Fru talman! Den som blir sjuk förtjänar en jämlik vård utan långa köer. Men vården i Sverige är inte jämlik. Chansen att snabbt komma i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin när ens dotter mår dåligt och sannolikheten att i ett tidigt skede upptäcka svår cancer när någon i familjen drabbas skiljer sig dramatiskt beroende på var i landet man bor.

Vi kristdemokrater gick till val på att avskaffa regionerna och låta staten ta över ansvaret för svensk sjukvård, och vi har svenska folket med oss. Enligt SOM-institutet vill sju av tio införa ett nationellt ansvar för vården. Detsamma vill åtta av tio läkare och åtskilliga experter. Det är uppenbart att utvecklingen har sprungit ifrån dagens sjukvårdsorganisation, med 21 självstyrande regioner. Sjukvårdsmodellen är inte längre effektiv eller långsiktigt ekonomisk hållbar. Den är inte jämlik. Regionerna klarar inte heller sitt uppdrag att erbjuda vård i tid.

Under Magdalena Anderssons åtta år vid makten fördubblades vårdköerna, som var rekordlånga redan före pandemin. Köerna till BUP tredubblades. S lämnade över en sjukvård med lägst antal vårdplatser per person i Europa. Detta skedde trots att människor betalar höga skatter och Sverige är ett av de länder som lägger mest skattepengar på vården.

Vi kristdemokrater står fast vid att de rekordlånga vårdköer som byggdes upp under Socialdemokraternas tid vid makten var ett välfärdssvek. De växande vårdköerna, som har bitit sig fast även under den här mandatperioden, behöver motverkas på bred front. Kristdemokraterna har därför i regeringsställning satsat på fler vårdplatser och ökad vårdkapacitet. Vi har påbörjat arbetet med en skärpt vårdgaranti, så att patienten snabbare kan få vård av en annan aktör om den egna regionen inte klarar av att erbjuda vård i tid. Vi inrättar även en nationell vårdförmedling, så att man själv som patient ska kunna se var i landet det finns ledig och tillgänglig kapacitet.

Men vi behöver också inse att dagens regiongränser utgör hinder för att patienter ska få den vård som de har rätt till. Det är till och med så illa att det finns regioner som hellre placerar patienter i regionens egen vårdkö än vänder sig till en annan region eller vårdgivare för att den som är sjuk ska kunna få vård i tid. Därför krävs statligt ansvar för vården.

Trots att regeringen i år satsar 7,5 miljarder kronor på att utöka vårdkapaciteten och trots att det saknas tusentals vårdplatser i Sverige finns det regioner som nu minskar antalet vårdplatser och lägger ned akutsjukvård. Ett exempel på det är Region Västernorrland. Samtidigt som staten stärker den militära beredskapen i Sollefteå försvagar regionen sjukvårdens beredskap, när Sverige befinner sig i det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget.

Redan Coronakommissionen visade att regionernas kommunala självstyrelse gör den statliga styrningen och Sveriges krishanteringsförmåga bristfälliga. Det är tydligt att de 21 självstyrande regionerna utgör ett hinder när Sverige behöver rusta upp sjukvårdens beredskap för att möta det militära hotet från Ryssland.

Den dysfunktionella styrningen visar sig också i att staten har skjutit till hela 31 miljarder kronor genom överenskommelser med SKR för att stärka primärvården utan att regionernas budgetering ökat nämnvärt. Regionerna klarar inte sitt uppdrag, och Sveriges Kommuner och Regioner håller alltså inte heller sitt ord.

Vi kristdemokrater accepterar inte längre en modell där staten står för en stor del av pengarna men regionerna inte håller vad de lovar. Vårdpersonalen gör fantastiska insatser i vårt land, men Sverige har en ineffektiv sjukvårdsorganisation som innebär ett oförsvarligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Vi lägger mer pengar på sjukvård i dag än tidigare, men antalet vårdkontakter ökar inte tillräckligt. Vårdköerna är för långa. Sverige har färre vårdplatser och mindre vårdpersonal än jämförbara länder. I stället har vi mer administration och stora skillnader i vårdkvalitet.

I det läget duger det inte att desperat klamra sig fast vid en dysfunktionell och ineffektiv sjukvårdsorganisation från mitten av 1800-talet. Det är dags att sätta patienterna framför systemet. Staten borde få det fulla ansvaret inte bara för styrning och finansiering utan också för organisering och dimensionering av svensk sjukvård.

