-system. Vi måste ha förmåga att hantera händelser med många skadade eller avlidna. Och vi behöver sjukhusbyggnader som är robusta och motståndskraftiga. Regelbundna kris- och krigsövningar inom hälso och sjukvården är avgörande, liksom tydliga riktlinjer för hur vården ska prioriteras vid en allvarlig händelse.

Allt detta kräver tydlig och fungerande samordning mellan bland annat regioner, kommuner, MSB och stat. Med stöd av Sverigedemokraterna har regeringen intensifierat arbetet med att stärka Sveriges beredskap. MSB har fått ett tydligare samordningsansvar.

Det civila försvaret byggs upp igen. Och civilplikten är på väg tillbaka. Anslaget till det civila försvaret har ökat från några hundra miljoner till över 4 miljarder årligen, med en planerad ytterligare ökning till 15 miljarder kronor per år från 2028.

Civilsamhället utgör en väldigt viktig del. Jag hade själv förmånen att tillsammans med sju andra riksdagskvinnor åka till Ukraina med förnödenheter. Det gav en viktig inblick i hur det faktiskt är att leva i ett krigsdrabbat område och i vilka resurser som behövs, hur civilsamhället kan mobilisera och vilken kraft som finns.

Fru talman! Sverigedemokraterna är tydliga med att svensk sjukvård måste vara trygg, tillgänglig och långsiktigt hållbar. Vi stärker personalen, förbättrar vårdplatstillgången och moderniserar systemen. Det gör vi tillsammans med regeringen inom ramen för det ansvarstyngda Tidösamarbetet. Det är dags för en sjukvård som fungerar, inte bara i storstäder utan i hela Sverige.

Fru talman! Jag vill börja med att ändra mitt yrkande. Jag yrkar bifall till reservation 15.

Jag vill tacka ledamoten Rågsjö för frågorna.

Pandemin innebar ett ganska stort uppvaknande för många. Vi såg att vi inte hade de resurser och de vårdplatser som behövdes. Det är fortfarande ett jättebekymmer. Med anledning av det som sker i vårt närområde, där det är krig, har vi nu också sett att vi verkligen behöver utöka. Vi behöver fler vårdplatser.

Det görs en hel del satsningar. För 2025 satsas totalt 18,4 miljarder. Bland annat ökas vårdkapaciteten med 7,5 miljarder. Det satsas på ett sektorsbidrag på 2 miljarder och på en nationell vårdförmedling med 250 miljoner, för att man ska hitta ledig vårdkapacitet och bli av med vårdköerna, som vi menar har varit olagligt långa alldeles för länge.

Vi satsar mycket på att komma till rätta med de problem som har funnits väldigt länge. Vårdköerna är inget nytt. Dem har vi haft länge. De dubblerades under den socialdemokratiskt ledda regeringen. Man undrar varför de inte tog tag i det tidigare. Nu har vi ganska mycket att ta tag i efter den tidigare regeringen, som inte såg till att kapa vårdköerna och ge personalen inom vården bättre förutsättningar.

Jag tycker ändå att regeringen har mycket på gång. Sverigedemokraterna ligger också på för att få till en bra, fungerande vård och för att de resurser som behövs ska gå ut. Samtidigt är det, som vi har pratat om tidigare, regionernas ansvar.

Fru talman! Som jag tidigare nämnde är ett problem som vi har att vi måste komma till rätta med vårdköerna. Vi tillför nu medel för att man ska kunna öka vårdkapaciteten.

I den nationella planen för kompetensförsörjning tar man upp mycket av de här problemen och hur man ska komma till rätta med dem och få till stånd de arbetsvillkor som krävs för att man ska ha bra arbetsplatser. Någonting som jag också lyfte fram i mitt anförande är hur viktigt det är att personalen verkligen mår bra och inte minst får tid för återhämtning samt att man har fast anställning.

Frågan om hyrpersonal har man i regionerna tagit tag i, så att den minskat väsentligt. Men det har också gjort att man bidragit till att befintlig personal inte fått de anställningar som egentligen behövs. Man kanske ringer in dem extra i stället på deras fritid, när de egentligen är lediga.

Det är mycket vi behöver arbeta med. Vi behöver se till att de får mer inflytande över schemat och får mer förutsägbara arbetsplatser med tydliga regler för hur de ska arbeta och när de ska få vara lediga samt möjlighet till kompetensutveckling. Det är sådana saker som är väldigt viktiga. Vi gör stora satsningar på det här. Jag hoppas att det kommer på plats väldigt snart, för det är brådskande.

Fru talman! Den här regeringen bygger på ett samarbete mellan delar av den forna Alliansen och Sverigedemokraterna, och politiken blir därefter. Vi får Alliansens nedskärningar, numera med etniska förtecken. Vi får utarmning av trygghetssystem, urholkad och underfinansierad välfärd och stora skattesänkningar för höginkomsttagare. I Tidöavtalet har utrikes födda fått ta rollen som syndabock för Sveriges alla problem. Genom att man utmålar dem som inte är födda här som ett hot och en belastning blir det lättare att villkora deras välfärd och rättigheter. Nedmontering av trygghetssystem, välfärd och rättighetsskydd är lättare att motivera om man pekar på vissa grupper och börjar där.

Inom hälso- och sjukvården blir den politiken som tydligast i regeringens förslag om att införa en angiverilag och begränsa rätten till tolktjänster. Det är direkta beställningsarbeten från SD. Genom att peka på minoriteter som syndabockar slipper regeringen ta ansvar för att politiken inte funkar, att Sveriges tillväxt tillhör de lägsta i Europa, att arbetslösheten ligger på 10 procent och att matpriserna har ökat med 25 procent sedan 2022.

Under pandemin gick den dåvarande regeringen in med mer resurser till regionerna. Men under den extrema ekonomiska krisen 2023 och 2024 gick regeringen inte in med tillräckliga statsbidrag för att möta behoven när det var hög inflation och höga pensionskostnader. Nu i dagarna har vi exempelvis kunnat se att Skåne skär ned med 1 miljard i år. Uppåt 1 000 personer ska sägas upp. Där styr för övrigt Moderaterna, KD och L med stöd av Sverigedemokraterna.

År 2024 var det 6,7 överbeläggningar per 100 bemannade vårdplatser på landets sjukhus. Det är en ökning med 60 procent sedan 2014, så det är självklart flera regeringar som bär ansvar för det här. Antalet intensivvårdsplatser i Sverige har fortsatt att minska fem år efter pandemin, även om Region Stockholm bryter trenden då Karolinska öppnar för tre nya platser. Socialstyrelsen har beräknat att intensivvårdsplatserna skulle behöva öka med mellan 10 och 20 procent till 535 stycken för att möta det framtida vårdbehovet. Då måste man nog skynda på.

Allt det vi talade om under och efter pandemin – en robust sjukvård och bättre arbetsmiljö för de vårdanställda – är som bortblåst. Kris, kris, kris och pandemi! Den här regeringen saknar insikt om att pandemin kan komma i morgon. De ansvariga ministrarna skyller på regionerna och förmedlar att allt blir bättre om det blir en helstatlig vård. Det är ett sätt att slippa ta ansvar. Man kan för övrigt säga att KD har gått från sjukvårdsparti till kärnkraftsparti. Det kan man kanske debattera någon annan gång, tror jag.

Lite om kriser: I många av Sveriges regioner saknas i dag tillräckligt stora lager för det fall pandemin skulle bryta ut. Att köpa in skyddsutrustning och andra nödvändiga artiklar under en pandemi är dyrt. Det fick vi se när vi hade pandemin. Regionerna bör ha ett lagkrav på sig att ha krislager för åtminstone tre månaders förbrukning. Vi, fru talman, vill se att samtliga privata vårdföretag som har avtal med regionen enligt lag ska ingå i regionernas och statens krisberedskap. Jag yrkar bifall till reservation 33.

För Vänsterpartiet är det uppenbart att staten måste ta ett större ansvar för planeringen av personalbehov och utbildning inom vården. Grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning behöver säkras för hela landet och utifrån befolkningens behov.

Vi vill se en långsiktig ekonomisk nationell plan för grundutbildning, vidareutbildning och fortbildning. Vi vill också se individuella fortbildningsplaner.

Möjligheten till kompetensutveckling ska finnas oavsett var den anställda jobbar. Av den anledningen vill vänstern se ett lagkrav på vidareutbildning.

Fru talman! Regionernas kostnader för hyrpersonal har varit extrem. Miljarder kronor som hade kunnat användas till att bygga välfärden har år efter år försvunnit in i hyrsystemen. År 2023 landade hyrnotan för hela landet på 9,3 miljarder kronor. Tänk på alla de vårdarbetare som kunde ha anställts för de pengarna.