Det var mot bakgrund av detta en viktig dag när Vårdansvarskommittén presenterade sitt betänkande förra veckan. Vårdansvarskommittén är den parlamentariska utredning som utrett frågan om statligt ansvar för sjukvården. Utredningens underlagsrapporter visar tydligt att ett statligt huvudmannaskap skulle kunna ha bättre förutsättningar att lösa många av sjukvårdens största utmaningar.

Det är därför positivt att övriga partiers representanter i Vårdansvarskommittén tagit steg i rätt riktning. Alla partier erkänner nu att statens styrning av regionernas hälso- och sjukvård behöver stärkas och förbättras. Man är överens om att statens ansvarsutkrävande och kontroll bör stärkas med syftet att säkra patienternas rättigheter och garantera att hälso- och sjukvårdslagstiftningen får större genomslag i praktiken.

Man föreslår specifikt ökat system- och finansieringsansvar inom kompetensförsörjning, läkemedel, screening och vaccinationer. Det gäller också luftburen ambulanssjukvård och luftburna sjuktransporter samt rättspsykiatrisk vård. Utöver det föreslås att statens styrning, uppföljning och ansvarsutkrävande stärks även inom övriga delar av hälso- och sjukvården.

Det är bra att Vårdansvarskommittén nu är klar med sitt uppdrag, så att vi tillsammans kan öka den statliga styrningen och ta ytterligare steg mot att ge staten det fulla ansvaret och mandatet att styra svensk sjukvård. Låt mig vara tydlig: Om vi på allvar vill att människor ska kunna få vård i tid och få del av den bästa vården, oavsett var i landet de bor, behöver vi fullt ut skrota Sveriges ineffektiva sjukvårdsorganisation, avskaffa regionerna och låta staten ta över det fulla ansvaret för svensk sjukvård.

Statligt huvudmannaskap är nödvändigt för att uppnå en mer tillgänglig och jämlik vård, långsiktig finansiering och bättre beredskap. Kristdemokraterna står på svenska folkets sida i frågan, och vi kommer att fortsätta arbeta för att avskaffa regionerna och låta staten ta ansvar för svensk sjukvård.

Fru talman! Låt mig först konstatera att det inte är en seriös bild som Anders W Jonsson tecknar. Det är en nidbild av vad statligt ansvar skulle innebära. Det är ingen som tänker sig att alla beslut med statligt ansvar ska fattas av en generaldirektör i Stockholm. Kristdemokraterna har föreslagit att det ska finnas sex regionala professionsstyrda utförarorganisationer inom ramen för det statliga ansvaret. Vi vill flytta makten från regionpolitikerna till vårdprofessionerna. Vi förespråkar statligt ansvar just för att kunna kapa regional byråkrati och politisk klåfingrighet.

Vi vet att statligt ansvar för vården skulle kunna minska onödig byråkrati, och vårdens medarbetare skulle kunna få utökat ansvar. Vården skulle kunna bli mer jämlik och mer tillgänglig. Framför allt konstateras i underlagsrapporterna att dagens system inte är finansieringsmässigt hållbart.

Det är därför som vi har dragit slutsatsen av Vårdansvarskommitténs underlag att det rätta är att inte bara låta staten ta ansvar för system och finansiering utan också för tillhandahållandet. Vi kan då dimensionera vården på ett sätt som skapar förutsättningar för en jämlik vård och en tillgänglig vård för alla människor i Sverige.

Fru talman! Jag är den första att välkomna att riksdagens samtliga partier vill gå i riktning mot ökad statlig styrning när det gäller finansiering och systemansvaret. Men det som ledamoten påstår om att vi skulle vara helt överens om detta är inte sant. Det är trots allt bara några få områden som de flesta partier pekar ut där man vill ha det ökade finansieringsansvaret. Kristdemokraterna vill att staten ska få det fulla ansvaret och mandatet när det gäller både system och finansiering.

Låt mig också nämna någonting om dysfunktionell styrning. Ledamoten Anders W Jonsson påstår att det inte finns några som helst tecken på det. Skattebetalarna via staten står för 31 miljarder kronor för att stärka primärvården. Men staten kan inte försäkra sig om att de pengarna når ut till primärvården, utan allt bygger på överenskommelser med SKR om hur pengarna ska fördelas. Om de sedan inte håller vad de lovar innebär det att 31 miljarder kronor kastas i sjön. Det är naturligtvis inte funktionellt, utan det är dysfunktionellt.

Det är samma sak när vi är överens om att det saknas tusentals vårdplatser i Sverige. Vi stärker nu den militära beredskapen i en stad som Sollefteå. Sedan är det regionpolitiker som drar ned på akutsjukvården där. Är det effektiv styrning? Hänger det ihop? Nej, det är naturligtvis helt oacceptabelt att inte staten har det fulla mandatet i de frågorna.