För många regioner är hyrpersonal i dagsläget den enda möjliga vägen. Vänsterpartiet vill se ett avskaffande av hyrpersonal i vården till 2027. Men självklart måste ett stopp kombineras med andra åtgärder från staten för att säkra personalförsörjningen. Vi föreslår därför ett tiopunktsprogram för att avskaffa hyrpersonal i vården.

Fru talman! Fram till början av oktober 2024 hade 38 anmälningar om framställan om arbetsmiljöåtgärd från skyddsombud på sjukhus om bristande arbetsmiljö gjorts det året, det vill säga 2024. Det är rekord, och det blir bara värre.

Det handlar om underbemanning, brister i fysisk arbetsmiljö, för hög arbetsbelastning, undermålig psykosocial arbetsmiljö, bristande säkerhet och arbetstider. Hela kollektivet av vårdarbetare talar om arbetsmiljön vid varje möte jag har haft med just vårdpersonal.

Personalen är guldet. Det är inte några vi hela tiden kan se som förbrukningsvaror. Förkortad arbetstid, rimliga scheman och fler arbetskamrater är nödvändigt.

Om de generella statsbidragen skulle ha följt löner, priser och demografi sedan 2011 så skulle de ha legat på en nivå som är 27 miljarder högre än i dag. Det handlar om att det behövs indexering av statsbidragen. Det vill vi köra vidare med.

Fru talman! Efter Hamas terrorattack mot israelisk civilbefolkning öppnade sig helvetesgapet för palestinier i Gaza. Gaza ligger i ruiner. 50 000 personer är dödade, många barn, många vuxna förstås och många kvinnor. Ofattbara 100 000 personer beräknas vara skadade.

Samtidigt har sjukvårdssystemet helt kollapsat, och de flesta av Gazas sjukhus är helt ur funktion. Tusentals människor i Gaza är nu i akut behov av medicinsk evakuering.

Nu har vapenvilan avbrutits igen, och Israel har återupptagit dödandet i Gaza och på Västbanken. Under 2024 dödades över fem gånger fler barn i Gaza än 2005–2022 i hela världen, i världens väpnade konflikter. Det kan man fundera på.

EU-kommissionen har vädjat till medlemsländerna att ta emot palestinska patienter. Men trots att svensk sjukvård har kapacitet att rädda liv vägrar regeringen att hjälpa till.

WHO har identifierat cirka 10 000 svårt sjuka personer som är i akut behov av vård, och EU uppmanades att ta emot en del av de patienterna. Det handlar om människor som skadats av Israels bomber, men även om cancersjuka som inte kan få sin behandling. Det handlar om barn.

Läkare Utan Gränser har erbjudit oss i Sverige att stötta regeringen med sin personal på plats. Svensk vårdpersonal står redo att rädda liv.

Belgien, Tyskland, Italien, Spanien, Slovakien och Rumänien tar emot patienter och även Norge. Sverige har kapacitet och möjlighet, men då säger den svenska regeringen nej.

Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm har sagt att det både vill och kan ta sitt ansvar. Likaså driver organisationen Sjukhusläkarna och Vårdförbundet på.

Vi är väldigt stolta över att Sverige inte tvekade att ta emot krigsskadade patienter från Ukraina. Det är en självklar sak. Nu har ungefär 185 ukrainare fått nödvändig vård i Sverige. Det är väl väldigt bra.

Då borde det också vara självklart att ta emot patienter från Gaza. Jag undrar: Var finns Sverige? Finns det hjälp på plats? Det säger man ibland. I vilket sjukhus då?

Det handlar om humanism. En gång var vi en humanistisk stormakt. Men den regeringen som tillträdde med SD:s stöd 2022 har inga som helst ambitioner att ge skydd och hjälp till de mest behövande.

Regeringen bör ge Gazas svårt sjuka och skadade sjukvård i Sverige. Jag lyfter fram reservation 35.

Fru talman! Det är några som har nämnt de här fiskmåsarna vi hör utanför. Jag måste erkänna att jag tycker att det känns ganska skönt med lite publik så här på kvällskvisten.

Jag tänkte börja, så att jag inte glömmer bort det, med att berätta vad det är som vi i Miljöpartiet ska yrka på. Det är reservation 14 under punkt 9 om arbetsmiljö, som jag yrkar bifall till.

Jag tänkte fokusera på kompetensförsörjningen, som jag ser som en stor utmaning. Personalbristen är nog en av de största utmaningarna inom sjukvården, nu och framför allt på lång sikt framöver. Personalbristen riskerar att bli en negativ spiral som påverkar på många sätt. Det blir svårt för den ovärderliga personal vi har inom sjukvården när det saknas händer och när det saknas medarbetare. Det riskerar att göra arbetsbördan än svårare och att leda till en ohållbar arbetssituation som bränner ut den personal som vi så innerligt väl behöver.

Personalbristen får också konsekvenser för oss som invånare och som patienter. Det tar längre tid innan vi får vård, och det förstör förutsättningarna för den kontinuitet inom vården som vi behöver. Jag tänker i synnerhet på de ojämlika förhållanden som vi har i Sverige.

Vi kan till exempel se vårdcentraler och hälsocentraler i Västerbotten, i inlandet, och i de andra nordliga regionerna, som länge har sökt efter allmänläkare som kan finnas på plats kontinuerligt. Det betyder otroligt mycket. Jag glömmer inte vårt besök på Lövångers hälsocentral, som fortfarande har kvar en del allmänläkare som borde ha gått i pension för länge sedan men som alltså finns kvar, och hur ovärderligt det är för invånarna i Lövånger. När vi satt och käkade lunch med dem sa de att de ska vara riktigt sjuka om de ska ringa och söka annan akut vård en lördag eller söndag, för de vill komma till sin hälsocentral där de kan träffa den läkare som de känner och som de har träffat under så lång tid. Det är det som ger en bättre vård.

Därför är det extra oroväckande när man ser att många regioner i Sverige nu går på svältkur. Redan nu, trots att vi har behov av fler medarbetare inom vård och omsorg, ser man att det sker nedskärningar eller att det hålls inne med nödvändiga rekryteringar.

Vi ska komma ihåg att om vi blickar framåt – och här tar jag hjälp av SKR:s siffror – ser situationen väldigt dyster ut. I prognosen till 2033 ser vi att den arbetsföra befolkningen kommer att öka med ungefär 166 000 personer.

Samtidigt ser vi att man på grund av de demokratiska förändringarna bara inom äldreomsorgen kommer att behöva öka antalet anställda med 32 procent, vilket är 66 000 personer.

Inom hälso- och sjukvården kommer behovet av anställda att öka med 17 700 personer. Men sedan har vi pensionsavgångar under samma period med 66 000 personer. Det gör att det totala rekryteringsbehovet inom hälso- och sjukvården till 2033 ligger på 83 500 personer, alltså ungefär hälften av den totala tillkommande mängden i arbetsför ålder. Och då har jag inte ens nämnt den fjärdedel inom äldreomsorgen som fram till 2033 kommer att ha gått i pension.

Det här är en ekvation som är omöjlig att lösa. Just därför behöver vi ta tag i kompetensförsörjningen ordentligt redan nu. Vi i Miljöpartiet har själva lyft fram vikten av en nationell samordnare för kompetensförsörjning. Därför har vi valt att stödja Socialdemokraternas motion, som handlar om att ta fram en nationell handlingsplan för hur kompetensen och bemanningen i välfärden ska säkras på kort och lång sikt. Jag tror att vi behöver jobba med detta strategiskt från nationellt håll och i samverkan med regioner och kommuner.

Dessutom ska vi komma ihåg att situationen är väldigt ojämlik, vilket jag har återkommit till många gånger. Vi har redan i dag i regioner, till exempel i de nordliga regioner som jag kommer ifrån, en rådande kompetenskris. Vi sitter alltså med en historiskt låg arbetslöshet och har svårt att rekrytera personal.

Vi behöver satsa på bättre arbetsmiljö. Här har vi det yrkande som vi i Miljöpartiet har gjort. Men vi har också i vår budget tillfört medel för den återhämtningsbonus som hade varit så viktig som en del i att jobba med att försöka hitta olika modeller för att skapa hållbara arbetsförutsättningar för personalen.

Allt detta handlar till syvende och sist om resurser. Här håller jag helt med om det som Karin har lyft flera gånger från Vänsterpartiet: Det finns ett enormt behov av ökade resurser. SKR pratar om att det är ungefär 27 miljarder som skulle behöva tillkomma som saknas i dag sett till inflationsökningen. Detta får förödande konsekvenser för regionerna.