Vi har på många sätt en dysfunktionell styrning. Vi ber om ett ökat mandat från statens sida. Det gör vi framför allt för att vi ska kunna erbjuda människor en jämlik vård och vård i tid.

Fru talman! Visst är det så att Kristdemokraterna tar ansvar för här och nu. Vi har redan tagit flera initiativ under mandatperioden för att öka den statliga styrningen av hälso- och sjukvården. Det är inom områden som kompetensförsörjning, ökad vårdkapacitet, digital infrastruktur och beredskap. Vi arbetar nu också för en skärpt vårdgaranti och en nationell vårdförmedling som syftar till att minska regionernas makt, att stärka patienten och att sätta patienten i fokus.

Jag har också noterat att sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har välkomnat att det finns en viss samsyn om att vi behöver gå i riktning mot ökad statlig styrning. Arbetet är redan igång för att undersöka möjligheten att så snart som möjligt gå vidare med detta inom ramen för regeringssamarbetet. Visst tar Kristdemokraterna ansvar här och nu.

Att det inte blev en majoritet för Kristdemokraternas förslag i kommittén är naturligtvis inte ett skäl för oss att sluta driva frågan. Det var väl knappast någon som hade förväntat sig att det skulle bli en sådan majoritet. Det var snarare över förväntan att man ändå har tagit så många steg i rätt riktning som man har gjort.

Man glömmer också den majoritet som vi har. Vi har sju av tio i svenska folket med oss för Kristdemokraternas förslag och åtta av tio läkare. Det må vara så att det just nu saknas stöd bland de andra partierna, men det folkliga stödet för vårt förslag är massivt.

Vi själva befann oss för ungefär tio år sedan där de flesta partier befann sig. Förhoppningsvis ska fler kunna komma efter framöver.

Jag förstår att Vänsterpartiet vill att vi ska sluta driva den här frågan. Det är en fråga där vi har stort folkligt stöd. Vi står på svenska folkets sida, och vi kommer att fortsätta driva frågan om att staten ska ta över ansvaret för sjukvården.

Fru talman! Nej, allt inom svensk hälso- och sjukvård handlar naturligtvis inte om viljan att låta staten ta över ansvaret. Vi tror inte heller att ett statligt ansvar för vården fullt ut skulle lösa alla vårdens problem över en natt. Däremot skulle det skapa betydligt bättre förutsättningar för oss att lösa sjukvårdens problem.

Anledningen till att vi förespråkar ett statligt ansvar och även fortsätter mot steg två, när vi nu har kommit så långt som vi har gjort, är viljan att alla de patienter som får vänta alldeles för länge på att få sin vård ska kunna få vård i tid. Vi ska göra upp med de regioner som hellre placerar människor i vårdkö än skickar dem vidare till en annan region eller, för den delen, till en privat vårdgivare.

Det handlar om att vi tycker att det är orättvist att det kan skilja över ett decennium mellan regionerna när det gäller vem som får tillgång till ett visst cancerscreeningprogram. Tarmcancerscreeningprogrammet var ett exempel på detta.

Det handlar om att vi vill sätta stopp för det slöseri med skattebetalarnas pengar i regionerna som regionpolitikerna, som det ser ut i dag, medverkar till.

Det handlar om att vi vill kunna se till att staten har möjlighet att ta ansvar fullt ut för sjukvårdens organisering och dimensionering i ett säkerhetspolitiskt mycket allvarligt läge där vi behöver säkerställa att vi rustar och stärker Sveriges kris- och krigsberedskap.

Det är därför vi fortsätter att driva frågan. Det beror också på att vi inser att mer pengar inte kommer att lösa sjukvårdens problem utan att det också krävs strukturella förändringar.

Det är positivt att Vänsterpartiet vill vara med på det första steget, och vi arbetar redan för att ta nästa steg.

Fru talman! Karin Sundin uttryckte besvikelse och förvåning över att Kristdemokraterna inte slutade driva sitt krav. Det ringer en klocka. Det är väl ungefär som när John Cleese 1969 var missnöjd och förvånad över att Michael Palin inte kunde inse att papegojan faktiskt var död.

Men det var inte därför jag begärde replik. Det var på grund av det som hände på den socialdemokratiska kongressen. Ett bärande tema i välfärdsdiskussionen där var att återta kontrollen, exempelvis över primärvården.