Jag hörde den moderata ledamoten säga att han tyckte att det var anmärkningsvärt att vi har fyra akutsjukhus och att flera av dem hotas av nedläggning. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man tycker att det är anmärkningsvärt. Är det någonting som tvingar fram det här är det dels kompetensbristen, dels resursbristen.

Det är en stor utmaning för till exempel Sollefteå, som verkligen skulle behöva detta, i synnerhet när vi pratar om beredskap på sikt. Västernorrland är en av de regioner som verkligen har det tufft ekonomiskt. Resurser behövs, och här har regeringen och Tidöpartierna ett stort ansvar.

Jag ska avsluta med att nämna någonting som jag också tycker är viktigt i den här ekvationen. I prognosen för den tillkommande befolkningen i arbetsför ålder står det att utrikes födda står för nästan hela den ökningen. Jag minns en gång när jag kom till en klass i Umeå med blivande undersköterskor. Det var personer från hela världen, som brann för att så småningom kunna jobba med att hjälpa människor inom vård och omsorg.

Det är personer vi kommer att behöva. Det är klart att vi ser med stor oro på att man nu gör allt för att skruva åt och göra det svårare för människor som har heltidsjobb, som har de kvalifikationer som krävs för att kunna jobba som undersköterska, sköterska eller vårdbiträde och som nu riskerar utvisning på grund av de orimligt höga försörjningskraven. Vi behöver ta vara på den kompetens vi har här.

Med detta vill jag än en gång yrka bifall till den reservation jag redan lyft. Givetvis står jag även bakom Miljöpartiets andra reservationer.

Fru talman! Jag är väl medveten om att det är utmaningar med den arbetstidslag som finns. Det har jag fått rådda med när det gäller assistansscheman och annat. Å andra sidan förstår jag varför den tillkom inom EU. Det fanns en rad sektorer där människor tvingades arbeta oskäligt långa pass, och det får ju konsekvenser.

Det vi får höra här är intressant. Jag håller helt med: Om man har möjlighet att jobba närmare personalen och lyssna till personalen kommer man att få väldigt bra input kring hur man kan utveckla arbetet i verksamheten. Därför tror jag inte heller att lösningen för den svenska sjukvården är att förstatliga den och då centralisera ledningen ytterligare.

Icke desto mindre är det trots allt också en resursfråga. Vi kan ta Region Västerbotten, som jag kommer från. När man har en hel organisation som år efter år sitter och kämpar med budgetar i underskott och knappt har resurserna att kunna klara det blir det väldigt svårt att jobba proaktivt, trots att man skulle vilja det.

Det finns ändå positiva exempel där man försöker, där man har örat mot lokalsamhället och kan fatta beslut. Men det är svårt, och resurser behövs trots allt för att man ska kunna jobba mer proaktivt inom regionerna.

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten lyfter Västerbotten, samtidigt som jag är medveten om hur hårt vi har slagits med underskott efter underskott. Jag tror att vi nu har ett underskott i budgeten som är ganska ansenligt, vilket absolut inte är optimalt för framtiden. Men så är det när man har en region som är en och en halv gånger Belgien i storlek med en befolkning som är mindre än Malmös. Vi har dessutom i de allra flesta kommuner en medianinkomst som ligger 10 000 kronor under rikssnittet och bland de högsta kommunalskatterna. Där finns inte mycket mer resurser.

Det är därför jag återkommer till detta, apropå att kunna jobba med mer jämlika förutsättningar: Många regioner är nog ändå väl medvetna om de behov som finns. Sedan är det klart att det ibland finns systemutmaningar. Men det kan jag säga, både som kommunpolitiker och som rikspolitiker: Jag tror inte att det är något som specifikt är ett regionproblem. Det finns en hel del systemmekanismer som är utmanande i offentlig styrning.

Här tror jag dock att det finns en fara, om man får en politisk stress av att inte få den output man skulle vilja ha, att man bara trycker på med ännu mer utredningar, ännu mer styrningar och ännu mer riktade bidrag – och så får man bara mindre effekt av det hela. Här skulle generella bidrag hjälpa mer.

Här tror jag verkligen att vi ändå måste visa viss lyhördhet mot våra olika regioners utmaningar. Kompetensbristen kommer vi att behöva tackla, och det behöver vi göra nationellt och samordnat. Vi behöver jobba tillsammans med kommuner och regioner för att lösa detta.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 april.)