Jag är så gammal att jag minns den tid då man hörde till en viss hälsocentral och inte hade möjlighet att välja. Jag kommer ihåg flera yngre kollegor som väldigt gärna ville starta primärvårdsenheter men absolut inte fick det. Sedan fick vi LOV och Vårdval Sverige, som har gjort att vi i dag har en fantastisk utveckling vad gäller primärvården i Sverige.

Det finns ingen patient som skulle vilja återgå till att det är politikerna som har kontrollen över vilken vårdcentral eller hälsocentral man tillhör. Jag tror att förvåningen skulle bli stor om man sa till yngre läkare och sjuksköterskor: Även om ni vill starta en egen enhet får ni inte det, för politikerna vill ha kontrollen.

Jag hörde i anförandet Karin Sundin säga att om man bara startar en hälsocentral får man finansieringen av det allmänna. Där måste jag korrigera Karin Sundin. Det är först när ett antal patienter säger att det är just denna vårdcentral de vill gå till som det allmänna betalar. Det går inte ut några pengar i förväg.

Jag har lite svårt att förstå Socialdemokraternas vurm för att politikerna ska återta kontrollen från patienter som vill välja och från driftiga läkare och sjuksköterskor som vill arbeta i primärvården.

Fru talman! Att säga att man vill att patienterna ska ha rätt att välja vilken vårdcentral de vill gå till och samtidigt vilja begränsa de privatas möjligheter är lite grann som att säga: Jag skulle väldigt gärna vilja ha en ny bil, men de där fyra hjulen kan vi strunta i. Ska man ha ett antal alternativ i primärvården, fru talman, bygger det på att man öppnar för, uppmuntrar och ger förutsättningar för driftiga företag, läkare och sjuksköterskor som vill starta egna mottagningar.

Man ska tydligen kunna få starta företag i primärvården, men vinst ska man inte kunna ta ut. Vilka privata företag skulle över huvud taget överleva utan att ha plus på den nedersta raden?

Vill man på allvar ha kvar valfriheten i primärvården – i dag är det 45−50 procent av svenska folket som uppskattar den och väljer en privat vårdgivare – bygger det på att vi har bra villkor för de privata vårdgivare som vill etablera sig och vill driva verksamheter. Pengarna går ju inte heller till dessa mottagningar om det inte är ett antal tusen patienter som säger att de väldigt gärna vill gå till den här nyöppnade mottagningen i stället för den gamla som de är missnöjda med.

Jag är den första att säga att vi ska ha kontroll på de offentliga medlen såtillvida att det ska vara oerhört skarpa kvalitetskontroller. Där kan vi säkert göra väldigt mycket mer – framför allt när det gäller den organiserade brottslighet som på vissa ställen har lyckats nästla sig in till och med i primärvården. Där ska det inte finnas någon pardon. Där ska samhället slå till stenhårt. Men när man lyfter det fåtal sådana exempel som finns och utifrån dem är beredd att rycka undan mattan för alla de privata, väldigt duktiga vårdgivare vi har i primärvården förstår jag inte hur Socialdemokraterna tänker.

Fru talman! Hälso- och sjukvårdens organisation är rubriken på betänkandet som vi nu debatterar. Det är måhända en inte särskilt spännande rubrik, men betänkandet rymmer faktiskt både viktiga och ideologiska frågeställningar.

Ska valfriheten och mångfalden öka eller minska? Ska patientens ställning stärkas? Eller är det i stället politikernas makt som ska öka? Ska vi ha en centralstyrd hälso- och sjukvård eller en hälso- och sjukvård som formas regionalt nära patienter och medarbetare?

Det här är frågor som besvaras väldigt olika av riksdagens partier. Svaren formar partiernas politik och därmed i förlängningen utformningen av svensk hälso- och sjukvård.

Jag ska å Moderaternas vägnar försöka besvara dessa frågor och beskriva hur vi moderater vill utveckla den svenska hälso- och sjukvårdens organisation och styrning till gagn för den enskilda patienten. Just den enskilda patienten är utgångspunkten för den moderata hälso- och sjukvårdspolitiken. Patienten ska alltid sättas främst, och vårdköerna ska kortas. Därför är valfrihet och mångfald viktigt. Vi är övertygade om att mångfald är bättre än enfald. Både patienter och personal behöver ha rätt och möjlighet att välja och välja bort. Den konkurrens som uppstår mellan olika aktörer är vi övertygade om bidrar till innovation och utveckling, och den gör vården bättre och mer effektiv.

Fru talman! Vården måste bli mer effektiv. Att mäta produktivitet inom vården är förvisso svårt men klart är att kostnaderna ökar snabbare än produktionen. Det är ohållbart. Vi måste få mer vård för pengarna. Därför är regeringens inrättande av en särskild effektivitetsdelegation viktigt. Det ska vara en delegation som stöttar regionerna i deras strävan efter att jobba smartare. Viktigt och smart är också att stärka det förebyggande och hälsofrämjande arbetet.

Otroligt mycket lidande och enorma kostnader kan nämligen undvikas och förebyggas. Därför är jag glad att Tidöpartierna och den moderatledda regeringen prioriterar tidiga och förebyggande insatser och dessutom driver innovativa modeller i form av bland annat sociala utfallskontrakt för att möta folkhälsoutmaningarna.

Fru talman! Jag har haft förmånen att få ingå i Vårdansvarskommittén, alltså den statliga utredning som sedan hösten 2023 haft i uppdrag att analysera för- och nackdelar med ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för vården. Efter ett gediget och ambitiöst analys- och utredningsarbete står det för Moderaterna, liksom för ytterligare fem av riksdagens partier, klart att vården inte ska förstatligas.

De problem och utmaningar som svensk hälso- och sjukvård brottas med förklaras inte av dagens huvudmannaskap. Således är inte heller lösningen på vårdens problem och utmaningar att dra igång tidernas största organisationsförändring. Vad vinsterna av en sådan förändring skulle vara är högst oklart. Klart är däremot att riskerna med en sådan omorganisation är stora och att genomförandekostnaderna skulle bli mycket höga.

I stället för att ägna de kommande årtiondena åt att genomföra en enorm omorganisation behöver vi här och nu stärka patientens ställning och ta itu med de konkreta problem vi ser inom vården. Vi moderater vill att man som patient ska ha tillgång till en god och nära vård men också att man ska ha rätt att söka vård i hela landet. Vården behöver förmänskligas – inte förstatligas.

Att vården inte ska förstatligas betyder inte att staten kan luta sig tillbaka. Staten behöver ta ett större ansvar liksom utveckla och förbättra sin styrning i syfte att skapa en bättre och mer jämlik hälso- och sjukvård. Det har jag och Moderaterna påpekat och drivit länge. Och det kommer nu också till tydligt uttryck genom den moderatledda regeringens politik.

Ett av regeringens viktigaste reformarbeten handlar om att skapa en nationell digital infrastruktur och röja upp bland de många hinder som finns för att i ökad utsträckning och på smartare sätt nyttja hälsodata och digitaliseringens möjligheter. Konkret handlar det om att staten behöver ta ett strategiskt ansvar för vårdens infrastruktur och säkerställa att Sverige är ett attraktivt land för forskning och utveckling av nya läkemedel och behandlingar.

Jag är nu också väldigt glad över att alla åtta partier i Vårdansvarskommittén är eniga om att staten på ytterligare sex områden behöver ta ett större ansvar. I Vårdansvarskommitténs slutbetänkande föreslås att staten ska ta ett större ansvar för kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatrisk vård samt luftburen ambulanssjukvård och luftburna sjuktransporter.

Tiden, fru talman, räcker inte för att jag ska kunna utveckla resonemanget bakom varje område, men låt mig särskilt lyfta upp kompetensförsörjningen.

En god kompetensförsörjning är helt avgörande för att göra vården bättre och för att kunna åtgärda de problem och brister vi ser inom svensk hälso- och sjukvård, nämligen bristande tillgänglighet med långa vårdköer och geografiska skillnader. Grundorsaken till dålig tillgänglighet eller geografiska skillnader är ofta bristande kompetensförsörjning. För att förbättra kompetensförsörjningen måste fler vilja både söka sig till och stanna kvar inom vårdens många yrken. Därför måste arbetsmiljön bli bättre. Det är inget som enkelt kan kommenderas fram från riksdag, regering eller myndigheter i Stockholm utan det kräver ett regionalt och lokalt arbete och inte minst ett gott ledarskap. Vad staten dock behöver säkra är en nationell samordning och dimensionering i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal. 21 enskilda regioner har helt enkelt inte det nationella perspektivet utan det måste staten ta.

Fru talman! Vad som för mig och Moderaterna är glasklart är att staten inte bara behöver öka sitt ansvarstagande utan staten behöver också utveckla och förbättra sin styrning. Vi vet att statens styrning av hälso- och sjukvården i dag fungerar dåligt. Men lösningen är då inte bara att öka styrningen. Tvärtom är vägen framåt i mångt och mycket att minska styrningen men att styra bättre.

I dag träffas regionerna av en stor hagelsvärm av styrsignaler som kommer från den nationella nivån. Ytterst styrs regionerna av de lagar vi stiftar här i Sveriges riksdag, men sedan tillkommer mängder av andra styrsignaler. Det är styrsignaler som många gånger är på tok för detaljerade och för kortsiktiga. Staten styr med förordningar och föreskrifter, genom myndighetsuppdrag och överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner samt inte minst genom budgetanslag. Anslagen utgörs till stor del av riktade statsbidrag som sällan fungerar särskilt bra. Statens styrning behöver bli smalare men vassare. Så skulle jag vilja sammanfatta Vårdansvarskommitténs förslag om hur statens styrning behöver förbättras.

Konkret pekar vi i kommittén på behovet av att ge regionerna långsiktiga förutsättningar och att statens styrning i större utsträckning ska handla om normering samt om kontroll, uppföljning och ansvarsutkrävande. Som moderat är jag glad att kommittén är tydlig med att riktade statsbidrag bara bör användas i undantagsfall liksom att patientens ställning ska stärkas och att det kan betyda nya sanktionsmöjligheter. För Moderaterna är det självklart att staten behöver kliva fram för att stärka patientens ställning. Som patient ska man få vård i tid.

Fru talman! Om inget oförutsett inträffar är kvällens debatt min sista innan jag lämnar uppdraget som riksdagsledamot för att i stället använda mitt driv och min kraft till att som kommunal tjänsteman försöka utveckla min egen hemkommun Tanum.

Jag har haft förmånen att få axla det allra finaste av förtroendeuppdrag, nämligen att vara riksdagsledamot i 15 år. Det har varit 15 otroligt spännande, utvecklande och utmanande år.

Under dessa år har det politiska landskapet ritats om. Och vi som land och vi förtroendevalda har fått hantera stora utmaningar och kriser. Klimatutmaningen, brexit, flyktingkrisen 2015, terrorism, coronapandemin och inte minst Rysslands illegala anfallskrig mot Ukraina är sådant som har präglat min tid här i riksdagen.

Fru talman! Jag förstår att det inte finns tid och antagligen inte heller intresse för att jag ska hålla en lång genomgång av allt som skett under min tid i riksdagen. Men låt mig ändå innan jag lämnar den här talarstolen säga några ord om riksdagen, eller demokratifabriken som jag ibland kallar denna fantastiska institution och arbetsplats.

Den centrala produktionsmetoden i demokratifabriken är att låta olika idéer, åsikter och förslag brytas mot varandra. Efter debatter, förhandlingar och utredningar ramlar så småningom beslut ut. Det är beslut om lagstiftning, om statens budget, om formandet av vår utrikespolitik eller om arbetet på EU-nivå. Besluten ska förhoppningsvis göra Sverige bättre.

Regeringsformens första och viktigaste bestämmelse är att all offentlig makt utgår från folket. Det är riksdagen, vi 349 ledamöter, som är folkets främsta företrädare, men vi ger makten att styra riket till regeringen. Att regeringen och dess myndigheter förvaltar den makten på bästa sätt har vi att kontrollera. Jag vill betona att den uppgiften är viktig för riksdagen.

Fru talman! Jag är enormt tacksam för det fantastiska förtroende som jag har fått. Att få tjänstgöra här i demokratifabriken i fyra mandatperioder är få förunnat. Även om demokratifabrikens maskineri maler lite långsamt kan jag ändå, nu när jag blickar tillbaka, konstatera att mycket har hänt under den här tiden. Jag har varit med och gjort det som alla vi som är politiskt engagerade vill, nämligen skillnad. Det har varit en ära och ett nöje, men det har också varit mycket uppoffringar och hårt slit.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt och innerligt tack till alla ledamöter från samtliga partier. Jag vill också rikta ett varmt och innerligt tack till alla tjänstepersoner i Riksdagsförvaltningen, i parti- och utskottskanslier, alla lokalvårdare, servicetekniker, it-tekniker, vaktmästare, assistenter, fastighetstekniker, protokollsnotarier, utredare, kammarsekreterare och andra fantastiska medarbetare som uppbär olika roller men som gemensamt ser till att demokratifabriken fungerar och är välsmord.

Tack till er alla och tack för mig!

(Applåder)

I detta anförande instämde Thomas Ragnarsson och Jesper Skalberg Karlsson (båda M).

Fru talman! Tack för ordet och framför allt tack för orden, Anders W Jonsson! Det värmer enormt mycket att du uttrycker dig på det sätt som du gör. Jag har verkligen uppskattat det fina samarbete som vi har haft i våra roller i våra respektive partier.

Det är viktigt att understryka för åhörarna. Ibland när man följer riksdagen och den svenska politiken framstår det som att det bara är konflikt och ett högt tonläge. Men det är också mycket konstruktivt arbete för att gemensamt föra Sverige framåt och försöka lösa svåra problem. Då är det många gånger ett gott samarbete över parti- och blockgränser. Det har jag haft med ledamoten Jonsson, och det har jag uppskattat väldigt mycket.

Jag vet att även ledamoten Jonsson ska lämna riksdagen, fast under mer ordnade former när mandatperioden har löpt ut. Jag tycker att också ledamoten Jonsson förtjänar stort tack och stor uppskattning för det fina arbete han har gjort, inte minst i de frågor där han uttryckte beröm för mig.

De två frågorna är den sortens frågor där det har krävts att personer har gått före inom de egna partierna, tagit interna debatter och orkat stå upp när det har blåst snålt. Jag vet att ledamoten Jonsson har gjort det och har haft den envisheten. Det är väl få ledamöter i den här kammaren som så enträget och långsiktigt har drivit just frågan om en bättre beroendevård som ledamoten Jonsson har gjort. Varmt och innerligt tack för det!

(Applåder)

Fru talman! Självklart har ledamoten Hultberg det. Moderaterna är ett fullsortimentsparti som har politik för de flesta samhällsutmaningar.

Det är alldeles riktigt att välfärdskriminaliteten är ett allvarligt samhällsproblem. Det är något som Tidöpartierna och den moderatledda regeringen verkligen har adresserat och tagit itu med, inte minst genom inrättandet av den särskilda Utbetalningsmyndigheten. Den är viktig för att stoppa felaktiga utbetalningar av olika ersättningar och socialförsäkringsförmåner. Det är förmåner som vi måste se till landar hos dem som är berättigade till dem, för att vi ska upprätthålla systemen på lång sikt samt förtroendet för systemen.

Jag tycker att det är lite allvarligt att ledamoten Rågsjö och Vänsterpartiet vägrar se att de kriminellas fula tryne letar sig in överallt i samhället. Det tar sig inte uttryck bara genom privata aktörer, utan de kriminella letar sig in också på kommunernas socialkontor och i domstolar – överallt.

Att lösa problemet med välfärdskriminalitet är alltså inte så enkelt som att förverkliga Vänsterpartiets våta dröm, nämligen att döda allt vad privat utförande, mångfald och valfrihet heter. Utmaningen är mer komplex än så. Det handlar om att göra precis det som min regering gör, nämligen riva sekretesshinder, driva på för ökad myndighetssamverkan och se till att vi har starka tillsynsmyndigheter som är resurssatta och kan möta den nya tidens utmaningar.

Svaret är inte att döda valfriheten. Vi ska däremot hugga huvudet av välfärdskriminaliteten när den visar sitt fula tryne.

Herr talman! Jag har väldigt mycket uppskattat ledamoten Rågsjö. Vi har haft mängder av spänstiga debatter och replikskiften, som det senaste. Jag tycker att det är viktigt att vi har dessa ideologiska, värderingsmässiga debatter i Sveriges riksdag – att inte allt handlar om bara teknikaliteter och små justeringar i maskineriet utan att vi också går tillbaka till värderingar och ideologiska utgångspunkter. Det är viktigt för demokratin. Jag har haft många spänstiga debatter av den typen med ledamoten Rågsjö, och jag har uppskattat dem och haft väldigt roligt.

Jag har också haft roligt när vi tillsammans har kunnat kroka arm i viktiga frågor, som beroendeproblematiken och hur vi kan se till att försöka fylla igen de allvarliga diken som vi vet att många med samsjuklighet och beroendesjukdom faller i. Jag uppskattar enormt mycket det konstruktiva samarbete som vi två har haft som ledamöter men som vi också har haft i hela socialutskottet. Det råder ett gott samarbetsklimat i socialutskottet, och det är min önskan att det ska bestå när jag lämnar riksdagen.

Håll fast vid det, och håll fast vid de rejäla debatterna här i kammaren! Varmt tack, Karin Rågsjö!

(Applåder)

Herr talman! Det här är de svåraste replikskiftena; man är inte van vid att få så många uppmuntrande och berömmande ord. Jag uppskattar dem enormt mycket, och jag uppskattar verkligen också det samarbete som jag och ledamoten Sundin har haft, i utskottet men också lite grann vid sidan av utskottet. Det handlar till exempel om det narkotikapolitiska nätverket, där vi gemensamt försöker höja kunskapen och engagemanget i våra partier och här i riksdagen kring dessa viktiga frågor och också få fler ledamöter från andra utskott än socialutskottet att förstå att även de har en viktig roll i att se till att personer med beroendesjukdom får bättre vård och omhändertagande och bättre förutsättningar i livet. Varmt och innerligt tack för det!

Tack också för de spänstiga debatter vi har haft! Jag har uppskattat dem mycket. Jag är säker på att Sundins härliga debattstil fortsatt kommer att skapa energi här i kammaren. Fortsätt på inslagen väg, och varmt tack för de här åren tillsammans!

(Applåder)

Herr talman! Vi måste göra enormt mycket för att minska byråkratin inom vården. Ska vi få mer vård för pengarna är ett av de viktigaste sätten att se till att vårdpersonalen får mer tid med patienten och behöver lägga mindre tid på administration och dokumentation. Därför är till exempel arbetet med att skapa en nationell digital infrastruktur, som jag lyfte i mitt anförande, otroligt viktigt. Man ska till exempel inte som läkare behöva dokumentera uppgifter i ett journalhanteringssystem, ett läkemedelssystem och ett nationellt kvalitetsregister. Det måste naturligtvis vara möjligt att mata in en uppgift en gång så att den finns tillgänglig på olika sätt och i olika system.

När det gäller välfärdskriminaliteten är det viktigt att vi ser till att stat och region inte dubbelarbetar. Det finns mycket sådant i dag. Vi behöver se till att tydliggöra rollerna mellan region och stat.

Jag tror att det är otroligt viktigt att vi ser till att riva sekretesshinder för att få en bättre uppföljning och en bättre kontroll.

Välfärdskriminaliteten och de oseriösa aktörerna är skickliga på att utnyttja svagheter i systemet. En sådan svaghet är att sekretesshinder gör att olika myndigheter och aktörer inte får en samordnad bild. Detta river den moderatledda regeringen. Vi ser till att vi på det sättet kan tackla de oseriösa aktörerna på ett bra sätt.

Men om frågan var om Moderaterna inte vill kasta ut alla privata aktörer för att stoppa välfärdskriminaliteten är svaret detsamma som till ledamoten Rågsjö: Vi ska slå vakt om mångfalden. Vi ska slå vakt om valfriheten för patienternas skull, för medarbetarnas skull och för att detta också driver innovation och bidrar till en effektivare vård. Men ja, vi måste se till att få bättre kontroll och bättre uppföljning, så att inga oseriösa aktörer kan tjäna pengar på vården.

Herr talman! Tack, ledamoten Seye Larsen, för de orden! Jag uppskattar vårt samarbete mycket och önskar varmt ledamoten lycka till i det fortsätta värvet i socialutskottet och i riksdagen.

När det gäller de privata aktörerna är det en väldigt felaktig beskrivning att det råder total etableringsfrihet. Det är ganska höga trösklar för att etablera sig inom vården och till exempel bli utförare inom primärvården. Detta har, skulle jag säga, blivit ett reellt problem. Om vi tar primärvården som exempel kan jag säga att trösklarna för att starta en vårdcentral i dag är otroligt höga. Det gör att vårdcentraler i alldeles för liten utsträckning blir personaldrivna. Det blir svårt för mindre aktörer att konkurrera och etablera sig.

Här finns det all anledning för inte minst regionerna att se över sina kravspecifikationer och se om det är möjligt också för mindre aktörer att erbjuda vård till västerbottningarna, bohuslänningarna eller vilka det nu kan handla om.

Sedan tror jag också att det är en felaktig slutsats att säga att bara för att kostnaderna för digital vård ökar, ökar också kostnaderna för vården i stort. Faktum är ju att digitala vårdbesök i regel är billigare och mer kostnadseffektiva än fysiska.

Sedan finns det absolut stora problem med de ersättningssystem vi har. Ingen tycker nog att dagens modell med utomlänsersättningar är en bra ordning. Den behöver utvecklas. Men i grunden måste vi förstå vad dessa företag bidrar med. De bidrar med en möjlighet för oss som patienter att få vård där och när vi behöver det. Den flexibiliteten har vården tidigare haft svårt att leva upp till.

Jag är glad över att också regionerna nu utvecklar sina digitala tjänster. Det är nödvändigt för att vården ska bli mer tillgänglig och mer kostnadseffektiv.

Effektivitetsdelegationen är fortfarande i sin linda. Vi får utvärdera den senare.

(Applåder)